Jag lever! Jag lever och jag är i det stadiet där jag är så stark, så stark som jag aldrig tidigare varit eller behövt att vara. De senaste månaderna har vänt mitt liv upp och ner. Jag trodde aldrig den fredagsmorgonen när vi gick ombord på planet till Singapore att resan skulle få ett sådant slut och att månaderna efter skulle bli de svåraste och tuffaste i mitt liv. Men det är något jag är obeskrivligt tacksam för. Varje minut spenderades i nuet fram tills den 7 maj 2017. Den 7 maj 2017 förändrade mitt liv. Den 7 maj 2017 var starten på något som blev så olyckligt att jag än i dag har svårt att begripa att huvudpersonen i det hela är jag, Selma Selimbasic. Jag som tror att något sådant inte händer mig, det händer andra. Man läser om andra i nyheterna och hoppas att deras lidande ska få ett slut och att de ska bli bra igen och sedan fortsätter man med sitt liv. Det händer inte mig, nej , det händer inte mig.

Det är svårt att begripa och förstå vad det är som sker i ens kropp. Det smärtar, man gråter och man ber till alla krafter man vet om att det ska ta slut. Men det tar inte slut. För varje timma förvärras det, smärtan eskalerar, man tappar taget och bryter ihop. Liggandes i fosterställning, tårar som likt en flod forsar ner för mina kinder, min älskade mans händer som håller om mig hårt och blicken av orolighet och hjälplöshet som jag möter när vi får ögonkontakt. Vi ligger så i fosterställning, på en säng, i ett hotellrum, på andra sidan jorden.

Medan jag nu skriver detta så trillar en o annan tår ner för mina kinder. Den stunden jag beskrev nyss, det fick vi uppleva dagligen fram tills 16 maj 2017. Det började ske på hotellrummen, sedan när smärtan blev värre och jag hade en öppen infektion kunde det ske ute i affären, vid receptionen eller i taxin. Jag glömmer bort att jag befinner mig i Bali, tiden stannar och smärtan tar över allt. Jag ser inte palmerna, jag känner inte av värmen längre och solen blir svart. Det enda min hjärna ser, känner och förstår är smärta, samt min mans tunga andetag mot min hals när han håller om mig så att jag inte tappar balansen. Idag när vi ligger i soffan efter en lång arbetsdag för honom och skoldag för mig, och jag lyssnar efter hans andetag så blir jag påmind om allt jag fick uppleva. Jag avskyr att min hjärna har gjort den kopplingen och att jag blir påmind om det dagligen, för hans andetag och ljudet av hans hjärta att det finaste som finns. Det positiva som jag funnit i att bli påmind är att han var den som tog mig igenom smärtan och hans kärlek gav mig mer styrka än vad jag själv hade. Hans andetag gav mig syre genom varje våg av smärta som exploderade i mig.

Att söka hjälp där var inte någon rekommendation jag fick från varken min moster som är sjuksköterska eller vårdguiden 1177. Med ett öppet sår och svår infektion är man mottaglig för allt. I Bali finns det bakterier och virus som jag inte är bekant med och dessutom var detta min första resa i Asien. Vi gjorde det vi kunde, smärtstillande hade jag med mig och kirurgiska sårplåster köpte vi i närmsta apotek för att skydda den öppna infektionen. Min semester tog slut ca 10 dagar innan hemfärd. Mörka hotellrum och AC räddade mig från värmen. Jag trodde att smärtan jag fick uppleva där skulle stanna där. Jag skulle lämna den i det mörka och kalla hotellrummet. Jag skulle lämna den där tillsammans med mina tårar och den genomblöta kudden.

Jag är inte en religiös person men jag tror på saker jag ser och saker jag upplever. Kan ni möjligtvis föreställa er och förstå att när vi gick på planet som tog oss till Köpenhamn, så var hela planet proppfullt. Förutom den platsen vid fönstret. Den raden där jag, min man och en till person skulle sitta. Alltså H E L A planet var fullt förutom den platsen. Vad är oddsen? Och vem tror inte på mirakel efter detta? Det gjorde det möjligt för mig att ligga ner under hela flygturen då det öppna såret och infektionen befann sig på låret. Under de vågor av smärta som exploderade i mig bad jag till Buddha, Jesus, Allah, JHVH, ja, allt jag kunde komma att tänka på. Det är en intressant sak med en människan som inte är så religiös, vad den gör i desperata situationer. Men detta får bli en diskussion som jag tar en annan gång. Någon högre makt eller karma för något bra jag gjort tidigare i livet svarade mig nu och jag hade två platser på flyget. Jag överlevde flyget trots svår smärta och vi tog oss till Halmstad med tåg från Kastrup. Åh vad jag önskar att jag kunde skriva nu att smärtan tog slut bara någon dag efter att vi landat och allt var frid och fröjd...

Dessa rader som en gråtandes tjej skrivit nu, var bara början. Detta var bara början och smärtan jag upplevde i Bali kunde inte mäta sig på något sätt med smärtan som jag fick uppleva senare.

Jag står upp i min mans famn, tar djupa andetag för att försöka lätta på smärtan och granskar saker jag ser omkring mig. Jag kollar på på en flicka som leker med klossar i väntan på sin tur att träffa läkaren. En kvinna i 50-års åldern sitter med en krycka. Det blir hennes tur att gå in först. Där fortsätter jag med djupa andetag och väntar otåligt på min tur. Det är morgon den 16 maj och för bara för fyra timmar sedan befann jag mig i ett flygplan. Nu är jag otålig i väntan på att få träffa en läkare, i väntan på att mitt lidande ska få ett slut. Till slut blir det min tur. Jag gråter av smärta när det kirurgiska sårplåstret åker av och en sjuksköterska kollar på det öppna såret. Hon ser bekymrad ut men ändå glad. Hon är glad över att hon får uppleva något annat än förkylning, magsjuka och brutna ben. Efter att hon hört vår historia och kikat på såret får vi en akut remiss till läkare på samma vårdcentral. 15 minuter senare är vi inne hos läkaren. Vi berättar vår historia igen, läkaren tar en odling och min man håller om mig så att jag inte ska trilla ihop. Jag gråter och tänker ÄNTLIGEN ÄR JAG I GODA HÄNDER!

Vårdcentralen lämnar jag med recept på antibiotika och smärtstillande och ett nytt förband på såret. Uppmärksamma detta, jag kom precis hem från Asien med en svår infektion. Ingen tog blodprov, ingen kollade blodtryck, puls eller ifall jag hade feber. Jag kunde knappt stå upp efter flygresan och tågresan men ändå klassades jag som "frisk" när jag en månad senare läste i min journal vad läkaren skrev efter mitt besök. Jag skulle återkomma varje gång förbandet behövde bytas och ifall läget förvärrades så skulle en sjuksköterska skicka remiss till akuten. Där ligger jag i sängen, några dagar efter att vi kommit hem med nya öppna sår och en infektion som spred sig på en yta av 10x15 cm på mitt lår. Under besöken på vårdcentralen för byte av förband klagar jag på hur ont jag har, hur det blir större och värre. Jag klagar på att jag inte sovit sedan den 7 maj, hur antibiotikan inte verkar hjälpa och jag frågar var svaret är på odlingen. Jag visar bilder på hur såret så ut för 5 dagar sedan och jämför med hur mycket större det är nu. Jag får en suck, en klapp på axeln och tröstande ord som " det tar sin lilla tid, ha lite tålamod". Detta var scenariot som upprepade sig alla gånger jag bytte förband trots olika sjuksköterskor varje gång.

Morgonen 8 juni 2017 trodde jag var slutet för mig. Jag skrek av smärta och tänkte på fullt allvar att hämta en kniv och kapa av mitt egna ben. Om inte min man var hemma, vem vet vad som hade hänt. Antibiotika kuren var slut sedan några dagar tillbaka och smärtan jag trodde att jag lämnat i det mörka och kalla hotellrummet i Bali var nu 10 gånger värre. Kroppen lägger av och själen vill ut, fly från kroppen, försvinna och ta sig till något säkert. Min man bestämmer sig för att det nu ska få ett slut och ringer vårdcentralen. Han möts av en otrevlig sjuksköterska som inte tycker att det är okej att han ringer i mitt namn, att jag själv som är medvetslös ska ringa istället. Men trots det och efter att min man är otrevlig tillbaka börjar hon leta efter svaret på odlingen. Någon stund senare får han svaret att odlingen inte existerar. Där ligger jag i sängen, omedveten om vad som sker med mig. Blivit hemskickad gång efter gång av vårdcentralen och ett hopp jag hade var att få veta svaret på just den odlingen. Att få en förklaring på smärtan och vad det är som sker inuti mitt ben.

Jag får en ny tid morgonen efter till samma läkare som ska ta om odlingen. När jag och min man kommer in, han bar mig då jag inte kunde gå alls och jag var så svag. Det första vi möts av när vi kommer in i väntrummet är en annan läkare. Han verkar veta vem jag är baserat på den smärta jag befinner mig i. Han sträcker fram handen och det enda han säger är : Jag ber så hemskt mycket om ursäkt, följ efter mig. Vi följer med in till hans rum och efter en titt får vi remiss till akuten.

Jag var fruktansvärt rädd under den tiden från 7 maj till 9 juni . Men jag var aldrig så rädd i mitt liv som just den 9 juni när vi kom in till akuten och en sjuksköterska tog blodtryck , feber och puls på mig. Hennes ansiktsuttryck kommer jag bära med mig så länge jag lever. Rädslan i hennes ögon och orden som: har detta pågått i en månad? Hon är chockad. Jag visste att det var riktigt illa med mig men hur illa, det hade jag ingen aning om. Min puls var 150. Febern låg på 39 och jag hade högt blodtryck, exakt minns jag inte. Akut EKG, och därefter tog det fart. Kirurg, hudläkare, blodprov och till slut orden : Detta ser inte alls bra ut, vi måste operera dig i helgen så fort som möjligt. Det är ett par kirurger som jobbar jour och det pågår en längre operation nu, men så fort den är klar så är det din tur.

Där ligger jag, några timmar senare. Nyduschad i sjuhusets pyjamas med stor dos morfin i kroppen och kan andas lugnt för första gången på en hel månad. Stunderna då morfinet avtar fram tills jag får en ny dos in i blodet kan jag klara av. Höjdpunkten kom inte förens efter operationen. Där nådde min smärta sin klimax. Lördagen den 10 juni 2017 opererades jag mellan 19.30-21.30. Jag fick lämna intensiven ganska snart efter operationen och fick träffa min familj. Jag tror nu att jag var i ett chocktillstånd efter att jag vaknat upp. Några fragment av att min mamma gråter och min man som pussar mig på pannan minns jag sedan minns jag inte när de åkte hem eller ifall de ens sa hejdå till mig. Det jag minns senare är det mest färgglada minnet jag har i mitt liv (ironiskt). Smärtan efter operationen, då snitten är så stora och hålen så djupa där de skar bort hela infektionen gör så att jag tappar rösten. Jag skriker, jag gråter och jag tror att nu händer det, nu lämnar min själ kroppen. Dosen av morfin jag fick in i blodet verkar inte hjälpa något alls.

Den natten från 10 juni till morgonen 11 juni var den absolut längsta natten i mitt liv. Jag minns varje sekund från den natten. Varje minut kändes som en timma och varje timma kändes som en hel dag. Aldrig, aldrig ,aldrig har jag upplevt något liknande. Varje gång jag tror att det tar slut, nu kommer smärtan åt mig, nu lämnar jag den här kroppen, så hittar man ännu en gnutta styrka till att kämpa sig igenom nästa minut. Och så fortsätter det. Timma efter timma. När det var skiftbyte på morgonen får jag en dubbel dos av morfin av en annan sjuksköterska och jag somnar i kanske 30 minuter. Smärtan är lättare att hantera men långt ifrån borta.

Tiden efter operationen var otroligt svår. Jag spenderade all tid i sängen och jag såg en hel sommar av mitt liv passera förbi. Varför jag, varför händer detta mig? Det blev inte lättare när de bara fyra dagar efter operationen ringde från sjukhuset med svar på den nya odlingen. MRSA- vilket betyder att jag är resistent mot vanlig antibiotika. Antibiotikan jag fick av vårdcentralen hjälpte ingenting. Det var som att ta godis för mig. Ingen hjälp alls. Det resulterade i att infektionen förvärrades hela tiden då jag aldrig fick hjälpen jag behövde. De slarvade bort odlingen så de kunde aldrig ge mig rätt medicin. Men det var inte det enda felet som den vårdcentralen gjorde. De skickade hem mig efter varje byte av förband. De ignorerade min smärta och sa till mig att ha tålamod. Det hade jag, mer än vad jag egentligen borde haft.

Man vet inte hur fel något kan bli. Man förlitar sig blint på en utbildad läkares ord och en sjuksköterskas bedömning. Man tror att detta är deras jobb, de vet vad de gör. Så man har tålamod och man hoppas att det ska bli bättre. Det kostade mig nästan livet för att jag litade på dem. Hade infektionen spridit sig in i blodet så hade jag nog inte suttit här nu och skrivit om detta. Tur i oturen opererades jag ganska fort innan det tog livet av mig. Idag vet jag att ingen känner min kropp bättre än vad jag känner den. Och ingen kan längre säga åt mig att ha tålamod, för det är något jag verkligen aldrig mer kommer att ha.

För att summera det lite. Jag blev nästan av med livet och jag förlorade en hel sommar av mitt liv. Men det är inte bara fysisk skada som detta orsakat, den psykiska skadan är riktigt tung. De första veckorna var jag förbannad på allt och alla omkring mig. Varför jag? Varför ska detta hända mig? Varför har jag sådan otur? Det var en hel del varför men sedan vaknade jag upp en morgon i Juli och sa stop till mig själv. Det hjälper inte att sitta och undra varför något blev som det blev. Jag slösar ännu mer tid av mitt liv och det vill jag inte göra längre. Istället för att ligga dagarna i ända i sängen och sura och lyssna på deprimerad musik började jag läsa böcker istället. Jag skrev en arg insändare till Hallandsposten och bestämde mig för att hjälpa andra genom att dela min historia på Facebook och Instagram. En vecka senare efter att jag skrev insändaren blev jag kontaktad av en journalist från Hallandsposten. Hon ville träffa mig och skriva om det jag upplevt.

Efter att artikeln kom ut eskalerade det, journalister hörde sig av från Expressen, Göteborgs Posten och andra lokala tidningar och bad om telefonintervju med mig. Visst ställde jag upp. Ur något dåligt kan något bra komma ut och jag vill att andra ska ta lärdom från mina misstag så att de slipper begå sina egna. Att de ska stå på sig och att vården inte är felfri. Jag hoppas idag att jag uppnått det då jag fick en hel del inbox på messenger om personer som ville dela sin historia med mig. De klagade på sin vårdcentral och frågade mig om hjälp. Jag gav tips och de tackade mig. Sedan fanns de personer som självklart är anonyma bakom en skärm. Jag kunde inte låta bli att läsa kommentarer om mig efter att artiklarna låg ute på nätet. OM JAG BLEV CHOCKAD. Vanliga personer som sitter bakom en skärm och kommenterar "Selma får skylla sig själv, det är hennes eget fel att hon råkade ut för detta". Där tappar man hoppet för mänskligheten.

Under dessa månader lärde jag mig så mycket om livet som jag inte gjort under mina 20 år. Alla vi har en styrka i oss. Vissa använder den till kämpa, vissa till att överleva och andra till att sparka på andra som redan ligger ner. Som exempelvis den kommentaren jag nämnde nyss. Det är vi själva som väljer vad vi ska lägga den styrkan på. Tänk hur många dagar i somras som jag spenderade tänkandes "Varför jag"? Jag la all min styrka på att tycka synd om mig själv. Det tog ett tag för mig att inse att jag lägger min styrka på fel sak. Jag vände på det till min fördel och till något som får mig att må bra vilket är att hjälpa andra. Jag använder min styrka idag till att utbilda mig, läsa böcker och stå upp för orättvisor. Försvara en svag person som ännu inte insett vilken mäktig styrka varje människa har egentligen.

Läkaren som undersökte mig den 16 maj när jag kom hem använde sin styrka till att först be om ursäkt men senare för att ta tillbaka ursäkten. Läkarexamen i handen men inte en gnutta mänsklighet i kroppen. Grattis, du är verkligen en person i särklass som unga ska se upp till. Vad jag mer lärt mig är just det att vad man än gör så är det någon som iakttar en. Kan vara en yngre person, kan vara en äldre. Men det finns alltid någon som iakttar. Därför är det så viktigt att stå upp, visa att man har en röst och hur man ska använda den rösten. Någon kommer alltid känna sig träffad eller bli påverkad. Hat uppmuntrar till hat men man får inte glömma att även godhet uppmuntrar till godhet. Där var min stora livsläxa. Jag är stark nu, starkare än jag någonsin varit innan. Jag har den styrkan att säga stop när något är fel och jag har den styrkan att inte skämmas för mina åsikter och våga dela med mig till alla.

Största läxan av alla är ändå Kärleken. Man kommer ingenstans utan den. Jag kan inte fungera utan den. Min man är mitt syre, utan hans andetag och hans famn vet jag inte hur det hade gått för mig. Under den svåraste perioden i mitt liv var han den enda som kunde få ut ett leende av mig. Man vet inte hur mycket kärlek lyfter en och får en att kämpa förrens man upplevt det. Jag avslutar en 20årig tjejs tankar med att säga ha styrka, älska och stå upp för alla orättvisor ni möter, speciellt de inom vården som kan handla om liv och död. Och som rubriken lyder, Destroy what destroys you.



Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Godmorgon finisar!

Alltså minns inte senast jag var så här trött som jag är nu. Har jobbat de senaste dagarna o förberett inför resan. OCH VI HAR INTE ENS BÖRJAT PACKA! Känner mig inte lite stressad. Och som grädde på moset får jag ryggskott. Härligt! Nej nu ska jag inte klaga utan vara positiv, för nästa vecka vid den här tiden ligger jag på stranden och dricker goda drinkar. Så det kommer vända ganska snart. Ser så himla mycket fram emot den känslan att vakna på morgonen, allting fixat och klart, klä på sig och fixa, ringa taxi och andas ut. Vi ska träffas tre timmar tidigare på Kastrup för en god frulle innan vi flyger och tagga lite inför 12h flygning till Singapore. Sedan när vi kommer fram då blir det att fräscha upp och sedan har vi bokat varsin 1h massage. Om något så borde det bota Jetlagen. Hur ser er maj månad ut? Min är den bästa på hela året.

Helgen som gått spenderades med familj och vänner. Blev även en sväng till Jönköping på lördag kväll med Enos bror och hans fru. Riktigt mysigt! Fixade även naglarna i söndags hos min kusin. SÅ DUKTIG OCH SÅ NÖJD ÄR JAG!
Nu ska jag vila lite och sedan får vi se hur det går med ryggen.
Ska försöka uppdatera lite mer de kommande veckorna också. Kommer vara myyycket mer intressant än mina vanliga blogginlägg.

Likes

Comments

Hola chicas!

Jag har äntligen fått tag på mina Dasia limited edition! Har letat överallt men hittade till slut i storlek 39! Blev invigning idag. Och åhhh så underbart fina de är 😍 helt kär!
Tipsar verkligen! Finns att köpa på Scorett men de är typ slutsålda överallt 😂

Likes

Comments

Contains affiliate links

Eftersom jag ska på bröllop i sommar så har jag börjat kolla lite efter klänningar. Vill ha ljusa, och somriga färger, helst pastell. Inte hittat den rätta en men Nelly har fått in några fina i härliga färger.

Finns att köpa här,här & här.

Likes

Comments

Hello girls

Har haft så himla fullt upp att jag faktiskt glömt att blogga även fast jag sa att jag skulle och påminde mig själv innan jag gick o la mig förra veckan haha. Men here I am. Förra helgen hade jag såå kul. Min familj var som sagt på besök hos oss och sedan blev det en sväng i Ullared för att därefter åka hem till Småland. Blev mys i lördags och söndagen spenderade jag med mina tjejr. Så välbehövligt och häääääärligt! Denna veckan har gått riktigt fort. Blev lite plugg och förberedelser inför Bali och sedan så åkte vi till Småland i torsdags. Enis slutade tidigare och jag hann en sväng till Gina T för några nya våriga plagg.

I helgen så blir det mest umgänge med familj och vi får se om vi orkar hitta på något mer. Annars så ska jag försöka uppdatera så mycket jag kan.

En bild från i söndags med tjejerna och en bild i veckan då Eni kom hem från jobbet helt slut och somnade i min famn. Gosis.

Likes

Comments

Hola !

Ett par dagar sen jag skrev sist men jag har haft fullt upp. Vi hade gäster i helgen och oj så roligt vi hade. Lördagen spenderades i city och sedan på kvällen var vi hemma hos oss. Vi spelade poker (jag vann), drack en del och åt goda hamburgare som jag gjorde. Söndagen så planerade vi inför Bali. Tänk att det är ca tre veckor kvar! åhhh längtar! De åkte hem vid halv sju på kvällen och sedan så myste jag och enis i soffan. Nu i veckan har det varit en hel del städning och tvätt samt skola och jobb. På fredag kommer mina päron hit och på lördagen ska vi följa med dem hem. Hur ser er helg ut, vad hittar ni på för skoj? Juste ska också nämna att jag verkligen använt min mobil rejält och provat alla möjliga funktioner. Ska ni köpa ny mobil så köp Iphone 7 plus. Ni kommer inte ångra er och kameran är FANTASTISK. Ska även passa på att tipsa om ett foundation som enis köpte häromdagen till mig. Teint mircale Lancomé och finns att köpa här. Så lättarbetad och den verkligen gör jobbet. Riktigt nöjd!

Lite bilder från de senaste dagarna.

Likes

Comments

Contains affiliate links

Som jag nämnt några gånger innan så älskar jag böcker. Gillar de mesta förutom deckare men själva favoriterna är biografier / böcker som baseras på en sann historia. Kan sluka sådana böcker under samma dag. Har hänt flera gånger att det är riktigt sent men jag är så fast i boken att jag inte kan lägga ifrån mig den. Har som senast somnat runt 05.00.

Jag tänkte passa på att tipsa om lite böcker som jag läst under mina år och som jag tyckte var intressanta och bra.

Den första boken läste jag på svenska men den finns även på engelska. En gyllene bur - Carmen Bin Laden.
Carmen Bin Laden var fru till en av Usama Bin Ladens bröder. Hon skriver ganska öppet i boken om kulturen, landet och människorna sett ur en outsiders ögon. En väldigt intressant bok som jag slukade ganska snabbt.

Den andra boken som jag även då den läste på svenska, Fånge i öknen - Malika Oufkir, är en lika fängslande bok. Hade riktigt svårt att lägga ifrån mig den. Fånge i öknen handlar om hur Malika tillsammans med sin mor och fem syskon överlever 20 år i ett fängelse i Marocko. Även den är en sann historia och jag rekommenderar verkligen den här boken.

Den tredje boken är även den senaste jag läste av dessa böcker och en av de bättre ja läst under de senaste åren. Jag är Malala- Malala Yousafzai. Vilken flicka, vilken hjälte och vilket hjärta! Boken sträckläste jag på stranden för något år sedan i Teneriffa och jag visste inte så mycket om Malala då förutom att hon hade fått ett skott i huvudet och överlevt. Kunde knappt bärga mig till att få komma hem och läsa på lite mer om henne. Vilken fantastisk människa och bok. Läs Läs Läs!

Ännu ett tvångssyndrom jag har är att jag måste äga alla böcker jag läser haha. Bor någon i närheten av Halmstad så är ni välkomna att låna.

Finns att beställa här, här & här.

Likes

Comments

Godmorgon babes!

Har funderat lite på om jag ska göra en Olaplex behandling innan resan. Vi är borta i tre veckor och jag vill ha så fräscht och levande hår som möjligt. Dock har jag aldrig provat Olaplex innan, kanske dags nu. Har hittat på cocopanda och då kan jag även ta med mig det på resan men innan jag köper det så vill jag få steg 1 och 2 fixat hos frisören. Sedan har jag bokat vaxning på Spa Halmstad. Även där en punkt som jag kan bocka av och sist men inte minst manikyr och pedikyr. Orkar verkligen inte hålla på med det själv som jag gjort hittils varje semester. Den här kommer vara annorlunda och vill inte ha något att tänka på överhuvudtaget. Vi flyger fredag 28 april vid 12.00. Innan dess tar vi ett tidigare tåg till Kastrup och börjar dagen med en mysfrulle på flygplatsen. Vi kommer flyga i 12h, gäller att även promenera lite på flygplatsen innan.

Det som ska bokas innan är bokat och nästan allt är inhandlat inför resan. Det som vi ska titta på lite mer är en drönare. Hur häftigt hade inte det varit? Att filma i Bali me drönare. Den får dock Enis ha hand om medan jag tar fokus på systemkameran istället. Förvänta er mååååånga bilder därifrån. Här nedan är en bild från de första hotellet som vi ska bo på. Har även bokat in varsin 60minuters massage när vi kommer fram. Drömmen!


Likes

Comments

Instagram@seeelmas