Jag har varit tyst i ett tag. I alla fall här, inte riktigt på andra sociala medier men här har det varit rätt dött, av personliga anledningar. Sen har det både varit jul, nyår och min födelsedag. Julen är inte min grej, verkligen inte. Nyår lyckas jag sabba varje år och min födelsedag blir allt mer deprimerande.

På nyår var jag först i Danmark med min familj, och som vanligt är jag på dåligt humör. Försökte se genom det och ignorera det, men jag kan verkligen inte spendera en längre tid med min familj utan att tröttna på dem, vilket sedan förstör stämningen och kvällen. Försöker verkligen kämpa för att undvika det men det går inte. Efter Danmark blev jag avsläppt på en fest i Malmö, vilket blev som det blev. Allt jag tänker säga är att jag spenderade hela min 1 Januari på badrums golvet, pga toan var närmast där.

Min 18 års dag började bra, för bra för att vara sann. Började dagen med lunch dejt med två tjejkompisar, Simone, Simones pojkvän och Simones kompis från Stockholm. Vår lunch dejt tog plats på TGIF i Malmö vart både jag och Simone beställde våra första lagliga drinkar. Efter vi hade ätit hade vi en diskussion om vi skulle köpa efterrätt eller inte, när vi väl hade bestämt oss för att inte köpa efterrätt ser jag i min ögonvrå något ljus som närmar sig oss. Hela personalen på TGIF kommer alltså nu gående med två tallrikar med sådan stora 'tomtebloss' (inte tomtebloss, men ni fattar) och sjunger för mig och Simone. Både jag och Simone as garvar, då det verkligen är extremt pinsamt. Menmen nu fick vi gratis efterrätt som nyss bestämt oss att skita i, så det var ändå värt det! Sedan på kvällen blev det middag med familjen på Roségarden i Malmö. Jätte mysigt. Sedan skulle jag egentligen sticka ut, då jag hade sån tur att fylla år en fredag. Men saker hände och spenderade istället resten av min 18 årsdag i sängen.

Nu är jag tillbaks i skolan och jag har verkligen ingen motivation alls för att gå till skolan. Får ingen sömn eftersom ångesten inför skolan är så stor så alla tankar flyger rundor på kvällen. Sover verkligen till absolut sista minut. Sminkar inte ens mig längre, bryr mig knappt hur jag ser ut överlag. Men jag tar mig till skolan. För att förra året hade jag 30% frånvaron och har bestämt mig för att jag ska förbättra mig. Så i år går jag till skolan trotts att jag helst vill ligga kvar i sängen och dö, men sånt är livet. Jag lär vara ganska deprimerad men, skolan är viktigt. För jag vet, trotts att jag är på botten nu så kommer det bli bättre nån gång. Jag kanske inte riktigt tror på det till 100% att jag kommer må bra igen, men en del av mig säger, blir det bra igen så behöver mitt nuvarande jag inte förstöra för mitt framtida jag. Utbildningen nu är viktig för mig i framtiden, så kämpar trotts jag knappt ser en ljusframtid.

Har ingen aning om vad jag babblar om längre helt ärligt. Men kort sagt, är nu mera 18 år och vuxen, men fortfarande lika deprimerad som vanligt.


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Där finns en kille, nämner inga namn. Möter honom rätt ofta, utan en vänlig attityd. Han gör påhopp på de flesta, tjejer för det mesta. Han öppnar alltid sin käft och skriker när något är orättvist. Vi är många som inte tycker om honom, men vi är även många som inte säger ifrån överför honom. De flesta vuxna har sagt till honom flera gånger men han bara skriker och har sig ännu mer. Han tror att allt han säger både är politisk korrekt, vetenskapligt korrekt och han tror hans attityd är på plats.

Varje dag kränker han någon. Har till och med sett honom gå fram till andra killarna för att få dem med på hans sida och kränka en viss person, som han har valt ska få äran att få må skit, just idag. Han tror att han styr allt och alla, även de vuxna.

Han kommer antagligen från ett tuff miljö. Han ser inte ut som alla andra. Han är lite överviktig och synen är inte på hans sida, skulle nästan kunna svära på allt folk har kallat honom tjock och nörd för detta. Det syns att han är osäker. Han hoppar på folks svaga punkter så snart de säger nåt och tror han är kung. Han viskar bakom din rygg för att du ska veta att han kollar vart kniven ska sitta. Han är så pass osäker på sig själv, så att få må bättre måste folk omkring honom må sämre.

Detta är en person de flesta människor stöttar på, nån gång i livet. Antingen i förskolan, grundskolan, gymnasiet, högskolan/universitetet, på jobbet eller på gatan. Denna personen finns över allt. I alla åldrar, kön och storlekar. Detta är en av alla de som finns i min omkrets.

Jag vill att just du ska veta, du som blir utsatt för nåt liknande. Det är inte ditt fel. Jag vet att det är en standard replik de flesta använder men det är sant. Det är inte ditt fel. Där är nåt fel på dem, vilket gör att de blir avundsjuka på att du har det bättre än dem psykiskt. Även om de inte vet att du kanske mår skit, så tror de att de har det sämst av alla individer de möter, och för att ha det bäst måste de få alla andra att må skit.

Om du redan mår skit innan personen hoppar på dig, visa dig inte svag. Stå upp för dig själv eller ignorera hen. För personen gör det bara för att se dig lida, och viker du undan och visar att hans ord sårat dig, så låter du personen vinna. Jag säger inte att du ska behandla personen som hen behandlar dig, men låt det inte påverka dig. Ännu bättre, var vänlig mot personen. Tro mig, det krossar dem.

Jag skriver detta till alla tjejer och killar som blir utsatta för mobbning. Om det då bara är en gång eller flera gånger eller dagligen, så är mobbning ALDRIG okej.

Det är mobbarna det är fel på. Inte dig. Kämpa! Jag tror på dig!

Likes

Comments

Den där känslan av att vara en annans persons favorit människa. Att få vara någons ett och allt. Den där känslan av att inte behöva oroa sig, för de vet partnern din endast har ögonen på dig. Den där känslan när du aldrig blir orolig över partnern din träffar en annan, för du vet att det skulle hen aldrig göra. Den känslan, helt ärligt, har jag nog aldrig haft.

Jag har varit i 4 seriösa förhållanden. Vart alla har tagit slut inom ett år av olika anledningar, men en av anledningar till alla 4 förhållanden, har varit att vi inte litat på varandra. Vi har varit rädda för att den andra skulle lämna en för en annan eller liknande. Vi var konstant oroliga över att den andra skulle hitta en annan så snart man hade lämnats hens hus. Den där konstanta rädslan för att inte räcka till, att inte vara bra nog, att inte kunna ge partnern din allt hen ville ha. Den där konstanta rädslan av att det kommer ta slut, vilket, enligt mig, inte är äkta kärlek. (visst där har varit andra anledningar till att mina förhållande har tagit slut, men nånstans har problemen börjat, och det har i princip varit samma grej som har påbörjat alla problem).

Jag är trött på att få höra "förstår inte hur du kan vara singel! Du är ju hur fin och snäll som helst!". Jag är inte singel för att jag är ful eller har en dålig personlighet, är liksom rätt så jävla amazing när du väl lär känna mig, om jag skulle få säga det själv. Men jag är singel för jag blir inte kär i någon jag inte ser en framtid med. Ja jag är 17 år och har den hållningen. Här är varför:

Jag har denna hållningen eftersom att, jag tycker det är onödigt och slöseri på tid att spendera sina dagar och sin energi på någon, som jag redan nu vet att det aldrig kommer att hålla i längden. Jag tänker inte fejka flera månader bara för att slippa vara ensam och få kärlek. Det är ju inte rättvist för partnern min i heller.

Sen efter att ha haft 4 seriösa förhållanden, som ändå varit ganska så oseriösa när man tänker mer över det, med tanke på beteende och liknande, men så har det gjort lite att jag tänker på ett annat sätt. Om jag börja snacka med någon och känner att jag konstant måste veta vad hen gör, och konstant är rädd för hen har hittat en annan, så kommer det inte funka i längden. Visst där är många som har svartsjuka och ändå lyckas ha ett fungerande förhållande, men detta är min åsikt. Jag hade inte klarat av ett förhållande vart jag inte litar på min partner eller konstant är orolig över för att hen ska hitta en ny. Det är ju inte riktigt kärlek om man inte kan lita på varandra.

Med tanke på jag har extrema tillitsproblem, så gör det saken lite svårare, men har mina anledningar till att inte kunna lita på någon, då folk är så grymt bra på att gå bakom ryggen på en hela tiden.

Ett perfekt förhållande för mig är när jag kan lite på någon, utan att vara tveksam. När jag kan vakna upp på morgonen och veta att min partner aldrig kommer lämna mig. När vi inte är oroliga över att den ene eller den andra ska göra något dumt så snart de är bland vänner eller liknande. Ett förhållande vart man slipper känner oro. Ett förhållande vart man slipper ifråga sätta varje grej ens partner gör. Ett förhållande med en framtid.

Dagen jag kan lita på någon, är dagen jag tänker börja kämpa för kärleken.

Likes

Comments

Idag är den där dagen man ska fira sin pappa för att han är bäst o.s.v. Jag tänker 'fira' denna dagen med en tillbaka blick på min relation till min far.

Jag har alltid varit den där ingen ville vara vän med. Blivit mobbad i princip hela mitt liv. Var det inte mitt ursprung var det min hårfärg och fräknar. (är ju ginger egentligen..). Jag har alltså aldrig riktigt passat in och i princip alltid varit utanför. Ungefär 4 år sen, när jag gick i sjuan eller åttan, i alla fall, hade allt börjat bli bättre. Hade börjat få kompisar, folk började 'tycka om' mig. Visst där var fortfarande dem som hatade mig för något de inte ens själv visste var. Men jag hade börjat få kompisar och var sällan hemma på helgerna längre, för på den tiden umgicks man för det mesta med kompisar på helgerna.

Min dåvarande relation till min far var hyfsat bra, vågade inte berätta allt för honom och kände mig osäker i hans sällskap, men han var fortfarande far och fanns där för mig när jag behövde honom. Minns när jag hade gjort slut med min dåvarande pojkvän som bodde i Danmark, hade gjort det face to face så var liksom i Danmark. Han åkte från Sverige för att hämta mig direkt., utan att tveka. Han var som de flesta pappor skulle va. Eftersom mina föräldrar har varit skilda i princip hela mitt liv så såg jag min far typ varannan helg då han jobbade på vardagarna i Danmark, eftersom vi hade skola och liknande så blev det för sent, därför var det bara på helger vi såg vår far, om han inte hade ledigt på vardagarna.

Men just den helgen när allt började bli bra för mig. Killarna från klassen hade bjudit mig till att joina deras killkväll med datorspel o.s.v. Jag passade äntligen in. Jag fick lov för min far att sticka ditt, men han vägrade att hämta mig. Varför? Jo för att, och jag citerar " Jag skiter fullständigt i dig, jag tänker inte ta hänsyn till dig mer!! ", vart min respons blev " va..? ", vart han följande svarade " Nu vet du hur det är att själv bli skjuten! ". Jag var krossad. Jag var 14 år och min far ville helt plötsligt inte ta hänsyn till mig längre.

Jag var 13 år när jag började må dåligt. 14 år. Efter det gick det neråt för mig. Något måste ju vara fel på mig. Min far brydde sig ju inte om mig. Den helgen stannade jag hemma. Stack inte till mina kompisar, eller min far däremot. Stannade hos min mamma. 14 år och försökte komma fram till vad jag gjort fel. Min mamma sa hela tiden till mig att det inte var mitt fel, men tänk, så var allt mitt fel?

Två veckor efter när vi skulle hem till vår far igen på en torsdag, så åkte jag ändå, även jag kände på mig det inte var löst. Han snackade inte med mig hela kvällen. Jag existerade inte, jag var luft. Dagen efter gick jag gråtandes till skolan, satt för mig själv. Snackade inte med någon alls i skolan. När jag skulle ta bussen hem igen så gick jag inte till far utan hem till mamma. Ingen var hemma hos mamma och jag smsade inte till någon och sa jag var där. Jag låg i soffan och grät i kanske 3 timmar förrän jag hörde av mig till min mamma och berättade. Min far hade inte brytt sig jag inte hade dykt upp med min bror efter skolan som jag egentligen skulle. Min mamma skrev till min far att han sårat mig och jag inte kom tillbaks ikväll men kom senare för att hämta mina grejer (tog mina grejer fram och tillbaks mellan mina föräldrar varje gång, dator, kläder och liknande), min fars svar, och jag citerar " FINT! Då ska hon aldrig komma hit mer igen! ". Jag grät ännu mer. Jag var 14 år, och min far ville aldrig se mig igen. Där måste vara något fel på mig.

På kvällen när min styvpappa kom hem så följde han med mig upp för att hämta mina grejer för min väska var tung och ville inte bära den själv, och vågade verkligen inte gå till min far ensam. (Detta är något jag aldrig kommer glömma.) När vi kom fram och jag låste in oss i huset blev jag stoppad vid dörren av alla mina grejer i hallen. Med alla grejer menar jag verkligen exakt allt. Allt från mitt skräp på mitt rum till min tv, till mina bindor till mitt täcke o.s.v. Jag var i chock. Jag bara stod och stirrade. Jag minns min styvpappa som kom in bakom mig var lika mycket i chock som mig och frågade om jag verkligen skulle ha allt med mig, vart jag svarade ja tydligen. Min far kom ut i hallen, arg, och det ända han sa va " Ge mig min nyckel. ".

Jag var när 14 år och min far hade slängt ut mig ur hans hus, hans liv.

Efter det var jag inte mig själv. Jag grät konstant. Jag var inte samma glada Simone som jag brukade. Jag började umgås mindre och mindre med mina kompisar. Fick problem i skolan, klarade mig oftast inte igenom skolan utan att bryta ihop. Detta utvecklades mer eller mindre till en fobi med en påföljd av panikångest.

(Denna händelsen hände runt november)

Det var först sommaren efter jag valde att bryta kontakten helt med min far. Vad som hände i mellan november och den sommaren är jag inte helt redo för att berätta. Men det kommer väl.

Efter denna händelsen blev jag till luft för min far. Jag existerade inte. Nämndes mitt namn gick han antingen därifrån, byte ämne, ignorerade det eller slängde in en dålig kommentar om mig. På familj event hälsade han inte, såg inte ens på mig. Var jag i närheten vände han och gick åt andra hållet. Blir numera inte ens bjuden till familj event, då de inte vill ha drama. Vilket jag anser aldrig nånsin har hänt, för jag existerar ändå inte i min fars ögon. Skulle han prata med mig skulle jag ändå svara trevligt, han är trots allt min far. Min släkt har numera boycutat mig helt på grund av min pappa.

Jag var 14 år när allt gick åt helvetet. Vet att detta inte är mitt fel, utan min fars val. Jag har inte gjort något. Men hur skulle lilla jag på 14 år förstå det inte var mitt fel när min far inte längre vill vara min pappa längre?

Nu är jag snart 18 år och har ingen kontakt till min biologiska far eller min släkt på min fars sida. Jag gråter inte över mitt val. Jag gråter inte över att inte ha honom i mitt liv. Jag gråter över att jag skulle behövas utsättas för hans beteende. Att jag inte har en far som älskar mig.

Jag kanske inte mår bra nu,
men jag mår mycket bättre
utan dig än om du hade
varit en del av mitt liv.

Denna är till alla andra där ute med en förälder som gav upp på en. Det är inte ditt fel. Du är inte ansvarig för deras dåliga beteende.

Likes

Comments

Jag har fått dessa produkterna från bland annat glossybox och hem skickat när jag har beställt antingen från nelly. Vanliga fall brukar jag ärligt talat inte riktigt använda det jag får skickat i glossybox. Men eftersom jag hade slut på sminkborttagning och alltid använd sån "milk cleaner" som sminkborttagning, så blev det perfekt när jag fick en i glossybox.

Så tänkte varför inte göra en liten serie ut av det på bloggen? Så tänker testa nya grejer ungefär en gång i månaden, inte regelbunden men på ett ungefär. Och om ett av produkterna ska testat i en period förrän jag kan bedöma det så åter kommer jag igen efter en vis period om produkten.

Detta var vad jag testade denna gången:

- UNANI - il-luminate milk cleanser

- PEPSODENT - White now, glossy chic

- L'ORÉAL SKIN EXPERT - pure clay, purity mask

Unani

Har använt det ett par gånger nu och tycker definitivt att det funkar hur bra som helst. Sminket åker av rätt enkelt och jag känner mig ren och mjuk efteråt.

Pepsodent

Har precis börjat använde det så skulle inte vilja säga för mycket om den nu. Åter kommer!

L'oréal skin expert

Första gången jag använde den sortens ansiktes mask, tyckte den var enkelt och smidig att påföra och tvätta bort. Den stelnade rätt fort men tror ändå jag satt längre än rekommenderade tiden, eftersom jag inte tyckte den var helt torr.


Likes

Comments

Att jag ens ska behöva göra detta inlägget, bevisar ju bara hur mycket vi sexualiserar allt nu för tiden. Jag är riktigt trött på detta.

Får konstant höra det är slampigt att visa så mycket hud, att jag är hora bara för jag visar lite mer hud, varför jag lägger ut nakenbilder på nätet, hur kan jag ens gå runt i så lite kläder osv osv. Detta inlägget hade kunnat fortsätta i all evighet men jag ska försöka göra det så kort som möjligt. Jag har flera saker att ta upp, så jag ska försöka dela in det så det inte blir alldeles för rörligt.

OBS. Kom ihåg att detta är MIN åsikt. Dömer inte folk för de tycker annat som så. Bara vissa tillfället jag vill att folk ska lära sig skillnaden, sen visst, om ni inte tycker som mig, så hatar jag såklart inte er!

Nakenbilder

Vad är nakenbilder ens? Jo när man är naken. Inte en bild i bh och trosor/kallingar. Inte en bild i bikini. Inte en bild på en kille i bar överkropp. En naken bild är när du rakt av kan se könsorgan. Jag själv skulle inte vilja säga att en bild på ett par bröst skulle vara en nakenbild, MEN det beror lite på bilden och situationen. Om du ser bröst rakt av i en sexuell mening, ja visst. Men ser du bröst i till exempel en öppen skjorta, vart du typ ser en del av bröstet för att skjortan är öppen, nej det skulle jag inte vilja påstå är en nakenbild. En nakenbild, i mina ögon är när du ser könsorgan fullt av. Så som en bild på en snopp eller snippa. Sen finns där "sexuella" bilder, men det är inte samma sak som en nakenbild. Snälla lär er skillnaden. En "sexuell" bild när du vill framstå som sexig och kanske med meningen "reta" upp personen/personerna som ser bilden. En sån bild kan både vara mycket påklädd, eller lite eller inget alls. (obs ser inte ner på något av det, alltså nakenbilder eller sexuella bilder, vill bara att ni ska förstå skillnaden)

Mina nakenbilder på nätet

Jag har inte lagt ut nakenbilder på nätet. Jag har lagt ut bilder vart jag visar hud. Jag har lagt ut bilder där man ser mina ben i trosor, eller där man kan se min mage, eller vart jag varit i bh och trosor, eller varit i bikini, MEN något jag ALDRIG har gjort, är att lägga ut en nakenbild, ALDRIG. Sen något annat jag skulle vilja påpeka med angående mina bilder på nätet som jag ofta får höra;

"du ber om att få dickpics när du lägger ut sådant", "du får skylla dig själv när äckliga killar skriver till dig, med tanke på vad du lägger ut för bilder"

Nej. Nej? NEJ. Jag ber inte om att få dickpics bara för du ser lite mer hud? Jag ber inte alla äckliga kåta män att skriva till mig för att jag hade shorts på mig? NEJ. HUR KAN MAN ENS SÄGA SÅ?? Skulle du säga till en våldtagen tjej "Amen gumman lilla, du bad ju om det när du valde att klä dig snyggt"? För det första, man ber ALDRIG om att bli våldtagen. För det andra, samma sak angående dickpics och snuskiga killar, jag ber inte om det bara för jag visar min hud. Jag ber om det om jag har skrivit det är det jag vill ha. Annars, NEJ. Jag ber inte om det på grund av min klädsel eller utseende!! ALDRIG.

Att gå runt lätt klädd

Om du inte är min mamma så har du inte så mycket att säga. Jag går i det jag tycker om. Jag går inte i det för att någon idiot till kåt kille ska börja tafsa på mig, jag går inte i det för uppmärksamhet, jag går inte i det för jag är slampa. Jag går i det för JAG tycker det är bekvämt och jag tycker det är snyggt. Ingen snack om saken. Att det just är att vara "lätt klädd" kan du väl helt ärligt skita i? Hade jag gått runt i en bikini på stranden hade du väl inte ställt frågor på det? Men om jag hade gått i en lår kort klänning (som faktiskt täcker min röv jämfört med en bikini), då jävlar är där något fel på mig, ibland till och med slampa. Amen va?

Att vara slampa

Att kalla någon slampa för dens klädsel, ursäkta men vet du/ni ens vad en slampa är för något? Slampa är ett synonym till prostituerad. Man är inte prostituerad bara för man går i en vis klädsel? Vet ärligt talat inte riktigt vad jag ska säga. För jag tycker det är en sådan logiskt sak att man inte är en hora på grund av en vis klädsel. Liksom du kan ju väl inte anta att någon är brandman på grund av hans vardagliga klädsel? Bara för att jag har lite former och inte är feg för att dölja dem så betyder det inte automatiskt att jag säljer mig?

(Här står det bland annat synonymerna till slampa: http://www.synonymer.se/?query=slampa)

Vågar inte riktigt uttrycka mig mer, för kommer bara börja skriva något jag kanske skulle skrivit eller uttrycka mig fel menmen. Och som sagt, kom ihåg så är detta MIN åsikt, och från MITT perspektiv på det. Snälla missförstå inte mig.

Likes

Comments

Jag har socialfobi och panikångest. Jag har det på samma sätt som man kan ha till exempel halsfluss eller en förkylning. Det är en sjukdom som kan botas. Jag behöver alltså inte ha social fobi och panikångest resten av mitt liv. Vilket där är många som inte förstår. Sen att jag klarar saker bra ena dagen betyder det inte att jag är botat. När man till exempel har halsfluss så har man ju också oftast en bra dag vart det känns bättre sen nästa dag är det åt helvetet igen.

Till exempel så är där många som frågar hur jag kunde gå på den där festen i lördags vart jag i princip inte kände någon och snackade ändå med allt och alla men inte kan gå till skolan vart jag ändå har kompisar och har en klass jag kan snacka med, eller hur jag kan gå till Emporia och shoppa om jag nu är rädd för människor. Hur jag kan vara så glad ena dagen och vill träffa nytt folk, och sen nästa dag ha totalt ångest och inte våga se någon annan människa alls. Grejen är så här.

Ja, jag kan dra till fester vart jag inte känner folk, så länge jag känner åtminstone en från början. Ja, jag kan snacka med folket jag inte känner på festen, EFTER jag har druckit alkohol. Hur? Jo, med alkohol i blodet så försvinner min social fobi och panikångest, så jag blir mer mig själv. Vilket är anledningen till att jag egentligen inte bör dricka alkohol så ofta, för det kan hända jag blir alkoholiker istället eftersom det är så underbart att slippa social fobin och ångesten.

Bara för att jag har en klass och kompisar i skolan betyder det inte att jag klarar av det. Min skola är jätte stor. I alla fall extrem stor när det kommer till vad min socialfobi klarar av. Min socialfobi innebär jag inte klarar av nya människor. Eller klara av och klara av, jag är rädd för nya människor. Anledningen till att jag är rädd för nytt folk beror på att min hjärna reagerar fel. Den reagerar som om jag är fara, vilket är anledningen till jag får panikångest. Det är svårt att förklara, ni kan ju alltid googla om ni vill veta mer exakt.

Anledningen till att jag kan åka att shoppa beror på att jag har varit där flera gånger. Har jag inte varit där förr så hade jag fått grovt ångest. Första gången jag var på Emporia så var jag där bara 10 minuter för jag fick en sån grov panikångest, både för att det var ett nytt område och så mycket folk. Jag har nu vant mig till området, men kan fortfarande få extrem ångest om när överdrivet mycket folk. Jag kan till exempel inte åka till Väla utan någon eftersom jag inte känner området. Även om jag inte är där ensam så hade jag kunnat få ångest, eftersom jag har typ inte varit där alls ofta.

Hur jag kan vara glad ena dagen och den andra är ju som jag förklarade i början. Ibland har man bra dagar och andra dåliga. I mitt fall så är mina dåliga dager vanligare än de bra dagar, men det är inte alltid man ser det. Med tanke på att jag oftast fejkar ett leende på mina dåliga dagar. Att jag kan träffa folk jag inte känner vissa dagar och andra inte, beror helt på mitt humör och min ångest. 

Sen överlag så måste ni fatta att man kan bli bättre på vissa saker, ju flera gånger man utsätter sig för situationen. Till exempel har jag hört att många kränker ner på Tova Helgesson att hon inte har social fobi bara för att hon gick på guldtuben och gick upp på scenen. Jag har också gått upp på en scen flera gånger

Likes

Comments

Jag är sämst på att uppdatera, är fullt medvetet om det. Denna gången skyller jag på sjukt mycket i skolan plus att jag låg inlagd på sjukhuset mellan torsdag och lördag..

Fick i måndags förra veckan veta jag hade en cystor på äggstocken. Hade haft smärtor i 2 veckor förrän jag ens kollade upp det.. Sen i torsdags var smärtan så pass hemsk att jag låg och skrek på golvet av smärtor. Vi fick då åka in på akuten och blev sedan inlagd för bevakning. Då mina smärtor vanliga fall kom i samband med att jag rörde på mig så blev mina smärtor inte så extrema med tanke på jag bara låg i sängen. Då mina smärtor inte blev lika extrema som torsdagskvällen blev jag utskriven lördag eftermiddag. Hade lite smärtor efter men idag har jag inte haft några alls, så nu är jag på benen igen!

Efter att ha varit inne sen torsdag så hade jag extremt mycket energi, så när jag kom hem bestämde jag mig för att öva på min sminkning inför halloween, eftersom jag hade fått hem hälften av mitt outfit.

Ska alltså va en playboy bunny som typ blivit misshandlat av någon form eller liknande. Mami ska hjälpa mig att sy öron, svans och manschetter också! Så här blev resultatet än så länge.

​(ja jag har fortfarande på mitt band från sjukhuset för glömde helt bort det.. Men bilderna blev bra så det är bara att acceptera läget..)

Likes

Comments

Är det ens lönt? Varför gör jag detta? Varför vaknar jag ens? Vad är det jag vill bevisa? Skulle någon ens bry sig om jag bara försvann?


Detta är några av de tankarna jag ständigt tänker när jag vaknar på morgonen. Detta är vardag för mig. Varje dag är en ständig kamp. Varje morgon ska jag göra ett val att försöka klara mig igenom dagen eller skita i det och stanna hemma i sängen. Vissa dagar är lättare än andra.


Jag har alltid försökt framstå som en glad person, i alla fall gladare än vad jag egentligen är. Försökt klä mig och sminka mig som om livet vore på topp. Ingen skulle behöva veta hur jag egentligen mådde. Jag skulle bara få må dåligt i min ensamhet, ingen skulle få veta. Det var bara lättare så. Jag höll mig på avstånd från mina kompisar och nya människor. Vissa dagar klarade jag att fejka ett leende hur bra som helst och klarade mig igenom dagen, utan att behöva svara ärligt på hur jag egentligen mådde. För det såg ut som om jag mådde bra när de frågade och jag svarade med ett leende. 

Egentligen ville jag bara skrika ut i gråt och berätta hur jag egentligen mådde. Att jag ständigt kämpar för att överleva. Att jag ständigt letar efter de där små grejerna som gör livet värd att leva. De där små tecken på att folk bryr sig och jag faktiskt borde fortsätta kämpa för de som bryr sig. Men ju mer jag stängde ute folk, ju mindre började bry sig. Folk slutade höra av sig. Folk slutade fråga hur jag mådde. Jag blev en av dem de en gång kände. Jag hade långsamt puttat bort var enda själ som faktiskt brydde sig om mig. Jag slutade bry mig om folk skulle se hur jag egentligen mådde. Jag slutade sminka mig. Jag började sova bort mina dagar. Jag gråter de flesta nätterna. Jag är arg och besviken på mig själv. Förstår de människor som valde bort mig. Jag hade gjort samma sak.


Jag behöver någon som får mig att inse att det är lönt att fortsätta kämpa. Någon som ger mig en anledning att vakna varje morgon. Någon som påminner mig om att jag är starkare utan honom. Någon som får mig att inse hur många sm faktiskt bryr sig. Någon som får mig att få tillbaks hoppet.


~ Just beacuse you see me smilie, doesn't mean you can see the pain I hide ~

Likes

Comments

Tidigare idag la jag ut en bild på instagram (bilden under), vart jag skrev att jag prioriterade sömn fram för smink denna veckan. Folk kommenterade att jag var finare utan smink osv osv. För det första, man ser knappt mitt ansikte. För det andra, jag vill inte höra jag är vackrare utan smink.

Varför? Jo alltså jag spenderar inte 1-2 timmar på att sminka mig för att bli fulare. Jag spenderar inte flera 1000 kronor på saker för att göra mig fulare. Jag sminkar mig för det är kul. Jag sminkar mig för att jag vill känna mig vackrare och se snyggare ut. Jag sminkar inte mig för att bli fulare. Att jag är fin osminkat, fine, det kan jag godta. Men att säga jag är finare osminkat, nä, jag godtar bara inte det. Jag bör inte ens behöva förklara det, det är ju nästan logiskt.

Likes

Comments