Måndag och ny graviditetsvecka, hela 34 veckor avklarade och 6 veckor kvar. Såå fort går tiden. Och världens finaste bästa nyhet: Jag fick äntligen mitt kejsarsnitt beviljat efter en lååång och utdragen kamp, många stressiga och oroliga nätter, många tårar och massvis med terapi. Så den 12 juni kommer min älskade son till världen under lugna och trygga omständigheter, FÖRHOPPNINGSVIS(!) om han inte väljer att titta ut tidigare. Jag är så otroligt glad, framförallt eftersom jag var helt inställd på att inte få det beviljat. Att få det i Göteborg (Östra) Är tydligen väldigt svårt och det finns dom som blir nekade pga förlossningsrädsla, det anses inte vara skäl nog.

Nog om det! Nu är det klart, jag ska inte älta det mer.

Jag mår fortfarande oförskämt bra i min graviditet. Har däremot vart inne 2 gånger på förlossningen på 1,5 vecka. Förra helgen pga att jag kände att jag har fått urinvägsinfektion. En annan gång denna helgen för jag hade värkar mitt i natten. Allt såg bra ut båda gångerna sa dom på förlossningen, men NU ringer min barnmorska och säger att man hittat bakterier i en odling som jag lämnade för 3 veckor sedan, när jag var hos henne på vanlig rutinkontroll. Så jag har alltså gått med UVI i 3 veckor. Det är inte bra. Inte undra på att jag har haft värkar och sammandragningar.

Iallafall, när jag var inne förra helgen för att lämna urinprov så kände dom på magen och kunde konstatera att bebis har lagt sig väldigt långt ner, han har fixerat sig lille pluttis. Jag känner verkligen av det också på min mage. Den har sjunkit såå mycket så den ligger nästan nere vid underlivet haha. Och känner att jag sover bekvämare, behöver inte ha stöd under magen när jag ligger på sidan. Känner inte heller att jag inte kan andas när jag ligger på rygg. Jätteskönt. Men jag har som sagt 6 veckor kvar och det är ca 1,5 kg kvar för bebis att växa. Så den extra tyngd som jag har framför mig kanske inte jag ser jättemkt fram emot.

Utöver detta så har jag inga uppdateringar på min graviditet :) Jag kan äntligen luta mig tillbaka och släppa tanken av att föda vaginalt. Så himla glad. Nu ska jag se till att bara sova och vila resterande tid.



Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Idag var jag på mitt andra och näst sista möte med så kallade aurorabarnmorskan. Det kallas så i Göteborg och många andra delar av Sverige. Jag kan börja med att berätta att jag sa till min barnmorska i v 8 på inskrivningen att jag är extremt förlossningsrädd. Jag trodde i princip att det räckte med att säga till om det i förväg för att få ett kejsarsnitt. SÅ fel jag hade. Jag fick då prata med en överläkare som i sin tur remitterade mig till mödravårdsspecialist, de som beslutar om kejsarsnitt. Pga att jag var så tidig i graviditeten så fick jag veta att det kommer dröja till typ v. 35 innan jag får veta om jag får snitt eller inte. Panik utbrast och pga denna panik så fick jag träffa samma överläkare 3 gånger, sedan fick jag en psykolog inom mödravården som fortsatte samtalen med mig fram tills dess att jag fick min första tid hos Aurora barnmorskorna. Vilket var förra veckan, så sent som i v 29. I mer än 20 veckor har jag plågats av tanken och stressen att kanske inte få ett kejsarsnitt beviljat. Och kampen fortgår. Jag har mer eller mindre varannan vecka fått gråta och förklara om och om för läkare och psykologer om varför jag är så rädd. Jag är så TRÖTT på att prata om mig själv med läkare, och dra samma visa till så många olika personer. För att till slut nu hamna hos en barnmorska som jag MÅSTE träffa 3 gånger (minst) innan jag får träffa en specialistläkare som ska ta det slutgiltiga beslutet.

På tisdag ska jag då på mitt sista möte med barnmorskan, men hon är redan nu införstådd i att jag inte kommer att ha ändrat uppfattning nästa vecka. Så det kommer inte riktigt ta slut här. Utan jag har en sista station kvar.

Idag fick jag iallafall få gå ett varv genom förlossningen på Mölndals Sjukhus. Fick kolla hur det ser ut i ett förlossningsrum, fick massa information och förklarat för mig exakt hur en förlossning går till från första sammandragningarna tills dess att bebisen och jag är redo att åka hem.

Katastrof. Katastrof att man ska behöva gå igenom allt detta och plågas på det här sättet igenom en HEL graviditet. Helt jävla sjukt. Så dåligt, så oerhört dåligt. Enligt barnmorskan jag träffade idag (som för övrigt bör nämnas är en fantastiskt gullig person som jag verkligen tycker om) så hör jag och mina medkvinnor som också är förlossningsrädda till en 5% av alla kvinnor som föder barn. Alltså 5% vill gå vidare med kejsarsnitt vid sin första förlossning. Det är inte ens en större andel, varför ska man då utsätta dessa 5% för detta levande helvetet? Jag fattar inte det. Det är helt obegripligt för mig. Alla är i princip införstådda i riskerna med ett kejsarsnitt, men alla är också benägna att ta alla risker för att rädslan väger tyngre. Varför kan man inte bara INFORMERA och sedan se det som en självklarhet att det ska beviljas? Varför ska man ens diskutera huruvida det ska beviljas eller nekas? Det är så dåligt, fy fan vad skamligt.

Nu vill jag bara att det ska bli tisdag nästa vecka, så att jag kan få en sista gång göra klart för mig att jag inte ser vaginal förlossning som ett alternativ och sedan bara vänta ut det allra sista besöket eller icke-besöket så jag kan få ett svar i brevlådan och en tid för kejsarsnittet. Är så trött och sliten nu..

Likes

Comments

Tänkte göra en liten summering på hur min graviditet har varit hittils.
Kan alltid vara kul att läsa tillbaka på när man glömt av allt.

Bästa perioden:
Bästa perioden var nog mellan vecka 18-27, alltså månad 5-7. Dessa månader har jag mått så otroligt bra och jag har inte haft alls några problem. Bebisen började sparka tydligt och mycket varje dag. Mycket av min oro för missfall försvann under denna period just för att jag kände honom varje dag. Halvtid passerades också vilket gjorde allting lite lättare också.


Sämsta perioden:
Sämsta perioden måste nog vara från det att vi fick veta att jag var gravid till vecka 12-13, alltså månad 1 till 3. Efter detta försvann min extrema trötthet. När jag somnade kl 18 varje kväll och aldrig kände mig utvilad. Somnade på jobbet och överallt. Var en känslomässig raket, arg och ledsen väldigt lätt. Livrädd för missfall hela tiden. Känslan av att veta att det är typ 200 dagar kvar, kunde inte se ljuset i tunneln alls.


Sömn:
Min sömn har faktiskt varit opåverkad genom hela min graviditet, konstigt nog. De flesta jag hör berätta om sina graviditeter har de sista månaderna (typ från v 27, månad 7 ca) gått upp flera gånger för att kissa pga att bebisen växer och trycker mot urinblåsan. Har haft mycket kramper osv på nätterna. Vaknat av bebisens sparkar och varit allmänt lättväckta. Det sägs att det är ett sätt för kroppen att börja vänja mamman vid avbruten sömn inför bebisens ankomst. Jag har INTE haft detta problem överhuvudtaget vilket gör mig så nervös haha. Det enda som har väckt mig har varit när min sambo de senaste 3-4 veckorna har snarkat så mycket att jag börjat gråta för det gör ont i hjärnan. Vi får väl se om det kommer senare, men hittils så har jag inte alls blivit avbruten i sömn.


Cravings:
Jag har inte direkt haft något supersug efter något speciellt, bara ett fåtal saker. Jag tänkte jag skulle skriva ner en liten lista på vad detta varit i kronologisk ordning.
- Färskpressade juicer och smoothies -> Första veckorna levde jag typ på juice och smoothie. Så GOTT.
- Billys Pan Pizza -> Första veckorna det enda jag kunde äta typ. Resten var inte alls lockande. Jag åt inte så mycket innan jag blev gravid så det var egentligen inga konstigheter.
- Sodastreamat vatten -> Så uppfriskande och gott. Tusentals gånger godare än all läsk i världen.
- Ahlgrens bilar -> mellanmånaderna (alltså typ 3-6) så åt jag en del ahlgrens bilar. Det var faktiskt det enda godiset jag blev sugen på. Resten vad typ ush nej tack.
- Jordnötsringar -> Enda snacksen i världen som jag alltid älskat och har älskat extra mycket under graviditeten.
- Haribo Nappar -> Efter att jag förätit mig på Ahlgrens så kan jag knappt titta på det längre, och har nu ersatt det med Haribo Nappar. Frukt helst men cola funkar också. Inget annat godis är särskilt lockande.
- Pannkakor -> Hela livet, och hela graviditeten, kan inte få nog. Ge mig mer mer mer!
- Lasagne -> Enda riktiga maten som jag verkligen haft sug efter i princip hela graviditeten.
- Vattenmelon -> Min stora kärlek, år efter år efter år. Sommar efter Sommar. Har alltid ätit mycket vattenmelon, som en galning faktiskt. Så det kan inte kallas craving att jag nu äter det som en idiot. Men jag är EVIGT tacksam att jag får äta detta under min graviditet för att det är så gott och så nyttigt att jag typ lever på det nu. Det håller magen i schack också.

Det är typ allt jag kan komma på. Sen är min lista mycket längre på saker jag gillade förr som jag absolut inte varit ett dugg sugen på under graviditeten. Har sällan blivit sugen på kötträtter. Typ hamburgare som vi jämt åt förr. Nej nej nej. Ush. Samma gäller nötter, potatismos, cola zero, sötpotatispommes som jag DOG för, bakelser som jag alltid tryckt i mig som en idiot haha. Ja, alltså listan är så lång över saker jag älskade förr som jag inte alls vill ha nu. Vi får se om det ändras efter graviditeten.


Nu har jag 69 dagar kvar. Min nästa milstolpe är 61 dagar. Då är det exakt 2 månader kvar tills bebisen kommer. Efter det är nästa och sista milstolpe 30 dagar. Då är vi game.

Nu behöver jag bara försöka att äta nyttigt och inte lägga på mig alltför mycket vikt så att jag klarar av att bära denna kropp utan att totalt gå sönder i 2 månader till. Jag vägde mig för ca 3 veckor sedan och hade då gått upp 3 kg. Nu nästan en månad senare så tror jag att jag gått upp mycket mer, det känns verkligen så iallafall för det göt som sagt ont i hälarna för första gången. Ont i rygg osv.



















Likes

Comments

Idag går jag in i vecka 31. Börjar bli så trött på att vara gravid nu, haha. Jag känner mig tung, det räcker med att jag står upp i typ 2 timmar sen känns mina hälar som att dom ska gå sönder. Känner mig bred överlag. Lår, höfter, armar, axlar. Känner mig typ som en legobit haha och lika osmidig också. Hursomhelst så börjar det dra ihop sig, men jag är så rädd för hur jag ska klara 2 månader till. Det är ändå lång tid..

Utöver min känsla av att vara en mänsklig kossa så har jag inte känt så mycket av min graviditet än. Så man skulle kunna säga att jag mått pinsamt bra under min graviditet. Och det är jag såklart tacksam för. Jag väntar dock på de symptom som brukar komma sista veckorna. Det som jag är mest rädd för:

- Vätskefyllda svullna händer, fötter, ben, ansikte, fingrar.
- Homorrojder
- Bristningar
- Viktuppgång deluxe.

79 dagar kvar, snälla snälla snälla låt detta komma väldigt väldigt väldigt sent.. eller inte alls.

Likes

Comments

Fredagen var ingen bra dag. Hade mensvärk hela eftermiddagen, tyckte det kändes konstigt. Ringde 1177 som bad mig ringa förlossningen, de i sin tur sa att gå hem och vila ta några alvedon och återkom om det inte gått över om 2 timmar. Jag jobbade klart mina 2 timmar, åkte direkt till min moster med Bonnie och tänkte inte mer på om jag hade ont eller inte. Det var inte så smärtsamt, det var mest en molande smärta som en irriterande mensvärk som inte riktigt blommar ut. Sen gick min slempropp hos min moster. Då reagera jag heller inte så mycket, treva vidare hem till mina föräldrar runt 20:00 och la mig en stund. Sen kom det en bit igen av slemproppen. Då blev jag nojig. Det i kombination med sammandragningar gjorde att jag låg där och kände hur oron växte i mig. Va e de som händer.. Så jag ringde förlossningen och de bad mig komma in med en gång. Åkte hem, hämtade Moe och sen bar det av till förlossningen på Östra. Där blev vi snabbt omhändertagna, fick mäta CTG kurvan, alltså mätte sammandragningarna tillsammans med bebisens hjärtfrekvenser för att se hur påverkad han var av detta spektakel. Sen fick jag göra ett vaginalt ultraljud och ett vanligt ultraljud för att se så allt såg bra ut. Det gjorde det, tack och LOV.

Sammandragningarna var ganska påtagliga och varje gång jag fick en sammandragning kunde man höra och se hur bebisens hjärta började galoppera iväg, ända upp i 180 slag per minut. Min lilla älskling.
Han känner av när mamma får ont och blir stressad. Han känner min smärta som sin smärta. Hur galet är inte det? Blir arg och ledsen när jag tänker på det men samtidigt så rörd, för det påminner mig om vilket starkt band vi har redan nu. Vi är verkligen ett, han och jag.


Vi åkte iallafall hem och sov, allting var bra. Blev rekommenderad vila och om det händer igen ska vi åka tillbaka och då ville de diskutera eventuell sjukskrivning. Något jag absolut inte vill just nu. Jag har bara 2 månader kvar på jobbet och jag vill verkligen njuta av min sista tid som jag har kvar på jobbet. Ska däremot ge fan i att stressa och sura över saker jag inte kan påverka på jobbet. Ska verkligen ta det riktigt lugnt och fint sista tiden så min plutt kan bakas färdigt i lugn och ro utan massa stress från mamma.



Likes

Comments

Herregud vilken oskön kväll. Vi kom hem sent igår från Stockholm. Efter en feting konsert med Drake så sov jag hela natten, käka världens godaste brunch frukost och sen åkte vi hem. Satt 8 timmar i en minibuss med spikrakt ryggstöd. Satt så jäävla dåligt det är helt sjukt. i 8 timmar, fattar inte ens att jag pallade. Men idag fick jag ju känna på vilken dum idé det var. Jag kan knappt gå har så ont i min ländrygg och foglossningen är bara värre än någonsin. Jag har ändå inte haft så mycket problem med foglossning så jag hoppas inte att det kommer nu och jag hoppas att det bara beror på bilresan igår.

Kom iallafall hem, tog en lång varm dusch och bädda ner mig i sängen. Jag kände inte bebis så mycket igår, kände mig mest bara så svullen och att jag knappt kunde andas pga att vi åt som grisar och mina organ ligger vid brösten. Finns knappt något utrymme för mig att andas när jag ätit. Så när jag kom hem ville jag bara lägga mig och känna bebisen komma igång lite, men jag antar att han sov för det var inte så livligt som det brukar vara på kvällarna.

Sen händer något som jag inte vart med om alls. Jag börjar få sammandragningar från helvetet. Asså på riktigt, det kändes som att hela min mage var en enda stor muskel som drog ihop sig i kramp. Det gjorde inte ONT ont, men det är så obehagligt så det finns inte. Och det kom bara en sammandragning efter en annan. Till slut fick jag lägga mig på sidan och då somnade jag bara direkt. Idag mår jag bra med sammandragningar, tack och lov, men lite öm runt magen typ som träningsvärk...inte undra på! Och bebisen har sparkat till och från. Snart ska jag gå hem och laga något gott, äta och bädda ner mig med min ÄLSKADE älskade älskade lilla valp.

Vi har saknat varandra så mycket denna helg. Mamma berättade att hon varit jätte deprimerad och ledsen, orolig, nervös. Så hon blev SÅÅ glad när hon såg mig. Hon släppte inte min sida. Till och med när jag duschade låg hon intryckt mot duschglaset och tittade upp på mig. Hon blev helt pisseblöt stackaren. Men hon ville inte vara någon annanstans än precis så nära hon bara kunde med mig. Sen sov hon fastklistrad mot min kropp hela natten. Asså så underbar är hon jag vill bara hämta henne från dagis och krama ihjäl henne just nu.

Nu ska jag jobba vidare de sista timmarna och sen blir det hemgång med älsklings Bonnie <3

Likes

Comments

Jag tänker på sommaren varenda dag. Jag längtar så mycket att det känns i hela kroppen. Som när man var liten och räknade ner dagarna till julafton. Om 2-3 veckor är det dags att gå över till sommartid, vilket betyder att kl 18 kommer det vara ljust ute om några veckor, det är helt galet. Bara tanken får mina smilband att dra. Tills dess dagdrömmer jag mig iväg medan jag tittar ut på gråa moln som snabbt svävar förbi en vit himmel och tunga regndroppar som knackar på rutorna. Jag drömmer mig iväg till sommaren som var, som jag minns som igår.

Jag höll så hårt i sommaren förra året, jag njöt av den så mycket jag bara kunde. I ensamhet för det mesta, jag cyklade fram och tillbaka genom Göteborgs gator. Till Hisingen och tillbaka, till Askimsbadet i träningskläder för att träna ben. Pulsklockan på armen visade 2000 kalorier varje gång jag kom hem, svettig och lycklig. Jag var kär i sommaren 2016 och allt vi delade tillsammans. Långa kvällar på balkongen, Orange is the new black i TV-rutan. Fönster öppna hela natten och ändå känna att man kvävdes av värmen. Byta fluffiga duntäcken mot kyliga, tunna lakan. Bjuda över vänner på middag, dricka iskall rosé och äta körsbär, jordgubbar, hallon, vattenmelon till den mån att man knappt åt mat. Givetvis bara när det grillades på balkongen. En sambo som stod med grillspaden i högsta hugg varje kväll. Goda hamburgare, med krispiga klyftpotatisar. Bubblande cola zero. Allt på balkongen. Mina långa cykelturer i sommarkvällens värme gav mig energi att trampa vidare, cykla på outforskade områden jag aldrig sett förr.

Vi gjorde slut i september, höstvinden kom och tog min sommar ifrån mig. I oktober fanns inget mer än det vemodiga minnet kvar och krispiga brandgula löv som täckte marken med sina svepande rörelser. Jag fastnade i en hög av löv, fastnade där och höll mig kvar vid mina minnen. Nu är jag redo att skapa nya. Och jag ska hålla lika hårt i sommaren 2017 som aldrig förr. Iår håller jag mig fast vid sommaren med min älskade sambo, grillen, balkongen, familjen, vänner, hunden och sist men inte minst vår älskade bebis som kommer i juni.


Längtar så mycket så ag spricker.

Likes

Comments

Vad händeerrr...

Har precis fått gå och sätta mig i ett tyst rum och bara andas i tystnad. Känt mig panikslagen hela dagen, stressad. Och nu efter min lunch så bara kom det över mig. Kunde inte andas, tog djupa andetag men inget hjälpte, hjärtat slår i 10000. Känner att allt sitter åt, känner att jag blir stressad av alla röster runt omkring mig. En pratar i telefon, den andre skriver på tangenterna, någon annan surplar kaffe, prasslar med påse, toalettlåset låses upp konstant, dörrar smälls i, bebisen sparkar och vänder sig upp och ner hela tiden, varenda människor som går förbi GLOR, nej asså hjälp vilken jävla panikångest jag fick..

Ljud runt omkring mig bara ger mig panik och stress. Hörlurarna jag har på mig är noise canceling och gör att det känns som jag är i rymden, isolerat ljud, hör ingenting men ändå hör jag allting. Sitter obekvämt vid min plats, flyttar skrivbordet upp och ner med knapparna, inget hjälper. Dricker 1 liter vatten, inget hjälper. Måste iväg och bara komma bort en stund innan panikångestattacken är framme och jag framstår som en total maniac.


20 minuter senare inser jag att det bästa jag kan göra som inte innebär att försvinna från min arbetsplats är att komma hit och bara skriva av mig. Lyssnar inte på fler poddar nu, bara lite lugn musik. Byter ut hörlurarna till mina vanliga iphone hörlurar. Måste vinna över ångesten, den är så påtaglig. Men nu börjar jag bli lugnare igen. Tack och lov för det för nu kom en flyttfirma och ska flytta möblerna runt oss.

Jag behöver komma till en känsla som jag kände i somras. Jag minns det så väl. När vi flyttade in i vår lägenhet och första kvällen stod på balkongen med sommarbrisen i håret, värme, och total tystnad. Jag och min sambo stod i 10 minuter och bara hängde på balkongräcket och njöt av tystnaden. Luften var frisk och så ren. Vi var så lyckliga och befann oss i total harmoni, det var som att stå i en våg av eufori - där och då. Jag vill vara där igen, och bara av att tänka på det så blev min puls stabilare.

I mitt stilla sinne just nu står jag på min balkong en varm sommarkväll bredvid min kärlek.
Där stannar jag ett tag.







Likes

Comments

Hej pappa.

Ville bara berätta lite saker för dig om mig själv. Jag hoppas att du läser detta och blir glad. Idag väger jag 800g och är lika stor som en zucchini. Jag har öppnat mina ögon i mammas varma mage, tänk dig det pappa! Jag ligger här och tittar ut på ingenting alls. Men det är så himla häftigt ändå. Vad är det jag ser egentligen? Det är suddigt och mörkt. Om du lyser på mammas mage med en ficklampa så kommer jag att bli rädd och sparka bort ljuset. Jag kan höra din röst nu också, du låter så snäll. Jag längtar efter att få höra dig bättre, och se dig på riktigt.

Visste du en sak till pappa? Min ögonfärg har börjat bildas, jag har lite pigment i ögonen som byggs på mer och mer. Jag hoppas att jag får dina fina ögon, det hoppas mamma med. Jag hörde henne säga det till min moster.

Min hörsel är jättebra nu, men jag blir lite rädd av för höga ljud. I mammas mage kan ljudnivåerna gå upp till 80 decibel. Det är ungefär som en trafikerad gata ute i vuxenvärlden. När jag blir rädd så går min puls upp, men det är ingen fara. Jag vet att jag är trygg i mammas mage.

Jag saknar dig så mycket och jag längtar tills vi ses. Snart är det bara 3 månader kvar, älskade pappa.
Din Zucchini


Likes

Comments

Idag är det 104 dagar kvar UNGEFÄR tills jag föder mitt barn. Det är ju sanslöst galet!! Jag längtar så mycket till denna veckan är slut så att jag kan vara nere på 2-siffrigt. Sen längtar jag tills det är 90 dagar kvar. För DÅ är det fan inte långt kvar. 90 dagar är huuuur lite tid som helst. Helt plötsligt är det bara 60 dagar kvar, då är det i princip dags. Haha.

Så hur känner jag mig i vecka 26 förutom allmänt deppig? Nej men på riktigt, inte deppig så sätt. Bara nedstämd pga mitt möte med aurora läkaren följt av en tråkig helg och en grå måndag. Men som TUR är så ska jag träffa min psykolog imorgon. Henne ska jag öppna upp mig till nåt så enormt. 1 timme av att bara spy galla och gråta ut.

Men nog pratat om det - kan berätta mer imorgon när jag kommit ifrån mötet med henne.

Jo jag känner mig som vanligt FANTASTISK, gravid. Jag känner mig så bra. Det enda som ändrats påtagligt från denna vecka och förra är nog att lille Gabriel är superaktiv. Sparkas HÅRT, så nu kände min sambo sparkarna för första gången. Och jag känner dom (inte minst sagt). Jag känner han sparkas, röra på sig, vända på sig, KISSA! Jag känner Gabriel kissa i min mage haha. Det är sååå läskigt. Det vibrerar jätte mycket i magen. Efter lite googling så är det konstaterat - han kissar. Och det är helt normalt att det vibrerar.

Hade en del sammandragningar igår också. Så jag låg i sängen typ hela söndagen förutom när jag åkte iväg och handla saker till balkongen och hängde hos mina päron en liten stund.

Cravings - nä. Ingenting. Jag är verkligen inte sugen på NÅGONTING just nu. Det har ändå kommit och gått lite, typ vaniljglass med smälta hallon - egentligen något jag alltid tyckt om men tyckt om lite mer under en vecka typ. Men nu känner jag verkligen mig inte sugen på någonting alls. Inga ahlgrens bilar, ingen twisterglass, inga frukter, ingen saft, ingenting. Jättekonstigt.

Magen - växer. Blir hård och rund. Den växer inte superfort längre vilket jag uppskattar för att jag tror min hud kommer uppskatta det. Är livrädd för bristningar. Bilden nedan togs igår när jag hade sammandragningar och Gabi hade stampfest i magen.



Likes

Comments