Header
View tracker
View tracker
View tracker

Jag och Andreas har fått två anmälningar på oss, för att Andreas inte gick i skolan när jag var höggravid. 

När vi blev kallade till socialkontoret fick vi höra att de ifrågasatte om jag ens kunde ta hand om mig själv och att de var oroliga för hur jag skulle kunna ta hand om ett barn när jag inte ens kunde ta hand om mig själv. Jag blev så chockad när jag hörde vad de sa. Jag hade verkligen inte väntat mig något sådant och jag förstod inte vart det kom ifrån, jag förstod inte hur de menade. Kunde jag inte ta hand om mig själv? Hade jag misslyckats under de månaderna jag varit själv innan?

Jag hade faktiskt inte bett Andreas att vara hemma, dock så hade jag hotat med att göra slut på grund av att han åkte iväg. Inte för att jag inte klarade att ta hand om mig själv och lägenheten, utan för att jag just då mådde så dåligt när han lämnade mig varje morgon. Jag kände mig ensam och separationsångesten var otroligt jobbig. Jag grät kvällen innan och hade extrem ångest för att han skulle lämna mig. Och därför ville jag hellre göra slut för att slippa den känslan när han lämnade mig än att plågas dagligen. Korkat och dumt, jag vet, men jag tog hellre den smärtan en gång än att få halva smärtan varje dag. 

Soc frågade oss massa saker och vi förklarade hur läget låg till och hur vi tänkt framtiden. Då började dom prata om sin oro som bara växte när vi inte verkade oroliga. Vad hade vi att vara oroliga för egentligen? Jag förstod inte. Jag hade förberett mig för det värsta, jag var medveten om att jag skulle ta hand om en skrikig bebis, jag trodde att han skulle få kolik och att han skulle skrika 90% av tiden. Jag var förberedd och inte alls orolig för hur jag skulle klara det, jag visste att det inte skulle vara några problem. Men de blev mer oroliga. Jag blev ledsen, rädd. Jag var rädd för att allt skulle krossas, att min dröm och föreställning om att bli mamma skulle tas ifrån mig. Jag visste inte var jag skulle ta vägen. Jag ifrågasatte mig själv och blev rädd för att de kanske hade rätt, kanske skulle jag utsätta mitt barn för den smärtan jag blev utsatt för som liten. Men jag kom på mig själv med att jag faktiskt skulle be om hjälp om det skulle bli så, jag visste hur ont det gjorde och vilka spår det satt och började gråta bara på tanken av att utsätta Maximilian för det.

Soc skulle tvinga oss att bo i Andreas mammas källare när barnet var fött, för att ha koll. Det var hon och Andreas mormor som anmält och bland annat sagt att jag inte kunde ta mig mat själv hos Andreas mamma. Anledningen till det var ju så jävla enkel. Bara ett halvår tidigare var jag inte välkommen där, under ett år var jag hatad, Andreas fick inte träffa mig och jag kände mig inte alls välkommen. När jag helt plötsligt fick komma dit igen kände jag mig fortfarande obekväm. Obekväm känner jag mig på alla andra ställen än mitt hem när det kommer till att äta osv. Att ta sig mat kändes obekvämt och läskigt, jag var rädd för att göra fel och kanske bryta den kontakten vi försökte bygga upp. Och att då få veta att vi skulle vara tvungna att bo där med våran son i början fick mig att må riktigt dåligt. Jag skulle bli tvingad att bo där jag inte trivdes och kände mig välkommen, jag skulle ta hand om mitt barn där jag själv var otrygg.

Likes

Comments

Jag har aldrig varit en vanlig tonåring. Visst, sex, fester, pojkvänner/flickvänner och allt sånt har funnits i mitt liv sedan jag blev 13 år. Men allt har alltid varit så extremt, det har alltid gått över gränserna. 

Jag började röka när jag var 14

Det är nog runt 14-15 man introduceras för tobak och där tar man ett viktigt val - antingen ger man fan i skiten eller så testar man och antingen fortsätter (trots att det är sjukt äckligt och nikotinet bara får en att må dåligt) eller så håller man sig ifrån det. Jag testade, jag fortsatte, jag fastnade.


Jag gick från jättebra betyg och nästan 100% närvaro i skolan till normala betyg och mycket skolk. 

Jag fick min lärare att gråta, hon kunde bara inte tro att jag struntade i lektionen en dag där. Jag hade det lätt i skolan, bara jag kom dit skulle allt lösa sig. Jag låg före i matten och fick MVG på 90% av alla prov, jag älskade att skriva både på svenska och engelska. Jag var väldigt kreativ. Men jag tog avstånd från lektionerna. Jag kunde gå på lektionen, sätta mig för att bara sitta vid datorn, telefonen eller rita, sedan kunde jag gå ut mitt i för att röka eller träffa en kompis och sedan gå tillbaka mot slutet. Jag kunde även sitta på lektionen i tio minuter för att sedan gå in på toaletten och bara gråta. Skolkar gör väl en del ungdomar, men jag gjorde det för att jag mådde dåligt och var arg på samhället. Lyckligtvis fick jag VG i matte, svenska och engelska trots jävligt dålig närvaro speciellt den sista terminen.

Första gången jag försökte ta livet av mig var jag kanske åtta år.

Jag hade många gånger innan det känt den starka känslan av att vilja dö och försvinna, men visste inte hur jag skulle göra. Men åtta år gammal försökte jag dränka mig, jag visste inte hur man gjorde om man ens kunde göra det. Jag kunde i alla fall inte, jag fick panik och kunde inte hålla mig under vattnet med bara vilja. Mina självmordsförsök blev värre för varje gång och även självskadan. Det gick från att rispa mig eller ta tio tabletter (pulshöjande) till att skära så att det blödde i timmar och stoppa i mig kanske 60-80 tabletter (epilepsimedicin och ångestdämpande). Jag har åkt ambulans till sjukhus efter 43 tabletter, jag har körts till akuten halvt medvetande, skållhet och kräkandes efter mer än 60 tabletter. 

Jag har legat inne på barnpsyk tre gånger i Skövde och två gånger i Örebro. 

En av gångerna bodde jag hos en jourfamilj, mamman i familjen hade själv jobbat på barnpsykavdelningen och körde dit mig när jag en gång gått iväg från huset utan skor (på väg mot Mariestad). Hon sade till min mamma att hon var ledsen men att hon klarade inte av att ha mig där, det funkade inte. Hon bad min mamma att stå på sig och se till att jag inte fick komma ifrån avdelningen förrän jag hade ett stabilt hem som kunde se till mig ordentligt.

Femte gången jag kom lades in på barnpsyk fick jag stanna i 2-3 veckor och fick diagnosen borderline. 

Det sägs att tonårsbeteende kan växlas ihop med borderline, att man kan uppfylla alla kriterier för borderline trots att det bara är vanligt tonårsbeteende. Jag har hört att "alla tonåringar är som du, det är inget fel på dig, du är en normal tonåring bara". Men först nu undrar jag och reflekterar över om det faktiskt är normalt och vanligt med självmordsförsök bland ungdomar, om alla skär sig, om alla har alkoholmissbruk (som min psykolog även tyckte efter utredningen), om alla är så otroligt jobbiga och mår så extremt dåligt. Egentligen vet jag att den större mängden inte gör sådant, men ändå säger många att det är så. Att jag fick min diagnos vid 16 års ålder tyder väl ändå på att det inte är normalt tonårsbeteende, tycker jag. Dock har jag många gånger fått försvara min diagnos när folk tycker att det inte är något fel på mig och att jag är normal. Och där mår jag dåligt för det blir som att jag måste försvara mig själv, hela jag blir ifrågasatt och jag försöker tänka att det jag gjort och varit med om är normalt, eller att det är inte så farligt som det verkat. Dock vet jag att personerna som ifrågasätter inte har levt med mig eller som mig, att de ifrågasätter visar bara på hur lite de känner mig.

Mitt beteende och liv har alltid varit avvikande och bara man ser på mig nu så kan man säga samma sak. Jag blev gravid som 17åring, blev mamma fyra dagar efter min 18 årsdag. Det är inte så vanligt bland tonåringar att få barn heller, även om det händer. Precis som att det finns många andra än mig som har borderline t.ex. 

Men allt jag gått igenom har bara hjälpt mig att klara av livet bättre, jag har blivit starkare och jag kommer bara bli starkare för varje hinder jag tar mig över. Och jag är så extremt lycklig för att få utvecklas och bli en stark och bra person, och för att jag är jag. Trots den jobbiga ångesten och smärtan jag ofta upplever. Jag kanske inte är normal eller vanlig, men det är bra. Jag är unik, för jag är jag och ingen kopia av någon annan.


Likes

Comments

Jag trodde aldrig att mitt vardagsrum skulle vara fullt med leksaker när jag bara är 18 år. Dock så trodde jag inte att jag skulle flyttat hemifrån heller! Andra i min ålder är helt inne i skolan, fester, pojkvänner och resor. Men jag älskar livet som mamma och bryr mig inte om allt jag missar, det är inte längre viktigt och roligt. Jag trivs med ett vardagsrum fullt med leksaker, lite extra stökigt hemma, mindre tid och pengar till att göra roliga saker som resor, köpa kläder, tatueringar, fester och annat. Jag har alltid velat bli mamma och nu sitter jag här med en underbar son och man. Underbart!


Likes

Comments

Igår blev min lille buse 8 månader! Tiden går så fort och det är så underbart att se att han är så otroligt trygg med mig och Andreas, att det är självklart att vi är hans föräldrar även fast han inte kan säga det. Det är ju så, jag har fortfarande svårt att förstå hur jag kunnat skapa något så otroligt och att den värmen han får av mig får även jag av honom. Jag har haft sådan tur, jag vet inte vad jag skulle göra utan min Maximilian. Jag fattar inte hur jag kunde leva innan heller, det var först när han föddes som jag blev hel.

Likes

Comments

Att bara häva ur sig sin ångest genom att skriva funkar inte alltid så bra för mig, det rör upp många känslor som jag har svårt att hantera och dämpa. Men nu idag kunde jag faktiskt det, i alla fall mycket bättre än innan. Det känns ändå skönt att få skriva exakt allt man känner och tänker, häva ur sig allt, för att sedan känna att "ja men nu ligger det där, i den filen på datorn. Inte i mig". Men det går inte att bli av med allt, och det är inte lätt att skriva det i stunden. Men detta var ändå något, det lättade på ångesten en aning.

Likes

Comments

Barn är verkligen smartare än man tror, även bebisar.


Maximilian har börjat testa reaktioner på mig och Andreas här hemma nu. Han har börjat skrika efter uppmärksamhet (inget ledset eller gnällskrik), han pratar för sig själv (säger "mamabpabpa") för att se hur han ska göra för att få massa kärlek. Så fort han skriker efter uppmärksamhet så är vi ju där, så ibland kan han skrika så även när han sitter i knät och jag funderar på om han då önskar att vi pussar på honom, för det tycker han är så gosigt! När vi pussar honom så får han ett speciellt leende, jag kallar leendet "jag är speciell". Det har även funkat att pussa bort det onda när han har slagit sig. Eller så kanske han skriker så för att han vill ha ännu mer uppmärksamhet, försöker se hur mycket vi kan ge.

Andreas sa något förut om att Maximilian inte förstår hur man gör något eller vad det nu var, och jag kände bara att näe, man vet aldrig.. Man ska inte underskatta en bebis för förr eller senare så kan dom och det säger bara pang, det går så fort.


Likes

Comments

Ibland känner man sig liten och svag, men det är okej att krypa upp i knät på den man älskar eller att bädda ned sig i sängen och omringa sig av kuddar. Det är okej, för alla behöver samla styrka och energi ibland.

Likes

Comments