Header

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Det var ett tag sedan jag skrev här, jag kände att det var dags igen. Som vanligt skriver jag bara när det är någonting som känns fel, idag kan jag inte riktigt sätta ord på mina problem men ett försök skall göras. 

De senaste dagarna har jag tänkt en hel del, både på arbete, vänner, ovänner, och annat som händer runt omkring. Jag kan väl börja med det som är lättast att beskriva, det handlar helt enkelt om min mor. 

För cirka 2 veckor sedan var det Sweden Rock Festival, en festival som går ut på att umgås, lyssna på världens mest underbara musik samt att supa. För min moders del är det sistnämnda ett måste under dessa 4 dagar. Detta är en festival som varar onsdag-lördag, men min moder och hennes pojkvän startade med alkoholkonsumtionen ett antal dagar tidigare. ​Under lördags natten började de gräla, som vanligt efter en öl eller två. Min lillasyster skulle sova i soffan ihop med min mor och hon fick se sin moder bli slagen på fötterna utav hennes styvpappa mitt i natten. Dessvärre var det inte meningen att mannen skulle träffa modern min, utan i själva verket skulle han slå i soffan. Detta förstod inte min lillasyster eftersom att han träffat mammas inflammerade tå och hon skrek i högan sky. Då min lillasyster och hela min familj tidigare fått bo ihop med en kvinnomisshandlare blev hon väldigt skärrad och rädd, samtidigt som hon, 11 år, satte sig och tog han om min gråtande mor. Det är inte okej, hon är alldeles för ung för att behöva agera mor till sin egen moder. 

Min mor blev så upprörd att hon bestämde sig för att köra hem med min faders bil till sitt eget hus och sova, hmm, nämnde jag att hon vid detta laget var kraftigt berusad? Dagen efter låtsades alla som att inget hade hänt, som vi alltid gör. Dock hade jag kontakt med min lillasyster under måndags kvällen och fick då reda på att min mor och hennes pojkvän börjat bråka igen, jag frågade då min syster om jag skulle hämta henne och hon svarade ja. Skorna flög på mig och jag begav mig stressad och nervös inför situationen som väntade hemma hos min mor. Inte heller i min moders nyktra tillstånd går det att argumentera med henne.

Jag stannade på tomten och samlade mod inför att gå in. När jag klev in genom dörren var jag väldigt trevlig och förklarade att jag skulle hämta min lillasyster eftersom att jag hört bråk i bakgrunden på telefon. Min mors humör sjönk radikalt och hon blev rent ut sagt förbannad. Hennes pojkvän fick en avhyvling och fick höra upprepade gånger "se nu vad du ställt till med". Jag förklarade då att det inte endast var hans fel och att jag såg att de båda druckit minst ett glas vin med tanke på att det stod vinglas på vasken. Jag försökte hindra mamma från att komma in till min syster eftersom att jag visste att hon hörde allting och var väldigt rädd. Min mor vägrade förstå att jag bara tänkte på min systers bästa och fick saken istället till att handla om sig själv. När jag förklarade för henne att min syster var rädd så sade min mor såhär: "hon har inget att vara rädd för, varför skulle hon vara rädd?", här drabbades jag utav en panik som jag aldrig tidigare i mitt liv upplevt innan. I falsett skrek jag: "FÖR ATT VI HAR BOTT IHOP MED EN JÄVLA KVINNOMISSHANDLARE". 

Min mor rusade in till min systers rum och försökte knuffa ut mig, paniken pumpade i mig och i rädsla för att bli slagen skrek jag "du puttar för fan inte mig!" och trängde mig in i sovrummet. Väl inne i sovrummet fann jag en gråtandes 11-åring som bad mig om hjälp, allt hon ville var att komma hem till lite lugn och ro. Min mor drog ut min lillasyster i armen samtidigt som jag vrålade till henne att inte röra min syster, att inte skada henne. Min syster skrek efter mig när hon blev indragen på min mors rum och min moder slängde igen dörren efter sig och skrek till mig att köra hem. Jag kände att det inte skulle hjälpa någon om jag följde efter in på rummet och satte mig istället på min systers rum och grät samt hyperventilerade. Paniken var fruktansvärd. Till slut kom både min moder och lillasyster in på rummet, de hade båda lugnat sig och vi satte oss och pratade igenom det lite. Jag körde därifrån utan min lillasyster, men i vetskap om att hon skulle följa med mig till Skåne över helgen, en lättnad att veta att hon slapp vara hemma med min mor samt pojkvän som skulle konsumera alkohol över midsommar. När jag kommit utanför dörrarna och stängt om mig forsade både tårar och panik ur min kropp, jag började köra men insåg efter 50 meter att det inte fanns en chans att komma hem om jag inte fick någon att lugna mig. Jag gjorde valet att ringa min fästman och så fort jag hörde hans röst blev hyperventileringen lite lugnare och jag kunde fokusera mer på vägen. Utan honom hade jag nog inte överlevt den körningen.

Efter denna incident har det varit ganska lugnt, men jag har somliga stunder fått flashbacks till den panik jag då kände. Nu den senaste veckan har det varit ganska tufft på jobbet också och jag har känt mig värdelös vissa dagar. En nedstämdhet har befunnit sig i mitt huvud och det är anledningen till att jag sitter här just nu och skriver. 

Igår körde jag till min farfars grav innan jag begav mig mot jobbet. Med mig köpte jag en blodröd ros. Förra måndagen fyllde min farfar 75 år, och jag var inte där. Igår fick jag lite egentid med honom. Tårarna rann ned för mina kinder och mina ögon var rödsprängda av saknad. Vi hade en fin pratstund, min farfar och jag. Jag hoppas så innerligt, underbara farfar, att du har det bättre nu, och jag vet att du alltid är här och vakar över mig. En kram utav dig är vad jag hade behövt just nu. 

Istället sitter jag nu här i sängen, med en migrän från helvetet, papper i näsan och tårar i ögonen. Vad händer med mig, varför har jag stängt alla ute en dag som denna? Jag behöver komma härifrån, långt härifrån. Idag har jag inte haft lust med någonting, inte att prata med någon eller se någon, såhär ska det inte vara. 


Likes

Comments

​KAOS

Ordet kaos beskriver för tillfället min livssituation. En svacka kan man kalla det, en omotiverad tredjeårselev på gymnasiet, det är jag det. Tidigare har jag skrivit ett inlägg om pressen i skolan, om hur min motivation gått från 100% till botten. Nu är jag där igen. Jag orkar inte ta tag i något alls. Skolan skiter jag i, men mitt psyke gör inte det. Mitt psyke utsöndrar en sådan ångest över att inte få A i kurser där A är väntat. En tung klump befinner sig inuti min mage och den blir allt större för var dag som går. Varje dag i skolan växer klumpen, migränen fortsätter att smyga sig in i mitt huvud när jag sover och den försvinner inte föränn det är försent. Nu sitter jag här, olycklig med bultande migrän, trött på livet.

Såklart är det inte bara skolan som förstör min livslust. Det kan även bero på att två utav mina närmsta vänner precis blivit dumpade och behöver att man finns där dag och natt, det kan också bero på att min mor blivit dumpad och super dag ut och dag in. Ett annat scenario som spelar in kan också vara min allra bästa vän som ger upp med det hon håller på med. Till dessa otroligt fina människor behöver man därför komma med positiv energi. Detta är för mig numer omöjligt och jag försöker att inte visa det, dessvärre går det sämre att dölja det för min pojkvän. 

Min pojkvän som stöttar mig genom allt, min pojkvän som alltid finns där, min pojkvän som gör så gott han kan för att få mig på bättre humör. Min pojkvän som jag gör irriterad med min blotta närvaro av aggression samt sorgsenhet. Jag vet att du aldrig kommer att läsa detta och jag vet att jag har sagt det så många gånger nu, men jag är så otroligt ledsen över vad jag utsätter dig för och jag är så genuint lycklig över att ha dig vid min sida trots att jag under de senaste två veckorna varit väldigt påfrestande och irriterad.

Allt jag vill är att bli färdig med skolan, ha så bra betyg som möjligt, kunna känna lycka, kunna känna att jag inte måste ta hand om någon annan än mig själv just för tillfället, kunna känna glädje. Allt jag vill är att bara kunna ta det lugnt och njuta av livet, allt jag vill är att min migrän ska försvinna och att jag ska kunna andas utan att vara orolig över att göra någon arg. Allt jag vill är att kunna vara jag utan att behöva leva med ständig ångest över hur alla andra mår. Allt jag vill är att leva utan att vilja dö. Allt jag vill är att skola ska ta slut och att pressen därmed försvinner, allt jag vill är att göra Rasmus lycklig. 

Så mycket jag vill, så mycket som för tillfället är omöjligt, om ändå det kunde vända nu, det har varit såhär för länge. Allt jag vill är att kunna se livet från den ljusa sidan igen. Hjälp mig snälla. 

Likes

Comments

Likes

Comments

Till någon speciell

Så fort mina ögon skådar din gestalt som kliver av tåget fylls min kropp av värme och magen fylls av fjärilar. Snart har vi träffats i 10 månader, trots detta blir jag alltid lika lycklig när jag ser dig. Man vill bara släppa alla sakerna, springa och omfamna dig. Det kvittar vad jag gör, du finns alltid med i mina tankar. Om jag så arbetar, skriver prov, träffar vänner- på något sätt vandrar du alltid in i mitt huvud. Är det detta som kallas beroende? Din närhet är den bästa jag vet, din beröring får mig att smälta. Bara att du tar min hand när vi är ute och går gör mig så lycklig. 

I början förväntade jag mig att vi skulle träffas varannan helg ungefär med tanke på avståndet mellan oss, då visste jag inte att jag skulle falla pladask för dig. Nu träffas vi oerhört ofta, inte bara på helger längre. Om cirka två månader reser vi till Thailand, du och jag. Min längtan pirrar i kroppen av bara tanken. Så många bilder, så många upplevelser, så mycket sol, så mycket bad och så mycket kärlek. Kanske lite höga förväntningar, men man ska sikta högt har jag hört. 

Efter jul kommer jag att bo hos dig i tio hela veckor. För mig är detta både skrämmande och spännande på samma gång. Vårt förhållande kommer att testas, nu får vi en försmak på hur det skulle kunna se ut i framtiden. Jag längtar. Det kanske blir en utmaning, vem vet? Vi tar det som det kommer helt enkelt. Bara att få vara nära dig under en sån lång period ger lycka i vardagen.

Att du är du är det allra viktigaste för mig, den jag blev kär i är ju trots allt dig. Ditt välmående är min prio ett, snälla säg till om något jag gör går snett. Sov nu gott min käraste du, du är min alldeles egna Rasmus (Nalle) Puh

    Likes

    Comments

    En tjej på 18 vårar, en tjej som går barn&fritids programmets sista år, en tjej som alltid haft toppbetyg, en tjej som nu har nått botten. Det är jag det.

    Betyg har alltid varit min prioritet vad det gäller skolan, eftersom att jag vill göra allt för att få en bra framtid. Detta förändrades nu under sista året. En ny lärare blev min mentor, en lärare utan empati. En lärare som frågar utan att ta till sig vad det gäller elevernas välmående. En lärare som vill väl, men som inte förstår att hon utsätter oss för ett helvete.

    Sedan cirka tre veckor tillbaka har jag haft migrän konstant, detta på grund utav stress. I årskurs 9 fick jag veta att barn & fritids- programmet var en "glidlinje", tro aldrig på detta rykte. Jag trodde att linjen var jobbig i årskurs två, jag fick höra att det skulle vara den mest krävande årskursen, att man bara kunde ta det lugnt i årskurs tre. I helvete heller. Under tre veckor har kraven och stressen i skolan fått mig att må så psykiskt dåligt att min hjärna och kropp stängt av.
    Prov på prov på prov på inlämning på redovisning på rapport på prov, det tar aldrig slut. Återigen, jag går barn & fritids programmet.

    Under de senaste året har jag haft ett uruselt självförtroende, men en oerhört bra självkänsla. Vad är då skillnaden mellan dessa begrepp? Självförtroende är vad du tycker om dig själv, en bra självkänsla är att du vet dina styrkor och dina svagheter. På grund utav dessa tre senaste veckor gör jag inte det längre, jag har ingen aning om vad jag är bra på. Jag vet bara att jag är väldigt dålig på en hel del om jag ska vara ärlig. Alla mina styrkor är som bortblåsta och jag ser inte att de kommer tillbaka inom en snar framtid. Hur kunde jag tillåta mig själv att hamna här?

    Jag har aldrig varit bra på att hantera stress, varken psykiskt eller fysiskt. När det blir mycket så känns det som att hjärnan ska implodera och kroppen reagerar genom att ge mig stressfinnar. YES vilken självförtroende boost. Eller kanske inte, det gör självförtroendet ännu sämre, om det ens är möjligt. Migränen kommer lätt av stress, det var så jag fick den från början. Dock har jag vaknat varje morgon med migrän nu under dessa veckor och det blir gradvis värre under dagen. Jag har försökt helhjärtat att plugga till alla prov och göra klart alla inlämningar. Istället sitter jag nu med oinlämnade uppgifter, något som tidigare i mitt liv aldrig tidigare hänt. Jag borde just i denna stund egentligen sitta och plugga, men ja.. Här är jag nu. Vad hände?

    Förra måndagen försökte jag plugga till ett väldigt stort prov, det slutade med att jag satt och GRÄT och lyssnade på musik i 4 timmar. Detta är heller aldrig något jag tidigare upplevt och jag vet inte hur jag ska tackla det. Jag är omskakad, min värld faller ihop. Febrig har jag känt mig under säkert två veckor, detta ökar inte mina chanser till att nå ett någorlunda bra resultat.

    Denna veckan som gått har varit väldigt omständig. Gråt, ilska, irritation, glädje, trötthet, ångestfull, otillräcklig, "unwanted", det är vad jag känt. Under en hel jävla vecka. Jag har känt mig värdelös och ovärdig att få vara i mina närmsta människors närhet. Jag sårade den jag bryr mig mest om, och jag har tagit åt mig allt för mycket. Denna veckan har varit en helvetesvecka.

    De föregående dagarna har jag suttit och tittat på internet, hur man vet att man har utmattningssyndrom. Dessa är symptomen till utbrändhet:
    Minnesstörningar
    Svåra koncentrationsproblem
    Oförmåga att tänka klart
    Låg stresstolerans
    Överkänslighet för ljud, ljus, lukter
    ”Tunnelseende”
    Trötthet /utmattning
    Sömnsvårigheter
    Ökad infektionskänslighet
    Ökad smärtkänslighet
    Muskelproblem
    Mag-tarm problem
    Känslolabilitet
    Nedstämndhet

    De som är fetstilt är de symptomen jag känner av. Det är 8/14, alltså mer än hälften. Jag kan garantera att man inte blev mer optimistisk när man såg detta. FAN


    Likes

    Comments

    Likes

    Comments