Klockan 5 gick reveljen och klockan 6 sharp satt vi i mörkret i bilen på väg till Telekop Peak, två timmars bilresa, varav 90% tog oss en timme och de sista få miles lika lång tid på en våg som mest påminde om en bortglömd stig från något övergivet stenbrott. Dagens plus var när vi rundade ett hörn och fick syn på en flock vilda mulåsnor. De var inte ett dugg rädda utan närmades sig bilen och tittade på oss som om de undrade vad vi fånar gjorde där. Några timmar senare erinrade jag mig deras blick och började undra detsamma…..

När vi skakat oss upp till 8000 feet klev vi ur och påbörjade vår uppstigning. Det gick jättebra! I nästan 100 meter där jag i princip tvärvände och var på väg tillbaka till bilen där jag tänkte tillbringa dagen medan de andra skulle få ta sig upp de där 3000 feeten till toppen alldeles själva. Tunn luft…. Var som att andas genom ett sugrör. Chris förbarmade sig över mig och sänkte farten till hälften men efter att ha lyssnat på min flåsande andhämtning ytterligare 100 meter tog hon utan pardon ifrån mig min ryggsäck och bar den utanpå sin egen.

Det gick uppåt, hela tiden och inte för att klaga men en timmes zumbapass i veckan kan inte riktigt konditionsmässigt mäta sig med de andra fyras 3-4 stenhårda bootcampövningar som de vanligtvis utför varje vecka. Kombon tunt syre, jetlag och dålig fysisk form är inte heller att rekommendera…..

De sista två miles var värst, varje andetag var som att dra in en liten eldslåga, jag svär på att under natten hade någon belagt mina skor med bly och vi gick bitvis på en liten avsats som brant stupade ner tusentals feet. Min fantasi kund eutan ansträngning förmedla vad som skulle hända om man tog ett snedsteg i den lösa skiffern och ju högre upp vi kom, desto färre träd fanns det som kunde förhindra en inbromsning. MEN vi nådde toppen och den känslan kan inte ersättas av en miljonvinst på lotto. Utsikten var totalt amazing och vi kunde titta ner på Bad Water, en nivåskillnad på 11322 feet.

Vi skrev våra namn på blocket som låg i en liten plåtlåda, vilket ingav en oöverlig känsla av självförtroende. Efter en gourmetlunch på soppa och öl, (Christina bar i sin ryggsäck vilket i och för sig inte hade spelat någon roll eftersom hon även bar min då….) och en souvenirflaska (också Chris) på Fireball, påbörjade vi nervandringen vilket ar som en söndagsutflykt, jämfört mot uppstigningen, tog ändå sina modiga 2,5 timmar. Chris och Eric var förstås tvungna att springa nerför, (MED ryggsäckar) Connie, Nicole och jag tog det lite lugnare men ändå med så pass hastighet att vi skulle slippa använda våra pannlampor för att ta oss ner i mörkret.

Vår lilla älva Nicole hade meddelat oss att hon hade lite lätt huvudvärk, men vid nerkomsten avslöjade hon att den inte alls varit särskilt lätt och dessutom uppblandad med en rejäl yrsel, fint att ha det på över 3000 metershöjd…. Såååå, huvudet hennes var förfärligt, armarna värkte efter gårdagens klättring, hon var yr och trött som bara den men mitt i detta elände så utbrister hon ”jag är så imponerad av mina ben”, de var de enda som inte gett upp eller gjorde ont, åhhhh vad jag bara älskar så positiva människor, här snackar vi halvfulla flaskor och inte halvtomma glas.

Om lunchen varit njutbar så toppades den ändå lätt av Chrisköttgryta och vi njöt i fulla drag framför vår lägereld. En av höjdpunkterna är dagens bäst och bajs, d v s ta det första som faller dig in som är bäst och även motsvarande sämst. Idag toppades det av Nicholes beskrivning av att nå toppen ”Att stå däruppe och ha några likasinnande att dela momentet med”, fick oss alla att känna oss speciella och man bygger en speciell vänskap när man gjort något sådant tillsammans. Dagens bästa ord var dock Connies, detta efter Chris fråga hur vi alla mådde och jag, efter 3000 feets hiking, jetlaged, tunn luft faktiskt medgav att jag var lite trött varpå Connie riktar sina vackra ögon mot mig, bligar på mig en stund och sen utbrister…. WHY…..!?! Nä säg det…..

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Vi var ett duktigt gäng och redan 8.30 var vi ute i vandringsspåret, idag klarade vi av Fall Canyon, ”det är bara 9 miles (14,5 km) vilket var sant om man inte räknade med att gps:en slogs ut när det inte var någon täckning. 12 miles (20 km) var vi tillbaka vid utgångspunkten och tog en kort avstickare till Titus Canyon där vi tittade på pepple stones som var så oerhört intressant att ingen ens orkade ta ett kort. Vår slavdrivande ledare, Chris, tvingade sedan ut oss till ett saltfält, ett Borax museum och slutligen en 3 miles tur till Mustard Canyon, som lyckligtvis skedde i bilen, i annat fall hade jag snabbt erbjudit mig att fixa kvällens middag.

Väl tillbaka i lägret kom en sandstorm över oss från ingenstans! Vi band fast tält, stuvade undan allt löst och hukade oss det bästa vi kunde. Våra grannar började plocka ihop sina grejor, bilarna lämnade pö om pö och flera tält flög omkring för vinden. Allt i tälten är täckt av ett fint lager sand, vi också förstås, gratis och bra peeling….. Tidigt sänggående, imorgon väntar den största utmaningen Teleskop Peak, 11 000 feet högt!

Likes

Comments

Tur att man var en aning jetlaged och ungefär 9 timmar fel i huvudet för redan kl 2:43 vaknade jag av något som svagt påminde om Askungens möss som springer rundor för att fixa klänningen på julafton. Det risslade, tassades, klirrade och klunkade och jag förstod att Chris hade fullt upp med att fixa den sista packningen, kl 3:40 skulle vi sitta i bilen och jag pratar am.

Vi är på väg mot en efterlängtad resa till Death Valley, tredje gången gillt för mig, Chris har väl varit där minst dubbla antalet gånger. Alla som läser den här bloggen känner väl till min galna vän men om någon händelsevis inte skulle göra det är denna fantastiska kvinna bosatt i bästa Staden San Diego och på somrarna i Mellbystrand. Vi träffades på kyrkans öppna förskola när hon för en gångs skull var ledig från sitt jobb som ögonläkare och har varit som Ler och Långhalm sedan dess. Vi är olika, men lika, kompletterar varandra och vår första regel är att aldrig ställa några krav på varandra och aldrig känna skuld. Har funkat bra i 17 år så vi fortsätter med detta vinnande koncept.

Nåväl, första året hade vi med oss våra bebisar, A o E, förra året var vi där själva och i år skulle ett gäng Gutcheckare dyka upp. Gut Check är en grupp som håller på med Bootcamp, där C är instruktör, de tränar minst 3-7 gånger i veckan, jag har varit med och det är 15 kilos hantlar som gäller, springa, hoppa, slå med släggor, klättra och ta ut sig så pass att kräkningarna hänger i luften. Chris är då instruktör för detta galna gäng och de favoriserade som fick följa med. Vi körde först till Connie, en petit liten kvinna, en tvärhand hög, just fyllt de 50, förflutet som båtkapten och seg som garvat läder. I april gjorde vi en vandring till ”The 3 sisters” jag drabbades av värmeslag och den dåliga nyheten var att vi gick NER dit och skulle alltså följaktligen gå upp på tillbakavägen. Chris bar mig bitvis på ryggen medan Connie bar alla våra tre ryggsäckar, så jäkla starka kvinnor!

Även Eric väntade hos Connie, en 52-årig snickare, som ser ut som en mix av Mel Gibson och Bruc Willis, har lika mycket muskler som de båda ihop och antagligen några fler tatueringar än de båda ihop också. Känns inte som om någon kommer att vilja bråka med oss på den här trippen….. Eric och Chris gjorde för några veckor sedan ”The Rabbit Race” ett maratonlopp som är upp och nerför ett berg, med en packning på 35 kg på ryggen, givetvis vann de även loppet! Nicole anlände vid 19-tiden på kvällen, en liten älva som väl bäst kan beskrivas som ”a social butterfly”, men skenet bedrar, denna söta nanny är tuff som bara den, springer maratonlopp och klättrar uppför Teleskop Peak med yrsel utan att säga ett ljud. Jag kände mig väldigt trygg med dessa supermänniskor runt omkring mig.

Efter sex timmars bilkörning gjorde vi vårt första stopp vid Badwater, 279 feet (85 m) under vattenytan. Vi passade på att göra två småhiker också, när vi ändå körde mot Furnec Creek, vilket var vår slutdestination. Fantastiskt vackra båda två och bara några små krux. Ren lyxklättring för min och Connies del, Eric visade sig vara något av en Spiderman och närmare hoppade än klättrade uppför klipporna, Chris stod tålmodigt nedanför och förde våra fötter till rätt spricka och talade om var vi skulle sätta händerna, ibland väldigt svårt att se när man hänger där mellan himmel och jord, och gav oss dessutom en knuff i rätt riktning mär det behövdes. Eric gjorde det där lilla extra, skulle ge oss lite extra stöd med en hjälpande hand men slutade med att han i princip drog oss upp den sista metern och satte oss på fast grund.

En fantastisk dag som avslutades med en massa skratt framför den öppna brasan, vi hade stora planer på en filmkväll i tältet men efter en inledande rom och cola som sköljdes ner med lite vin till maten slocknade vi allihop redan vid nio-tiden, och det kan behövas om man ska hinna med att se den fantastiska soluppgången vid 6-tiden på morgonen. Nytt äventyr imorgon……

Likes

Comments


Träning har aldrig varit en livsavgörande sak i mitt liv, tror inte ens att den kommit på en tio i topp placering eller ens en hundra i topp placering, men viktiga ting kan skifta i livet. Vid fyllda 40 plus upptäckte jag ju zumban som gav mitt liv ett helt nytt innehåll och gav min fysik en helt ny uppgift, t ex att hitta muskler som inte ens fanns på kroppen och en träningsvärk som kunde få en att önska att man faktiskt inte hade muskler på nämnda kropp.

Nu har jag kommit till en ny milstolpe igen, jogga eller inte jogga, det är frågan? Det självklara valet av bekvämlighetsorsak är förstås att inte jogga. Åh min Gud, så många gånger jag i mitt tidigare liv har betraktat dessa livsbejakande varelser som flänger runt i spåret i sina nördiga kläder, iklädda vattenflaska, kompass, pannband och träningsarmband och glatt hånlett åt deras strävan att tjäna in några sekunder på de minuter de avverkar.

Det är bara det…. Att C har gjort ett mellanlandningspass i Sverige och hon har sett det som sin uppgift att jag på något som helst sätt ska förbli i en liten välanpassad vältränad position och det gärna genom löpning. Nej, inget som helst hundinriktat pass, även om man som nybliven singelkvinna nästan kännt sig som en löptik under sommaren, herregud, en del män står bokstavligen talat och ylar utanför hundgården, hur svårt kan det vara…?!?

Nåväl, C anlände i fredags och som gammal och väl invand tradition hade vi en förnämlig fest med räkmacka och vin, mycket vin. Min förhoppning vid dessa första kvällar är alltid att hon ska knäcka lite mer vin än vad jag gör, för jag vet ju mycket väl vad andra dagens första uppdrag blir; ”Vi tar väl en liten runda? Klockan åtta! På morgonen!” Brukar lyckas, men den här gången var hon ståndaktig och dessvärre blev effekten att jag fick peta i mig mer eftersom hon drack mindre, kan någon räkna ut den matematiska formeln för det? Jag kunde det inte och kunde knappt räkna ut vad det var för dåre som ringde på min dörr klockan åtta en lördagsmorgon….

Den dåliga nyheten var alltså att hon var fullt beredd att springa/jogga/stressa fram i joggingspåret, den goda nyheten var att hon tränar inför the rabbit lopp med Eric som partner och hade en ryggsäck med 25 kilos vikt i. Väldigt rättvist! Precis som när vi var och ökenvandrade, C bar all mat, all dricka, medicin, extrakläder, guidebok, kamera, elpistol, termos, vatten och dessutom lite sprutor med ormserum om olyckan skulle vara framme, jag bar en ryggsäck som tyngdes av ett lypsyl.

Med denna fantastisk orättvisa fördelning lyckades jag jogga mig igenom fem kilometer med puman, värre var det nästa dag när hon fått skavsår av ryggsäcken och skulle jogga utan…. ”Vill du hänga med på en liten runda?” hette det…. Någonstans på vägen förvandlades 2,5 km till 6 km spåret, men som den förstående kvinna hon är joggade vi en km och promenerade 500 meter o s v i samma takt och när hon lämnade av mig vid mitt hus tog hon en liten runda till…. På 1,4 mil….Det är tur att jag älskar henne annars hade jag hatat henneJ J J

Likes

Comments

Har ju varit singel ett tag nu, ett gudabenådat tillstånd, det ska jag inte sticka under stol med! Efter ett antal år som fru, morsa, kokerska, städerska, tvätterska, organisatör, ekonom, planerare, inköpare, you name it, har jag plötsligt bara mig själv att tänka på, mer eller mindre. Klart jag tänker på mina älskade döttrar, men faktum kvarstår, de är rätt stora nu och den uppmärksamhet de för närvarande helst vill ha från sin gamla mamma är medskickade matlådor, något jag gärna står till tjänst med.

Såååå är det inte dags att börja tänka på mig själv ännu mer, blir mer egoistisk, ta hand om mig själv och få mig att känna mig älskad? Because I am worth it! Har rätt länge gått och trånat efter en kille men inte kommit till skott…. Jobbigt det här, när man är van vid att vara själv och klara sig själv…. Men ibland så är det nice att inte vara själv i sovrummet heller….. Visserligen har jag Björn, en liten toyboy, han är bara 46, fick honom julen 71 men han delar troget min säng sedan alla år. Mamma jobbade på Leksaksaffären i Laholm, med Rune Pära som ägare, och någon rik jäkel beställde nämnda Björn men hämtade aldrig ut honom så mamma fick köpa honom till ett riktigt bra pris, aldrig hade en sådan dyr ägodel hamnat i vår familj annars! Nå ja, love him!

I vilket fall…. Mitt tilltänkta offer är lång och ståtlig, känner mig rätt liten vid jämförelse, vilket är rätt trevligt det med, snyggt nordiskt utseende, inte rasistisk men gillar ljusa killar, utsidan är inte allt men insidan visar en hel del att lova. Trodde inte att en kille kunde förmedla så mycket genom att ändå säga så lite, jag är förvånad och glad!

Jag är ju inte den jag är om jag inte går all in och verkligen bestämmer mig så sagt och gjort, idag la jag alla korten på bordet, skämdes inte ett dugg när jag bjöd ut mig själv och bara ”vill du komma hem till mig ikväll?”. Han var inte direkt lättköpt, fick jobba rätt hårt för att lura in honom i bilen, men till slut kom han med. Fick i princip klä av honom för att få in honom i sovrummet, lager för lager och började därpå sätta ihop honom till en hel del igen, en ståndaktig en.

Ett tag var jag nära att ge upp, hur jäkla svårt kan det vara att pricka rätt…?!? Men skam den som ger sig och jag är ju inte känd för det sistnämnda så kämpade på och efter tre försök hamnade allt på plats och det var bara hur skönt som helst!

Blev i alla fall mycket svett, lite tårar och en del okvädesljud som inte den mest Gudaktige vill höra, men jag tror ändå på kärlek vid första ögonkastet. Han passar så bra in här hemma, love him! Har så mycket kärlek inom sig som han bara väntar på att dela med sig och tror han är obrottsligt trogen. Ska snarast presentera honom för alla mina kära vänner och favoriter som ligger mitt hjärta närmast, bl annat mina Pondus-tidningar, Sagan om Isfolket och några andra tunga litterära verk som handlar om Ayla, Lucky och andra 80-talsfigurer som de flesta nog glömt.

Yes, min nya kärlek; BILLY

Likes

Comments


Så trädde den andra av höstmånaderna in, och därmed infriades också alla löften om hösten, det regnar, blåser, temperaturen har sjunkit till 12 grader och då snackar vi om top of the day, mörkret faller som en bila på 1500-talet lika snabbt som en förrädare till kungatronen och den enda ljusningen är att i april så börjar det bli ljusare igen. Leve Norden!

Jag har gjort min egen tribut till den svenska hösten, genom att boka en resa till San Diego 14 november. Gud give att tiden måtte gå fort till dess, men om man ska sova sig igenom alla mörka timmar så kommer man att vakna upp som en superskön Törnrosa och påsar under ögonen kommer att vara ett minne blott.

Men… några glädjeämnen måste det väl ändå finnas? I min iver att bli en riktigt normalsvensk har jag nu fallit till föga och min nica arbetskamrat H har laddat ner 5 säsonger av Game of Thrones till mig, svenskare kan man väl inte bli? Köpte ett litet jäkla USB-stick för 399 spänn, snacka om dyrare än saffran per kilo alltså, så pluggade in det lilla eländet i datorn och det gick ju jättebra. Not. Hände förstås ingenting! Som tur är har man ju ett abonnemang på dygnetruntjour i form av tonårsdöttrar, mycket hånleende där ja, så äldsta dottern gav mig sin inloggning till OBHNordica så kunde vi kolla direkt där istället.

Jag vet inte jag….. Är inne på säsong ett och har tagit mig igenom två och ett halvt avsnitt, nästan världsrekord i stillasittning, lovar att jag har liggsår på lårbenshalsarna, har sett mer blod än när jag var tvungen att ta blodprov varje vecka med negativ RH varning när jag väntade dotter nummer två, skratta ni, men att behöva uppsöka en närsynt trainee till sköterska som skulle pumpa ur venen varje vecka för att kolla att ungen mådde ok, fick mig att sånär bli asocial vad gäller sjukvård också.

Och nu sitter vi här, jag och dottern An och försöker komma på vad som verkligen är mysigt med hösten…. Man går i mysiga höstkläder….. vilket betyder att man degar ner sig i sina allra äldsta och skönaste myskläder, inklusive en shabbig BH och urtvättade trosor.

Man eldar i brasan, vilket bara är ett förtäckt namn för att minska värmekostnaderna.

Det är mörkt och mysigt….. vilket egentligen är ett annat ord för deprimerande och tråkigt.

Fantastisk färgen i naturen, det bara bländar en, rött och gult och brunt och alla perenner bara lägger sig ner och jag vill ju egentligen bara se nygröna boklöv igen.

Tid för att fixa i hemmet för man behöver inte ha ångest över att var ute och det är så krispig höstluft…. Och vem fan försöker vi lura, det är kallt eländigt, blåsigt och det kommer att dröja 7-8 månader innan man vill gå ut igen.

På Espresso house har de en jättegod dryck som heter pumpkinspicelatté, japp, det uppväger ju förstås solsken och vindrickande och grönt gräs och svart kaffe också för den delens skull.

Slutsats; vi hatar hösten! Men den tar ju snart slut…..

Likes

Comments

Lugn och fin helg för en gångs skull, men här kommer några gamla rader som jag skrev en fantastisk februaridag, vill ni inte läsa gamla nyheter så hoppa över.

Ibland slår de till, de intelligenta idéerna, som t ex att en hike från Hovs hallar till Båstad vore jättekul att göra. I februari. Gärna efter att det kommit 7 cm snö. Gärna när det SMHI förutspår regn och lätta snöskyar och gärna när man har minnen efter en och en halvmilsvandringar i en torr öken där det största bekymret var om vattnet skulle räcka hela dagsvandringen.

Men nu var hon ju alltså tillbaka i Sverige, min BF C och visst jobbade hon 80 timmar i veckan men lite kul kunde hon väl ta sig? Jag packade två ryggsäckar, nej hon hade inget val, och så blev vi avsläppta vid Hovs Hallar i Skåne. Vet ni om att det finns en Skåneled? Jag visste det, men har aldrig gått en meter på den. Men det är aldrig för sent, med packning och glada miner gav vi oss ut på vandring, iklädda ökenklädsel, lager på lager och våra sköna vandringsskor.

Jag var kartläsare, C såg tvivlande ut redan från början och det tog väl ungefär 15 minuter innan vi konfronterades med ett stort ras precis vid havets rand och bligandes uppåt kunde fastställa att det var nog DÄR vi skulle ha gått…. Kan ju säga att den första milen tog väl uppemot en timmes tid men då fick vi ju glädjen att förbränna lite extra kalorier på en rejäl uppförsbrant, tack igen för mina underbara vandringsskor.

Väl på banan igen tog det inte mer än tio minuter innan vi utsattes för ett lätt krux, nämligen att ta oss över en liten porlande bäck, dock var det ju i minusgrader så alla lätt fotsulebeläggningar var täckta med ett fint lager is, vilket givetvis inte hindrade oss. Läs vissa av oss, vissa traskade över som om det var en genväg till Maxi, vissa av oss tog ett lätt skutt och hamnade med högerfoten rätt i rinnande vatten och utförde i samma ögonblick en rörelse som hade fått vilken som helst cirkus med självaktning att anställa densamma som ett ytterst publikdragande fenomen.

Den som hamnade i detta dilemma, (jag) förväntade sig viss medömkan i form med ”Oj, nu måste vi fixa en eld och torka skor och strumpor och fötter” men det enda personen fick var ett, jaja, nu tänker vi inte på foten, nu går vi vidare. Vilket vi gjorde.

Magiskt var ordet för de vita vidderna, stundtals spårade vi i 15 cm snö, hopblåsta på kullarna inför bara de ensamma hästarnas ögon. Numera var min blöta fot inget att oroa sig eller beklaga sig för, alla våra fyra gympaskor var vid det här laget indränkta i snö som sakta med hjälp av kroppsvärmen tinade till ren sörja. Kroppen är dock fantastisk, när jag kom hem var jag säker på att strumporna skulle likna två döda sillar, men mot allt odds var de vid detta laget torra och fina, eller nja, fina är väl för mycket sagt, en svag odör hade nog kunnat skrämma bort ett par tre dussin kackerlackor och en mindre invasion av myror, men ändå.

Trots, eller kanske tack vare, våra pauser, tog det bara fyra timmar att nå Båstad och efter en välbehövlig kissepaus på den offentliga toaletten beslutade vi att det här var för kort och började gå mot Hemmeslöv. Alltså, vi vet hur det är, på en fest vid elvatiden på kvällen försvinner både tid och rum och det här var en sådan dag, både tid och rum försvann, det var bara helt underbart kul och vi ville väl inte att det skulle ta slut så vi traskade vidare. Vår paus nummer två råkade bli precis utanför Båstad där det mycket lämpligt stod en bänk och vår samtida suck av välbehag när vi satte oss ner motsvarade Meg Ryans fejkade ljud i filmen när Harry mötte Sally.

Nja, det måste nog erkännas, de sista 4 km var rätt sega, speciellt därför att vinden tilltagit något och regnet skickade ner små ilskna pilar mot oss för varje steg vi tog. Men ge upp…? Aldrig! Mina ljumskar hade vid det här laget hittat muskler som inte ens fanns, ryggen kände av lasten på den överblivna maten och drycken i ryggsäcken och vaderna började fundera på om de var den enda organiska muskel som måste jobba i den här kroppen.

Vi kom hem. Vi var lite lätt fuktiga, sandiga och skitiga, benen var som gelé, humöret var fortfarande på topp, såå galna är vi och jag är glada för att vi ÄR så galna, vilken underbar dag, kommer att vara länge i själ och hjärta!

Likes

Comments

Så var man där igen…. I skolan, ett ställe som man med rätta bedömde att bänken var färdigsliten på för sedan länge. 50-årskris? Åh nej, snarare en vääääldigt sen 40-årskris! Som vanligt när det gäller mina infall inträffar de utan föregående varning och ska helst infrias direkt, gärna tidigare. Den här gången var det dock utan egen förskyllan, allt är L’s fel, närapå lika ung som jag fick hon för sig att läsa till mäklarassistent och tre dagar senare började hon i Stockholm, på distans visserligen, men vilken initiativ! Efter en mycket trevlig lunch där hon berättade om skolkande för studierna (lunchen alltså), snart stundade tenta i juridik och hur fantastiskt allmänbildande det var och hur kul det var att träffa nya människor och kul att plugga och eftersom hon, som alltid, såg så jäkla glad och pigg ut, blev jag oerhört taggad och inspirerad.

Kom hem, mer eller mindre slet upp locket på datorn och började söka diverse kurser på högskolan i Halmstad. ”Matlab” lät ju kul, jag menar, jag gillar ju mat och att laborera med mat är ju också kul, dessutom häftigt att man kan få högskolepoäng för det! Innan jag tryckte på anmäla-knappen gick jag dock in och kollade tider o s v och döm om min förvåning när jag upptäckte att det var en avancerad kurs inom matematik med tillhörande lab-projekt, falsk marknadsföring, eller hur?!?

Men sen kom den, Juridik med affärsinriktning, 15 poäng, halvfart, sen anmälan fungerar fortfarande. Jamen, varför tveka? Anmälde mig direkt, missade första lektionen men höjde å andra sidan medelåldern till 24, alltid något.

Ett litet aber på kursen var dock att jag inte hunnit införskaffa litteraturen ännu, men vid första pausen frågar den 25-årige tjejen som sitter bredvid mig om jag inte har Sveriges Rikes lag? Öh, nej, det har jag inte….. varpå jag får låna hennes och läsa in mig på paragraferna från 1924, hur sjukt är inte det? Språket menar jag alltså. Vid grupparbetet sneglade hon på mig igen och undrade; Eh, har du inte övningsboken? varpå ett återigen nekande svar innebar att vi två bildade en grupp över hennes bok och faktiskt, lyckades komma fram till några nästintill intelligenta lösningar. Slutligen frågade jag var jag bäst kunde köpa studielitteraturen och hon rekommenderade glatt några FB-sidor, sen kom hon av sig, tittade på mig och ställde frågan, något som fick mig att undra om hon syftade på att jag inte hade något annat studiematerial eller ett lätt hänsyftande till min ålder; förresten HAR du facebook…..? I am to old for this shit… or notJ !

Likes

Comments

Eller vi hade i alla fall tur med vädret, eller så bara härstammar det från min något korta sejaour i kyrkorådet, Herren håller sin hand över de sina…. I vilket fall som helst så har jag fått mitt första cateringuppdrag, inte genom Herrens försorg, men nästintill, min gulliga extramor R ska fira framgångsrika segrar inom kyrkovalet och en hederlig, gammeldags landgång stod på menyn. Måste bara nämna att jag berättade det här för min arbetskamrat H och hon visste inte vad en landgång var!?! Visserligen är hon dock inte 30 fyllda, men har det verkligen dött ut på 30 år…? Smörgåstårta vet ju alla vad det är, denna oftast vämjeliga blandning av majonäs, fruktcoctail, leverpastej och svampigt bröd, toppat med salladsblad, ägg och räkor, mmmmm en härlig blandning med en fetthalt aldrig understigande 40%.

Men landgång…..? En till yttermera tydligen glömd företeelse, som jag nu tänker låta se rennäsansens ljus i form av en vild och vacker skapelse, närproducerad, ekologisk, hemmagjorda tillbehör och inläggningar, verkliga smaker och en naturnära smakupplevelse. En liten lyxig sak som ska få smaklökarna att vattnas, begäret att tändas och en kulinarisk upplevelseresa genom naturen att blomstra.

Det finns ju människor som faktiskt inte äter kött, hur tänker man då, så det fick bli två olika alternativ, men vad tror ni om detta?

  • -En vällagrad brieost med havtornsmarmelad
  • -Jordärtskockskräm med stekta kantareller
  • -Rosépeppar och apelsingravad lax

+Köttalternativ:

  • -Paté på blomkålssvamp och vildsvin
  • -Ungsbräserad kyckling med chipotlemajonäs och syltade nypon
  • -Dovhjortsrostbiff med rönnbärskapris

+ Fisk/vegetariskt:

-Paté på blomkålssvamp

- Krämig sallad på skäggriska och äpple

- Ägg och räkor med chilisting.

Vi får väl se om Herren håller sin hand över mig och ger mig fler beställningar, hade varit kul. Käre bror Te har donerat 200 plastformar till mig så det finns utrymme för hemleveranserJ. Låt bästa smaklöken vinna!

Likes

Comments


Äntligen måndag, utbrister vissa i sarkasm, men det finns en liten fåtalig del som utbrister det i ren glädje, några av dessa ingår i min innersta krets, gänget från Knäred som glatt offrar måndagskvällens familjekväll för att istället svettas järnet ur sig, plågas, hoppa fram som en äppelberusad älg och med ett leende bli av med kalorier samtidigt som man är lycklig. Tror inte ens att kärlek eller choklad kan få fram denna kombo, men vi lyckas i stort sett varje måndag i Knäreds gympahall där endorfiner frigörs och höfter gungas och rumpor skakas och det är ju inte så konstigt att vi alla har ett leende på läpparna, eller….?

Min passion för zumba började under våra år i USA, vi hade väl inte bott där i två veckor ens, när en väninna till min goda vän C drog iväg oss på ett zumba-pass, något som då var totalt okänt i Sverige och inte särskilt välkänt i USA heller för den delen. Det var en mardröm! En otroligt liten välbevarad varelse som hoppade, skuttade, virvlade runt och roterade sina höfter i en hastighet som kunde fått Karlsson på takets propeller att stanna i vild förtvivlan, peppade oss, styrkte oss, körde slut på oss, inte kanske i den ordningen, och efter ett pass upptäckte man att man faktiskt hade muskler som man inte ens visste fanns. Och alla gjorde ont….

Men…. Det blev lite kärlek vid första kontakten! Om man som jag inte haft något aktivt rörelseliv sedan man körde lite friidrott på 80-talet så är det en rätt stor omställning att kasta sig in i ett brasilianskt danspass. ”Dans”, låter ju lite nervärderande också som en trevlig bisyssla till att typ gå ut och rasta hunden ett varv runt huset, men 700 kcal bränner man på en timme och det kan man dricka många goda glas rödvin för. Men faktum kvarstod, älskade denna träning och det slutade med att jag och C tillbringade varenda morgon kl 9-10 med att göra vårt yttersta för att svettas ihjäl oss och dessutom gärna köra några pass med hantlar också.

Nu är jag inne på nionde terminen med zumba i Knäred och har ett underbart järngäng som följer varenda rörelse jag gör och till och från några nya medlemmar som dyker upp och förgyller tillvaron. Alltid lika glada, positiva och öppna för nya rörelser och ny musik! På en timme tankar jag upp tillräckligt mycket energi för att den ska vara resten av veckan, en fantastisk början på nämnda vecka och jag hoppas mina elever gör detsamma, de betalar ju, otroligt nog, dessutom för det!

Så vad ville jag säga med detta? Gå på zumba och bli lycklig? Nej, men hitta din grej, gör något kul, prova något nytt, gör något galet, tänj dina gränser, strunta i vad folk tycker om dig när du rör dig, skaka loss höfterna, klä dig galet, våga sträcka armarna i luften och just gå omkring, vicka på rumpan och gör det med ett leende på läpparna, livet är för kort för att ha tråkigt, vi ses på zumban J !

Likes

Comments