Leia, Ludde

Hej där!

Igår tog vi oss till en närliggande liten fors där man kan fiska. Det var mest Sebbe och hans lillebror som var sugna på det men jag och barnen följde med för att vistas ute i friska luften ännu mer.

Leia var supertaggad för hon minns att hon varit där förut. Sist vi var här uppe, för två år sedan, fick hon faktiskt napp. Det kom hon tydligt ihåg! Ludde däremot var först väldigt skeptisk och ville egentligen stanna hemma. Som sagt, äkta stadsbarn. Haha. Men när vi väl var där och han fick kasta och hålla spöt själv så blev han såld. Han fick både meta lite och veva lite. Inte världens bästa tålamod och linan fastnade både i botten på forsen och i träden ovanför oss men vad gör det när barnen hade kul.

När de väl hade kommit på ett system om att turas om spöet så blev det väldigt mysigt. Vi varvade fiske med att doppa fötterna i vattnet och prata med ankorna.

Våra små troll. Som vi älskar er!

Det nappade rätt dåligt och det enda som fångades var två små abborrar. De kommer att användas som kräftbete inför helgens kräftskiva.

Just nu sover Ludde, Leia vilar och vi har gjort en del ärenden online. Snart ska vi åka till stan för att leka på lekpark innan det blir häng i trädgården igen.

Hoppas ni får en bra tisdag!


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Leia, Ludde, Äventyr

Hej bästa!

Tack för er härliga respons på förlossningsberättelsen. Luddes kommer inom kort, så fort jag får tid och ro för att skriva. Just nu är hela familjen iväg nämligen. Så det är familjefokus på hög nivå!

I fredags natt körde vi upp till Västmanland där Sebbes mamma bor. Utanför en liten by. Med ca 15 km till närmaste stad. I skogen. Vid en sjö. Med en enorm tomt. Så härligt!

Våra dagar här är väldigt planlösa och slappa. Vi spelar boll och kastar frisbee i trädgården. Vi fiskar. Vi fångar kräftor. Vi går i skogen. Vi plockar lite svamp. Vi hänger vid lekplatsen när vi är i "staden". Vi myser. Vi tittar på film. Vi busar.

Det är verkligen skönt att komma iväg såhär.

Leia och Ludde är dock det man hade kallat för stadsbarn. De tycker spindelnäten i skogen är störande, svamparna främmande och stenar och mossa i skogen läskiga. Ludde hänger helst inomhus bortsett från lite bollspel på den trimmade gräsmattan.

Men det är ändå skönt att få ut barnen här. Så att de får andas frisk luft. Vada i sjön. Ta skogspromenader och se hur farmor har allt precis runt husknuten. Allt från blåbär (som dessvärre gett dålig skörd i år), till potatis, gurkor, svamp och fisk/kräftor.


Likes

Comments

Leia


Mamma gick så småningom. Nattpersonalen gick på sitt pass och mina värkar de fortsatte. Vi ringde min vän/doula och hon kom och tog så himla fint hand om oss båda, även om hon hade så ont av sin egna graviditet. Framåt midnatt blev jag undersökt och var öppen ca 3 cm. Barnmorskan sa att hon kände massor med hår på barnets hjässa. Det var spännande.

Efter ett tag kördes jag in på förlossningen och där skulle vi komma att kämpa i ytterligare 6 timmar. Men det visste vi såklart inte då.

Efter många timmas värkarbete hade jag bara öppnat mig till 4 cm. Det var som en käftsmäll. Jag hade så ont. Mina värkar började som en lätt mensvärk, men spred sig inte över magen utan bakåt i svanken. Det var som om någon högg mig med tusentals knivar i svanken under de sekunder av värken som var värst. Jag stod framåtlutad mot en vägg eller dylikt och Sebbe tryckte hela sin vikt på min svank för att lindra smärtan. Vännen/doulan baddade mig om pannan och påminde både mig och Sebbe att dricka.

Vid ett tillfälle minns jag att det kändes som att jag svävade ovanför mig själv. Som att jag hade lämnat min egen kropp en stund och såg mig själv från ovan. Jag minns att det var natt och mycket lugnt på gatan utanför. Ingen trafik. Och att jag sen vände på huvudet och såg mig själv lida så mycket. Jag var så trött. Så utmattad. Hade så himla ont.

Jag ville ge upp ett par gånger. Jag skrek att jag ville sova. Barnmorskan, som för övrigt var alldeles fantastisk, skojade och sa att jag inte skulle få sova på kommande 18 år.

Jag hade tidigare skrivit ett förlossningsbrev i vilket jag var tydlig med att de inte skulle hålla på och erbjuda mig smärtlindring under förlossningen utan att jag själv ville be om det. Det önskemålet tog de utan tvekan till sig. Efter en stund hade jag så ont att jag skrek rakt ut att jag ville ha epiduralbedövning.

Detta trots att jag var livrädd för den och för vad den kunde medföra om jag råkade röra mig vid stick-tillfället. Men jag kunde inte brytt mig mindre. Jag var helt slut och såg fram emot att få ha mindre ont. Att inte ha öppnat mig alls på flera timmar gjorde inte saken bättre.

Barnmorskan tillkallade en läkare. Hon förberedde allting. Jag fick sterila dukar omkring mig. Jag blev avtvättad. Jag satt med benen längs ena sidan av sängen och hade Sebbe framför mig som jag kunde luta mig mot. Jag bad henne att inte sticka än för en värk var på gång. Jag minns att jag kunde samla mig inför denna värken. Att jag plötsligt blev medveten om allt. Att jag kunde ta mig igenom den genom alla de andningsövningar som både Sebbe och doulan hade försökt att få mig att göra.

Värken gick över och läkaren stack mig med den lilla bedövningssprutan inför själva epiduralen. Efter sticket sa hon att hon hade stuckit fel och att hon var tvungen att sticka mig igen.

Jag blev ännu mer medveten nu. Och ännu räddare för att hon skulle sticka den riktiga sprutan fel också. Jag bad henne att vänta tills nästa värk försvann, hon lyssnade. Värken kom och gick och även denna kunde jag hantera väldigt väl.

Hon bad mig att sitta helt stilla och skulle precis ge mig epiduralen. Jag satt som på nålar. Upprepade för mig själv inombords att inte röra mig. Att varje millimeter räknas här. Att sitta blixtstilla även om det kom en värk.

Plötsligt ringer det en telefon. Läkaren svarar. Lägger på lika fort och säger att hon måste lämna vår sal pga något urakut. Sen gick hon.

Man skulle kunna tro att vi blev besvikna, arga och upprörda. Men sanningen är att jag blev överlycklig. Jag var vettskrämd och slapp nu vara rädd. Jag hade visat för mig själv att jag faktiskt kunde hantera värkarna trots att de gjorde ont. Jag tog till lustgasen istället.

Nu var det mitt i natten och jag var fortfarande bara öppen 4 cm. Barnmorskan kopplade ett värkstimulerande dropp för att hjälpa min kropp. Jag hade även fått en skalpelektrod på bebisens huvud inför epiduralen som jag aldrig fick. Hade alltså en sladd mellan benen och en sladd ut ur armen. Vid det här laget hade jag tagit hjälp av lustgasen så jag hade även en slang vid ansiktet.

Jag kände mig lite lugnare trots att värkarna gjorde så galet ont. Men med Sebbes och doulans hjälp kunde jag hantera dem på ett helt annat sätt. Det var så skönt. Jag minns att jag till och med slumrade mellan värkarna. De sekunderna av sömn betydde så mycket för mig kommer jag ihåg.

Det blev en lugn stämning inne på salen.

Plötslig kände jag att jag behövde gå på toaletten och bajsa. Jag tyckte att det kändes orimligt att kroppen skulle bajsa just NU. När den höll på med något annat. Det som var ännu mer krångligt var att ta sig från sängen till toaletten med alla dessa sladdar. Och jag ville egentligen inte släppa taget om min lustgas, den betydde så mycket för mig där och då.

Men Sebbe och en undersköterska hjälpte mig in på toaletten och det gick väldigt smidigt. Jag blev dock besviken när jag väl hade tagit mig dit, för det kom ju inget. Det kändes förgäves.

Jag ville tillbaka till sängen och undersköterskan gick.

Jag minns att jag låg där en stund och efter någon värk så kände jag ett behov av att gå på toa igen. Störigt minns jag att det var. Jag sa det rakt ut i min lustgasdvala. Att jag behövde gå och bajsa igen. Doulan reagerade på det och anade att det kunde ha varit krystvärkar. Jag tyckte det kändes märkligt då jag nyss endast var öppen 4-5 cm.

Vi ringde ändå på klockan och barnmorskan kom för att undersöka mig. 10 cm öppen!

Så det var visst krystvärkarna.

Nu blev jag lite stressad för jag ville ju föda i upprätt ställning, alltså på knä. Jag hade hört och läst om att det blir en naturligare nedglidning för barnet att komma ut så. Som i en nedförsbacke. I jämförelse med att ligga på ryggen med benen isär. Om man kollar anatomiskt så blir det en liten uppförsbacke för bebisen. Många kvinnor föder såklart så, och det fungerar ju naturligtvis. Men jag tyckte det kändes onödigt.

Så nu skulle jag alltså vända mig om med alla slangar och sladdar.

Sängens huvudända lyftes till en 90 gradersvinkel. Jag fick hjälp med skalpelektroden och droppet. Lustgasen fick jag släppa en stund. Plötsligt stod jag med ryggen mot alla, ansiktet mot sängens huvudända, kramandes den hårt. Sebbe stod framför mig (typ bakom sängen).

Jag blev tillsagd att bara lyda kroppen och krysta när jag väl kände att jag behövde göra det. Det var inte helt svårt då en krystvärk blir som en kraft som börjar uppe i huvudet och bara trycker ner hela ens varelse mot bäckenet.

Som att vara akut bajsnödig och verkligen inte kunna hålla sig. Så kändes det. Att jag verkligen behövde gå på toaletten och kunde inte hålla mig. Men så var det ju inte, det var ju krystvärkarna som tog sköljde över mig med en sådan kraft!

Ca 20 minuter senare kände jag en boll mellan benen och i nästa krystvärk sa det bara PLOPP och så flög bebisen ut. Vi visste inte vad det skulle bli så jag frågade barnmorskan vad det var.

Hon sa att jag skulle vända mig om och kika själv. Det gjorde jag. Efter att ha fått hjälp med sladdar och slangar lyckades jag vända mig om och se på vår alldeles, felfria, fantastiska, håriga lilla Leia.

Jag fick henne på bröstet direkt hon föddes och navelsträngen fick sitta kvar ett tag.

Hon låg på mig, naken och full av fosterfett och kladd. Ganska ocharmigt och rått men ack så naturligt och naket. Det var en obeskrivlig känsla att ha henne där.

Klockan 06:04 den 21 mars (onsdag) föddes hon. Hon var 50 cm lång och vägde 3880 gram. Hon hade fullt med hår på huvudet och var tydligen väldigt lik Sebbe.

Idag, snart 5,5 år senare, är hon lika fantastisk och underbar. En helt egen liten person med en egen liten personlighet. Tydlig med vad hon vill och envis med att åstadkomma det. Låter sig inte trampas på och snabb på att reagera när något inte står rätt till. Hjälpsam och full av empati.

Vi älskar henne och hennes lillebror mer än livet självt!

Vi är så stolta över henne och hennes små prestationer!



Tack för att ni orkade läsa!

Lämna gärna ett spår efter er!

Likes

Comments

Leia

Hej bästa ni!

Med pågående platskriser på olika kvinnokliniker runt om i Sverige, en ohållbar miljö för våra barnmorskor/läkare/undersköterskor som jobbar inom kvinnovården och massa demonstrationer runt om i landet så kändes detta inlägg aktuellt.

Särskilt när jag nu snart står inför en tredje förlossning och återigen oroar mig för hur läget på sjukhuset kommer vara när det är dags för mig att föda bebis nummer tre.

Här nedan får ni iallafall första delen av min förlossningsberättelse från första förlossningen. Den med Leia, för snart 5 och ett halvt år sedan.

Det blev en lång text så det får bli uppdelat i två delar. Nästa kommer imorgon. Fotona är tagna med en iPhone 4 för drygt fem år sedan så kvaliteten är inte den bästa. Hoppas ni har förståelse för det.

________________________________________________________________________________________

Förlossningsberättelse Leia.

Det var fredagen den 16 mars 2012. Vecka 39+1. Vi var helt ensamma, jag och Sebbe. Det känns så avlägset att vi har varit det. Snart 5,5 år sedan.

Sebbe hade precis varit på toa och var på väg till köket att ordna frukost. Jag hade nyss stigit upp från sängen och skulle bädda. Jag minns att jag var orolig över hur hela förloppet skulle bli. Rädd över att gå över tiden, bli igångsatt, föda ett stort barn och att förlossningen därmed skulle bli komplicerad. Jag smsade med min vän/doula som skulle vara med på förlossningen. Efter ett par lugnande ord och sms la jag ifrån mig telefonen, bäddade sängen och gick in på toa för att därefter äta frukosten som Sebbe höll på med.

Jag ställde mig vid handfatet och skulle tvätta ansiktet. Plötsligt blir det väldigt vått mellan benen. Inte det-räcker-med-trosskydd-läckage utan dygnsura-underkläder-och-pöl-på-golvet-läckage.

Jag blev skärrad, omtumlad och förhoppningsfull. Tvättade av mig och när jag skulle klä på mig rena kläder säger det SPLASH igen. Lika mycket. Lika förvånansvärt.

Jag berättade för Sebbe, smsade min vän/doula och ringde förlossningen. De bad mig att komma in för en kontroll för att bekräfta vattenavgång och utesluta infektion.

Vi packade ihop våra saker, jag fick åter rena kläder på mig och så gick vi. Vi tänkte promenera, en promenad på ca 20 minuter. Vi gick ut genom porten, svängde runt husknuten och skulle förväntansfullt ta oss till förlossningen. Runt hörnet händer det IGEN. Splash!

Vi vänder, jag byter om och vi åker bil till sjukhuset.

Fredag runt lunchtid bekräftas min vattenavgång, infektionsprover tas och vi får information om vad som komma skall. Enligt rådande rutin och PM i Malmö så ska kvinnor sättas igång senast 48 h efter vattenavgång om förlossningen inte själv kommit igång.

Jag minns att jag var skeptisk inför detta. Jag och min kropp är väl ingen rutin?

Vi blev hemskickade och ombedda att komma om 24 h för att ta nya infektionsprover och kolla läget.

Natten mellan fredag och lördag sov vi tungt. Vi var förväntansfulla, nervösa och glada. Jag var även lite orolig och minns att jag så gärna ville att värkarna skulle komma igång av sig själv så att jag slapp bli igångsatt.

Lördag 17 mars vid lunchtid lyder vi order och tar oss åter till sjukhuset. Nya prover tas och infektion utesluts.

Vi ombeds åter att komma om 24 h, alltså på söndagen, alltså 48 h efter vattenavgången, alltså den tidpunkt då vi tidigare blivit tillsagda att jag skulle bli igångsatt.

Jag började känna mig stressad nu. Både inre stress och yttre oro. Jag minns att jag tappade mer och mer tillit till min kropp och dens förmåga att sköta detta själv.

Jag hade hela tiden haft en inställning att kvinnor har fött barn sedan människans begynnelse, det är en basal procedur för en kvinnas kropp. Det kändes så onödigt med yttre medicinska påfrestningar och interventioner. Som om det hämmar hela förloppet. Så jag var helt inställd på att detta skulle ske av sig själv. Men nu började jag tappa hoppet och tilliten. Bara det hämmade mig, och säkert kroppen, ännu mer.

Natten mellan lördag och söndag minns jag att jag vaknade ett par gånger av småvärkar, absolut inget som kan räknas till aktiva värkar dock.

På söndagen var vi övertygade om att jag skulle bli igångsatt. Det var ju den informationen vi fick. Mer än så sades det inte. Vi hade inte ens fått någon information om hur jag skulle bli igångsatt.

Väl på sjukhuset kollar man mina infektionsprover igen. Ett ultraljud görs för att undersöka mängden fostervatten i och med att det hela tiden sipprade lite sedan fredagen. Inga fler skurar dock, sedan. Jag blir också uppkopplad på CTG för att kolla bebisens rörelser. Allt såg bra ut

Allt ser bra ut och vi blir, till vår stora förvåning, hemskickade. Vi frågade vad som egentligen gällde trots att vi var glada över att få komma hem och ge kroppen en chans till. Men pga helg och låg bemanning skulle jag inte bli igångsatt på en söndag utan var välkommen för detta på måndagen. Rutiner gäller tydligen inte på helger.

Detta fick min oro och skeptisism att växa. Vad berodde de där 48 timmarna på egentligen? Varför gällde de inte på helger? Vad skulle hända nu?

Vi blev tillsagda att vi kommer bli inlagda på måndagen för igångsättning. Att vi skulle ha med oss våra grejer. Och att vi inte skulle lämna sjukhuset utan en bebis. Ett märkligt löfte att ge från vårdpersonal tycker jag, man vet ju faktiskt aldrig vad som kan ske vid en förlossning.

Jag hade hela tiden korrespondens med mamma som i stunden befann sig i Polen och hade planerad återresa hem på tisdagskvällen. Min vän/doula fick också vara med under processens alla steg, telefonledes.

Men jag och Sebbe gick hem och var själv. Vi promenerade. Rådde om varandra. Försökte slappna av och ge kroppen en chans.

Vid det här laget var jag så ledsen. Knappt en värk. Inte ens en sammandragning. Inga tecken på en naturlig förlossning. De senaste dagarnas förlopp hade verkligen hämmat min kropp. Jag var så stressad och ville så gärna att det skulle vara annorlunda. Jag hade så fruktansvärt svårt för att slappna av.

Måndagen kom och vi blev inlagda på prenatal i Malmö. Vi fick information om att jag skulle få sättas igång med en tablett som heter "Cytotec". En tablett som är förbjuden på många av Sveriges kvinnokliniker. En tablett vars huvudsakliga indikation är magsår. En tablett som har en biverkning att livmodern drar ihop sig och används således vi aborter. En tablett som jag hade läst om att kvinnor kunnat få så intensiva värkar att livmodern spruckit under förlossningen, ett livshotande tillstånd för mamma och barn.

Det var en tablett jag verkligen inte ville ha.

Jag bad om att få prata med en specialistläkare om andra tillvägagångssätt. Hon sa, väldigt nonchalant, att det är det enda möjliga då värkstimulerande dropp inte ges till kvinnor som inte är öppna ännu pga för intensiva värkar för snabbt. Jag frågade om prostaglandingel som administreras på livmodertappen. Hon sa att jag absolut fick prova det men att det inte skulle ha någon effekt då det hela tiden sipprade fostervatten som sköljde bort gelen.

Jag ringde Lunds och Ystads förlossning, där var fullt. Stressen ökade. Oron spände. Kroppen sa stopp.

Jag bad om att få prova gelen ändå. Det fick jag. Detta för att ultraljuden påvisade fortfarande tillräcklig mängd fostervatten, CTGn visade bra hjärtljud och infektionsproverna visade inga tecken på infektion.

Jag fick gelen administrerad upprepade gånger på måndagen men dessvärre hade läkaren rätt. Den sköljdes av lika fort som den sattes på.

Vi promenerade. Jag sprang i trappor. Jag försökte slappna av. Men inget fungerade.

Tisdag 20 mars 2012.

Klockan 8 på morgonen kom barnmorskorna med en del av en tablett. Jag hade bett om att få börja med lägre dos än ordinerad. Jag var verkligen livrädd. Om jag inte minns fel brukar man ge en halv tablett åt gången. Jag fick en fjärdedel. Jag minns att jag var glad att de lyssnade på mig men att det var ett jäkla jobb att ens bli hörd.

Jag tog tabletten mot min vilja och sen gick vi ut och promenerade. Oj vad vi promenerade. Och sprang i trappor. Och försökte slappna av.

Vi var fortfarande ensamma. Jag hade både sms- och telefonkontakt med min vän/doula som skulle vara med på förlossningen men än så länge kände vi inget behov av att ha henne där.

Morgon och förmiddag passerade och vid lunchtid/tidig eftermiddag började jag känna riktiga värkar. Jag minns att jag var så glad. Jag välkomnade dem!

Klockan 14 var det dags för nästa dos av tabletten och jag ifrågasatte om jag verkligen behövde den eftersom jag redan hade börjat få värkar. Man kopplade upp mig på CTG och konstaterade att värkarna inte var tillräckligt starka. Jag fick ytterligare en fjärdedel av en tablett.

Timmarna gick och efter flera promenader och trapprundor blev värkarna både starkare, smärtsammare och tätare. Det började göra riktigt ont, speciellt i svanken. Men jag minns också att jag var glad. Glad över att endast behöva få två tabletter.

Klockan närmar sig kvällen och vid 19-tiden lägger jag mig i sängen för de vill koppla upp mig på CTG och mäta värkarna. Jag minns att det var jobbigt att ligga still när en värk väl kom då jag hade så ont i nedre delen av ryggen och Sebbe vanligtvis fick trycka hårt där.

Efter en stund stod plötsligt min mamma inne på rummet hos oss. Hon hade precis landat och blev körd direkt till sjukshuset från flygplatsen. Det var väldigt härligt att träffa henne och hennes roll inne på rummet skulle ha en stor betydelse för oss.

Lite innan 20 kom en barnmorska in. Hon tog en titt på CTG-kurvan, konstaterade att värkarna fortfarande var svaga och sa att hon skulle hämta nästa dos tablett.

Både jag, Sebbe och mamma blev väldigt förvånade då de två såg hur ont jag hade och jag KÄNDE hur ont jag hade. Hur kunde detta räknas till svaga värkar?

Barnmorskan vände sig om och av en slump fick hon och mamma syn på varandra. De kände visst varandra och hejade glatt. Tydligen hade de jobbat ihop ett par år tidigare innan de båda valde andra avdelningar att jobba på. Barnmorskan stod kvar en stund inne på rummet för att prata med mamma. Ungefär 15 minuter var hon inne hos oss.

Under denna tid lade hon märke till hur jag betedde mig när jag fick värkar. Hur jag jämrade mig. Hur jag plågades. Hur jag inte kunde ligga still. Hur ont jag hade.

Hon kikade på CTG-kurvan och såg att den inte alls registrerade värkarna i samma intensitet som hon tyckte att jag upplevde dem. Efter en liten stund justerade hon dosan på min mage. Sänkte den lite och satte den lite vid sidan om där den hade legat hela tiden. Plötsligt ser vi hur kurvorna ändras på skärmen. Hur de skjuter i höjden så fort jag får en värk. En enorm skillnad!

Hon tog med sig det utskrivna pappret med kurvorna och sa att hon strax skulle komma tillbaka. Efter en stund återvände hon till rummet och berättade att hon hade varit i kontakt med läkaren som absolut inte tyckte att jag skulle ha mer Cytotec.

Så jag slapp. Men kom ihåg att hon var inne hos mig och skulle ge mig den för ca 30 minuter sedan. Hon trodde inte på mig när jag sa att värkarna kändes starka och intensiva. Hon lyssnade först inte på mig när jag sa att jag tyckte att det inte behövdes.

Det krävdes att hon skulle stanna kvar i rummet en stund för att SE mig under värkarna. Av en slump gjorde hon det, men vad skulle skett om mamma inte var där. Eller om de inte hade känt varandra och hon hade lämnat rummet direkt?

Sånt skrämmer mig lite.


Tack för att ni orkade läsa. Nästa del kommer imorgon!

Lämna gärna en kommentar.


Likes

Comments

Leia, Ludde, Äventyr

Hej bästa!

Igår var jag, barnen och min kollega Tommy på utflykt. Vi bestämde oss för att åka till Helsingborg och besöka Tropikariet. Jag har hört väldigt mycket positivt om det stället, men aldrig varit där. Det ska ha hoppat fria apor, fladdermöss och andra roligheter för barnen. Dessvärre hade en del tydligen ändrats sedan bl.a Tommy var där senast.
Vi såg bara ca tre apor, fladdermössen var inlåsta bakom en glasvägg och fiskarna fick simma i mycket små akvarium.
Jag är egentligen emot djur som sitter inlåsta men eftersom jag hade hört så mycket bra om Tropikariet så gav jag det en chans.

Men med litet utbud av fria djur, dyra souvenirer och förväntningar som inte levdes upp till så var besöket en besvikelse. Barnen var nöjda iallafall och det är väl det viktigaste.
Jag hade väldigt roligt och trevligt ändå dock.

Efter en lunch där inne tog vi bilen och körde in mot centrum. Vi ville besöka det välkända fiket "Ebbas fik". Det har jag också hört väldigt mycket gott om. Väl framme blev jag lite förälskad. Det låg på en mysig, gammal gata och var så tydligt i sitt 50-tals tema.

Så genomtänkt inredning, så härlig rekvisita och mycket mysig uteservering på deras innergård. Det var en upplevelse att bara vara där, utöver själva fikat.

En eloge till de kreativa själar som lyckats med att behålla 50-talsandan, eller ja, det jag tror är the spirit of the 50's iallafall.

Vi hade en mysig stund trots att barnen var lite otåliga och lille Ludde väldigt busig.
Efter fikat tog vi en kort promenad längs med smågator för att fotografera lite.

En mycket trevlig och mysig utflykt!



Idag är Sebbe äntligen ledig och vi ska gå på Malmöfestivalen ikväll för att äta något gott och se The Hives. Imorgon blir det packning och förberedelse för vår lilla roadtrip.

Nu börjar vår ledighet!

Hoppas ni får en trevlig onsdag!

Likes

Comments

Leia, Ludde

God morgon på er!

Sebbe har endast en natt kvar att jobba och ingen är gladare för det än jag. Möjligtvis barnen. Ja, han själv är nog också rätt sugen på semester förvisso. Det ska bli så skönt!

Jag och barnen lunkar vidare.

Igår mötte vi upp min vän Tarra och tog en promenad längs Malmöfestivalen. Leia hade egentligen önskat sig en dag med sina vänner, åka karuseller och äta sockervadd. Men det är inte alltid helt lätt att få till det med alla arbetande föräldrar och andra människors planer.
Hon fick nöja sig med en dag med min vän och karuseller samt sockervadd helt enkelt.

Och det blev inte vilken dag som helst.

På Malmöfestivalen har de ett spökhus vid karusellerna. Man åker genom skrämmande skepnader och ljud. Innan man åker in i huset får man ett par vampyrtänder gjorda av plast. Efter åkturen skulle hon och Ludde stoppa in tänderna i munnen och plötsligt hör jag henne skrika, gråta i panik och blöda kraftigt från munnen. Leia hade tappat sin första tand! Vilken grej!

Ludde blev rädd och tittade panikartat på hela scenariot.
Det var tur att jag hade Tarra där för hon hjälpte mig att hitta vårt vatten, torra servetter och något att förvara lilla tanden i.
Efter någon minut lugnade alla ner sig och läget var under kontroll. Jag var dock väldigt överväldigad såklart.

Tänk att hon har tappat en tand, min stora tjej!

Efter att paniken lagt sig även hos henne var hon stolt som en tupp. Gick och log, visade alla hon kände och var allmänt nöjd.

Vi gick en sväng till och njöt av vädret och hade det väldigt mysigt. Framåt eftermiddagen åkte vi hem och åt middag. Sebbe var trött innan jobbet, vädret var fortfarande fantastiskt så jag och barnen tog en spontan sväng till min bror för att gosa med barnens kusinvitamin.

Även den delen av dagen blev väldigt uppskattad, av både stora och små.


Idag väntar sista utflykten utan Sebbe. Vi drar med min kära kollega och åker till Tropikariet i Helsingborg.

Hoppas ni har en mysig tisdag!

Likes

Comments

Leia, Ludde, Socialt

Hej där!

Måndag igen och då de flesta börjar återvända till sina vardagsrutiner igen efter ett par veckors semester så är det nedräkning på hög nivå som gäller för oss här hemma. Sebbe jobbar bara två nätter till och sen är vi lediga i tre veckor tillsammans allihop! Verkligen efterlängtat då det blev en sen semester i år, med tanke på vår resa i vintras/våras.

Tills han är ledig försöker jag och barnen göra det bästa av våra dagar. Ibland lyckas vi hitta på mer, och ibland blir det mindre.

Helgen som passerat har varit väldigt händelserik för barnen och vi har hunnit med lite allt möjligt kul. Det har blivit sena kvällar och trötta eftermiddagar, men ack så kul.

I lördags tillbringade vi eftermiddagen på Leos Lekland. Vi avslutade lördagen med lördagsmys hemma hos oss med kvällsmat, godis, musik, dans och lek. Ludde somnade på ca 20 sekunder.

Igår började vi dagen med ett härligt besök hos min vän som har barn i samma åldrar som mina troll. Det blev husbygge med plattor i trädgården, vild lek i det enorma bollhavet, lek på pojkarnas rum, lunch och filmmys.

Ludde somnade i bilen på väg hem och vaknade runt 17-snåret. Jag slumrade också till på soffan medan Leia vilade bredvid. Framåt kvällen var vi alltså rätt pigga hela högen så när Sebbe skulle till jobbet passade jag och barnen på att ta kvällen tillfånga och åkte till havet för att kika på solnedgången.

Det blev solnedgång, lek, spring vid båtarna och fika vid vattnet i mörkret innan vi åkte hem.

Så mysigt att åka iväg sådär spontant bara. Barnen blev trötta och en smidig läggdags senare sov de båda två. Senare än vanligt, men vad gör det när man är ledig?

Snart får vi ha Sebbe med oss på våra äventyr också!


Hoppas ni har haft en härlig helg!

Likes

Comments

Recept

Hej där!

Nu har jag minsann jobbat klart för ett bra tag framöver. Det ska bli väldigt skönt med familjesemester och därefter uppladdning inför tillökning.
Idag bjöd jag på en himla god cheesecake på jobbet. Som ett litet hejdå. Den blev väldigt omtyckt och det bästa av allt var att den tog mig nästan ingen tid att slänga ihop.
Det är en no-bake cheesecake, dvs den ska inte bakas utan stå kallt i kylen.

Här nedan kommer receptet. Jag vet att jag brukar ge fotobeskrivning av mina recept men jag hann inte med det under bakningen tyvärr. Så ni får ett helt vanligt recept istället. Som vanligt utgår jag från en del andra recept online men sätter min egen prägel på kakan.

Du behöver

Botten:

- Ca 0,5 paket valfria kex, ex digestive alt ballerina. Jag använde ballerina med chokladfyllning
- Ca 0,5 paket kex med jordnötter
- 50 gr smält smör

Fyllning:

- 3 dl vispgrädde
- 600 gr Cream cheese
- 1,5 dl socker
- 1 dl Dulce de Leche (caramel)
- 2 msk creamy jordnötssmör
- 4 (eller fler) hackade snickersbars

Topping:

- 250 gr valfri choklad. Jag blandade mörk och ljus bakchoklad
- 2 dl vispgrädde

Dekorering:

- Saltade jordnötter
- 1 hackad snickersbar

Gör såhär:

Botten:

1. Krossa båda typen av kex tillsammans i en skål, antingen med mixer eller för hand
2. Smält smöret och häll i det i smulorna. Rör runt tills allt blandats väl.
3. Tryck ut i en stor springform, ca 26 cm i diameter.
4. Ställ kallt i kylen medan du gör fyllningen.

Fyllning:

1. Vispa grädden ganska hårt (inte till smör såklart)
2. Häll i Cream cheese och socker i grädden, vispa tills allt är blandat
3. vänd ner Dulce de Leche, jordnötssmör och rör med sked
4. Ha sist i de hackade snickersbitarna
5. Ta ut bottnen från kylen och vänd smeten över bottnen. Förvara kallt i ca 4 h.

Topping:

1. Värm ovispad grädde i en kastrull, nästan till kokning
2. Dela under tiden chokladen och ha ner den i en skål
3. När grädden är varm häll över grädden över chokladen och låt chokladen smälta
4. Häll chokladblandningen på kakan.

Dekorera med jordnötter och hackad snickers. Ställ kallt och avnjut en god cheesecake när chokladen har stelnat!

Hoppas det smakar!


Likes

Comments

Leia, Ludde

Hallå där!

Nu är det bara en dag kvar för mig att jobba innan jag går på graviditetsledigt.
Det ska bli så himla skönt!!

Sebbe jobbar några nätter till och sen har han äntligen sin efterlängtade semester så vi har ca 3 veckor ledigt ihop innan det är höst på riktigt och vi kan börja förbereda för bebisens ankomst.

Under de veckorna har vi planerat att bila upp till Sebbes mamma som bor norrut. Där är så himla fint med alla skogar, sjöar och en helt annan miljö än den i Skåne. Perfekt ställe för avkoppling efter en sommar full av jobb.

Den senaste veckan har det tyvärr blivit mycket av den varan, jobb alltså. Men som sagt, nu är det endast ett halvt morgonpass kvar.

En smarrig kaka till kollegorna väntar i kylen på att få serveras imorgon som en liten avskedsfika.

I tisdags var jag ledig med barnen och vi tog oss ut till Folkets Park. Det var skönt väder, massa barn, massor av aktiviteter åt dem. En ypperlig tisdag! När Sebbe vaknade efter nattjobb kom han cyklandes till oss och så hängde vi där ett par timmar.

Det är rätt svårt att hänga ensam med barnen på en lekplats för de är väldigt olika i deras utveckling och intresse. Leia är större, modigare, starkare och mycket mer självständig. Ludde vill väldigt mycket men är rätt begränsad i vad han klarar själv.
Att finnas för båda samtidigt, utan att försumma den ena är lite knepigt.

Men med tålamod, kommunikation och förståelse från deras sida blir allt bra efter en stund.

Jag är så imponerad av Leia. Hon är verkligen modig. Hon ger sig på något och klarar av det. Klarar hon inte det, men verkligen vill, så försöker hon flera gånger tills hon fixar det. Det är så kul att se. Hon är bra mycket modigare och starkare än vad jag var i hennes ålder. Det råder ingen tvekan om det!

Jag kan än idag inte klättra upp i det där spindelnätet. Haha!
Men hon klättrade upp där som om det inte var något speciellt. Jag var lite orolig över att hon ev hade behövt min hjälp för att komma ner!
Höggravid, osmidig och otymplig hade jag nog låtit henne övernatta på toppen!
Haha

Likes

Comments

Contains affiliate links shopping, Inredning

Inlägget innehåller annons-/affiliatelänkar

Hej!

Tack till alla er som har kommenterat på förra inlägget. Det verkar som om det är många fler än jag som går igenom samma sak med sina tvååringar. Det är såklart jobbigt för er, men samtidigt tycker jag att det är skönt att det verkar vara något naturligt som de flesta barn går igenom.
Ni är underbara som lämnar kommentarer och grymma som kämpar på!

Idag har det varit tidig uppstigning med mina små troll. Det gick väldigt smidigt och allt flöt bara på trots att vi vaknade något senare än planerat. Det är så mysigt att vakna upp med båda barnen jämte sig i sängen. Nästan så att man inte ens registrerar att de dyker upp hos en under natten.

Jag håller på att avverka ett morgonpass på jobbet (tidsinställt inlägg) och efter detta arbetspasset är det endast fem stycken kvar. Jag har redan ordnat så att jag går tidigare tre av dagarna vilket underlättar. Ni vet när man är så nära sin semester/ledighet så loggar man ut hjärnan en bra stund innan och de sista arbetspassen blir motiga och tungrodda. Men vi kämpar på.

Ikväll är det 30 årsfest för en vän som gäller. Den ska hållas i hennes föräldrars trädgård, passande nog precis där jag bor. Så skönt!
Sebbe jobbar natt så han får utebli och pappa ska passa barnen. Jag ser fram emot en kväll i goda vänners lag. Det behövs!

Där hemma går det sakta men säkert framåt med inredningen av vardagsrummet. Men det där är ju något som ändras hela tiden så det blir väl aldrig klart. Något som stör mig lite är dock att vi har en helt tom vit vägg längs med ena soffsidan.

Vi har diskuterat huruvida vi ska lämna den tom eller om vi ska hänga något diskret, stilrent och enkelt där. Jag har kollat lite online och hittat en del som eventuellt får flytta hem till oss.

Vad tycker ni?

Jag gillar alla samtliga produkter här nedan. Får se vad som får klickas hem helt enkelt.


Likes

Comments

Instagram@sheima88