framgång, motivation, positiv, sextonbast

Tänkte ge en liten update om hur det går med min viktnedgång. Har ju bara hållt på i två dagar så har inte mätt nån skillnad än och tänker bara väga och mäta mig en gång i veckan. En sålänge har det iallafall gått bra! Okej att det blev lite tortelloni till lunch igår men tänker att det får vara så nu. Gymmade även igår och idag ska jag simma och åka på ett danspass för att bränna mina kalorier!!

Enligt mitt schema ska jag bara äta 500 cal idag, det blir en utmaning! önska mig lycka till:)


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

positiv

Vill bara tipsa om världens bästa sida som ger en massa tips om hur man ska gå ner i vikt!
Fick höra om denna sida igår och gick in direkt, och säger bara wow!!! Riktigt många bra tips. Jag börjar imon, nån som är med mig.

TRYCK (HÄÄÄÄR) FÖR ATT KOMMA TILL SIDAN

Likes

Comments

Min motivation ligger på topp just nu, jag har bestämt mig. Jag ska bli smal nu och jag börjar imon!! Är ni också som jag? Måste börja på en måndag? Jag kan inte börja mitt i veckan utan känner hela tiden "ny vecka ny start"

Ska sätta mig å planera sen, skriva matscheman, träningsscheman osv... Tänker vara stenhård mot mig själv igen och kommer uppdatera här om hur det går tänker jag!

Idag tänker jag skita i allt dock och äta vad jag vill även att jag e fet som en gris...



Likes

Comments

negativ

Om kuratorer har jag en väldigt dålig uppfattning. Jag tycker inte om dem. Det sitter i en stol och låtsas bry sig, vill knäcka gåtan och hitta felet i personen de har framför sig, för att sedan slippa den och börja med nästa problembarn.

Jag har varit hos kurator 2 gånger under mitt liv och båda gångerna har bevisat för mig att kuratorer e väldigt överskattade. Första gången jag gick till en kurator var i sexan när alla mina "problem" började. Jag kom dit och det ända vi prata om var min familj? det är inget fel på min familj... Men kuratorn frågade så många frågor att det lät som om min familj var anledningen till varför jag var där. Jag tycker att en kurator innan hen börjar dra sina egna slutsatser ska kolla varför man är där. Efter mötet så sa kuratorn till mig att jag var tvungen att säga till mamma och pappa att jag pratade med henne... Jag trodde att man fick gå till en kurator utan att folk visste? Men nej, tydligen inte... Antingen skulle jag säga det eller så skulle hon göra det så jag valde att aldrig gå tillbaka.

När jag började gymnasiet så var jag villig att ge det ett till försök. Men exakt samma sak hände... En kurator som satt och spelade som snäll och omtänksam men frågade mig inte varför jag var där utan drog egna slutsatser. Jag skulle ändå ge det ett till försök så jag gick med på att gå på ett möte veckan därpå igen. Men vafan händer? Jo hon har råkat dubbelboka så mitt samtal blir inte av och hon frågar om jag vill ha en ny tid och jag svarar ja. Sen har hon inte hört av sig sen dess.

Hur ska man kunna känna sig trygg och prata med kuratorer om alla ska vara likadana och ingen bryr sig påriktigt utan bara låtsas???

Så kurator?... NEJ TACK!!

Likes

Comments

sextonbast, negativ, positiv, vänner, ätstörninngar

I onsdags åkte jag hem från skolan eftersom jag hade "feber". Har ni någonsin fått den känslan att ni mår ändå rätt så bra men helt plötsligt sätter sig ett grått moln över ditt huvud. Det grå molnet lägger all sin tyngd på att pressa ner dig till marken, en klump lägger sig i halsen och du vill bara gråta med det går inte, du hör inte riktigt vad folk säger runt omkring dig för det spelar ingen roll. Helt plötsligt spelar ingenting nån roll. Det är i de stunderna jag inte längre klarar av skolan.

Jag stannade hemma från skolan helt och hållet på torsdagen eftersom att jag fortfarande hade "feber". Hela dagen gick nästan ut på att jag först åt massa mat för att sedan springa in på toan och spy upp det. På förmiddagen hände dock en väldigt obehaglig sak. Jag bara ätit en fin crisp till frukost och dessutom spytt upp den och dessutom har jag hört att man kan bli väldigt uttorkad av att spy så jag antar att det är anledningen. Jag stod i alla fall i köket och skulle fixa någon lunch när hela rummet börjar snurra, mina fingrar började skaka okontrollerat och det stack i hela händerna. Jag drog fram det första jag hittade att äta och hällde i mig ett glas vatten och en stund efter det var allt bra igen och jag kunde gå och spy upp det som jag just ätit.

Fredagen hade jag redan fått beviljad ledighet för då jag skulle på begravning. Det var tufft att sitta där i kyrkan å säga hejdå till en person som man älskar men jag antar att döden är vad livet går ut på. Jag kände en riktigt stor irritation i kyrkan dock. Personer som aldrig har hälsat på den nu begravda kvinnan på sjukhuset en enda gång eller varit ett dugg intresserade av hennes liv innan satt där i kyrkan med oss. Jag kunde inte hjälpa det men jag kände sånt stort agg mot dom. Speciellt när de brister ut i tårar. Dom har inte rätt att brista ut i tårar över en sån älskvärd människa som de inte har brytt sig om tidigare. Som de aldrig druckit en kopp kaffe hos eller haft långa samtal med om förr i tiden.

På fredagskvällen satt jag och en kompis och bara åt massa mat och kollade på film. Ibland behöver man det, och jag orkade inte ens bry mig om att spy upp maten efteråt vilket jag ångrar idag... Så idag blir det stenhård bantning om gäller.

Likes

Comments

sextonbast

vem är det som sitter bakom datorn och skriver detta just nu? Spelar det ens nån roll vem ja är? ni är här för att läsa om mitt liv inte vem jag är. Det är därför jag valt att skapa en anonym blogg. En blogg där jag kan öppna upp mig på sociala medier utan att behöva stå helt naket å blotta mina djupaste tankar.

Det ni kan få veta om mig är att jag är 16 år, vilket ni kanske redan förstått vid bloggnamnet. Jag går i skola, har en familj har vänner men har även ett helt sjukt sinne. Ibland har jag tankar om hur bra jag är och hur stark, snygg, framgångsrik tonåring jag är och ibland känner jag mig så misslyckad att jag försöker ta mitt liv.

Jag har ett mål med livet om att bli smal. Har haft jätte problem med min kropp sen fem år tillbaka. känner mig fet och alldeles för stor för samhällets idealkropp. För att försöka uppnå detta använder jag periodsvis min grymma förmåga att stoppa fingrarna i halsen och spy upp den mat jag nyss stoppat i mig:) periodsvis kan jag vara jätte sund och inte äta socker, inte små äta men det varar nästan aldrig mer än några veckor om ens det... Det finns även perioder då jag skiter i alla ideal och äter vad jag är sugen på men dessa perioder är ännu kortare än då jag är sund. Det slutar alltid med ångest och att jag spyr upp maten.

Perioden jag är inne i nu är att jag har bestämt mig för att inte äta något för att slippa ångesten och om jag äter så ska jag direkt spy upp det igen.

Andra problem eller saker som är fel på mig är att jag kan få för mig att ta rakblad och rispa mina armar med ibland när ångesten slår till. Skulle säga att de oftast händer på kvällar och nätter och även det kommer periodsvis. Jag kan sitta på kvällen och må skit och vakna på morgonen och vara toppen.

Det är mer en vanligt att jag går runt i skolan med mina kompisar, skrattar och har roligt och helt plötsligt lägger det sig vikt plattor på mina bröst och trycker ner mig. Det lägger sig som ett lock på mig och det ända jag vill är att gråta men jag kan inte för jag skulle aldrig visa mig i ett sådant underläge.

Detta resulterar i många bråk hemma om varför jag har frånvaro... Jag skulle aldrig få för mig att berätta det som jag skriver här så det är alltid en massa ursäkter och ihop blandande lögner.


Nu orkar jag faktiskt inte skriva mer så ni kommer få nöja er med mina små status uppdateringar i några dagar framåt om hur min diet osv går.:))

Likes

Comments