Bildkälla: studioformex.se

​Nu sitter jag i bilen påväg mot flygfältet och Stockholm, och mitt "jet set" liv för två veckor börjar officiellt nu! Kommer hem på söndagskvällen, packar om mina väskor och så åker jag till Frankrike tidigt på måndag morgon. Men först är det Sthlm

Jag har under ca. 4 års tid tagit produktbilder för Klinta Massageljus & Hudvård, utan att faktiskt ha träffat dem IRL. De hittade mig via Instagram och plötsligt hade jag ett mail i inboxen med en förfrågan om jag ville ta bilder för dem. Förfrågan om att medverka tillsammans med dem på Formex, Nordens största inredningsmässa, har jag fått ett antal gånger men inte riktigt haft möjlighet att delta i. I år verkade dock allt klaffa och jag bestämde mig för att ta möjligheten. Har länge velat besöka mässan, men att få jobba där tillsammans med ett växande företag tror jag kan vara riktigt intressant. Jag har aldrig gjort något liknande tidigare så jag är väldigt exalterad, dessutom får jag äntligen träffa Lisa och Simon efter alla dessa år. Tänk vilka möjligheter sociala medier kan ge en!?

Ni hittar Klinta Massageljus & Hundvård i monter A26:28. Mig hittar ni där torsdag 24.8 samt fredag 25.8. Kanske vi ses? 

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Sponsrat samarbete med Slottsknektens stuga.

I lördags hade jag förmånen att få delta i evenemanget 7 rätter & 7 köksmästare som ordnades av Slottsknektens stuga med Mikael Kokkonen i spetsen. I evenemanget deltog alltså sju stycken lokala kockar som bjöd oss gäster på varsin rätt i slottsruinerna. Varken jag eller Sabina, som jag hade med mig, har varit på någon liknande tillställning. Är väldigt glad att jag tilldelades denna unika möjlighet. Extra roligt är det ju förstås när det är lokala förmågor som visar upp sin talang och vad de kan göra med lokala råvaror. Något som också var roligt är att vi också fick lära känna den härliga bloggaren Jenny . Tillsammans stegade vi in i slottet och möttes av slottsfrun Katarina.

På bilden har vi fem av sju kockar. Trots att de alla inte råkade fastna på denna bild är de värda att nämnas vid namn. De hittas alla här i trakten i olika restauranger.

Janne-Matti Weckström (Kuparipaja) Niko Tuominen (Svartå slott) Hans Lundström (Knipan) Kenneth Löfberg (Åminne gård) Ulf Wadenström (KW) Samuel Mikander (Köttkontrollen) Emmi Refva (Fiskars Wärdshus)

Slottsfrun hälsade oss välkomna medan det bjöds på drickbart och förrätt nr. 1. Katarina tog oss med på en vandring i slottet medan hon berättade om Raseborgs ruiners historia. Det uppskattades verkligen och gjorde det hela lite mer spännande. Evenemanget blev inte bara en smakupplevelse utan även en resa tillbaka till medeltiden. Då alla hade avnjutit den första rätten togs vi med vidare i slottet där vi möttes av "pigor" och kock nr. 2 som bjöd på ytterligare en förrätt.

Bild: Jenny

Så här kan det se ut do bloggare försöker äta, dricka och fota samtidigt. Multitasking at its best.

Slottfru Katarina i rött gjorde en utmärkt guidning genom slottet medan kockarna gjorde sig klara för sina gäster.

Jenny blir bjuden på den andra förrätten bestående bl.a. av eider.

Förrätt nr. 3 var väldigt intressant med, för mig, nya smaker.

Då de tre förrätterna var förtärda ledde slottsfrun in oss till festsalen där det var dags att sätta sig till bords. Det kändes väldigt häftigt att bli serverad middag inne i ett slott som lär ha blivit byggt på 1370-talet någon gång. Det är minsann inte var dag det.

Som första varmrätt serverades vi korv gjord på vildsvin och kalv med senap samt börd med kålsallad.

Den andra varmrätten bestod av, som kocken själv sade på ren kariska, en "redigär gris". Köttet var väldigt mört och hade god smak.

Slutligen bjöds det på två olika efterrätter. Den första av dem fastnade tyvärr inte på bild, men kan tala om att bärpajen var gudomligt god. Den andra efterrätten var verkligen inte sämre. Efterrätten bestod av små bl.a. av små plättar samt pannacotta och sylt. Stämningen i festsalen var bra och tillsammans med mina fellow bloggare hade jag en otroligt rolig kväll. Vi hittade tonen snabbt med varandra och våra skratt ekade bland slottstornen. Kvällen avrundades med 80-tals musik och disco lampor uppe i tornet för den som kände sig dansant.

Sammanfattningsvis var kvällen riktigt vällyckad och alla som deltog i arrangemanget gjorde ett ypperligt jobb. God mat, gott sällskap, roligt koncept samt en bra rundtur i borgen. En helt klart annorlunda men 10 poängs lördagskväll. Roligt att göra något annorlunda och få nya upplevelser. I framtiden kommer jag helt klart hålla ögonen öppna för liknande evenemang. Förstod även att de sju kockarna har nya planer i siktet och det ska bli spännande att se vad de kan tillsammans hitta på.

Likes

Comments

Vilken roligt helg det har varit! En bråd vecka kulminerade i förfest hemma hos mig på fredag med härliga brudar och pizza. Augustinatten, där bl.a. Norlie & KKV spelade, stod på agendan. Tråkigt nog kom det vatten vågrätt under de första timmarna av evenemanget, men vi underhöll oss med att sjunga olika versioner av sången All of Me som jag lärt mig på gitarr. Riktigt roliga och fyndiga låttexter vi kom på, de frambringade minsann många skratt. Som tur hade det slutat regna när vi skulle bege oss mot Beach Clubben och det höll upp hela tiden medan Norlie & KKV spelade.

Som alltid då det är konsert, bio eller teater känner jag mig, med mina 180cm, i vägen för de andra. Egentligen tänker jag inte på det, förrän jag får en arg blick eller en kommentar. Följande scenario utspelade sig på fredagen. En tjej tittar upp på mig och säger "kan inte du ställa dig längre bak som är så lång". Min reaktion? Ja, i alla fall gick jag inte längre bak och ställde mig, utan jag log lite snett och sade "Jag kan inte rå för mitt DNA" varpå hon såg förvånad ut och tystnade för att sedan konstatera att jag hade rätt. 

Ni som följt mina Tall Girls inlägg vet att jag är bekväm med att vara lång och accepterat mina 180cm för länge sedan. Visst blir jag frustrerad över kläder som oftast är för korta eller trånga i axlarna eller irriterad på hur fruktansvärt lite benutrymme det kan vara på flygen. Och visst börjar orden "oj, vad lång du är" eller "hur är vädret där uppe" bli lite tröttsamma, men en vänjer sig. Det som dock irriterar mig gränslöst är då folk tror sig ha rätten att placera en längst bak p.g.a. att en är lång. Själv skulle jag aldrig säga till någon som är kortare än mig "oj, vad kort du är" eller "kanske du borde ta med styltor så att du skulle se något". 

Under låg- och högstadiet, ja faktiskt även i gymnasiet, blev vi ordnade enligt längd i många olika sammanhang. Varför kategorisera eller dela in elever i enlighet med utseendemässiga aspekter liksom? En kan tycka att det inte är en big deal, speciellt om en inte hör till "de långa". Främst som flicka och lång kan jag tycka ett en blir utsatt. Höjden (haha, get it?) var nog i gymnasiet då vi skulle ha Gamlas Dag och dansa olika pardanser uppklädda till tänderna. På klassen var vi fler tjejer än killar, och "naturligt nog" fick vi långa tjejer agera män. LÄNGDORDNING ropade lärarna och bad oss flickor som blev längst bak att komma överens om vem som skulle ställa sig i kön med killar. När ordet längdordning utropades gick en handfull av oss långa tjejer längst bak, förbi alla andra tjejer som stod och mätte varandra in i sista millimetern. 

Hur som helst är jag done and finito med att ursäkta min längd. Jag tänker inte känna mig i vägen mer än någon annan. Säger någon att jag skymmer utsikten kanske jag rapar ur mig "jag är utsikten" med ett liten leende istället för att ursäkta mig och gå längst bak. 

Likes

Comments

Jag vet inte helt vad som hände, men efter att jag publicerade inlägget En rädsla övervanns igen fick jag en riktig kick i kroppen. Kände att humöret var rätt och att kroppen kändes nästan lite stark. En inre drivkraft virvlade upp inom mig och innan jag visst ordet av det stod jag klockan 21:15 med springskorna på mig i hallen. Skulle jag våga mig på länk nr 2 sedan ryggprolapserna 2013? Det skulle jag minsann kände jag, och jag skulle springa minst 5km. Kändes ju rimligt iom att jag hade sprungit 4,65km sist. Men tänk om jag ändå skulle kunna avverka 6km?

Allt kändes nästan lite för bra, kunde nästan känna en förnimmelse av njutning? Jag har ju aldrig varit den som njuter av att springa långa distanser och har som mest (en gång) sprungit 6km, under ständigt ifrågasättande av mig själv - "Varför gör jag detta mot mig själv". De första 4,5km kändes inte som någon jätte big deal, fick in en jämn rytm och det kändes nästan som om jag studsade fram tidvis. Ibland kändes benen som stockar, men lyckoruset i kroppen gjorde under och plötsligt var det lätt igen.

Till sist bestämde jag mig för att pressa mig lite extra. Jag ska springa 7km. Inget snack om saken, det skall jag klara tänkte jag och efter 47 minuter stod jag vid ytterdörren igen. Hela 7km senare och x-antal adrenalin rusher senare. Vilken lycka?! Tänkt att detta måndagsexemplar avverkat 7km och till och med njutit en gnutta av det? Var visst lite väl länge sedan jag fått sådana adrenalin rusher i kroppen, så ni kan tro att jag var pigg och vaken största delen av natten. Men det var det värt.

Frågan är bara hur jag lyckades springa 7km som inte tränat kondition på så många år p.g.a. skräpkroppen? Hur som helst, nu är det bara framåt som gäller!

/ envis jävel

Likes

Comments

Vi kör en random fakta om mig igen för jag vet inte hur mångte gången. Men det är ju bara så kul att skriva de här inläggen samt läsa roliga saker om andra blogare. Får se om jag lyckas överraska er med något!?

1. Jag har ett par miner som involverar mitt vänster ögonbryn, som folk ofta lägger märke till. Någon har till och med sagt att jag behöver för en egen emoji som representerar den minen. Den ena minen som innefattar ögonbrynet framträder då jag känner att någon sagt något opassande eller att hen kanske bör fundera över vad hen nyss sakt. Den andra involverar, förutom ögonrbynshöjningen, ett leende och uppstår i flera olika situationer men mer i en positiv bemärkning.

2. Jag har ett väääääldigt långt och bra tålamod. Lyckas du dock få mig arg, riktigt arg, kommer det text ur min mun likt en upprörd italienare som pratar snabbare än en amerikansk rappare. Du lär inte kunna vända in med något. Dock har jag också en förmåga att ändå behålla lugnet.

3. Ibland har jag perioder där jag är SÅÅÅ uttråkad.... Då känns allt "gammalt och vant", ointressant helt enkelt. Just då skulle jag kunna lämna allt och ge mig ut på nya äventyr. Tur nog brukar jag hitta andra sätt att tända gnistan igen, utan att göra något för drastiskt.

4. En lite udda grej som jag knappast tro ni vet om mig, om ni inte följer mig på Instagram eller Snap, är att jag ääälskar att göra knäppa videon och "sketcher". Säger inte att jag har talang, men jag har riktigt roligt då jag göra mina små klipp, gärna på olika svenska eller norska dialekter. Ibland känner jag ett stort behov av att "act out" och leva mig in andra roller. Skrattar oftast åt mig själv, inte direkt för att jag anser mig vara hilarious utan mer för att jag tycker jag är lite småknäpp. Ska jag va riktigt ärlig tycker jag att det vore kul att va med i någon teatergrupp eller producera små klipp regelbundet.

5. Jag skulle vilja bli bättre på att skriva och formulera mig. Älskar att skriva blogginlägg som rotar sig riktigt på djupet hos mig, men irriterar mig ofta på att orden inte kommer ut lika bra i textformat som det låter i mitt huvud. Några enkla tips tas emot med öppna armar.

Likes

Comments

I slutet av maj skrev jag ett inlägg som verkligen uppskattades på FB och är ett av mina mest lästa inlägg. Inlägget heter 4.65km senare och hittas genom att klicka HÄR. I inlägget skriver jag om hur jag äntligen börjar få tillbaka kroppen efter prolapserna 2013 som medförde jobbig smärta i flera år och vars sviter jag fortfarande känner av. Naturligt nog, har detta hindrat mig inte bara fysiskt men också psykiskt. Förra veckans fredag blev ytterligare en vändpunkt i projektet att ta tillbaka mitt liv och våga prova på mer riskabla sporter bland annat.

"Med skadan berövades jag på min kropp, men också på min terapi och den rush jag behövt för att få utlopp för mina känslor. Jag kunde inte ens bära en lätt matkass, och det tog över ett år innan jag kunde göra det igen. Under ett par år gjorde jag otaliga försök att återgå till träning."

"År 2016 blev en vändpunkt för mig. När allt började falla på plats började även smärtan lätta. Praktexempel på att psyket även är en stor bidragande faktor när det kommer till smärta. Den bakomliggande skadan i kombination med ett privatliv likt en bergochdalbana samt *ursäkta min franska* en massa jävla skit under året innan gjorde verkligen sitt för att höja kortisolnivåerna i hjärnan och på så sätt smärtan."

Som ni ser på bilderna handlar det om vattensport, närmare bestämt att åka vattenskidor. Detta är något som jag längtat efter såå länge, men varken kunnat eller vågat p.g.a. smärta samt svagheter. Fortfarande har jag ont ibland och fortfarande börjar benen, främst vänster, skaka som ett asplöv vid ansträngning eller om ischiasnerven blir klämd eller irriterad. Ja, min kropp börjar va ett riktigt måndagsexemplar av många anledningar. Men som ni kanske gissar kom jag mig upp på vattenskidorna på tredje försöket! Jag varken dog eller skadade mig, och vilken vinnarkänsla då jag åkte över vågen och konstaterade att det här klarar jag av igen! Visst har jag träningsvärk, men vad fan gör det? Brorsan var också med, han klarade dessutom av att stå på enbart en skida. Känner mig rätt lockad till att prova jag med.

Hur som helst så tror jag starkt på att vi måste utmana oss själva och våra rädslor för att växa som personer. Åtminståne behöver jag det för att verkligen gå framåt och utvecklas, oberoende om det handlar om att övervinna rädslor eller göra något som är utanför vår bekvämlighetszon. Vill ni läsa mera om mina tankar gällande just detta kan ni klicka in er på inlägget När det bekväma blir farozonen .

Likes

Comments

Slö morgnar.... Guld värt, om ni frågar mig. Hur skönt att börja morgonen i långsam takt med en massiv kopp kaffe i sängen framför första avsnittet av Gossip Girl följt av en promenad och smoothie bowl? Dagens smoothie bowl bestod av samma vanliga bas med en burk kvarg och havremjölk samt kokos och havregryn. Hade i massvis av färska hallon och några frysta jordgubbar för att få den härligt kall.

Just nu väntar jag på att få energi och inspiration till att ta tag i städningen och andra måsten. Den lär väl inte infinna sig, lika bra att försöka köra igång direkt....

Ta det vackert!

Likes

Comments

Det är kanske inte direkt morgon längre, men sitter hur som helst med en chiapudding framför mig. Det var nog ett par år sedan jag senast lagade det. Gott med något annat till morgonmål emellan.
Igår var det kanske sommarens finaste och varmaste dag? Hjälp vad härligt det var, kan lugnt konstatera att jag knappt kan vänta tills jag får lägga mig platt på en strand i franska rivieran. Efter jobbet bar det ut till havs, och jag vågade äntligen prova på en vattenaktivitet som jag inte kunnat utöva på många år p g a ryggprolapserma 2013. Härlig känsla! Bildbevis e t c lär komma!

Ha nu en riktigt fin lördag!

  • 470 readers

Likes

Comments

Tänkte lista några positiva saker med tillvaron just nu. Medt för att påminna mig själv om allt det fina runtom mig som får livet att skina som vilken highlighter som helst.
1. Jag skall jobba på Formex mässan i Stockholm ett par dagar för Klinta Massageljust & Hudvård. Ser verkligen fram emot att äntligen träffa entreprenörerna bakom företaget efter att ha fotat för dem i 4-års tid!

2. Norlie & KKV konserten följande veckas fredag på Bossa Nova Beach club ser jag verkligen fram emot. Mest p.g.a att Ann-Sofi och Fia äntligen kommer till Ekenäs och att jag tillsammans med dem och Janet (samt många fler) får en bra utekväll.


3. Nöjda kunder. Blir så glad. Do I need to say more?

4. Min kommande resa till franska rivieran tillsammans med Michelle som jag besökte Paris med. Sol, strand, 7 nätter, 4 olika hotel, två länder och åtminståne 5 olika städer. Jag dör.

5. Boken Food Pharmacy! Varför har jag ej köpt den tidigare? Fick den på onsdag, älskar den redan och har satt in förhandsbeställning på kokboken.


6. Roliga personer. Älskar er!


7. Höstens kurser. Hello nyantändning!

8. Sport live eller på TV. Sjuttons kiva!

9. När farsan går med på att grilla en helt vanlig onsdagskväll för min skull.

10. Mina iddis klipp på Insta story...! Alltså jag erkänner att jag har roligt när jag gör dem. Knappast till min fördel men vad gör det så länge jag har kul?



  • 517 readers

Likes

Comments

För ganska exakt 9 år sedan, som nybliven 19-åring, åkte jag iväg på mitt livs resa. Lämnade trygga Ekenäs, familj och vänner bakom mig för att stå på egna ben och ta mig fram i världen. Jag hade alltid varit den äventyrslystna som längtat ut i världen, redan som 13-åring visste jag att efter gymnasiet skulle jag åka till ett nytt land och jobba som au-pair. Under ett halvt års tid hade jag kontakt med flera olika familjer via en au-pair site, fixade allt själv och kände att världen stod som en öppen dörr framför mig. De slutliga valet föll på en alldeles underbar, nederländsk familj med två barn på 2 och 5 år.

19 år och gladare än någonsin förr

Jag kom snabbt in i min nya vardag och språket flöt bra efter enbart 2-3 månader. Minns lyckorusen jag fick flera gånger i veckan. Lyckan av att vara självständig och lycklig för att klara av de utmaningar jag ställdes framför. Jag älskade frihetskänslan och alla möjligheter att åka till nya städer och länder för en billig peng. Reste runt i Nederländerna så mycket jag hann, tog tåget över till Bryssel ett antal gånger samt åkte till både Milano och Barcelona för en billig peng. Lyckorusen fick jag även då jag kände uppskattning från både föräldrarna och barnen jag tog hand om. För visst är det en härlig känsla då en får känna sig uppskattad?

Bryssel 2009

Jag kom att tänka på det här med att bli uppskattad när jag och mamma gick igenom lådor med gamla foton och kort. Bland alla korten fanns ett mycket speciellt julkort. Julkortet var skrivet till mina föräldrar av min värdfamilj i Nederländerna som tackade mina föräldrar för att de stöder mig i att vara deras au-pair. På kortet stod det:

"We are very lucky that you support Silje to be our au-pair. Her independent, outgoing, caring and flexible character make her the perfect "oppas" (=barnvakt) and family member. Brieke & Rein love her a lot".

Jag vet inte om jag har blivit extra blödig i det sista, men mina ögon fylldes minsann med tårar. Lyckotårar naturligtvis. Ska erkänna att jag förutom lycka även kände lite stolthet. Tänk att jag kunde ge familjen så mycket och som 19-åring beskrivas som självständig, social, omtänksam och flexibel. Det här med att bli uppskattad är något alldeles speciellt och jag är glad att jag fick känna den känslan som äventyrslysten tonåring. Det betydde mycket för mig då, men också fortfarande idag. Känslan av att lyckas stärker både självkänslan och självförtroendet, vilket har varit viktigt för mig vidare i livet. Ni kanske vet den där känslan då en känner sig odödlig och att en klarar vad som helst bara en vill? Just den känslan lade jag grunden för då jag begav mig ut i världen och tog mig an ett stort ansvar.

Något som jag också funderar på rätt ofta nu för tiden, är hur andra uppfattar mig eller ser på mig. Vilken energi utstrålar jag? Jag reflekterar ofta över vilka vibbar jag gärna vill ge andra och vem jag vill vara. Men viktigt för mig är att den utstrålning jag ger skall vara genuin och inte uppfattas som fake. Å andra sidan vet jag att jag aldrig skulle ha energin att upprätthålla en fake fasad. Jag beundrar verkligen de personer som lyckas lysa upp ett helt rum med sin närvaro, och hoppas själv kunna göra det nu som då. 

Minns väl en händelse från i våras då jag stegade in på jobbet, log brett och hälsade några kollegor god morgon varpå en av dem utbrister "God morgon, vad roligt att se dig". Jag hoppas att mitt glada humör lyste upp hennes dag, åtminståne gjorde hennes reaktion på mitt intåg på jobbet min dag riktigt bra och positiv. Att kunna förmedla en vibb och få något så enkelt men betydelsefullt och positivt tillbaka glädjer mig än idag - flera månader senare. Samma lilla glädjestund kan en uppnå varje dag, exempelvis genom att hälsa på en främling och le. Det kostar ingenting och det glädjer både dig och den du möter på gatan. Detta hände mig senaste förra fredagen, en ung man som jag aldrig sett förr log stort och sade Hej - bara sådär, från ingenstans och min fredag blev genast lite positivare.

Likes

Comments