Träning har aldrig varit en livsavgörande sak i mitt liv, tror inte ens att den kommit på en tio i topp placering eller ens en hundra i topp placering, men viktiga ting kan skifta i livet. Vid fyllda 40 plus upptäckte jag ju zumban som gav mitt liv ett helt nytt innehåll och gav min fysik en helt ny uppgift, t ex att hitta muskler som inte ens fanns på kroppen och en träningsvärk som kunde få en att önska att man faktiskt inte hade muskler på nämnda kropp.

Nu har jag kommit till en ny milstolpe igen, jogga eller inte jogga, det är frågan? Det självklara valet av bekvämlighetsorsak är förstås att inte jogga. Åh min Gud, så många gånger jag i mitt tidigare liv har betraktat dessa livsbejakande varelser som flänger runt i spåret i sina nördiga kläder, iklädda vattenflaska, kompass, pannband och träningsarmband och glatt hånlett åt deras strävan att tjäna in några sekunder på de minuter de avverkar.

Det är bara det…. Att C har gjort ett mellanlandningspass i Sverige och hon har sett det som sin uppgift att jag på något som helst sätt ska förbli i en liten välanpassad vältränad position och det gärna genom löpning. Nej, inget som helst hundinriktat pass, även om man som nybliven singelkvinna nästan kännt sig som en löptik under sommaren, herregud, en del män står bokstavligen talat och ylar utanför hundgården, hur svårt kan det vara…?!?

Nåväl, C anlände i fredags och som gammal och väl invand tradition hade vi en förnämlig fest med räkmacka och vin, mycket vin. Min förhoppning vid dessa första kvällar är alltid att hon ska knäcka lite mer vin än vad jag gör, för jag vet ju mycket väl vad andra dagens första uppdrag blir; ”Vi tar väl en liten runda? Klockan åtta! På morgonen!” Brukar lyckas, men den här gången var hon ståndaktig och dessvärre blev effekten att jag fick peta i mig mer eftersom hon drack mindre, kan någon räkna ut den matematiska formeln för det? Jag kunde det inte och kunde knappt räkna ut vad det var för dåre som ringde på min dörr klockan åtta en lördagsmorgon….

Den dåliga nyheten var alltså att hon var fullt beredd att springa/jogga/stressa fram i joggingspåret, den goda nyheten var att hon tränar inför the rabbit lopp med Eric som partner och hade en ryggsäck med 25 kilos vikt i. Väldigt rättvist! Precis som när vi var och ökenvandrade, C bar all mat, all dricka, medicin, extrakläder, guidebok, kamera, elpistol, termos, vatten och dessutom lite sprutor med ormserum om olyckan skulle vara framme, jag bar en ryggsäck som tyngdes av ett lypsyl.

Med denna fantastisk orättvisa fördelning lyckades jag jogga mig igenom fem kilometer med puman, värre var det nästa dag när hon fått skavsår av ryggsäcken och skulle jogga utan…. ”Vill du hänga med på en liten runda?” hette det…. Någonstans på vägen förvandlades 2,5 km till 6 km spåret, men som den förstående kvinna hon är joggade vi en km och promenerade 500 meter o s v i samma takt och när hon lämnade av mig vid mitt hus tog hon en liten runda till…. På 1,4 mil….Det är tur att jag älskar henne annars hade jag hatat henneJ J J

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Har ju varit singel ett tag nu, ett gudabenådat tillstånd, det ska jag inte sticka under stol med! Efter ett antal år som fru, morsa, kokerska, städerska, tvätterska, organisatör, ekonom, planerare, inköpare, you name it, har jag plötsligt bara mig själv att tänka på, mer eller mindre. Klart jag tänker på mina älskade döttrar, men faktum kvarstår, de är rätt stora nu och den uppmärksamhet de för närvarande helst vill ha från sin gamla mamma är medskickade matlådor, något jag gärna står till tjänst med.

Såååå är det inte dags att börja tänka på mig själv ännu mer, blir mer egoistisk, ta hand om mig själv och få mig att känna mig älskad? Because I am worth it! Har rätt länge gått och trånat efter en kille men inte kommit till skott…. Jobbigt det här, när man är van vid att vara själv och klara sig själv…. Men ibland så är det nice att inte vara själv i sovrummet heller….. Visserligen har jag Björn, en liten toyboy, han är bara 46, fick honom julen 71 men han delar troget min säng sedan alla år. Mamma jobbade på Leksaksaffären i Laholm, med Rune Pära som ägare, och någon rik jäkel beställde nämnda Björn men hämtade aldrig ut honom så mamma fick köpa honom till ett riktigt bra pris, aldrig hade en sådan dyr ägodel hamnat i vår familj annars! Nå ja, love him!

I vilket fall…. Mitt tilltänkta offer är lång och ståtlig, känner mig rätt liten vid jämförelse, vilket är rätt trevligt det med, snyggt nordiskt utseende, inte rasistisk men gillar ljusa killar, utsidan är inte allt men insidan visar en hel del att lova. Trodde inte att en kille kunde förmedla så mycket genom att ändå säga så lite, jag är förvånad och glad!

Jag är ju inte den jag är om jag inte går all in och verkligen bestämmer mig så sagt och gjort, idag la jag alla korten på bordet, skämdes inte ett dugg när jag bjöd ut mig själv och bara ”vill du komma hem till mig ikväll?”. Han var inte direkt lättköpt, fick jobba rätt hårt för att lura in honom i bilen, men till slut kom han med. Fick i princip klä av honom för att få in honom i sovrummet, lager för lager och började därpå sätta ihop honom till en hel del igen, en ståndaktig en.

Ett tag var jag nära att ge upp, hur jäkla svårt kan det vara att pricka rätt…?!? Men skam den som ger sig och jag är ju inte känd för det sistnämnda så kämpade på och efter tre försök hamnade allt på plats och det var bara hur skönt som helst!

Blev i alla fall mycket svett, lite tårar och en del okvädesljud som inte den mest Gudaktige vill höra, men jag tror ändå på kärlek vid första ögonkastet. Han passar så bra in här hemma, love him! Har så mycket kärlek inom sig som han bara väntar på att dela med sig och tror han är obrottsligt trogen. Ska snarast presentera honom för alla mina kära vänner och favoriter som ligger mitt hjärta närmast, bl annat mina Pondus-tidningar, Sagan om Isfolket och några andra tunga litterära verk som handlar om Ayla, Lucky och andra 80-talsfigurer som de flesta nog glömt.

Yes, min nya kärlek; BILLY

Likes

Comments


Så trädde den andra av höstmånaderna in, och därmed infriades också alla löften om hösten, det regnar, blåser, temperaturen har sjunkit till 12 grader och då snackar vi om top of the day, mörkret faller som en bila på 1500-talet lika snabbt som en förrädare till kungatronen och den enda ljusningen är att i april så börjar det bli ljusare igen. Leve Norden!

Jag har gjort min egen tribut till den svenska hösten, genom att boka en resa till San Diego 14 november. Gud give att tiden måtte gå fort till dess, men om man ska sova sig igenom alla mörka timmar så kommer man att vakna upp som en superskön Törnrosa och påsar under ögonen kommer att vara ett minne blott.

Men… några glädjeämnen måste det väl ändå finnas? I min iver att bli en riktigt normalsvensk har jag nu fallit till föga och min nica arbetskamrat H har laddat ner 5 säsonger av Game of Thrones till mig, svenskare kan man väl inte bli? Köpte ett litet jäkla USB-stick för 399 spänn, snacka om dyrare än saffran per kilo alltså, så pluggade in det lilla eländet i datorn och det gick ju jättebra. Not. Hände förstås ingenting! Som tur är har man ju ett abonnemang på dygnetruntjour i form av tonårsdöttrar, mycket hånleende där ja, så äldsta dottern gav mig sin inloggning till OBHNordica så kunde vi kolla direkt där istället.

Jag vet inte jag….. Är inne på säsong ett och har tagit mig igenom två och ett halvt avsnitt, nästan världsrekord i stillasittning, lovar att jag har liggsår på lårbenshalsarna, har sett mer blod än när jag var tvungen att ta blodprov varje vecka med negativ RH varning när jag väntade dotter nummer två, skratta ni, men att behöva uppsöka en närsynt trainee till sköterska som skulle pumpa ur venen varje vecka för att kolla att ungen mådde ok, fick mig att sånär bli asocial vad gäller sjukvård också.

Och nu sitter vi här, jag och dottern An och försöker komma på vad som verkligen är mysigt med hösten…. Man går i mysiga höstkläder….. vilket betyder att man degar ner sig i sina allra äldsta och skönaste myskläder, inklusive en shabbig BH och urtvättade trosor.

Man eldar i brasan, vilket bara är ett förtäckt namn för att minska värmekostnaderna.

Det är mörkt och mysigt….. vilket egentligen är ett annat ord för deprimerande och tråkigt.

Fantastisk färgen i naturen, det bara bländar en, rött och gult och brunt och alla perenner bara lägger sig ner och jag vill ju egentligen bara se nygröna boklöv igen.

Tid för att fixa i hemmet för man behöver inte ha ångest över att var ute och det är så krispig höstluft…. Och vem fan försöker vi lura, det är kallt eländigt, blåsigt och det kommer att dröja 7-8 månader innan man vill gå ut igen.

På Espresso house har de en jättegod dryck som heter pumpkinspicelatté, japp, det uppväger ju förstås solsken och vindrickande och grönt gräs och svart kaffe också för den delens skull.

Slutsats; vi hatar hösten! Men den tar ju snart slut…..

Likes

Comments

Lugn och fin helg för en gångs skull, men här kommer några gamla rader som jag skrev en fantastisk februaridag, vill ni inte läsa gamla nyheter så hoppa över.

Ibland slår de till, de intelligenta idéerna, som t ex att en hike från Hovs hallar till Båstad vore jättekul att göra. I februari. Gärna efter att det kommit 7 cm snö. Gärna när det SMHI förutspår regn och lätta snöskyar och gärna när man har minnen efter en och en halvmilsvandringar i en torr öken där det största bekymret var om vattnet skulle räcka hela dagsvandringen.

Men nu var hon ju alltså tillbaka i Sverige, min BF C och visst jobbade hon 80 timmar i veckan men lite kul kunde hon väl ta sig? Jag packade två ryggsäckar, nej hon hade inget val, och så blev vi avsläppta vid Hovs Hallar i Skåne. Vet ni om att det finns en Skåneled? Jag visste det, men har aldrig gått en meter på den. Men det är aldrig för sent, med packning och glada miner gav vi oss ut på vandring, iklädda ökenklädsel, lager på lager och våra sköna vandringsskor.

Jag var kartläsare, C såg tvivlande ut redan från början och det tog väl ungefär 15 minuter innan vi konfronterades med ett stort ras precis vid havets rand och bligandes uppåt kunde fastställa att det var nog DÄR vi skulle ha gått…. Kan ju säga att den första milen tog väl uppemot en timmes tid men då fick vi ju glädjen att förbränna lite extra kalorier på en rejäl uppförsbrant, tack igen för mina underbara vandringsskor.

Väl på banan igen tog det inte mer än tio minuter innan vi utsattes för ett lätt krux, nämligen att ta oss över en liten porlande bäck, dock var det ju i minusgrader så alla lätt fotsulebeläggningar var täckta med ett fint lager is, vilket givetvis inte hindrade oss. Läs vissa av oss, vissa traskade över som om det var en genväg till Maxi, vissa av oss tog ett lätt skutt och hamnade med högerfoten rätt i rinnande vatten och utförde i samma ögonblick en rörelse som hade fått vilken som helst cirkus med självaktning att anställa densamma som ett ytterst publikdragande fenomen.

Den som hamnade i detta dilemma, (jag) förväntade sig viss medömkan i form med ”Oj, nu måste vi fixa en eld och torka skor och strumpor och fötter” men det enda personen fick var ett, jaja, nu tänker vi inte på foten, nu går vi vidare. Vilket vi gjorde.

Magiskt var ordet för de vita vidderna, stundtals spårade vi i 15 cm snö, hopblåsta på kullarna inför bara de ensamma hästarnas ögon. Numera var min blöta fot inget att oroa sig eller beklaga sig för, alla våra fyra gympaskor var vid det här laget indränkta i snö som sakta med hjälp av kroppsvärmen tinade till ren sörja. Kroppen är dock fantastisk, när jag kom hem var jag säker på att strumporna skulle likna två döda sillar, men mot allt odds var de vid detta laget torra och fina, eller nja, fina är väl för mycket sagt, en svag odör hade nog kunnat skrämma bort ett par tre dussin kackerlackor och en mindre invasion av myror, men ändå.

Trots, eller kanske tack vare, våra pauser, tog det bara fyra timmar att nå Båstad och efter en välbehövlig kissepaus på den offentliga toaletten beslutade vi att det här var för kort och började gå mot Hemmeslöv. Alltså, vi vet hur det är, på en fest vid elvatiden på kvällen försvinner både tid och rum och det här var en sådan dag, både tid och rum försvann, det var bara helt underbart kul och vi ville väl inte att det skulle ta slut så vi traskade vidare. Vår paus nummer två råkade bli precis utanför Båstad där det mycket lämpligt stod en bänk och vår samtida suck av välbehag när vi satte oss ner motsvarade Meg Ryans fejkade ljud i filmen när Harry mötte Sally.

Nja, det måste nog erkännas, de sista 4 km var rätt sega, speciellt därför att vinden tilltagit något och regnet skickade ner små ilskna pilar mot oss för varje steg vi tog. Men ge upp…? Aldrig! Mina ljumskar hade vid det här laget hittat muskler som inte ens fanns, ryggen kände av lasten på den överblivna maten och drycken i ryggsäcken och vaderna började fundera på om de var den enda organiska muskel som måste jobba i den här kroppen.

Vi kom hem. Vi var lite lätt fuktiga, sandiga och skitiga, benen var som gelé, humöret var fortfarande på topp, såå galna är vi och jag är glada för att vi ÄR så galna, vilken underbar dag, kommer att vara länge i själ och hjärta!

Likes

Comments

Så var man där igen…. I skolan, ett ställe som man med rätta bedömde att bänken var färdigsliten på för sedan länge. 50-årskris? Åh nej, snarare en vääääldigt sen 40-årskris! Som vanligt när det gäller mina infall inträffar de utan föregående varning och ska helst infrias direkt, gärna tidigare. Den här gången var det dock utan egen förskyllan, allt är L’s fel, närapå lika ung som jag fick hon för sig att läsa till mäklarassistent och tre dagar senare började hon i Stockholm, på distans visserligen, men vilken initiativ! Efter en mycket trevlig lunch där hon berättade om skolkande för studierna (lunchen alltså), snart stundade tenta i juridik och hur fantastiskt allmänbildande det var och hur kul det var att träffa nya människor och kul att plugga och eftersom hon, som alltid, såg så jäkla glad och pigg ut, blev jag oerhört taggad och inspirerad.

Kom hem, mer eller mindre slet upp locket på datorn och började söka diverse kurser på högskolan i Halmstad. ”Matlab” lät ju kul, jag menar, jag gillar ju mat och att laborera med mat är ju också kul, dessutom häftigt att man kan få högskolepoäng för det! Innan jag tryckte på anmäla-knappen gick jag dock in och kollade tider o s v och döm om min förvåning när jag upptäckte att det var en avancerad kurs inom matematik med tillhörande lab-projekt, falsk marknadsföring, eller hur?!?

Men sen kom den, Juridik med affärsinriktning, 15 poäng, halvfart, sen anmälan fungerar fortfarande. Jamen, varför tveka? Anmälde mig direkt, missade första lektionen men höjde å andra sidan medelåldern till 24, alltid något.

Ett litet aber på kursen var dock att jag inte hunnit införskaffa litteraturen ännu, men vid första pausen frågar den 25-årige tjejen som sitter bredvid mig om jag inte har Sveriges Rikes lag? Öh, nej, det har jag inte….. varpå jag får låna hennes och läsa in mig på paragraferna från 1924, hur sjukt är inte det? Språket menar jag alltså. Vid grupparbetet sneglade hon på mig igen och undrade; Eh, har du inte övningsboken? varpå ett återigen nekande svar innebar att vi två bildade en grupp över hennes bok och faktiskt, lyckades komma fram till några nästintill intelligenta lösningar. Slutligen frågade jag var jag bäst kunde köpa studielitteraturen och hon rekommenderade glatt några FB-sidor, sen kom hon av sig, tittade på mig och ställde frågan, något som fick mig att undra om hon syftade på att jag inte hade något annat studiematerial eller ett lätt hänsyftande till min ålder; förresten HAR du facebook…..? I am to old for this shit… or notJ !

Likes

Comments

Eller vi hade i alla fall tur med vädret, eller så bara härstammar det från min något korta sejaour i kyrkorådet, Herren håller sin hand över de sina…. I vilket fall som helst så har jag fått mitt första cateringuppdrag, inte genom Herrens försorg, men nästintill, min gulliga extramor R ska fira framgångsrika segrar inom kyrkovalet och en hederlig, gammeldags landgång stod på menyn. Måste bara nämna att jag berättade det här för min arbetskamrat H och hon visste inte vad en landgång var!?! Visserligen är hon dock inte 30 fyllda, men har det verkligen dött ut på 30 år…? Smörgåstårta vet ju alla vad det är, denna oftast vämjeliga blandning av majonäs, fruktcoctail, leverpastej och svampigt bröd, toppat med salladsblad, ägg och räkor, mmmmm en härlig blandning med en fetthalt aldrig understigande 40%.

Men landgång…..? En till yttermera tydligen glömd företeelse, som jag nu tänker låta se rennäsansens ljus i form av en vild och vacker skapelse, närproducerad, ekologisk, hemmagjorda tillbehör och inläggningar, verkliga smaker och en naturnära smakupplevelse. En liten lyxig sak som ska få smaklökarna att vattnas, begäret att tändas och en kulinarisk upplevelseresa genom naturen att blomstra.

Det finns ju människor som faktiskt inte äter kött, hur tänker man då, så det fick bli två olika alternativ, men vad tror ni om detta?

  • -En vällagrad brieost med havtornsmarmelad
  • -Jordärtskockskräm med stekta kantareller
  • -Rosépeppar och apelsingravad lax

+Köttalternativ:

  • -Paté på blomkålssvamp och vildsvin
  • -Ungsbräserad kyckling med chipotlemajonäs och syltade nypon
  • -Dovhjortsrostbiff med rönnbärskapris

+ Fisk/vegetariskt:

-Paté på blomkålssvamp

- Krämig sallad på skäggriska och äpple

- Ägg och räkor med chilisting.

Vi får väl se om Herren håller sin hand över mig och ger mig fler beställningar, hade varit kul. Käre bror Te har donerat 200 plastformar till mig så det finns utrymme för hemleveranserJ. Låt bästa smaklöken vinna!

Likes

Comments


Äntligen måndag, utbrister vissa i sarkasm, men det finns en liten fåtalig del som utbrister det i ren glädje, några av dessa ingår i min innersta krets, gänget från Knäred som glatt offrar måndagskvällens familjekväll för att istället svettas järnet ur sig, plågas, hoppa fram som en äppelberusad älg och med ett leende bli av med kalorier samtidigt som man är lycklig. Tror inte ens att kärlek eller choklad kan få fram denna kombo, men vi lyckas i stort sett varje måndag i Knäreds gympahall där endorfiner frigörs och höfter gungas och rumpor skakas och det är ju inte så konstigt att vi alla har ett leende på läpparna, eller….?

Min passion för zumba började under våra år i USA, vi hade väl inte bott där i två veckor ens, när en väninna till min goda vän C drog iväg oss på ett zumba-pass, något som då var totalt okänt i Sverige och inte särskilt välkänt i USA heller för den delen. Det var en mardröm! En otroligt liten välbevarad varelse som hoppade, skuttade, virvlade runt och roterade sina höfter i en hastighet som kunde fått Karlsson på takets propeller att stanna i vild förtvivlan, peppade oss, styrkte oss, körde slut på oss, inte kanske i den ordningen, och efter ett pass upptäckte man att man faktiskt hade muskler som man inte ens visste fanns. Och alla gjorde ont….

Men…. Det blev lite kärlek vid första kontakten! Om man som jag inte haft något aktivt rörelseliv sedan man körde lite friidrott på 80-talet så är det en rätt stor omställning att kasta sig in i ett brasilianskt danspass. ”Dans”, låter ju lite nervärderande också som en trevlig bisyssla till att typ gå ut och rasta hunden ett varv runt huset, men 700 kcal bränner man på en timme och det kan man dricka många goda glas rödvin för. Men faktum kvarstod, älskade denna träning och det slutade med att jag och C tillbringade varenda morgon kl 9-10 med att göra vårt yttersta för att svettas ihjäl oss och dessutom gärna köra några pass med hantlar också.

Nu är jag inne på nionde terminen med zumba i Knäred och har ett underbart järngäng som följer varenda rörelse jag gör och till och från några nya medlemmar som dyker upp och förgyller tillvaron. Alltid lika glada, positiva och öppna för nya rörelser och ny musik! På en timme tankar jag upp tillräckligt mycket energi för att den ska vara resten av veckan, en fantastisk början på nämnda vecka och jag hoppas mina elever gör detsamma, de betalar ju, otroligt nog, dessutom för det!

Så vad ville jag säga med detta? Gå på zumba och bli lycklig? Nej, men hitta din grej, gör något kul, prova något nytt, gör något galet, tänj dina gränser, strunta i vad folk tycker om dig när du rör dig, skaka loss höfterna, klä dig galet, våga sträcka armarna i luften och just gå omkring, vicka på rumpan och gör det med ett leende på läpparna, livet är för kort för att ha tråkigt, vi ses på zumban J !

Likes

Comments

Igår var det dags för många nya premiärer i ”mitt nya liv”. Det började med att jag inte vaknade upp i min egen säng, men inte fullt så illa som det låter, det låg ingen snarkande varelse som jag inte visste vem var bredvid mig och sängen hörde till Hotell Mårtensson, efter fredagens AW med jobbet stannade vi tjejer (eftersom vi är tre st och de andra två är runt 30 tycker jag att det är helt ok att kalla oss tjejer) kvar över natten. Har aldrig sovit på hotell i Halmstad, bor man i Mellbystrand så åker man hem, men det funkade ju alldeles utmärkt att bo över 17 km hemifrån! AW var ju som vanligt en historia för sig, men med tanke på känsliga läsare tror jag vi hoppar över den. Har jag förresten sagt att jag jobbar ihop med ett gäng galningar….?

Strosade runt på stan och hittade en massagetid vid ett som jag bokade in mig på, because I am worth it! Helt fantastiskt, kände mig som en ny människa och det behövde jag verkligen göra efter att vi kommit hem kl tre på natten, utebliven skönhetssömn fick spegeln i badrummet att gnissla och tack för CLEAR EYES, det säger jag bara.

Vid tretiden satt jag i bilen på väg hem och kom på att jag har ju inga som helst planer för kvällen! Helt mot mina gamla vanor, (planera, planera, ska vi ha middag hemma så bjuder man in gärna 1-2 veckor i förtid) ringde jag upp ett gäng glada vänner och fick ihop två par, så var man tillbaka i parträsket igen. Så pass inne i det att jag dessutom dukade och fixade fördrink till sex pers, det tar tid att komma ur gamla mönster.

Väl i bilen konstruerade jag en meny med tanke på vad kylskåpet innehåller, rödbetssoppa, pasta med svampsås och så en liten efterrätt på det. Väl hemma kunde jag konstatera att antingen städar jag, eller så lagar jag mat och jag var ganska säker på att mina gäster hellre äter min goda mat än sitter och tittar på ett välstädat hem så det blev alternativ två. Gjorde en grym efterskänkning genom att slabba av handfatet och toan med en städservett, bästa uppfinningen sedan bank-id och Swish.

Ny erfarenhet nr tre var att bjuda på pasta en lördagskväll och dessutom en rätt som inte krävt bearbetning 24 timmar innan. Nr fyra att servera boxvin, direkt på bordet, tog inte ens omvägen om en karaff och det var ju tur att jag inte skitade ner en sådan, vi tömde ändå hela boxen. Nr fem var att man kan säga att maten är svingod och mena det och ingen har något emot utrycket. Nr sex att inte en enda nick utbyttes under vårt skålande, men vi skålade däremot hjärtligt och ofta och ingen nickade till.

Ser fram emot många fler impulsmiddagar och kommer säkert att duka för en extra ett tag till så sätt upp dig på väntlistan om du inte har några planerJ.

Likes

Comments

Man MÅSTE ju bo någonstans, eller i alla fall ha tak över huvudet och i bästa fall trivas jäkligt bra med sitt boende, för det bör ju vara en stund. Började titta på boende när vi bestämt oss för att dela på oss och det gick ju riktigt bra. Not. Om man inte ville köpa en 60 m2 stor sommarutrustad stuga med unken doft och rutten altan för en sådär tre millar. Och så dök då drömhuset upp, vilket faktiskt tog mig en hel vecka att fatta.

Vitt tegel med svarta trädetaljer, bara det borde ju säga mig att det är mitt hus, svart och vitt, jag i ett nötskal. MEN efter en närmare titt på fotona över interiör och exteriör beslutade jag mig för att det inte ens var värt att gå på visningen, maken till grått och eländigt och 70-tals tapeter fick man leta efter!

Nåväl, jag och min goda vän U var ute och försökte bibehålla ett falskt löfte om en promenad om dagen, allt från ”måste jobba” till att ”måste lägga på brunnslocket” räknas som en giltig bortförklaring, och tog då våra lovar förbi huset. Eller förbi och förbi, eftersom vi är nyfikna av naturen och kvinnor helt naturligt, smög vi oss givetvis in bakvägen och lyckan vid upptäckten att huset var tomt var i det närmsta obeskrivlig. Likt två snokande murvlar gluttade vi in genom vartenda fönster i ögonhöjd och därefter gjorde vi en fräck rekognisering av trädgården på framsidan, marvelous även den!

Blev ju faktiskt bara tvungen att boka in mig på visningen! Passade även på att boka in halva släkten och några vänner som fick lämna sitt intresse i form av något obekväma formuleringar om ev lukt, fuktfläckar, grannarnas intresse av att bygga och se rakt in i mitt blivande kök, jobbig trädgård och även i vilken klass av förfall som huset var i. I kärlek och husköp är allt tillåtet, har jag hört. Mitt värsta hot var en nypensionerad bonde, jag riktigt kunde se hur den bruna plånboken, med knäppfunktion, putade ut från jeansbakfickan och jag började hata honom på riktigt när han till mäklaren mässade att ”pengar är inga problem”.

Detta var på lördagen och en ny visning på måndagen hägrade, men jag förvissade mig om att det var endast tre nya intressenter på denna och på lördagskvällen lyckades jag dessutom möte ett par som varit och kollat och vi var mycket överens om att det var ett bedrövligt hus med en massa åtaganden. I hus och kärlek…. På torsdagen hade jag varit och smugit runt huset varenda dag och i stort planerat hur jag skulle måla, tapetsera och förbättra alltihop, så tog mig i kragen och ringde mäklaren och la ett bud, 25000 mer än begärt och meddelade också att det var mitt enda och sista bud och att jag ville ha besked senast söndag. Som ett sista triumfkort slängde jag med att jag tar över det asap.

Fredag förmiddag befann vi oss på Våxtorps marknad, ett självklart årligt spektakel som man bara inte kan gå miste om, enda ursäkten är väl egen död eller lunginflammation. Vi hade inte befunnit oss där mer än i tio minuter när mäklaren ringer och det varslar ju inte gott, någon annan idiot har förstås bjudit över och jag överlade med mitt samvete och med min ekonomiska situation hur mycket högre jag kunde gå och kom fram till att det var nada, så hejdå underbara hus! MEN han ville bara bekräfta att säljarna godtagit mitt bud och kunde jag komma inom i eftermiddag och skriva under köpekontraktet? Och samtidigt som virriga tankar om ”hur f-n ska jag få fram 340 tusen till handpenning på ett par timmar” yrde rundor i mitt huvud, kläckte han ur sig ”och eftersom det blir en så snabb inflyttning så behövs ingen handpenning”. Och ”Du har väl klart med banken?” vilket jag givetvis bedyrade honom att jag hade, tilläggas ska att det var jätteklart eftersom jag överhuvudtaget inte pratat med dem… så var jag med hus, i alla fall på papperet….. Forts följer….. och även lite bilder…. Om ni orkar hänga med….

Likes

Comments

Vad är väl jag att skriva en blogg….? Jo men för sju år sedan när vi flyttade till USA var det dagens största nöje att pränta ner de senaste 24 timmars händelser så att allmänheten i allmänhet och våra vänner och kompisar i särskildhet kunde läsa om våra äventyr ”over there”. Tillbaka i Sverige två år senare var jag sugen på att fortsätta blogga, men hallå, det hände ju ingenting, allt var bara normalt! NU är jag fortsatt normal, men onormal, nyskild, flyttat till nytt hus, närmar mig en livskris i form av att fylla halvt sekel, vänner som försvinner, nya som kommer in och en sommar utan dess like bakom mig. Dags igen alltså…..

Vem är då jag? Min bana började med att jag var för tidigt född, alltid bråttom, vill alltid fram först, energisk som bara den, men att vara sex månader för tidigt född är inte alltid riktigt bra, särskilt inte för 50 år sedan, särskilt inte om man bor i en knappnålsstor by där alla ens närmsta grannar kan tituleras med gammalmorbror/faster och när ens mamma precis fyllt 18 och alltså ståtade i bröllopssärken med en mage värdig en sexmånaders gravid kvinna. Till råga på allt var den blivande pappan utlänning, från Tyskland boren och trots alla år han stannade i Sverige kallades han aldrig något annat än ”Tysken”.

Vild och galen i uppväxten, vild och galen nu, men hade en något lugnare period där någonstans emellan. Träffade en fantastisk man, vi gifte oss, skaffade barn, hus, katt, inte just i den ordningen och kom sen på att vi passade nog inte så bra ihop i alla fall. I juni var skilsmässan klar och nu har vi förenat oss med 75% av Sveriges befolkning, ibland tror jag att det bara är invandrande muslimer vi har att tacka för att siffran inte är typ 99%, och är lyckligt skilda. Två vackra och smarta tonårsdöttrar, Gud alena vet hur det gick till med dessa föräldrar!

Som varje kvinna är jag fantastisk på att överdriva, på att rugga lite i sanningen och på att förvränga livet intill att Turning Torso mest liknar en piprensare. Vill du hänga med i mitt nya liv så häng på!

Likes

Comments