Hej! Jag tänkte väl presentera mig lite mer ingående.
Jag är 23 år gammal och bor tillsammans med min sambo och våra furrbabies. Jag studera till urska och jobbar extra som vårdbiträde, ett jobb jag trivs väldigt bra med.

Så sommaren 2015 beslöt jag och min sambo att vi var redo för nästa kliv, att skaffa barn. Vi var både nervösa men glada över vårat beslut men då jag alltid haft oregelbunden mens (kanske hade blödning 2-3ggr per år) förstod jag att något inte stod helt rätt till men har fram tills då inte brytt mig så mycket om det. Jag har alltid haft svårt att hålla vikten, har aldrig varit överviktig men har hoppat endel i vikt och haft ett enormt sockersug.

Hursom beslöt jag mig att kontakta vårdcentralen och jag fick komma på undesökning där dom tog flera rör med blod, gjorde gynundersökning osv. Allt pekade mot PCOS men jag fick remiss till kvinnokliniken men väntetiden var tre månader och jag har en vän som gått hos Karolina kliniken så jag tänkte jag gör ett försök och ringer dit. Jag fick en tid där och fick komma på utredning. Dem gjorde ultraljud på mina äggstockar och fastställde diagnosen PCOS. Det var då något som var helt nytt för mig, har aldrig hört talas om det och blev mycket förvånad när de berättade hur vanligt det faktiskt är.

Jag fick lite kort information men allt jag lyckades ta in va att jag är insulinrestistent och kommer att ha svårt att få barn.

Sedan fick jag börja med metaformin och min första kur av Provera (en medicin för att framkalla en blödning) jag tog den i 10 dagar och på dag 12 kom mensvärken från helvetet (ha i åtanke att jag aldrig haft riktig mensvärk) och sedan kom blödningen. Som för mig som har minimalt flöde i vanliga fall, detta byttes nu ut mot en flod. Men jag var bara glad att ha fått en blödning. På cd3-7 (cycel dag) tog jag letrozole (en medicin som stimulerar äggen att växa sig större).

På cd13 var jag på återbesök där ännu ett ultraljud gjorde där vi mätte blåsorna men ingen hade vuxit över 6.5mm (dom behöver vara 20mm)
Jag var helt förstörd i flera dagar men min läkare försäkrade mig om att det inte är slutet utan vi började på ny kula med dubbla dosen letrozole.
Även den rundan gav ingen ägglossning och jag är såklart väldigt besviken. Vi kommer nu att göra en sista runda med letrozole innan i´vi övergår till sprutteknik.


Den här bloggen kommer inte vara fylld med en massa bilder om mode eller annat, denna blogg kommer vara rå och ärlig. Jag kommer att skriva mina tankar och om vår resa. Jag tycker det är viktigt att denna typ av historier får komma ut då när jag fick min diagnos var det flera i min omgivning som öppnade upp och berättade för mig om deras svårigheter. Infertilitet är inget att skämmas för, det är dags att bryta tystnaden!

  • 9 readers

Likes

Comments