Tänkte dra upp ett viktigt ämne. Det handlar om att inte vilja ha sex med sin partner. Mellan 2012-2014 hade jag ett förhållande med en kille, det varade ganska exakt två år.
Efter ungefär sju-åtta månader började jag tappa lusten till sex och jag förstod inte varför. Jag älskade ju sex? Varför ville jag inte ha sex? Var det något fel på mig? Tiden gick och vi slutade ha sex, något han nämnde i princip varje dag. "Du vill ju aldrig ha sex, varför vill du inte ha sex, vi kan väl ha lite sex bara?" var frågor och meningar jag fick höra varje dag. Han försökte också få sig ett ligg varje kväll. Det är ju helt normalt att man vill ligga med sin partner? Det måste vara mig det var fel på! Tänkte jag. Pressen började komma krypandes under skinnet och jag kände mig otillräcklig som flickvän. Jag gav inte min man det han ville ha. Det gick 6-7 månader utan sex och till slut kände jag att jag var tvungen att ha sex med min partner, för hans skull. Så jag hade sex. Jag njöt inte och efteråt grät jag. Jag var varken kåt eller hade lust. Jag började gå i tankarna att jag kanske var asexuell, att jag bara inte tyckte om sex. Vilket ändå var helt befängt då jag tidigare alltid älskade det!
Några månader senare var jag ute på stan med några tjejkompisar en fredagskväll. På stället vi var på kom det fram en man till mig och började prata. Han var otroligt snygg, vacker, smart, rolig och väldigt snäll. Helt plötsligt börjar det pirra till i fiffi och jag ba "va? Lever den?" Jag blev helt plötsligt tvärkåt på den här mannen! Där och då förstod jag att det var inte det att jag hade tappat lusten till sex, jag var bara med fel partner. Jag tände inte på honom, vi klickade inte kemimässigt, jag skrattade aldrig med honom, där och då insåg jag att jag endast vart tillsammans med han så länge för tryggheten. För att det var på något sätt lättare än att bara göra slut. Så jag gjorde slut med han samma kväll. Det är det bästa beslutet jag tagit i hela mitt liv. Dagen efter gick jag och den nya killen på dejt. Helt plötsligt började en massa känslor sprudla igen. Vi träffades 3 månader sedan dog det ut på grund av avståndet, han bodde i en annan stad. Men jag är inte ledsen för det.
Jag har lärt mig oerhört mycket tack vare detta. Att aldrig ha sex fast man inte har lust. ALDRIG. Spelar ingen roll hur dum man känner sig gentemot sin partner, han får bli hur pissed off han vill, man ska inte ha sex mot sin vilja. Och sen att aldrig vara tillsammans med någon om man måste ifrågasätta sina känslor för sin partner. Tänk på det killar och tjejer!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Jag har tänkt på det här med sociala medier när man är i förhållande en hel del. Vad är ok? Vad är inte ok? Vart går gränsen för ett stötande beteende?
För ett tag sedan tog det slut mellan mig och min pojkvän. Vårt förhållande var allt annat än lugnt och sansat, snarare stormar och tornado.
Varje gång vi bråkade la han alltid till tjejer på Facebook och snapade med tjejer. Inte tjejer han kände personligen, han kanske visste vilka dem var men inga han kände. Och det var alltid samma mönster, tjejer med lättklädda bilder. Är detta okej när man är i förhållande? Jag vet inte om han senare hade kontakt med någon av de här tjejerna, men det gissar jag på då han var så hemlighetsfull med sin telefon.
Personligen tycker jag att nej, det är inte okej att lägga till massa tjejer/killar. Varför har man det behovet när man är i förhållande? Vill man se om dem accepterar? Vill dem se om dem fortfarande är attraktiva på marknaden? Bekräftelse? Uppmärksamhet? Osäkerhet?
Detsamma gäller Snapchat, som jag anser dessutom vara ännu mer personligt. VARFÖR ska man snapa och skicka bilder till tjejer man inte känner när man är i ett förhållande? Jag förstår inte logiken.
Vad anser ni om detta? Ok eller inte ok att lägga till en massa brudar/killar?

Oh yes, he is! Motherfucker!

Likes

Comments

God morgon alla sexiga människor!

Torsdag morgon, kaffet ryker från koppen och här sitter jag och reflekterar över en tråd jag snubblade över igår kväll i en av Sveriges största tjejgrupper på Facebook. Tråden handlade om hur tjejerna hade hämnats på sina ex som varit otrogna. Det var runt 1,4K kommenterar och jag läste nog allihop. Dels för att det var underhållande och dels för att jag inte kunde sluta förvånas över hur tjejerna faktiskt hade hämnats på sina ex. Misshandel och knivhot stod det bland kommentarerna. Herregud!
Om jag i dagsläget haft en pojkvän, hypotetiskt säger vi nu, som precis vart otrogen och jag fått reda på det, då hade jag inte gjort någonting och hoppats på att karma hade skött resten. Jag hade bara lämnat honom. Ignorerat. Levt mitt liv. Idag vet jag att ingenting svider lika mycket som att bli ignorerad. Idag vet jag att den bästa hämnden är att vara lycklig.
Men idag är jag några år äldre också... när jag var yngre vart jag ju inte bättre än tjejerna i gruppen direkt... Jag har också hämnats på ett ex.
När jag var i tonåren hade jag ett längre förhållande med en kille som jag dyrkade till Jupiter. Jag älskade han högt och gav han mitt allt.
En sommar skulle vi åka till en annan stad i Sverige för det skulle vara någon stor fest utomhus och alla våra kompisar skulle åka dit. Hans pappa var snäll och lät oss låna hans bil då den var större, eftersom vi skulle sova i den på natten. Eftersom vi var unga och fattiga hade vi inte råd med hotell.
Under kvällens gång, när vi kommit fram och mött alla och börjat festen, tappar vi bort varandra i smeten. Jag hängde med mina polare och han med sina. Han smsar mig under kvällen där han skriver att han älskar mig mest av allt och jag kände mig lyckligast i världen.
När jag tycker att vi vart ifrån varandra alldeles för länge börjar jag leta efter honom då han inte svarade i sin telefon. Jag bestämde mig till slut för att gå och kolla om han lagt sig i bilen, kanske hade han druckit för mycket? Mycket riktigt hade han gått och lagt sig i bilen... MEN EN ANNAN JÄVLA BRUD.
Halvnakna i baksätet såg jag hur dem fucking munknullade varandra och jag blev helt jävla mållös. Allting blev tyst, jag fick inte fram ett ord. Hela min värld föll samman. När jag stod där mitt emot dem kände jag hur bitar av mig bara krossades och föll ner på marken runt omkring mig.
Jag sa ingenting utan gick bara därifrån, ringde hans mamma som fick köra 10 mil klockan 5 på morgonen för att skjutsa hem mig då mina föräldrar inte svarade (dem sov)
Han hade parkerat sin fattiga Ford på vår uppfart och jag blir så jävla förbannad när jag ser den. Jag förvandlades till en psyko bitch och ba började mata slag på bilen, kasta tegelstenar på rutorna, slå av backspeglarna, dra loss vindrutetorkarna, punktera däcken, slanga hans bensin och så vidare. Stackars mina grannar, vilken jävla syn det måste vart.
När han dagen efter kommer han för att hämta sin skrotbil och ba "varför har du gjort sönder min bil?" Och jag ba "det var inte jag": Så går han därifrån.
Alltså, jag skäms när jag tänker på det. Men jag var en ung tonåring med miljoner av hormoner etc. Idag hade jag agerat helt annorlunda.

Har ni hämnats på något ex som vart otrogen? Tycker ni det är okej?

Likes

Comments

Jag har en väninna som står mig ganska nära. Hon är en fantastisk människa, glad, sprallig, härlig, många bollar i luften, positiv, snygg och så vidare.
För kanske 1,5 år sedan skaffade hon sig sitt första seriösa förhållande med en snubbe. Och med tiden gick hon allt mer upp i vikt. Nu vill hon inte längre ha sex med sin kille då hon inte vill visa sig och känner sig som en "padda" som hon säger. Tidigare var hon sexgalningen i vårt gäng. Hon hade alltid roliga sexhistorier och pratade alltid om sex. Det är ju helt naturligt!
Men det som förvånar mig är att några kilon extra har fått henne att förändras så radikalt. Från sprallig, positiv sexgalning har hon nu gått till en kontrollerande, osäker bitch mot sin pojkvän. Hon anklagar han för otrohet, stalkar hans sociala medier, kontrollerar allt han gör och så vidare. Fast att han gång på gång försöker förklara och visa att hon är den enda för honom och att han inte bryr sig ett piss om de där extrakilona.
Men framförallt... hon vill inte längre ha sex med sin partner. Och det är väl egentligen först nu jag ser vad ett sexlöst förhållande har för effekt (inte för alla, men många) Fysisk beröring är så viktigt, om så ens bara en kram. Det visar kärlek, omtänksamhet, uppskattning.
Jag blir ledsen av att se dessa två personers förhållande. De som brukade vara så lyckliga verkar nu bara ha varandra som tidsfördriv.

Låt inte osäkerheten ta över, det är osexigt!

Likes

Comments

Det är inte bara jag, utan flera av mina fantastiska vänner som har varit i en relation som gjorde mig och dem olycklig. "Men jag älskar ju honom..." har jag fått höra tusen gånger från mina vänner och dem har fått höra det från mig. "Jag kan inte lämna han, jag älskar ju han" fast att han hotar mig, kallar mig för hora, tar mig för givet, har ingen respekt mot mig, kontaktar andra tjejer, lyfter inte upp mig, gör mig osäker, ignorerar mig i mellan åt, allt på hans villkor, ber mig dra åt helvete och en rad andra grejer. Det är för mycket för att skriva.
Jag gråter varje dag, jag är osäker, mitt självförtroende är borta, jag känner mig tagen för givet, som smuts under hans sko, är jag värd detta? Varför lämnar jag han inte bara? Varför lämnar inte han?
Han är så mycket jag vill ha. Han har så mycket goda sidor och bra egenskaper. Också. Och om jag lämnar honom är jag rädd för att sakna våra fina stunder, jag är rädd för att jag ångrar mig, rädd för att må ännu sämre utan honom än vad jag gör med honom. För så fort jag inte är med honom, kan jag inte andas. Det är precis som han är mitt syre. Utan honom har jag ingen luft, jag har panik.
Jag gör allt för att passa in i hans liv, jag uppoffrar allt, anpassar mig till allt, jag är en toffel. Hur ska han kunna respektera mig när jag inte har någon självrespekt? Hur ska han kunna respektera mig när han accepterar att han kallar mig för hora?
När vet man att det är dags att lämna? Hur hittar man styrkan att lämna den personen man älskar? Han är hela min värld och om jag lämnar honom kommer hela min värld att falla sönder, i tusentalsbitar.
Kärleken räcker inte alltid till. Hur stark den än är. Om den negativa skålen väger mer än den positiva, då är det dags att lämna.

Hur många känner igen sig i det här?

Likes

Comments

Jag fick höra någonstans att tvåsamhet är det svåraste som finns här i livet. Att ha en relation med en annan människa, en kärleksrelation.
Jag hade ett förhållande förut, det höll i ungefär två år. Det var med en mycket speciell man. Han var komplicerad och stängd samtidigt som han var underbar och fantastisk. Vårt förhållande var en berg-och-dalbana, upp och ner hela tiden. När det var bra var det som 1000x orgasmer på raken och när det var dåligt kändes det som att man brann i helvetet. Den här mannen kunde ge mig fjärilar i magen och magsår på samma gång. Han gjorde mig till världens lyckligaste och olyckligaste. Han behandlade mig som en prinsessa och han behandlade mig som smuts. Han var dag och natt.
Han kunde vara sån att han köpte rosor till mig och sekunden efter kastade han dem och bad mig dra åt helvete. Det var omöjligt att tyda honom. Att förstå, det gick inte.
Förhållandet gav mig så mycket ångest, tårar, sömnlösa nätter och panik. Och på något sjukt sätt kunde jag inte lämna honom, hur illa han än behandlade mig. För jag hade redan gjort han till hela min värld. Och om jag lämnade honom skulle hela min värld falla samman. Därför stannade jag, för att jag på något sätt var trygg i det otrygga, det hade blivit min vardag och jag visste inte annat.
Han kunde skriva med tjejer, slänga ut mig på gatan, spotta på mig, kalla mig för hora och smuts men jag stannade troget kvar vi hans sida i hopp om att det en dag kommer förändras. Jag vågade inte lämna honom eftersom jag var rädd att jag skulle må ännu sämre utan honom. Jag trodde att jag inte var någon utan han. Min värdighet hade flugit ut genom fönstret för längesedan, den var bortblåst.
Tills en dag.
Jag hade kommit på honom att skriva med tjejer och när jag frågade han varför han gjorde det var jag en smutsig hora och kunde dra åt helvete. Så vet ni vad? Det var exakt det jag gjorde. Och det visade sig vara det bästa beslutet jag tagit i hela mitt liv. Jag stack. Jag skrev ett brev där jag förklarade allt han hade gjort mot mig och att jag aldrig mer ville veta av honom. Under hela förhållandet hade han manipulerat mig att jag aldrig skulle klara mig utan honom när det visade sig att jag aldrig någonsin skulle klara mig tillsammans med honom.
Hans reaktion chockade mig dock. Han fick känna på det jag känt under hela förhållandet, ångest, panik, sömnlösa nätter och magsår. Han ångrade sig, bönade och bad om att få mig tillbaka, trakasserade mig, gjorde allt för att få mig tillbaka. Men jag sa nej. I slutändan visade det sig att han aldrig skulle klara sig utan mig.
Så vad har jag lärt mig av detta förhållandet?
Tjejer. Om ni mår dåligt någon gång varje dag på grund av en kille, lämna han. Kärleken räcker inte alltid till.

Mänskligheten är komplicerad. Mänskligheten och kärlek är ännu mer komplicerad.

Likes

Comments

Vi alla har väl varit där, har jag rätt?
Vi alla har varit/är tillsammans med någon eller träffar/träffat någon vi inte kunnat lita på.
Sömnlösa nätter där man stalkar Facebook-profiler, instagram-account, går igenom sociala medier om han gillar bilder på andra tjejer, skapar fake-konton för att kunna stalka dem låsta profilerna, snokande i telefoner, försöka snegla lite extra när han pillar med telefonen, får ont i magen så fort han pillar i sin telefon, DÖR när han går ut och festar med sina singelpolare, DÖR när man inte hörs på ett par timmar, DÖR när man inte har kontroll över honom.
Det tär något så fruktansvärt på psyket att inte kunna lita på sin partner. Successivt förvandlas man till en osäker, kontrollerande satmara istället för att vara hakuna matata, som man brukade vara.
Jag har vart där.
Jag var tillsammans med en kille. Från början var jag hakuna matata och struntade i om han ville ut och festa med polare, låt han tänkte jag. Men sedan kom dem där känslorna och slog en i ansiktet. Man blev kär. På riktigt. Och i rädsla för att förlora personen började man istället söka efter anledningar till att lämna han innan han lämnade mig, det var undermedvetet.
Min magkänsla sa starkt under en period att han inte är 100% trogen till mig. Så en natt, när han låg deckad efter att ha druckit för mycket alkohol tog jag tillfället i akt och snokade i hans telefon. Jag hade lyckats snoka till mig hans komplicerade kod till hans telefon och memorerat den.
Så där satt jag och snokade. Adrenalinet slog till rejält och hjärtat dunkade snabbt, hårt och explosivt.
Gissa vad?
Min magkänsla hade rätt. Jag hittade meddelanden till tjejer, massor av meddelanden till andra tjejer, raggande på Facebook och en rad andra saker en flickvän inte vill se i sin pojkväns telefon.
Så vad gjorde jag? Jag lämnade honom tillslut. Jag vågade lämna han tillslut. Under hela vårt förhållande hade han manipulerat mig att tro att jag inte klarar mig utan honom när det i själva verket var han som inte klarade sig utan mig. Jag mådde bra efter det, han mådde skit.
Så tjejer, vad gör ni om ni inte litar på han? Antingen lämnar ni honom eller så sväljer ni det och accepterar att ni måste börja lita på honom och hoppas på att ödet låter er få reda på om han är otrogen någon gång. Att inte lita på sin partner är självskadade och håller inte i längden.

Likes

Comments

I början när man träffar någon man börjar tycka om är allt rosa moln och regnbågar. Fjärilar i magen flaxar och allt som brukade vara grått blir helt plötsligt i färg. Kärlek har den effekten. Man sms:ar konstant, ligger och pratar hela nätterna, har det bästa sexet man någonsin haft, äter hämtmat i sängen och så vidare och så vidare. Men till slut kommer alltid den frågan man aldrig vill svara på... "Hur många har du legat med?".
Jag kan inte hjälpa att undra, varför känner man att man måste veta det? Spelar det någon roll? Har det någon betydelse? Kommer det ändra personens syn på en? Vad ska man göra med den informationen?
VARJE kille jag har träffat lite seriösare har ställt mig den frågan. Och många kan inte ens hantera svaret utan att bli förbannad. VARFÖR frågar man om man egentligen inte vill veta? Varför plåga sig på det sättet?
För oss tjejer är det tyvärr en förnedrande fråga. Svarar man mer än tvåsiffrigt blir killens reaktion oftast inte så positiv. Han blir arg, äcklas och tycker man är en slampa. Jag menar inte att alla reagerar så, men face it, majoriteten gör det. Hur många gånger har man inte ljugit för att slippa en konflikt?
För mig är det oviktigt vad killen gjorde innan mig. Jag vill inte veta. Tanken på att han haft sin pille i någon annan gör mig ASARG. Så därför frågar man inte. Jag menar, det som räknas är väl det som är här och nu? Varför vill så många killar desperat alltid veta hur många tjejen har legat med? Är man finare om man har legat med färre? Har dem någon osannolik dröm att hon är oskuld? Well, go back to the 18th century i så fall.

För mig är det jättekonstigt att man vill veta något sånt.

Likes

Comments

Hur träffar man någon? Någon att dejta med? Någon att ligga till det lite med? Hur träffar man en potentiell pojkvän eller flickvän? Flertal människor ställer den här frågan varje dag.
Många tror att andra människor är några utomjordingar och herregud hur pratar man med dem? Hur tar man kontakt? Tänk om han/hon tänker så om mig? Vad säger man? Hur gör man?
Vet ni vad?
Det är inte svårt.
Det bästa sättet att träffa någon är genom gemensamma vänner! Fråga runt dina vänner, kika lite extra efter han eller hon med stort H som du kanske endast vill ha för en natt eller för en hel framtid finns närmre än du tror. Ni gillar samma människor vilket är en bra början.
Annars finns ju krogen och klubben. Men där träffar man oftast någon för endast en natt, eller varje natt varje helg, det blir ett så kallat krogen-knull och ni hörs endast av på helgerna när ni är ute och festar. Men vem vet? Det kanske vänder? En dag kanske det där sms:et kommer "ska vi ta en fika?". Många tjejer verkar dessutom tro att vi lever kvar på 1800-talet i våra könsnormer och kan absolut inte ta kontakt med han där killen ute som är så jääävla snygg, eller på nätet. "Det är killar som ska ta kontakt" är det många som tänker. Pff! Så många gånger man själv gått fram till han snyggingen på klubben, slagit till han på röven och sedan tagit en drink och dansat. Våga gå fram! Man kan inte få mer än ett nej. Och vågar du inte så hjälper alkoholen dig att våga! Synd men sant.
Vi har också något idag som kallas för sociala medier. Det är ju rena rama köttmarknaden för oss singlar! Facebook, Instagram, Badoo, Tinder etc etc. Man slipper till och med prata, det är bara att skriva, lägga till som vän, puffa, eller följa!

Likes

Comments

Detta återkommande olösta mysterium. Vem är det egentligen som betalar vid den första dejten eller dem första dejterna? Är det killen? Är det tjejen? Är det den som bjuder ut? Vad gäller egentligen.
Jag är nog ganska konservativ och old school på detta planet, jag anser att det är killen som ska betala. Inte för att jag inte har råd själv, för det har jag, utan mest för att det är en princip sak, ett tecken på en stabil man kanske som kan ta hand om en kvinna lika bra som jag kan ta hand om en man?
Om en man skulle be mig betala på en dejt skulle jag bli fruktansvärt avtänd och börjat ifrågasätta mannens kompetens. Låter antagligen sjukt men så är det där jag har vuxit upp och våran kultur.
Ännu värre är det ju nästan om man ska hålla på splittra på notan och dela på allting. Fatta vad stelt o sitta där med miniräknare och ba "Hörredu, det var faktiskt du som beställde lökringarna". OMG.
Men en annan grej, när jag väl är tillsammans med någon som jag tycker om och älskar så ÄLSKAR jag att skämma bort den killen med presenter, överraskningar och bara pyssla om han helt och hållet.

Och en annan tanke, hur gör homosexuella par? Alltså, två killar som är på dejt, vem betalar? Eller två tjejer som är på dejt, vem betalar? Delar man på notan? Betalar den mest "manliga" i förhållandet? Hur funkar det där egentligen?

Vad tycker ni?

Likes

Comments