Jag vet inte helt vad som hände, men efter att jag publicerade inlägget En rädsla övervanns igen fick jag en riktig kick i kroppen. Kände att humöret var rätt och att kroppen kändes nästan lite stark. En inre drivkraft virvlade upp inom mig och innan jag visst ordet av det stod jag klockan 21:15 med springskorna på mig i hallen. Skulle jag våga mig på länk nr 2 sedan ryggprolapserna 2013? Det skulle jag minsann kände jag, och jag skulle springa minst 5km. Kändes ju rimligt iom att jag hade sprungit 4,65km sist. Men tänk om jag ändå skulle kunna avverka 6km?

Allt kändes nästan lite för bra, kunde nästan känna en förnimmelse av njutning? Jag har ju aldrig varit den som njuter av att springa långa distanser och har som mest (en gång) sprungit 6km, under ständigt ifrågasättande av mig själv - "Varför gör jag detta mot mig själv". De första 4,5km kändes inte som någon jätte big deal, fick in en jämn rytm och det kändes nästan som om jag studsade fram tidvis. Ibland kändes benen som stockar, men lyckoruset i kroppen gjorde under och plötsligt var det lätt igen.

Till sist bestämde jag mig för att pressa mig lite extra. Jag ska springa 7km. Inget snack om saken, det skall jag klara tänkte jag och efter 47 minuter stod jag vid ytterdörren igen. Hela 7km senare och x-antal adrenalin rusher senare. Vilken lycka?! Tänkt att detta måndagsexemplar avverkat 7km och till och med njutit en gnutta av det? Var visst lite väl länge sedan jag fått sådana adrenalin rusher i kroppen, så ni kan tro att jag var pigg och vaken största delen av natten. Men det var det värt.

Frågan är bara hur jag lyckades springa 7km som inte tränat kondition på så många år p.g.a. skräpkroppen? Hur som helst, nu är det bara framåt som gäller!

/ envis jävel

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Vi kör en random fakta om mig igen för jag vet inte hur mångte gången. Men det är ju bara så kul att skriva de här inläggen samt läsa roliga saker om andra blogare. Får se om jag lyckas överraska er med något!?

1. Jag har ett par miner som involverar mitt vänster ögonbryn, som folk ofta lägger märke till. Någon har till och med sagt att jag behöver för en egen emoji som representerar den minen. Den ena minen som innefattar ögonbrynet framträder då jag känner att någon sagt något opassande eller att hen kanske bör fundera över vad hen nyss sakt. Den andra involverar, förutom ögonrbynshöjningen, ett leende och uppstår i flera olika situationer men mer i en positiv bemärkning.

2. Jag har ett väääääldigt långt och bra tålamod. Lyckas du dock få mig arg, riktigt arg, kommer det text ur min mun likt en upprörd italienare som pratar snabbare än en amerikansk rappare. Du lär inte kunna vända in med något. Dock har jag också en förmåga att ändå behålla lugnet.

3. Ibland har jag perioder där jag är SÅÅÅ uttråkad.... Då känns allt "gammalt och vant", ointressant helt enkelt. Just då skulle jag kunna lämna allt och ge mig ut på nya äventyr. Tur nog brukar jag hitta andra sätt att tända gnistan igen, utan att göra något för drastiskt.

4. En lite udda grej som jag knappast tro ni vet om mig, om ni inte följer mig på Instagram eller Snap, är att jag ääälskar att göra knäppa videon och "sketcher". Säger inte att jag har talang, men jag har riktigt roligt då jag göra mina små klipp, gärna på olika svenska eller norska dialekter. Ibland känner jag ett stort behov av att "act out" och leva mig in andra roller. Skrattar oftast åt mig själv, inte direkt för att jag anser mig vara hilarious utan mer för att jag tycker jag är lite småknäpp. Ska jag va riktigt ärlig tycker jag att det vore kul att va med i någon teatergrupp eller producera små klipp regelbundet.

5. Jag skulle vilja bli bättre på att skriva och formulera mig. Älskar att skriva blogginlägg som rotar sig riktigt på djupet hos mig, men irriterar mig ofta på att orden inte kommer ut lika bra i textformat som det låter i mitt huvud. Några enkla tips tas emot med öppna armar.

Likes

Comments

I slutet av maj skrev jag ett inlägg som verkligen uppskattades på FB och är ett av mina mest lästa inlägg. Inlägget heter 4.65km senare och hittas genom att klicka HÄR. I inlägget skriver jag om hur jag äntligen börjar få tillbaka kroppen efter prolapserna 2013 som medförde jobbig smärta i flera år och vars sviter jag fortfarande känner av. Naturligt nog, har detta hindrat mig inte bara fysiskt men också psykiskt. Förra veckans fredag blev ytterligare en vändpunkt i projektet att ta tillbaka mitt liv och våga prova på mer riskabla sporter bland annat.

"Med skadan berövades jag på min kropp, men också på min terapi och den rush jag behövt för att få utlopp för mina känslor. Jag kunde inte ens bära en lätt matkass, och det tog över ett år innan jag kunde göra det igen. Under ett par år gjorde jag otaliga försök att återgå till träning."

"År 2016 blev en vändpunkt för mig. När allt började falla på plats började även smärtan lätta. Praktexempel på att psyket även är en stor bidragande faktor när det kommer till smärta. Den bakomliggande skadan i kombination med ett privatliv likt en bergochdalbana samt *ursäkta min franska* en massa jävla skit under året innan gjorde verkligen sitt för att höja kortisolnivåerna i hjärnan och på så sätt smärtan."

Som ni ser på bilderna handlar det om vattensport, närmare bestämt att åka vattenskidor. Detta är något som jag längtat efter såå länge, men varken kunnat eller vågat p.g.a. smärta samt svagheter. Fortfarande har jag ont ibland och fortfarande börjar benen, främst vänster, skaka som ett asplöv vid ansträngning eller om ischiasnerven blir klämd eller irriterad. Ja, min kropp börjar va ett riktigt måndagsexemplar av många anledningar. Men som ni kanske gissar kom jag mig upp på vattenskidorna på tredje försöket! Jag varken dog eller skadade mig, och vilken vinnarkänsla då jag åkte över vågen och konstaterade att det här klarar jag av igen! Visst har jag träningsvärk, men vad fan gör det? Brorsan var också med, han klarade dessutom av att stå på enbart en skida. Känner mig rätt lockad till att prova jag med.

Hur som helst så tror jag starkt på att vi måste utmana oss själva och våra rädslor för att växa som personer. Åtminståne behöver jag det för att verkligen gå framåt och utvecklas, oberoende om det handlar om att övervinna rädslor eller göra något som är utanför vår bekvämlighetszon. Vill ni läsa mera om mina tankar gällande just detta kan ni klicka in er på inlägget När det bekväma blir farozonen .

Likes

Comments

Slö morgnar.... Guld värt, om ni frågar mig. Hur skönt att börja morgonen i långsam takt med en massiv kopp kaffe i sängen framför första avsnittet av Gossip Girl följt av en promenad och smoothie bowl? Dagens smoothie bowl bestod av samma vanliga bas med en burk kvarg och havremjölk samt kokos och havregryn. Hade i massvis av färska hallon och några frysta jordgubbar för att få den härligt kall.

Just nu väntar jag på att få energi och inspiration till att ta tag i städningen och andra måsten. Den lär väl inte infinna sig, lika bra att försöka köra igång direkt....

Ta det vackert!

Likes

Comments

Det är kanske inte direkt morgon längre, men sitter hur som helst med en chiapudding framför mig. Det var nog ett par år sedan jag senast lagade det. Gott med något annat till morgonmål emellan.
Igår var det kanske sommarens finaste och varmaste dag? Hjälp vad härligt det var, kan lugnt konstatera att jag knappt kan vänta tills jag får lägga mig platt på en strand i franska rivieran. Efter jobbet bar det ut till havs, och jag vågade äntligen prova på en vattenaktivitet som jag inte kunnat utöva på många år p g a ryggprolapserma 2013. Härlig känsla! Bildbevis e t c lär komma!

Ha nu en riktigt fin lördag!

  • 320 readers

Likes

Comments

Tänkte lista några positiva saker med tillvaron just nu. Medt för att påminna mig själv om allt det fina runtom mig som får livet att skina som vilken highlighter som helst.
1. Jag skall jobba på Formex mässan i Stockholm ett par dagar för Klinta Massageljust & Hudvård. Ser verkligen fram emot att äntligen träffa entreprenörerna bakom företaget efter att ha fotat för dem i 4-års tid!

2. Norlie & KKV konserten följande veckas fredag på Bossa Nova Beach club ser jag verkligen fram emot. Mest p.g.a att Ann-Sofi och Fia äntligen kommer till Ekenäs och att jag tillsammans med dem och Janet (samt många fler) får en bra utekväll.


3. Nöjda kunder. Blir så glad. Do I need to say more?

4. Min kommande resa till franska rivieran tillsammans med Michelle som jag besökte Paris med. Sol, strand, 7 nätter, 4 olika hotel, två länder och åtminståne 5 olika städer. Jag dör.

5. Boken Food Pharmacy! Varför har jag ej köpt den tidigare? Fick den på onsdag, älskar den redan och har satt in förhandsbeställning på kokboken.


6. Roliga personer. Älskar er!


7. Höstens kurser. Hello nyantändning!

8. Sport live eller på TV. Sjuttons kiva!

9. När farsan går med på att grilla en helt vanlig onsdagskväll för min skull.

10. Mina iddis klipp på Insta story...! Alltså jag erkänner att jag har roligt när jag gör dem. Knappast till min fördel men vad gör det så länge jag har kul?



  • 368 readers

Likes

Comments

För ganska exakt 9 år sedan, som nybliven 19-åring, åkte jag iväg på mitt livs resa. Lämnade trygga Ekenäs, familj och vänner bakom mig för att stå på egna ben och ta mig fram i världen. Jag hade alltid varit den äventyrslystna som längtat ut i världen, redan som 13-åring visste jag att efter gymnasiet skulle jag åka till ett nytt land och jobba som au-pair. Under ett halvt års tid hade jag kontakt med flera olika familjer via en au-pair site, fixade allt själv och kände att världen stod som en öppen dörr framför mig. De slutliga valet föll på en alldeles underbar, nederländsk familj med två barn på 2 och 5 år.

19 år och gladare än någonsin förr

Jag kom snabbt in i min nya vardag och språket flöt bra efter enbart 2-3 månader. Minns lyckorusen jag fick flera gånger i veckan. Lyckan av att vara självständig och lycklig för att klara av de utmaningar jag ställdes framför. Jag älskade frihetskänslan och alla möjligheter att åka till nya städer och länder för en billig peng. Reste runt i Nederländerna så mycket jag hann, tog tåget över till Bryssel ett antal gånger samt åkte till både Milano och Barcelona för en billig peng. Lyckorusen fick jag även då jag kände uppskattning från både föräldrarna och barnen jag tog hand om. För visst är det en härlig känsla då en får känna sig uppskattad?

Bryssel 2009

Jag kom att tänka på det här med att bli uppskattad när jag och mamma gick igenom lådor med gamla foton och kort. Bland alla korten fanns ett mycket speciellt julkort. Julkortet var skrivet till mina föräldrar av min värdfamilj i Nederländerna som tackade mina föräldrar för att de stöder mig i att vara deras au-pair. På kortet stod det:

"We are very lucky that you support Silje to be our au-pair. Her independent, outgoing, caring and flexible character make her the perfect "oppas" (=barnvakt) and family member. Brieke & Rein love her a lot".

Jag vet inte om jag har blivit extra blödig i det sista, men mina ögon fylldes minsann med tårar. Lyckotårar naturligtvis. Ska erkänna att jag förutom lycka även kände lite stolthet. Tänk att jag kunde ge familjen så mycket och som 19-åring beskrivas som självständig, social, omtänksam och flexibel. Det här med att bli uppskattad är något alldeles speciellt och jag är glad att jag fick känna den känslan som äventyrslysten tonåring. Det betydde mycket för mig då, men också fortfarande idag. Känslan av att lyckas stärker både självkänslan och självförtroendet, vilket har varit viktigt för mig vidare i livet. Ni kanske vet den där känslan då en känner sig odödlig och att en klarar vad som helst bara en vill? Just den känslan lade jag grunden för då jag begav mig ut i världen och tog mig an ett stort ansvar.

Något som jag också funderar på rätt ofta nu för tiden, är hur andra uppfattar mig eller ser på mig. Vilken energi utstrålar jag? Jag reflekterar ofta över vilka vibbar jag gärna vill ge andra och vem jag vill vara. Men viktigt för mig är att den utstrålning jag ger skall vara genuin och inte uppfattas som fake. Å andra sidan vet jag att jag aldrig skulle ha energin att upprätthålla en fake fasad. Jag beundrar verkligen de personer som lyckas lysa upp ett helt rum med sin närvaro, och hoppas själv kunna göra det nu som då. 

Minns väl en händelse från i våras då jag stegade in på jobbet, log brett och hälsade några kollegor god morgon varpå en av dem utbrister "God morgon, vad roligt att se dig". Jag hoppas att mitt glada humör lyste upp hennes dag, åtminståne gjorde hennes reaktion på mitt intåg på jobbet min dag riktigt bra och positiv. Att kunna förmedla en vibb och få något så enkelt men betydelsefullt och positivt tillbaka glädjer mig än idag - flera månader senare. Samma lilla glädjestund kan en uppnå varje dag, exempelvis genom att hälsa på en främling och le. Det kostar ingenting och det glädjer både dig och den du möter på gatan. Detta hände mig senaste förra fredagen, en ung man som jag aldrig sett förr log stort och sade Hej - bara sådär, från ingenstans och min fredag blev genast lite positivare.

Likes

Comments

Matbilder är både roligt och svårt att försöka sig på. Det är mycket som skall klicka. Först och främst underlättar det betydligt om maten eller desserten är estetiskt upplagd och en fröjd för ögat. Sedan kommer vi till det här med vinklar, alltid lika knepigt tycker jag. Det gäller att hitta den eller de vinklar som framhäver maten och uppsättningen på bästa sätt. Beroende på vinkel kan allt se väldigt tråkigt och "platt" ut eller också läckert samt intressant.

Jag fotograferar min mat, frukostar eller kakor för min egen del och för att jag tycker det är roligt. Men visst har jag kanske i åtanke att jag möjligen en dag skulle vilja sammanställa allting till en egen bok med recept. En tid bakade jag väldigt mycket och experimenterade med att ta fram olika cheesecakes. Fotograferade dem alla och blev frustrerad då jag inte fick känslan av att jag inte lyckades få fram kakans härlighet på bild. Övning ger färdighet sägs det. Får väl fortsätta öva mig på både uppsättning och matfotografering. Roligt är det hur som helst.

Har kanske du tips gällande matfotografering?

Likes

Comments

Augusti - sommarens söndag, sägs det. Och visst kan jag hålla med om att augusti och söndagar har något gemensamt, nämligen ångesten. Nu är inte jag den som brukar ha särdeles mycket söndagsångest, men kan på något konstigt sätt ändå relatera till känslan. När söndagskvällen smyger närmare, knackar ångesten på. Ångesten, summan av allt du inte hunnit göra under helgen eller också resultatet av saker du gjort men kanske hellre skulle låtit bli. En hel hop av negativa och positiva känslor överbelastar cortex.

Det samma gäller augustimånad. Juni och juli har antagligen regnat bort, semestrarna avslutas en efter en och höstens nystart närmar sig. Blandade känslor. Glädje p.g.a. av det roliga och härliga som hänt under sommaren. Ångest p.g.a. allt du inte hunnit göra, som nu får vänta ett år. Ett år som mesta dels består av regn, slask, snö, kyla och för att inte glömma - mörker...

Augusti brukar dock vara en härlig sensommar månad med varma dagar och mysiga kvällar. Samtidigt känns det som slutet på något och övergången till höstens rivstart. Plötsligt lämnar turisterna Ekenäs, inga köer i matbutiken och Norra hamnen gapar allt mer tom för var dag som går. Höstens rivstart är ändå ofta rätt så fräsch och spännande. Någon inleder nya studier, en annan ger sig iväg på utbyte medan en tredje börjar ett nytt jobb.

​Sommarens söndag kommer dock avslutas med en veckas resa på franska rivieran, vilket känns väldigt lyxigt. Skall skriva mera om mina reseplaner i ett annat inlägg. För mig innebär hösten också en nystart och en ny inriktning inom min karriär. Jag skall röra mig lite utanför min comfort zone och ge mig nya utmaningar. För vet ni vad, det är absolut något jag behöver. Behöver få känna den där pirriga känslan och det osäkra darret i kroppen. Det är som att gå på plankan med blodtörstiga hajar under sig...

Ofta tänker vi kanske att allt utanför vår comfort zone är farligt, och det känns harmoniskt att befinna sig i trygghetszonen. Under de senaste åren har jag dock fått lära mig att det inte är så. Enbart död fisk flyter med strömmen, och död är precis vad jag känner mig då jag inte utmanar mig själv. Hellre känner jag mig levande med kniven mot strupen än att jag simmar ryggsim som en död fisk med strömmen i bekanta vatten. 

Det är utanför bekvämlighetszonen som magin händer och det är där vi kan utvecklas som personer eller yrkesmässigt. Utanför denna zon sker också förändringar, och visst - förändringar kan vara skrämmande. Men om vi ser till att inte ge hjärnan varningssignaler utan ser det som en positiv utmaning kan vi lära oss massor. Istället för att tänka "tänk om...", "jag klarar inte det här..", "jag är rädd för att.." eller "det kommer aldrig att gå..." kan vi vända på plätten och istället ändra tankesättet till något helt annat. Säger du exempelvis till dig själv "det ska bli intressant att se hur jag klarar av det här" matar du hjärnan med positiva tankar istället för varningssignaler, vilket ger en positiv vibb istället för hjärnan går i försvarlsäge. Detta medför att kommande utmaningar efterhand kommer att kännas mycket lättare och roligare än om du står där med en hjärna som är inställd på att fly eller sticka huvudet i sanden. 

Många gånger handlar det om att våga ta en risk, kanske ge upp något annat för att i längden vinna. Detta vet vi inte förrän vi vågat riskera och prova. Det samma gäller oberoende om det handlar om ett karriärbyte, en relation eller satsning av något slag. Som Ernst Kirchsteiger en gång sa i en intervju - "Varför ta den logiska vägen, där det finns så många andra vägar". För visst har han rätt, allas vår Ernst? Bara för att något verkar vara det mest logiska alternativet, behöver det inte betyda att det är det rätta valet. Frågan är väl, vågar du ta reda på? Vågar du ta en risk? 

Vad vore livet utan risker och utmaningar? En ström av död fisk som lärt sig ryggsim skulle jag vilja påstå. För visst är det ändå en härlig känsla då du tacklar en utmaning eller motgång som var menad att bryta ner dig? Du reser dig och kommer ut starkare på andra sidan. Starkare som person och nya erfarenheter rikare, oberoende om det var en positiv eller negativ upplevelse. Det gäller att vända allt till sin egen fördel och  se det som livets sätt att försöka stärka dig. Motgångar lär oss att hantera negativa känslor och lösa problem. 

Jag väljer att våga, riskera och lära mig av livets sätt att stärka mig. 

Likes

Comments

Ni som följt min blogg sedan urminnes tider, vet att jag under ca. 4 års tid har fotograferat produktbilder för Klinta Massageljus & hudvård. Detta projekt har verkligen hjälpt mig att utvecklas inom fotografering och således även ökat mitt intresse för foto och film. Under julimånad fotograferade jag den nya julkollektionen. Det var mer eller mindre kaotiskt i min lägenhet över ett par veckors tid. Där hittades bl.a. en julgran (ja, en äkta sådan) mitt i vardagsrummet, gran- och enkvistar med tillhörande kolonier av småkryp och spindlar, julpynt och what not. Kan lugnt konstatera att lägenheten inte hade något som helst zen i sig under de veckorna. Förra veckans torsdag dammsög jag upp de sista barren, ca. 2 veckor efter att fotograferingen ägde rum.

Nu är iaf den nyasta Klinta katalogen sammanställd och lanserad. I den kan ni se resultatet av diverse fotograferingar som jag sysslat med under sommaren. Där hittas även julkollektionen.


För att komma till katalogen kan ni klicka

HÄR

Likes

Comments