En dag därkänslorna (och antagligen hormonerna) har lekt kaos i mitt huvud... Man skaalltså inte sitta och titta på emotionella youtube videos i detta tillstånd :pNormalt brukar jag inte räkna mig som den blödiga typen, men när det går så härsitter jag och lipar som ett fån av t.ex BGT golden buzzer auditions eller någon fånig, emotionell reality show... Pinsamt?Definitivt :p tack o lov att man är ensam i huset...

Såna här dagar minns jag hur jag i barndomen var ett väldigtkänsligt barn, men saker hände under tonåren som gjorde att jag stängde av. Nuska det normalt mycket till för att jag ska bli (synligt) känslomässigt berörd.Det händer ännu, särskilt när jag stöter på vänner/människor som mår/farilla, då blöder hjärtat igen. Men annars.. äh trams. Men så bryter det framibland ändå, men då mer som dagslånga tillstånd. Då är det skönt att läggamusiken på hög volym och förlora sig själv i det. Poets of the Fall är en avfavoriterna då. Fina texter, och inte för melankoliska så att deppighetenförvärras. Och så är de ju finska ;) Annars funkar elektronisk/house musikväldigt bra som meditationsmusik där fokus ofta ligger mer på soundet äntexterna (även om jag är svag för bra texter). Att förlora sig i musiken kanbli nästan sensuellt för mig, där allt som existerar är ljudet, känslan avmusiken, och allt runtomkring (människor, ljud, intryck, känslor) försvinnersom i en dimma. En av de skönaste känslorna jag vet är att sitta i en busseller båt, stirra ut genom fönstret med musik vrålande i hörlurarna. Då varkenhör eller ser jag andra eller det som händer omkring. Jag ser naturen runtom,men allt annat slutar existera för stunden. Det blir som en trans, särskilt om jag är ensam och kan dansa/sjunga med ostörst. Känslorna lugnas långsamt, för att sedan stabiliseras och försvinna in i bakgrunden. Jag kommer ut lättad, stabilare. Det finns forskning som visat på postiva effekter av musikterapi, särskilt för deprimerande eller människor som varit med om traumatiska händelser, och det är en vedertagen terapiform så det kan ju inte helt vara en fantasti det jag håller på med heller, även om det är under mycket mer ostrukturerade former. 

Musikterapi verkar vara det enda som funkar för mig när jagär på egen hand. Tyvärr har jag hamnat att ge upp på människor, mer eller mindra motvilligt, för att det helt enkelt inte fungerar. Visst, detfinns många goda själar, men jag kan inte alltid vänta mig att de ska ha tideller orka med mig, särskilt när jag inte ens kan förklara varför mörkretkommer... Dessutom - har ni märkt att de människor som alltid finns till handför andra själva oftast själva lider av ngt? Jag antar att det krävs att mansjälv ska ha lidit för att kunna förstå lidande, eller åtminstone kunna haempati för det. Sympati (jag menar då "stackars dig" - mentaliteten) vill folk sällan ha, och hjälper föga, men ngn somlyssnar och förstår är guld värt. Jag hoppas själv fortfarande att jag kan finnas till för andra och att något av det jag försöker göra gör någon nytta, däremot orkar jag knappt med mig själv för tillfället, än mindre försöka hitta någon som jag inte ständigt måste låtsas för, eller känna att jag tynger dem med mina issues... 

But for now, let the music take over...​​

Likes

Comments


Bloggandet har legat lite på is den senaste månaden. Det har varit mycket program; skolavslutning, dagsavslutning, sommarlov, uteväder, liiite studier, men främst har det helt enkelt inte funnits ork till att sitta och skriva vid datorn. Däremot har jag kommit på många ämnen jag skulle vilja skriva om. Framtiden får avgöra om några av dessa faktiskt blir skrivna eller om jag hinner glömma bort dem innan dess (mycket troligt), men viktiga ämnen har snurrat i mitt huvud de gånger jag varit tillräckligt närvarande för att kunna tänka på djupare saker.

En sak som varit återkommande är detta om föräldrarollen. Normalt brukar jag inte orka engagera mig i olika bloggtrender och ämnen, men en blogg jag läste nyligen gjorde ett intryck på mig. Nu har jag inte längre länken tillgänglig (och orkar inte söka upp den heller) men det handlade i kort om en persons åsikter om att vi mammor klagar för mycket på våra barn och på mammarollen och inte tar oss tid att uppskatta livet med barnen. Bloggen var inte provokativt skriven alls, och innehöll en hel del vettiga och nyttiga punkter (ja, det vore viktigt att ha t.ex. en realistisk syn på hur en bebis beter sig och klart man mår bättre av att försöka se det positiva och inte det negativa hela tiden). Samtidigt väckte den starka känslor hos mig som starkt motsatte sig hela resonemanget (och tydligen var jag inte den enda eftersom jag sett några bloggare som skrivit som reaktion mot samma blogg).

Nej, jag tycker faktiskt inte mammor klagar för mycket, tvärtom tror jag att vi (iallafall vissa av oss) behöver få ventilera, "klaga", för att inte tappa fattningen. Orsakerna till klagomålen varierar (trötthet, orealistiska förväntningar, brist på socialt stöd, ojämlikt föräldraskap, svårigheter att hantera barnen, psykiska problem, osv osv), men jag tror inte att något blir bättre av att man håller inne sin frustration och bara "gillar läget". Tvärtom misstänker jag att frustrationen då istället väller ut över barnen eller ens partner och det mår ingen bra av. Det ÄR tungt att ha barn, ibland iaf, även i de bästa familjerna, särskilt under småbarnstiden. Har man dessutom andra omständigheter som gör det svårare (ansträngd ekonomi, dålig hälsa, lider av ensamhet, mm) blir det ännu tyngre och svårare att klara sig utan någon form av hjälp eller stöd. Jag tycker att man borde få erkänna detta, att det är kämpigt och inte sol och blåa skyar jämt. Samtidigt ska vi ju inte glömma de ljusa sidorna - och de är också många med barn och familj. Famijelivet är en otrolig, underbar, förfärlig blanding av glädje, sorg, frustration, ilska, kärlek, vanvett, euforia och förvirring, allt i ett. Och är man mitt inne i en viss period av dessa, bra eller dålig, tycker jag man behöver få säga som det är. Balans i allt, ingen mår bra av att ständigt leva i pessimism, men ingen orkar heller leka solskensleken hur länge som helst.

Det finns mycket mer jag kunde säga om detta, men just nu orkar inte hjärnan engagera sig i djupa formuleringar. Solen skiner, minstingen har vaknat och det är dags att ta sig ut och ta vara på solskenet och värmen (som hittills inte har varit allt för vanligt under sommarlovet hittills). Ibland orkar inte psyket bearbeta något mera (även om det skulle behövas) utan tar helt enkelt paus. Och det är vad jag tänker göra nu. 




Likes

Comments

Alltså, detta med motivation kan vara intressant ibland. Jag borde studera, göra klart ett artikelreferat. I sanningens namn har jag egentligen bara 2 sidor kvar att skriva - det borde ju gå snabbt, eller hur? Men neeej. Det finns så mycket annat jag hellre skulle göra just nu. Främst sova (därav bloggbilden, den har kanske inte så mycket med innehållet att göra men jag tycker att den visar bra hur jag skulle vilja tillbringa min tid just nu).

Det här har varit återkommande de senaste veckorna. Jag har mycket studier jag borde (helst iaf) få gjort innan det officiella "sommarlovet" (vilket man nu inte egentligen har som universitetsstuderande och graduskribent) börjar, men min motivation till att göra det är nära noll. Mest vill jag bara sova när maken och barnen är borta på jobb/skola/dagis, alternativt går det mesta av min energi till hushållsarbete. Sedan skulle jag också vilja satsa på mitt smyckesarbete. Jag har fått in en del beställningar nyligen vilket har tänt passionen igen för att göra fler smycken (kanske jag skriver mer om detta en dag). Dessutom har jag en del andra kreativa projekt jag skulle vilja göra. Samt att det så småmingom kunde vara en idé att börja packa/sortera grejer inför flytten så att inte allt måste göras på en gång när vi väl får klartecken till inflytt. Alltså, i princip skulle jag vilja göra allt annat än just studera för tillfället. Jag älskar mitt ämne och studierna, det är inte det det faller på, utan mer att min hjärna tagit akademiskt ledigt. Att skriva bloggtext flyter ju förvånansvärt smidigt jämfört med artikelreferatet...

Hur hittar man sin motivation under tider som dessa? För de kommer ju ibland, varje sig man har familj eller inte. Jag hade faktiskt en träff med studiepsykologen om just detta, hennes bästa tips var bara att strukturera och planera sin dag så att man har ett par timmar specifikt för att studera och/eller göra andra nödvändiga saker. Bra tanke, jo, och jag vet att det hjälper för jag har jobbat så förut. Jag vet inte vad det är den här gången dock. Kanske är det "bara" graviditetströtthet, men jag får liksom inte "fingret ur" att göra ngt vettigt känns det som. Jag längtar efter sömn och skulle lätt kunna sova ett par timmar dagtid. Samtidigt blir jag stressad av att inte gå något gjort om jag faktiskt tar tid att sova. Dilemma...

Jag har inga svar på den här motivationsfrågan egentligen. Kanske behöver man bara skärpa sig och ta en kaffekopp och få det gjort. Men ääähhhh.... Kroppen och huvudet är inte alls med. Även om det bidrar till tidspressen undrar jag ändå om det inte är bra att ibland låta saker vara, bara göra lite i taget (hur litet det än är, även om det bara blir en halv sida per dag) och sedan göra något som är roligare. Om inte annat så helt enkelt för att det roliga ger en energi tillslut, snarare än att pina sig igenom arbetet och bara dra ut på lidandet och öka känslan av leda på det man håller på med. 

Någon annan som har något bättre tips?


Likes

Comments

Så... nu tänkte jag testa på att skriva om de mer svårhanterliga sakerna, det som gjorde att jag egentligen började blogga: chocken som kom av att få reda på att jag var gravid efter steriliseringsoperationen.

Mycket av det jag nu kommer att skriva har jag inte i nuläget öppet pratat så mycket om, mest för att det är jobbigt och jag har ännu "processat" det och också för att jag måste erkänna att jag har försökt se sken av att det inte är så omvälvande som jag faktiskt tycker att det är. Att jag/vi är starka ändå, att allt är ok.

Sanningen är att när jag först tog graviditetstestet kändes det som om hela världen frös. Jag misstänker att det kommer att vara bränt i mitt minne en lång tid framöver. Jag hade nyss kommit till universitetet, beredd på en dag av intensiva studier och lite arbetsinsatser för mitt smyckesföretag. Jag hade som jag nämnde i ett tidigare inlägg känt mig lite konstig under ett par veckor och hade slätat över känslan av obehag med att jag hade matsmältningsproblem. Men den morgonen köpte jag ett graviditetstest, främst i syfte att "försäkra mig om att jag bara inbillat mig symptomen och att allt ändå var ok", enligt mitt eget huvud. Jag tog testet ganska snart efter att jag kom till universitetet för att jag ville få det överstökat och fortsätta med min planerade dag. När testet sedan visade positivt ville jag först inte tro det, även om det bekräftade den oro jag hade försökt tränga undan. Jag kunde inte förstå det, jag var ju opererad - hur kunde det här ens vara möjligt? Sedan kom tårarna, ångesten och paniken. Allt inom mig ropade bara nej, nej, NEJ! Det får inte vara sant, inte nu! Inte nu när vi faktiskt har en chans att få våra liv i ordning, att skapa stabilitet för vår familj och ta oss ur skuldspiralen. Det här skulle inte hända, jag vill inte det här, min kropp orkar inte, JAG orkar inte!

Jag fick sitta ett tag inlåst i toaletten för att samla mig, men även när jag gick ut hade jag svårt att hålla tillbaka tårarna och snyftningarna. Jag insåg rätt snabbt att jag inte skulle få gjort några studier den dagen. Jag hade svårt att tänka klart, alla känslor rusade och det mesta av energin gick åt att inte bryta ihop mitt bland folk. Jag försökte få tag i en läkare/sjukskötare för att boka in en tid att göra en officiell kontroll, även om jag inte tvivlade på testresultatets tillförlitlighet. Jag fick inte tid förrän till nästa dag, och efter det har det redan rullat på med granskningar och vanliga mödrakontroller. Kort ännu kan jag ju nämna att när de gjorde det första ultraljudet konstaterade de att jag var så pass långt gången att jag måste ha blivit gravid strax före operationen gjordes, men att det var så pass tidigt ännu att jag inte hade några symptom och ingen hade tänkt på att kolla mig innan operationen ifall jag skulle vara gravid. Hade jag vetat att jag var gravid då hade jag inte gjort operationen, även om bebben i nuläget verkar ha klarat sig utan problem är det ändå riskabelt att opereras medan man är gravid. 

Vissa har frågat mig om jag inte bara kunde ha gjort abort iom att varken jag eller min man hade önskat oss fler barn och ändå hade vidtagit "drastiska" åtgärder för att inte få fler barn. Även om jag förstår frågan ur dessa personers synpunkt så har abort ändå aldrig varit ett alternativ för mig (eller min man), trots all ångest och panik. Min man motsätter sig starkt abort oavsett orsak. Själv är jag också pro-life även om jag kan förstå varför man skulle vilja göra abort i vissa sammanhang och jag har även gått med en vän som gjorde abort för att stöda henne. Trots att jag ännu idag öppet kan säga att det här inte är vad jag ville, att jag ännu idag helst inte skulle vilja ha fler barn än de 4 vi har, trots att jag ännu ibland kan gråta över situationen pga ångest, oro inför framtiden, hälsoproblem, rädsla för utmattning och isoleringen som mammaledigheten medför och mycket annat jag inte specifikt nämner här nu, så är ändå denna varelse jag bär på vårt, mitt, barn och jag kan inte tänka mig att ta hens liv. Det är omständigheterna jag inte ville/vill ha och som oroar mig, men själva babyn, det nya lilla livet, är redan nu älskat. Kärlek är inte endast känslor, en stor del (om inte den huvudsakliga delen) av det som vi kallar kärlek är ett beslut. Ett beslut att bry sig, trots omständigheter. Och jag har beslutat att älska detta barn, helt enkelt för att hen finns till.

Jag kämpar ännu med mina egna känslor. De första veckorna efter beskedet gick jag i en dimma. Jag grät mycket och hade många frågor till min Skapare om varför detta måste ske nu. Med tiden har chocken lagt sig. Jag kan inte direkt säga att det blivit lättare för nu har jag istället sakta börjat planera allt som behöver göras innan och efter babyn föds. Jag har ännu dagar av ångest och panik och har ännu nyligen gråtit mig till sömns över detta. Men det har också funnits ljusare dagar. Dagar när jag har kunnat tänka att det ändå löser sig. Det var inte vad jag ville, vad vi planerade, men om vi nu fått detta lilla liv att sköta så faller det andra nog på plats till slut. Det har gjort det hittills, även om det inte varit lätt alla gånger. 

Jag försöker fokusera på det praktiska, dels för att det ligger i min natur och dels för att det håller min hjärna borta från paniken. Det håller mig upptagen helt enkelt. I något skede lär väl denna hanteringsmetod komma emot mig, jag vet från tidigare att känslorna kommer att behöva bearbetas någon gång, men just nu hjälper det mig att inte falla i ångesten. Även när jag pratar om det med andra håller jag mig mer till praktiska arrangemang. På sin höjd kan jag säga något om allmän graviditetströtthet, något som man ändå allmänt anser att "hör till" graviditetstiden. Antagligen lyser min oro igenom mer än jag vill tro, iaf till de som känner mig lite bättre. Men om jag går in på det mer känsliga området, som redan nu när jag skriver om det, kommer ångesten och ibland gråten mig upp i halsen igen. 

Alla känner inte en euforisk glädje av vetskapen om ett barn, klart många många har svårare omständigheter än vad vi har, och jag vill inte på det sättet påstå att jag är unik på något sätt. Men jag skriver om detta för att försöka ge hopp till de som faktiskt räds mammarollen, vilken situation de än må vara i. Jag är mitt uppe i ångesten, och antagligen kommer jag ännu att ha mycket mörkare dagar, men samtidigt vill jag säga att det blir bättre. Och det är värt det. Det är värt all möda och smärta när man sedan får hålla sitt barn, första gången och många, många gånger efter det. Vi ska inte släta över att det inte är en lätt sak att vara förälder/mamma, allt är inte kramar och skratt. Men samtidigt finns det inget som kan jämföras med det. Planerat eller ej. 



Likes

Comments


Internetanvändningen har legat på sparlåga - vem vill sitta inne framför datorn när det har varit så vackert och somrigt ute de senaste dagarna? Förra veckan kändes som en försmak av sommaren: +17-20 grader ute med sol och grönska. Jag kan inte fatta att veckan innan hade vi ett 10cm snöfall :P

Vädret, som livet, kan ha tvära kast, och det är inte bara vädret som har visat sin bättre sida de senaste dagarna. Igår fick vi gå och ta en titt på vårt framtida hyreshus. Vi har haft en överrenskommelse med ägaren någon månad nu att vi ska få hyra huset, ett egnahemshus (eller "villa" som man säger i Sverige) med stor fin gård, perfekt för en barnfamilj med livliga ungar. Däremot behövde huset lite renoveringar först, det är en gammalt hus (typ 50-tal från början) och första gången vi såg det fick vi konstatera att det var aningen slitet och föråldrat. Från början visste vi att de behövde fixa klart taket (ett arbete som redan var påbörjat), sedan fick vi veta att avloppssystemet behövde fixas. Min vana trogen hade jag redan börjat mista entusiasmen för huset. Jag hade nämligen hoppats att vi skulle kunna flytta in i början av sommaren för att kunna utnyttja gården så mycket som möjligt under sommarmånaderna (4 barn i vår nuvarande svettiga lägenhet är inte skoj). Sedan när vi fick reda på vår överraskningsbaby kände jag ännu mera stress över att få flytta så snart som möjligt.

Igår lyftes däremot mitt hopp. Ägaren ville ha våra synpunkter på lite renoveringsfrågor så vi for dit för en titt. Till min stora förvåning och glädje visade det sig att de gjort mycket mer än bara fixa taket och några rör - nästan alla väggar och golv var omgjorda, väggarna i vackert ljust trä som gör att huset påminner lite om en stockstuga inuti. Golven var fräsha (och uniforma genom huset!) och ägaren hade tömt det mesta av allt bråte som fanns i huset tidigare. Inte bara det, vi fick också veta att de ännu ska fixa ny inredning/skåp i köket (som just nu ligger bart) och badrummen ska också få lite nya skåp och golv. Eventuellt ska också väggarna på utsidan av huset förnyas lite. Det är stort arbete på gång, även lite som rör den något försummade gården, men redan nu känner jag inte igen huset från första besöket. Jag är otroligt glad över all förnyelse, och nu väntar jag gärna några månader till innan flytten när vi får komma till ett så fräscht och snyggt hus!

Gud är god. När jag själv änglas och skapar ångest till mig själv med oro inför framtiden har Han ändå allt i Sin hand och fixar saker långt bättre än vad jag vågar hoppas på.

Veckans lärdom: lita på att Han som håller livet själv vet vad Han gör och har hand om dig, vare sig det gäller ett nytt litet liv eller dina dagliga behov.



Likes

Comments

Helgen gick till stor del ut på hushållsarbete, och dagen ser ut att fortsätta i samma spår... Inte min favoritsysselsättning direkt, men det behöver ju göras. Tycker bilden ovan passar bra in här (bilden lånad). 

Jag är alltså inte den husliga typen. Inte det minsta. Jag gör mat för att familjen behöver äta (själv skulle jag ibland vara nöjd med att ta en smörgås eller en sallad till kvällsmat, det räcker dock inte till barnen), städa hatar jag (särskilt när det känns som om det är 5 mot 1 i detta hus när det gäller att hålla ordning), jag kan inte sy/baka/sticka + ett antal till "husmorssysslor" och jag blir generellt stressad/uttråkad/smådeppig av att vara hemma i huset längre tider utan att komma ut bland människor. Jag har skämtsamt sagt (men menat det seriöst) åt maken att om han ville ha en hemmafru så gifte han sig med fel person. Däremot tycker jag inte heller att jag är någon klassisk karriärmänniska heller - jag har inte höga ambitioner att bli hög chef eller kan tänka mig att jobba 50+ timmar i veckan för att komma framåt. Nej, jag ligger nog någonstans i mellanläget. Jag vill jobba, dels för inkomstens skull, dels för att faktiskt ha något att göra, att komma ut bland människor och göra något meningsfullt utanför hemmet. Samtidigt vill jag ändå kunna vara hemma tillräckligt mycket och vara någorlunda i skick att kunna ta hand om barnen. Balans är vad jag önskar, även om det lyser med sin frånvaro för tillfället...

Med detta sagt är ironin att livets svängar har i princip gjort mig till hemmafru en stor del av vårt gemensamma liv med maken. Dels pga arbetslöshet, dels att jag varit hemma rätt mycket med barnen när de varit små. Och när man hunnit ha 4 hittills blir det sammanlagt ganska många år hemma... 

Och så ska denna rumba börja igen... Idag kom besked om 3ans förskoleplats - yes, hon fick den önskade skolan! men samtidigt kom det också besked om att iom ändringarna om subjektiv rätt till dagvård så betyder det en hel del krångel till hösten... Min förhoppning var att jag kunde ha 3an på eftis och 4an iaf deltid på dagis medan jag är på mammaledighet, dels för deras utvecklings skull då våra barn alla tycks ha talsvårigheter, delt för min egen mentala hälsas skull. Jag vet inte hur jag ska klara av att vara hemma med en nyfödd + en 3åring hela dagen och sedan kommer de andra tre i princip bara vara borta skoltid, dvs ca. 4-5 timmar, samtidigt som jag måste räkna med tid att hämta dem. 

Jag är uppvuxen på en ort som är känd för storfamiljer (vi talar om 10+ barn) - jag fattar verkligen inte hur dessa mammor klarar av det. Just nu känns det som om jag skulle gå sönder bara vid tanken... 

Jag menar inte att alltid gnälla, men jag är seriöst rädd för hur jag ska orka i höst. På något sätt ska det väl gå, men utan stöd och socialt umgänge så tär det på något otroligt. Redan nu går jag hemma största delen av tiden iom att jag inte har några föreläsningar kvar, bara skrivuppgifter, och jag känner redan deppigheten och frustrationen göra sig påmind. Utan pengar att slösa fritt och utan folk som är tillgängliga dagtid ("alla andra" jobbar ju) blir man snabbt isolerad och i mitt fall något smågalen. 

Voi voi, babyn min... Jag tar emot dig i kärlek, men jag undrar nog vad du tänkte med att komma till en mamma i det skick som jag är i nu... Det känns som om du kunde ha gjort så många bättre val. 












Likes

Comments

Och så börjar resan...
Istället för att gå in i någon utförlig presentation av mig själv tror jag att jag dyker rakt in istöllet. Kort kan jag säga att jag är en ung kvinna på 29 år, studerar, gift med familj, bosatt i västra Finland. Jag vill skriva den här bloggen som ett sätt att behandla en situation som jag/vår familj befinner oss i som jag inte riktigt ännu vet hur jag ska hantera.


Till saken...


Vår familj består i nuläget av mig själv, min man och våra 4 barn (två pojkar, två flickor). Ifall man är uppmärksam kan man gissa sig till att jag och min man började tidigt med att få barn, vår första föddes några månader innan jag fyllde 20 år, så jag hann vara tonårsmamma en kort tid. Vår första var planerad, och de efterföljande liksaså, även om tidpunkten kanske inte alltid var ideal eller så som vi tillförst hade tänkt. Vårt liv tillsammans med min man har varit som en bergochdalbana, både känslomässigt men främst i den bemärkelsen att vi har flyttat runt mycket (även utomlands) och har haft långa perioder av arbetslöshet, vilket förståeligt har haft inverkan på vår ekonomi, även om vi har haft bättre perioder emellanåt. Som det är nu studerar jag på magisternivå, har ca. 1,5 års studier kvar om man räknar en normal studietakt, och maken är arbetslös men går i arbetsträning. Jag har jobbat i perioder under studietiden men aldrig fått anställningar längre än 3 mån. Det har varit tungt, på många sätt, särskilt när man har barn att försörja, men vi har klarat oss. Något lyxliv är det ju inte talan om, men vi skrapar oss fram.


Med 4 barn och inget fast arbete konstaterade vi att det får räcka med familjebildning nu. Eftersom jag närmar mig slutet på studierna och det finns hopp om arbete för maken efter arbetsträningen verkade det vara en bra tid att nu fokusera på utbildning och arbete och bygga upp den familj vi har. Logiskt och förnuftigt, eller hur? Så efter många om och men tog jag beslutet att genomgå en steriliseringsoperation eftersom jag inte ville gå på hormoner längre och ville ha något slutgiltigt sätt att inte behöva oroa mig för fler graviditeter. Jag älskar mina ungar över allt annat, men ska man vara riktigt ärligt så tar det ju på att vara mamma. Särskilt med studier, svag ekonomi, hälsoproblem som jag har haft och som blivit värre under graviditeterna, och en övergripande trötthet och brist på livsslust jag inte har lyckats skaka av mig under många år. Jag hör heller inte till dem som älskar graviditetstiden. Jag älskar bebben som kommer av det, men har hittills varit rätt eländig som gravid (och något efteråt också).


Så jag hade helt enkelt fått nog, vi tyckte vi var färdiga med familjebildandet och nu skulle vi försöka göra saker "ordentligt", så som man "borde" göra (dvs, tvärtemot vad vi hade gjort hittills :P ). Så jag opererade mig i februari detta år. Allt gick ok, även om det påpekades att jag reagerade dåligt på sövningsmedicinerna och mådde rätt illa de första dagarna. Allt verkade klart, bara såren läkte så kunde vi nu fokusera på att bygga upp och förbättra vår situation. Jag skulle storsatsa på studierna och hade en handledare som pushade och stöttade mig att börja skriva på min avhandling redan denna vår, direkt efter jag hade fått mina kandidatpapper.


Likväl kunde jag inte skaka en gnagande känsla av att något inte var helt som det skulle. Jag hade magproblem efter operationen, var mer trött än vanligt och plöstligt började jag svälla i kroppen på olika ställen. Hela tiden trodde jag att jag hade något problem med matsmältningen, särskilt efter all värkmedicin som jag hade ätit efter operationen, så jag kämpade vidare och försökte leva som vanligt och anpassa mitt ätande lite. Inget gick om. När brösten började svälla och jag ännu inte hade fått mens efter operationen blev jag orolig. Jag tog ett graviditetstest enbart för att utesluta möjligheten. Inte i min vildaste fantasi kunde jag tänka mig att jag skulle vara gravid. Jag var ju opererad, det skulle i princip vara omöjligt för mig att bli gravid (detta enligt läkarnas ord). Men förstås: när jag tog testet visade det positivt. Och efter diverse undersökningar och insisterande på gynkliniken (eftersom ingen läkare först ville tro mig när jag berättade att jag var gravid efter operationen) så ser ni resultatet på bilden ovan. Vår femma.


Nu efteråt inser jag hur mycket jag var i förnekelse. "Symptomen" var ju där, jag kunde, ville bara inte tro att jag var gravid igen.
Många säger, och har sagt till mig, att varje barn är en gåva och att ett nytt liv ska firas. Och ja, i grunden håller jag med, det är min övertygelse. Samtidigt var jag i chock i flera dagar efter det positiva testet. Jag ville verkligen inte ha fler barn, vi anses redan vara en "stor" familj, och jag har många ggr uttryckt att jag inte orkar med mer, att jag knappt orkar med vår situation som den är nu. Inte för att barnen är besvärliga eller något sånt, de är mina älskade, utan helt enkelt för att mina mentala resurser har tagit så många törnar att jag ännu inte känner mig i skick, samtidigt som den fysiska hälsan har lidit vilket tillsammans gjort att jag på en nästan daglig basis känner mig trött, otillräcklig och inte kapabel till att ta mer stress. Och nu ska vi få en tilll...


Jag vet att jag kommer att älska även denna lilla lika mycket som de andra, och göra altl jag kan för att hen ska ha det bra. Men ska jag vara ärlig så hade jag inte valt att bli gravid igen. Jag trodde vi hade gjort allt vi kunde för att undvika detta, att nu gick vi mot lättare tider, men nej... Samtidigt hör jag hur själviskt det låter när jag vet att det finns så många som bönar och ber om att få ett barn.


Just nu lyckas jag inte uttrycka de motstridiga känslorna jag har inom mig p
å det sätt jag vill, men jag tror att det finns människor som kan relatera till hur jag upplever detta. När graviditeten inte är den nyhet man ville ha, oavsett individuella omständigheter, när man tvingas ställa om hela sitt liv för ett nytt liv. Det är inte lätt, och jag hoppas på att man ska få säga detta, trots att man är gift med barn sedan tidigare - att detta inte var vad man önskade och upplever detta som tungt och kämpigt.

Det jag med säkerhet vet är att jag inte mår bra av att gå med alla mina tankar inombords, så jag hoppas att den här bloggen kan bli ett sätt att bearbeta tankar och känslorna som detta medför, och även nå ut till andra, om inte i samma situation som oss men som ändå upplever/har upplevt samma känslor och oro. För även om vår situation är lite annorlunda (?) så tror jag många ändå kan relatera till känslorna som kommer med ett nytt föräldrarskap som man inte var beredd på.





Likes

Comments