Recept

Hej på er!

Och happy friday på er!

Är ni taggade för helg? Här väntar en ledig helg med familjen men vi har inga direkta planer. Jag går ju omkring och hoppas på en förlossningsstart varje dag så det är min fortsatta plan.
Inatt fick jag lite mer regelbundna sammandragningar/förvärkar och blev så upprymd och förväntansfull men efter att ha kört barnen till förskolan och uträttat ett ärende så avtog de. Vilket självklart är otroligt frustrerande och jobbigt.
De där tvära kasten mellan hopp och förtvivlan tär på mig. Men än har jag inte förlorat hoppet. Det finns en gnutta kvar i mig som litar på kroppen och tror på att det kommer igång spontant själv så vi håller tummarna.

Leia ska fredagsmysa hos sin kompis ikväll och det blir nog till och med en sleepover.
Ludde ska få gosa med oss här hemma och äta popcorn, cheeseballs och chips som han har efterfrågat.
Jag och Sebbe ska väl bara rå om varandra och se hur allt blir i helgen.

Har ni några specifika planer? Kanske bjuda någon på en riktigt god, knäckig fika?
Nedan kommer ett supergott och superlätt recept.

Pajen är gjord av tre lager --> Pajbotten, fyllning och topping.

Pajbotten:

125 gr rumsvarmt smör
3 dl vetemjöl
4 msk strösocker
3 msk kardemumma

Fyllning:

Ca 6 äpplen
Smör att steka i
Kanel efter smak
Socker efter smak

Topping:

100 gr smör
1 dl strösocker
3 msk ljus sirap
3 msk vetemjöl
4 msk vispgrädde
100 gr havregryn (eller tills det blir tillräckligt tjockt)

Gör såhär:

Blanda ingredienserna till pajbotten så det blir en smidig deg, ställ i kylen en stund och därefter bre ut i en pajform. Förgrädda i 200 gr ca 10 minuter.

Under tiden steker du äpplena (som du tidigare skalat och skurit i klyftor) i smör, socker och kanel.

Toppingen gör du genom att blanda alla ingredienser, utom havregrynen, i en kastrull och värmer tills allt är smält och blandat. Slutligen har du i havregrynen tills du känner att konsistensen är lagom.

Ta ut pajformen, ha i äpplena och häll på toppingen. Grädda ytterligare i ca 25 min eller tills kolatäcket ser knaprigt och knäckigt ut.

Servera med vaniljsås.




Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Gravid

Godkväll på er!

Mitt tålamod är typ helt slut vid det här laget. Det är så otroligt frustrerande att gå omkring såhär och bara vänta utan att ha någon kontroll över någonting.
Varje gång det smärtar till i nedre delen av magen så blir jag alldeles till mig. Jag börjar springa iväg i tankeförloppet och i tankarna ligger jag på sjukhussängen med bebisen i famnen. De sekunder som den där frustrerande "förvärken" varar hinner jag ordna allt praktiskt med barnen, jag hinner sitta i mitt vardagsrum och jobba mig igenom hela värkarbetet med Sebbe vid min sida, vi hinner sitta i en taxi, vi får ett barn, vi myser.
Hela jag fylls med ett hopp och en oerhörd glädje och längtan.

Sen försvinner förvärken och jag smygkikar på klockan med hopp om att få sådär ont igen inom ca 10 minuter. Men så händer - INGENTING. Förrän flera flera timmar senare.

Sådär har det pågått i drygt en vecka nu. Och den där omställningen, från hoppet till besvikelsen. Den är så otroligt nervvrakande så jag vet inte var jag ska ta vägen.
Imorgon är det 11 dagar "över tiden" och det känns mestadels att jag har tappat hoppet. Förutom ibland, de små ljusglimtarna ett par gånger om dagen då det väcks ibland. Då blir jag sådär taggad, peppad och förväntansfull igen.

Idag var vi på ett extrainsatt ultraljud. Ni som läste häromdagen vet att jag skrev att en av mina orosmoment är att gå över ca 17 dagar över tiden och föda ett stort barn med allt vad det innebär. Så idag var vi alltså och kollade bebisens storlek mest för att se om det finns anledning till att påbörja något innan "tiden rinner ut" så att säga. Men läkaren sa att det inte rekommenderades i nuläget och att bebis absolut är lite större än medel men definitivt inte ovanligt stor. Ens om den bor där inne i en vecka till.

Det var så otroligt skönt att få höra det. Så himla, otroligt, fantastiskt, en-stor-sten-har-fallit-från-mina-axlar-skönt. Nu kan jag slappna av på ett helt annat sätt känns det som.
Direkt efter ultraljudet hade vi tid hos barnmorskan igen. Allt såg fortfarande bra ut med blodtryck, urinprover, magmått och hjärtljud.
Hon undersökte mig och sa att jag är öppen 1 cm men att det är en del av livmodertappen kvar. Vi har en plan för kommande dagar och nu får vi helt enkelt bara se hur det hela slutar.

Min största önskan är såklart en spontan, naturlig förlossning som påbörjas på hemmaplan och avslutas med ett snabbt besök på sjukhuset. Vi får helt enkelt se om min oro, längtan, mina tvära kast mellan hopp och förtvivlan och mitt slutkörda tålamod tillåter att kroppen får jobba på. Eller om jag har gått och tryckt på en "stoppknapp" och totalt hämmat och bromsat hela processen med alla mina tankar som jag inte kan lyckas slå bort.

Dagarna fortskrider som vanligt och jag passar på att vila mycket medan barnen är på förskolan. Leia ville gärna att jag skulle vara med henne på hennes nya avdelning en stund så idag hängde jag där i 2 h på förmiddagen. Det blev populärt hos de övriga barnen som gav mig mycket beröm för mitt sätt att pärla på samt hur jag ritade olika teckningar.
Efter förmiddagen där var vi hos mödravården och därefter lade jag mig och sov en stund på eftermiddagen. Vaknade av att Sebbe hade hämtat hem två lortiga små barn.

Efter middagen bakade vi en knäckig äppelpaj och fikade på den på kvällen.
Den blev väldigt god så jag tänkte slänga upp receptet imorgon!

Ha det så bra så länge!

Likes

Comments

Gravid, Jag

Hej på er!

Så igår var det den 15 oktober. Min och Sebbes bröllopsdag. Vår sjätte.
Förra året firade vi stort men i år hade vi helt tagit för givet att ha bebis hos oss så vi hade medvetet låtit bli att planera något.

Men käftsmällen att bebisen fortfarande bor i magen gjorde sig väldigt påmind hos oss under dagen. Framförallt mig.

Jag märker att jag zoonar iväg ibland. Fastnar lite för mig själv i mina tankar och allt vad de innebär.
Jag slängs mellan hopp och förtvivlan. Längtan och frustration. Tacksamhet och bitterhet. Lycka och sorgsenhet.

Hur rationell jag än försöker vara i att jag "egentligen" inte är övergången ännu och att beräknat datum endast är ungefärligt och att jag ska slappna av, lita på kroppen och försöka få det naturliga oxytocinet flöda fritt så blir jag mest bara irriterad när jag blir påmind om allt det där.
Från det djupaste, mest kärleksfulla stället i mitt hjärta ber jag genuint om ursäkt till er som försöker stötta mig med de råden. Jag ger dem själv till andra, men på den här änden av situationen blir jag mest irriterad.

Eftersom vi inte firade med något särskilt men ändå var hemma så lyxade vi till det med en brakbrunch. Amerikansk frukost.

Amerikanska pannkakor, kalkonbacon, stekta ägg, lönnsirap, grädde och sylt till barnen.
Det blev uppskattat av både stora och små.

På eftermiddagen blev Leia hämtad av min vän som skulle ta henne på bio med hennes dotter och några andra kompisar till Leia och mig själv.
Biljetterna bokades för ett tag sedan och även här räknade jag bort att ens kunna delta pga min bebis. Men återigen blev det annorlunda.

Ungefär samtidigt blev Ludde väldigt trött och vi båda somnade i soffan. Så skönt!
Sebbe gick ut med honom på en lekplats efter atr han vaknade så jag fick lite tid för mig själv.

Även det väldigt skönt.
Efter bion följde Leia med sin kompis hem o lekte fram till kvällen. Så tacksam över det! Hon hade en väldigt bra dag sa hon sen!

Vi där hemma fick besök av min bror, hans fru och deras lilla Alma tillika Luddes pseudotvilling. Det skiljer 9 månader dem emellan och de leker så underbart, fantastiskt fint ihop.

Vi satt alla vuxna och bara beskådade deras lek och kände hur våra själar värmdes.

När de gick tog jag en promenad för att hämta hem världens gladaste 5,5 åring!

Kvällen avslutades med ytterligare ett Star Wars avsnitt. Sebbes stora intresse som jag inte riktigt delat med honom fram tills nu. Men nu har vi hunnit se alla sju filmer som släppts och jag är helt såld!
Leia är ju döpt efter Prinsessan Leia i filmerna så det är väl på sin plats att jag har sett dem.

Även hon själv gillar dem. Hon brukar sitta med i soffan innan hon somnar och följa karaktärerna.

"Där är ju jag, Leia, och det där är min pappa. Och där är min bror. Nämen vilken rolig robot. Oj, vad de slåss, men det är ju bara på låtsas i filmer och när man tror att det är blod så är det egentligen ketchup och då behöver vi inte vara rädda".

Haha!

Jag får många samtal och frågor dagligen om jag känner om något är på gång, hur jag mår och hur allt ligger till. Det är kul att det är så många som är engagerade och längtar efter bebis. Frågorna som ställs glädjer mig och får mig att inse att jag är omringad av så mycket fina människor. Det gör mig glad och varm. Framförallt hjälper det mig i att prata, berätta och slappna av. Jag brukar inte göra det så mycket annars. Alltså prata och berätta när något tynger mig.
Så det är skönt att jag blir erbjuden den möjligheten.

Jag längtar nu. Vi är många som gör det nu!

Likes

Comments

Gravid, Jag

Hej på er!

Imorgon är det en vecka över tiden för mig och det innebär rätt mycket.
Bland annat väcks en del farhågor om hur slutet på denna resa kommer att bli.

Kommer förlossningen ske naturligt?
Kommer jag föda inom kort?
Kommer bebisen väga typ 7 kg eftersom den bor där inne så pass längre?
Kommer jag behöva bli igångsatt?
Isåfall hur?

Ja, alltså hittills har jag inte varit särskilt orolig för själva förlossningsbiten. Tvärtom har jag lite längtat efter den. Längtat efter att få uppleva en sån mäktig grej igen. För mig är förlossningar just det - mäktiga.

Men nu ser det lite annorlunda ut.

Oron börjar växa fram i bakhuvudet litegrann. Kommer jag verkligen behöva gå till den 23 oktober innan jag ens blir igångsatt? Kommer isåfall bebisen födas samma dag? Eller först någon/några dagar senare?
Det innebär att bebisen har bott i livmodern ca 16 dagar längre än "beräknat" (citattecken då det aktuella beräknade datumet faktiskt endast är ungefärligt). Det i sin tur innebär att bebisen växer för varje dag som går.
Jag föder inga små barn, vad kommer då dessa extra dagarna innebära för barnets storlek när bebisen väl föds?
Inte för att det spelar någon större roll men det väcker en del rädslor inom mig.

Utöver det så märker jag att mitt tålamod tryter. Hittills har jag blint trott på att det beror på alla andra, såsom Sebbe och barnen eftersom det är dem jag umgås med mest.
Men igår insåg jag att jag var irriterad och frustrerad även när jag var ensam och inte alls störd av någon. Jag kommer på mig själv kastas mellan hopp och besvikelse flera gånger om dagen.

"Jodå jag litar på kroppen, det kommer nog igång snart"
kontra
"eller? många andra behöver ju bli igångsatta, så varför inte Jag?"

Och så vidare.

Var hos barnmorskan igår. Allt såg bra ut i samtliga värden och mått. Vi bokade en tid till på onsdag och jag skulle få fundera på om jag ville att hon skulle känna om jag är öppen eller inte. Självklart hoppas jag att jag slipper gå dit på onsdag, men det har jag hoppats på de senaste tre tiderna också så.

Hon sa även att jag kunde få fundera på om jag ville ha ett extra ultraljud på måndag eller tisdag för att se om bebisen är superstor redan. Men vad skulle det göra för nytta? Konstarerar man att bebis är stor kan jag ev bli igångsatt tidigare men det vill jag ju inte pga all rädsla som det innebär för mig.
För jag ÄR rädd för att bli igångsatt. Jag är rädd för att det blir för snabbt och intensivt och att jag än en gång inte kommer bli hörd eller sedd när jag säger något.
Att jag igen blir en "rutin" i sjukhusets korridorer.

Det springer omkring så många tankar i mitt huvud när jag väl sätter igång.
Medan jag i vissa stunder helt glömmer bort att jag ens befinner mig inför en stundande förlossning med allt vad det innebär.

Bortsett från allt ovanstående så har jag ont. Jag har ont i fogarna. I höfterna. I ryggen. I brösten. Jag kan knappt resa mig upp ur sängen om nätterna/morgnarna. Är stel och plågad ett tag innan allt hamnar på plats där inne i kroppen.
När barnen vill bygga tåg och jag sätter mig på golvet för att hjälpa dem tar det goda tio minuter innan jag lyckas resa mig upp från det hårda golvet.
Samtidigt vill jag inte lamslå mig själv och bara förbli liggandes.

Men mest mest och allra mest vill jag och resten av familjen (samt många fler) äntligen få träffa bebisen nu. Vi har längtat färdigt!

Åh, kära, älskade, uppskattade, tacksamma, härliga graviditet. Det räcker nu!!

Håll tummarna för mig och skicka gärna lite pepp. Någon mer i samma situation?
Dela gärna med er!

Nedan kommer lite foton från förrgår när vi var ute och gick i parken, matade fåglarna och lekte på ytterligare en fin och härlig lekplats!

Ha en god lördag!

Likes

Comments

Leia, Ludde

Godkväll bästa ni!

Ingen bebis på gång här inte. Däremot har jag fått hem mina andra två troll.
Tidigt imorse steg jag upp o förberedde lite inför frukosten. Igår kväll bakade jag ett himla gott filmjölksbröd och dukade fram det med massa annat gott.
Strax innan kl 08 begav jag mig mot flygplatsen för att hämta mina små!

Det var två väldigt trötta barn (och föräldrar) jag möttes av. De hade stigit upp kl 02 för att köra den 3 timmar långa bilresan mot flygplatsen och hinna med flyget som gick kl 07.

Jag blev varm i själen och hjärtat av kramarna och leendena jag fick. Jag skrattade lite åt min mamma som konstaterade att två småbarn på heltid i en veckas tid är ett heltidsjobb. Det hade hon minsann glömt bort! haha!

Leia berättade ivrigt vad hon hade hittat på och stoltserade lite med sina bus hon hade busat till det med. Med ett stort, stolt och tandlöst leende. Hon ser så rolig ut med bara en framtand hängandes kvar i munnen. Haha.

Ludde slocknade i bilen och sov en bra bit in på förmiddagen i vagnen. Helt slut.

Efter att vi hade ätit god frukost gick föräldrarna hem och jag passade på att vila lite med Leia.
När Ludde vaknade gosade vi en stund i soffan innan de blev sådär rastlösa. Då tog jag fram det tunga artilleriet - pyssel.

De fick vars en vit kopp med tillhörande målarfärg som de kunde få måla och skapa en egen alldeles unik kopp av.
Kul, tyckte de - i ca 15 minuter. Sen sa det POFF och så hade jag inga barn kvar vid köksbordet. Endast en massa stök.

De sprang upp på Luddes rum och byggde tågbana.
Därefter har dagen gått i ett.

Sebbe vaknade. Vi lekte lite tågbana, lite affär, lite restaurang, lite picknick, lite mer tågbana och så vidare.

Sen har vi lagat middag, ätit, badat och myst.

Nu längtar jag efter att få lägga mig raklång i sängen och sträcka ut ryggen, höfterna och slappna av.
Har förfärligt ont i kroppen idag.

Måtte bebis komma snart!

Likes

Comments

Gravid

Hej på er!

I söndags var det alltså beräknat datum för mig att föda. Enligt ultraljuden och så alltså. Jag har verkligen verkligen försökt att vara lugn och avslappnad. Koppla bort att längtan, förväntan och stress. Försökt att distrahera mig med annat att göra, träffa människor, umgås, bocka av en del filmer jag velat se och så vidare.

I ärlighetens namn så stör själva "övertiden" inte mig särskilt mycket. Det som jag känner är lite frustrerande är att det blir så himla opraktiskt nu.

Medan barnen har varit i Polen så har jag och Sebbe verkligen bara haft oss själva att tänka på. Vi har levt ett riktigt barnfritt liv med allt vad det innebär. Knappt lagat mat, inte plockat undan gårdagens glas från soffbordet vetandes att glaset ändå kommer stå kvar, låtit datorn ligga tillgänglig utan att Ludde knappar på alla tangenter, tittat på massa filmer och serier mitt på ljusa dagen.
Det har varit väldigt skönt och avslappnande även om vi båda två är väldigt väldigt ovana vid det numera.

Men jag har haft en inre föreställning om att bebis vill födas in till det här lugnet. Där vi inte behöver ordna med barnvakt. Inte behöver ringa förskolan och meddela att just idag lämnar/hämtar någon annan. Jag hade även hoppats på att bebis skulle fått någon eller några dagar lugn och ro här hemma innan Leia och Ludde fullständigt attackerar bebisen med kärlek och ljud.

Jag har verkligen sett det framför mig. Hur vi bara tar hand om varandra när värkarna infinner sig. Hur vi i tystnad ringer en taxi och kliver ut genom dörren utan att någon ska ta över barnen.
Ja, massa sånt har jag visualiserat framför mig.

Imorgon bitti kommer barnen hem igen. Vi ska hämta dem på flygplatsen runt 8-tiden. Och nu börjar jag ställa om till den där logistiska verkligheten som jag levt i sedan Leia föddes för över 5 och ett halvt år sedan.

Tankar som att någon måste hämta barnen och mina föräldrar OM det skulle dra igång innan dess.
Någon måste passa barnen innan jag och Sebbe i såfall kommer hem igen.
Skulle det dra igång först dagar senare måste vi ringa barnvakter som kommer behöva släppa allt de gör för att komma till oss.
Vi behöver förklara för mormor och morfar var Leias nya förskoleavdelning ligger, vilken parkering man ska ställa sig på, vilken kod det är till dörren, vilken lekplats de alltid är på när hon hämtas runt 16-tiden.

Ja. Massa logistisk planering ligger framför oss nu.

Och jag vet att det löser sig. Det är jag fullt införstådd med. Allt kommer att bli bra.

Om barnen blir sena till förskolan eller hämtade någon timme senare än planerat.
Eller om jag så ska föda i hallen, framför barnen, medan vi väntar på whoever ska passa dem.

Jag bara tycker att det hade varit så praktiskt om bebisen kunde kommit innan dess. Men den verkar alltså ha andra planer.

Om jag känner något?
Nja.

Jag ser rätt tydligt på magen att den sjunkit. Vad nu det kan innebära.
Jag vill gärna tro att jag känner fler sammandragningar under en dag än tidigare. Men det är då inga riktiga värkar som räknas till ens en latensfas av en förlossning. Jag är även lite orolig att det är ren och skär låtsassmärta jag känner av ren desperation.
Emellanåt har jag väldigt mycket molande värk i nedre delen av magen. Men jag tror inte det tillhör förlossningen utan mer graviditeten.

Mer än så har jag inte känt av något specifikt.

Nåja. Det är tisdag idag. Barnen kommer som sagt imorgon.
Jag vaknade runt 04:30 idag och låg vaken tills Sebbe kom hem från jobbet, ca kl 07:30. Därefter somnade jag om intill honom och vaknade först framåt halv elva tiden.
Väldigt skönt!

Jag ska snart äta lite frukost och sen tänkte jag åka och handla mat så att kylen är presentabel för småbarn igen. Får se om jag även får till att baka bröd som jag tänkte att vi kunde äta till frukost allihop imorgon bitti.

Vi får se vad framtiden har att utvisa gällande bebisen. Hur som helst vill jag tro att allt kommer sluta bra. Och tills dess vill jag uppmana er att komma ihåg vilka rättigheter ni har till att kommentera en annan människas kropp. Bara för att en kvinna är gravid ger det er inte rätten att kommentera storleken på magen, brösten eller den övriga viktuppgång hon gått genom. Eller om det är på andra hållet att magen är "ovanligt liten".

Ni har aldrig rätt att kommentera en annan människas kropp. Varje människa vet hur hon ser ut själv. Långt innan ni nämner det.

Glöm inte det!

Sprid kärlek (och hopp om att bebis kommer inom kort)

Ha en finfin tisdag!

Likes

Comments

Jag, Socialt

Hallo!

Idag har Sebbe sovit efter nattjobb och jag tog en promenad mot stan för att hälsa på en vän och äta frukost där.

Det är så ovant för mig att bara kunna bestämma sånt utan vidare logistisk planering avseense barnen och så. Det känns både lyxigt och mycket konstigt. Jag försöker fylla dagarna med något vettigt så att de inte bara springer iväg i onödan.

Efter att ha ätit frukost, skrattat, pratat och haft trevligt så tog jag mig vidare för nästa "vettiga" del av dagen. Nämligen att överraska en kollega som fyller år. Jag hade haft lite kontakt med andra kollegor och vi ordnade med present och skulle fika lite. Så jag dök upp där, på avdelningen, utan att hon visste om det. Reaktionen? Priceless! Tror mig även ha skymtat några små tårar i ögonvrån.

Det var väldigt trevligt och roligt att träffa kollegorna och få skratta lite med dem. Det är skönt att vara på jobbet när man inte behöver jobba. Haha!

När jag kom hem sen vilade jag lite i soffan bredvid en nyvaken Sebbe.

Ikväll vankas det födelsedagsfest för två andra vänner. Detta är planerat sedan månader tillbaka och i ärlighetens namn hade jag helt räknat bort att närvara. Jag skulle ju gosa med en nyfödd bebis. Men bebisen vill hellre gå på födelsedagsfest så det får väl bli så

Tur det ska bli kul för då blir det åtminstone värt det!

Ha en härlig lördagskväll!

Likes

Comments

Gravid, Jag

Hej på er och happy Friday!

Idag har jag haft en dag för mig själv. Det började med en sovmorgon och god frukost. Strax efter kl 10 tog jag på mig ett par ordentliga dojor och tog en nästan timmes promenad mot Mödravårdscentralen för kontroll hos barnmorskan. Allt såg bra ut och vi har en tid inbokad nästa vecka. Återstår att se om vi kommer behöva träffas eller inte.
Jag säger inte mer än så, så har jag inget sagt.

Efter besöket promenerade jag hem igen.
Det var underbart höstväder. Vindstilla, klarblå himmel och strålande sol. Synd att tillbringa dagen inomhus.
Väl hemma tog jag en dusch och försökte få med Sebbe på en liten tur. Han var dock inte särskilt sugen på det och jag ville inte tillbringa en så fin dag inomhus så jag tog mig ut på egen hand.

Har länge velat äta på Saluhallen här i Malmö men har inte haft vägarna förbi där ännu. Så idag passade jag på. Cyklade dit och strosade omkring. Så mysigt de har gjort det.

Jag köpte mig en fantastiskt god pizza. Alltså det kan ha varit den godaste jag någonsin ätit faktiskt. Det kändes lite konstigt att sitta ner och äta själv men det var faktiskt väldigt behagligt. Jag hade laddat med podd i lurarna och lyssnade medan jag åt.
Efteråt tog jag en promenad i stan. Det är så härligt att se folk i fredagsstämning.
Det blev lite småkyligt så jag köpte mig en take-away kaffe och promenerade vidare medan jag lyssnade på podden.

Det där med podcasts är underskattat!

Väl hemma insåg jag att fogarna och höften värkte och att jag faktiskt var lite trött i benen. Jag sprang upp i sängen och vilade en stund.

Det har varit skönt att få vara själv med mina egna tankar och funderingar. Särskilt nu inför den stundande förlossningen och allt vad det innebär.
Men i ärlighetens namn så har föräldraskapet och familjelivet gjort mig riktigt van vid ständigt sällskap. Skönt med balans!

Barnen har det bra. Leia tappade två tänder igår och är lycklig för sina slantar som Tandfén kom med. Ludde leker och har det bra. De är fortfarande inte särskilt sugna på att prata med oss i telefonen men mina föräldrar rapporterar om ett stabilt läge. De är dock rätt utmattade av bådas intensitet! Haha!

Ha en fin fredagskväll kära ni!
För min del blir det en lugn soffkväll efter alldeles för många kilometrar till fots idag.

Likes

Comments

Gravid, Jag

Hej där!

Som jag skrev igår så är ju barnen iväg i en vecka med sina morföräldrar. De har det rätt bra tror jag för de vill då knappt prata med oss i telefonen. Lyckligtvis får jag regelbundna uppdateringar av föräldrarna i form av foto och vad de hittar på.
Leia tappade sin ena framtand idag till exempel. Det är stort. Vi har väntat länge på att den skulle åka av. Mot slutet har den hängt på en lös tråd och det har varit svårt för oss vuxna att inte bara dra ut den vid tillfälle, haha. Men hon har varit så rädd så rädd. Nu är hon dock stolt!

Som tur är fick jag vara med när hon tappade sin allra första tand i augusti, annars hade mitt hjärta blivit lite ledset tror jag.

Jag och Sebbe försöker fylla dagarna här hemma med sysslor som är produktiva blandat med vila och nöje.

Igår såg dagen ut såhär:

Vi kom hem från flygplatsen ca kl 08.
vi åt frukost.
Vi la oss i soffan och jag sov från 9-11:30.
Sen cyklade vi till stan för att äta lunch och gå i affärer.
Hemma igen runt 14:30.
Tittade på Star Wars.
Runt 18 bestämde vi oss för att gå på bio på kvällen.
Så kl 21 såg vi "Det" på bio.

Spontant och avslappnat. Så skönt.

Idag vaknade jag innan 8, gick ner och la mig i soffan och somnade om i två timmar till. Trött!
Därefter packade jag ner alla förberedda saker i en väska, den väska som är tänkt ska följa med till sjukhuset när det väl är dags.
Efter det plockade jag undan lite i barnens rum följt av en god brunch som Sebbe gjorde i ordning.
Sedan kastade vi oss på att rensa och inventera i vårt walk-in-skafferi. Så mycket dubletter vi har samlat på oss genom åren. Tror jag hade tre paket vaniljsås, massor av karamellfärg, tre öppna kartonger potatismjöl och massa massa annat.
Det tog oss tre timmar att få färdigt allt men nu är skafferiet välsorterat och rensat. Väldigt skönt!

Efteråt tog vi en liten promenad och nu är det tänkt att vi ska se nästa avsnitt av Star Wars. Men jag funderar lite på om jag inte ska till IKEA en sväng då de har förhandspremiär av sitt samarbete med märket "Hay".

Vi får se vad det blir.


Här är ett litet axplock av vad jag packade ner i BB-väskan. Givetvis fick ombyten till bebisen följa med. Även underkläder och mjuka kläder till mig. Hygienartiklar och någon extra filt till bebis.

Här är två av de lådorna som jag har fyllt med bebiskläder. Hade mycket färre kläder i strl 56 än vad jag trodde. Får se om det är lönt att köpa något när bebis har kommit eller om vi klarar oss på detta. Lyckligtvis hade vi en hel del i nästa storlek.

Här är en alldeles färsk bild på magen från idag. Jag tycker nog att den har sjunkit lite. Eller så är det bara jag som är så ivrig nu haha.
Vecka 39+3 iallafall.

Ha en fin torsdagseftermiddag.

Likes

Comments

Jag, Gravid

Hej där!

Sedan rätt länge tillbaka har jag tänkt att idag, onsdag den 4/10, kommer bli en bra dag att föda på.
Det är mycket som ligger bakom det så vi får se hur kroppen reagerar på den här mentala förberedelsen. Jag vet egentligen inte om jag tror på det särskilt mycket eller inte. Hur som helst så väntar vi med spänning på bebisens ankomst.

Barnen åkte iväg till Polen idag igen. Med sina morföräldrar såklart. Som de har längtat. Det är alltid till dubbla känslor för mig när de åker. Jag saknar dem så mycket och det är så svårt att vänja sig vid tystnaden i hemmet och att det faktiskt förblir rent när man har städat. Men när jag ser deras exalterade små kroppar och hör deras små ord om hur de längtar efter flygplanet och leka i lekstugan med mormor och morfar så inser jag att de inte tar någon större skada av att resa bort sådär.
Jag tänker tillbaka på min barndom och alla somrar jag tillbringade i Polen med min mormor medan mamma jobbade här hemma. Det är bara positiva minnen jag har från den tiden. Och jag är rätt tacksam över att barnen får samma möjlighet, även om de endast är iväg en vecka i stöten.

Båda barnen sa att de vill att bebisen är ute när de kommer hem. Leia tog sig ett ordentligt snack med magen igår.

"Nu är du faktiskt färdig, bebisen.
Du är stor och klar och jag hoppas att du är ute när jag kommer hem.
Okej? Jag pratar på allvar nu, bebisen. Det räcker nu"

Sa hon.
Vi får se om det har någon effekt.

Jag och Sebbe har nyligen kommit hem från flygplatsen efter att ha vinkat av barnen. Vi har ätit lite frukost och tänkte lägga oss och sova en stund igen. Sen får vi som sagt se vad dagen bjuder på. Men jag hoppas innerligt att kroppen vill ha ut bebisen. Nu vill vi träffa den lilla.

Idag är det ju kanelbullens dag och för ett tag sedan bakade jag och Leia ett gäng med rosa pärlsocker som vi frös in för att bjuda bebisgästerna på.

Ha en fin onsdag! Håll tummarna för oss!

Likes

Comments

Instagram@sheima88