Jag och tussan (min katt) åkte hem till Värnamo idag efter att ha varit nere hos mamma och hennes sambo i en vecka. En väldigt välbehövlig och bra vecka. Verkligen kunnat landa och andas ut på ett annat sätt än vad jag nog gjort hemma. Jag trivs jättebra nere i Halmstad och känner mig verkligen som hemma men igår började jag längta efter mitt eget hem. Och jag kände när jag kom till Värnamo igen att det var väldigt skönt. Känns som att jag får stå lite på "egna ben" i detta nu och det behövs. Inte att mamma daltat med mig, verkligen inte. Hon har varit ett helt underbart stöd och låtit mig hantera detta helt på mitt egna sätt! Så otroligt tacksam över att få ha henne som min mamma, älskar henne. 

När jag kom hem så åkte jag raka vägen och träffade Viktor&Lukas för att fika lite. Så himla skönt att komma hem och mötas av vänner som ger en två bamsekramar och leenden, precis vad jag var i behov av. Efter det gick jag hem till bästisen Sanna och vi har bara legat i hennes soffa och skrattat men även pratat en del. Alla förtjänar en bästis som Sanna, hon är bara bäst. Var så skönt att äntligen få skratta och känna att det okej. Och en liten glimt av den Sandra jag egentligen är kom fram ikväll och det gör mig så lättad. 

Jag gjorde rätt i att åka hem. <3

Kram

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Jag känner skam när jag skrattar eller när jag känner att det går lite lättare för en stund. Är det okej att jag faktiskt även kan må bra i detta? För mig är detta en väldigt stor grej. För folk i min omgivning känner mig som tjejen som alltid är glad. Tjejen som alltid skrattar, bjuder på sig själv och alltid har glädjen där. Och min glädje är något av det jag aldrig ifrågasatt tidigare och nu känner jag helt plötsligt skam när det kommer fram ett skratt? Skratt är en av de saker jag älskar mest och alltid varit så tacksam för att ha nära till hands. Och nu har det blivit skambelagt i mitt huvud? Hur kan man bli såhär skev rent ut sagt?

Jag har även tappat min lust, känsla och kärlek till musiken. Att sjunga är det jag älskar mest av allt på denna jord. Jag skulle kunna stå och sjunga alla dygnet timmar utan att tröttna. Att lyssna på musik är som att gå in i en annan värld för mig. Men jag hittar inte dit just nu. Och detta skrämmer mig, gör mig livrädd. Att jag tappat greppet om min absolut största passion. Allt finns där inom mig, men jag känner det inte.

Sen kommer vi till den sociala delen. Jag va inne och nosade på detta i mitt förra inlägg. Att umgås med mina vänner och min familj är något som ligger mig varmt om hjärtat. Helst samla ihop så många som möjligt så att man verkligen blir ett ordentligt gäng som alla bara kan njuta av att vara med. Jag saknar det. Jag har snart inte träffat mina vänner på 2 veckor. För mig är det en stor omväxling då det annars knappt går en dag utan att jag träffar någon av dom. Jag saknar mina vänner, så mycket. Och det är självvalt, absolut. För jag orkar liksom inte. Min kropp säger att den inte har lust att umgås, vill inte att någon ska komma så nära. Vilket inte heller är likt mig. Det är så mycket inom mig som inte stämmer överens. Och jag har väldigt svårt att acceptera det. Hur fan accepterar man något sånt här?

Likes

Comments

Här ligger jag just nu. Idag öser regnet ner och blåser. Så himla typiskt när jag för en gångs skull vaknade och kände att jag orkade ge mig ut på en promenad. Får underhålla mig med en bra bok istället. Men jag började dagen med att göra lite övningar här hemma istället, så det blev lite träning trots allt!

Igår var en väldigt väldigt grå dag för mig. Jag kände mig precis som färgen grå. Hängig, nedstämd. Låg i soffan hela dagen och kollade på serie. I huvudet ville jag ut och gå eller hitta på någonting men min kropp ville inte alls och min ork var på en helt annan planet.

Jag blir rastlös om dagarna, jag är sämst på att bara gå hemma och inte göra någonting. Men så fort jag börjar göra något mm så kommer ångesten och knackar på. I lördags var vi på stan och jag ville gå på stan men tillslut så gick det inte mer. Jag ville bara hem, det kändes jobbigt att vistas bland så mycket människor. Och det är så olikt mig. I vanliga fall älskar jag när det är mycket folk, känna pulsen av folk som går på ärenden och att det finns liv runt omkring. Men nu kväver det mig och jag vill bara bort. Allt som har med mitt mående att göra just nu känns bara påhittat, då det inte känns som jag. Men förr eller senare kommer jag väl lyckas landa i det.

Likes

Comments

Psykisk ohälsa är sååå vanligt. Och man ska inte behöva skämmas eller känna sig ensam i sitt mående. Jag har haft människor i min omgivning som brottats med det ena eller det andra. Jag har läst böcker och bloggar. Kollat på youtube och lyssnat på poddar om just ångest&depression. Men aldrig helt och hållet kunnat sätta mig in hur det känns. Det har alltid känts väldigt luddigt. Men nu förstår jag. Vet inte hur jag ska förklara känslan. Men jag känner den, ångesten. Jag bara vet.

Jag har ångest. Jag har ångest. Jag har ångest.

Detta är något jag måste försöka förstå. Måste försöka landa i. Annars kommer detta aldrig gå.

Jag va på sjukhuset i torsdags och blev sjukskriven. Vad händer? Jag sjukskriven? Knäppt. Allting känns bara så knäppt.

Det jobbigaste för mig är att jag inte förstår vad detta grundas i. Varför jag mår som jag mår. Det är ingenting som har hänt mig den senaste perioden i mitt liv som gör att jag bör ha ångest och känna mig nedstämd. Jag har rent ut sagt ett jävligt bra liv. Helt fantastiska vänner, kärleksfull familj och underbar pojkvän. Jag har ett bra jobb, egen lägenhet. Och mer därtill. Så varför har jag ångest? Denna frågan går på repeat i mitt huvud, dag in och dag ut.

Men jag ska börja prata med någon och förhoppningsvis få svar. Prata med någon som kan tolka mitt mående och förstå på en annan nivå vad det är som händer inom mig. Jag har aldrig haft eller känt ångest i hela mitt liv. Jo självklart har man vaknat upp en söndag och haft "ångest" för vad man gjort kvällen innan. Men tro mig det där är inte ångest. För mig har ordet ångest fått en helt ny innebörd. Det är inte längre ordet man slänger till med när man ångrar något mm. Ångest har blivit min vardag. Jag bär med mig den. Även om det är en bra dag och jag kan skratta så ligger den där och påminner mig om att jag kan trilla över vilken sekund som helst. Jag kan trilla över till ångesten på 2 sekunder.

Först ville jag inte att någon skulle veta. För en del av mig ville inte att någon skulle tycka synd om mig. Se ner på mig och puttinutta. Men jag vill inte ha något daltande eller trippa på tårna runt mig. Nej tack. Fråga mig hur jag mår, absolut! Det är ju en fin gest för att visa att man bry sig. Och en annan del av mig skämdes nog lite. Men jag har alltid varit en tjej som är stark i sig själv. Har alltid haft tankesättet att man inte ska tänka så jävla mycket om vad andra ska tänka och tycka.

Och här kommer jag tillbaka till människorna jag hört och läst om i alla dessa poddar och bloggar mm. Hade inte dom vågat så hade ju aldrig jag fått chansen att inte känna mig ensam. Eller känt att jag kan kontakta någon som mår som mig och kan relatera. Och i det insåg jag en viktig sak.

JAG SKÄMS INTE. 

Likes

Comments