Idag så kom det äntligen!!! Brevet som jag har väntat på sedan början på september! Varje dag så har jag haft stenkoll på brevbärarens göromål och ankomst! Och inte förräns idag kom det! Men det kom!

Tiden för vårt rutin-ultraljud är kommet och nu vet man i alla fall hur länge man ska vänta och dessutom så kan gender reveal-partyt planeras för familjen. Inte för att vi blir många, men dem som ska vara där, kommer att vara där och det är allt som betyder något.<3

Lyckan som jag känner över detta lilla liv är så total att jag ibland tappar andan när jag inser att vi ska få en bebis. Varje kväll så ligger jag med händerna på magen och jag längtar så till den dagen som jag kan känna rörelser mer tydligt.

Men mitt i allt detta så ligger mörkret hela tiden bakom och lurar. Det ligger där och bara väntar på att sänka sig totalt över vårt liv, vår lilla familj, vår värld....

För Jaxon kommer inte att få vara här och vara dryg när bebisen anländer. För i allt detta med att vara lycklig över att få detta brevet så har jag ett samtal som måste göras till Anicura. Jax måste ha förnyelse av sitt morfinrecept och när jag ändå ringer så måste jag även ställa ett par frågor angående hans avlivning. Vår familj skulle äntligen utökas att bli fyra och nu har den äckliga jävla skelettcancern i Jaxons lårben förstört allt och gör att vi lever på lånad tid med honom. Och istället för att bli fyra så blir vi tre igen. Som Mr M sa när vi fick beskedet, ett liv för ett annat.

Så mycket som vi har kämpat för normala liv och för att komma dit vi har så känns det oerhört orättvist att mista vår tredje musketör. Han som har hjälpt oss att kämpa, den allra bästaste hunden i hela världen. Snart måste han flytta till morfar och lämna oss kvar med tomheten och sorgen.

Så varje dag för mig är en växling i måendet. Ena stunden lycklig för vår bebis, andra stunden förtvivlad för att vår bästa vän måste lämna oss. Men, lite mer tid har vi med honom och det gäller att göra den tiden så bra som möjligt för honom!

//Sanna, er nål i höstacken...



Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Det är inte lätt, inte lätt alls. Här går jag omkring. Gravid, Uppblåst i magen och svullen. Inga kläder som passar och jag har redan gravidbyxor på.... Och jag är i skrivande stund bara i vecka 14+3! Tredje barnet och det sägs att man snabbare får gravidmagen då. Även om detta inte innebär att bebisen är av större monstermodell och absolut inte är orsaken till den tjocka magen. Livmodern vet helt enkelt redan hur det ska gå till. Och med graviditeten så följer uppsvullna tarmar i början och mer och mer så trycks tarmarna utåt ju mer livmodern tar plats. I vilket fall som helst så är min stora undran:

ÄR det någon som informerat min mor om detta fenomen som sker som bidrar till en tjockismage tidigt? Hon har ju några graviditeter bakom sig och jag tänker att det redan då var samma fenomen även om det är en hel massa år sedan min mor gick igenom detta....

Jag fick beskedet att jag till skillnad från mina andra graviditeter INTE behöver äta järntabletter denna gången! Detta pga att jag tydligen äter en bra och varierad kost.:D Behöver jag tillägga att jag är stolt över mig själv? Någon måste ju vara det och den som jag har är mig själv.;) Jag har dessutom inte gått upp lika mycket denna graviditeten som med dem andra två. Och då slutade jag ändå att röka samma dag som jag plussade för ca 10 veckor sedan.

Tillbaka till mamma.... Det finns även ett annat fenomen med att vara gravid. Överkänslighet. Och överkänslighet är mitt mellannamn även som ickegravid. Men, nu är jag ju gravid så då är jag väl överÖVERkänslig! Så jag vill bara med mitt första inlägg på några år tillägna mina ord med att säga:

Mamma? Hur har DU mage(haha) att stå och säga till mig att jag har min mage för att jag har ätit för mycket???

//Sanna, det sura i limefrukten...






Likes

Comments