Att jobba som aupair innebär att man bor hos en familj och tar hand om deras barn på dagarna. Allt annat är individuellt och upp till familjen själv att bestämma så som regler, schema, mat, pengar osv. Min familj är helt underbar vilket jag inte hade en aning om innan jag kom hit. Jag valde min familj lite på grund av att jag ville åka till Sydney, men jag måste erkänna att jag blev nervös när jag fick kontraktet med schema mejlat till mig där alla mina uppgifter stod. "Bathing, dressing, feeding, nappy changing, food shopping twice a week, washing up, tidy kids rooms and living room, packing and unpacking dishwasher, washing and folding clothes, change and wash the kids towels, bed sheets etc once a week, preparing and cooking meals, ensure all food in the fridge is eatable(through out any old food), empty garbage bins every day" Jag fick lite lätt panik att jag inte skulle kunna göra allt detta men oj vad fel jag hade. Allt sker i en rutin, egentligen gör man allt redan utan att tänka på det. Är tvättkorgen full ja då stoppar man den i tvättmaskinen. Så funkar det med det mesta. Min familj är hyfsat ordningsam så det är ganska enkelt att plocka upp efter barnen och sen är det bara att stoppa ALLT i diskmaskinen och sätta igång den i slutet av dan och plocka ur den det första man gör när man vaknar och barnen kollar TV eller äter frukost.

Mina arbetsuppgifter gäller alltså bara mig, andra aupairer måste till exempel laga middag till hela familjen, min familj uppskattar såklart när jag lagar middag men det är inget krav utan de lagar middag till mig.

Så till mina arbetstider som jag vet många inte alls förstår. När jag skrev på kontraktet var mitt schema att ta hand om Fraser tisdag, torsdag och fredag. På onsdagar var både han och Harriet på daycare. Men nu går Fraser på daycare även på Fredagar samt att deras farmor och farfar gärna vill att båda barnen ska vara hos de på tisdagar. Så mitt slutgiltiga schema blev såhär:

Måndag: Ledig pga familjen har en annan nanny.
Tisdag: Farmor och farfar och hämtar upp de på morgonen och vid 15 hämtar jag hem Fraser så tar bara hand om honom sista timmarna innan pappan kommer hem.
Onsdag: Båda barnen är på daycare så har i stort sätt hela dagen fri. Vilket brukar ägnas åt hushållsarbete eller tjejlunch.
Torsdag: Harriet är på daycare och jag och Fraser har hela dagen tillsammans.
Fredag: Båda barnen är på daycare så jag gör lite vad jag vill.

Så ja jag har gott om tid till att göra allt på min to do list men det mesta behöver jag inte ens lägga energi på för det görs av rutin. Jag jobbar varje dag, skjutsar och hämtar från daycare, gör de i ordning på morgonen, matar och badar på kvällen men har väldigt mycket fritid. Här är då fördelen att jag hade ett kontrakt innan jag åkte ner. Så oavsett om schemat har ändrats sen jag kom hit så hade vi ett kontrakt sedan tidigare och de kan inte ge mig några uppgifter utanför kontraktet eller så. MEN nästa vecka har jag gått med på en schemaändring.

Vi bor i stan vilket betyder ingen bakgård, inga grönytor, massa trafik osv. Så min familj vill flytta ut på landet och har därför bestämt att hyra ett hus 2h utanför Sydney med tåg i två veckor för att se om det går att flytta så långt utanför stan men ändå ha kvar sina jobb i stan. Det hela hängde på mig för de kunde inte tvinga mig att flytta ut på landet då det inte stod med i vårt kontrakt men jag tyckte att det kunde bli roligt att flytta på sig och komma ur storstan så jag sa självklart ja. Detta betyder att jag kommer ta hand om båda barnen i två veckor vilket kommer bli tufft men med tanke på att jag inte gör så mycket annars så tror jag att jag kan stå ut.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Anledningen till varför det går flera veckor mellan inläggen är för jag har bestämt att jag bara vill skriva om de lite större äventyren jag upplever här nere. Självklart upplever jag nya och spännande saker varje dag men det mesta skriver jag inte alls om. Så jag tänkte ägna ett inlägg och ge er lite information på vad ni har missat.

Jag tror inte ni har missat att jag bor hos Australiens finaste värdfamilj. Mitt schema har förändrats ganska mycket sen bestämde mig för att välja den här familjen och jag ska skriva ett till inlägg om det senare för det är många som frågat hur det kan komma sig. Jag jobbar för tillfället totalt1,5 arbetsdagar på hela veckan vilket inte alls var planen när jag flyttade hit men jag klagar såklart inte. Så vad gör jag resten av tiden?

På måndagar har jag och Mimmi börjat med en tradition att vi alltid ses och solar (vid bra väder) annars träffas vi och tränar eller något annat. Övrig tid på veckodagarna brukar jag mest sitta hemma eller lägga mig i park, gå på en promenad osv. Vid vissa tillfällen är det fler utav tjejerna som är ledig samtidigt och då brukar vi åka någonstans och äta lunch eller ha picknick osv. På helgerna träffar jag ALLTID Mimmi. Vi brukar sova hos varandra, sitta och snacka eller ibland är vi med de andra tjejerna, äter middag eller går ut på pubar osv. Vi har nog alla kommit fram till att klubba inte är kul här. Dagtid blir det mer och mer strandhäng desto bättre vädret blir. Så det jag gör som jag inte skriver om är mest att fortsätta upptäcka den fantastiska staden jag bor i. Alla stränder och alla parker, all shopping och alla restauranger. (Mina pengar läggs mest på mat, vi äter ute minst en gång i veckan och priserna är som i Sverige om inte dyrare.)

Jag vill hela tiden se nya saker uppleva nya ställen så jag längtar verkligen verkligen efter varje dag som jag inte jobbar på. Men eftersom att jag faktiskt bor här nere så uppskattar jag också helger hemma framför en serie också precis som livet i Sverige. 

Likes

Comments

Den 24 augusti, åtta dagar innan den stora dagen kom Mimmi och jag på den geniala idén att vi bokar ett fallskärmshopp. Sagt och gjort så bestämde vi att den 1 september skulle bli dagen vi med egen vilja skulle hoppa ut från ett flygplan och falla frittfall utan en åkattraktion på Liseberg. 

På fredagsmorgonen vaknade jag med pirr i magen, jag kunde inte fokusera på någonting. Det enda som snurrade i min hjärna var vad som skulle ske under dagen. Efter en rejäl frukost möttes Mimmi och jag på central station där en buss skulle ta oss och massa andra till Wollongong som ligger ca 1,5h söder om Sydney. Väl på bussen fick vi skriva på ett papper som i stort sätt beskrev att vi är medvetna om att vi inte har någon försäkring om vi blir skadade eller dör. Det kändes lite märkligt men vi var ju faktiskt medvetna om riskerna när vi bokade. Vi var minst sagt peppade och kunde knappt sitta still men så fort vi klev av bussen var det som att all nervositet och rädsla hade blåst ur oss. Vi var självklart taggade men den sprattelenergin vi hade innan lugnade ner sig och vi kände oss mot förmodan väldigt coola och lugna trots vad som väntade. 

Mimmi och jag hamnade i sista hoppgruppen vilket betydde att vi var tvungna att vänta hela dan på våran tur. Det var också lite skönt för då hann vi se alla andras landningar och hann analysera över hur lugnt och harmoniskt det faktiskt såg ut vilket också lättade nervositeten. När det var vår tur fick vi sätta på oss varma kläder, träffade våra instruktörer och sedan tog en buss oss till Wollongongs flygplats där ett plan stod redo för oss. Instruktörerna frågade oss gång på gång om vi var nervösa men vi var verkligen inte det vilket känns overkligt för vi skulle ju hoppa ur ett flygplan. Vi var de två sista som hoppade ur flygplanet så vi såg hur de andra ploppade ur planet och bara försvann. 4,3km upp i luften var det dags. Jag "hoppade" före Mimmi, man sitter på kanten av planet och trillar ut kan man mer säga. Sedan är det frittfall i ca 1 min innan fallskärmen vecklas ut. Frittfallet var det mest befriande jag varit med om. Det känns inte som att man faller utan mer som att surfa på vinden, tänk hur en fågel kan sväva på vinden, exakt så kändes det. Jag hade helt glömt bort fallskärmen så blev nästan rädd när vi helt plötsligt flög uppåt och allt bara stannade. Sedan gled man harmoniskt runt kusten och såg hur de små små husen och bilarna sakta blev större.

När jag landade hann jag precis få av mig utrustningen när Mimmi landar bredvid mig och jag springer mot henne och vi ger varandra väldens lyckokram. Egentligen går det inte att beskriva känslan av att hoppa fallskärm utan det är bara någonting alla måste testa på. Det tillfället jag var som räddast var när jag klickade på betala knappen en vecka innan. Väl på plats fanns det ingenting att vara rädd eller orolig för.

Likes

Comments

Jag var 12 år gammal när jag bestämde mig för att jag vill flytta till Australien. Jag visste inte speciellt mycket om landet, ingenting för att vara exakt. Jag hade bara fått den tanken att det är till just Australien jag ska till. Åren gick och när jag gick i 9an skrev jag en memoar om mitt liv från 50-åriga mig som perspektiv. Där skrev jag att jag flyttade till Australien direkt efter studenten. Nu sitter jag här två månader efter studenten, i Australien och snart har min 7e vecka passerat. Jag har en fråga till mig själv, hur kunde 12 åriga jag veta att jag skulle trivas så bra i Australien? Hur kunde 12 åriga jag veta att det skulle vara det här stället jag nu kallar andra hem? Det låter larvigt men jag tror verkligen detta var meant to be. Sydney är min stad, jag var bara född i fel land.

Att jag skulle trivas så bra, det trodde jag aldrig. Jag är så glad för min egen skull att jag har hittat den här platsen. Att jag bor med väldens finaste familj. Att jag funnit otroligt härliga vänner. Jag har fått min nya start och skulle inte sätta mig på ett plan hem om någon så betalade. Det var som att flygresan hit gav mig ett lyckopiller som aldrig går ur kroppen. Jag vill bara att alla ska veta att jag mår så löjligt bra.

Jag har alltid haft turen att må psykiskt bra men gymnasieperioden tärde på mitt mående och att nu konstant gå på någon endorfinkick kunde inte kännas mer lägligt.

Likes

Comments

Första utflykten avklarad. Den gick mot Port Stephens ett samhälle ca tre timmar utanför Sydney. Jag och en svensk tjej Mimmi som jag har träffat här nere åkte på den här dags turen. Det började klockan 7 på morgonen i söndags då en buss kom och hämtade upp oss och ett gäng andra "turister"/aupairer. Första stoppet var en park där det levde vilda kängurus(!!!) första gången jag fick se en eller i mitt fall typ 30 kängurus. Såååå härliga djur, vi var rädd att de skulle vara aggressiva så vi gick in lite passivt men de var jättekelsjuka och blev gärna klappade.

Efter en stunds känguruhäng åkte vi vidare till ett ställe som heter Anna Bay. Vår guide beskrev det som där sanden möter havet. Det låter lite konstigt då alla stränder är så men här var det mer öken och hav. Inga träd eller växter på sanden. Det går inte ens att beskriva hur fint det var men det var gigantiskt och såg ut som en öken. Väl där kunde man välja om man ville rida kamel eller åka sandboarding. Vi valde ganska självklart att göra sandboarding vilket i stort sätt är att stå på en bräda och åka ner för sanddynor. Det var otroligt roligt, sandigt och jobbigt att klättra upp för sandkullarna. Tydligen har Anna Bay näst mest hajar i hela australien också så vi badade inte...

Tredje och sista stoppet var själva Port Stephens som är ett samhälle längst kusten väldigt litet men väldigt fint. Där grillade vi lunch vid en strand och åkte sedan vidare några hundra meter där vi skulle hikea upp på ett "berg". Det tog ca 20 minuter att ta sig upp men det var otroligt fint. Ibland kunde man tydligen se hajar eller valar från utsiktsplatsen, det gjorde inte vi men det gjorde inte speciellt mycket för det var mer än en bra utsikt.

Allt som allt var vi hemma igen vid 8 och jag hade den bästa dagen på länge. Det fick mig också att inse att det inte är staden Sydney som är viktig att upptäcka för mer än att det är en stor stad och har ett känt opera hus är det inte så mycket att se. Det är kusten och de platser man själv inte hört talas om som andra tipsar om som är viktigt att se och upptäcka. Detta till exempel var bland de bästa dagarna i mitt liv och inte ens mina värdföräldrar hade hört talas om Port Stephens.

Likes

Comments

Två veckor har passerat men det känns som två månader. Kan verkligen inte fatta att det inte gått längre, jag känner mig verkligen bosatt nu och än så länge har jag bara vara borta i längden av en semester. Det kan bero på att jag redan från början gick in med inställningen att jag flyttat, och jag bor här. Sedan har jag bara försökt förtränga alla tankar på Umeå. Nu börjar jag också känna att det finns hopp för att jag kommer hitta vänner här. Eller i alla fall så jag slipper sitta hemma varje dag även om jag uppskattar det otroligt mycket. För tro det eller ej men mitt jobb är hektiskt och energikrävande så att gå upp på mitt rum efter middagen och kolla serier är det bästa på hela dagen.

Nu till mitt hopp för vänner. Jag skulle inte säga att jag träffat vänner än, MEN människor här är som natt och dag till Sverige. De är trevliga och alla pratar med varandra som att man är bekanta fast man aldrig har träffats. Så här om dagen tog jag tåget till Opera huset för tänkte att jag måste checka av det. Jag gick sedan in till stan och såg en gatumusikant, jag stannade vid honom för han var ganska rolig innan jag gick ner till tåget igen. Då kommer en kille fram till mig och frågar om jag såg gatumusikanten för han kände igen mig därifrån, sedan pratade vi hela vägen hem. Han var alltså den första människan i min egna ålder som jag pratat med här. Det gav mig hopp, och i måndags gick jag ut och drack några drinkar med en tjej vilket också var trevligt trots att jag inte alls kände henne, det gör jag dock nu och vi hade riktigt roligt.

Nu är det snart helg igen och oj vad jag sett fram emot denna helg sen jag kom hit ner. När jag var i Thailand i April träffade jag en tjej som bodde i Melbourne. Efter flera timmars polhäng bytte vi nummer och jag lovade att höra av mig när jag bestämt min slutdestination. Hennes tvillingsyster bor nämligen i Sydney och hon flyger upp varannan vecka. Så denna helg kommer hon till Sydney och jag ska vara med de hela helgen. Även om jag älskar min värdfamilj så ska det bli skön att komma bort ett tag från barnen och se nya delar av denna fantastiska stad.

Likes

Comments

Tb till när precis kommit hem från thai och var fräsh.

37 timmar på resande fot, 22 timmar i luften på från 4 olika flyg är jag ÄNTLIGEN framme i Sydney. Det var minst sagt en jobbig resa på alla sätt inte bara att den var ofattbart lång utan att jag spenderade mycket tid åt att stänga in mig på toaletter och gråta. Men efter fällt en sista tår i Berlin övergick sorgetårarna över att säga hejdå till alla nära och kära till spänning, iver och glädje att jag faktiskt var på väg på mitt livs resa, resan jag bestämde att göra redan i 6an.

Alla flygresor gick bättre än förväntat förutom att all mat var oätbar och jag inte ätit "riktig" mat så jag blev mätt sen i söndags. Så idag ska jag unna mig med att gå till en shopping center som ligger nära där jag bor och köpa någon riktigt god mat. Okej det är absolut onödigt vetande.

Tillbaka till det relevanta. Väl i Sydney och jag hade fått mina väskor mötte min värdmamma mig på flygplatsen. Jag hade ställt in mig på ett mega förhör pga mina Ahlgrens bilar av Australian border security och få ett avsnitt tillägnat till mig. Men nope inte ens en liten check av mina väskor, fick inte ens visa upp mitt visum???? Sedan sov jag resten av den dan och vaknade av barnskrik vid 19 då de skulle gå och lägga sig. Så det blev lite konstigt att träffa de första gången, "hej jag är er nya aupair, godnatt". Jag var nog lika trött som barnen så gick och la mig igen och somnade men vaknade klockan 1 pigg som en lärka och kunde inte somna om. Så igår när jag hade min första jobbdag var jag nästan okontaktbar redan vid 16. Har aldrig varit med om en jetlag som har påverkat mig såhär mycket.

Familjen är i alla fall helt underbar hittills. De är otroligt snälla och förstående över min jetlag, även barnen är väldigt söta och väluppfostrade. Bor också väldigt centralt, eftersom Australien är ett väldigt stort land blir avstånden också väldigt långa, så jag tror att de flesta bor en bit utanför stan i förorter men jag ser bokstavligen skyskrapor från mitt sovrum. Huset jag bor i är ganska litet men har tre våningar så jag har min egen våning längst upp med egen toalett. De bor väldigt fint och modernt.

Nu ska jag ta tag i dag tre och för första gången sen typ midsommar sminka mig och känna mig fräsch igen.

Likes

Comments

En vecka, 7 dagar eller 168 timmar kvar tills jag åker. Tills jag sätter mig på ett (4) flyg som ska ta mig till andra sidan jorden. Rättare sagt Sydney i Australien.

Det har inte slagit mig att det är så nära förrän i torsdags natt när en kompis sa "Du åker nästa måndag va?" Och jag svarar "Nej inte riktigt det är lite längre kvar." Men nej det är inte lite längre kvar. Jag har haft så himla mycket i mina tankar att jag förträngt att det är nu jag åker. Nu börjar känslorna svaja och jag börjar känna min reality check. Eller det började nog den som sagt i torsdagsnatt, då jag tog studenten. Har aldrig haft en bättre dag, den bestod av allt och lite till och jag blir så lycklig av att tänka tillbaka på hela det dygnet. Men när småtimmarna började rulla in på fredagsmorgonen rullade också ett känslotåg in. Att där och då inse att jag kanske inte kommer träffa många av dessa människor någonsin igen, i alla fall inte på fler, flera månader var så otroligt tufft och slutade i storböl i broparken.

Denna vecka kommer bli känslosam. Det började idag då jag skjutsade pappa till flyget. Det fick mig att inse att jag måste tänka alla "hejdå" som "på återseende" för att mentalt överleva denna vecka.

Likes

Comments

Okej så här kommer ett inlägg i hur jag hittade min värdfamilj som jag valde inatt(!!!). OBS. Endast om hela processen så är du inte intresserad av hur jag hittade min värdfamilj är det ett meningslöst långt inlägg att läsa.

Okej så vi kan börja såhär, när man väljer att åka som aupair till Australien finns det två alternativ. Antingen via organisation eller privat. I USA till exempel tror jag endast att det är lagligt att åka med organisation(oklar källa). Via en organisation hjälper de dig med allt som krävs (tror jag) dock som jag har uppfattat det kostar det oftast lite mer men också kanske enklare och säkrare. Men snål som jag är bestämde jag mig redan i vintras när jag började tänka på detta lite mer att jag ville göra allting privat.

Så jag började med att googla och hittade massor med bra tips men på många ställen stod det att man skulle leta efter annonser i tidningen och då fick jag lite panik, jag vill ju ha allting färdigt innan jag åker som en säkerhet. Då tog jag kontakt med min kompis Matilda som jobbade som aupair i Melbourne i höstas och frågade hur hon hade hittat sin familj. Hon tipsade mig om en hemsida som heter www.aupairworld.com som är en hemsida för både värdfamiljer och blivande aupairer i hela världen. Så jag skapade en användare där mest bara för att se hur det gick till.

Så nu till själv processen.
Jag gick med i aupairworld i början på Mars. Det är gratis för aupairer men kostar för värdfamiljer tror jag. Där kan man helt enkelt söka efter vad man är ute efter. Jag var ute efter en max två barns familj som gärna bodde i Melbourne eller Sydney. Då kommer det upp de familjer som matchar ens kriterier, detta kan vara typ 200 familjer så omöjligt att gå igenom alla. Men man kan läsa deras profiler och familjebeskrivningar, gillar man det man läser är det bara att slänga iväg ett meddelande så svarar de antingen med positiv eller negativ respons beroende på om de gillade min profil.

Så jag började meddela några familjer och alla svarade positivt. Sedan fick jag ett mejl från en familj som hade gillat min profil. Problemet jag hade var att jag var 100% oerfaren och fattade inte vart man riktigt skulle gå vidare från meddelande till att faktiskt bli vald som deras aupair. Men jag bestämde skype möte med samtliga familjer och alla var urgulliga. Men man märkte ganska snabbt efter skypesamtalen att kontakten liksom slutade där. Och sedan började mejlen komma om att de hade hittat sina aupairer redan osv. Men jag var ute i god tid och fortsatte min sökning. 

När jag kom hem från Thailand bestämde jag mig för att ta detta på allvar och verkligen välja en familj nu. Detta ca 2 månader efter jag gick med i sidan började jag få massvis med mejl från familjer ca 3st/dag vilket kanske inte låter mycket men när man har skola och att läsa allas profiler och svara på mejl på engelska kräver otroligt mycket energi. Tillslut hittade jag två familjer som båda hade kontaktat mig. Jag kallar dessa mina kandidater. Den ena familjen var snabba med att säga att de ville ha mig som sin aupair redan innan jag hunnit skypea med den andra familjen. Jag var då tydlig med att jag behövde lite mer tid för att tänka över det. När jag fått besked om att den andra familjen också skulle vilja ha mig som aupair krävdes då det stora beslutet. Jag hade ingen aning så skrev upp en lista på för och nackdelar med varje familj då jag hade frågat de massor med frågor bara för att vara säker på vad jag skulle hamna i för familj. Listan bestod av allt från lön, matvanor, stad, barn, ålder, intressen, sysslor i hemmet, krav osv. Jag frågade också om familjernas nuvarande och tidigare aupairer ifall jag kunde få deras mejl så jag kunde skicka iväg frågor om familjen till någon som har erfarenhet av familjen. Både för att få ett annat perspektiv då familjerna antagligen bara lägger fram sina bästa sidor. Men också för att höra om deras erfarenhet och vad de fick göra och hur de upplevt allting. Det har hjälp otroligt mycket och är en stark rekommendation att göra ifall man ska hitta sin värdfamilj. Listan däremot gjorde mig inte klokare och bara en utav familjernas aupairer svarade på mitt mejl så min magkänsla fick bestämma...

Magkänslan valde att jag kommer flytta till Sydney 26 juni. Hela processen var egentligen mycket enklare än vad jag trodde. Även om det nästan kändes som ett breakup när en tidigare familj jag kommit nära sa att de hittat en annan aupair så finns det så otroligt många fina familjer så det är bara att leta vidare. Jag tror att man bör välja den man har bäst kommunikation med för det är trots allt det som är grunden till en bra relation enligt mig.


Detta är då en liten del av min profil på aupairworld där ni kan se till vänster mina "kriterier". Även se hur många mejl jag har fått den här månaden och hur stor andel jag har svarat på.

Likes

Comments

För denna blogg tänkte jag skulle handla om min flytt till Australien. Om allting går som planerat hade jag tänkt att åka i juli. Då går flyget till Melbourne eller Sydney där jag kommer bo i 6 månader hos en familj och jobba som aupair. Problemet är att jag inte riktigt har bestämt mig vilken familj dvs. Melbourne eller Sydney. Än är alltså ingenting spikat men det är så planen ser ut just nu ca två månader innan. Efter mina 6 månader i Melbourne eller Sydney tänkte jag göra som alla andra svenskar i Australien, resa runt/backpacka.

Denna blogg är alltså till för att ni ska kunna följa min resa och se vad jag gör när jag inte längre kommer befinna mig på samma gator. Den är framförallt till min familj och mina vänner som är intresserade att läsa men jag hade också tänk att skriva exakt hur allting har gått till, både med jobb, flyg och resor, för att kunna inspirera och hjälpa andra som vill göra en liknande resa eller bara är intresserad över hur det har gått till.

Jag tänkte att vissa inlägg ska bli lite som en dagbok vilket betyder att bloggis blir rätt så personlig med tankar och känslor. Men jag tror att det ger en bättre inblick på hur det faktiskt är att leva bort från alla. Men jag ska fokusera på att skriva allt jag får uppleva och hur min vardag ser ut.


Likes

Comments

Instagram@saveman_

  • Instagram
  • Blogkeen
  • Nouw