Vardagsliv

Idag var det väldigt svårt att ta sig ur sängen och några koppar kaffe var det enda som lockade upp mig. Det har blivit sena nätter och jag har egentligen bara mig själv att skylla! Jag har dock alltid varit en nattmänniska och får så otroligt mycket gjort sent på kvällen och natten, någon som gör likadant trots att man fått barn? Bland det skönaste jag vet är att storstäda sent på kvällen, och jag har turen att mina grannar gör likadant och kör tvättmaskinen ända in på natten.

Nu har jag lämnat av 2 av 3 barn på förskolan och jag sitter och känner av lugnet innan jag ska ta tag i den här dagen också.

Jag hoppas att alla får en fin dag! Här i Umeå ser det ut att bli strålande sol vilket vi inte är alltför bortskämda med.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Från början

Här kommer den första delen av förlossningen och tiden efter. Mina minnen från förlossningen är lite luddiga då det blev så stressigt och traumatiskt. Jag ska dock göra mitt bästa för att komma ihåg det mesta.

Äntligen var det dags för att åka in till förlossningen för att bli igångsatt. Att gå över 11 dagar med tredje barnet var inget jag eller pappa G hade räknat med. Jag hade redan haft väldigt smärtsamma förvärkar och kroppen kändes mer än redo. Såhär i efterhand så förstår jag att det var något som inte stod rätt till och att hon mådde väldigt dåligt i magen. Jag sov 1-2 timmar varje natt i slutet och mådde otroligt dåligt, men fick ändå ingen bra hjälp varken av min barnmorska eller på specialist MVC,. En vecka innan igångsättningen blev vi inlagda på förlossningen eftersom att bebisens hjärtljud gick ner väldigt mycket för att sedan ligga på 190 otroligt länge. Det lugnade ner sig under kvällen och vi blev utskrivna dagen efter utan att få tid för återbesök eller en plan på hur det skulle bli framöver. Jag kommer så väl ihåg dagarna som följde och hur otroligt dåligt jag mådde. Jag var så rädd att det skulle hända vår bebis något och att hon inte ens skulle överleva i magen.

Första timmen inne på förlossningen var lugn och vi var otroligt förväntansfulla över att äntligen få träffa vår lilla flicka. Storasyster Alva blev arg varje gång vi kom hem utan bebis, men nu hade vi sagt till henne att det var dags. Efter en liten stund med dropp fick jag rejäla värkar och barnmorskan berättade att hon trodde att det skulle bli en snabb och härlig förlossning. Redan vid första kraftiga värken sjönk bebisens hjärtljud väldigt mycket för att i nästa sekund ligga på 190 slag/minuten. Det bestämdes att jag inte fick ha mer dropp förrän hjärtljuden normaliserats igen. Redan här insåg jag att förlossningen inte kommer att bli vad jag hoppats på. Droppet sattes in på nytt och det blev samma sak igen och, hjärtljuden var otroligt oregelbundna, först nere på 40 slag/minuten för att sekunden senare ligga på nästan 200 slag/minuten.

Jag hängde inte riktigt med i svängarna här då jag var så orolig för vår dotter och att hon inte skulle överleva. Plötsligt var rummet fullt av läkare och barnmorskor och vi fick höra att det måste bli ett akut snitt. Nu låg hennes hjärtljud på 200 slag/minuten hela tiden och det blev uppenbart att hon inte mådde bra där inne.

Jag fick stå på knä och luta mig över sängen som var upphöjd samt andas i en mask för att bebisen skulle få extra syre. Jag fick även en spruta för att värkarna skulle avta då hon blev mer och mer stressad för varje värk. Här tog min oro över och jag ville bara att hon skulle ut NU. Det kändes som att vi väntade en evighet på att mina värkar skulle avta och att vi skulle bli transporterad till operationsrummet. Och jag kunde inte slita mina ögon ifrån skärmen där man såg hur hennes hjärta slog, vilket såklart blev ännu mer stressigt.

Men äntligen blev det dags för att komma till operationen och mer om det blir i nästa del.

Vi hann inte ens ta fram kameran förrän vi rullade iväg till operationen så jag har tråkigt nog inte några bilder att bjuda på än, blir mer av det i del 2,

Likes

Comments

Från början

Hej!

Tanken har varit att ha startat upp denna blogg redan i början på december, viljan har alltid funnits där men orkan har lyst med sin frånvaro . Jag hoppas att orken finns till denna blogg då jag känner att det kan bli mitt sätt att hantera allt som hänt och allt som vi står inför.

Vår tredje dotter föddes 151127 med akut kejsarsnitt och innan vi hann landa på rummet tillsammans, så fick pappan och vår lilla nyfödda gå direkt till neonatalavdelningen (barn4) här i Umeå.. Vi blev otroligt chockade att hamna på neo då jag gick över 11 dagar över tiden. Det fanns inte en tanke på att vi skulle ligga på barn4 och oroa oss över framtiden.

Jag ska berätta allt från början och därför ber jag om ursäkt i förväg att början i bloggen kan upplevas som rörig, då det kommer bli inlägg från det som har hänt samt det som händer här och nu. Det blir bättre framöver när jag väl kommit ikapp med nutiden!


Likes

Comments