Header
View tracker

​Nu är jag inne i en sådan där period igen, en sådan period där man känner sig totalt värdelös. Ett självförtroende på botten samtidigt som en klump har placerat sig i magen. Allt känns så tungt, att veta att man aldrig kommer att kunna mäta sig med Megan Fox eller alla "snygga tjejer med bubblebutts", kunna mäta sig med en sexgudinna, eller att veta att man aldrig kommer att anses som en utav alla "snygga tjejer som alltid hjälper honom". En tjock, finnig, inte-innehavande av sextrix, olika storlekar på bröst, det är jag. En tjej som uppenbarligen inte duger till någon man. Trots detta har jag en fästman som ibland får mig att känna mig sexig och vacker, dessvärre som även ibland får mig att känna mina nuvarande känslor. Det värsta är att jag låter det bli såhär, jag vet mina styrkor och mina svagheter. Utseende och sex är uppenbarligen inte något utav mina styrkor, men hur kul är det att höra egentligen, eller sin vikt. Just nu vill jag gå ner 20 kg i vikt, få en bubblebutt, bli av med mina finnar och extra hakor, bli en riktig jävel på att ha sex och bara njuta av livet. Men jag antar att även om allt ovan skulle ske så skulle jag ändå få höra något som får mig att känna såhär. 

Ibland suger livet, idag är det en utav de dagarna.  

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag sitter här på tåget och tänker för mig själv, igen. Samma tankar slog mig igår vid just denna tiden när jag befann mig i 160 km/h påväg tillbaka till lilla Sölvesborg. Den 12/7 blev jag mer besviken på mig själv än vad jag någonsin tidigare varit. Enda sedan jag började fokusera på betyg, alltså redan i femte klass, har jag slitit för mina betyg. Nu när jag tog studenten kände jag mig ganska nöjd med dem och trodde att jag skulle ha större chans än vad jag hade. Jag har vetat sedan länge att jag inte skulle komma in på den skola jag ville, nämligen Lund, men när jag såg hur långt bak jag hamnade bland reserverna så försvann hoppet helt och en tomhet lade sig över hela min kropp. Snabbt insåg jag att jag endast hade mig själv att skylla.

Jag och min nuvarande fästman hade redan innan diskuterat om vad vi skulle göra om jag inte kom in, vi kom fram till att vi vill tillsammans utforska delar av världen och tänkte börja med Thailand. Vår plan var helt enkelt att vi åker från december till januari denna vintern och istället söker båda in till våren när det är lättare att komma in. Min fästman vill söka till Kristianstad och jag till Lund och vi insåg att eftersom att han nu bor i lomma och jag i Sölvesborg så hade det varit bättre om vi hittade något eget, tillsammans. Efter lite kompromissande kom vi fram till att Hässleholm ligger mitt emellan dessa två orter, är hyfsat billigt och man slipper korsa gränsen.Innan vi kom fram till detta igår kväll så hade han tidigare under dagen berättat att han funderade på att acceptera sin plats i Göteborg och frågade om jag ville följa med. Just då kändes det som att hela min framtid höll på att fallera och det enda jag kunde tänka på var att om han flyttade dit så hade vi gjort slut. Ett öde jag aldrig skulle önska. Detta gjorde att en klump befann sig i min mage under resterande tiden av dagen. Idag är klumpen borta för tillfället eftersom att vi har pratat lite om det, men vem vet nästa gång min framtid bestämmer sig för att ändras

Likes

Comments

View tracker

Likes

Comments

Det var ett tag sedan jag skrev här, jag kände att det var dags igen. Som vanligt skriver jag bara när det är någonting som känns fel, idag kan jag inte riktigt sätta ord på mina problem men ett försök skall göras. 

De senaste dagarna har jag tänkt en hel del, både på arbete, vänner, ovänner, och annat som händer runt omkring. Jag kan väl börja med det som är lättast att beskriva, det handlar helt enkelt om min mor. 

För cirka 2 veckor sedan var det Sweden Rock Festival, en festival som går ut på att umgås, lyssna på världens mest underbara musik samt att supa. För min moders del är det sistnämnda ett måste under dessa 4 dagar. Detta är en festival som varar onsdag-lördag, men min moder och hennes pojkvän startade med alkoholkonsumtionen ett antal dagar tidigare. ​Under lördags natten började de gräla, som vanligt efter en öl eller två. Min lillasyster skulle sova i soffan ihop med min mor och hon fick se sin moder bli slagen på fötterna utav hennes styvpappa mitt i natten. Dessvärre var det inte meningen att mannen skulle träffa modern min, utan i själva verket skulle han slå i soffan. Detta förstod inte min lillasyster eftersom att han träffat mammas inflammerade tå och hon skrek i högan sky. Då min lillasyster och hela min familj tidigare fått bo ihop med en kvinnomisshandlare blev hon väldigt skärrad och rädd, samtidigt som hon, 11 år, satte sig och tog han om min gråtande mor. Det är inte okej, hon är alldeles för ung för att behöva agera mor till sin egen moder. 

Min mor blev så upprörd att hon bestämde sig för att köra hem med min faders bil till sitt eget hus och sova, hmm, nämnde jag att hon vid detta laget var kraftigt berusad? Dagen efter låtsades alla som att inget hade hänt, som vi alltid gör. Dock hade jag kontakt med min lillasyster under måndags kvällen och fick då reda på att min mor och hennes pojkvän börjat bråka igen, jag frågade då min syster om jag skulle hämta henne och hon svarade ja. Skorna flög på mig och jag begav mig stressad och nervös inför situationen som väntade hemma hos min mor. Inte heller i min moders nyktra tillstånd går det att argumentera med henne.

Jag stannade på tomten och samlade mod inför att gå in. När jag klev in genom dörren var jag väldigt trevlig och förklarade att jag skulle hämta min lillasyster eftersom att jag hört bråk i bakgrunden på telefon. Min mors humör sjönk radikalt och hon blev rent ut sagt förbannad. Hennes pojkvän fick en avhyvling och fick höra upprepade gånger "se nu vad du ställt till med". Jag förklarade då att det inte endast var hans fel och att jag såg att de båda druckit minst ett glas vin med tanke på att det stod vinglas på vasken. Jag försökte hindra mamma från att komma in till min syster eftersom att jag visste att hon hörde allting och var väldigt rädd. Min mor vägrade förstå att jag bara tänkte på min systers bästa och fick saken istället till att handla om sig själv. När jag förklarade för henne att min syster var rädd så sade min mor såhär: "hon har inget att vara rädd för, varför skulle hon vara rädd?", här drabbades jag utav en panik som jag aldrig tidigare i mitt liv upplevt innan. I falsett skrek jag: "FÖR ATT VI HAR BOTT IHOP MED EN JÄVLA KVINNOMISSHANDLARE". 

Min mor rusade in till min systers rum och försökte knuffa ut mig, paniken pumpade i mig och i rädsla för att bli slagen skrek jag "du puttar för fan inte mig!" och trängde mig in i sovrummet. Väl inne i sovrummet fann jag en gråtandes 11-åring som bad mig om hjälp, allt hon ville var att komma hem till lite lugn och ro. Min mor drog ut min lillasyster i armen samtidigt som jag vrålade till henne att inte röra min syster, att inte skada henne. Min syster skrek efter mig när hon blev indragen på min mors rum och min moder slängde igen dörren efter sig och skrek till mig att köra hem. Jag kände att det inte skulle hjälpa någon om jag följde efter in på rummet och satte mig istället på min systers rum och grät samt hyperventilerade. Paniken var fruktansvärd. Till slut kom både min moder och lillasyster in på rummet, de hade båda lugnat sig och vi satte oss och pratade igenom det lite. Jag körde därifrån utan min lillasyster, men i vetskap om att hon skulle följa med mig till Skåne över helgen, en lättnad att veta att hon slapp vara hemma med min mor samt pojkvän som skulle konsumera alkohol över midsommar. När jag kommit utanför dörrarna och stängt om mig forsade både tårar och panik ur min kropp, jag började köra men insåg efter 50 meter att det inte fanns en chans att komma hem om jag inte fick någon att lugna mig. Jag gjorde valet att ringa min fästman och så fort jag hörde hans röst blev hyperventileringen lite lugnare och jag kunde fokusera mer på vägen. Utan honom hade jag nog inte överlevt den körningen.

Efter denna incident har det varit ganska lugnt, men jag har somliga stunder fått flashbacks till den panik jag då kände. Nu den senaste veckan har det varit ganska tufft på jobbet också och jag har känt mig värdelös vissa dagar. En nedstämdhet har befunnit sig i mitt huvud och det är anledningen till att jag sitter här just nu och skriver. 

Igår körde jag till min farfars grav innan jag begav mig mot jobbet. Med mig köpte jag en blodröd ros. Förra måndagen fyllde min farfar 75 år, och jag var inte där. Igår fick jag lite egentid med honom. Tårarna rann ned för mina kinder och mina ögon var rödsprängda av saknad. Vi hade en fin pratstund, min farfar och jag. Jag hoppas så innerligt, underbara farfar, att du har det bättre nu, och jag vet att du alltid är här och vakar över mig. En kram utav dig är vad jag hade behövt just nu. 

Istället sitter jag nu här i sängen, med en migrän från helvetet, papper i näsan och tårar i ögonen. Vad händer med mig, varför har jag stängt alla ute en dag som denna? Jag behöver komma härifrån, långt härifrån. Idag har jag inte haft lust med någonting, inte att prata med någon eller se någon, såhär ska det inte vara. 


Likes

Comments

​KAOS

Ordet kaos beskriver för tillfället min livssituation. En svacka kan man kalla det, en omotiverad tredjeårselev på gymnasiet, det är jag det. Tidigare har jag skrivit ett inlägg om pressen i skolan, om hur min motivation gått från 100% till botten. Nu är jag där igen. Jag orkar inte ta tag i något alls. Skolan skiter jag i, men mitt psyke gör inte det. Mitt psyke utsöndrar en sådan ångest över att inte få A i kurser där A är väntat. En tung klump befinner sig inuti min mage och den blir allt större för var dag som går. Varje dag i skolan växer klumpen, migränen fortsätter att smyga sig in i mitt huvud när jag sover och den försvinner inte föränn det är försent. Nu sitter jag här, olycklig med bultande migrän, trött på livet.

Såklart är det inte bara skolan som förstör min livslust. Det kan även bero på att två utav mina närmsta vänner precis blivit dumpade och behöver att man finns där dag och natt, det kan också bero på att min mor blivit dumpad och super dag ut och dag in. Ett annat scenario som spelar in kan också vara min allra bästa vän som ger upp med det hon håller på med. Till dessa otroligt fina människor behöver man därför komma med positiv energi. Detta är för mig numer omöjligt och jag försöker att inte visa det, dessvärre går det sämre att dölja det för min pojkvän. 

Min pojkvän som stöttar mig genom allt, min pojkvän som alltid finns där, min pojkvän som gör så gott han kan för att få mig på bättre humör. Min pojkvän som jag gör irriterad med min blotta närvaro av aggression samt sorgsenhet. Jag vet att du aldrig kommer att läsa detta och jag vet att jag har sagt det så många gånger nu, men jag är så otroligt ledsen över vad jag utsätter dig för och jag är så genuint lycklig över att ha dig vid min sida trots att jag under de senaste två veckorna varit väldigt påfrestande och irriterad.

Allt jag vill är att bli färdig med skolan, ha så bra betyg som möjligt, kunna känna lycka, kunna känna att jag inte måste ta hand om någon annan än mig själv just för tillfället, kunna känna glädje. Allt jag vill är att bara kunna ta det lugnt och njuta av livet, allt jag vill är att min migrän ska försvinna och att jag ska kunna andas utan att vara orolig över att göra någon arg. Allt jag vill är att kunna vara jag utan att behöva leva med ständig ångest över hur alla andra mår. Allt jag vill är att leva utan att vilja dö. Allt jag vill är att skola ska ta slut och att pressen därmed försvinner, allt jag vill är att göra Rasmus lycklig. 

Så mycket jag vill, så mycket som för tillfället är omöjligt, om ändå det kunde vända nu, det har varit såhär för länge. Allt jag vill är att kunna se livet från den ljusa sidan igen. Hjälp mig snälla. 

Likes

Comments

Likes

Comments

Till någon speciell

Så fort mina ögon skådar din gestalt som kliver av tåget fylls min kropp av värme och magen fylls av fjärilar. Snart har vi träffats i 10 månader, trots detta blir jag alltid lika lycklig när jag ser dig. Man vill bara släppa alla sakerna, springa och omfamna dig. Det kvittar vad jag gör, du finns alltid med i mina tankar. Om jag så arbetar, skriver prov, träffar vänner- på något sätt vandrar du alltid in i mitt huvud. Är det detta som kallas beroende? Din närhet är den bästa jag vet, din beröring får mig att smälta. Bara att du tar min hand när vi är ute och går gör mig så lycklig. 

I början förväntade jag mig att vi skulle träffas varannan helg ungefär med tanke på avståndet mellan oss, då visste jag inte att jag skulle falla pladask för dig. Nu träffas vi oerhört ofta, inte bara på helger längre. Om cirka två månader reser vi till Thailand, du och jag. Min längtan pirrar i kroppen av bara tanken. Så många bilder, så många upplevelser, så mycket sol, så mycket bad och så mycket kärlek. Kanske lite höga förväntningar, men man ska sikta högt har jag hört. 

Efter jul kommer jag att bo hos dig i tio hela veckor. För mig är detta både skrämmande och spännande på samma gång. Vårt förhållande kommer att testas, nu får vi en försmak på hur det skulle kunna se ut i framtiden. Jag längtar. Det kanske blir en utmaning, vem vet? Vi tar det som det kommer helt enkelt. Bara att få vara nära dig under en sån lång period ger lycka i vardagen.

Att du är du är det allra viktigaste för mig, den jag blev kär i är ju trots allt dig. Ditt välmående är min prio ett, snälla säg till om något jag gör går snett. Sov nu gott min käraste du, du är min alldeles egna Rasmus (Nalle) Puh

    Likes

    Comments