Dagbok

Natten till tisdag sa jag högt till mig själv: "Du håller inte för en till dag som denna! Ringer inte förskolan imorgon så åker du till Umeå och GÖR NÅGONTING!!". Dagen hade nämligen spenderats med me myself and I, en bok, och en minst lika rastlös mor. Jag var så olycklig. Men jag vaknade 09 av mig själv, då ingen ringt, och blev mycket förnöjd när Maja dessutom hade tid för mig. Hon var till och med lite tacksam att jag räddade henne ifrån dagens programmering (Hon pluggar Industriell ekonomi vid Umeå Universitet).

Så efter en timmas förvirring kring borttappade plånböcker och mobiltelefoner, velandes angående transportmedel (bil vs. tåg) och lunch så tryckte jag tillslut gårdagens pizzaslice och drog iväg i Pappas ny-leasade Passat. Lyckan kröp sakta tillbaks i kroppen på mig när jag äntligen rullade ut från uppfarten, ljudlöst i Pappas hybrid, fast med musik pumpandes i högtalarna ofc.

Jag svävade. Jag sjöng mig hes. Jag var fri. Men fett nervös för att jag inte förstod om jag skulle på soppatorsk eller inte (HUR I ALL FRIDENS NAMN FUNGERAR EN ELBIL?!?!!?). Vad kallas det förresten om man får soppatorsk i en elbil? Urladdad kanske, men det låter inte nog kraftfullt...

Men jag kom fram 45 min efter Majas utsagda tid, tur hon har vant sig numera..., OCH jag köpte en liten murgröna på IKEA åt henne till inflyttningspresent, OCH jag fann en elladdningsstation för elbilar utanför Lindellhallen.

Jag hittade också Maja. Jag fick följa med på en av hennes programmerings-föreläsningar. Jag fattade inte ett shitt, men det var ändå intressant att få en riktig inblick i studentlivet! Jag fick träffa hennes klasskompisar varav en var min gamla klubbkamrat från slalomen! De var extremt trevliga, och snygga hela högen. Det bara skrek framgång om dem alla!

Sedan drog vi ner på stan, lämnade bort ett par slalomstavar jag sålt, och tryckte en krämbulle på en konditori samtidigt som Maja fick skryta om sitt lyckliga studentliv. Jag är otroligt glad för henne att hon trivs så bra. Det enda hon saknade i sitt liv var lite strips. Ser ni va lycklig hon ser ut? Det är inte dippen, det är livet som student och mitt smickrande sällskap.

Efter stan åkte vi hem till hennes studentrum och kikade innan vi gick hem till Sandra, min gamla klubb- och klasskompis ifrån Åsarna. Så kul att se henne igen! Vi satt sedan i flera timmar på Pinchos och snackade och snacksade. Och jag måste bara säga att JAG FATTAR GREJEN MED PINCHOS, det var hemskt mysigt och vi var eniga om att vi hade kunnat sitta där i flera timmar till. Men efter 3 h av alldeles för god mat, alldeles för högljudda samtal om sådant man inte skriker runt i en restaurang, så hade vi skämt ut oss klart. Klockan var 21:30 och jag sa hejdå till tjejerna och rullade hemåt de dryga 10 milen med Hanna på högtalaren för att hålla mig vaken.

Jag somnade med ett leende på läpparna.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Dagbok

Jag vill dela med mig av min väldigt speciella morgon. Rubriken avslöjar den stora delen av historien, så känner ni att detta inlägg är påväg åt fel håll så gå ett annat för Guds skull!

Jag vaknade klockan 07:15, tiden då min familj har den dagliga morgon-rushen, men själv låg jag kvar och drog mig en timme extra. Det som tillslut fick mig att gå upp var min sprängande kissblåsa. Så endast iklädd morgonrock, med Mamma, Isak och Sam tungt sovandes i huset, så tog jag en helt vanlig morgonkiss. Väl på toan kände jag att det kanske skulle behövas bajsas lite också så jag tog tag i den saken också. Men jag var väldigt hård i magen. Det gjorde så ont att jag började må illa och trodde att jag på fullaste allvar skulle kräkas. Jag sträckte mig efter en balja men avslutade rörelsen då jag kände allt blod försvinna ur huvudet (symboliskt talat alltså, jag dog ju inte!!). Sedan blev allt svart.

Jag vaknade panikartat, alldeles kallsvettig och hade ingen aning om var jag befann mig. På toalettgolvet visade det sig. Jag hade rivit ut 2 toalettrullar i fallet, som låg utrullade över golvet, och jag hade ont i min vrist (tror jag fick nått ryck och sparkade in i toastolen). Så med en bula som horn mitt i pannan, två uppburna sår på tungan, och med en väldigt förvirrad uppsyn så stapplade jag in till mamma och kraschade på hennes säng. Jag svimmade alltså när jag sket.

Efter denna konstiga start på dagen så gick jag och min mor ut på en höstpromenad med Sam för att få lite luft.

Hon är vår familjs cirkus artist och Groot. Vi kollade nämligen på gardians of the galaxy Vol.2 och vi konstaterade fort att Groot har samma roll som Sam har i vår familj. Aja, ett litet sidospår.

Sedan la jag ut mina skidor till försäljning. Det kändes helt ok tills jag fick mitt första svar på annonsen. Då förstod jag att jag påriktigt skulle göra mig av med mina bäbisar. Inga pengar kan Bytas mot vad jag upplevt och känner för dem. Huvva. Storslalomen sålda, men vill någon köpa min bästa SG-bäbisar så leave a comment.

Aj mitt hjärta.

Sedan gjorde jag torsk och potatis. Skrek lite på min familj, och åkte sedan in med mamma på tjejkvällen inne i stan. Jag köpte en halsduk, en dunväst och ett par jeans!!! Hösten här kommer jag!!!

Dröm söta mardrömmar om svimningsattacker på toan så hörs vi!

Likes

Comments

Kryddor

Jag har haft den stora glädjen att få förtära en utomordentligt trevlig bok: Berättelsen om Pi, skriven av Yann Martel. Jag vet att det var många år sedan denna berättelse hade sin hype, i samband med att filmen gav ut, men böcker är väll så gott som tidlösa, så låt mig hållas nu.

För er som har missat det så handlar berättelsen om Pi (Piscine Molitor Patel), en pojke som lider skeppsbrott, förlorar sin familj, men lyckas överleva flera månader i en livbåt tillsammans med en Tiger. Boken utspelar sig alltså till större delen i en roddbåt, mitt ute i Stilla havet. Men den fångade mig från första sidan. Martel har ett väldigt ärligt och underhållande sätt att skriva på, med mycket humor, och han kastar ständigt läsaren mellan skeva paralleller och associationer. Det låter som en pladdrig konversation i huvudet med sig själv (Vilket det för det mesta är, det finns ju inte så många att prata med ute på havet).

Den var som en lång men underhållande biologilektion. Jag lärde mig mycket. Som att exkrementer är ett mer elegant ord för bajskorv. Lite långdragen var den kanske, för han var ute på havet så väldans länge. Men jag kan fortfarande komma överens med mig själv om jag tror att berättelsen är sann eller inte. Nu i efterhand har jag läst att den ska vara fiktiv. Men jag köpte hela boken medan jag läste, han är så trovärdig!!

Så kul att hitta tillbaka till läsningen igen! Fett värda 39 spänn, morsan. Tack för att jag fick fly verkligheten en stund. Nu måste jag ringa lite samtal och bestämma vad jag ska göra av mitt liv.

Puss å Kram.

Likes

Comments

Sarv

Ja, som rubriken lyder så tänker jag ägna denna söndageftermiddag till att skriva om just lusar. Löss. Å kneter.

Under mina 20 levda år så har varken jag eller mina familjemedlemmar varit i kontakt med dessa små kryp. Jag har blivit återberättad "skräck"historier om dem, men aldrig träffat dem in person. Jaa, tills denna höst då. Hela familjen blev nämligen attackerade för några veckor sedan. Det är ju denna årstid, under skolstarten och hösten, som lössen har sin midsommarafton (den mest populära tiden att föröka sig med andra ord).

Min mammas säger sig drömma mardrömmar om dagen då dessa oinbjudna gäster skulle komma på besök. Hon tycker att det kryyyper över hela kroppen bara vid blotta tanken! Men jag ska säga att det var långt ifrån så hemskt som jag föreställt mig. Jag märkte inte ens av att jag hade levande varelser i håret på mig. Det var inte förän mamma såg min 8-åriga lillebror Elliott klia sig lite i håret, och lus-hypokondriker som hon är så tvångsluskammades han direkt och ett gäng så svarta kompisar infann sig i handfatet. Därefter fick resten av familjemedlemmarna (de med hår såklart, pappa och lille Sam slapp) kamma ur oss också. Och de som vi anat visade sig vara sant: vi hade många fler inneboende i huset än vad vi brukar räkna oss som.

Här är Elis och Elliott i full fart med att kväva sina små lusar.

Löss är vanligt förekommande, särskilt i denna årstid, och skolorna är duktiga på att informera om hur vi ska attackera dem. Men denna upplevelse var inte som jag föreställt mig den. Så här kommer några punkter av lärdomar och sönderspruckna fördomar som jag lärt mig av denna erfarenhet.

  • ​ Det behöver inte märkas att du har löss. Det behöver inte klia mer än vanligt, så KAMMA för att se efter. Men man behöver alltså inte bli sjuk av kli (vilket jag tidigare trott).

  • ​ Det finns otroligt bra, smarta och effektiva lus-schampoon nuförtiden. Sådant som inte förstör håret eller stinker skit. Men även om det är effektivt så räcker de inte med att du bara gör hårbotten. HELA HÅRET måste schampooneras, även om du har mycket långt hår. Det misstaget gjorde jag nämligen😬...

  • ​ Det moderna lus-medlet omsluter sig kring lössen och kväver dem. Medlet skadar inte håret och lössen kan inte blir resistenta! Det tyckte jag var intressant. Forskare är så smarta.

  • ​Du har alltid kompisar i håret, om du känner för att prata med nån så finns alltid ett gäng som vill lyssna.
  • ​Löss suger tydligen blod!?! SAY WHAAT??

  • ​ Efter att du behandlat håret me schampoot första gången måste du fortsätta kamma!! Asså nästan 3 gånger om dagen så länge du pallar!! 
Den lilla detaljen missade vi också...
  • ​Det är en rätt trevlig familjeaktivitet att ha löss. Mysigt att trängas 6 pers inne på toaletten och kamma håret på varandra (en ovanlig företeelse i ett hus med 6 killar). Vi har aldrig stått varandra närmare än under denna kris.

Lusa på vänner!👋🏼👋🏼

Please Note: jag vet att lus i plural heter löss. Men jag bor i en småbarnsfamilj så jag gillar bebämningen lusar.

Likes

Comments

Dagbok

Det är det enkla receptet på en krydda i vardagen. Den behöver inte vara stark, bara förespråka lite karaktär. Något som får en att känna att man kanske inte lever ett sådant händelselöst liv ändå.

Så efter att ha blivit väckt kl 07:00 av mammas snooze så började jag dagen med att titta till högskoleprovet. Bara en månad kvar nu, så dags att sätta sig in i den världen!

Sedan messade jag Ellen (LN) att jag var ledig för dagen. Och det var alldeles för regnigt för att ta en prommis så vi tog en sväng till vårat spektakulära STADS MUSEUM!!

Ingen av oss hade varit där sedan vi gick i mellanstadiet, så de kändes skumt. Ville nästan vända i dörren. Men vi smög oss in, utan att ta kontakt med en endaste själ.... och tittade på en film om fötter. En film om samer och lite annat konstigt.

Jag tog inga bilder på utställningarna. För ärligt talat så fann jag inget intresse i något av dem. Barnutställningen var ju fin förstås, men de två stela och något obekväma 20åringarna var inte så roade.

Men vi fann en TIDSMASKIN. Hör och häpna. Man kunde resa till Örnsköldsviks torg, och öggeltjärnsberget. En upplevelse värt pengarna (tur de va gratis). Men de va otroligt fina kulisser, det ska jag medge!

Nej de fick vara nog. Jag stack min arm i hennes, så spatserade vi tillsammans under det stulna paraplyet från Statt mot café UH. Vi stannade till i ett antikvariat också. Bara för att. Vi testade så mycket roliga nya saker.

På UH testade vi var sin blåbärsbiskvi med en pralin. Gojt vare. Sedan pratade vi om livet i typ 4 timmar tills vi insåg att klockan va 19 och det har
Middagsdags!

Likes

Comments

Dagbok

Igår frågade jag Alva och Hanna om vi skulle leka. Dom tackade ja till förslaget, så jag bjöd in mig och Alva hem till Hanna som gladeligen föreslog en brunch. Jag föreslog kl 11, men Hanna rättade mig till kl 12:30. Bra brunchtid. Jag frågade om vi skulle ta med nått, och Hanna svarade att vi endast behövde ett glatt humör. För hon fixade hon-brunch extra allt, med betoning på ALLT!!

Jag tänker inte berätta hela menyn, för de va sjukt mycket grejer. Hon hade tänkt på allt! Så de var rätt komiskt att titta på buffébordet och tänka att vi bra var 3 st som skulle käka. "Vi har ju 3 h på oss att äta, tills matchen börjar", sa Hanna.

Jag bidrog, förutom min trevliga existens, bara till stekandet av dessa originella och unika pancakes.

Men efter 2-3 backningar drog vi oss mot Hannas pojkvän Franks match på bussbyvallen. Vi kallade oss frank fanclub men stod mest och slamsade på lagomt avstånd från läktaren. Här insåg vi också att vi faktiskt hade firat brunchensdag dagen till ära... utan att vi visste om de.

Arnäs (Franks lag) vann med 8-2. Så de va ju kul. Men de var arbetsamt att stå, skratta och "hejja" så mycket, så sedan rullade vi hem till Hanna igen.

Här myste vi me Hannas kattbäbisar: Hermes, Holly och Helix. Alva nynnade konstant på Dollystyles hello hi. Jag länkar den så ni också kan få den på hjärnan. Varsågoda!!

Hannas mamma bjöd på en fantastisk och nyplockad svampmacka som vi förtärde medan vi konsumerade en värdelös tjejfilm. #realityhigh hette den, och den valdes med motiveringen att "den kan ju inte vara sämre än vi förväntar oss"... logik jaa.

Hermes kröp upp på min axel och somnade där. Jag och min axel har aldrig känt oss så älskade förut.

Likes

Comments

Dagbok, resa

Jag sitter på bussen påväg hem från åsarna igen. Jag har varit på ett äventyr med Hanna. En resa att minnas. Häng me så får ni se!

Resans första stopp började i Östersund. Där hoppade jag av bussen och passade på att träffa gamla klasskompis Ingrid i Östersund. Hon pluggar och tränar där med sin pojkvän. Så vi tog en liten catch up på balkongen med te, bullar och skitsnack inlindade i varsin stickad filt.

Sedan kom Hanna och hämtade mig. Vi handlade på Ica Maxi och körde sedan mot Mormors stuga uppe i Kolåsen. 7 mil norr om Järpen. Mormor hade skickat mycket instruktioner med oss så det fanns ingen risk att villa bort sig.

Vi käkade en räkpasta på altanen i solnedgången med vacker utsikt och arga jämthundars skall som soundtrack i bakrgrunden. Bästa vädret under hela resan... vi skulle njutit mer!

Sedan gick vi sightseeing i byn, på fjällhotellet där jaktlaget firade en lyckad jakt och upp på utkiksplatsen där man såg Skräckerfjället möta sjön.

Efter lite mens-incidenter son krävde ett intrång i lanthandeln i Kallsedet kunde vi sedan börja våran resa mot den så kallade Sockertoppen. Vi hade ingen aning om vad som väntade oss...

Eftersom jakten pågick så fick vi ta en rätt lång omväg. Vi gick igenom en dryg mil av våtmarker. Vi var helt chockade hur blött de kunde bli. Obanad mark, i myr. Det var pannbensträning på riktigt.

Vi fick vada över älven. Iskallt fjällvatten upp till knäna. Jag ramlade i och tappade mina byxor (Jag vet numera att IPhone 7 faktiskt är vattentålig) och skor. De blev aldrig torra igen förrän vi kom hem igen.

Hanna beskrev denna händelse som "det värsta hon gjort i hela sitt liv". Jag kände mig som en riktig äventyrare.

Vid 16 tiden blev vi less på att gå och slog läger vid foten av Sockertoppen. Ett tjockt molntak gjorde att vi inte såg några toppar alls. Men naturen uppe på fjället med alla dess färger är svår att beskriva. Ingen av mina mobilbilder gjorde naturen rättvis. Allt såg bara så mjukt ut, och färgerna var som i en annan färgskala.

Sedan åt vi, läste lite, frös, och försökte sova. Jag lyckades sova några timmar här och där, men Hanna sov inte en blund. Det regnade och blåste hela natten. Det lät som om man sov i ett maskinrum, hela fjället (tältet) dånade runt oss. Ena timmen vaknade jag med en klump i magen och låg och bad till Gud tills jag somnade om. Nästa gång vaknade jag med en euforisk känsla, hela situationen var så skrämmande men spännande!

Vi fick helt enkelt gilla läget, för ingen skulle kunna hjälpa oss (vi hade inte haft täckning på flera kilometer) och be en bön att inte tältet skulle blåsa sönder. Klockan 06 fick vi nog, käkade gröt, packade ihop och började plumsa hemåt.

Påvägen hem så gick vi rakt igenom alla myrar. Vi var redan genomblöta så det spelade ingen roll längre.

Vi tackar Skäckerfjället för denna upplevelse, skräckblandad med förtjusning. Och meddelar att vi kommer ta revansch. Resten av resan låg vi inne i mormors stuga, värmde oss vid kaminen, kollade gamla VHS-filmer och sov i torra lakan.

Fast vi tog en springtur i spöregnet dagen efter såklart. Det går fint bara man vet att man kommer bli torr igen.

Likes

Comments

Sarv

Hej hopp hallå alla svampplockare och soffsittare.

Jag har dragit på mig mina vandringsbyxor och lånat en vandringsrygga av min prylnörd till farbror och placerat min bakdel och övriga tillhörigheter på min gamla vän Östersundsbussen! I Östersund ska jag möta Hanna för att sedan bila upp till Kolåsen (någon mil norr om Järpen) där vi ska dra en höstig fjällvandring.

Jag har ett härligt pirr i magen, så jag har inte kunnat sova något på bussen, fastän jag har hela bussen för mig själv. (Fattar inte varför ingen vill åka 5 h buss till Ösd med mig...?) Det känns iallafall fantastiskt att vara påväg på äventyr igen! Och att träffa med Hanna igen! Bara jag, hon, lite älgjägare, en heldel ren och ett böljande kalfjäll.

Bussresor är ändå ett bra hjälpmedel för att få lite perspektiv på livet. Så insikten här på tank-stoppet i Sollefteå, är att jag har mycket att vara tacksam för just nu, i min tillsynes bistra vardag. Här kommer en lista med saker jag är tacksam för:


•Sam har äntligen accepterat mig som en familjemedlem nu!! Det dröjde ända till september alltså, men igår fick jag kyssen som bekräftade att han älskar mig också. De va lite dreggligt men jag uppskattar tanken.

• Min ex-granne och klasskamrat Johan ringde mig igår. Vi har inte hört från varandra under hela sommaren, så de va väldigt roligt att ventilera lite framtidsångest tillsammans.

•Det kanske låter hemskt, men jag är ändå tacksam att jag har en Mamma som är lika arbetslös som jag själv, som jag kan drälla runt me på dagarna.

•De senaste dagarna har jag läst bok igen. Känns underbart att stimulera hjärnan igen och drunkna i en berättelse. "Hennes nya namn" är fortsättningen i Elena Ferrantes bokserie "Min fantastiska vännina". Den är lång, rörig, men ändå så vacker och den får mig verkligen att börja tänka.

•Det var väldigt kallt i Sollefteå när vi stannade till med bussen. Det var sådär rått som de kan vara i backen klockan 07:30 på morgonen. Det kändes underbart att stå ute och frysa en stund i vinterluften.

•Jag vet inte vart jag är påväg eller vad jag har för plan med mitt liv. Men jag är tacksam att jag har så otroligt mycket möjligheter. Livet erbjuder så mycket fint.

Och ids ni inte läsa min långa text kan ni ju bara titta på den här söta varelsen som nu är ett år och två månader, och så söt så man bara vill klämma sönder honom.

Likes

Comments

Dagbok

Jag tycker det är hemskt tråkigt att jag inte uppdaterat på länge. Jag har gjort en hel del roliga små vardagssaker som jag inte riktigt haft motivationen till att uppdatera. Jag har haft mycket i mitt huvud. Grubbel så att säga. Because winter is coming och jag står här utan plan.... Men jag kan sammanfatta lite kort vad som hänt under de senaste veckorna:

  • Vi hade avslutningsmiddag på jobbet. Jag var lite föör uppklädd i mammas marinblå kortklänning, men middagen i sig var väldigt trevlig. De sa mycket fina saker om oss och våran fina gård, så man blev lite rörd. Men efter att vi unga arbetare småpratat färdigt med styrelsemedlemmarna (i medelåldern 60+) och alla gått hem förutom jag, Filip, Lovisa och Joel, kastade vi resterande krigare oss i poolen med kläderna på. Sedan drack vi te i serveringen till kl 03.
  • Jag har varit på arbetsintervju i Stockholm för ett svensk/danskt alp-resebolag. Flög ner själv på en standby-biljett (299:-?!?) från Ö-vik. Sedan spenderade jag natten i Mormors lägenhet vid kungsbron. Pinsamt stolt över mig själv att jag hittade. Och överlevde. Kände självständigheten flöda i mina ådror. Intervjun gick bra också, jag hade väldigt trevligt! Sedan fick jag åka hem med min farbror Marcus och hans sambo Madde. De var så snälla och skämde bort mig.
  • Men halvvägs hem, i Huddik, stannade vi och käkade. Då insåg jag hur nära jag var Järvsö. Så jag lämnade mina kära släktningar och kastade mig på en buss med en kvarts marginal och åkte till Hanna.

Jag kom fram 22:30, då tog vi ett nattdopp innan vi la oss. Dagen efter åkte vi till Elida, hon bjöd på frukost. Vi babbde, paddlade världens mysigaste kajaktur och åkte en sväng till Elidas jobb. Sedan tog jag tåget till Övik igen. Så glad att jag stannade hos dem för jag saknar dem redan så.

  • Jag och Lovisa upptäckte att man kunde klättra upp till toppen av hoppbackstornet i stan en kväll. Där satt vi då och kände oss överlägsna i flera timmar, käkade dadlar och tittade på all fylla nere i hamnen. Och väldigt många ambulanser!

Och sen fyllde Filippa år också! Det firades med en kräftskiva ute i hennes stuga där vi kladdade på, och sedan fuldansade i duggregnet tills det blev mörkt. Vi köpte en pinata till henne. Det är väll vad alla 20åringar önskar sig, right?

Lovisa har haft besök av 3 engelsmän i veckan som vi fick guida till öggeltjärnsberget (stavning?...). Detta var samma dag som vi hade våra sista dag på jobbet och det firade vi med att fika vårat sista personalfika och snacka minnen ifrån sommaren.

Likes

Comments

Dagbok, resa

I våras fyllde jag 20 år, och då fick jag den briljantaste av presenter av Maja: en tältningcpå Ulvön. Men det dröjde ända till augusti innan vi hittade datum som passade oss båda- busy women (eller arbetsnarkomaner?) som vi är. Den enda besvikelsen med resan var att vi inte stannade längre, för detta var ett enda spa för själen konstaterade vi.

09:00 morgonen tog vi båten från Köpmanholmen till Ulvön

Här kunde Maja stolt visa upp sitt hem från båten. Dör hon pekar ser ni, där bor hon.

Denna bild kan sammanfatta båtresan dit. Klart vi skulle sitta uppe på däck. Och vi tyckte att det var sommar så vi klädde oss efter det... men bilder kan inte ljuga: det var kallt!

Här har vi då vårt resmål. Ulvöhamn. Här gick vi och turistade och var vilsna en stund, men cirka 2,2 km längsstrandpromenaden, åt vänster i bilden, fann vi tillslut våran lilla udde. Den delade vi med ingen annan än oss själva. Väl där smällde vi upp vårt tält, satte oss på några klippor och snackade kärleksissues, distansförhållanden och åt rostbiff med potatissallad. Ica´s potatissallad, den är ju bara för kung.

Sedan snörade vi på oss löpardosorna och tog en seightseeingrunda.

Först uppför trappen till bergstoppen för att kika på utsikten!

Sedan blev det ett spontandopp när vi fann en dö-mysig sjö. Nästintill ensamma i skogen vågade vi sola topless på bryggan. Där låg vi i fågelkvittret och torkade innan vi sprang vidare....

... mot ett litet glassstopp i hamnen. WONDERBAR!!

Sedan sprang vi tillbaks till vårt tält igen för ett till dopp och lite mer frys-solning på klipporna. När vi tillslut kappitulerade för vinden åtog vi oss uppdraget att starta eld för middag.

Här är en bild på Maja som försökt göra eld en rätt lång stund medan jag supportat henne med min närvaro och lite snapchatande. Eld är inte våran styrka... trots att hon varit scout. Men vi är ändå hoppfulla innan varje gång, så därför beslutade Maja att vi skulle gå all in på lägereldsmatlagning och skippa spritköket. I dethär läget ångrade hon sig nog lite...

Men tillslut fick vi upp elden! Och kunde exprimentera lite med messmöret. Här ser ni en falukorvsmacka med ketchup och messmör. MUMS?

Sedan satt vi runt lägerelden och slamsade tills solen gick ner bakom träden. Då undersökte vi klipporna som omgav våran lilla udde, dansade lite afrikanskdans och begrundade den fullmånsliknande himlakroppen ovanför fyren. Sedan kröp vi ner i våra sovsäckar. Hon i långärmat underställ och mjukibyxor. Jag i t-shirt och bomullspyjamas.

Vackraste vyn att vakna till. Eller somna till... Jag minns inte när bilden togs.

Jag rekommenderar alla som vill finna lite frid i psyket att åka ett dygn och tälta. Helst på Ulvön i Örnsköldsviks skärgård. Helst en dag med bra väder. Och helst ska ni vara dåliga på att göra eld, så att det blir lite utmaning att överleva.

Likes

Comments