View tracker

Innan jag åkte iväg som au pair var jag den där typiska tonåringen som är både bortskämd och lat och som ännu inte riktigt visat sig kunna sköta sysslor i hemmet eller en generell vilja till att hjälpa till. Det fanns inte en chans i världen att jag skulle kunna åka iväg som au pair, jag som knappt visste hur man satte på en tvättmaskin och jag som vägrade att frivilligt tömma disken.

Att vara en au pair är för mig en väldigt stor utmaning. Trots att det är jobbigt med utmaningar fylls jag samtidigt av en slags stolthet då jag ser att, och hur bra, jag faktiskt hanterar dem. Jag ville åka iväg som au pair för att utvecklas och växa. Därmed är jag ärligt talat glad över att det är utmanande.Helt plötsligt finns det som ingen valmöjlighet angående sysslor och att hjälpa till. Antingen gör jag det eller så gör jag det. Vad det än är så gör jag det helt enkelt. Skillnaden är hur min inställning till uppgifterna är. Numera ser jag nästan fram emot tvättmåndagarna, blir exalterad när jag ska ta bilen för att göra ärenden åt min värdmamma. Jag dansar omkring mellan mathyllorna på affären, blir bubblande av kreativitet när jag packar barnens matlådor, säger ”tjoho” när en soppåse är full och redo att tas ut till soptunnan. Mina föräldrar kommer med stor sannolikhet tro att de är i ett parallellt universum när de hälsar på och ser hur surrealistiskt mitt agerande och beteende är. Alla sysslor och ärenden är en stor del av det år jag valt att utföra och uppleva, och därmed kan jag lika gärna göra allt med ett klichéaktigt leende på mina läppar. Allt handlar om inställning.

Min inställning är otroligt positiv även gentemot de stunder som fått mig att stänga in mig på mitt rum och gråta av ilska och svaghet. Anledningen till att jag gråter är för att det är svårt, och då det är svårt innebär det att jag måste kämpa lite mer än vanligt för att sedan komma ut starkare på andra sidan när jag insett att jag faktiskt klarade av det. Bästa känslan, helt ärligt.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Själva spontaniteten och situationen gjorde hela dagen otroligt speciell. För några dagar sedan skriver en av mina nya vänner att hennes väns värdmamma fått tag på ett antal gratisbiljetter till Global Citizen Festival som hon gärna kunde tänka sig dela med sig av. På något vänster slutade det med att jag och mina vänner helt enkelt hade möjlighet att gå på denna stora konsert helt gratis. När man får ett sådant erbjudande är det självklart att man tackar "JA!".

Vi köade i timmar i Central Park för att komma in på festivalområdet där vi sedan spenderade resten av dagen tillsammans. Det var så häftigt att konserten var i Central Park och att det var så mycket människor. Omgivningen, vädret, artisterna och konsertens ändamål var fantastiskt - men det bästa var sällskapet!

Läs mer om denna musikfestivals ändamål här.

Likes

Comments

View tracker

New York City med Cecilia

Likes

Comments

Idag hade biblioteket här i Hampton Ice Cream Day för alla barn. Under de senaste veckorna har Dylan och Alexia haft en tabell som de fyllt i varje gång de läst, som de idag lämnade till barnavdelningens bibliotekarie för att få sig ett pris. Fantastiskt att se hur exalterade och glada de var när de valde varsin leksak och skrivbok som belöning för allt läsande. På bibliotekets baksida var en glassbil parkerad för alla duktiga läsare som fick varsin gratis glass. Även de som hjälpt barnen att läsa och läst för dom fick sig även en glass (tjoho!). Barnen hade möjlighet att skriva sina egna rekommendationer av böcker som de läst och tyckt om så att barn i framtiden kan få bra lästips på biblioteket. Dylan och Alexia var riktigt engagerade och vi underhöll oss ett bra tag på förmiddagens mysiga event! Innan vi gick hem igen hann vi ta några härliga bilder på oss själva med bibliotekets polaroidkamera. Förundran spred sig i luften när tomma bilder kom ut ur kameran och sedan började framträda. Magi, tyckte Alexia som skrev upp "Poleroyd Camera" på sin önskelista så snart som vi kommit hem.

Likes

Comments


JAG UPPSKATTAR

1. Jelly Bean Challenge som kvällssnacks.
(barnen älskar det, och det är väldigt roligt!)
2. När föräldrarna sms:ar
(Dom använder sig av "diktering", vilket innebär att dom pratar in meddelandet i telefonen. Det låter så komiskt! "okej dot dot dot. What time questionmark")
3. Att det finns allt möjligt i köket att äta
(uppskattar framförallt chipsen och jordgubbarna)
4. Att detta hus är otroligt vackert
(jag bor i en inredningskatalog!)
5. Musiklistorna som spelas i husets högtalare
(låtar som jag kan och har lyssnat/lyssnar mycket på!)

JAG OGILLAR
1. Att gå på plattorna vid poolen
(dom blir brännheta i solen)
2. Trafikreglerna
("No turn at red"?! Sverige har bra trafikregler, så varför kan inte USA ha samma?)
3. Dollar
(Dollarn än just nu värd 8.4605 svenska kronor. Det är inte lätt multiplikation)
4. Att jag har för lite kläder med mig
(alla andra klär sig så fint, och jag klär mig i samma kläder varje dag)
5. Temperaturskillnaden mellan inomhus och utomhus
(76°F / 96°F)


JAG HAR LÄRT MIG
1. Att vika handdukar på coola sätt
(olika handdukar viks dessutom olika!)
2. Nya ord på engelska. T.ex "köksredskap" och "tvättkorg"
(och jag är alltid lika stolt då jag använder de orden)
3. Hitta till affären
(och bakvägen hem!)
4. "Hi, how you doin'?" är en hälsningsfras och inte en fråga.
(och min värdmamma säger att "fine, and you?" alltid är det korrekta svaret)
5. Otroligt många namn!
(och många här har väldigt, för mig, konstiga namn. Jag förtjänar en guldstjärna!)

Likes

Comments

I förra inlägget skrev jag om det jobbiga jag upplevt med att vara på ett ställe där allt är nytt, och om hur svårt det kändes i början. Men sommartider och semester innebär enligt min värdpappa även att vi liksom bara hänger och har det gott, vilket inte alls är så pjåkigt.

Dag tre för mig innebar äntligen lite orientering och instruktioner. Därefter har mina uppgifter blivit allt tydligare och detaljerade, vilket innebär att jag känner mig mycket mer bekväm. Det viktiga att påminna sig själv om när man är i denna situation, där allting är nytt och oklart, är att våga fråga. Fråga vem som helst, om vad som helst, hur mycket som helst. När jag väl började våga fråga slutade jag inte fråga förrän jag var säker på att jag förstått allt korrekt och visste precis hur det i fråga skulle gå till. Eftersom jag vill göra det jag gör så bra som möjligt är det viktigt för mig att veta hur de olika handdukarna ska vikas och vilka rengöringsdukar som används till vad.

​​De sociala sammanhangen har blivit till någonting trevligt som jag, istället för att gruva mig inför, ser fram emot. Hindret var nog att jag kände mig så obekväm med allt det nya så att min försiktighet och tillbakadragenhet fanns hos mig hela tiden. När jag sedan kom att känna mig mer bekväm med mina uppgifter, kunde jag vara mer bekväm bland andra. Alla människor jag stöter på är supertrevliga och intressanta, och jag blir i smyg lite smålycklig varje gång någon kommer in och hälsar på mig. "Hi ya, Selina! How you doin'?". Dom vet vem jag är! Nu kan jag njuta av den där speciella och kaotiska atmosfären, njuta av all god mat och att leka galna lekar med alla barn utan att försöka gömma mig undan. Nu är det ingen big deal ifall det kliver in fem okända människor i huset längre - så länge jag får veta vilka dom är såklart..

Föräldrarna är väldigt omhändertagande, och har snabbt fått mig att känna mig som en del av deras familj. Trots att barnen är borta och jag är ledig tar dom med mig till stranden. När dom varit förbi Starbucks kommer dom hem med någonting till mig trots att jag inte beställt någonting. När jag ska vara ledig ett tag ger dom tips på vad jag kan hitta på eller vart jag kan åka. Och när jag är med barnen är allt som bäst. Barnen är glada och positiva och är båda väldigt karakteristiska. Det tog inte länge för oss att knyta band, och inte länge innan jag fick höra att dom älskar mig. Så det svåra har inte angått barnen, utan faktiskt allt runtomkring. Men som tiden går löser sig allting bättre och jag vänjer mig sakta men säkert med mitt nya liv. Resan har ju faktiskt bara börjat. Tänk vad mycket mer som kommer hända, och hur mycket mer jag kommer utvecklas!

Likes

Comments

Nu när jag skriver detta har jag varit i min värdfamilj i exakt en vecka! Tjoho! Det känns fortfarande nästan lite overkligt, och det är både skrämmande och fantastiskt att inse att detta nu är mitt liv i ett år framöver.. Jag tänkte skriva lite om de utmaningarna som jag mött under den första veckan, och vad som är svårt för mig med att komma till allt detta nya. Senare kommer jag lägga ut ett inlägg om hur jag faktiskt börjar vänja mig och komma in i allt.

De första dagarna var riktigt svåra då bokstavligt talat allt var nytt för mig - ny stad, nytt hus, nya människor, nya rutiner och nya regler. Trots att det är trevligt att gå ut och äta på restaurang, eller gå på barnmuseum så är det energikrävande på en ovanlig nivå på grund av alla nya intryck och strävan om att ständigt vara rolig, snäll, kreativ och social. Dessutom gick det inte att neka faktum om att jag fortfarande var jetlagged. Jag bönade och bad om att jag skulle kunna komma in i allt det nya så snart som möjligt, och bet ihop för att ta mig dit. 

Eftersom min värdfamilj just nu är på semester i sitt sommarhus innebär det lite annorlunda levnadsvanor. Mina värdbarn åker för visso iväg på summercamp halva dagen. Kvällarna däremot består ofta av något typ av party - birthday party, BBQ party, poolpart. Tjohej, tänker ni. Jag också i och för sig. Det är väldigt spännande att vara med på dessa bjudningar och träffa alla coola människor och äta all god mat som serveras. Barnen sysselsätter sig själv då de leker med alla andra barn, och kräver därför bara ett av mina två ögon ifall jag själv inte är och leker med dom. Jag är varken en vuxen eller ett barn, dock, vilket gör så att jag automatiskt hamnar lite utanför dom sociala umgängena. Jag känner mig helt enkelt lite ensam.

Faktum att det kommer och går människor i huset hela tiden är ovant. Helt plötsligt är det fem snubbar som ska rengöra fönster, eller fem av värdpappans brors vänner som ska bada i poolen, eller en familj som ska bo här några nätter. Det är ingen big deal för familjen, men för mig är det jätteläskigt! Jag vet inte vilka dom är och jag vet inte hur jag ska bete mig eller vart jag ska gå iväg.

Partyn kräver viss planering, vissa förberedelser och viss energi av föräldrarna som helt enkelt blir lite för upptagna av sommarlivet för att visa mig in i allt det nya på ett ordentligt sätt.. De allra första dagarna gick jag runt som ett stort frågetecken som knappt visste mina uppgifter. Samtidigt var jag väl medveten om att föräldrarna hade förväntningar på mig. En taskig kombination som jag inte alls tyckte om. Inget agg mot familjen, bara mot situationen. Jag studerade allt in i minsta detalj för att kunna härma och göra likadant. Det funkade till viss del, men inte fullt ut. Det jag inte gjorde var fel för att jag inte gjorde det, och det jag gjorde var fel för att det inte var riktigt på det sättet som det brukade göras på. Psykiskt nedbrytande för mig som är perfektionist och vill göra allting superbra.

Biter ihop!

Likes

Comments

I Torsdags fick vi åka iväg till New York för att få en guidad tur och åka upp till Rockefeller Center.
Dagen började med fem timmar kurs om CPR och AED etc, så det var otroligt härligt att äntligen få åka iväg och göra annat än att sitta i ett klassrum. Bussresan in till New York City tog dock en timma längre än väntat, så vi fick inte lika mycket tid inne i New York som vi hade trott. Vår guide hoppade på bussen och berättade vad han visste om lite ditt och datt, och vi fick hoppa av bussen för att se bland annat Frihetsgudinnan. Efter vi åkt omkring lite i staden släpptes vi av vid Rockefeller Center. Efter vi sett den mest fantastiska utsikten över New York och fotat den flera gånger om, begav vi oss mot Times Square för att köpa mat på McDonald's innan bussresan tillbak till skolan. Vi kämpade mot klockan då vi sprang genom de trafikfyllda gatorna som en förskoleklass för att tillslut hitta bussen som stod på 34th Street. Det var en fantastisk trip med fantastiska människor!

Likes

Comments

De fyra första dagarna i USA som au pair hos Cultural Care spenderas på deras Training School på St. John's University i Oakdale. Så helt riktigt är jag här för att sitta i skolbänken och studera. Dagarna består därför till störst del av lektioner som handlar om hur man ska hantera situationer man kommer hamna i som au pair, vilket kommer vara till stor hjälp under mitt kommande år som au pair. Första dagen pratade vi mycket om praktiska saker som t.ex säkerhet, medan vi under dag två oratade mycket om det psykologiska som händer både ens barn, värdföräldrar och en själv. Idag har vi jobbat på från klockan 8am till 8pm, och har bara en del kvar av hela kursen (HLR) innan vi får vårat, vad vi tycker, välförkänta diplom!

Vi är sammanlagt 280 au pairer på St. John's denna vecka, och några ytterligare på en annan. Campus är fantastiskt vackert, men det som gömmer sig på insidan är inte lika charmigt. Vi är indelade i klasser på cirka 30 stycken, med blandade länder. Lektionerna är väldigt lärorika och, enligt mig, intressanta. Och trots att lektionerna är så långa så vägs det upp av att jag sitter just bredvid AC:n (det är olidligt varmt både inne och ute) och att min grupps lärare är helt fantastisk! Hon har en otrolig entusiasm och energi och ser, samt bryr sig om, alla. När hon såg att jag kliade på mitt ben skulle hon promt gå och hämta en kräm att smörja på mina kliande myggbett! Så omtänksam och go'. Förutom att gå igenom vår arbetsbok och läsa igenom texter, höra Barbaras tips, se småfilmer och diskutera har vi även fått både planera åldersanpassade lekar och själv fått leka och tävla lite.

På Tisdag kväll hade det anordnats en Candy Picnic, där alla länders representanter lagt fram lite gott och blandat godis och snacks från sitt hemland så att andra kunde smaka. Det stod framme bord för de olika världsdelarna och flaggor för dess länder där godisskålarna fick stå. Efter mina smakupplevelser från den kvällen kan jag konstatera att Sveriges godis vinner med hästlängder mot de andra länderna! (men det är nog inget annat land som håller med om det efter att ha smakat Djungelvrål...)

Likes

Comments

10.15 satte jag mig på flygplanet mot Stockholm, med Ivar i min hand. Att säga hej då till mina föräldrar gick oväntat bra då vi nog alla förstod att tårar inte skulle göra det lätt. När Ivar och jag senare landade i Stockholm, köpte vi snart med oss lunch att äta. Vi placerade oss på en liten gräsplätt just utanför Arlanda för att luncha innan vi mötte upp mina kusiner som anlände med tåg. Efter ett långt, helt underbart hej då till Ivar rullade min väska mot gaten, hand i hand med kusinen Cecilia som ska iväg på samma galna äventyr som mig. Vi mötte snart upp ett stort gäng andra Au Pair tjejer som vi under ett bra tag haft kontakt med i vår gruppchatt på Facebook. Eftersom vi åkte som en grupp fick vi Au Pairer sitta med varandra i planet, och jag fick sitta med Cecilia.

När man har trevligt sällskap och en tv skärm framför sig är det svårt att sova - men det gjorde inte mig någonting då adrenalinet ändå lyckades hålla mig vaken tills min säng på Training School var bäddad. Vi köade i vad som kändes som timmar innan vi äntligen var ute från flygplatsen och fick skjuts till skolan. Klockan var 6 på morgonen, svensk tid, när jag äntligen fick lägga mig i den tokvarma sängen på St. John's University för att ladda upp inför allt vad Tisdagen senare kom att erbjuda.

Likes

Comments