Jag vill tro att jag är en cool brud i lyxförpackning som klarar av allting själv. Men så fort ett kryp eller en insekt visar sig förvandlas jag till en skrikande, rädd tjej som lika snabbt som blixten tar mig ut från rummet.

Här i asien är det omöjligt att inte stöta på smådjur vilket har resulterat i många skrik från mig och Hanna. Första gången det hände här på Koh Rong var vi påväg att ge en kille som jobbar här en hjärtattack.

Vi chillade som vanligt på vårt rum och ser att det är en kackerlacka på vårt myggnät. Hanna ligger under det här nätet och fryser till is av rädsla och kan inte röra sig. Risken finns ju att den börjar röra sig då. Jag går med snabba steg till receptionen och förklara att vi har en enorm kackerlacka på vårt rum. Samtidigt som jag förklarar det här håller jag upp tummen och pekfingret för att understryka hur stor den är. Jag visade att den var runt 10cm stor så försök föreställa er hans min när han kommer in i vårt rum med sopkvasten i högsta hugg och finner en 3cm stor kackerlacka. I hans ögon behövs inte sopkvasten längre men när han ska ta tag i den gör kackerlackan ett litet hopp vilket fick mig och Hanna som hade nerverna på utsidan att ge av ett högt panikskrik. Det här skrämmer slag på den stackars killen som också ger av ett högt skrik. Hela situationen är så absurd så jag börjar skratta. Jag låg dubbelvikt av skratt, Hanna låg fortfarande med uppspärrade ögon och killen försökte förklara att han inte är rädd för kackerlackor men att han blev rädd för oss.

Det här har upprepat sig några gånger. Vår reaktion är fortfarande densamma. Vi skriker av panik och flyr ut från rummet. Killen har lärt sig det här nu så istället för att stämma in i våra skrik har han börjat låtsas kasta de olika krypen på oss vilket har resulterat i ännu mer skrik från oss och ännu mer skratt från honom.

Så fort djuren är borta och pulsen har återgått till det normala känner jag mig som mitt coola jag i lyxförpackning igen.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Jag kan meddela att mina förväntningar på paradisön har uppnåtts och mer där till.

Vi har bara el mellan klockan 18 till 8, taket läcker när det regnar, vi sover under ett myggnät för att skydda oss mot små bitande insekter och för att ödlor inte ska ramla ner på oss när vi sover, toaletten går inte att spola utan vi måste ta en burk med vatten och hälla på. Men vad gör det när sanden är lika vit som nyfallen snö och mjukare än bomull, vattnet är turkost även när himlen är grå och alldeles klart och det sträcker sig flera kilometer åt båda håll orört och oförstört?

Först slås man av hur vackert det är när man kommer hit sen slås man av hur stressad man är som person. När du har tråkigt hemma tar du alltid upp mobilen för att underhålla dig. Här är internet så dåligt så det räknas knappt att det finns. Du går inte på upptäcktsfärd i djungeln på grund av alla giftormar. Här solar du, sover en stund i skuggan av en palm till ljudet av vågorna som rullar in, läser en bok och tar en promenad längs med den kilometerlånga kritvita stranden. Du inser att mer behövs inte.

Likes

Comments

Idag var det skarpt läge. Jag och Hanna trodde inte att vi skulle kunna lämna Vietnam idag.

Vi valde att åka tidigare från Vietnam än vad vi hade sagt från början. Det har varit väldigt dåligt väder de senaste dagarna och oavsett om vi skulle byta stad så skulle det fortsätta regna över oss. Så vill vi inte ha det så vi bokade en flygbiljett ner till Ho Chi Minh där vår buss skulle ta oss över till Kambodja.

Sju i morse gick vår buss. Vi kollade upp vart hållplatsen låg, vi pratade med hostelpersonalen för att veta hur lång tid vi behövde, i morse gick vi upp i bra tid för att slippa stressa och beställde en uber. En ny uber och sen EN TREDJE. Varje chaufför avbröt vår beställning på grund av att de inte hittade till vårt hostel.

När tredje bilen äntligen kom slängde vi in väskorna, hoppade in i bilen och bad honom ”hit the gas!!!” Alla kör som galning i Vietnam. De struntar i rödljus, stoppskyltar, enkelriktat och alla andra trafikregler. Förutom vår chaufför så klart. Inte bara att han körde långsamt och stannade vid varje rödljus han körde dessutom fel. Samtidigt så ser vi hur minuterna tickar på klockan. 8 minuter kvar, 5 minuter kvar, 3 minuter kvar. Hanna sitter som ett åskmoln bredvid mig och försöker få vår icke engelsktalande chaufför förstå att det är BROTTOM. I mitt huvud har vi redan missat bussen. Av någon obegriplig anledning står bussen kvar när vi kommer. Vi slängde pengarna i bilen, ryckte tag i våra väskor och sprang med biljetterna i högsta hugg. Vi hann.

Att vi sen inte hade tillräckligt med pengar till visumet och blev lurade till att betala mer än vad det egentligen kostar är en annan historia. Det viktiga är att vi kom in i landet och nu är påväg till Koh Rong, en paradis ö, för att försöka bättra på vår obefintliga bränna och ha internetdetox. Ni får hålla ut lite innan jag kan visa bilder och berätta om det verkligen är en paradis ö. Fram till dess får ni läsa gamla inlägg och googla på Koh Rong.

På en av våra pauser blev vi kompis med den här godbiten. Ser ni vad söt han är?!!

PS. Innan jag åkte iväg fick jag tips här på bloggen om ett hostel i Hanoi i Vietnam, Brothers & inn. Bo där och tacka sen Amanda som tipsade mig. Det var ett toppen ställe.

PS igen. Om ni sitter på fler tips om platser, boende, aktiviteter etc. berätta! Jag villl veta

Likes

Comments

Vi har jagad bort ödlor från sovrummet, (eller Hanna jagade bort den medan jag stod i sängen på andra sidan rummet), vi har blivit lurade på en restaurang och det regnar men vet ni vad? Det är värt det! Vi har kommit till Vietnams kanske mysigaste stad, Hoi An.

Vi går runt, tar kort och hänger på caféer i gamla stan.

Varje kväll är det kvällsmarknad och ljusfest. Det släpps i papperslyktor i floden som betyder tur, man kan hyra en båt för att åka runt och staden lyses upp av bollampor (?)

När det var uppehåll från regnet satte vi oss på en moppe och gasade till stranden. Varken jag eller Hanna har sett havet sedan tidigare i höstas, Hanna när hon bodde på Malta och jag när jag var i Barcelona. Tre röda flagor markerade tydligt att det inte var läge för bad i de meterhöga vågorna men vi fick känna sanden mellan våra tår och hur vattnet sköljde över dem. Vi satt där i timmar innan vi puttrade hem igen.

Vi har spanat in en ett ställe på andra sidan floden från vårt hostel som ser ut att ha en magnifik roof top. Vi googlade lite innan för att kolla upp stället men inte ens internet kunde hitta det åt oss. När vi kommer dit står det kanske 20 stycken tv-kartonger på trappan, trappräckena har fortfarande skyddsplast på sig och inne i stora salen står det flera byggkillar. Inte så konstigt att vi inte hittade några bilder eller reviews eftersom de fortfarande bygger hotellet.

Jag kan tänka mig att om det var i Sverige hade vi blivit bortsjasade men nu blev vi insläppta i byggkaoset av vad vi tror var ägaren och runt visade. Han tog med oss upp på roof topen där det var än mer magnifikt än det såg ut när vi stod på marken utanför och kollade uppåt. Jag kan bara försöka föreställa mig hur det kommer se ut när de är klara med allt, poolen är uppfylld och man kan ligga där med en drink i handen och kolla ut över staden.

Likes

Comments

Innan vi kom till Vietnam så sa alla vi träffade på vägen att det var kallt, maten var dålig och att det inte fanns något att göra.

En sak har de rätt i och det är att det är kallt. Om man har en packning som är gjord för +25 så fryser man så man dör när det plötsligt är 16 grader bara. I ett land där man har en ekonomi som en miljonär har man inga problem med att köpa en jacka och poff så är problemet löst.

Vi har hunnit med att testa fler caféer än jag har fingrar på mina händer, vi har blivit jagade av tanter med banankorgar för att vi ska köpa, vi har gått på matmarknad och ätit fantastik mat.

För att hitta bästa maten i Vietnam (och i alla andra länder i Asien) ska ni slå er ner vid ett gatukök. Möblerna är så små att man har knäna uppe vid öronen och kollar man in i köket ser det inte mycket ut för världen. Det här är ställena ni inte blir besvikna på.

Jag rekommenderar att ni testar deras nationalrätt kycklingsoppa med friterat bröd till och att ni går till ett gatukök där ni får laga er mat själv. Ni får en egen liten grill på bordet och sen är det bara att sätta igång att grilla det ni vill ha.

Igår när vi gick runt sjön som är mitt i staden blev vi stannade av två små tjejer som var ute och tränade på sin engelska. Där stod vi och pratade om allt mellan Harry Potter och våra favoriträtter.

Vi hann inte gå många meter innan vi blev stoppade av ett annat gäng som också tränade på sin engelska. Jag blev så imponerad att de vågade och tog tag i saken för att bli bättre.

Vi har hunnit med att se sjukhuset i Hanoi och deras påhittighet. En sjuksyster kom in i vårt rum, öppnade fönstret, drog två gånger i repet som hängde utanför, la ner något i korgen som hade hissats ner och drog ytterligare i repet två gånger för att korgen skulle hissas upp. Hon vänder sig till oss med förklaringen att det går mycket snabbare än om de ska springa upp till labbet så fort de måste lämna något. Som sagt påhittigt.

Jag vet inte varför jag har hört så dåligt om Vietnam för vi har det väldigt bra. Nu byter vi ut Hanoi till Hoi An och hoppas på att det blir lika bra där!

Likes

Comments

Det har varit några fantastiska dagar här i Laos och jag ÄLSKAR det! Jag önskar att vi kunde stanna längre och upptäcka mer av landet. Naturen är magisk och människorna är fantastiska!

Vi har hunnit besöka två vattenfall, besöka deras kvällsmarknad, kört moppe och kraschat med moppen.

Vattenfall nummer 1 är det som är känt, Kuang Si Falls. Ni har säkert sett bilder här ifrån med ljusblått vatten och hur det rinner i olika etapper.

Det var fint men alldeles för turistigt. Det kom buss efter buss efter buss med turister som ville se, ta kort och bada där.

Vi hade dessutom hittat ett guldkorn dagen innan som var mer undangömt för turisterna och lokalbornas favorit.

Jag vet att jag har skrivit magiskt och fantastiskt redan men det är dom orden som kan beskriva det här stället. Jag tror att det kan vara topp 3 ställen i världen som jag har besökt.
Vattnet var lite blåare, det var lugnare och vi behövde inte trängas med en hjord av hysterika turister. För att klargöra, jag har inga problem med turister (jag är en själv) om de kan bete sig och inte är för många på ett ställe.

I Thailand lyckades jag aldrig hitta någon rätt som jag gillade men här i Laos. Ojojoj allt jag har ätit har varit gott. Att gå till kvällsmarknaden här i Luang Prabang och testa er fram bland alla matstånd är något ni måste göra. Min favorit var ett som erbjöd buffé med olika grönsaker, ris, nudlar etc. Till det kunde man välja om man ville ha fisk, kyckling eller korv som de grillade.

Förutom att ni får en middag för 20kr så har ni chansen att prata med lokalborna och andra turister som ni delar bord med. Här om kvällen träffade jag och Hanna en man från Spanien. Han berättade att sedan han gick i pension har han rest i Asien. Det här var sjunde gången han var i Laos bara i år.

Tanken var att vi skulle åka tillbaka till vårt favoritvattenfall idag men påvägen hem igår från Kuang Si Fall ramlade Hanna med mopeden. En hastig inbromsning och rullgrus är ingen bra kombo. Hon mår bra under omständigheterna men benet är rejält uppskrapat och som ni kan tänka er gör det mer än ont. Idag har vi hängt på hotellet för att det gör för ont för att sova eller sitta och det är outhärdligt att gå. För att försöka göra det liiiite lättare för Hanna stack jag iväg till mataffären medans hon lyckades sov. Där hittade jag choklad, chips, nypressad juice och pomfrites.

Om hon blev glad när hon vaknade? Jag ligger i alla fall på topp 3 listan över hennes favorit människor just nu.

Som sagt jag önskar att vi kunde stanna längre men jag kommer att komma tillbaka hit.

Måste bara tala om att ingen av bilderna är redigerade eller har filter. Det ÄR så här fint och ännu finare i verkligheten.

Nu måste jag packa men vi hörs i Ha Noi i Vietnam hörni!

Likes

Comments

Welcome to Lao PDR or as they call it Lao Please Don't Rush.

De lever upp till sitt smeknamn. Det är 0, zero, nada stress här. Redan på resan hit fick vi ställa in oss på att ta det lugnt. Vi spenderade nämligen 24h i en buss.

Vi skrattade mycket åt oss själva under vägen. Alla andra som var på bussen verkade ha stenkoll på läget. De räknade så de hade tillräckligt med pengar, de hade små kort på sig själva och visste vad varje stopp innebar. Jag och Hanna hade inte den blekaste. Vi visste att vi skulle till Laos. Ibland räknade vi våra pengar bara för att de andra gjorde det men vi visste inte om vi hade så det räckte och blev över eller om vi hade för lite. Som tur är så löser det sig alltid och vi fick våra visum utan problem.

Bussresan i Thailand gick bra. Det var sen när vi kom över grensen och åkte i Laos som det blev lite jobbigare. Istället för säten så var bussen inredd med våningssängar så man skulle kunna ligga ner och sova. Tanken var bra men det fungerade inte lika bra. Vägarna var serpentinernas serpentinvägar och det var så brant att motorn vrålade på 2ans växel för att orka ändå upp på berget. När vi väl nådde upp var det lika kringelkrokigt påväg ner och bromsarna började lukta bränt. I det här studsandet hit och dit och upp och ner ur alla hål försökte vi sova i 2 sekunder innan man slog huvudet i fönstret, studsade in i varandra (tur att det var Hanna jag sov bredvid och inte en okänd) eller vaknade av att man frös.

Det blev lite för mycket för bussen och den gick sönder längs med vägen. Vissa hade kanske tyckt att är jobbigt eller tråkigt men inte jag och Hanna. Det här innebar att vi kunde sova ostört i tre timmar innan vi blev hämtade av en annan buss.

Här står vi i Thailand och på andra sidan floden är Laos.

När vi kom fram till Luang Prabang på morgonen checkade vi in så fort vi kunde och la oss för att sova. Tanken var att vi skulle se oss omkring men energin fanns inte. Vi tog oss ut på kvällen och hittade till en kvällsmarknad. Jag vet inte om den här smörgåsen var den godaste jag ätit för att den var bra eller för att det var den var första riktiga måltiden jag ätit på 48 timmar.

Samtidigt som vi åt och föräldrarna jobbade i sin matvagn satt ena dottern med mobilen i högsta hugg och nattade lillasyskonet. Det är så det ska vara. Alla är med hela tiden.

Likes

Comments

Igår var vi på vippen att bli strandsatta mitt i ingenstans. Min moped gick inte att köra, ingen förstod engelska och vi kunde inte lämna den för uthyrningsstället hade 2000 BTH och mitt pass.

Vi tar det från början. Igår var vår sista dag i Chiang mai och vi bestämde oss för att hyra varsin moppe för att ta oss till ett vattenfall. Jag tyckte att moppen lät lite konstigt när jag körde den men ingenting syntes och för att vara ärliga så är inte mopederna som man kan hyra alltid i bästa skick. Gasen kan glappa lite, bromsarna kan vara hårda och ibland så skramlar det om dem utan anledning.

Det var otroligt vackert både påvägen dit när vi körde i bergen och sen själva vattenfallet. Det var varmt, fuktigt och helt vindstilla så svetten rann från oss. Vi tog små pauser och fikastunder längs med vägen och när vi väl kom till toppen svalkade vi oss i vattnet.

Det tog ett tag att åka till vattenfallet och eftersom att trafiken är som den är här borta ville vi inte åka hem i mörkret. Vi kom ner i tid till våra mopeder men desto närmare vi kom desto konstigare såg det ut. Däcket var platt. Det fanns inte en gnutta luft kvar i det.

Där stod vi och undrade hur vi skulle lösa det. Vi kunde inte ringa någon, vi kunde inte åka någonstans och vi hade ingen i närheten som förstod engelska.

Tillslut kunde en vakt förklara på stapplig engelska att det fanns en bensinstation i närheten som kanske kunde hjälpa oss. Om han fortfarande hade öppet. Tror ni det var öppet? Nej, allt där omkring stängde klockan 17.

Sakta sakta åkte vi längs med vägen och hittade ett hotell som var öppet. Vi fick tag på vårt hostel som genast började hjälpa oss. Ägaren för vårt hostel rodda med allt. Hon pratade med killen som vi hyrde mopparna ifrån, som absolut inte kunde hjälpa oss på något sett. Hon pratade med receptionisten på hotellet som började ringa runt för att se om det fanns någon i närheten som kunde hjälpa oss.

Tre timmar senare när vi sitter svettiga, hungriga och som två frågetecken för att vi inte förstår något av det som sägs kommer vår hostelägare. Hon och hennes man kom som två räddare i nöden för att hämta oss. Vi lastade på min moppe bak på deras bil och Hanna fick köra bakom hela vägen hem.

Inte nog med att den här fantastiska power kvinnan fick hem mig, Hanna och våra mopeder så pratade hon dessutom med ägaren för stället vi hyrde mopederna i från så vi inte behövde betala något extra.

Nästan fyra timmar senare än tanken var från början var vi äntligen hemma.

Om det var värt det? Ja för som Hanna säger "Så länge vi inte är ensamma i skogen så löser det sig alltid och vi får en rolig historia att berätta"

Likes

Comments

Idag har jag mött ett djur som

* Äter 10% av sin vikt varje dag
* Honan är dräktig i två år
* De blir ungefär 65 år gamla
* Honorna och deras ungar lever i flock medans hanarna lever ensamma

Vilket djur har jag träffat? Elefanten!

Innan många går i taket ska jag berätta hur det ligger till. The elephant nature park utanför Chiang Mai är ett företag som räddar elefanter. De tar hand om dem som tvingas gå i stan för att bli klappade, de som gör cirkuskonster, de som tvingas bära människor dag ut och dag in och alla andra elefanter som far illa på grund av oss människor.

Parken är inte inhängnad utan varje elefant har en vakt/skötare som följer med den hela dagarna. Om elefanterna bestämmer sig för att gå till höger så går väktarna/skötarna till höger, om de börjar springa så springer väktarna/skötarna efter och om elefanterna bestämmer sig för att stå på ett ställe i 5 timmar (inte så troligt men om det sker) så stannar väktarna/skötarna där i 5 timmar. Anledningen till att de alltid har skötare med sig är för att se till så elefanterna inte ger sig iväg till den lilla staden där det kan ske olyckor för både människor och djur om de kommer och för att de inte ska bli tagna och användas som handelsvaror igen. Ni kan läsa mer om deras arbete på elephantnaturepark.org.

Nu när vi har klargjort att inga elefanter har kommit till skada så ska jag fortsätta berätta om min dag.

När vi kom dit fick vi börja med att byta om. Det var enbart för att skydda våra kläder så de inte skulle bli allt för smutsiga eller gå sönder. Sen var det bara att börja mata dem. Vi hade flera stora korgar fyllda till bredden med bananer och melonbitar. Vi hann knappt sträcka fram en bit innan de började tigga efter mer. Vi var fem tjejer och vi alla stod med stora ögon och djupt fascinerade över varelserna vi hade framför oss. De var så stora och redan efter några minuter började man se deras personligheter.

Under dagen var vi med fyra stycken elefanter. En ett år gammal bebis, mamman, en trotsig tonårskille och ytterligare en hona.

Det bästa under dagen måste ha vart när vi badade med dem. De sprang ner i vattnet och vi efter. Okej vi sprang inte ner för de är enorma och vi var fortfarande nervösa men det släppte mer och mer under dagen. Där var vi i vattnet försedda med varsin hink och kastade vatten på elefanterna och varandra. De dök under ytan, sprang omkring och satte sig nära oss för att vi skulle kunna kasta vatten över hela dem. Det var MAGISKT!

Efter vår badstund var det dags för promenad. Under promenaden fick vi varsin liten påse fylld med bananer så vi kunde mata dem under tiden. När vi matade dem första gången var inte den lilla babyn så intresserad men nu var det andra bullar. Var vi inte snabba nog tog hon tag med snabel runt armen och drog i den för att vi skulle skynda oss.

Innan vi åkte hem bjöd de på en buffé med den godaste maten jag har ätit sedan jag kom hit, vi fick se olika traditonella danser och tjejerna som uppträdde drog med oss upp på scenen så vi fick försöka hänga med bäst vi kunde.

Jag har så mycket bilder att visa er men vi börjar så här.

Den här dagen har varit helt fantastisk. Jag har skrattat, dansat och jag har blivit förälskad. Hur kan man låta bli när man spenderar en dag med sådana magnifika djur?

Den här dagen får 6 av 5 bananer.

Likes

Comments

Solen gassar, svetten lackar, blicken är stirrig, jag andas avgaser istället för syre och Hanna är borta. Jag vet inte om hon är framför mig eller bakom mig. Vi befinner oss mitt i Thailand näst största stads rusningstrafik. Det är trefiligt och omöjligt att försöka hitta varandra i en smet av bilar, lastbilar och mopeder som kör lite som de själva behagar. Nära paniken tänker jag bara att Hanna är en duktig förare. Hon överlever säkert. Jag ställer mig på sidan av vägen och kollar på kartan för att se vart jag ska sen är det bara "Gasa och brinn, Chansa och hinn!" resten av vägen.

45 minuter efter att vi startade, ungefär 42 minuter av dessa trodde jag att jag skulle dö, kom jag äntligen fram till vår destination! Gissa vem jag träffade där. HANNA! Japp, hon överlevde också. Vi befann oss vid Grand Canyon´s water park.

De har delat in det enorma vattenhålet i två sektioner för turister. Ett där man kan ta väldigt fina bilder och med cliff jump. Den andra delen är iordninggjord till en vattenpark. Gissa vilken vi valde att gå in på?

Vattenparken såklart! Ni vet hur man alltid drömmer om att vara själv i en vattenpark så man kan springa runt som man vill utan att stå i kö eller visa hänsyn till alla andra? Det var vår dag. Jag och Hanna sprang runt i hinderbanan, ramlade i vattnet och skrattade högt utan att någon var i vägen eller att vi var i vägen för någon. Jag kände mig som 5 år igen.

Mellan allt plaskande i vattnet satte vi oss i skuggan med en varsin lemonad.

Efter 3 timmar av lek var det dags att sätta sig på moppen och bege sig hemåt. Den här gången gick det mycket bättre. Svetten lackade som den alltid gör här, vi andades avgaser istället för syre men blicken var inte stirrig och vi höll ihop hela vägen hem.

Jag berättade för Hanna att jag tyckte att alla var så trevliga påvägen dit. De vinkade, skrattade och pekade. Jag log och vinkade tillbaka. Det här höll på ett bra tag tills jag inser att jag körde med stödet nere... Jag stannade på sidan av vägen och fällde upp det. Vinkandet, skratten och pekandet upphörde efter det.

Grand Canyon och Grand Canyon water park får 5 av 5 badbollar!

Likes

Comments