Shit idag är jag 21 år gammal och om 5 månader blir jag 22 år gammal, vad har jag åstadkommit under alla dessa år? Jag ska ge dig två svar på det. Allt och ingenting. Men först måste jag ta dig tillbaka till början av mitt liv för att du ska kunna förstå vad jag menar. Jag är född i Kosovo men bodde i Makedonien tills vi flyttade hit till Sverige 😍 och det var här allt började.. Livet som jag kallar för halva vägen till helvetet. Min familj och jag flyttade hit så var allt som en dröm för oss. För nu skulle vi äntligen slippa alla problem vi hade. För mina syskon gick allt snabbt och effektivt, dom visste vad dom ville göra med sitt liv. 2 av mina bröder f och b tog körkortet fortare än vad man egentligen hade förväntat sig och gick klart skolan. Min bror b som är den näst äldst gick klart skolan på bara några månader faktist och började jobba. Han tog hand om sina 5 barn sin fru plus alla andra i familjen. Min syster E studerade då hon var för ung för att jobba samt mina två andra bröder I och T gick också skolan. För mina syskon gick allt bra och dom hade stora planer för livet. Men hur gick det för den yngsta barnet? Den där Sebastrijan som folk brukade kalla mig för? Jo i början så gick det bra för mig också. Jag hittade nya vänner ganska snabbt och fokuserade på skolan. Men något hände väldigt tidigt med mig.. Jag tappade fokusen helt och mina humörsvängningar var ännu värre än förr...jag vart mer ofta slagen hemma av min far. Inte bara hemma utan även ute på gatorna. Jag fick gömma mig när jag skulle iväg till skolan eller bara vara ute.. Jag ville aldrig vara hemma för jag gjorde allting något som var fel enligt någon så jag råkade illa ut.. Ibland kunde jag ha blivit slagen av 4/5 stycken olika människor.. Sen när man kom hem så vart jag slagen av min egna far för då hade jag kommit hem för sent eller något.. Jag har aldrig varit omtyckt i min omgivning då folk alltid såg mig som ett hinder.. Jag hade aldrig vänner och var alltid för mig själv. Min syster var min bästa vän förut, hon tog hand om mig när jag var skadad eller slagen. Men när hon inte var närheten av mig så lekte jag oftast med mig själv ute långt inne i skogen så ingen kunde hitta mig.. Jag minns att när jag var liten så trodde jag att jag var en robot som kunde blöda och hade kött men att det var flera små människor som bodde uppe i min hjärna och styrde min kropp. Jag fick ett falskt personnummer när jag o min familj kom till Sverige. Jag är född 94-06/29 men fick 98-06/29 som personnummer istället.. Vilket gjorde mitt liv till rena helvetet.. Jag fick gå på en sär skola med dom yngre än min ålder så jag passade aldrig in på skolan heller. Och fick gå på sär skola utan att någon utredning gjordes på mig. Jag kan minnas hur folk tittade på mig och pekade på mig. Alla kallade mig för sär Sebbe eller neger Sebbe.. Gud vad jag tappade mitt självförtroende, jag började lära mig ganska snabbt till att mina nävar var dom som var mina bästa vänner. Jag slogs varenda dag, varje timme för det var alltid någon som ville hoppa på mig. Jag lyckades försvara mig 2 ggr av 5 för det var alltid dom "stora" killarna som slog skiten ur mig. Dom som var i min "ålder" då dom ville inte slåss med mig för då vann jag. Men dom tryckte ändå ner mig på sitt sätt som kallas för mobbning, det var grupper som kom och mobbade mig för det var bara då dom kunde mobba mig.. Jag hade en favorit lärare vid namn Josef. Han var min förebild, en lärare man kunde prata med och utvecklade sina känslor via hiphop musik. Jag började gilla hiphop och basket för att han gjorde det och ville bli duktig på det. Jag började skriva egna låtar och spelade basket varenda rast han kunde vara med mig.. Jag skrev en låt som handlade om mig.. Kommer inte ihåg alla ord men den gick nånting med vart är du nu jag kan inte leva utan dig, kärleken är här kärleken är där. Jag fick iallafall spela in den med Josef och han brände ner den i en skiva åt mig. Jag var så lycklig och glad, jag sprang hela vägen hem för att spela upp den för min familj. När jag kom hem och satte skivan i skivspelaren men alla skrattade och fick tårar.. Det gjorde så fruktansvärt ont att dom skrattade... Det var en låt jag gjorde om mig själv! En låt där jag skriker ut vart den gamla Sebastrijan var! Varför skulle alla skratta åt mig! En gång flera år senare på en tisdag sommardag skulle jag på utflykt med min klass till Borlänge för att spela fotboll med dom andra som gick i sär skola. Det var turneringsmatch och jag var målvakt. Den första matchen vann vi, men den andra förlorade vi ganska fort. Jag hade 100 kr på mig om jag fick av min brors flickvän som jag skulle ha till mat, när vi skulle handla mat till lunch så insåg jag att mina pengar hade blivit stulen eller så hade jag tappat dom. Men det slutade med att min fröken jag hade med mig köpte en köttbullsmacka till mig iallafall. Och jag minns att jag sa den dagen att denna tisdag är min otursdag och varje tisdag kommer förmodligen att vara det. När vi skulle tillbaka till skolan så sa min fröken att hon skulle köra hem alla men att jag skulle bli avsläppt sist eftersom jag skulle följa med på skolan då jag hade möte. Jag frågade om mina föräldrar skulle vara där men det skulle dom tydligen inte. När vi kom hem till Säter och svängde in på skolan så såg jag en polisbil på parkeringen. Min fröken måste ha sett att jag blev rädd och orolig för hon tig tag i min hand och kramade den medans hon sa med en lugn röst att allt kommer bli bra, men jag skulle liva henne att säga sanningen.. Hon tog med mig in i klassrummet där två damer satt på sina stolar bredvid varandra och två polismän som satt mitt emot varandra sen så satt redan en av mina fröknar mitt emot socialtjänsten och där fanns det en ledig plats där jag skulle sitta. Damerna från Socialtjänsten presenterade sig artigt och snällt vilket gjorde mig förvånad. Dom förklarade för mig att jag skulle åka med dom till ett familjehem i 14 dagar medans dom gjorde en utredning hemma hos min familj. Jag vägrade och skrek att det inte skulle gå! Jag var tvungen att vara hemma i Säter, min mamma var sjuk jag kunde inte lämna henne! Men jag hade inget val jag var tvungen att följa med ändå.. Dom tog med mig till bilen där det stod en snygg röd vaxad röd BMW 318i 98 som vi skulle åka i. Vi skulle åka till Sala till ett familjehem där jag storm trivdes jag skulle bo där i 1 eller 2 veckor sen så skulle jag få åka hem till min familj igen.. Men jag var så rädd att dom skulle tro att allt var mitt fel så jag berättade för fostermamman allting och hon vidarebefordrade det till socialtjänsten. Jag trodde allting skulle bli bra igen men det slutade med att när mina dagar tog slut så fick jag flytta till Stockholm för jag kunde inte bo kvar i Sala. Det var för nära min familj och familjehemmet skulle på semester i Turkiet och jag kunde inte följa då socialen ville göra utredning på mig. Jag fick flytta till Stockholm utanför Lite utanför Ekerö på nån ställe som var som ett behandlingshem där vi var väldigt många killar som bodde där. Jag var alltid utanför där så jag började bli arg igen och personalen ville aldrig lyssna på mig. En dag fick jag utbrott och började slåss med en av personalen som var vikariat där. Han tog upp stolen och jag vart så rädd att jag tog fram en kniv från kökslådan.. Polisen hämtade mig och körde mig senare vidare till ett ungdomsanstalt nära Skåne som hette källan. Där bodde jag i någon månad tills socialtjänsten tyckte jag blev lugn nog för att kunna bo på ett annat ställe. Jag fick flytta till ett öppen behandlingshem på samma gård men på ett annat hus.. Där bodde jag i dryga 8 månader sen så flyttade jag till vänsjö vid Härjedalen . Ditt fick jag flytta till ett familjehem men jag kunde lika gärna ha stannat på behandlingshemmet. För det var samma lag som jag hade på behandlingshemmet men dom hör var värre. Jag fick 10 kr avdrag på min månads peng varje gång jag gjorde något dumt. Av 300 kr jag skulle ha varje månad så fick jag ut 70/50 kr varje vecka. Och då hade inte jag gjort något dumt utan jag kom ner till köket lite senare än vad jag skulle göra. Jag skulle vara nere vid 8 tiden prick. Jag var tvungen att hjälpa till på gården varje dag för dom var bonde men deras barnbarn kunde vara inne och lata sig. Jag fick inte ha dator eller mobil på rummet även fast det inte fanns någon anledning till att jag inte skulle få ha det.. Och jag fick aldrig ett tack av dom fast jag jobbade arslet av mig varje dag. Jag började må psykiskt dåligt så jag rymde flera gånger till jag fick hjälp av en från familjevårsdskonsulenterna. Hon ringde mig på när jag hade lektion och sa att jag skulle göra mig klar klockan 12 efter jag hade ätit lunch för jag skulle flytta till ett annat ställe. När hon kom så berättade hon att jag skulle flytta till en familjehem i Svenstavik. Vi kom fram till familjehemmet där vi blev välkomnad av fostermamman. Vi gick till köket och fikade medans vi väntade på fosterpappan som skulle komma hem vid lunch rasten. När han kom hem så hälsade han på oss och var på ett gott humör. Sedan så kom min låsas syster och familjens lilla stjärna ner också hälsade på, hunden rickie. Jag kände på mig att detta skulle bli bra. Vilket det blev. Dom visade mig rummet jag skulle bo på och runt huset. Jag fick en väldigt bra kontakt med dom även fast jag var så himla jobbigt och pratade konstant. Jag började gymnasiet när jag egentligen skulle börja 8: an på högstadiet. Men jag kunde aldrig riktigt sköta mig i skolan för jag visste inte hur man gjorde. För nu fick jag äntligen gå på skolan med dom som är lika gammal som mig men hur är man mogen? Hur beter man sig på skolan? Ska jag vara en bra elev eller ska jag fucka ur? Det var frågorna som svävade runt mina tankar jämt. Jag valde att fucka ur för jag förstod aldrig något på matte eller någon annan lektion.. Jag blev tillsammans med en söt tjej från åsarna, men jag förstod aldrig vad kärlek var så jag kysste någon annan och vi gjorde senare slut.. Ryktena om mig och min biologiska familj spred sig ganska snabbt och jag började falla tillbaka till mitt dåliga mående.. Jag träffade en ful tjej som verkligen hjälpte mig på banan till att fucka ur totalt.. Jag fick faktiskt flytta till ett nytt ungdomsanstalt fast denna gången nära Kalix på ett ställe som heter johannisberg. Där bodde jag drygt 3 månader, och dom kändes som 3 år. Gud vad jag grät och grät för jag saknade familjehemmet.. Jag fick flytta till ett behandlingshem igen i Norberg mellan Fagersta och Avesta på ett ställe som heter davidsbogård. Jag gjorde stora framsteg där. Jag började hitta mig själv och blev mer säker på mig själv. Jag fick gå en utredning där det kom fram att jag inte har några diagnoser men att jag hade en låg självkänsla och "ptsd" postdramatiskastresssyndrom. Jag bodde på davidsbogård i över 1 år och efter utredningen så skulle jag äntligen få flytta. Jag tjatade att jag ville flytta tillbaka till familjehemmet vilket jag fick då. Jag var så lycklig över att komma tillbaka. Jag fick börja gå i 9:an istället denna gång på högstadiet inte gymnasiet. Vilket var jätte tungt för jag var äldre än alla.. Jag visste aldrig hur man skaffade vänner så jag började spela skolans clown. Jag vart kompis med en kille som jag var med varje dag, han presenterade mig för sina kompisar och var med mig på skol rasterna så jag inte kände mig utanför. Jag träffade en tjej kompis som idag betyder allt för mig. Via henne så träffade hennes kompis som mina ögon fastade förr. Det tog mig 6 månader att berätta för denna tjejen att jag tyckte om henne.. Eller ja jag berättade det dock till våran gemensamma vän Elin. Jag fick reda på att hon tyckte om mig också och vi började hålla på. Hon var min solstråle varenda dag. Kunde aldrig sluta tänka på henne, vi pratade i telefonen flera timmar även fast hon bodde 5 minuter ifrån mig.. Vi var tillsammans i 8 månader innan jag fick mitt riktiga personnummer. Jag fick panik när jag väl fick den även fast jag hade tjatat så mycket. Jag började leka vuxen och började bråka med min familjehem.. Jag fick flytta till en egen stor 1:a i Säter men där gick allt åt helvete för nu var jag tillbaka till stället som allting började på.. Det gick bättre än vad jag förväntade mig med dom som mobbade mig när jag var liten. Jag vart nära vän med alla dom. Och det gjorde mig så själv upptagen och ivrig så jag ringde aldrig upp till min flickvän mer.. Jag var sur när hon ringde och massa saker. När jag insåg att jag började få problem igen så tog det en riktigt äcklig stor vändning med allt. Jag började skita i allt och bry mig mindre. Min flickvän gjorde slut och jag blev förkrossad för hon var mitt allt i över 1 år jag kunde aldrig förstå att det var slut.. Jag sökte till en skola uppe i Jämtland igen för att jag ville vara nära henne och familjen igen. Jag kom in på skolan och fick ett boende på internatet. Jag flyttade upp och försökte få det funka med henne igen men hon backade jämt och jag började tappa balansen för allt jag hade varit igenom men jag kunde inte förlora henne.. Jag kunde bara inte det. För hon är mitt allt.. Vi försökte ett litet tag men hon blev ganska sårad för allting jag gjorde i Säter så hon gjorde slut till sist.. Familjehemmet svek mig hon svek mig kompisar svek mig.. Så allt rasade för mig.. Jag försökte ta tag i allt men då var det som om någon stampade mig mer igen tillbaka ner i hålet igen. Idag står jag här med telefonen i händerna och skriver om mitt liv.. Och hoppas på att imorgon är en sån dag allting kommer bli bra igen.

  • 85 readers

Likes

Comments