Jag har funderat lite på att lägga ut vardags-inlägg lite här och var. Då händer det ju lite mer här i mitt lilla flöde. Den största känslan jag har inför det är att jag är för ointressant för att ni ska orka läsa om min vardag. Jag menar, jag är ju ingen kändis, mitt liv ser ju ut som de flesta andras så varför ska jag skriva som om att jag vore känd, det vore väl bara dumt? Jag bloggar för att jag gillar att skriva och fota. Helst gillar jag att göra det bra också.

Jag är tyvärr inte den personen som slänger ihop en snygg outfit varje dag, snarare tvärtom. Det är nästan mer ett undantag att jag klär upp mig till vardags. Det är de dagarna jag är lite extra pigg på morgonen som det händer. Försöker oftast klä mig så bekvämt som möjligt, annars får jag stress. Därför är detta kanske ingen modeblogg.

Jag vet inte hur det ser ut där ni bor, men vart jag bor finns det inget tryck på att man ska klä sig fint, kan jag uppleva. Det är som konstigt här att komma dåligt klädd för att vara snygg då det är kallt ute, - än att komma i lite slappare klädsel. I alla fall hur jag upplever det. Folk blir som inte imponerade här av att man anstränger sig för att vara snygg. Bruk före stuk mer, är det snyggt också är det ju en bonus. Hur ser det ut där du bor? Bryr sig folk mycket i kläder, upplever du att du måste anstränga dig mycket eller tvärtom? Kul att veta. Sen vill jag absolut inte säga att folk klär sig dåligt här, men man klär utifrån vad som krävs. I skolan där jag tillbringar min vardag så är det ju inga direkta krav, folk går i jeans som mest. Förutom ekonomi, dom har business friday. Dom är fina en dag i veckan;) Men det är ju för att dom förväntas att göra det. Det gör ju inte vi andra, så därför gör vi det inte på samma sätt helt enkelt.

(finns ju så klart folk överallt som är mer eller mindre mån om klädsel, inget fel med det, det är ju ett intresse)

Jag vill absolut inte vara någon översittare på den här bloggen. Med det menar jag att det är jag som bestämmer och att ni ska gilla, följa mig för allt jag gör. Jag vill göra det som du kan relatera eller inspireras till, eller bara det som du tycker är kul och då måste det ju vara genom något jag själv gillar. Kan man säga att du som läser och jag som skriver delar intresse, att istället för att jag är ''chef'' och du är följare så har vi något gemensamt? Jag vill inte att du ska uppleva mig som att jag gör detta för att du ska se mig eller ge mig bekräftelse. Jag gör något jag gillar och om du tycker det är kul också så blir jag bara glad, helt villkorslös bekräftelse i sådana fall. Du kommer hit för att det jag skriver är kul att läsa om, eller att det ger dig någonting samtidigt som jag skriver för att det ger mig något - och för att jag tycker det är kul. Men min poäng är att i och med det vill jag ju göra allt det här med god kvalité och den kan ju inte jag avgöra själv hur den ska vara. Jag kan ju bara utgå ifrån vad jag tycker är kul och finslipa det på mitt egna lilla sätt. Men det är ju bara jag, och den här sidan är ju inte till bara för mig. Då hade jag låst den.

Det frågor jag hade velat ställa till dig som läser är:

Vilka är dina intressen?

Vad brukar du tycka om att läsa om?

Vad kan du störa dig på?

Har du något tips på vad jag kan göra för att förbättra det som jag håller på med nu?

Tips kan vara allt ifrån att jag skriver med för mycket text - för lite text, för mycket/lite inlägg, innehåll med mera.

Du behöver absolut inte kommentera någonting, bara kul om du funderar lite extra utifrån det jag skriver. Och det spelar ingen roll vem du än är. Vill du svara/kontakta mig på något sätt så gör du det. Svarar som snabbast på instagram, DM's.

Tack för att du tog dig tiden att läsa.



Dagens outfit :D

Likes

Comments

Likes

Comments

​Klicka på bilderna för att förstora. Fler bilder hittar du till höger i bloggen.

Likes

Comments

Jag blir galen av att vara anonym, jag vill visa vem jag är. men jag vill inte vara för mycket, känner ni egen er?

Hatar den känslan, den kan dyka upp när som helst. Efter en redovisning eller efter man har hälsat på en människa man aldrig träffat tidigare. Man tänker ''fan, det där jag sa var onödigt, det lät jättedumt'' eller ''jag pratade nog för mycket''. (Bara jag som typ i 9 fall av 10 alltid ska komma på just det här innan jag ska sova? alla jävla dumheter man har gjort.😂)

Jag har funderat ganska mycket på att göra den här bloggen offentlig. Jag menar, jag hade ju ändå skrivit det här ändå för att jag tycker det är kul, den hade bara varit låst. Men i och med att andra kan läsa den nu så vet att jag kommer drabbas av den flera gånger, den där känslan som jag beskrev alldeles nyss. Har du tänkt på att våra innersta intressen är det mest sårbara någon kan gå på? Skulle någon påpeka att jag är dålig på att fota eller skriva hade jag inte brytt mig. Men hade man sagt att jag är konstig för det jag råkar tycka är kul, som är utöver stereotypen (till exempel intressen som att träna, vara med kompisar och fika) utan fota, måla, sjunga skriva så skulle ju jag känna mig som en utomjording. Dåligt för något som jag tycker om, dumt va? Eller att mina ord och åsikter är patetiska. Att vad jag tycker spelar ingen roll, så därför håller jag mig från att säga något. Känner du igen dig? Eller för mig, ''du leker vuxen''. Fast det är sådan jag är. 

Just det också om att man ska ha fötterna på jorden, att så fort man gjort någonting bra. Till exempel om man har lyckas bra på ett prov, gjort sin livs match eller tävling i den sporten man ägnar sig åt eller att man har gjort ett fantastiskt jobb, så ska nästan alltid någon kommentera något nedlåtande och dra ner dig på jorden igen. Man får inte känna sig strålande, för då är man jobbig. Har ju gjort samma sak själv. 

Det händer ju ibland att man sitter och överanalyserar sig själv, hur man ser ut, vad man lägger ut eller hur man ska bete sig. Och så ska man försöka förbättra det, men inte för mycket. Dumt va? Man måste verkligen lära sig att inte bry sig. Det finns nog inget så befriande. Och till er som aldrig har känt den där jobbiga känslan med att passa in eller som inte gör det längre, you go. Ni är mina förebilder, jag vill vara som er. Som bara kör sitt race. Ni skulle inte heller säga något dumt för att dra ner en annan persons entusiasm. Ni verkar vara de skönaste människorna på jorden. 

Tack för att du tog dig tiden att läsa.


Likes

Comments

Fota är något bland det bästa jag vet, jag bevarar vad som hände, ljus och stämning precis där och då. Jag är nog inte heller ensam om att sitta och titta tillbaka på gamla bilder.

Vi ser ju alla olika på saker och ting. Enligt mig själv, så anser jag ju att mina foton är dom bästa. Inte för hur dom är tagna, jag talar om skicklighet med mera. Sådant kan jag inte så mycket om, jag är en riktig amatör, självlärd, jag fotar när det är fint och förhoppningsvis blir bilden fin. Anledningen till att jag just tycker att mina bilder är dem bästa är nog för att när jag väl sitter och tittar tillbaka, så hamnar jag på samma plats igen som bilden togs igen. Man förvandlas lite till det jaget man var då, stolt över den vandringen man nyss hade gjort, man kanske skrattar för att man kommer på något roligt som hände samtidigt eller samtalen man hade. Det är bara jag egentligen som känner till allt bakom mina bilder, ibland delar jag den upplevelsen eller historien med någon annan och då är det våran lilla grej. Och jag kan inte känna alltid igen det på samma sätt i foton tagna av andra, vi alla har våra egna unika foton med egna unika historier bakom. Fint va?

En tråkig sak är ju att nu för tiden när vi ska dela med oss utav våra bilder, så fokuserar vi så mycket där och då i det ögonblicket på att dela en så snygg och tillgjord bild som möjligt. Den sista bilden i det här inlägget, som jag även postade på instagram för ett tag sedan är ju ett klockrent exempel. Det låg ju inte bara sådär av en händelse när bilden togs. Det ligger lite arbeta bakom den. Helst ska den vara felfri. Till exempel, vi sitter ute en fin kväll men ögonblicket prioriteras bort. Jag faller ju själv för detta. Vi sitter länge och försöker få till en snygg bild på sällskapet. Samtidigt försöker vi övertyga alla andra om att det inte alls var så, vi försökte inte alls sådär mycket för att det skulle se fint ut. Trots allt jobb man lagt ner så skiner det ju ändå igenom. Men å andra sidan, hårt jobb ska inte heller underskattas. Är det en bra bild så är det så, och det är ju inget fel med att ta fina bilder. Men ibland önskar jag att man började värdera om ibland, det behöver inte alltid vara fint för att vara fint. Förstår ni?

Tack för att du tog dig tiden att läsa.

Likes

Comments

Jag har alltid tyckt det har varit svårt att beskriva sig själv. Vad man är säger så är det ju endast min egna bild jag kommer ge fram, kanske förskönar jag den lite också, gör den lite finare och ytligare än vad den är. Man beskriver sig ju olika också beroende på vilket tillstånd man befinner sig i. Är jag på gott humör så kanske jag känner mig oövervinnelig, då skulle jag nog tala om mig själv som bättre än om jag hade varit ledsen, eller lite nere. Egentligen är ju jag ointressant. Varför man ställer denna frågan till andra är ju inte direkt för att få en bild utav dom att gå på, snarare tvärtom. Vi kommer inte alls lita på vad personen säger. Vi kommer helt själva avgöra hurdan den personen är, si eller så. Men genom att ställa den frågan ger vi ju den andra en chans, vi ser redan vad som är rimligt. Antingen underdriver personen och framställer sig själv som dålig, den kanske säger jag är tråkig. Vi vet mycket väl att personen inte är tråkig, innan vi ställde frågan som fick personen att gå igenom sig själv kunde vi lika gärna sitta och skratta åt personens fantastiskt roliga skämt. Men vi förstår att personen mådde dåligt av frågan, vi kanske gick för nära. Stämningen blir stel.

En annan person kanske ger ett överkryddat svar. Den med det överdrivna svaret kanske säger något liknande som att den älskar att träna innan skolan eller jobbet, kanske till och med på lunchen, personen har mycket pengar och aldrig har haft ett problem. Den gillar att vara med kompisar och har mål i livet. Till sist avslutar den personen med att dra ett skämt. Så klart är den personens svar lättare att hantera, personen sken upp och fick skryta lite. Men jag kanske går därifrån med en dålig smak. Här där jag bor uppe i norra Sverige ska man gärna ha båda fötterna kvar på jorden... Mina exempel på svar kan ju givetvis variera i längd beroende på hur öppen personen vi har framför oss, eller den vi läser om är.

Jag ogillar starkt den här typen av fråga, ''Vem är du'' ''Beskriv dig själv med några ord''. I alla fall när jag ska berätta vem jag själv är. Jag anser nog mest att jag är den jag är. Om jag är kul eller inte avgör ju den andra personen. Eller om jag är snäll, eller om jag är pratglad, ambitiös, sur, eller jobbig med mera. Dumma frågor. Enligt mig är de intressanta frågorna - vem vill du vara, vem vill du bli, hur vill du att andra ska uppleva dig och vart kommer du ifrån? I alla fall när jag pratar med andra. Alla dessa frågor har inte den där självrannsakande och dömande tonen i sig. Nästan tvärtom. Jag hade gärna svarat på den typen av frågor, det hade varit ren bekräftelse. Det är lite mer ''bry-het'' i dom.

Jag försöker ofta styra undan fokuset från mig när den där frågan dyker upp. Eller så brukar jag inte kunna svara på den typen av frågor, för mig är den faktiskt alldeles för svår. Hur jag är kommer ni att se. Ni har säkert redan bildat er en uppfattning om hurdan jag är och jag vill inte sitta här och bevisa något tvärtom eller inte. Och det är inte för att låta dryg eller obrydd. Helt tvärtom, jag bryr mig väldigt mycket. 

Tack för att du tog dig tiden att läsa.

Likes

Comments