Efter uppehåll så skriver jag på bloggen igen. De senaste dagarna har varit emotionella. Har varit på mitt barnhem, sagt hejdå till min indiska familj och är nu på egna ben utanför Chennai. Befinner mig på ett resort. Träffat trevliga service inriktad personal. De är väldigt nyfikna på att få veta min bakgrund och varför jag reser själv. Sitter i Gatsby loungen nu och väntar på mitt nya rum. Som jag ska ha i 10 timmar innan hemresan. Det hålls ett bröllop här för andra ggn. Första intrycket av hotellet var betong och pompöst. Nu har känner jag av lugnet som de har talat om. Centrerad och lugn.

Ska återberätta de senaste dagarna.

Trichy-Tanjore

Den 27-28/11 blev det en roadtrip med Alina först till Trichy och sen Thanjavur.

Först träffade vi SR Shannirani i Trichy. Jag var på deras barnhem under en väldigt kort period för transit. De hade inga dokument om min tid där. Vi åkte till deras barnhem som låg några km bort där barnen sjöng för mig. Vilket var gulligt och fint av dom.

I Thanjavur träffade vi mother Padma som styr och ställer på barnhemmet. Hon gillade inte att vi använde ordet ”orphanage” utan ville kalla det ett hem för barnen. Hon sa:

”Welcome home”

Skillnaderna mellan Trichy och Thanjavur var stora. Det kändes som de hade bättra ställt med faciliteter i Trichy.

Det var dock många som mindes mig på barnhemmet i Thanjavur. De kom fram 1 och 1 för att hälsa mig hem. Vilket var väldigt fint. Barnen var fulla av energi och de gav mig energi.

Fick träffa socialarbetaren Thyllis som tog hand om mitt fall. Hon berättade på tamil så jag förstod självklart inget men Alina filmade. Tack och lov. Alina återberättade efteråt det som sades den långa bilresan hem till Madurai:

Jag hade kommit till barnhemmet ca 3 år gammal full av blåmärken, brännmärken, väldigt svag psykiskt och fysiskt. Kvinnan som påstod sig vara min fostermamma skrek åt mig och puttade mig framför sig. Hon hade sagt att jag flyttade runt i olika familjer pga i varje familj så dog männen. Hon hade hittat mig övergiven under ett träd. Jag betydde otur och att om man kastade en stor sten mot mitt huvud så skulle jag fortfarande överleva.

Enligt regelboken som var då så skulle kvinnan egentligen ha tagit mig till polisen men Thyllis ville inte låta mig försvinna hon bad barnhemmet att ta hand om mig och det gjorde dom.

Tur var väl det för jag hade kanske inte levt nu.

Det finns så många olika versioner om hur jag hamnade hos den gamla damen och jag vet inte vilken jag ska tro på men det faktum att jag var så blåslagen och skärrad påverkade mig verkligen.

Ett av mina första minnen i Sverige var när någon blev arg så satt jag på helspänn och trodde att jag skulle bli slagen även om det inte var mig de var arga på. Det var som om jag räknade med det. Rent reflexmässigt skyddade jag mig genom att hålla upp händerna som skydd för ansiktet.

Att komma hit och få det bekräftat att jag blev fysiskt och psykiskt misshandlad gör att jag nu har större förståelse för mig själv och varför jag har en rastlöshet när jag väl har rotat mig någonstans. Jag tror tillvaron kommer att splittras när som helst.

Ålder 0-3 är så oerhört viktiga för ett barn. Knyta an till någon och lita på att oavsett vad så blir man omhändertagen samt får sina behov tillgodosedda. Jag hade inte detta de första åren. Det har mina fragment av minnen då min överlevnadsinstinkt kickat in påmint mig om.

Det finns en sorg inom mig och den kommer alltid finnas där. Jag får acceptera att jag förmodligen inte kommer få veta så mycket mer och att de första åren var traumatiska för det lilla barnet inom mig.

Acceptera och gå vidare.

De resterande dagarna spenderades på People’s Watch och med familjen Tiphagne. Vi åt en fin middag på ett tjusigt hotell ”The Heritage” den sista kvällen. Är tacksam för de dagar jag har fått vara med Tiphagne och träffat så många eldsjälar.

Det jag har lärt mig på denna resan är att lita på min instinkt. Handla snabbt och effektivt. Uppskatta det jag har och få perspektiv. Jag har träffat fantastiska människor som jobbar dygnet runt för barn som har blivit lämnade eller övergivna.

Jag hoppas resan hem går fort för jag vill hem till mina pojkar nu. Ska sitta vid havet och tittat på vågorna en sista gång. Bara vara inte tänka.

Mindfulness...

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

”We look forward to see you soon, with love from your friends in Thanjavur.”

Så fint skrivet av deaconess mother Sr Grace Padma. När jag pratade med Sr Padma för några månader sedan och berättade om min resa till Indien så sa hon:

”Welcome home Selvarani.”

Jag ska besöka mitt barnhem på tisdag nästa vecka. Det är ett luthersk barnhem som drivs av nunnor. Jag kommer på mig själv att jag laddar upp psykiskt väldigt mycket inför det mötet.

Jag kom till barnhemmet när jag var 3 år och bodde där i 1,5 år. Syftet med besöket är att jag vill se mitt första ”hem” och se hur nunnorna sköter barnhemmet. Givetvis är det spännande för mig att även ha möjlighet att träffa de barn som är där nu. Jag kommer också besöka en minneslund/grav som tillhör Sr Helen Pakiam. Hon dog i cancer för 1 år sedan. Hon betydde/betyder väldigt mycket för mig för det var hon som tog hand om mig på barnhemmet mest. Sitter och gråter när jag skriver detta men det är nog inte så konstigt hur känslorna kommer fram. Jag är i mitt land men ändå inte. Jag är av detta folk men ändå inte. På något vis känns det som att både min pappa och syster Pakiam är med mig och ger mig styrka.

Igår var jag hemma från kontoret. Sovit mestadels. Kände mig lite krasslig.

Vi åkte till Kancheepuram igår kväll kl 20 och kom fram runt 5-6 imorse. Vi sov ca 2 timmar på ett kollektiv innan vi skulle till Kancheepurams domstol. Vi fick sällskap av 2 kvinnliga advokater från kollektivet.

Besöket på domstolen gick effektivt och bra så nu är Navira officiellt Anitas och Pradeeps dotter. Så härliga nyheter!!

Har ätit lunch hos Pradeeps kusin. Starkt men gott.

Nu kommer vi åka hemåt till Madurai kommer fram kl 23-00 då ska jag Skypa med min kära. Saknar han och barnen oerhört. Kommer på mig själv att jag pratar mycket om dom.❤️

Vi stannade till vid ett café där jag drack min favorit i ny tappning. Moccakaffe!!
Åt en sizzling brownie med glass.

Nu är vi på väg i den indisk natten. Trafiken här är inte som hemma. Kossor och människor mitt i vägarna. Hålla avstånd är inget som gäller här i Indien. Vet inte hur många ggr vi har varit nära på att krocka MEN trots det så är han skicklig vår chaufför. Tuta och kör har fått en ny innebörd för mig för så gör dom här i India-land.

Dags att sova!

Kram på er❤️

Denna kossa låg i alla fall ned och på rätt sida om vägen....

Likes

Comments

Vaknade idag med en rejäl halsont. In och ut i bilar med ac är sådär bra för min hälsa. Fick ta en alvedon och sen iväg till templet ”Meenakshi Amman”. Spenderade nästan 2 timmar med att gå runt och beundra statyerna och målningarna. Vi fick gå barfota så döm av min förvåning när vi sparkade av oss sandalerna ca 50 meter från templet i nån kiosk.

Innan vi åkte till kontoret igen så ville jag ha ”Jasmine flowers” i håret som de flesta kvinnorna har här. Det är sååå vackert tycker jag + lukten är himmelsk. Min guide för dagen köpte det åt mig och jag satte det i håret. Helnöjd.

Sen blev jag bjuden upp till guidens hus som firade bröllopsdag. Jag fick en bit kaka samt dricka ”hot coffe” alltså rejält varmt med andra ord. Det har blivit en konst för mig att dricka kaffe eller te så fort som möjligt trots temperaturen.

Hade ingen bok med mig när vi återvände till kontoret men har pratat med Cynthia idag om deras jobb. Det är så intressant och inspirerande.

Deras organisation People’s Watch jobbar med olika våldsrelaterade brott och andra olika fall där de kämpar för de lägre stående i samhället. Vi pratade länge om vad organisationen står för och hur hårt de kämpar mot myndigheter + polisen som är genom ruttna mot dem.

Det fick mig tänka på Durkheim:

”One of the main arguments for Durkheim’s theory is that since crime is found in all societies, it must be performing necessary functions otherwise it would disappear in an advanced society. (Hamlin, 2009). One of these necessary functions is social change. Crime is one of the most effective sources of social change in any society. When crime goes against social norms, eventually a society’s collective belief will transform thus bringing about social change.”

Ska visa detta stycke för Cynthia imorgon för jag försökte förklara och citera Durkheim utan resultat.

Ikväll åkte vi till ett hotell med restaurang ovanpå taket. Jättevacker utsikt. Jag åt soppa med lamm och till dessert butterscotch ice cream.

Imorgon ska vi efter jobbet åka på roadtrip till Kancheepuram som ligger utanför Chennai. Det ska bli spännande att se en annan stad. Skriver om detta i nästa inlägg!

Nu är kl 23:25 och dags att sova!

Goodnight❤️

Likes

Comments

Yeeaahh luggage!!

Äntligen kom det, baggaget som jag har väntat på. Allt fanns kvar och det är skönt att ha lite mer kläder att variera med.

Annars har det varit en ytterligare dag på People’s Watch. Har snart läst ut min bok som är skriven av Malin Persson Giolito som heter ”Störst av allt”.
Den är ruskigt bra måste jag säga.

Har varit på ”Mad Fellas” som ägs av Alinas vän. Prövade deras shakes Cookie crumble👍🏽 Supergod och superonyttig.

Ikväll blev det middag och chill. Lite indisk television på bästa sändningstid blev det också.

Nu börjar ögonen gå i kors så det är dag att sova.

Godnatt mina vänner

Likes

Comments

Idag har jag följt med till People’s Watch kontor. Där presenterades jag för alla som jobbade där och de fick veta vem jag var och hur jag känner Tiphagne familjen.

Nu ska jag berätta för er hur jag känner dom. När jag var 3 år träffade jag Henri på barnhemmet Nazareth för första ggn och omedelbart började jag kalla honom för ”daddy”. Henri jobbade som advokat och skulle hjälpa mig och mina blivande svenska föräldrar med adoptionen. Sen dess har Tiphagne familjen kommit till Sverige och vi har åkt till dem. Hållit kontakten i så många år så de känns som släkt. Jag värderar dem högt och är så glad över att få träffa dom alla här i Indien. Henri kommer alltid vara min ”daddy from India”.❤️ Bilden ovan visar när Henri tar min hand och håller i den under bilfärden hem igår. Samt att jag har på mig Williams halsband/armband som han gjorde åt mig innan jag åkte❣️

Mitt baggage har fortfarande inte dykt upp 😡men det ska komma. Henri har återigen pratat med Lufthansa och skällde ut dom efter noterna pga de hade negligerat att skicka den med det planet som de skulle utan fick för sig att skicka det med bil från Chennai?? Imorgon mina vänner får ni hålla tummarna att baggaget kommer.

Ikväll tog Alina med mig ut på middag och vi pratade om allt mellan himmel och jord. Hon är så lättsam och rolig att prata med.

Jag åt en keto-friendly lasagne. Som var pepprig och påminde om Bloody Mary. Här i Indien dricker man kaffe antingen till maten eller innan maten. Imorgon ska jag dricka efter maten som jag brukar. Ska oxå pröva nån av deras goda tårtor som är sjukt fina och ser drömlika ut. Lovar att ta kort på dom nästa gång.

Vi gjorde upp planer för min resa:

1: åka till mitt barnhem
2: åka till havet

Ser verkligen framemot båda.

Nu är kl 00:39 här och jag ska sova.

Ta hand om er och godnatt!

Likes

Comments

Igår var det en konstig, rolig och fin dag.

Konstigt att landa efter ca 24 Tim av vakenhet. Så fort Alina hade hämtat mig på flygplatsen så åt vi frukost. ”Not spicy” pradeep sade. Men det var det.

Sen sov jag sen från 9:30 på morgonen till ca 16:00.

Henri och Cynthia kom hem 17:30 och det var ett kärt återseende. Så fint att får vara med i deras familj.

Vi gick på restaurang. Jag åt chicken tikka hamburgare med mangomilkshake. Sen tittade vi på en sjukt låååång film på tamil. Ja ni läste rätt. Förstod jag något jo, förvånansvärt mycket. Åt alldeles för mycket popcorn och drack för mycket coca-cola. Galet stora bägare de har här i Madurai.

Sov som en stock och vaknade till en ytterligare dag som jag skriver om mera senare idag.

Ha det fint mina läsare

Likes

Comments

Äntligen ja, så är jag här i i Indien.

Resan började med köer till Landvetter flygplats för någon hade bestämt EU-toppmötet samma dag som jag skulle flyga. Vi var oroliga ett tag både jag o Mattias om vi skulle hinna. Barnen kände inte av stressen nämnvärt pga att de höll i varsin iPhone i bilen.😍

Landade på Arlanda ändå och sov över på hotell.

Åh herregud vad jag stressade när jag väl hade landat i Frankfurt. Flyget från Sverige var försenat så jag fick vara snabbtänkt, chansa och rusa.

Jag kom fram exakt 10:15 då flyget skulle gå! Jag hörde mitt namn ropas upp medan jag gick i de milslånga gångarna. Stress på hög nivå!!

Kom med planet tack och lov. Satte på mobilen på flyget och då kom ett trevligt sms om att mitt incheckade baggage hade hamnat på villovägar. Tack för det Lufthansa!

Jag lyckades ragga upp ett nr av min trevliga medresenär dock. Hon ville att jag skulle hörs av mig om/när jag skulle till Chennai igen.

Väl på flygplatsen i Chennai ”glömde” jag fylla i ett formulär. Egentligen för att jag inte hade någon penna. Vem har det nuförtiden?
Detta resulterade i att jag fick ställa mig sist i kön efter jag snällt fyllt i formuläret + fejkat en adress i Madurai. Det va typ 40-50 pers i kön före BÅDA gångerna!!

Efter jag hade kommit igenom ”immigration” så va det nästa formulär som skulle fyllas i och det var för mitt borttappade baggage. Denna ggn kunde jag inte fejka adressen så jag ringde och väckte Mr Tiphagne mitt i natten. Glad lät han i alla fall över att jag var i Indien. Sen så fick han prata med Lufthansa människorna. Så fort han talar så lyssnar folk och det gjorde denna kvinna som hjälpte mig med formuläret. Garvade åt mig gjorde hon när jag kallade henne o hennes kollegor för ”Lufthansa crew”. Tydligen va det väldigt roligt men jag fattade inte och orkade inte förstå mig på någon i det läget.

Sen för att gå till gaten där mitt flyg till Madurai skulle gå så fick jag gå på utsidan av byggnaden. Har nog aldrig varit så rädd innan. Det var riktigt läskigt för det var superlångt och mörkt. Folk tittade på mig som om jag va från en annan planet. Så har det alltid varit alltså när jag är i Indien menar jag nu...kanske.

Nu sitter jag i alla fall på sista flighten och längtar efter att se Alinas glada och välbekanta ansikte i Madurai.

På återseende mina vänner...

Likes

Comments

Klockan är bra mycket tidigare än vad den brukar vara när man går upp. Just nu befinner jag mig på hotellet på Arlanda flygplats. Frukosten serveras 4:30.

Igår vart det kämpigt att säga hejdå till sina barn och krama o pussa dom och sambon. Men det får vara så. Jag kommer hem igen och då ska jag skämma bort dom med pussar och kramar.❤️

Idag börjar äntligen resan på riktigt så fantastiskt härligt och som jag har längtat.

Flyger först till Frankfurt och sen fort som bara den hitta den gaten som flyget till Indien går ifrån. Det borde jag hinna på 1 timma.

Följ mig gärna med till nästa destination här på bloggen.

Ha en bra dag önskar jag er

Världens minsta muffins till frukosten tillsammans med en god kopp cappuccino!

Likes

Comments

Japp, om bara några dagar åker jag och lämnar sambo, barn och 2 katter i Hindås.

Vart ska jag åka?

Till Madurai, Indien!

Min livs resa som är något som jag bara måste göra för att gå vidare i livet.

”How much I missed, simply because I was afraid of missing it.”
- Paulo Coelho


Jag kommer skriva om min resa och de människor som jag träffar.

Hoppas ni vill följa med på min resa!

Likes

Comments