Ludde

Hej på er!

Här hemma var det minst sagt fullt ös precis hela dagen igår.

Sebbe jobbade natten till igår och vi hade planerat att han skulle komma upp med paketen till Ludde direkt han kom hem. Vi ville sjunga för Ludde och låta honom öppna presenterna innan vi klev ner för frukost.
Men Ludde vaknade långt innan Sebbe hade kommit hem och ville gå ner och börja dagen. Klockan var lite efter 06 och jag lyckades hålla kvar honom i sängen tills Sebbe dök upp genom att låtsas som att det var mitt i natten.

Men så fort vi hörde Sebbe låsa cykeln utanför dörren flög både Ludde och Leia upp ur sängen och skulle springa ner. Lyckligtvis hann Sebbe upp med presenterna först.
Vår lille kille som har hunnit bli tre år. Helt galet!

Efter paketöppningen gick alla ner och åt en mysig frukost med tända ljus. Lagom till att Sebbe skulle lägga sig somnade även Luna i vagnen och jag hade tid för Leia och Ludde som lekte flitigt med presenterna.
Sen rullade dagen igång med dukning, förberedelse och allt annat som tillhör kalas.
Gästerna kom runt 15 och det var en trevlig och mysig liten tillställning.

Det var en glad och upprymd pojke som somnade gott på kvällen sen.

Även Luna hade en ganska behaglig kväll. Det var knappt något skrik och även nattningen gick relativt smidigt. NI FÖRSTÅR INTE HUR UNDERBART DET KÄNNS! åh!

Något Ludde har längtat extra mycket efter var hur hans tårta skulle se ut. Han har suttit och tittat på olika tårtmotiv på nätet i flera veckor. Det är något som han har efterfrågat dagligen.

"mamma, kan vi titta på tårtor".

Han har haft väldigt svårt för att bestämma sig hur tårtan skulle se ut. Det har varit aktuellt med både monster, babblarna, minions och bilar såklart. Men till slut föll valet på en bil-tårta.
Jag som alltid brukar göra barnens egna tårtor började genast fundera hur jag skulle göra. Tyvärr är jag helt värdelös när det kommer till att pyssla med sockerpasta och marsipan så det fick bli en gräddvariant istället.

Och trots att Ludde inte tyckte den smakade särskilt gott, och att han var alldeles för blyg för att blåsa ut ljusen så har han sagt att han tyckte att tårtan var väldigt fin.

Idag har jag planerat att promenera, vika tvätt, köpa gran och skura golven.
Men jag råkade somna i soffan strax efter 10 och sov där medan Luna också sov till ungefär 12:30.

Inget av ovanstående har blivit gjort, men jag har fått sova. Och det är inte fy skam.

Ha en finfin måndag!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Ludde

Vår älskade kille. Som plötsligt blivit så stor.

Han fyller hela tre år idag!

Vilken grej!

Han är en utomordentlig storebror, en lagom störig men underbar lillebror och en alldeles perfekt liten son.

Detta året har han skjutit i utveckling fortare än vi hunnit med. Han har gått från att knappt prata till prata hela, fulla meningar på polska. Han har gått från att knappt kunna uttrycka ett ord på svenska till att kunna kommunicera helt problemfritt. Han har gått från att endast nicka förstående på arabiska till att kunna göra sig förstådd.

Han har gått igenom den klassiska 2 årstrotsen med allt vad den inneburit. Skrikit, stampat, gjort tvärtom, kastat, puttat, varit medvetet busig.

Men han har även visat att han kan lyssna på oss, lära sig av oss och förstå konsekvenser av hans små handlingar.

Han har gått från blöjbarn till helt blöjfri på dagen och varit superduktig trots att det har inneburit vissa svårigheter för honom.

Han har under året varit med om en åtta veckor lång backpack-resa med ett jäkla farande o flängande. Sovit på bussar, tåg, flygplan och båtar. Bytt boende ungefär var fjärde dag och ätit olika sorters mat. Han har klarat det med bravur och på köpet fått sitt lilla livs äventyr - Legoland och han pratar om än idag.

Mest av allt har han visat oss att han vet vad det innebär atr vara en kärleksfull, empatisk, rolig och mysig liten snubbe.

Vi är så stolta över honom och hans dagliga framsteg. Han lär sig så mycket och varje dag med honom är en fröjd.

Stort grattis på din treårsdag älskade Ludde. Som vi älskar dig!

Idag ska du äntligen få öppna presenter och blåsa ut dina ljus, som du så har längtat efter!

Likes

Comments

Contains affiliate links Jag, Inredning

INLÄGGET INNEHÅLLER AFFILIATE-/REKLAMLÄNKAR

Hallådär!

Jag och barnen har nyss varit iväg och handlat. Vi har en födelsedagskille här hemma imorgon och det vankas vuxenkalas för honom. Som han längtar!
Nu sover Lunis och Ludde, Leia vilar med surfplattan, Sebbe sover än och jag tänkte först packa upp alla varor och plocka undan. Men sen kom jag på den superbra idén att jag - inte alls skulle göra det.
Så nu ligger jag i soffan och slösurfar medan varorna står ouppackade på köksbordet. Det är okej!

Alltså den absolut största fördelen med sociala medier måste vara den fantastiska kärlek och det stöd man finner därigenom. Jag är fullt medveten om att internet även är fyllt av massa troll, hat och annat ont men lyckligtvis är det inget jag stött på så mycket ännu.

Däremot måste jag hylla alla er där ute som på ett eller annat sätt sprider kärlek, inspiration, pepp, motivation och helt enkelt boostar. Alltså det har verkligen varit en stor fördel för mig hittills i min lilla kris.
Att veta att jag inte är ensam. Att veta att folk tänker på mig. Att få tips, råd och pepp. Att veta att folk ställer upp.

Det är så underskattat och har verkligen betytt mycket för mig sedan jag la upp det (k)risigaste inlägget hittills här inne.
Ni ska ha stort tacka varenda en!

Som jag har skrivit innan så försöker jag nu sänka kraven på mig själv och har prioriterat ned rätt mycket i vardagen för att spara på den energi, det tålamod och den ork jag har.

Allt går sakta men säkert framåt. Bland annat smyger sig julkänslan på gradvis här hemma. Förra veckan när det var första advent mådde jag som sämst och engagerade mig inte särskilt mycket.
Men ett o annat julpynt har fått komma upp ändå.
I år har jag valt att matcha julpyntet lite i vardagsrummets stil. Stilrent, ljust och inte för mycket krimskrams.

Hoppas ni mår bra där ute och att ni slipper ångestpåslag och stress, bråk och sena, jobbiga kvällar med bebis som har svårt att komma till ro.

Ha en mysig lördag!

Min gran, julstjärna och gråa ljus har jag köpt från Stylemood.se. (insta @Stylemood.se) Tips på superfin inredning och rimliga priser. Förbaskat bra service också.

Tomten och det lilla änglaspelet är från Mio.

Ljusslingan från Clas Ohlsson.

Tavlorna från Personligfödelsetavla.se

Men under bilden längst har jag länkat till liknande produkter (OBS ej samma som nedan).


Likes

Comments

Leia, Ludde

Livet tickar på trots min lilla nedstämdhet eller vad man nu ska kalla det för.

Igår var en av de värre kvällarna här hemma. Lilla Luna skrek som aldrig förr. Mycket märkligt. Tidigare har det mest handlat om en allmän svårighet att komma till ro och falla i sömn. Men igår var det något helt annat.
Jag började läggningsprocessen kl 19:30. Klockan 22:15 kunde jag konstatera att hon sov. Däremellan var det skrik, gråt och massa försök till en lugnare bebis.

Jag bar, jag vaggade, jag sjöng, jag pussade, jag klappade, jag masserade, jag promenerade i rummet med henne i famnen, jag gav mer mat, jag rapade henne och jag började om allt igen.

Förvånansvärt nog kände jag mig lugn. Det var inte så mycket ångest just igår. Fantastiskt skönt.

Leia var rädd för att vara på sitt rum så hon kom in till mig. Och mitt lugn gjorde att jag kunde prata med henne och gosa med henne mellan varven också. Ludde sov sedan ett tag tillbaka så honom störde Luna inte alls. Sebbe hade gått till jobbet.

Till slut fick även Leia nog. Hon tog tag i nappflaskan, gick fram till Luna i sängen, pratade bestämt med henne om att det minsann var dags att somna och att vi inte orkade lyssna på detta mer. Hon bad även henne att bli större snabbt så att vi slapp den här ovissheten om vad som försiggår när hon är så ledsen. Min fina tjej.

Hur som helst så har vi trots visst elände här hemma hunnit med att baka pepparkakor. Något som barnen uppskattade väldigt mycket. Trots att det är kladdigt, stressigt, struligt och jobbigt under processen så är det värt det i slutändan. När barnen är glada och när de beskådar sina verk.
Det blev minst sagt märkliga pepparkakor. Men det hör väl till?

Ha en fin kväll fina ni.

Likes

Comments

Jag, Hälsa

Hej!

Alltså. Wow. Vilken respons jag fick på mitt förra inlägg. Vad många som hörde av sig till mig på ett eller annat sätt. Vissa berättade om sina egna historier. Och ni ska veta att det är många som verkar ha det såhär. Trots att det såklart är otroligt tråkigt att många mödrar mår så dåligt emellanåt så känns det så oerhört skönt att veta att jag inte är ensam i det. Det lindrar min skuld lite.

En del hörde av sig med tips och råd medan andra hörde av sig med kärlek och värmande, tröstande ord.

Varenda en av er, som på ett eller annat sätt tog kontakt med mig, ska ha ett stort fett jävla tack.
Det var så skönt när jag satt där ensam och fick läsa alla era ord. Det gjorde så himla mycket! Stort tack!

Dagarna tickar på. Jag har i princip lagt ner allt som inte är nödvändigt. Just nu går all min energi åt sådan som absolut måste göras. Inget annat. Jag pallar inte det just nu.

Vissa av er har frågat hur jag har haft det efter senaste inlägget och jag kan väl beskriva det lite åt er.

När Sebbe är ledig, hemma och tillgänglig fungerar jag helt okej. Jag blir mer stresstålig och har ett helt annat inre lugn än annars. Det säger ju sig själv. Är vi två som delar på ansvaret så blir det inte lika tungt.

Däremot har det blivit så att han jobbar rätt många nätter på raken innan han är ledig länge igen.
Och då smyger sig tyngden och ångesten på sakta men säkert.
När det blir kväll och han snart ska gå till jobbet. När jag är ensam kvar hemma med barnen. Det är jobbigt fram tills de somnar. Då fungerar det bra igen. Tills någon av dem vaknar. Men som sagt så brukar en vanlig natt inte vara så jobbig. Luna sover rätt bra och de stora likaså. Det kommer självklart komma nätter då någon blir sjuk och sover sämre men jag ber till högre makter att det dröjer ett tag innan det inträffar.

När Sebbe väl kommer hem på morgonen får han dra det större lasset med barnen. Mitt mående just nu gör att mina morgnar är rätt sega. Jag är ganska ledsen och osugen på dagen. Bara tanken på att bråka om tandborstning gör mig galen. Så jag brukar faktiskt ligga kvar i sängen. Tyvärr har jag för tillfället väldigt svårt att "starta" dagen.

Men varje minut som Sebbe är vaken på grund av mig så ökar mitt dåliga samvete mot honom. Jag ligger i sängen och hör hur han serverar barnen frukost, plockar ur diskmaskinen, plockar undan frukosten, jagar dem mot tandborstningen, dammsuger, torkar bordet, klär på dem, gör sig redo för att köra dem till förskolan (de ska vara där kl 09, han slutar strax efter 07). Mitt dåliga samvete sparkar upp mig ur sängen men jag är så less på hela situationen och på mig själv vid det här laget att det oftast tyvärr blir soppa av det hela.
Jag går ner och är sur, bitter och arg. Egentligen på mig själv av skuldkänslorna.

Jag brukar ta över strax innan nio och köra barnen till förskolan men Luna blir oftast kvar med Sebbe. Vilket fördröjer has sömn ytterligare. Och ökar min skuld ännu mer.

Är det dessutom helg och jag har barnen hemma så blir det inte alls bra innan jag tar mig i kragen och orkar mig ut med alla tre så att han får ett par ordentliga timmar med sömn.
Skulden jag känner efter att ha blivit arg på barnen ska vi inte ens prata om.

Skulden är så fördärvande. Den är nästan värst av allt. Totalt förgörande.

När jag lämnat barnen på förskolan har jag ett par timmar för återhämtning och återladdning. Jag brukar vara ute och gå då. Luna sover och jag får möjlighet att vara själv en stund. Lyssnar på någon podd, strosar omkring i butiker, eller går en powerwalk/tränar i källaren för att få ett endorfinrus. Det är nog en stor del av det som håller mig ovan ytan just nu.
Den "egentiden" och att få svettas lite.

När vi hämtar hem barnen igen brukar Sebbe ha vaknat och ett par timmar på eftermiddagen flyter på helt okej. Men sen kommer kvällen igen och så börjar det om.

Jag finner stor tröst i att jag märker att mitt mående förbättras drastiskt när Sebbe är ledig. Det hade känts mycket svårare om allt hade varit nattsvart hela tiden. Det ger mig lite hopp om att detta bara är en övergående fas.

Något som också har avgörande betydelse för mig just nu är att jag har fått dispens för barnens förskolevistelse. Man får självklart tycka vad man vill om det där, men i vår familj är det en stor hjälpande hand i nuläget.

Jag finner även stor lättnad i att jag inte envisades med att kämpa med amningen denna gången. Uh bara tanken på att även den biten skulle vara jobbig ger mig rysningar.

Olyckligt nog råkar detta inträffa nu. I december. Årets stressigaste månad. Alla förväntningar, visioner, drömmar man har. Alla pysselverkstäder på sociala medier. Allt möjligt man "ska" hitta på med barnen.
Uuuuh jag blir tokig.
Häromdagen försökte vi oss på att bygga pepparkakshus. Barnen uppskattar det självklart jättemycket men det är så lätt att det brister för mig just nu. Jag är så hemskt ovan vid att känna och ha det såhär. Jag brukar ju annars alltid hitta på sånt här med barnen.

Jag har också fått börja outsourca rätt mycket. Sådant som jag verkligen nödvändigtvis inte behöver göra själv avstår jag ifrån. Rannsakar varje aktivitet och känner verkligen efter om jag gynnas eller missgynnas av att delta/tacka ja.
Vi har också bestämt här hemma att jag måste bli bättre på att få in en stunds egentid under dagarna. Antingen ta ett bad, gå på massage, träffa någon vän eller bara sätta mig i bilen och köra omkring. Ladda om. Komma hem igen med lite mer energi så att jag kan bidra med något vettigt.
Men den där skulden kommer igen. Ska jag lämna hemmet precis när barnen kommit hem från förskolan? Ska Sebbe behöva ta kvällen helt ensam med alla tre barnen när det är DET som jag tycker är så jobbigt? Varför ska han behöva stå ut med det när jag själv tycker det är fruktansvärt? Det känns så orimligt på något sätt.

Allt detta är så nytt för mig. Och det är jag tacksam för. Men jag är övertygad om att det kommer att gå över. Vi måste bara ta oss igenom det.

Lyckligtvis har jag världens bästa man vid min sida. Han vänder ut och in på sig själv för att jag ska få ha det så bra som möjligt just nu. Det är så synd bara att jag är helt oförmögen att visa honom någon tacksamhet i nuläget.

Nåväl.

En dag i taget. En timme i taget. En aktivitet i taget.
Vissa moment slutar bra, andra går åt pipsvängen.

Tack för att ni finns. Och du som känner som jag, du är inte ensam! Glöm inte det!





Likes

Comments

Jag, Hälsa

Historien verkar upprepa sig.
Har funderat på om det är en bra ide att lägga upp detta inlägg men efter ett par veckor och några tuffare dagar än andra så tänker jag att det kanske finns någon annan som kan ha nytta av det. Mer än jag.

Det verkar som om allt upprepar sig även denna gång. Precis som efter att jag födde Ludde.

Jag hade verkligen hoppats på att slippa denna gången. Försökte förebygga allt med rätt redskap. Men det verkar inte gå att undvika tyvärr.

Jag mår så fruktansvärt, galet dåligt. Det är så hemskt att sätta det på print. Jag blir så ledsen av att läsa mina egna ord.

En sådan enormt bekräftande känsla av misslyckande. Av mig själv. Misslyckande av mig som vän, som fru, som medmänniska, men värst av allt - och det knyter sig i magen - som mamma till mina tre bästa personer.

Innan jag födde Luna, då när jag fortfarande trodde att min nedstämdhet efter Ludde berodde på sömnbrist och hans allmänna dåliga mående i sex månader, då laddade jag med rätt redskap för att slippa det ännu en gång.
Jag slutade amma Luna för att undvika samma sak med henne.
Jag ansökte om dispens för de stora barnens förskolevistelse.
Jag slutade planera in för mycket på en gång för att hinna med det viktigaste.

Jag vidtog alla förebyggande åtgärder jag trodde att jag behövde.

Därför kommer detta som en stor chock för mig nu. När allt upprepar sig igen.

Nu sitter jag här ensam. Med tårar som rullar nedför kinderna. En knut i magen. Med en osynlig snara runt halsen som gör det svårt att andas.
Kippar efter luft. Varje andetag känns så osjälvklart.
Jag befinner mig mitt i ångestattacken. Och den är så jävla smärtsam. Den gör så jävulskt ont på så många nivåer.

Jag trodde verkligen att jag skulle slippa detta den här gången.

Men jag hade så fel.

Jag började ana det ganska snart efter att Luna föddes men hittade ständigt ursäkter.

"Det är hormonerna"
"Det är för att amningen inte fungerar"
"Det är för att jag bokade in för mycket"
"Det är för att jackan inte går att knäppa"
"Det är för att barnen är extra jobbiga"
"Det är för att Luna inte somnar om kvällarna"

Så fel! Såååå fel!

Det är JAG.

Jag har fattat det nu. Barnen är inte extra jobbiga. Jackan går nu att knäppa. Luna är bara drygt en månad, hon kommer somna bättre om kvällarna snart.

Och ändå sitter jag här. Ensam. I bilen. Vid Malmös utsiktsplats. Med resten av familjen hemma.
Jag stack. Jag bara gick. Tog nycklar, körkort och drog.
Stackars Sebbe tror att jag blev arg över en grej över middagen. Men det är så mycket djupare än det. Han förstår inte. Han vill nog förstå det. Jag vet att han försöker förstå det. Men jag tror inte han kan.
Han försäkrar mig regelbundet om att det kommer bli bättre. Att vi tar oss igenom det. Att han älskar mig och att jag inte alls är så hemsk där hemma som jag själv tycker just nu.

Ångestattackerna kommer oftare. Tätare. Mer intensiva. Alltid obefogade. Aldrig någon annans fel. Aldrig Sebbes. Definitivt aldrig barnens. Bara mitt. Det är Jag och det gör så ont i mig att falla så.

Har inget tålamod. Ingen stresskänslighet.

Sådant som aldrig stört mig förut driver mig till vansinne nu. Det är så jag har märkt det.

Till exempel när Leia tittar på en sak på youtube och Ludde på en annan och TVn är igång. När de tre olika ljudkällorna möts så blir det kortslutning i huvudet på mig.
Något jag aldrig reagerat på innan.

Nätterna är inte alls så farliga. Luna sover rätt bra om nätterna än så länge. Det är inte så jobbigt om dagarna heller, inte vardagarna åtminstone.
Men det smyger sig på framåt kvällarna. När jag inser att jag har tre barn som ska hinna somna innan jag får andas ut.
När jag inte har någon kontroll över NÄR Luna somnar. Det kan ta allt från 30 minuter till fyra timmar innan jag kan lämna rummet.

Det är extra jobbigt de kvällar då Sebbe jobbar natt. När jag får rodda alla barnen själv.
Det är så hemskt men jag tappar det helt då.

Först försöker jag rannsaka mig själv och acceptera att situationen ser ut som den gör. Och att jag mår som jag mår. Varenda kväll försöker jag göra det bästa av allt. Döljer min ångest, oro och nervositet.
Försöker göra en fin kväll åt barnen.

Men knuten i magen växer för varje minut som går. Andetagen blir svårare och tyngre. Tårarna bränner bakom ögonlocken.
Jag är ETT irritationsmoment från att sprängas.

Barnen görs vid. Tänder borstas. Pyjamaser kläs på. Allt förbereds. Sen måste Sebbe gå.  Sen börjar det.
Och tyvärr - det knyter sig i magen igen - så slutar oftast kvällarna med att jag blir arg, barnen gråter och vi bråkar.
Lyckligtvis hinner vi oftast bli vänner innan vi somnar men jag märker att de drabbas av det.

Och det gör så jävla ont i mig. Så jävla ont.

Jag blir så ledsen av orden jag skriver. Men det är så min verklighet ser ut nu.

Jag vill bara hoppa över dessa första månaderna. Jag vill känna kontroll över situationen igen. Jag vill veta hur mina kvällar kommer se ut. Jag vill att detta ska passera.

Samtidigt vill jag bara stanna tiden. Njuta av min sista bebis. Hon är så fin och gosig och jag får ont i mitt hjärta av all kärlek jag känner inför henne.
Hon är mätt, varm, aldrig ensam och så överöst med kärlek.
Men jag är oförmögen att njuta fullt av henne på grund av den dumma ångesten som smyger sig på allt oftare.

Detta blev ett tungt inlägg. Jah förstår det. Och ber om ursäkt för det.
Men jag vill ändå tro att det ger mig mer att publicera det än att hålla allt för mig själv.

Vem vet. Kanske är där någon mer som känner såhär?

Likes

Comments

Contains affiliate links shopping

INLÄGGET INNEHÅLLER AFFILIATE- REKLAMLÄNKAR!

Hej på er!
Black Friday fortsätter och många shoppar vidare. Egentligen önskar jag mig inte något särskilt i julklapp för jag tycker att jag har allt jag behöver. Dessutom känns det alltid som om pengarna kan gå till något viktigare.

Men nog spanar jag online och "råkar" klicka hem ett och annat som faller mig i smaken ändå.

Jag har hört att det schampoo och balsam som finns nere i kollaget är väldigt bra så nu är det på väg hem till mig så att jag kan prova.

Allt annat i kollaget är sånt som hade varit kul att få av tomten men som jag egentligen inte känner att jag vill lägga ner så mycket pengar på just nu. Men vem vet, erbjudandena haglar fortfarande och fingrarna kanske råkar knappa hem något mer. Det återstår att se.

Men hur fina är inte tändsticksaskarna? Jag har som vanligt svårt att bestämma mig för vilken färg jag gillar bäst. Det mest praktiska hade väl varit att ha alla tre liggandes jämte varandra vid ljusstakarna på skänken? Haha!

Och knuten? Den och en härlig "chunky pläd" i matchande färg hade gjort sig alldeles ypperliga ihop i soffan.

Hittar ni någon favorit?
Det ska gå bra att klicka direkt på produkterna!

Happy shopping.

Likes

Comments

Contains affiliate links shopping

Inlägget innehåller affiliate- reklamlänkar

Hej där!

Ingen har väl missat att det är "black week" nu. Många shoppar som galna och jag personligen kan känna mig lite stressad av all hets även om jag själv har klickat hem en del.

Sebbe är en riktig tok när det kommer till att spana priser, jämföra dem och klicka hem när det är mest lönsamt. Ett intresse och tålamod han INTE delar med mig.
Han kan vilja ha något, kolla prisstatistiken och vänta i flera månader innan han klickar hem det bara för att få det till ett lite lägre pris. När jag vill ha något så väntar jag då inga månader, jag vill gärna ha det igår.

Här nedan har jag iallafall listat en del julklappstips som jag vet hade gått hem här hemma. Det spelas för fullt och en av konsolerna nedan har vi redan. Jag råkar också veta att den andra spelkonsolen ligger högt upp på Sebbes tomtelista. Vem vet, kanske hinner tomten med en vända till Sebbe också.

Det går bra att klicka direkt på produkterna.

Likes

Comments

Contains affiliate links Jag, Hälsa

INLÄGGET INNEHÅLLER AFFILIATE- REKLAMLÄNKAR

Hej på er!

Nu har det gått drygt en månad sedan jag födde Luna. Kroppen börjar sakta men säkert bli sitt gamla jag även om fysiken och styrkan lämnar en del att önska.
Jag har inte längre ont och mina blödningar minskar för var dag som går. Det känns som att kroppen är mer rörlig och flexibel och det är inte längre lika ansträngande för mig att utföra de basala rörelserna i vardagen.

Jag kan numer alltså stiga upp ur sängen utan att få otroligt ont och jag kan gå upp för trappan utan att bli superandfådd efteråt! Så skönt!

De senaste åren har jag lagt ner mycket energi och mental styrka på att lära mig själv att tycka om mig oavsett hur jag ser ut eller var i mitt mående jag befinner mig. Det har varit en otroligt stor resa och även om jag har mycket kvar att jobba med så vill jag nog ändå påstå att jag har kommit en bra bit på vägen.

Men en graviditet, förlossning och allt som sker efteråt påverkar kroppen väldigt mycket även om alla har olika förutsättningar för återhämtning. Men har man min bakgrund gällande dåligt självförtroende, mobbing och osunt fokus på kropp, motion och kost så blir alla dessa kroppsförändringar otroligt påfrestande. Hjärnspökena har varit och hälsat på väldigt många gånger den senaste tiden och jag har gjort allt i min makt för att slå väck dem men de har nog påverkat mig en aning ändå.

Men oavsett hur mycket jag kommer att kämpa med att älska mig själv oavsett så har jag kommit fram till att jag trivs mycket bättre när jag är piggare, starkare och känner mig lättare och smidigare.
Jag trivs bättre med mig själv när mina jeans inte klämmer åt i magen och när jag kan knäppa min jacka från förra vintern.
Jag trivs också bättre med mig själv när jag orkar vara mer produktiv både i och utanför hemmet. När jag har tillräckligt med energi för att leka, pyssla, vara kreativ och hitta på saker.

Därför har jag börjat göra en del förändringar i livsstilen redan.
Bland annat försöker jag vara ute och powerwalka med barnvagnen ett par gånger i veckan. Det är otroligt skönt att få frisk luft, röra på sig, svettas lite och anstränga sig igen. Även Luna gillar det för hon får en skön sammanhängande sömn i samband med det.

Jag har också varit nere i källaren ett par gånger och försökt väcka kroppen lite med en del statiska golvövningar som styrker inre magmuskulaturen. Jag har också börjat träna väldigt lätt och basal styrketräning med mycket lätta vikter.
Det är skönt när det får bränna i musklerna lite. Men det är tungt att inse hur svag kroppen har blivit under graviditeten. Vissa övningar som var självklara förut är så hemskt tunga att utföra nu. Men det kommer väl.

En annan ändring jag gjort är att jag försöker vara mer restriktiv med vad jag stoppar i mig. Vet inte om ni minns men förra året uteslöt jag ju vetemjöl och "självklart raffinerat socker" helt ur min kost i flera månader med vissa undantag. Det var så skönt på alla sätt och vis att leva sådär. Det blev även hanterbart när sötsuget kickade in så det var verkligen hållbart för mig.
Jag försöker köra en lightversion av det där nu. Light eftersom jag har lovat mig själv att inte stressa fram någonting. Det får ta den tid det tar. Jag ska hålla ångesten borta när jag exempelvis missar ett träningspass eller råkar få i mig för mycket av det goda vid något tillfälle.
Ingen stress!

Jag har hållit på i drygt två veckor och känner mig redan piggare och mår bättre.

Efter nyår är Luna drygt två månader och jag hoppas och räknar med att kroppen har hämtat sig helt med min hjälp då. Kanske orkar jag träna lite mer intensiva pass. Kanske ökar jag tempot lite. Men vi får se.

Något som har hjälpt mig att komma ut och röra på mig är mitt aktivitetsarmband. Det är så fånigt men en sån liten grej kan göra så mycket för mig. Den mäter mina steg, min distans, min puls i viloläge och min maxpuls, den mäter min sömn, hur många trappor jag gått. Den säger till mig när något händer i telefonen och jag kan kolla väderprognosen.
Ju fler steg man har gått desto fler vill man gå.
Det är verkligen en motivationsboost. Och en rolig julklapp åt någon när och kär kanske?

Det finns mängder med olika men jag har nummer 1 här nere i kollaget.
Jag har sett att priserna är något sänkta nu under "Black week" så passa på att fynda om ni är sugna!
Det ska fungera att klicka direkt på produkterna.


3 / 5 / 2 / 4 / 1 (Ad-links)

Likes

Comments

Luna

Igår blev Luna en hel månad och jag kan fortfarande inte förstå hur fort tiden går.

Den här månaden har varit väldigt spännande. Vi är så kära i vår lilla Luna. Hon är en så självklart del av vår familj och det känns så konstigt att tänka på att hon inte har funnits hos oss alltid.

Överlag är hon en väldigt behaglig tjej. Hon har hittills varit väldigt neutral och varit ledsen mest när bebisar brukar vara ledsna. Det vill säga när de är hungriga, trötta eller behöver lite extra kärlek. Då har hon såklart fått allt hon velat ha och varit rätt nöjd därefter.

Vårt stora bekymmer hittills har varit att få henne mätt. Men med en Ludde som var hungrig och ledsen i fem månader så kunde vi tyda tecknen tidigare denna gången och inte utsätta Luna för samma hungerstrejk som stackars Ludde fick genomlida. Nu när vi börjat ge Lunis ersättning på flaska är hon mycket mer nöjd och glad. Däremot har hon reagerat lite på ersättningen med både hård mage, några extra pruttar och kräkningar. Vi försöker massera magen och hjälpa henne med pruttarna men hon har det fortfarande rätt struligt tyvärr. Har ni tips så tar jag tacksamt emot dem!

Hon har vuxit rätt mycket känns det som även om hon väger i princip lika mycket som när hon föddes. Med tanke på hennes sega viktuppgång de första veckorna har hon bara precis passerat sin födelsevikt. Så egentligen är hon typ lika liten som vid födseln men känns ändå så mycket mer mogen i sina ansiktsuttryck.

Det är väldigt tydligt att hon hör och ser oss nu. Hon följer oss väldigt medvetet med blicken och kan fästa den stadigt och stabilt när hon tittar oss i ögonen. Hon verkar även känna igen våra röster och när hon hör mig så reagerar hon på ett annat sätt än när hon hör exempelvis min mamma som hon kanske inte träffar lika ofta.

Vi pratar med Luna flera gånger om dagen och försöker få henne att svara. Det har kommit några medvetna läten från henne men inte riktigt en hel "bebiskonversation" eller vad man ska kalla det för. Ni vet det där gulliga bebisljudet som de ger ifrån sig när de "pratar". Men det kommer mer och mer för varje dag.
Någon vi alla väntar på ivrig är också hennes första riktiga, medvetna leende. Hittills har det bara varit olika ansiktsuttryck och otaliga försök till att sträcka på mungiporna. Hon har dock inte lyckats riktigt ännu.

Leia och Ludde är otroligt fina mot henne. Så fort hon gnyr eller är ledsen är de först på plats och tröstar. Klappar henne fint på huvudet och viskar tyst "du behöver inte vara ledsen, Luna, vi är här med dig" medan de försöker bädda om henne med en filt, ge henne en snutte eller stoppa in nappen i munnen. Det är så stort för mig eftersom det skiljer sig så mycket från när Ludde var bebis och Leia tyvärr inte var särskilt snäll mot honom i början.
Nu är det alltså andra bullar som gäller.

Hittills har våra nätter med henne varit rätt sköna. Som jag har sagt tidigare förut så är jag mer än nöjd "om det fortsätter såhär". Problemet är att få henne att somna. Det känns som ett tema för alla våra barn faktiskt. Det tar rätt lång tid för henne att somna inför natten men när hon väl har somnat och sover i sängen så brukar det dröja ungefär fyra-fem timmar innan hon vaknar för nästa måltid. Ta i trä!
Hon brukar få sin kvällsersättning medan hon ligger i sängen. Jag brukar lägga ner henne, bädda om henne med en mysig och varm filt, se till att hon har det gosigt om sig på båda sidorna och över huvudet. När jag vet att hon är varm och har det mysigt lyfter jag hennes huvud lätt och så får hon flaskan. När hon har druckit upp allt brukar hon slumra men vaknar ändå till när jag tar bort flaskan. Därefter har vi lite napp-jour innan hon somnar på riktigt.
Det tar oftast en liten stund men hon är inte ledsen så det är något vi kommer fortsätta med. Jag vågar fortfarande inte ha henne i vår säng på grund av att Ludde kommer in till oss varje natt och jag vill inte att han ska råka göra henne illa i sömnen. Dessutom är det faktiskt rätt obekvämt med en massa barn i sängen.

Vad gäller maten så ammar vi typ inte alls längre. Någon gång på dygnet lägger jag till henne vid bröstet för att hon ska få äta upp det som har samlats. Det är mest för att jag ska slippa mjölkstockning igen för någon mätt bebis får jag inte efter den amningen. Hon ligger mest och är otålig och irriterad tyvärr.

Vi var på läkarbesök på BVC tidigare i veckan och Luna blev godkänd på sin besiktning. Hon väger numera ca 4,5 kg och mäter drygt 55 cm. Hon pratade lite med läkaren och gav fin respons på alla undersökningar.


Fotona är tagna den 15 november, således knappt en vecka innan Luna blev en månad.
De är tagna av min vän Tommy som har en grym kamera, grym fotokunskap och grymma lampor.
Fler foton från den dagen kommer att dyka upp på bloggen framöver.

HÄR kan ni klicka om ni vill komma direkt till Tommys blogg för att kolla in honom ytterligare.

Ha en fin dag så hörs vi inom kort!

Likes

Comments

Instagram@sheima88