​Hello sömnbrist delux! 
Det måste vara något som tynger mig... Något som gör att jag inte får tag på sömnen och något som gör att jag vaknar 10 gånger då jag väl fått sömn. Men vad tusan det är har jag ingen aning om. Skulle det helst vara sömnbrist efter en resa eller en kväll ute med vännerna. Sömnbrist p.g.a. att inte få sömn känns ju jävulens onödigt... Så om mitt undermedvetna vänligen kunde meddela vad som tynger mig utan att jag vet det vore jag tacksam. Ytterst tacksam för en god natts sömn också. Men det kanske är för mycket begärt?

Igår bandade vi podd, något som egentligen skulle bli ett avsnitt med visdomsord och allvarligheter blev istället ett avsnitt med skratt och händelser from the past. Jeez vad välbehövligt det var att få skratta så att tårarna rann. Avsnittet är allt annat allvarligt kan jag lova och ni får ta del av klåp, klumpigheter och historier från diverse utekvällar. Förbered er på skratt och roliga historier helt enkelt. Imorgon smäller det.

Likes

Comments

​I slutet av november och början av december, mitt i mörkaste tiden, fotograferade jag produktbilder. Att lyckas fånga naturligt och vackert ljus är näst intill en omöjlighet den tiden på året. Lyckade fånga ett par timmar av ljus och fick ta fotlampan till hjälp. Bilderna finns nu i Klinta's nyaste katalog . Till min belåtenhet hittas väldigt många bilder där som jag tagit, verkligen kul! 

Som jag tidigare skrivit så är fotografering ett sätt för mig att vara kreativ men också ett sätt att koppla av och framför allt koppla bort vardagen. När jag fotar fokuserar jag på enbart det och alla andra tankar föses undan för stunden. Zen moment indeed. Jag älskar verkligen att skapa stilleben och fånga dem på bild. Det vad ögat ser och det kameran ser är aldrig det samma. Det som linsen fångar upp är det vackra, kaoset runt om finns inte ett endaste vittne till - förutom jag. Ni anar inte hur här kan se ut då jag är uppslukad i mitt creative mode. 

Likes

Comments

Idag ska ni klicka in er på Dynamiska Duons Soundcloud konto och lyssna på det fjärde avsnittet! Vi är nämligen tre stycken bakom mic'en eftersom Fia gästar podden. Vi talar bl.a om att hitta sig själv och att bli vän med sig själv. Vad krävs, hur krokig kan vägen dit vara och hur kan förhållandet till sin egen kropp plötsligt ändra? Allt detta och mycket mer.

Ljudkvaliteten är kanske lite varierande, men hoppas ni lyckas plocka ut guldkornen ändå och fokuserar mer på innehållet.

Much love

Likes

Comments

Dagar som denna söndag kunde gärna få bli ett återkommande fenomen. Långa hundpromenader i underbart solsken och vinterväder toppat med brunch tillsammans med två vänner. Så very much needed. Behöver solsken, friskluft och vänner. Något jag kan lita på, som består och alltid finns där. Ibland täcks allt av moln, men jag vet att bakom molnen är himlen alltid blå och jag vet att de närmaste alltid finns där. En hel del andra saker är inte bestående i livet, så det gäller att värna det som är.

Idag fick jag alltså besök av Fia och Janet . Vi käkade våffelbrunch, med Nutella - kalorier är till för att ätas inte räknas. Good life. Vi lättade på våra hjärtan och bekymmer. En välbehövlig update som kulminerade i poddinspelning. Plötsligt hade nästan 4h gått, och lika plötsligt var det bara jag och hundarna kvar i lägenheten. Tystnad equals tid att tänka. Både jag och Janet krisade en stund på whatsapp varpå jag tog ut hundarna på en lång promenad med hörlurar och Janet i öronen. 1h diskussion. Lite lättare i hjärnkontoret. Konstaterar att jag måste börja träna eller nåt för att ha annat att tänka på. Något att fokusera på, något som ger mig kicks och välmående.

Thanks girls för idag

Likes

Comments

Medan snön yr utomhus och temperaturen kryper ner till -20 grader celsius passar jag på att göra lägenheten redo för våren. Allt av juldekorationer flyttade redan ut innan nyårsafton och plötsligt dekorerar årets första tulpanknippe lägenheten. Råkade gå förbi en skyltfönster och skådade precis ett sådant bord som jag varit på jakt efter. Jag slog naturligtvis till och nu pryder det hörnet mellan soffan och länstolen. Lägenheten känns ljus, fräsch och definitivt redo för våren. "Bara" fyra månader kvar nu... Stay positive liksom!?

Likes

Comments

Smoothie for breakfast

Jag är absolut a smoothie person. Who isn't liksom? Det smakar gott, ser gott och fint ut och dessutom är det rätt mättande beroende på vad en har i. I dagens smoothie hade jag:

  • 1 burk kvarg
  • Mandelmjölk
  • Mandlar + cashewnötter
  • Glutenfria havreflingor
  • Blåbär
  • Mango
  • Svarta och röda vinbär


Dela gärna med dig av din favorit smoothie!

Likes

Comments

2016 var minsann ett omtumlande år för oss båda, men in the end kom vi ut starkare än förr. Vi kan även konstatera att skit göder god vänskap. I detta avsnitt summerar vi årets goda och mindre trevliga stunder och kryddar det med en gnutta humor och vrålskratt. Vi avslöjar även vem vår FÖRSTA GÄST kommer att vara!

ENJOY!

Likes

Comments

Jag har tidigare skrivit några Tall Girls Problems inlägg, och tänkte inleda det nya året med ytterligare ett sådant inlägg. Finner själv dem rätt så roliga och vet att igenkänningsfaktorn är hög bland all them tall gals.

  • 99 % av gångerna en sätter in sig i en ny bil, är man tvungen att justera sätet
  • Att sitta i baksätet i en liten bil är PAIN!
  • Det tar evigheter att smörja in sig med hudkräm och solkräm pga långa ben
  • Du kollar alltid upp hur långa skådespelare, artister och idrottare är
  • Du råkar alltid sparka till allas ben under bordet
  • The awkward moment när du går på teater eller bio och känner dig som värsta Kina muren om du inte sitter längst bak
  • Du tar alltid två trappsteg i taget då du går i trapporna, och får alltid vänta på dina vänner högst upp
  • Folk försöker alltid para ihop dig med stans längsta män, oberoende om ni skulle klicka eller ej - han är ju iaf längre än du
  • Om du har en topknot, hög hästsvans eller bun frisyr slår du den alltid i bilens innertak
  • När du står och provar kläder har du alltid ögonkontakt med alla andra som går förbi provrummet pga lång och pga skynket är för lågt. FUN

Likes

Comments

År 2016 sjunger på sista versen och jag lägger ett år bakom mig som testat mina gränser på måna sätt. Det här året går till historien som året då jag blev företagare, singel, ägare av lägenhet och så mycket starkare än förr. Jag har kännt alla känslor ur känsloregistret. Svek, ilska, frustration, rädsla, ångest och besvikelse... Men också glädje, otrolig lycka, självsäkerhet, självständighet, styrka och känslan av att kunna bemästra vad som helst. Det har inte varit ett lätt år, men ändå kan jag konstatera att det har varit ett väldigt härligt år med många nya lärdomar. Jag kan även konstatera att det här året har stärkt mina vänskapsrelationer något otroligt. Ibland krävs det tråkiga händelser för att komma varandra närmre.

I år tänker jag inte gå in med tanken "Det här ska bli mitt år" och inte tänker jag lägga upp några klara mål eller ge några löften. Vad som än väntar mig kommer jag att bemästra det och jag ska fylla året med härliga saker och händelser oberoende hur hektiskt det än kan bli. Jag ska fortsätta vårda vänskapen, precis som under år 2016. Leva i nuet, ta det som det kommer och bara leva. Jag är omedveten om vad som kommer att hända under de kommande 365 dagarna och har således inga förväntningar. Hur som helst ska det bli intressant att se hur jag kommer att tackla år 2017.

GOTT NYTT ÅR

Likes

Comments

I måndags träffades Janet och jag för att spela in det andra avsnittet av vår podcast Dynamiska Duon - i ärlighetens namn . Innehållet var inte på förhand bestämt, enbart temat. Temat för detta avsnitt var kroppsfixering och komplex. I avsnittet tar vi med er tillbaka i tiden, till låg- och högstadiet. Vi öppnade upp oss för varandra, för er och delade med oss av jobbiga tider från förr. Janet skrev ett inlägg på sin blogg, om sin historia. Här kommer min.

Som barn var jag alltid väldigt aktiv, jag älskade att springa i skogen, klättra upp för berg och i träd. Jag kände mig fri, lycklig och som Pocahontas med vinden i håret. Lika modig, med inga andra tankar om min kropp än att den var ett fungerande redskap som kunde ta mig högt och lågt. Jag älskade att få utmana mig fysiskt och gladdes åt att kunna hoppa högt, kasta handbollen hårt i mål och känna mig stark. Mitt fräkninga fejs matchade mitt solblekta hår och jag hade inte en enda ond tanke om min kropp.

Plötsligt hade jämnåriga en åsikt om min kropp och för första gången började jag granska den älskade kroppen i spegeln. Plötsligt var jag både "äckligt smal" men ändå var det "fräckt att jag var så smal". Orden "du har det så lätt som är så smal" började redan eka i klassrummet och korridoren i lågstadiet. Som jag sade i podden så var jag väldigt lång (180cm idag) och smal. Jag tränade mycket iom mina hobbyn, men jag åt normalt. Mamma såg alltid till att jag hade mellanmål innan träningarna och efter träningarna väntade en varm måltid. Innan dess åt jag både frukost och lunch.

Tydligen existerade skinny trenden redan då. De som kommenterade min kropp antog kanske att jag blev glad, tog det som en komplimang eller rentav blev stolt. Men nej. Att höra du har det så lätt som är såå smal eller det är så fräckt att du är så där smal är inte något som boostar ditt självförtroende. Snarare tvärtom. Jag mådde väldigt dåligt av de kommentarerna, och för mig kändes det som om det var mitt fel att de inte gillade sina kroppar. Min kropp, min älskade och välfungerande kropp fick någon annan att se ner på sig själv. Deras kommentarer ändrade småningom min kroppsbild och mitt självförtroende.

Det här fortsatte in i högstadiet och ord som anorexi var något jag fick kastat över mig. Enligt kurvorna hos hälsosystern var jag underviktig. Hela den biten att någon annan hade åsikter om min kropp var väldigt främmande för mig. Jag mådde ju så bra i den? Aldrig att jag hade ägnat en tanke åt någon annans kropp, och blev således väldigt överraskad varje gång jag fick något som jag upplevde som skällsord över mig.

En tid började jag gömma mig i lösa kläder. Nästan varje dag hade jag på mig lösa mjukisbyxor och college. Jag var trött på att få fula ord kastade över mig, jag var trött på att vara äckligt smal i andras mening och jag var trött på att känna att min kropp gjorde att någon annan inte var nöjd med sin kropp. Fick min kropp vara ifred i de stora, svarta Nike byxorna? Nej. Plötsligt river någon upp min t-shirt och utbrister "herregud vad din napa sitter högt upp". Detta fortsatte en period och flera gånger i veckan fick jag höra "kan int du visa din napa, den sitter konstigt högt upp"... Plötsligt drar någon ner byxorna på mig. Mitt i korridoren, framför alla under rasten. Där stod jag, men mina Nike byxor ner till knäna - rumpa och lår blottade...

En period var det fel på mina fräknar också. Jag fick frågan "Kan du inte ta bort dem?", varpå jag svarade nej. Då uppmanades jag att åtminståne täcka in dem! Så där stod jag, nyblivien tonåring som var äckligt smal, med en navel som sitter för högt upp med ett fejs fyllt av fräknar som borde täckas in. Plötsligt var inte min kropp stark och smidig som Pocahontas längre. Och vad gjorde det för skillnad då den inte dög i andras ögon eller då den får andra att må illa?

Mitt självförtroende bröts sakta ner. Jag började acceptera att jag var ful och inte det minsta attraktiv. Ibland brydde jag mig inte, andra dagar grät jag och mamma försökte trösta mig. Fräknarna försökte jag bleka på alla tänkbara vis. Det funkade inte. En kväll då jag grät så mycket att jag skakade och alla muskler värkte ställde jag mig framför helkroppsspegeln. Jag brast ut i ett raserigråt och skrev ner onda tankar om min kropp. Jag minns ännu hur jag skrev på den vita papperslappen "Jag är ful som ett svin" medan tårarna suddade ut den svarta tuschen på pappret. Mamma hittade lappen, blev ifrån sig och sparade den.

Vid denna period skulle jag nämligen göra ett test hos psykologen för att utreda om jag hade dyslexi eller inte. Mamma passade på att ge henne lappen och psykologen pratade med mig om saken. Förutom att det konstaterade att jag mycket riktigt har dyslexi, konstaterade hon även att jag är en person som har mycket nära kontakt till mina känslor. Något jag än i denna dag har, vilket förklarar tårarna som rullar ner för mina kinder i skrivande stund.

Gymnasiet var räddningen för mig. Det var en underbar tid där utseende inte längre vägde över personliga egenskaper. Visst har låg- och högstadietiden rotat spår i mig, men idag väljer jag att fokusera på mina personliga egenskaper snarare än mitt utseende. Därav bilden. Jag är rätt tillfreds med mig själv och mitt yttre idag. Visst har jag lite komplex över mina lår ibland, men det är inget som ska få väga tyngre än mina goda egenskaper. Det här är jag, det här är hur jag ser ut. Matchar jag det med en snäll, glad och härlig personlighet så blir jag ju egentligen en rätt så schysst person i sin helhet, visst?

JAG ÄR STARKARE ÄN NÅGONSIN

och jag är stolt över den jag är idag

!

Likes

Comments