Header
View tracker
View tracker

ERFARENHETER AV OLIKA MYNDIGHETER, FUNDERINGAR, MIN STORY

​Detta inlägget riktar sig till poliser & andra tjänstemän inom ordningmakten.
Det finns två sorters poliser (jag väljer att ägna mig åt poliserna) hans som tagit jobbet med människor för att han vill förändra, gör skillnad, bemöta de människor han möter med respekt och medmänsklighet. Sen finns det tyvärr en värre sort, han som älskar makt, att känna sig stor och stark och auktoritär, han rider på paragraferna & bemöter alltid hårt mot hårt. Jag skriver nu främst till den andra sorten.

När ni hanterar en människa misstänk för t.ex misshandel tror ni att den personen är genområ, kall och utan känslor. Att han inte har några som helst psykiska problem? tror ni att det hjälper att låta så jävla hård på rösten, nästan skrika, peka med era fingrar eller trycka knäet i personen lite extra hårt? Bära personen från platsen med en stenhårt tag i armarna och gå så snabbt ni bara kan och klaga när personen knappt kan gå med, hjälper det?

Vill ni att den misstänkta ska känna sig hemsk, värdelös och inte värd att respektera? Njuter ni av det, att trycka ner människor? Människor som redan är nära bottnen? Vore inte det logiska att bemöta personen med respekt, visa förståelse och bete sig som en riktig polisman? För om ni gör det så kan jag lova att ni motiverar den personen till förändring, det kommer inte alltid gå, men ni har planterat en tro på samhället igen som ofta inte finns, istället för att bara bekräfta att ingen bryr sig. 

En person som begår brott har känslor, ja, dom har begått ett brott, betett sig respektlöst & struntat i lagen du försöker upprätthålla. Din tanke är då att gärningsmannen har ju faktiskt betett sig som ett svin så varför ska jag vara trevlig? Ja varför ska du det?
För det första som jag vet många kommer reagera på, så har du faktiskt fritt valt ditt yrke, och det är ett faktum att olika yrken har olika säkerhetsrisker, polis är ett riskfyllt arbete. & det visste du när du sökte till polishögskolan eller hur? DU har valt att jobba med människor, då har du en plikt att göra det på bästa sätt. Gärningsmannen har inte alls valt den vägen, tyvärr. Därför har ni helt olika förutsättningar och kommer bete er därefter. Så kom inte med "jag respekterar dig när du respekterar mig". Ni är helt olika människor. & skillnaden är som sagt att du gjort ett val, med det valet följer även ett visst ansvar. För du har makt, det har du, vare sig du älskar den eller ser den som ett hjälpmedel i att göra rätt.

För det andra som jag redan nämnt, så hjälper du människan du möter att kunna lita på samhället igen, motivera till den där förändringen som faktiskt gör att beteendet upphör. Är du däremot otrevlig och respektlös så fäster du bara ilskan, du bekräftar att personen är dålig, du fäster bara beteendet djupare. 

Fråga dig själv. Vilka mål har jag med mitt yrke? Är målet att utöva din makt, eller att hjälpa människor i svåra situationer? Man hör ofta poliser säga "vi vill skydda människor och skapa rättvisa" eller liknande. Menar ni då bara offret? för isåfall har ni misslyckats. Ni vill att gärningsmännen ska lägga ner, skärpa sig och sluta med sitt beteende, men faktum är att då gör ni ingen skillnad, ni förändrar inget. Antingen kommer personen bete sig precis som innan, eller så blir det bara värre.

Jag vill dela med mig av mina erfarenheter, jag har träffat MÅNGA poliser, jag har blivit gripen MÅNGA gånger. Och en sak jag vill säga är att jag har ALDRIG gjort motstånd eller betett mig illa när jag haft att göra med en polis som visar medmänsklighet, som är trevlig och förstående, trots att jag kanske gjort något dumt mot en oskyldig människa. Då har jag blivit chockad, glad och känt att det finns folk som bryr sig, kommit ett steg närmare motivationen att ta tag i mitt liv. Men, de poliser jag träffat som vill vara så tuffa, hårda och utöva sin makt har däremot fått det svårare, jag har då blivit oerhört provocerad och blivit våldsam. För då känner jag mig ännu mer misslyckad & motivationen att bete mig bättre försvinner. Det finns undantag där min situation vart så nere och jag mått så dåligt att jag varit våldsam ändå, men då är jag inte ute efter att ge mig på dig. Jag vet helt enkelt inget sätt att hantera situationen, är du då trevlig, så hjälper du mig.

Jag säger inte att ett bra bemötande gör så att ni aldrig blir slagna, påhoppade eller respektlöst bemötta, men jag kan lova att i vääldigt många situationer kommer det hjälpa enormt! Du kan också känna att du gjort ditt bästa, du har brytt dig på rätt sätt och försökt skapa förändring, vare sig du lyckats eller inte. Du kan lägga på dig ett gott samvete. 

Har du däremot ridit på dina höga hästar och visat din älskade makt, så har du inte åstadkommit nånting, i värsta fall förvärrat!
Sitter du nu och tänker att gud vilket bullshit, hårt ska bemötas med hårt osv osv. Så kan jag uppriktigt säga att du har valt helt fel yrke, tänk om tänk rätt!

De är säkert såå mycket jag missat i detta inlägget, för detta är ett ämne som berör mig så jävla starkt & det finns mycket jag vill ha sagt. Men jag hoppas att iallafall en enda kan få sig en tankeställare, då har jag gjort nåt!

Likes

Comments

View tracker

MIN STORY, ERFARENHETER AV OLIKA MYNDIGHETER

Tänkte berätta en sväng om hela mitt liv, delar upp det i olika inlägg där jag tar några år i taget beroende på hur "viktigt" det är och om det hänt mycket.

Så jag börjar med från att jag föddes tills jag började högstadiet, alltså innan allt drog igång.

Jag föddes i Eksjö i Småland och var väl ganska normal, tjock och go. Ammades och åt på 5 min sen var det klart. Vad jag förstår på mina päron så var jag ett "A barn" alltså lugn och lätt att ha att göra med. Vad mina fina föräldrar inte visste om var att de vart lugnet innan stormen. Jag gick hos en dagmamma tillsammans med min mellansyster, kommer ihåg att jag inte trivdes, kände mig orättvist behandlad och utanför. De var där känslan av att vara annorlunda, jobbig & fel började. Den känslan som förföljt mig länge. Min egna demon...ja den ena. Jag började skolan när jag var 6 år, och där byggdes den känslan upp ännu mer. Det var inte så att jag var mobbad eller inte hade kompisar, för kompisar hade jag, men jag bytte hela tiden. Oftast skedde "bytet" när bästisen tröttnade på mina upptåg & såg igenom mig och jag inte längre fick ut det jag ville. Och vad var de då jag ville? Enkelt, jag ville att allt skulle gå till som jag tyckte, vilket innefattade mycket "bus" osv. Jag minns de inte själv men har fått berättat för mig från lärarna att jag hade skrivit något brev till någon som enligt som var "alldeles för vuxet för min ålder".

Bodde i Vetlanda till jag var 8 år då mina päron separerade, jag kommer precis ihåg när jag, mamma och min ena syster satt i bilen och mamma berättade att vi skulle flytta. Men min reaktion uteblev, jag reagerade egentligen inte alls, inte mer än att det var spännande att flytta. Vi flyttade till Mönsterås i Kalmar län där mamma träffat H, en bilförsäljare som hon blivit kär i. Vi bodde varannan helg hos pappa, och jag minns omställningen de helgerna som otrolig påfrestande. Jag saknade såklart pappa och ville träffa honom men förändringen blev för mycket. Att efter skolan behöva packa, tänka igenom allt jag skulle ta med, vänta på att åka, åka, sitta i bilen, vänta på att komma fram, byta bil, åka, komma hem, packa upp och ställa in sig. Det kanske inte verkar som så mycket men för mig var de det. Jag grät hela fredagen. Det är så svårt att förklara hur dubbla känslor jag hade, jag hade ju saknat pappa och ville träffa honom, samtidigt som jag saknade mamma.

Bytet av skola gick faktiskt ganska bra, jag minns första dagen. Alla tjejer gick med mig och ville veta allt, jag njöt av att för första gången känna mig speciell och omtyckt. Jag ljög om allt, jag hade häst, hund, katt, gnagare, fåglar, vägde 48 kg osv osv. Alla var så imponerade. Men de varade inte länge, jag lyckades inte hålla den perfekta fasaden uppe länge. Jag fortsatte med mina kompisbyten, jag drog med min kompis på olika upptåg och fick ofta dom att göra nåt skit så jag skulle slippa konsekvensen. I den åldern var de ju inga allvarliga saker, de handlade om att hälla ut all tvål på toan och kleta på speglar och överallt, skolka, förstöra saker osv. Och så fort min kompis inte ville vara med längre så bytte jag.

När vi började 5'an så fick vi en ny lärare. Och oj vad hon skulle få vara med om. Jag kände direkt att dehär är nån jag kan jävlas med. Jag kände att hon var svag. Jag mobbade henne och vägrade göra som hon sa till mig, ifrågasatte ALLT och var allmänt jävlig. En gång sa jag något som fick henne att börja gråta inför hela klassen. Då njöt jag, det var som en seger, jag hade lyckats bryta ner henne så långt, jag hade makt, makt över en annan vuxen människa. Detta fortsatte i högstadiet. Hon slutade iallafall och jag fortsatte med mina jävelskap. Det var nog runt 5'an som lärarna fattade allvarlig oro för mig och försökte med olika medel få mig under kontroll. Dom misslyckades, & detta var ju knappt början.

Likes

Comments

MIN STORY

Igår fick jag träffa mina underbara flickor, kärleken var som allra störst! Lyckan i deras ögon var så äkta ❤️ så underbart fina ni är!

Nästa gång blir onsdag, sen får dom fan ta och släppa på de. Dom VET att jag är världens bästa mamma, dom har sagt det tom, aldrig har barnen vart med om nåt konstigt. Så de känns såå överdrivet!

Men nu har jag iaf laddat upp mig mer från igår, med tro, hopp och kärlek.

Likes

Comments

MIN STORY

Ja, de är den stora frågan. Men jag hoppas såå att de är det.

Sedan senaste inlägget har där varit ett par händelser. Överdos på alvedon & hostmedicin, ja herregud vad desperat. Jag har mått så fruktansvärt dåligt pga att inte få träffa mina älskade barn. Jag har basa velat dämpa, ta bort, utrota alla känslor.

När jag låg på sjukhuset i Malmö (MAVA i Lund tog inte emot mig utan ständig polisbevakning), så kände jag så starkt att "nä, jag måste hem, något måste hända", jag ville verkligen inte bli inlagd på lpt igen, skillnaden en vecka bakåt var att jag ville det. Men nu kände jag mig redo. Jag fick komma hem och bestämde mig snabbt för att verkligen kämpa för att få tillbaka mina barn. Mitt "beteende" har jag haft pga saknaden av barnen, samtidigt har just det beteendet tagit mig längre ifrån dom. Jag är tvungen att göra ett aktivt val nu. Jag hoppas så innerligt att jag kan klara detta, hålla mig på banan och få börja bo med mina barn igen. Det måste gå! Vad har jag annars kvar att kämpa för om inte barnen får träffa mig?

Jag kommer iaf troligtvis komma med i Dbt gruppen, de dåliga nyheterna är att de kan dröja 6 månader innan start. Får gå på mellanvården sålänge.

Nu ska jag försöka sova trots en tandvärk från helvetet, är det min karma?

Likes

Comments

MIN STORY

Jag vet, skitdåligt med inlägg. Just nu mår jag inte alls bra och försöker bara ta mig igenom varje dag utan att vilja dricka eller ta tabletter.

Hoppas på förståelse. Jag kommer skriva mer och mer i takt med att jag mår bättre.

Likes

Comments

ERFARENHETER AV OLIKA MYNDIGHETER, MIN STORY, ÅNGEST

Gårdagen? Ja låt mig säga att det var ingen bra dag!
Ångesten över allting, hela situationen och saknaden för barnen blev för mycket.

7 cider på 2 timmar med läkemedel i kroppen som hatar alkohol, de blir aldrig bra. Jag fick iaf för mig att gå och handla choklad, vinglandes tog jag mig till affären och känd som jag är i Hörby ringde nån polis och tillslut ambulans. Polisen kom "Hej Elisia!", ambulansen kom "Hej Elisia!" Jo nämen de är väl ingen som känner till mig? Skämt åsido. Även polisen som tillkallades på akuten kände igen mig. Detta är illa alltså. De enda jag vill bli "känd" för är som den jävla bra mamman jag är. Men dit kommer jag få kämpa mig fram för att nå.

Natten spenderades på PIVA (psykiatrisk intensivvårds avdelning) med extra vak, vilket innebär att jag "sov" hela natten med olika personer sittandes en halvmeter ifrån sängen. Fick som tur va åka hem igen idag.

Som ni förstår är jag nu både bakfull, trött och deppig. Kan tyvärr inte lova nåt mer givande inlägg idag. Hoppas ni överlever :)

Likes

Comments

MIN STORY

Alldeles för händelserik kväll. Inlägg kommer imorgon.

Likes

Comments

FUNDERINGAR, MIN STORY, ÅNGEST

Just nu mår jag så fruktansvärt dåligt. Tanken & de faktum att jag inte har barnen hos mig som jag brukar får mig att vilja bli nedsövd. Och snälla väck mig isåfall inte innan allt är över. Tyvärr funkar det ju inte så, jag har en jävla backe att ta mig upp för, men jävlar i att det ska gå. Men återigen när jag börjar tänka lite positivt kommer tanken på barnen, tänk om dom tror att jag sviker dom, inte vill ha dom eller inte vill träffa dom? Då skulle jag aldrig kunna se mig själv i spegeln igen. Jag känner mig så hemsk, samtidigt vet jag ju att det är för deras skull jag gör detta. Men ibland är det tungt, för tungt.

De enklaste jag hade kunnat göra nu hade varit att skära mig eller dricka. Men jag ska fan inte göra det! Måste hitta kraften, modet. Kom igen Elisia du fixar det!! Måste intala mig själv att det kommer gå, de enda jag kan göra är att hoppas att varenda liten del av mig lyssnar & kämpar!

Likes

Comments

ADHD, ASPERGER, MIN STORY

Tänkte berätta lite om de två första diagnoserna jag fick varav den ena är tveksam att jag faktiskt har. Alltså ADHD & Asperger.

VAD ÄR/INNEBÄR ADHD?
ADHD är en relativt vanlig diagnos och bl.a. medicineringen för ADHD har ökat med flera hundra procent de senaste åren. När jag tänker på ADHD så rent spontant tänker jag på en ständig inre oro & rastlöshet. Nästan lite rotlös.
Man har problem med att koncentrera sig på det man ska, speciellt sånt som kräver något av en mentalt. Man skiftar väldigt lätt, men ofrivilligt uppmärksamheten fram och tillbaka från uppgiften till vad det nu än är som kan höras, kännas osv. Att vara rastlös i kroppen är något som de flesta även med lite kunskap vet om. Man skakar ständigt i benen, & är ofta uppe och springer och pillar på allting. Folk runt omkring tror ofta att man är väldigt stressad medans detta pågår men ofta är de tvärtom aktiviteten som gör en lugn. Sitter man istället helt stilla med benen under ett möte så hör man ingenting av vad som sägs, man kan bara fokusera på den ansträngande uppgiften att vara still. Börjar man däremot skaka med benen så uppfattas man som stressad/otålig, men faktum är att det är först då man känner så lugnare och kan lyssna på vad den andra personen faktiskt säger.

Impulsivitet är även en del i ADHD, man får en impuls i huvudet att göra något och innan man ens registrerat att man faktiskt fått en impuls så har det redan hänt. Man har inte förmåga att stoppa sig själv eftersom man själv oftast inte är medveten. Vad det kan vara för impulser är olika, oftast handlar det om många olika saker. Stora eller små.

VAD ÄR/INNEBÄR ASPERGER?
Jag kommer inte att skriva så mycket om denna diagnosen då jag själv känner att den är svår att greppa, den är väldigt bred och innefattar många "problem"områden. Men de man i stort kan säga är att man ofta har problem med kommunikation, på olika sätt. Tex förstå ironi, kunna uttrycka sig, läsa mellan raderna osv. Ofta ser man hur andra göra när de pratar med varandra och "adopterar" dessa metoder när man själv pratar. Man har ofta svårt för ögonkontakt och blir man då tvingade att se den andra i ögonen för att de tror att man lyssnar bättre då, så får det motsatt effekt på precis samma sätt som när en ADHD-person tvingas sitta still med benen. Träffar du någon med Asperger och du märker att denna personen har svårt med ögonkontakt, tvinga aldrig! Var så säker på att personen lyssnar och hör vad du säger när han tittar på tv, ut genom fönstret eller ner på sina händer.

MITT LIV MED ADHD & ASPERGER
Hur ska jag beskriva detta? Jag kan sammanfatta några delar av svårigheterna (som även ofta är styrkor). Om jag sitter i ett möte och pratar med en eller flera personer så uppfattas jag oundvikligt som uttråkad och rastlös. Jag sitter och skakar vilt med benen i olika takter samtidigt som jag endast tittar ner på pappret som jag pillar sönder i mina händer. Men när du ser mig i denna "position" så kan du va säker på att jag lyssnar, såvida inte en bil tutar utanför, om jag däremot känner mig tvingad att sitta still med benen så kanske, bara kanske jag hör en halv mening av vad du säger. Tvingar du mig även att ha ögonkontakt så har du tappat mig helt. Det enda som rör sig i mitt huvud är ett virrvarr av tankar och känslor som jag knappt själv förstår. När jag går ut genom dörren känner du dig nöjd med att ha lyckats "få så bra kontakt" med mig. Om du bara visste!

Jag har alltid i hela mitt liv tagit den svåra vägen, fysiskt. Såg jag en lång tråkig väg framför mig så var det de mesta ansträngande jag kunde tänka mig, att gå i vanlig takt hela den biten. Fanns det däremot stenar, stubbar, vägsuggor, bänkar osv osv så kunde jag lätt ta mig igenom den biten 10 gånger.

I skolan har jag alltid haft svårt att koncentrera mig på given uppgift, speciellt om klassrummet brevid slutade samtidigt, isåfall lyckades jag kanske skriva ett ord eller en mening innan min koncentration åter bröts när samma klass gick ut på rast och syndes och hördes utanför fönstrena. Jag försökte tappert återfå koncentrationen och uppmärksamheten på min uppgift och så fort jag började komma till den där koncentrationen så störs jag av nåt annat ljud eller en syn av nånting som rör sig. Helt plötslig får jag en impuls att röra mig, min kroppen värker av stillhet, och innan jag ens noterat min impuls så är jag helt plötsligt vid dörren. Då frågar läraren "vart ska du?" Vad ska jag svara? Jag bara måste röra mig, så jag kör på "jag måste på toan". Väl på toan & vägen dit gör man allt man bara kan och lite till. Ändå tills man tillslut börjar närma sig tiden för "hon måste va riktigt dålig i magen" & får snällt gå tillbaka.

På psyk nu när jag var inlagd så när jag inte var på mitt rum utan satt ute med de andra så var de väldigt sällsynt att se mig sitta lugn och stilla (& tyst). Antingen for benen eller så pratade jag om allt och inget och blev emellanåt riktigt hyper både i kropp och huvud. Detta tror jag var en av anledningarna till att dom skrev ut mig. Dom hänvisade till att "vi har vissa regler här på avdelningen" osv blablabla. Men dom tog aldrig upp det personligen med mig när de väl hände.

Jag har säkert missat några delar men mamma pockar på med att jag ska skruva ihop hennes skohylla. Ha de bra sålänge!

Likes

Comments