Header

Jag har aldrig velat att någon ska tycka synd om mig, jag har aldrig velat vara ett offer. Med min diagnos och mitt liv har jag alltid känt mig missförstådd och därför sökt förståelse av andra. Vilket ofta resulterat i att folk får uppfattningen om att jag är ett offer som tigger uppmärksamhet och bekräftelse. Det har alltså blivit totalt tvärtom, jag har blivit mer missförstådd än innan jag valde att öppna min mun.

Jag är en person som tror gott om människor, vilket jag i många fall själv får lida för. Jag är för naiv och intalar mig att andra människor fungerar ungefär som jag själv gör. Men eftersom det finns folk av alla slag är det lätt för de som vill att utnyttja min naivitet och se mig som svag. Min familj har sagt att det är en bra egenskap att tro gott om andra men jag har lärt mig med tiden att många tycker att det är idiotiskt, att en del tycker synd om mig på grund av just det. Även fast jag ibland kan hata mig själv för det så är det även något jag är glad för. För jag ger människor en chans, jag vill se människor. Men man kan inte se och hjälpa alla, och det är där jag ofta faller.

När jag knappt kan prioritera mig själv och min egna psykiska hälsa finns det inte mycket jag kan göra för andra. För helt ärligt, många dagar orkar jag inte ens prata med folk eller vara social. Det blir som en ond cirkel där resultatet är att självkänslan gång på gång sjunker, för varje gång cirkeln upprepas.

Mitt syfte har alltid varit gott och det kommer rakt från hjärtat, så när människor vänder sig mot mig eller uppfattar mitt syfte på ett annat sätt blir jag ledsen. Jag själv kan inte förstå hur någon kan uppfatta mig som ond, när jag bara vill att alla ska ha det bra. Jag är inte ond.

Självklart måste man såra ett antal personer genom livet, man måste göra sånt man inte tycker om. Och självklart kommer de man sårar ha en annan bild än de man inte sårar. Det får man bara acceptera. Men jag som knappt kan hata personer som förstört mitt eller andras liv kan inte förstå hur så många kan hata mig. Är det för att jag gjort det mer okej eftersom jag hatat mig själv så länge jag kan minnas? För att jag tagit på mig all skuld för allt och låtit andra ha rätt istället för att ge dom sanningen? För att jag ljugit i syfte att skydda andra från smärta?

Jag må vara ett offer, men jag vill inte bli sedd som ett offer och jag tänker definitivt inte leva som det. Men jag tror att det nu är dags att sluta ljuga för mig själv och andra, sluta skydda andra och vara rädd för att bli sedd som offer och även sluta tycka synd om de som ser mig som ett offer. Jag behöver stå upp för mig själv, för gör inte jag det så kommer ingen att göra det. De senaste åren är klara bevis på det.

Gammal bild från en lärorik men smärtsam period.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Folk har lätt att döma. Ingen är särskilt intresserad av att se hela bilden och förstå, eller så är de kanske bara för trångsynta för att kunna förstå. Jag var utsatt för något som fick min värld att rasa. All trygghet jag byggt upp bara försvann och jag vaknade upp på botten. Jag hade tänkt att ta livet av mig men valde att kämpa, även om det så bara var för att hålla mig kvar en dag extra.

Jag kämpade en dag i taget, försökte allt jag kunde för att bara överleva. Jag blev alltid påmind om min situation så fort jag var ensam, så jag försökte att alltid ha någon nära.

Mina barn fick jag lämna hos sin pappa, jag tog mitt ansvar som mamma och såg mina begränsningar. Jag kände mig inte stabil nog att ta hand om dom då jag in te ens kunde lova mig själv att jag inte skulle falla.

Jag var inne i en riktigt manisk period där jag pratade mycket, gjorde idiotiska saker, var väldigt lättretlig och tålamodet räckte inte till för att vara den mamman jag annars kan vara. Jag kände inte igen mig själv, men jag tyckte om den jag var.

Varje dag kämpade jag emot impulser, jag kämpade mot självmordstankar. Ingen visste, för de såg bara mitt leende och hur mycket jag pratade, hur glad jag verkade.
Men bakom allt låg det mörka som jag själv var rädd för.

En dag lyckades jag inte, jag gick ett steg längre än tidigare. Jag ångrade mig efter en halvtimme men det var för sent. Jag ångrar att jag ringde ambulans, för hade jag låtit bli så hade ingen fått reda på det. Folk ser ju som sagt bara det som flyter upp till ytan, just min handling gick inte undgå att se. Men att jag kämpat dagligen för att inte göra så kan ingen se, med all rätt alltså! Jag har dolt det förjävla bra.

Så, jag sökte tillslut hjälp. För jag behöver det. Jag har väntat på att få en läkartid länge, jag har bara tänkt att stå ut tills dess. Men det var uppenbarligen för svårt. Nu ska jag ta tillvara på stödet jag kan få. Jag ska börja på mina mediciner igen, börja med att bli stabil först och främst. Att stå i så mycket, samtidigt som man greppar efter halmstrån bara för att ens överleva är inte mänskligt. Jag förstår nu varför jag inte lyckades.

Men att man inte skulle kunna lita på mig är skitsnack. Jag har varit tydlig med att jag inte känt mig stabil, jag har valt att inte ta hand om mina egna barn för att jag inte varit stabil. Jag älskar dom, JAG behöver dom. Men jag har ändå insett att dom behöver trygghet, något jag inte kan ge dom när jag mår så som jag mått. Det handlar först om vad dom behöver, inte vad jag behöver.

Så, det kommer ingen någonsin kunna ta ifrån mig. Jag har prioriterat barnen först i detta läget, oavsett vad någon idiot än säger. Jag har gjort det jag kunnat för dom.

Men jag kämpar inte för dom just nu. Jag kämpar för mig själv. Man kan aldrig klara sig igenom något sånt här om man inte gör det för sin egna skull. Jag behöver må bra för att kunna ta hand om mina barn, och det är det jag vill och ska göra.

Det är mina misstag, jag kan inte skylla detta på någon annan. Jag har varit för godtrogen och naiv, hoppats för mycket, önskat för mycket, lite för dålig verklighetsuppfattning. Jag får ta konsekvenserna såklart. Det som gör mig arg i det hela är att det inte bara var jag dom drabbades, det känns skit när ens egna val går ut över de man älskar.

Jag mår verkligen inte bra för tillfället, jag skäms som fan, jag är arg på mig själv och självhatet ligger där och vill fram. Jag kämpar emot det, för tar det över så har det ju rätt om mig. Jag är starkare än så. Jag måste bara bevisa det än en gång för mig själv så att jag kan visa alla andra också.

Likes

Comments

Jag har varit fri från självskada i två månader. Tro inte bara för det att tankarna kommer, impulser att göra något dumt. Självklart finns de där, de har alltid funnits där och kommer förmodligen alltid att göra. Det är ett inlärt beteende att fly. För mig är att skära mig en sorts flykt, något jag började med i tonåren. Innan det skadade jag mig själv på andra sätt, jag har självskadat så länge jag kan minnas. Men jag skär mig inte längre, jag är inte impulsiv på samma sätt längre. Jag har tagit mig vidare. Jag kan inte säga att jag aldrig kommer hamna där igen, men jag vet att jag förtjänar bättre.

Jag har skadat andra när jag mått dåligt och tyvärr blir det så, man går in i sig själv och ser inte sin omgivning. Mina föräldrar har under en period bara väntat på att höra att jag dött, och den oron och rädslan skäms jag över att jag utsatt dom för. Det är inget jag någonsin kan ta tillbaka. Men för att gå vidare måste man försöka acceptera det som varit och lägga det bakom sig.

Jag har fortfarande ärr på armar och ben, jag är inte hel än. I framtiden har jag tänkt att tatuera över mina ärr, men inte för att förtränga mitt förflutna. Jag vet bara att med ärren där är det lättare att få återfall då det inte "gör något om det är några fler".

Jag har varit så hemsk att folk bett mig att sluta existera, folk har faktisk bett mig rakt ut att ta livet av mig för att göra alla runtom mig en tjänst. Jag har blivit kallad osmart för att jag mått dåligt och skadat mig. Jag vill inte att någon ska känna så om sig själva, för mående och självskada har ingenting med intelligens att göra. Min uppfattning är att de som mår dåligt ofta är väldigt intelligenta.

Det finns många som har problem, som mår skit och självskadar. Och till dig som fortfarande är där vill jag bara säga att du är stark, ingen ska någonsin få dig att tro något annat. Du är smart och en bra person och vill du så kan du klara allt. Det finns människor som bryr sig, du behöver bara våga be om hjälp. Ingen förtjänar att må så dåligt att man skadar sig själv eller vill ta livet av sig. Du har rätt att må bra och vilja leva.

Likes

Comments

Mötet gick sådär, vi kom inte fram till något. Anklagelser och svartmålning till ingen nytta. Det blir ett nytt möte på torsdag.

Jag var ledsen igår, såg Vilgots ansikte framför mig och tårarna bara kom. Hans trygghet har blivit med mig de senaste veckorna och nu rycks han ifrån det. Hade han kunnat prata och förstå är jag säker på att han skulle vara arg på mig för att jag "låter det hända". Skuldkänslorna går inte att beskriva. Jag låter inte det hända, jag kämpar, jag ger inte upp. Oavsett hur svag jag känner mig så finns alltid styrkan där när det gäller att kämpa för barnens skull, för att dom ska få det så bra som möjligt. Men just nu är jag jävligt maktlös, det är inte mycket jag kan göra och samtidigt som jag vill vara den större personen så finns en vilja att köra samma fula spel tillbaka.

Jag kan nästan lova att han inte tänker på barnen när något händer, när han tar fel beslut. Av oss är det bara jag som gråter för barnens skull, av skuldkänslor och medkänsla. Jag önskar för min skull att jag kunde slippa känna just de känslorna, att jag kunde vara empatilös och sympatilös. Men det är egotänk och inget jag är kapabel till. Så jag får brytas ner samtidigt som jag bara blir starkare.

Likes

Comments

Mycket skit händer och jag tänker nog vara ärlig och öppen med det, det finns säkert många fler än jag som gått igenom eller går igenom det jag gör just nu.

Jag har levt i ett förhållande där det förekommit våld, svek och manipulation. Jag har försökt ta mig ur det i tre år, jag var nära vid ett tillfälle men den falska tryggheten som byggts upp fick mig att stanna.

Jag tänker inte vara den som skyller allt på den andra, jag har även själv betett mig illa. Jag har provocerat, jag har svikit, jag har sårat. Jag ville ha en reaktion, jag ville se hans känslor och gjorde väldigt elaka saker för att få fram det.

Själv blev jag utsatt för sexuella övergrepp, jag blev kontrollerad och kvävd. Varken han eller jag mådde bra men det var bekvämt att stanna med varandra, det var tryggt.

För två veckor sedan, snart tre, small det. Han försökte slänga ut mig från lägenheten jag fortfarande bodde i, där jag var skriven. Jag provocerade fram reaktionen men anade aldrig att han skulle flippa så som han gjorde. Han tog tag i mig, jag nästan flög ut. Han försökte putta ner mig för trappan och jag fick tag om hans ben. Det var början på misshandeln. Jag anmälde efter ett par timmar och fick med mig barnen när polisen tog in honom på förhör. Två dagar senare flyttade jag till min egna lägenhet och hade då med mig barnen.

I början var jag rädd. Jag var rädd för att få besök av honom eller hans familj. Jag frågade aldrig om han ville träffa barnen och jag fasade för när han skulle fråga. Jag var rädd för att han skulle ta barnen och att jag aldrig skulle få se dom igen. Vi hade börjat bygga upp en trygghet i den nya lägenheten. Barnen somnade i tid, var trygga och kunde leka på dagarna. Jag har fortfarande ingen tv och det är en stor lättnad. Vi leker, läser och umgås istället för att titta på tv och när barnen somnat städar och plockar jag i lägenheten för att sen krypa ner i sängen bredvid Maximilian.

Vi skulle ha ett möte i torsdags för att komma överens om umgänget med barnen. Jag hade ingen barnvakt så jag tog med mig barnen och visste att jag fick hålla lugnet och stämningen för deras skull. Det klarade dock inte han av så mötet blev uppskjutet till idag.

Vi hade bestämt att han skulle ha barnen över helgen, fredag till söndag, och innan han gick i torsdags sade han att han skulle hämta barnen på lördagen istället. Jag sa ifrån och sa att då får han ha barnen helgen därpå, som var tanken från början då han hade haft barnen helgen innan också. Eftersom det då skulle dröja innan barnen skulle få träffa honom så erbjöd jag honom att ta barnen under dagen på lördagen för att hitta på något och vara tillbaka med dem till 18 så att de kunde få varva ner, äta kvällsmat och somna tryggt. Han lämnade inte tillbaka barnen.

Jag blir ledsen för deras skull, att det är dom som hamnar emellan, att deras pappa inte kan ens försöka komma överens med mig för deras skull. Men idag ska jag på mötet och jag har ångest, som i torsdags. Jag vet vad han kommer säga, jag vet vad han kommer göra och försöka med. Men det är vi som ska komma överens, han som hjälper oss ska inte bestämma något så vill han svartmåla mig så får han göra det. Jag är stark för barnens skull nu, jag är öppen och jag försöker för att barnen ska slippa lida och det kommer jag aldrig sluta göra. Barnen förtjänar så mycket bättre och i den här situationen som är så måste jag lägga undan min oro, rädsla och ilska för att vara en så bra mamma som möjligt.

Jag uppdaterar senare om vad som sagts och hänt på mötet.

Likes

Comments

Känslor. Vi ska vara glada att vi har dom. Men hade det inte varit underbart att ibland bara få slippa känna?

Allt går upp och ner, fram och tillbaka, kors och tvärs, snurrar runt, runt, runt. Allt man kan göra är att hänga med.

Det gör ont att se, det gör ont att blunda. Jag försöker att bättras, men jag tar alltid steg tillbaka.

Men det sista jag släpper är hoppet, det finns än. Med hjälp av det ska jag ta mig vidare i livet och bli ett med mig själv igen.

Likes

Comments

Jag förväntade mig jobbiga nätter, men kanske inte att det skulle bero på Maximilian.

Vilgot sover bra, äter ca var fjärde-femte timma för att sedan sova vidare. inget skrik, bara lite gnäll för att få mig att förstå när det är dags för mat.

Maximilian vaknar minst en gång om natten och är ledsen. Det hjälper inte att låta honom sova hos oss, han vill ingenting. Bara massa skrik, gråt och gnäll. Både jag och Andreas blir ju sjukt trötta och påverkade av det och det skapar ju en ångest inför nätterna, och även dagarna. Sedan är det inte bara att sömnen störs som är jobbigt för mig, det är ju även riktigt jobbigt med ledsna barn och när man inget kan göra.

Maximilian är ju förkyld, han hostar och har haft det jobbigt med astman och feber. Samtidigt är det nog en period nu då sömnen blir störd (i 1,5 års åldern) och samtidigt ska han bearbeta att han blivit storebror. Han har mycket i huvudet som ska bearbetas och att han då sover dåligt och vaknar hysterisk på nätterna är ju inte konstigt. Men det känns i mammahjärtat, och det märks ju att energin och tålamodet lättare tar slut på dagarna också.

Det är inte ovanligt att gråten sitter i halsen på nätterna, när Vilgot bara vill snutta och inte ligga själv t.ex eller när jag upplever att jag är ensam i detta eller att Maximilian blir orättvist behandlad när Andreas inte orkar med hans utbrott och gråt på nätterna och låter honom skrika tills dess att jag agerar istället. (Vi brukar annars dela upp det att jag tar Vilgot och Andreas tar Maximilian)

Nä usch, jag hoppas den här perioden är över snart så att vi kan samla lite energi och styrka.

Likes

Comments

De senaste dagarna har mest handlat om att amma, spara undan mjölk (som Vilgot inte hinner äta upp ändå) och samtidigt vara lite orolig över Maximilians astma.

Maximilian fick ju diagnosen förkylningsastma i julas och en inhalator och medicin utskrivet. Sedan dess har han inte haft stora problem med astman, inte som på jul i alla fall. Det har behövts medicin ibland men inte någon maxdos per dag eller flera dagar i rad. Vi märkte för några veckor sedan att masken till inhalatorn var för liten, Maximilian gapar större när vi försöker ge honom medicinen. Så med denna jävliga förkylning har han blivit väldigt dålig, astman är riktigt jobbig för honom. För ett par dagar sedan var vi nästan på väg till akuten för att han skulle få inhalera men när han lyckades somna kände vi att det var bättre att han då fick sova. Igår var Andreas iväg med honom på vårdcentralen och fick då ny inhalator och mask utskrivet, så nu får vi bara ha koll på medicinen och funkar det inte blir det att åka in och få kortison också. Maximilian mår annars väldigt bra nu, han har kunnat vara på dagis utan problem också.

Amningen då, den går skitbra. Han suger tag bra, äter bra, släpper och är mätt efter bara fem minuter. Han ökar väldigt fort i vikt också. Han hade nu senast vi vägde gått upp 140 gram på två dagar, de brukar säga att de sista veckorna av graviditeten går de upp 30 gram om dagen... Så det är en bra viktuppgång. Han hade även gått förbi sin födelsevikt när han var 4 dagar gammal vilket tydligen är snabbt det också, de brukar få två veckor på sig att göra det annars.

Det känns så skönt att känna att detta funkar, att den enda maten Viggo får i sig är tillverkad av mig och att han samtidigt går upp så bra i vikt. Man får en liten boost.

Likes

Comments