Header

Jag ville inte gå ur sängen i morse och verkligen inte dra upp persiennerna. Jag vaknade bokstavligen ihopkrupen under mitt täcke. Svettig och illamåendes. Vanligtvis vill man försäkra sig om att det bara var en mardröm, men den här gången ville jag inte ens ta reda på det. Jag visste redan att det inte var på riktigt när jag började vakna till.
Alla har en skräck. Påstår sig någon motsatsen så är det en lögn. Många vetenskapsmän anser att mardrömmar bland annat är till för att rensa hjärnans belastning och bearbeta känslor. Handlingen från många mardrömmar beror på en verklig händelse som gjort avtryck hos dig på ett eller annat sätt. Vilket för mig låter fullt rimligt.

Men förklara för mig då, varför i helvete jag drömmer om Zombiesar? HALLÅ?!

Jag tål mycket, men ni fattar inte hur dåligt jag kan må av en Zombie. Jag erkänner att jag är så jävla rädd för dem. De bara går där och ser så obehagliga ut, de lyssnar inte och de vill ärligt äta upp dig. Inget annat. Det finns inget hopp? En kannibal har åtminstone TALFÖRMÅGAN kvar. Vi snackar om döda, sjuka och obotligt farliga människor som oftast saknar KROPPSDELAR! Jag har till och med läst om att USA ska ha en krisplan för en eventuell Zombieinvasion... Och ni tycker att detta är kul?

Ser han mysig ut eller? Vill du ta i hand med honom? Ja men gör det! För all del han hade inte ätit dig. Han mår bara inte så bra just nu. Lovar. 

Det är inte enbart själva Zombiesen som skrämmer mig. Det är miljön runt om kring. Det är tragiskt att titta på en Zombiefilm tycker jag. Alla har blivit smittade, är sjuka i huvudet och jagar friska människor för att de är hungriga. Du kan bota dem ibland men det händer ju ytterst sällan. Ännu värre är det när de kan springa. Jag kan ta en långsam Zombie, fine jag hanterar den situationen. Men om de springer så gör jag det med.

Min mardröm skulle vara om jag hade dragit upp persiennen på morgonen och sett husen runt om kring mig brinna och se halva blodiga saker springer ute på gatan och äta människor. Plus att det står en tvär ond Zombiemästare utanför min dörr och väntar på mig. Ungefär som den skit arga Zombiesen i I Am Legend. Jag vet inte ens om det var en Zombiesmitta, men sjuka i huvudet var de allihopa i alla fall så det spelar ingen roll.

Med glimten i ögat tröstar jag mig över att jag inte räds för spindlar, slemmiga saker och ormar😉Jag mesar inte, men jag tycker helt seriöst att Zombiesar är så jävla läskiga.

Likes

Comments

Jag har klippt mig!!🙅🏻
Något jag aldrig skulle kunna tro om mig själv. Ärligt talat. Jag har sagt i säkert fyra år att jag vill klippa kort. Meeen..
Jag känner mig så naken! Visst tyckte jag att det var roligt till en början, dagen efter var dock inte lika rolig. Jag hade en sådan ångest haha! Gjort är gjort, tycker ändå att det blev helt ok💁🏻 Det växer ju ut igen.

Likes

Comments

Vilken udda färg på en kopp! Jag brukar vara skeptisk till gult, men denna färgen var häftig. Passar bra in i miljön till ett retroinspirerande kafé. Mys pys☕️

Likes

Comments

"Du är söt och allt det där, men jag kommer inte att dela mitt kaffe med dig."

Jag tror att det sitter psykiskt i oss att vi måste dricka kaffe för att bli pigga. Helt ärligt är jag isåfall ett undantag som människa i denna fråga. Jag kan lika gärna lägga mig ner och somna efter en kopp kaffe lika väl som att jag kan känna mig klarvaken och ha energi nog till en hel armé.
Enligt Axel innehåller även te koffein? Vilket mycket väl kan vara sant, bara att jag har total missat det. Jätte konstigt eftersom att jag drack ofantliga mängder med te som barn. Och hur ofta hör vi att någon får en energikick av en kopp te liksom?😏

Kaffe är i sin tur inte så tokigt för magens del heller faktiskt!
En kopp om dagen sägs vara bra för magen. En av de naturligaste formerna av medicin för tarmsystemet. Sedan är det vättskedrivande också. Så drycken har allt sina funktioner. Dock bör du vara försiktig eftersom att det blir retligt om du har en känslig mage.

Likes

Comments

En enkel fråga. Ta din tid till att fundera.

Är du den generösa typen som sponsrar med en peng eller två till olika insamlingar som stödjer kampanjer och välgörenhetsorganisationer m.m. Är du det?

Jag ser ofta hur dessa halvtomma insamlingsbössor står bredvid kassan i diverse butiker. En och annan unge frågar sin förälder efter ett mynt att få stoppa i. Jag brukar le gott åt deras goda uppmärksamhet och nyfikna blick. Dock är det inte alla vuxna som tänker lika i denna fråga. Jag kan inte klandra de föräldrar som svarar nej i den situationen. Jag kan inte heller påstå att dessa föräldrar är själviska lyxlirare som inte bryr sig om omvärlden. För att det vet jag ingenting om. Jag hör ofta hur människor vill predika om hur en god förälder och hur en lämplig samt respektabel vuxen bör vara. Bland annat genom att stödja olika organisationer med insamlingar genom att skänka just pengar. Jag säger varken bu eller bä om den frågan på grund av att jag känner mig kluven.

Ja, det är inte svårare än att ge bort en krona eller två för att bidra till något gott. Du hjälper en individ eller flera till ett bättre liv. Nej, jag hade inte litat på att de pengar som jag skänker skulle komma till sin rätta plats.
Och det är så, jag är fullt förstående till båda argumenten som slåss i dagens samhälle.

Jag tycker att det är fantastiskt att det finns så många människor som bryr sig och bidrar. Att det finns så många människor som lägger ner sin tid och själ på att försöker förbättra världen och livssituationer för människor som är i behov utav det. Fattigdom, krig och svält är några av de katastrofala livssituationer som många människor lever i idag. Men det finns väl mer än så?
Ett konstaterande som är känsligt och som stör många i denna fråga är att våra liv också är viktiga. Det är viktigt att jobba och utbilda sig i detta land för att klara sig. Det är viktigt att tänka på dina behov först. Jag kan inte påstå och spegla mitt liv som rikare eller mindre krävande än människor som lever i samma samhällsklass som mig själv. Jag har gått i skolan hela mitt liv och kämpat för mina betyg. Jag har en utbildning och jobbar heltid för att täcka mina utgifter. Sparar så mycket jag kan för min framtid, men ändå räcker det knappt. Och ja, så ser det ut för många. Men så klart det finns människor som har det värre. De gör det alltid.

Samhällssituationer i Sverige som jag tänker mycket på är bland annat ungdomar som lever i drog- och alkoholmissbruk, Kvinnojours-hem, mycket sjukdomsforskning, skolor och flyktingkrisen. Sedan tänker jag också försvara frågan i bidraget av just pengar. Pengar är ett avgörande i dagens många situationer. Dock är pengar som vanligt inte allt. Människor som resen jorden runt för att bidra på plats, de som bidrar med t.ex en kostnadsfri kampanj eller de människor som lär våra yngre generationer om hur situationer ser ut över världen. Dessa individer går under samma kategori som de människor som överhuvudtaget pratar högt om saken. Cred till er.

Själv bidrar jag inte så mycket som jag önskar ha kunnat göra. Jag är uppvuxen med diskussioner kring världssituationer och har alltid drömt om att resa som volontär till Afrika och Brazilien för att lära ut språk och sjukvård till barn som inte går i skolan. Det är något jag heligt och dyrt hoppas på att få göra och uppleva någon gång i mitt liv, när min livssituation tillåter det.
Förra veckan gav jag stöd till en organisation för unga och barn i tidigt missbruk. Den här gången gjorde jag det genom en större insamling via Miljonlotteriet. Jag hoppas innerligt att pengarna kommer till sin rätta plats. Jag väljer att tro på det den här gången. Och senast för ett par timmar sedan bidrog jag med en enkel namnteckning för att stödja en av de samhällsfrågor som plågar mig som mest.
Jag rekommenderar denna webbsida som en inspiration och en möjlighet till att kunna bidra på ett eller annat sett - https://www.minkampanj.nu

Jag uppmanar inte någon till att ens bry sig om man inte vill. Däremot tror jag att det är svårt att inte bry sig, alla bidrar till något med det man kan. Det minsta du kan göra är att skänka en tanke och prata om det för att offentliggöra frågan och möjliggöra ett eventuellt progressivt resultat.

Glöm inte bort att ingen är mer än en människa i slutat av dagen.

Likes

Comments

Är det redan slut på vintern? Skräll. Antar att vi beger oss mot varmare tider. Det gillar jag skarpt. Ska det vara kallt och jävligt så skall det också vara snö. Mycket snö.

Trevligt för alla lyckostar som fått ordentligt med snö i år! Önskar jag vore i era skor😁

Likes

Comments

Jag skrev ett blogginlägg idag mamma, läs det.

Jag hade en sådan prestationsångest som barn. Vilket idag är totalt obegripligt. Men det är sant, även jag kan. Det fanns anledningar som fick mig att total vägra skolan i många, många år. Vad som fick mig att gå upp ur sägen, klä på mig och gå ut till bussen var tanken av att jag fortfarande kunde utveckla mina prestationer. Jag kunde med gott samvete bocka av dag för dag fram tills den tidpunkt där jag nått mitt mål med resultat.

Jag var 6 år gammal när jag visste vad jag ville göra i mitt liv. Efter att jag och min klass haft studiedag hos brandkåren noterade jag att jag var tvungen att skaffa körkort. Jag kunde inte vara höjdrädd och att släcka bränder var ju en självklarhet. Jag var tvungen att vara stark, snabb och väldigt modig. Efter den dagen granskade jag mina föräldrar noga i trafiken. Jag klättrade olovandes på de flesta tak jag kom åt och jag studerade eld på nära håll. Jag försökte begripa hur lågan från ett ljus kunde hålla sig vid liv, jag försökte förstå vad syre var för någonting. Och för en 6- åring var det rena forskningsstudier! Jag sprang ikapp med hundar och red varje dag för att bli starkare och uthålligare än dagen innan. Mina föräldrar brukade köra förbi brandstationen en extra gång bara för att fråga mig hur det såg ut på insidan. Mest för att hålla mitt minne färskt och låta mitt intresse ta plats. Något jag hade problem med var att förstå hur man blev modig. Hur kunde jag träna min "modighet" och hade jag någon?

Det var vårterminen i första klass som jag lärde mig att skriva mitt namn åt rätt håll. Efter jullovet lärde jag mig att skriva utförligt som en 7- åring skall. Saken var bara att jag aldrig slutade skriva. Jag skrev på allt så fort jag såg en penna. Möbler, bilar, väggar, syskon, ben och armar. Jag skrev till och med på min häst. Jag skrev inte bara, jag ristade in! Aahaha mamma är fortfarande förbannad på mig för att jag ristade in toalet på toalettdörren. Och jag förstår henne. Hur mycket papper och böcker hon än fyllde mitt skrivbord med och önskade att det bara var en lååång trotsperiod, så upphörde det aldrig. Förens den dagen då hon insåg att jag var allvarlig och omedveten om att inte ge upp.

Jag minns att hon satte sig bredvid min säng en kväll och tittade på mig när jag rev ut blad efter blad av min dagbok med gråten i halsen. Hon frågade varför jag rev ut alla papper och jag svarade, "det blir fult! Ingen kommer vilja läsa mina böcker, fröken sa det idag. Hon sa att jag inte kan stava rätt och att hon inte kunde tyda min skoldagbok". Det var så jag lärde mig ordet tyda. Det gjorde lika ont i min själ som i min mors. Mamma stirrade på mig med ögon stora som tefat och blanka som på vattenytan. Sedan gav hon mig förslaget om att vi skulle träna varje kväll tillsammans om jag slutade skriva på mina syskon, huset och djuren. Och jag slutade.

Jag är en introvert människa. Inte speciellt lättstött, men lättåtkomlig om du trycker på mina svaga punkter. Och under min barndom var mina prestationer mitt främsta verktyg. Varje kväll satte vi på Nordman eller Nanne och skrev ihop. Grät en skvätt och diskuterade mina drömmar och ambitioner. När jag var 8 år gammal skrev jag min första novell och gav bort i present. För mig hade jag givit ut mitt första verk. Mamma såg det som charmigt och lät mig känna så. Jag sneglade ofta på mammas bokhylla och funderade på vart min första bok skulle stå.

En dag i 2:klass kom jag hem med ett handskrivet häfte. Jag tittade på mamma och sa, "jag ska fortfarande bli författare och klå dig. Jag kan träna själv nu." Hon bara log och kramade om mig. Jag trodde att mamma var en författare som valt att vara mamma istället. Där och då började jag förstå vad mod innebar. Mamma hade hjälpt mig att behålla min "modighet". Jag behövde bara lära mig att träna den på egen hand.

Och jag tränar fortfarande. Hela tiden, varje dag.

​Jag vet hur töntig min studentmössa var... herre gud jag vet. Jag ser. 

Likes

Comments

2017! Snart är det ett nytt år.

Helt sjukt vad tiden flyger iväg. Det är snart ett nytt år? Jätte konstigt. Känns som att jag inte har något tidsbegrepp alls kvar. Det känns som att jag fortfarande jobbar ikapp mitt liv från 2015 😂
Lika bra att börja tänka på nyårslöften. Så vitt det inte blir mina årliga löften som dyker upp vid varje årsskifte. 

Lämna mina naglar ifred
Återgå till hästryggen
Springa mot min vilja
Klippa av mig håret
Gå upp tidigt varje morgon
Öppna ett önskekonto

Nu får jag väl ta mig i kragen. Börjar känna mig gammal haha.

Likes

Comments