View tracker

Jag är fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Och äcklig. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet.Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet.Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet.Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet.Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet.Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Fet. Jag hatar dig Nathalie, kan du förstå det? DÖ.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Klockan är 22.05 och jag är dödstrött. Jag sov inte igår natt, så längtan efter min säng är otroligt stark just nu.

Jag började dagen med att rita, gjorde ett relativt lyckat porträtt av twiggy, en av martin gore och en abstrakt målning i akvarell.. Fast jag började ju runt 4 i natt, och slutade vid lunch idag. haha. Det kändes bra att äntligen få ut någonting, det var längesen det gick så bra att bara sätta mig ner och skissa, skitskönt.
Ja juste, sen gick jag till skandia också, tog en runda på stan och köpte nya sminkborstar, tights och pastasallad! Jag älskar fan sallad, helt otroligt gott.
Lyckades förresten tacka nej till tårta och godis.

Som ni märker är jag inte speciellt sugen på att skriva av mig, vill helst bara sova. Men försöker vänta ut tiden så åtminstone michal hunnit komma hem så jag kan säga hej osv. Det känns bäst så, så att jag vet att han är okej.



Slänger även in en bild på mig från tidigare idag, hade rött läppstick, jag borde kanske börja köra med det igen?..
Men nu blir det ett avsnitt breaking bad (som jag förhoppningsvis inte somnar ifrån) medans jag väntar på michal. puss.







Likes

Comments

View tracker

Det har varit så rörigt på sistone, alltihop.
Jag har inte haft kontroll alls. Allt har liksom fallit samman.
Hetsätning, träning, jobb, hetsätning, träning, sömnlösa nätter, hetsätning, hetsätning, hetsätning. Långa konversationer med pappa och mamma, gjort allt jag kan för att få pappa att må bra, misslyckats. Hetsätit.
Ingenting har velat gå åt mitt håll. Jag har inte varit i skolan på flera veckor och inte ens orkat röra skoluppgifterna. Jag är så trött, helt slut.

Men jag måste ordna upp det här, det är fan slut på den här skiten nu.
Jag kan om jag vill.

Imorgon ska jag kliva upp ur sängen. Jag ska städa mitt rum, jag ska duscha, jag ska träna. Jag ska bli så jävla bra. Jag kan bli bra.

Likes

Comments

Vi är konstant jagade av ett mörkt regnmoln. Vi jagas genom tid och rum och oavsett vart vi gömmer oss så verkar molnet finna oss i slutändan. Vi kan inte gömma oss, vi kan aldrig fly.
Vissa kallar molnet för verkligheten.
Andra kallar det för monstret, djävulen, psyket, den där jävla depressionen.

Vi alla vet att kärleken gör oss blinda. Depression öppnar våra vyer, men endast de mörka sådana. "De klokaste människorna är de sjukaste"
Men varför är det så, att oavsett vart vi gömmer oss, så ska molnet hitta oss, och varje gång komma med en tjockare dimma. Varför ska alltid de snällaste människorna vara de sjukaste, varför ska alltid de ömtåligaste vaser falla i golvet? VARFÖR SKA MIN PAPPA VARA EN VAS? och varför ska det vara så omöjligt att rädda alla vaser, alla söndriga själar, alla underbara och fina?

Jag hade jag ingen aning om hur min pappa var. jag visste att hans favoritband var depeche mode. jag visste att han gillade pilotglasögon framför alla solglasögon och att han hade en speciell doft, även när han svettades så luktade han underbart. Ja, sånt visste jag. Men jag kunde inte känna igen min pappas skratt, jag visste inte hur det kändes att sitta i samma soffa som honom och inte känna hur han skakade med benen eller höra hans rastlösa suckar. Jag visste inte hur det kändes att ha en glad och lycklig pappa hemma. Jag visste att han hade varit glad, någon gång. Jag visste att han ibland log, ja. Men jag visste aldrig om han menade det. Jag kunde inte minnas hur han en gång varit.
Jag hade ett historia projekt i skolan, till min presentation ville jag ha en modell av en antik teater. Pappa och jag hade diskuterat hur vi skulle lägga upp projektet i dagar, vi bestämde oss att vi skulle bygga modellen under helgen innan presentationen. Han lovade att han skulle hjälpa mig.
Det var fredag kväll och jag satt i köket medans mamma lagade mat. Pappa var i sovrummet med två skötare som brukade komma och se efter hur han mådde. Efter en stund kom pappa ut och jag förstod direkt att något var på tok. Pappa såg lite ut som när en hund skäms, samtidigt som den är riktigt, riktigt ledsen. Han gick bort till mamma och de började prata, jag minns att han sa "de vill att jag följer med"
Mina minnen är ganska blurriga men också solklara, en av vårdarna kan ha kommit in tidigare och förklarat läget, eller så kom hon in senare -jag vet inte. Men jag minns hur fort det gick, de pratade en stund och mamma pratade hela tiden med ett väldigt lågt och lugnt tonläge. De kramades, rökte framför fläkten och sedan gick de ut i hallen eftersom vårdarna var tillbaka.Pappa tog på sig kläderna och jag satt bara på golvet och tittade på. Det var fredag kväll. Jag tittade ju över pappa, jag gjorde så gott jag kunde. Jag sprang upp om nätterna och lyssnade genom dörren så att han andades. Jag gjorde allt jag kunde för att pigga upp honom. Jag gjorde allt, och nu var inte det tillräckligt. Pappa skulle nästan gå när mamma sa "du har visst glömt någon" och pappa såg mig på golvet. Han sa att allt var okej, allt kommer att bli okej och att mina syskon och mamma skulle hjälpa mig med projektet. Att jag inte måste oroa mig för honom. Men det är allt jag gör, allt jag gjorde då och allt jag någonsin kommer göra. Jag kommer alltid oroa mig, jag kommer Alltid vara rädd. Jag kommer alltid få panik och tro att du kommer dö. Jag kommer fälla miljontals tårar för din skull. Inte för att du får mig att må dåligt, utan för att jag älskar dig och jag önskar att det där molnet kunde lämna dig ifred idag, och för all framtid.
På söndagen byggde vi ihop modellen. Pappa hade rätt, fredrik, alexander, mamma och caroline hjälpte alla till att få ihop teatern. Vi lyssnade på depeche mode och jag grät precis hela kvällen. Jag visste att det gick att få ihop modellen, men det var pappa och jag som skulle få ihop den. Det var pappas ideér, det var vårat projekt.


Han blev bra. Jag vet hur han låter när han är glad, jag kan känna igen hans skratt, hans leende och hans snarkningar. Jag vet att hans favoritband är depeche mode och jag vet att han är en jävel på att åka skridskor. Jag vet att han är den personen som kan klara allt, han är alltid snällast. Han skulle inte skada en endaste själ. Han kan göra allt på jobbet, han kanske inte vet vad han gör egentligen, men oavsett om det är att klippa till en hockeyfrilla eller renovera ett kök, byta glas på fönster, sätta el eller internet, bygga båtar eller göra moussetårta. oavsett vad det är så listar han ut vad han ska göra, och det blir alltid underbart. Han är en fin person, världens finaste. Så förklara för mig, varför måste de finaste själarna utsättas för det värsta, alltid? VARFÖR.

Jag vill inte glömma bort hans leende eller skratt. jag vill inte glömma någonting. Jag vill ha min pappa tillbaka, för det är så mycket vi ska göra, så mycket som jag inte tänker göra med någon annan istället. Det måste vara med dig.


snälla bli bra.

Likes

Comments

Jag har tappat 17kg.
Fortfarande världens största.
vidrigt.

Likes

Comments

Hej, det känns faktiskt rätt så bra att lägga sig ner i sängen idag. Jag har förvisso inte gått ner ett endaste hekto, och jag sov alldeles för länge.
Men jag lyckades städa iordning på rummet, möblerade om och skurade etc. Jag hann också duscha, tvätta och hjälpa mamma med maten.. Som jag faktiskt åt. Jag tror att det börjar bli lite bättre igen, inte med maten då, utan livet i helhet. Igår på arbis pratade jag både med Otto, och Hampus & Jimmy efter. Förvånansvärt enkelt, även om jag gör bort mig ibland, vet inte hur man kramas, eller avslutar konversationer.. Men det funkade nog, tror jag. Jag hoppas det iallafall.
Fan va gärna jag vill bli vän med alla där, jag får jobba på det tror jag.










Nu ska jag lägga mig och sova tror jag, och imorgon blir det massa skolarbete och träning. Godnatt världen.

Likes

Comments

Det är sådär jobbigt sent igen. Jag vet inte varför, men det bara blir såhär alldeles för ofta. Jag sitter uppe och tittar på filmer, videor eller läser artiklar och woopsh är klockan 03.53. Det är ju måndag nu, jag borde ligga i sängen och sova inför morgondagens tuffa skoldag. Men jag är ju ett retard och går inte i skolan. Fyfan va jag önskar jag kunde klara av det.

Just nu är min största önskan att flytta hemifrån och skaffa mig ett riktigt liv. Jag vill gå 50% i skolan och ha 50% praktik på arbis. Tänkte faktiskt fråga Robin om det finns någon chans att, utifall han kan få ersättning, ha mig som elev uppe i perukmakeriet eller syan. Då skulle jag ju faktiskt hålla på med något jag gillar! Men vi får väl se.. och jag vet inte ens om jag skulle orka med det, rent psykiskt. men men.

Imorgon flyttar Fredrik och Lovisa ut. De fick nycklarna idag och vi flyttade dit lite av grejerna, men soffan får dem imorgon och de behöver släp till sängen. Så, imorgon blir vi fyra här hemma.. Gud va konstigt det kommer bli.

Åh juste. Imorgon är det möte med min psykolog och läkare. Mamma och pappa ska också vara med, det handlar om mina tabletter och ja.. ätstörningen. Jag berättade om det för min psykolog så sent som för två veckor sen, samma sak med mamma och pappa, så det är rätt nytt för dem alla. jag är jättenervös över vad dem kommer säga, uh vill inte gå.

Likes

Comments

Klockan är 03.34 och jag sitter här och diggar till gorillaz och är allmänt kissnödig. Dagen gick förvånansvärt bra, Fredrik, Alex och jag håller på och jobbar på tekkit servern. Så, jag satt och snackade på Skype med deras vänner i flera timmar. Det kändes bra, jag kände mig inte så ensam. Ska försöka delta i deras samtal oftare tror jag..

Michal är superkåt. Han försvann för en liten stund sen dock, så tror att han somnade. Men han känns sådär borta igen. Som om han behöver något, men han döljer det genom att alltid vara ..flummig? Hoppas han lättar på trycket snart, fina fina pojk.

Usch nu orkar jag inte hålla mig mer, måste kissa. Och jag måste måla naglarna också. Och dansa.
Ha det fint tills nästa gång.

  • 29 readers

Likes

Comments

Hej, nu har det gått en tid. Igen.
Jag har varit helt slut, konstant. Tränat, sovit, skrikit. Jag har verkligen nått botten och det är ingen som ser det?
Men förstås, det är ju jul. Och fyfan va jag ätit. Bulimikern inom mig har verkligen tagit fart och jag har inte haft någon som helst kontroll de senaste två veckorna. Innan det gick det bra, men nu.. Fyfan Nathalie.
Jag förstår inte hur det här ha kunnat hålla på i så många år, och inte en jävel har märkt något? Inte en jävel.
Jag vet att jag döljer det så bra jag kan, men jag drar alltid upp ämnet. Pratar alltid om min kropp och äcklig mat. Jag har aldrig sagt det, men jag har tittat in i mina föräldrars ögon så många gånger och verkligen blottat mig själv utan ord, de har ändå inte förstått. De kopplar inte.
Jävla blinda idioter kom och hjälp mig snälla!!

Nu efter nyår ska jag ta tillbaka kontrollen iallafall. Det blir vatten, te och valfri dagar. Känns det bra att planerat ut de första veckorna nu. Snälla Nathalie, håll dig till planen den här gången, snälla.

Likes

Comments

Har ni någonsin försökt skapa ett konto på en polsk chattapp? På polska då, förstås. Det är fanimig det svåraste jag någonsin gjort, och troligtvis det roligaste.

Klockan är 06.04 och jag kan inte somna. Egentligen är jag jättetrött, men jag kan inte andas eller fokusera eller tänka. jag bara ligger här och svettas, oroar mig över allt och vill dö. Michal gick och la sig för ungefär 1,5 timmar sedan, jag saknar honom. och fan va jag behöver honom.

hjälp mig sluta tänka.

Likes

Comments