Header
View tracker

Jag har varit fri från självskada i två månader. Tro inte bara för det att tankarna kommer, impulser att göra något dumt. Självklart finns de där, de har alltid funnits där och kommer förmodligen alltid att göra. Det är ett inlärt beteende att fly. För mig är att skära mig en sorts flykt, något jag började med i tonåren. Innan det skadade jag mig själv på andra sätt, jag har självskadat så länge jag kan minnas. Men jag skär mig inte längre, jag är inte impulsiv på samma sätt längre. Jag har tagit mig vidare. Jag kan inte säga att jag aldrig kommer hamna där igen, men jag vet att jag förtjänar bättre.

Jag har skadat andra när jag mått dåligt och tyvärr blir det så, man går in i sig själv och ser inte sin omgivning. Mina föräldrar har under en period bara väntat på att höra att jag dött, och den oron och rädslan skäms jag över att jag utsatt dom för. Det är inget jag någonsin kan ta tillbaka. Men för att gå vidare måste man försöka acceptera det som varit och lägga det bakom sig.

Jag har fortfarande ärr på armar och ben, jag är inte hel än. I framtiden har jag tänkt att tatuera över mina ärr, men inte för att förtränga mitt förflutna. Jag vet bara att med ärren där är det lättare att få återfall då det inte "gör något om det är några fler".

Jag har varit så hemsk att folk bett mig att sluta existera, folk har faktisk bett mig rakt ut att ta livet av mig för att göra alla runtom mig en tjänst. Jag har blivit kallad osmart för att jag mått dåligt och skadat mig. Jag vill inte att någon ska känna så om sig själva, för mående och självskada har ingenting med intelligens att göra. Min uppfattning är att de som mår dåligt ofta är väldigt intelligenta.

Det finns många som har problem, som mår skit och självskadar. Och till dig som fortfarande är där vill jag bara säga att du är stark, ingen ska någonsin få dig att tro något annat. Du är smart och en bra person och vill du så kan du klara allt. Det finns människor som bryr sig, du behöver bara våga be om hjälp. Ingen förtjänar att må så dåligt att man skadar sig själv eller vill ta livet av sig. Du har rätt att må bra och vilja leva.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Mötet gick sådär, vi kom inte fram till något. Anklagelser och svartmålning till ingen nytta. Det blir ett nytt möte på torsdag.

Jag var ledsen igår, såg Vilgots ansikte framför mig och tårarna bara kom. Hans trygghet har blivit med mig de senaste veckorna och nu rycks han ifrån det. Hade han kunnat prata och förstå är jag säker på att han skulle vara arg på mig för att jag "låter det hända". Skuldkänslorna går inte att beskriva. Jag låter inte det hända, jag kämpar, jag ger inte upp. Oavsett hur svag jag känner mig så finns alltid styrkan där när det gäller att kämpa för barnens skull, för att dom ska få det så bra som möjligt. Men just nu är jag jävligt maktlös, det är inte mycket jag kan göra och samtidigt som jag vill vara den större personen så finns en vilja att köra samma fula spel tillbaka.

Jag kan nästan lova att han inte tänker på barnen när något händer, när han tar fel beslut. Av oss är det bara jag som gråter för barnens skull, av skuldkänslor och medkänsla. Jag önskar för min skull att jag kunde slippa känna just de känslorna, att jag kunde vara empatilös och sympatilös. Men det är egotänk och inget jag är kapabel till. Så jag får brytas ner samtidigt som jag bara blir starkare.

Likes

Comments

View tracker

Mycket skit händer och jag tänker nog vara ärlig och öppen med det, det finns säkert många fler än jag som gått igenom eller går igenom det jag gör just nu.

Jag har levt i ett förhållande där det förekommit våld, svek och manipulation. Jag har försökt ta mig ur det i tre år, jag var nära vid ett tillfälle men den falska tryggheten som byggts upp fick mig att stanna.

Jag tänker inte vara den som skyller allt på den andra, jag har även själv betett mig illa. Jag har provocerat, jag har svikit, jag har sårat. Jag ville ha en reaktion, jag ville se hans känslor och gjorde väldigt elaka saker för att få fram det.

Själv blev jag utsatt för sexuella övergrepp, jag blev kontrollerad och kvävd. Varken han eller jag mådde bra men det var bekvämt att stanna med varandra, det var tryggt.

För två veckor sedan, snart tre, small det. Han försökte slänga ut mig från lägenheten jag fortfarande bodde i, där jag var skriven. Jag provocerade fram reaktionen men anade aldrig att han skulle flippa så som han gjorde. Han tog tag i mig, jag nästan flög ut. Han försökte putta ner mig för trappan och jag fick tag om hans ben. Det var början på misshandeln. Jag anmälde efter ett par timmar och fick med mig barnen när polisen tog in honom på förhör. Två dagar senare flyttade jag till min egna lägenhet och hade då med mig barnen.

I början var jag rädd. Jag var rädd för att få besök av honom eller hans familj. Jag frågade aldrig om han ville träffa barnen och jag fasade för när han skulle fråga. Jag var rädd för att han skulle ta barnen och att jag aldrig skulle få se dom igen. Vi hade börjat bygga upp en trygghet i den nya lägenheten. Barnen somnade i tid, var trygga och kunde leka på dagarna. Jag har fortfarande ingen tv och det är en stor lättnad. Vi leker, läser och umgås istället för att titta på tv och när barnen somnat städar och plockar jag i lägenheten för att sen krypa ner i sängen bredvid Maximilian.

Vi skulle ha ett möte i torsdags för att komma överens om umgänget med barnen. Jag hade ingen barnvakt så jag tog med mig barnen och visste att jag fick hålla lugnet och stämningen för deras skull. Det klarade dock inte han av så mötet blev uppskjutet till idag.

Vi hade bestämt att han skulle ha barnen över helgen, fredag till söndag, och innan han gick i torsdags sade han att han skulle hämta barnen på lördagen istället. Jag sa ifrån och sa att då får han ha barnen helgen därpå, som var tanken från början då han hade haft barnen helgen innan också. Eftersom det då skulle dröja innan barnen skulle få träffa honom så erbjöd jag honom att ta barnen under dagen på lördagen för att hitta på något och vara tillbaka med dem till 18 så att de kunde få varva ner, äta kvällsmat och somna tryggt. Han lämnade inte tillbaka barnen.

Jag blir ledsen för deras skull, att det är dom som hamnar emellan, att deras pappa inte kan ens försöka komma överens med mig för deras skull. Men idag ska jag på mötet och jag har ångest, som i torsdags. Jag vet vad han kommer säga, jag vet vad han kommer göra och försöka med. Men det är vi som ska komma överens, han som hjälper oss ska inte bestämma något så vill han svartmåla mig så får han göra det. Jag är stark för barnens skull nu, jag är öppen och jag försöker för att barnen ska slippa lida och det kommer jag aldrig sluta göra. Barnen förtjänar så mycket bättre och i den här situationen som är så måste jag lägga undan min oro, rädsla och ilska för att vara en så bra mamma som möjligt.

Jag uppdaterar senare om vad som sagts och hänt på mötet.

Likes

Comments

Känslor. Vi ska vara glada att vi har dom. Men hade det inte varit underbart att ibland bara få slippa känna?

Allt går upp och ner, fram och tillbaka, kors och tvärs, snurrar runt, runt, runt. Allt man kan göra är att hänga med.

Det gör ont att se, det gör ont att blunda. Jag försöker att bättras, men jag tar alltid steg tillbaka.

Men det sista jag släpper är hoppet, det finns än. Med hjälp av det ska jag ta mig vidare i livet och bli ett med mig själv igen.

Likes

Comments

Jag förväntade mig jobbiga nätter, men kanske inte att det skulle bero på Maximilian.

Vilgot sover bra, äter ca var fjärde-femte timma för att sedan sova vidare. inget skrik, bara lite gnäll för att få mig att förstå när det är dags för mat.

Maximilian vaknar minst en gång om natten och är ledsen. Det hjälper inte att låta honom sova hos oss, han vill ingenting. Bara massa skrik, gråt och gnäll. Både jag och Andreas blir ju sjukt trötta och påverkade av det och det skapar ju en ångest inför nätterna, och även dagarna. Sedan är det inte bara att sömnen störs som är jobbigt för mig, det är ju även riktigt jobbigt med ledsna barn och när man inget kan göra.

Maximilian är ju förkyld, han hostar och har haft det jobbigt med astman och feber. Samtidigt är det nog en period nu då sömnen blir störd (i 1,5 års åldern) och samtidigt ska han bearbeta att han blivit storebror. Han har mycket i huvudet som ska bearbetas och att han då sover dåligt och vaknar hysterisk på nätterna är ju inte konstigt. Men det känns i mammahjärtat, och det märks ju att energin och tålamodet lättare tar slut på dagarna också.

Det är inte ovanligt att gråten sitter i halsen på nätterna, när Vilgot bara vill snutta och inte ligga själv t.ex eller när jag upplever att jag är ensam i detta eller att Maximilian blir orättvist behandlad när Andreas inte orkar med hans utbrott och gråt på nätterna och låter honom skrika tills dess att jag agerar istället. (Vi brukar annars dela upp det att jag tar Vilgot och Andreas tar Maximilian)

Nä usch, jag hoppas den här perioden är över snart så att vi kan samla lite energi och styrka.

Likes

Comments

De senaste dagarna har mest handlat om att amma, spara undan mjölk (som Vilgot inte hinner äta upp ändå) och samtidigt vara lite orolig över Maximilians astma.

Maximilian fick ju diagnosen förkylningsastma i julas och en inhalator och medicin utskrivet. Sedan dess har han inte haft stora problem med astman, inte som på jul i alla fall. Det har behövts medicin ibland men inte någon maxdos per dag eller flera dagar i rad. Vi märkte för några veckor sedan att masken till inhalatorn var för liten, Maximilian gapar större när vi försöker ge honom medicinen. Så med denna jävliga förkylning har han blivit väldigt dålig, astman är riktigt jobbig för honom. För ett par dagar sedan var vi nästan på väg till akuten för att han skulle få inhalera men när han lyckades somna kände vi att det var bättre att han då fick sova. Igår var Andreas iväg med honom på vårdcentralen och fick då ny inhalator och mask utskrivet, så nu får vi bara ha koll på medicinen och funkar det inte blir det att åka in och få kortison också. Maximilian mår annars väldigt bra nu, han har kunnat vara på dagis utan problem också.

Amningen då, den går skitbra. Han suger tag bra, äter bra, släpper och är mätt efter bara fem minuter. Han ökar väldigt fort i vikt också. Han hade nu senast vi vägde gått upp 140 gram på två dagar, de brukar säga att de sista veckorna av graviditeten går de upp 30 gram om dagen... Så det är en bra viktuppgång. Han hade även gått förbi sin födelsevikt när han var 4 dagar gammal vilket tydligen är snabbt det också, de brukar få två veckor på sig att göra det annars.

Det känns så skönt att känna att detta funkar, att den enda maten Viggo får i sig är tillverkad av mig och att han samtidigt går upp så bra i vikt. Man får en liten boost.

Likes

Comments

Graviditeten har varit riktigt bra, inga problem alls förutom lite förvärkar flera veckor innan BF. Ändå kom igångsättning på tal när jag sjönk så djupt psykiskt att jag var rädd för mig själv eftersom jag inte längre kände att jag hade kontroll, jag hade otroligt mörka tankar. Jag började på en medicin en månad innan BF och rullade igång processen med att få en tidigare igångsättning för att kunna ha kontroll och öka/lägga till medicin efter förlossningen.

Jag träffade en läkare som fixade en tid för bedömning veckan efter, tisdagen 6 oktober klockan 9:00. Vi kom dit och läkaren vi träffade var väldigt skeptisk på tanken att jag alls skulle vara mogen för en igångsättning. Hon kände ändå på tappen och blev nog lite förvånad när det ändå visade sig att tappen var mjuk, öppen hela vägen så att hon fick in ett finger och två centimeter lång. Men eftersom jag 1,5 år innan snittats ville de vara försiktiga för att minska risken för att snittas igen. Därför fick jag en hinnsvepning och en tid två dagar senare för att då, enligt henne, garanterat bli igångsatt om det inte startat av sig självt innan. Så länge det inte var fullt på förlossningen dvs. Hon såg att jag var besviken men lovade att innan veckan var slut skulle jag ha bebisen i mina armar.

Hemma hände inte mycket, slemproppen lossnade och jag hade starkare sammandragningar som kvällen innan igångsättningen ökade i styrka... För att sedan lugna sig. På torsdagen var det då dags att åka till sjukhuset igen men jag hade en dålig magkänsla redan från början. Vi lämnade Maximilian på dagis, lämnade bilstolen hos mamma som skulle hämta honom sedan och vara med honom, åkte hem och fixade i ordning det sista (vek kläderna som tvättades kvällen innan, rensade kattlådor osv) och sedan svängde vi förbi Ica för att köpa med frukost innan vi åkte mot förlossningen.

Väl inne fick vi vänta lite innan vi träffade en läkare som startade igång en ctg-kurva. Det var flera under dagen som kände hur bebisen låg och alla tyckte att han var RÖRLIG. Att min barnmorska i några veckor sagt att han varit fixerad fick oss då återigen att ifrågasätta henne som vår barnmorska (även fast hon varit ett bra stöd psykiskt). Efter kurvan var klar kom läkaren som tog beslut om igångsättning med Maximilian och pratade lite. Han kände på tappen och var negativ till en igångsättning. Han ville skicka hem oss med en tid på måndagen istället för en ny bedömning. Han såg hur besviken och ledsen jag blev och sade att ett alternativ var att ge en salva för att mjuka upp tappen och att jag kunde få komma in dagen efter för att se om det gett någon effekt. Han frågade vad jag tyckte om att bli inlagd på antenatalavdelningen under tiden, jag som innan sagt till Andreas att jag ville läggas in på psyket om det inte skulle bli något berättade som det var. När läkaren gick föll tårarna och jag var så arg på bebisen och min kropp, just där och då hade jag otroligt mörka tankar och planer. Jag tog av mig bandet jag fick vid inskrivningen och ville bara därifrån. Jag kunde inte sluta gråta.

En barnmorska kom och hämtade oss och följde oss upp till avdelningen där en annan barnmorska skulle lägga gelen och köra en ctg-kurva. Halv tolv lades gelen och halv ett var värkarna igång, dock inte riktiga förlossningsvärkar utan mer förvärkar. Vi gick på promenader, gick runt sjukhuset, hämtade väskan i bilen när det började göra ondare. Jag tog en dusch och bad om Alvedon när smärtan ökat såpass att jag behövde andas igenom och hade svårt att inte spänna mig.

Sex timmar efter att de lagt gelen skulle de känna efter om den gett någon effekt. I vanliga fall när man startar en förlossning med hjälp av den metoden brukar man få en till dos om man inte är mogen för någon annan metod som t.ex BARD-kateter eller att ta hål på hinnorna så att vattnet går men jag fick veta redan innan att eftersom detta var mer för att få tappen att mogna inför en igångsättning (snarare än att det var en igångsättning) så skulle de inte göra något mer den dagen, oavsett vad så skulle jag få vänta till morgondagen med att möjligtvis få fortsätta och bli igångsatt. De satte en ctg-kurva vid halv sex som fick sitta ett bra tag. Eftersom den ställdes in när jag hade en värk registrerades bara värktopparna. När barnmorskan kom in igen hade jag ordentligt ont och jag tror att jag då gått över till att skrika under värkarna.

Barnmorskan kände på tappen och jag hade då öppnat mig en centimeter och tappen hade förkortats 1,5 cm så jag hade alltså bara en halv centimeter kvar av tappen. Jag hoppade in i duschen och hade otroligt starka och äckliga värkar. Under värkarna visste jag inte var jag skulle ta vägen, det kändes som att jag höll på att gå sönder på mitten. Mellan värkarna hade jag dödsångest inför nästa och grät för att jag ville vara utan. Barnmorskan kallades in till toaletten och pratade med mig och jag bönade och bad om någon smärtlindring så att jag kunde ta mig igenom natten. Eftersom jag fortfarande räknades vara i latensfasen (den delen man gör hemma) så var det svårt att få smärtlindring men tillslut kom hon in med två sprutor och en tablett. Jag fick en spruta i magen (värkstillande) och en i rumpan (morfin). Tabletten (insomningstablett) tog jag när sprutorna gett lite effekt. Jag kände hur det lugnade sig lite och både jag och Andreas slumrade mellan värkarna som dock fortfarande kom. Nu räckte det med att andas igenom värkarna som inte var lika täta som innan. Men efter en kort stund kände jag hur värkarna blev värre för varje gång och jag skrek än en gång genom värkarna. Andreas kallade på barnmorskan som hämtade en kollega som hjälpte mig ta mig igenom värkarna samtidigt som hon kände hur livmodern jobbade. Hon tog snabbt beslutet att köra mig till förlossningen, nu var det dags!

Halv två hade vi vårt egna rum på förlossningen och jag fick lustgas direkt. Narkosläkaren blev tillkallad också för att lägga EDA. Barnmorskan kände hur öppen jag var när vi kom dit och då var jag 5 cm öppen. 20 minuter senare skulle hon ta hål på hinnorna så att vattnet gick iom att jag skulle få EDA, då var jag öppen 6 cm. Jag minns inte mycket från när narkosläkaren var där, eller ja... Jag minns inte mycket alls från natten eftersom jag var borta på sömntabletten. Men jag minns att precis när han eller hon stack fick jag en värk så att de fick hålla fast mig. Den gav effekt direkt och var otroligt underbar, jag behövde inte ens andas genom värkarna.

Vad vi gjorde under den kommande timman har jag ingen aning om men efter en timma kom barnmorskan tillbaka för att se hur öppen jag var. 7 cm. Därefter började det bli jobbigare under värkarna igen, fast inte på samma sätt. Jag började känna ett större tryck men med hjälp av lustgasen tog jag mig igenom det utan problem. En stund senare ringde Andreas på dom då jag ville hjälpa till att trycka, barnmorskan hörde det på mig direkt när hon kom in men jag var bara öppen 8 cm.

Därefter är det ganska svart för mig fram tills dess att jag fick börja krysta. Jag hade då bara en kant kvar som barnmorskan försökte massera bort under några värkar. När jag sedan fick full tillåtelse att hjälpa till och trycka på var det bättre. Visst var det jobbigt, det var ju inget jag kunde styra... Det var som en kräkreflex, när känslan kom hade jag inget val hur trött jag än var.

En bit in i krystningsskedet började bebisen bli stressad och må dåligt, hjärtljuden gick ner till 60-70 och jag fick testa att lägga mig på sidan för att sedan ställa mig på alla fyra i sängen. Då steg hjärtljuden igen, för att vid varje värk sjunka. De kopplade på värkdrivande dropp och jag fick lägga mig på rygg igen och trycka på. Nu kände jag mig väldigt stressad och jag tror att även barnmorskan var stressad och ville ha ut bebisen så fort som möjligt. Jag kände hur det började spänna där nere och kände ett huvud, sjukt läskigt och äckligt! Jag tryckte på för livet för att bara få ut honom, jag tog i så att läpparna domnade. Plötsligt fick jag höra "nu under nästa värk kommer bebisen". Så jag gav mitt sista, barnmorskan drog i honom, jag skrek då det gjorde jävligt ont mellan benen och plötsligt föll magen ihop och bebisen låg på sängen. 06.55

Vi väntade på skriket, det borde ju komma när som helst tänkte jag. Men de började torka honom hårdare med handduken och blåsa honom i ansiktet. Tillslut klippte de navelsträngen och sprang iväg med honom. Andreas följde med och plötsligt var det bara jag och en undersköterska kvar i rummet. Jag försökte känna något, oro, sorg, rädsla, lycka... något.. Men jag var helt tom.

1,5 timma efter var de klara med honom. Han hade då fått "upplivning" i tre minuter och sedan fått ligga med en neopuffer som skulle hjälpa honom ta hand om fostervattnet i lungorna. Jag fick då för första gången hålla i honom och just där och då kunde jag inte bry mig mindre om att barnmorskan plågade mitt nedre med att sy och lokalisera blödningar. (Jag hatade henne där och då, "ligg tungt på rumpan" medan hon drar som fan i mitt underliv... Hur fan ska man kunna slappna av när det totalbränner i fiffi?!)

Jag syddes 10 stygn invändigt vilket känns överkomligt då jag slapp mardrömmen att spricka till ändtarmen. nu sprack jag ju inte ens något runt/i slidan så. Dock knakade svanskotan när bebisen var på väg ut så där kan jag ha obehag och ont i 2-3 månader. Annars är allt skitbra!

Vilgot Erik Torkel Kjellqvist föddes alltså 9/10 06:55, 8 dagar innan BF, och vägde 3570 gram och var 51 cm lång.

Likes

Comments

Jag har under hela mitt liv gått runt med en ständig osäkerhet och rädsla för att göra fel. Jag har min terapeut, jag har läkarkontakt, jag har min familj, jag har just nu frihet att vara ifred på dagarna... Ändå dyker tankar upp, och jag blir ärligt talat rädd för mig själv, jag känner mig otrygg.

Kanske är det faktumet att jag precis börjat på medicin som är orsaken till mina hemska tankar, men oavsett är det skrämmande att känna sig så osäker. Mina barn är mitt liv, att lämna dem trodde jag aldrig att jag skulle vilja. Att ha dessa tankar när bebis ligger i magen är för mig väldigt sjukt det också, men det är nog framförallt därför jag är villig att ta emot hjälp.

"Jag orkar inte leva, men vill inte dö" har utvecklats till "jag vill inte leva, men vågar inte dö". Den största rädslan är att misslyckas, att vakna upp igen och inse att jag skadat bebisen BARA, att jag är dömd till ett liv som "mamman som dödade sitt ofödda barn" eller "mamman som försökte ta livet av sig". Tankarna är hemska, jag vet. Jag försöker att inte döma mig själv eller tankarna men det kommer aldrig vara okej att tänka så, dock inser jag ju att det inte kommer från mig. Det är inte mina tankar, hade det varit det så hade jag inte varit så rädd, jag hade inte tyckt att det varit sjukt.

Detta är jävligt djupt, personligt och öppet. Ett otroligt känsligt ämne. Men även ett ämne jag känner att jag var tvungen att ta upp. Att Maximilian är heltid på dagis nu, att jag börjat på medicin trots att jag är gravid, att jag inte orkar något, att vi samlat ihop alla gamla läkemedel och lämnat till apoteket, att jag ibland funderat på att ta kontakt med socialen för att omplacera Maximilian och att jag nu i några dagar haft seriösa tankar på att lägga in mig på psyket bara för att överleva... Det är ett tecken på hur farlig en depression kan vara. Det är inte jag som skriker efter uppmärksamhet eller bekräftelse, det är ren och skär desperation... Jag kan inte leva så här, jag behöver faktiskt hjälp.

Hade det varit så att Maximilian for illa eller på något sätt blev påverkad negativt av situationen hade jag varit först på telefon till soc, så där behöver ingen vara orolig. Han har sin pappa, han trivs på dagis och han får uppmärksamhet och bekräftelse av mig också. Skulle jag märka att det fallerar, att Andreas kanske inte orkar, att det blir för mycket (vilket i så fall skulle vara fullt förståeligt) eller att Maximilian börjar bete sig konstigt eller visa på annat sätt att han inte mår bra så tar jag självklart ansvaret och ber om mer hjälp. Men just nu, på den biten, så har vi den hjälpen vi behöver och det finns ingenting socialen skulle kunna hjälpa oss med.

Likes

Comments