View tracker

Jag är väldigt trött på att alltid må dåligt. Att alltid vara rädd för att nästa ångestattack ska komma. Att alltid vara rädd för att alla ska lämna mig.

Jag lärde mig känna saker när jag och Charlie blev tillsammans. Jag kände glädje, sorg, ilska, avundsjuka, kärlek och en massa andra underbara/hemska känslor. Jag är så rädd för att allt det ska försvinna. Att jag ska sluta känna igen.

Jag vill kunna leva ett liv där det bara finns känslor. Där jag kan släppa ut känslorna.

En ångestattack för mig är som en massa känslor som bara har byggts upp inom mig, för att sen släppas ut på samma gång.
Jag vill slippa det. Jag vill kunna släppa ut känslorna när de kommer.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag är så trött. 

Jag är så trött på att vara rädd för att hålla min partners hand in public. 

Jag är så trött på att vara tvungen att titta över axeln så att ingen ser innan jag kysser den jag älskar mest i hela världen. 

Jag är så trött på att alltid känna mig felplacerad när läraren säger åt oss att ställa oss i ett flickled och i ett pojkled. 

Jag är så trött på att komma ut, varenda dag. 

Jag är så trött på att bli kallad för gumman av min familj,

Jag är så trött på att känna mig tvungen att klippa mitt hår och aldrig ha på mig kjol, enbart för att ingen ska se mig som flicka. 

Jag är så trött på att vilja skrika. 

Jag är så trött på att vara den jag är. 


Likes

Comments

View tracker

Hej hej! Imorgon ska jag ha antagningsprov till Lunds dans- och musikalgymnaisum (danslinjen) och jag är extremt jävla rädd. 

Jag ska spendera fem timmar tillsammans med främlingar och dansa inför en jury som sen ska bedöma min framtid. Åh så kul. Jag är så rädd av två anledningar. 

För det första så är min kropp ett wreck just nu. Min nacke och min rygg gör extremt ont. Jag har försökt fixa till det lite med yoga, men det verkar inte funka. Igår stod jag upp i nästan 7 timmar och sjöng, så min kropp känns ganska hemsk. 

För det andra så har jag extrem prestationsångest och jag klarar ej av att vara med främlingar ensam. Det kommer säkert finnas någon som är snäll och som börjar prata med mig, men jag kommer inte klara av det. Jag kommer sitta tyst i ett hörn och tycka synd om mig själv. 

Jag är så rädd att jag kommer ha en ångestattack, antingen under själva antagningsprovet eller på tåget, på väg hem. Jag vill verkligen inte. Jag ångrar att jag ens sökte dit, även om det var mitt andra val. För detta håller på att stressa ihjäl mig. Jag vill verkligen inte dit. Men tyvärr så är jag tvungen för annars försvinner min ansökan och jag är ganska mycket fucked. 

Iallafall, hoppas att ni alla har det bra. Hejdå. 

Likes

Comments

Hej allihopa. Idag är inte en bra dag så denna text kommer handla om ångest. Alltså om du ej klarar av att läsa om det, så läs ej detta inlägg. 

Att aldrig kunna vara tillräcklig är den värsta känslan. Och är nog den som ger mig mest ångest. Jag är inte tillräcklig till mig själv. Jag är inte tillräcklig till skolan. Jag är inte tillräcklig till andra människor. Denna känsla ger mig så oerhört mycket ångest. Allt gör ont på grund av detta. Jag vill bara räcka till en enda gång i mitt liv. 

Jag är rädd över att jag kommer få en ångestattack ikväll. Jag har haft en dålig dag och allt gör ont. Jag är stressad inför allt, till och med det som en ej behöver vara stressad över. Jag känner mig så borta och tom. 

Jag saknar min Charlie. Jag saknar att känna mig säker och hemma. Jag kan inte ens räcka till för hin. Men jag tänker aldrig sluta försöka. När du hittar någon som får dig att känna alla rätta saker. Som får dig att känna att du passar in i universum, så släpp inte taget. Aldrig kommer jag släppa taget om hin. 


Likes

Comments

​Hej! Hoppas att ni har en bra dag och att allt har gått prima idag. 

Detta är mitt första inlägg och jag vill väldigt gärna börja med att varna er för en sak. Jag suger på att skriva. Ända sen jag började med internet har min grammatik gått åt helvete. Så förlåt för skumt formulerade meningar. 

Det jag vill berätta för er först av allt är vem jag är. Så det är det som detta inlägg kommer att handla om. Jag är genderfluid, pansexuell, feminist och har levt med ångest i 6 år. Alltså för att översätta så har mitt liv varit en hel mess. Jag har en stor familj på 8 syskon och 7, snart 9, syskonbarn. Vi äter middag tillsammans de flesta dagar i veckan och vi är bara skumt nära varandra. Liksom jag har sett mina systrars bröst fler gånger än vad deras pojkvänner har. 

Jag har en väldigt vacker flickvän, vid namn Charlie. Hin är mitt allt. Jag har aldrig varit så här kär och efter vi möttes så förändrades allt. Jag har även ett antal fantastiska vänner. De jag tycker om absolut mest heter Mathilda, Daniel, Sam och Klara. De är mina hoes. 

Jag går till UMO två gånger i veckan på någon sorts undersökning/forskningsprojekt där de försöker hitta olika sätt att mildra ångest och ångestattacker. Jag har aldrig gjort något jobbigare i hela mitt liv. Jag har aldrig varit bra på att prata om mig själv, det är en sak jag alltid försöker undvika. Så att sitta framför en annan främling och berätta om varenda sak jag har gått igenom är hemskt. Det är därför jag startade denna bloggen också, för att jag ska bli bättre på att uttrycka mina känslor. 

Tack för att ni läste hela detta! Det var ganska tråkigt since det bara var en introduktion, men jag hoppas att nästa inlägg blir roligare. 

Puss puss


Likes

Comments