View tracker

Folk som medvetet gör ett val att inte plugga förstår förmodlingen inte hur det känns. Att känna en sådan press att prestera att man får svårt att acceptera ett dåligt resultat och att man kan må dåligt över att få ett C i betyg, så dåligt att man gråter och får ångest. 

Jag var inte den bästa i skolan på mellanstadiet, men när jag började högstadiet började jag satsa på skolan. Det var ju en ny klass, nya lärare och jag hade ju faktsikt börjat ​högstadiet, ​nu var man ju tvungen att ta lite mer ansvar än innan​. Det blev en nystart för mig. Jag kommer ihåg att jag fick mitt första A på mitt första SO-prov i 7:an. Jag kommer ihåg känslan, hur glad och stolt jag var över mig själv. Jag kommer ihåg hur imponerade mina klasskompisar som endast fått E blev. Jag kommer ihåg att det var då jag bestämde mig för att alltid försöka sträva efter att få A. Det var såklart omöjligt att få toppbetyg i allt, men jag ville försöka komma dit ändå. För den känslan jag fick av ett A var otrolig.

Jag har ofta prestationsångest. Över dansen, över träningen, över att vara en bra vän och dotter och över skolan. Min sociala ångest försvårar det, men det gör inte att jag sänker kraven jag har på mig själv. Att jag har så kallad social fobi gör inte att jag inte tänker försöka göra allt som alla andra gör, eller att jag inte kommer blir besviken på mig själv när jag inte klarar det. Jag älskar att vara produktiv och om jag har haft en produktiv dag har jag haft en bra dag. Att jag lyckas bra på dansen eller gymmet, eller att jag gör något snällt mot någon annan gör mig inte lika nöjd. Det är betygen som har mest betydelse. Det ger mig en sådan tillfredställelse att se betyget A på mina provpapper. Då vet jag att jag gjort bra ifrån mig, när jag får toppresultat. Jag kan inte riktigt få den bekräftelsen av dansen eller av kompisar. Sen är det ju så att jag många gånger kan bli nöjd med ett B, och i vissa fall C, men det är mina A som gör att jag mår bäst. Kalla mig prestationskåt för det är väl det jag är.

 Jag är medveten om att jag har väldigt höga krav på mig själv. För jag kan inte känna mig stolt och nöjd om jag inte får det högsta och bästa resultaten man kan få. Jag är också medveten om att bekfräftelsebehovet som mina betyg fyller inte heller är bra. Man har ju fått stämpeln "A-barn" av många, och för vissa sätta ännu mer press. Och ja det gör det, men det är också något som pushar mig, som gör att jag vill vara bättre än alla andra. För det är vad jag är, hon som är duktig i skolan.

Men, det har sina nackdelar. Många tycker att det är obegripligt att jag blir besvkiken när jag får ett C eller B. Andra blir till och med arga. De förstår inte att man inte kan vara stolt över, eller i alla fall nöjd med ett C. För C är ett bra betyg! Jag vet det. När andra får C blir jag jättstolt över dem. Men jag kan inte vara lika stolt över mig själv när det är jag som får det betyget. Det kan ju anses rätt skevt att jag peppar dom över ett C samtidigt som jag deppar över mitt B, men jag har andra krav på mig själv än vad jag har på mina klasskompisar. Men ja, nackdelar. Att sitta uppe mitt i natten och plugga för att ​man måste få A. ​Att inte ha tid att sova, slappna av, träffa vänner, hålla på med fritidsaktiviteter, äta... Att bli sur på sina klasskompisar när de inte tar grupparbetet seriöst. Att komma hem efter skolan och gråta över att matteprovet gick dåligt. 

När vänner säger "det gick säkert bra" eller "det är inte hela världen" eller "​ett​ F kommer inte göra något" förstår de inte hur offatbart det låter i mina öron. Jag har aldrig fått ett F och det är något jag är stolt över. Jag skulle bli helt ​förstörd​ om det nu skulle visa sig att det är vad mitt betyg blir på det här matteprovet. Det skulle vara hela världen för mig och jag är säker på att det gick dåligt eftersom att jag inte ens förstod alla E-uppgifter. Ångesten jag kommer ha fram tills att jag får reda på mitt resultat vill jag inte tänka på. Jag kommer säkert gråta ett antal gånger till idag innan jag ska iväg till dansen och försöka prestera bra samtidigt som jag kämpar med min sociala ångest. Jag kan inte bara släppa det och trots att du inte tycker att det är något att vara ledsen och gråta över så är det det för mig. 

Det känns inte som att jag får fram hur dåligt jag kan må över min prestationsångest. Att jag "inte ens behöver plugga för att få A" är bs. Tro mig, jag pluggar men det är också därför jag presterar. 

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

I dagens samhälle blir man förminskad om man har känslor. Om man är ledsen blir man nedtryckt, får höra att man bara söker efter uppmärksamhet, och blir påmind om att andra har större och viktigare problem. Och man hinner inte ens öppna munnen innan andra börjar jämföra sina problem med ens egna.

Och det har verkligen blivit en slags tävling om vem som har det värst, eller är mest ledsen. Ätstörningar, självskadebeteende, depression, ångest, stress, ja allt möjligt. Om man försöker nå ut med något av dessa, och berätta om sina egna erfarenheter blir man nedtryckt, förminskad och jämförd med andra. Man har typ inte tillåtelse att vara ledsen, gråta och må dåligt över sina problem. För om folk har det ”värre”, har dina egna känslor noll betydelse. Att när man berättar för någon om hur man mår och får höra "Aa men jag mår faktiskt också dåligt..." är nog en av det värsta sakerna jag vet.

Man är oftast ledsen på grund av en anledning. Om man sedan gråter över det, då mår man ju uppenbarligen dåligt. Och då behöver man verkligen inte någon som kritiserar en. Att någon jämför sina problem med mina kommer inte få mig att må bättre. Att bli kallad ”uppmärksamhetshora” kommer inte få mig att bli glad och glömma mina problem. Att hela tiden få höra om alla andras problem, och att de har det värre än mig kommer inte få mig att sluta gråta. En person som får höra detta kommer må sämre, oavsett om man säger detta för att hjälpa eller ej. 

SLUTA säga att man bara är ute efter uppmärksamhet när man är ledsen. Om jag börjar gråta i ett klassrum fyllt med folk finns det en enledning, och den anledningen är inte att jag vill ha uppmärksamhet. Tänk efter lite, vad tjänar jag på det? SLUTA säga till mig att jag ska sluta gråta över mina problem, att jag ska "ta tag i mig själv, rycka upp mig", och att det är onödigt att må dåligt över grejen som jag gråter över i just den stunden. Tror du att det hjälper? För det kan jag säga att det inte gör. SLUTA berätta för mig, gång på gång när jag är ledsen, att folk har det värre. Det får ju inte mig att må bättre på något sätt, utan du förminskar bara mina känslor och får mig att känna mig värdelös.

Alla är inte lika känsliga. Alla gråter inte över samma saker. Alla har gått igenom saker som påverkar dom. Alla reagerar inte på samma sätt som du. En händelse som inte har så stor betydelse i ditt liv, kan vara hela världen för en annan person. Ha det i åtanken nästa gång, för då kanske du kan få personen att må bättre.

Likes

Comments

View tracker

Jag förstår inte riktigt det här med att "komma ut". Det är en så himla stor grej i dagens samhälle.
Det finns folk som känner sig tvungna att komma ut för i dagens samhälle antar man att alla är heterosexuella. Det är så himla fel.

Folk anses modiga för att de berättar om sin sexuella läggning. Varför anses man vara modig? Är det modigt att berätta vad för slags människor man blir kär i? Svar ja, för i dagens samhälle är det verkligen ett stort steg att gå emot normen och berätta det för folk. Men jag tycker inte att man ska behöva vara modig för sånt. Eller behöva ha ångest och må dåligt över hur man känner för en viss person, för att det ses som "onormalt". Det finns inget rätt och fel i kärlek, iallafall inte när det gäller vem man blir kär i. Det spelar ingen som helst roll ifall du är tjej/kille/ickebinär och blir kär i tjej/kille/ickebinär. Alltså, det spelar ingen roll eftersom att det enda som har betydelse är personen i sig. Om du trivs med personen, vad spelar det för roll vilket kön hen har?

Jag tycker inte att man ska behöva vara modig, och berätta att man är homosexuell, bisexuell med mera, bara för att folk antar att man är heterosexuell. Dock så krävs det av en på grund av hur dumma vissa människor är. Folk som anser att vara hetero är det enda rätta, homofober, transfober, med flera, har verkligen inte insett vad de står för. De står för att kärlek inte är tillåtna för alla människor. Bara mellan man och kvinna. Det spelar ingen som helst roll hur bra personen kan få dig att må, du får inte känna riktig kärlek om personen har samma kön som dig. Så om du är homosexuell eller liknande får du förbereda dig på att leva ensam förevigt. Tyvärr, tough luck :)

Asså haha, förstår ni hur sjukt det låter? Så kan man ju bara inte tänka. Och ni som säger "Jag är inte emot bögar, bara de inte gör något mot mig". Hur tänker ni? Om de inte är intresserade kommer de stöta lika lite på dig som en ointresserad tjej skulle. Och de accepterar antagligen din heterosexuella läggning, så varför kan inte du acceptera deras? Och du verkar inte vara obekväm av de heterosexuella tjejernas existens, så varför störa dig på homosexuella killars?

Att känna sig bekväm i sitt biologiska kön är inte heller självklart. Och det måste man acceptera. Om en person föds som tjej men känner sig som kille, låt personen klä sig i killkläder? Om en person föds som kille men känner sig som tjej, låt personen använda smink? Förstår inte varför folk har så svårt att acceptera detta då det inte är deras liv. Man kanske inte ens känner sig som varken tjej eller kille, och då får vi andra respektera det. Bland annat genom att tilltala denna med "hen" eller annat, om personen i fråga vill det! Men ni har ingen rätt att tycka att det är konstigt. Det enda ni har rätt till är att låta dessa människor va! Håll er utanför deras liv, och respektera deras beslut. Det är ju inte ert liv, så om du inte håller med dom om hur de väljer att leva sina liv, STAY OUT OF IT.

Jag lyckas aldrig skriva bra när jag verkligen vill. Men jag hoppas att ni förstår det jag försökte förmedla. Jag är verkligen inte insatt, så jag ber om ursäkt ifall jag sagt något fel. Men jag har tänkt på detta ett tag och ville skriva om det.

Likes

Comments

Varför saknar vissa människor spärrar? Spärrar som typ hindrar en från att säga vissa saker. Saker som kan såra andra. Varför har vissa människor inte dom?

Varför beter sig folk på ett respektlöst sätt mot andra i deras omgivning? Genom att vara omogen, kaxig, bete sig p-12igt, eller elakt. Vad är det som saknas i just dessa människors huvuden som många andra har? Vad är det som gör att dessa människor inte klarar av att bete sig normalt som så många andra kan?

Förstår inte folk att sakerna de säger kan såra andra? Att grejerna de säger kan vid fel tidpunkt få hemska konsekvenser. Varför känner folk ens behovet av att vara otrevliga mot människor i sin omgivning? Tror de att andra tycker om hur de beter sig? Fast att de blir tillsagda gång på gång om att de ska sluta och lägga av.

Varför känner vissa behovet av att kasta skit på andra? Att få dem att må dåligt? Varför ser vissa människor nöje i detta? Deras beteende är ju för fan mobbning, inser de inte det? Att säga saker som sårar, att trycka ner människor och få dem att må dåligt, att peka ut någon på ett sätt som gör hen obekväm, det är mobbning.

Jag blir på riktigt ledsen när jag får se sånt här. Jag blir ledsen över är att se folk som inte tänker sig för innan de pratar. Att se folk som inte vågar stå upp för sig själva, och inte vågar säga ifrån. Att se samma person, gång på gång, tvingas stå ut med att folk är taskiga mot dom. Eller folk som står upp för sig själva, utan att nån hjälper till eller säger ifrån. Vi i omgivningen har ett ansvar att stå upp för denna individ som blir utsatt. Men har personen som är taskig, mobbaren, inget ansvar? Det är ju på grund av den personen problemen uppstår. Och jag är så himla trött på att se den ansvariga komma undan gång på gång. Att dom kan bete sig hur elakt / omoget som helst, men sedan inte få konsekvenser.

Du mobbare, får jag snacka med dig?
Har denna människa som du trakasserar gjort dig något? Förtjänar denna människa allt skit du kastar på hen? Varför gör du det ens? Det är inte roligt, även om du ser nöje i det. Väx upp, mogna till, få in lite vett i skallen. Visa lite fucking respekt mot andra! Och yttra dig inte om det du tänkt säga kan kränka andra.
Denna människa du är retar / är taskig mot kan ha det så sjukt jobbigt ändå, och du hjälper inte direkt till med dina små "kommentarer" eller "seriösa frågor". Nej, lägg bara ner så gör du alla en stor tjänst.

Ursch, blir så sur över sånt här. Varför klarar vissa människor inte av att bete sig?

Likes

Comments

Som jag sa i förrgår tänkte jag skriva ett inlägg om gymnasiet. Och jag måste bara säga en grej innan jag börjar. Visst tycker jag att det ska bli intressant att börja på en ny skola och så, men alla andra känslor tar liksom över. Jag har svårt att se varför folk tycker att det ska bli kul, för jag ser bara nackdelar.

Det började med att jag var orolig över att inte komma in. Jag tar det bara kort, men jag mådde alltså dåligt för jag trodde helt ärligt att jag inte skulle komma in på ekonomi, som jag hade sökt. Vilket bara är fånigt pga att min poäng var både högre än det lägsta som krävdes, och medelpoängen. Dock så kunde jag inte släppa tanken helt förens jag såg på Hela Gotlands hemsida att jag kom in.

Sedan nu efter att ha slutat skolan, inser jag hur mycket jag kommer sakna alla. På skolavslutningen hade jag svårt att förstå att vi inte skulle gå i samma klass mer. Det kändes som att vi skulle ses efter sommaren som vanligt. Och jag tycker det är så himla jobbigt. Både för att jag har lämnat mina klasskamrater och lärare, efter tre år. Men också för att jag måste lämna min skola, efter att ha gått där i 6 år! Jag lämnar liksom tryggheten, förstår ni? Sedan är det också jobbigt på grund av att jag antagligen kommer börja i en klass med folk som jag inte känner. Och ja, jag vet att man inte kommer känna alla, men jag kommer inte känna en enda. Och det är inte endast jobbigt på grund utav det, utan också för att jag vet att flera stycken redan känner varandra jättebra. Så det är inte så att ingen känner nån, utan att vissa (jag) känner ingen, och andra känner varandra jättebra. Och då blir det svårt att komma in i en grupp med folk som redan känner varandra jättebra. Och problemet är inte att jag är blyg, utan att jag hatar att va själv, och inte känna någon, och inte ha den här tryggheten som jag haft i ett par år. Jag känner ju inte lärarna heller, och jag vet ingenting om skolan. Och det gör det ännu jobbigare för mig.

Och det finns dessa människor som säger att det är bara att börja prata med någon. Ehh, nej? Jag har tidigare tänkt att jag har rampfeber / scenskräck, men jag har börjat fundera på om jag har social fobi också. Och jag vet inte om jag har det, men jag har många av symptomen iallafall. Och det är liksom fysiskt omöjligt för mig att göra vissa saker. Min hjärna typ kortsluts och min kropp vill inte låta mig. Jag hittar varken på eller överdriver. Jag kämpade med att våga räcka upp handen i 3 år, räcka upp handen. Jag kunde inte, min hjärna ville varken låta min arm resas, eller min mun att uttala orden. Jag kämpade fortfarande sista året, med att våga föra presentationer för klassen. Och det var inte för att jag var orolig att göra bort mig, jag kunde inte bry mig mindre om det. Utan det var det faktum att det var så många som skulle ha fokus på mig, som jag inte gillade. Jag kände ändå mig trygg att prata framför alla enskilt, och om det hade vart mindre grupper hade det varit okej. Det var just det att en hel klass skulle lyssna på mig, som jag hatar. Dock har jag jobbat otroligt mycket med detta. I början grät jag typ efter att ha hållit i en presentation. Men nu i slutet av nian fick jag högsta betyg på mina tre sista redovisningar. Trots att hjärtat slog hur snabbt som helst, och jag darrade och måddes sjukt dåligt, gick det ändå bra.

Så förstår ni? Först mår jag dåligt för att jag inte tror att jag ska komma in på mitt val. Sedan mår jag dåligt över att behöva lämna alla, och lämna tryggheten. Sedan får jag panik på grund av att jag inte känner någon som jag ska gå med, och mår dåligt över det. Plus att jag känner press på att jag måste prestera dessa 3 år. Jag har ingenting att se fram emot känns det som, och det är därför jag har ångest över allting just nu. Det är så himla svårt att beskriva hur jag mår, och varför jag mår såhär, men jag försökte. Så japp. Livet som tonåring✌️

Likes

Comments