20.25 gick flyget från Sydney till Melbourne på torsdag kväll. Jag hade fått ledigt på fredag då jag hade en viktig helg i Melbourne framför mig. Fyra av mina vänner från Umeå har precis flyttat till Melbourne och jag skulle äntligen efter nästan 6 månader få träffa dem. Men den huvudsakliga anledningen till resan var att Audrey och Noelz fyllde 30år för en månad sedan och skulle ha sin 30års fest på lördag dag. Kort sagt träffade jag Audrey när jag och min familj var i Thailand och vi bodde på samma hotell. Vi höll kontakt sedan dess och hon har en tvilling syster som jag nu också kommit väldigt nära.

Tillbaka till min resa. Jag blev skjutsad till flygplatsen i god tid och satt och väntade på flyget vid gaten. När alla tänkte att det var dags att gå ombord på planet var det ingenting som hände och efter en kort väntan ropade de ut i högtalarna att flyget var försenat. Utan vidare information satte sig alla ner igen och väntade på en ny avgångstid. Efter några minuter kom den nya tiden, 21.40. Lite över en timme skulle vi vänta och jag går iväg för att ringa mamma och pappa. Då jag får ett mejl från flygbolaget att flyget blivit ytterligare försenat till 22.20. Jag reagerade på att jag fått en mejl om detta och att avgångstavlan inte hade ändrat tid, men tänkte att det är mejlet som gäller annars hade de inte skickat ut det. Men oavsett satt jag vid gaten så jag var beredd på ytterligare ändringar. När klockan passerade 22 utan ändringar på tavlan växlar avgångstiden från 21.40 till 22.45. Ytterligare försenat tänkte jag. Vid detta tillfälle hade jag redan väntat flera timmar så 25 minuter hit eller dit skadade inte så mycket. Sedan var det äntligen dags för boarding. När jag kommer fram till kvinnan säger hon "Your flight already departed". Jag kollar chockande på henne och säger nej det är omöjligt jag har suttit här hela tiden och har ett mejl på att det var försenat till 22.20. Jag ställer mig bakom henne för att låta resten gå ombord på planet så tänkte jag att hon hjälper mig när alla är ombord. Men när sista passageraren scannar sitt boardingpass stänger hon gaten och går där ifrån utan att slänga en blick på mig. Jag slänger ifrån mig något liknande med "Hallå vad ska du göra åt mig då?" Hon svarar "Jag vet inte, du får väl köpa en ny flygbiljett eller kolla med ett annat flygbolag men vi har inga fler flyg ikväll". Jag blev så arg och frustrerad att jag började grina, men inte en enda i personalen försökte hjälpa mig eller ens be om ursäkt. Så fick ta mig tillbaka hem för att få några timmars sömn innan jag planerade att kliva upp 5.00 på fredag morgon för att ringa flygbolagets kundsupport. Jag förklarade situationen och kvinnan svarar exakt likadant som personalen på flygplatsen. Hon kunde boka en ny flygbiljett till mig som skulle kosta ca 3000kr för en enkel resa till Melbourne.

Vid detta lag var jag väldigt frustrerad då jag var tvungen att ta mig till Melbourne oavsett vad som hade skett dagen innan. Så jag bokar en ny svindyr flygbiljett med ett annat flygbolag kl. 13.55 och gör mig i ordning för att ännu en gång åka till flygplatsen. När jag är precis på väg att lämna dörren märker jag att jag inte har min lilla väska med min plånbok. Paniken sprider sig i kroppen igen, nej det här får inte hända, inte mig, någon övre makt vill verkligen inte att jag ska åka till Melbourne i helgen. Jag letar igenom hela huset men hittar ingenting. Ringer min taxi jag hade tagit hem kvällen innan för att se om jag lämnat den där men inget resultat. Som tur var hade jag kvar mitt pass hemma så jag tog det och bokade en ny taxi till flygplatsen som redan är kopplat till mitt konto så jag behövde aldrig mitt kort. Var lite sen och det var otroligt mycket trafik. En taxifärd som borde tagit 15 min tog 40 min och känslan att jag kommer missa flyget IGEN spred sig genom kroppen. Springer in på flygplatsen för att läsa att flyget är försenat från 13.55 till 16.20. Detta fick vara droppen. Jag är på väg till Melbourne utan några som helst kronor, knappt några batterier på min mobil och nu skulle jag behöva vänta över två timmar till på flygplatsen. Som att mina 5 timmar kvällen innan inte var tillräckligt. Jag går till flygbolagets servicedisk och frågar om det finns någon möjlighet att boka om mig till ett tidigare flyg och på mindre än 5 min så springer jag igenom säkerhetskontrollen för att hinna till mitt nya flyg. Väl framme i Melbourne stöter jag på mitt nästa problem. Hur ska jag ta mig in i centrum utan pengar för flygbuss. Men då slog det mig att här i Australien kan man ta ut pengar utan att använda sitt kontokort genom att använda sin bankapp på mobilen så skickar den en kod för att sedan föra in på bankautomaten. Helt genialiskt och äntligen, 21h senare än planerat, fick jag träffa mina saknade vänner. 

Och vad som hände med väskan och plånboken? Jag hade hoppats på att den skulle ligga på mitt rum när jag kom hem igen på måndag natt, men så enkelt skulle jag inte ha det. På tisdag morgon började jag ringa runt för att se om min väska hade blivit upphittad någonstans eller inlämnad utan vidare resultat. Vid detta läge såg det mörkt ut så på onsdag morgon spärrade jag alla mina bankkort och 1 timme senare får jag ett mejl från flygplatsen att de har min väska. Vilken otrolig lättnad. Att min väska är mitt liv är ingen överdrift, allt som är viktigt låg i min väska och nu har jag ÄNTLIGEN fått tillbaka den!!!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Jag tycker om henne "jettä myckeet" (läs med dalmål)

Är det något jag hade på min bucketlist innan jag åkte så var det att testa surfa.

Allting började på halloween. Mimmi och jag var ute på en klubb när en kille kom fram och pratade med oss. Vi hänge sedan med honom hela kvällen och han frågade om vi ville följa med och surfa dagen efter. Vi hade pratat om att vi ville surfa väldigt länge så vi sa självklart ja men förvarnade också att vi aldrig ens hållit i en surfingbräda förut. Dagen efter åkte Mimmi och jag till Bondi Beach för vi tänkte att det var nog bara något han sa, men sedan får vi ett SMS där han frågar om vi ville med och eftermiddags surfa. Så vi satte oss på tåget 1h för att ta oss till honom där han hade fixat både våtdräkt och surfingbrädor till oss. Sedan var det bara att hoppa i vattnet. Det visade sig att vi hade stött på världens härligaste människa. Sedan dess har vi hängt med honom några gånger och han tog med oss på en heldags surfing för tre veckor sedan några mil söder och Sydney. Jag har inte lyckats ställa mig upp på brädan än men jobbar på det så gott jag kan, men det är verkligen roligt (och jobbigt).

Likes

Comments

1,5h med bil in i landet från Sydney ligger det fantastiska stället Blue Mountains. Det är precis som det låter, blåa berg. Inte bokstavligen men när man kollar på bergen på avstånd så ser de blåa ut och därav namnet. Detta område är i alla fall gigantiskt och Mimmis värdfamilj har en gemensam stuga mitt inne i dessa berg och skogar delad med massa andra människor. De frågade om Mimmi och jag ville följa med en helg. Utan att veta vad vi gav oss in på sa vi tveklöst ja. Det var ingen lyxresort om man säger så men jag ska låta bilderna tala för det. På lördagen blev vi skjutsade ut till en hike plats där vi i stort sett ägnade hela dagen åt att gå genom berg, skog och trappor. Det var så otroligt vackert och någonting jag rekommenderar alla som har en dag extra i Sydney någon gång att göra då det är enkelt att ta sig dit med tåg över dagen. Är man däremot inte redo att gå ca 200 våningar i branta halkiga trappor(ibland nästan som en stege) så är det en mindre bra ide.

Hela huset var "second hand" därav det dåliga skicket på allt. Vi sov i sovsäck mot en vägg med spindlar jag inte ens kunde räkna på händerna. Nu låter detta otroligt löjligt men är stolt över mig själv som klarade av att bo såhär. Bryr mig egentligen inte om hur det såg ut men har tyvärr en otrolig rädsla för spindlar om det är ingen hobby att sova med flygande röda myror. Detta var ca två månader sedan nu vilket som tur var betyder att det var väldigt kallt där och inte alls lika mycket levande spindlar och kryp som om vi hade åkt dit i sommar.

Det var inte dessa trappor jag syftade på utan det här var bara en liten del av hiken men vi bestämde oss för att vi ville avancera lite, och då gå ner för berget (in i skogen) men har inga bilder på det.

Likes

Comments

Jag har sagt det förut och jag säger det igen, har aldrig mått så bra som jag gör här nere. Det finns inga bekymmer, det finns inga viktiga krav, förväntningar eller några som helst stressfaktorer. Jag kan bara vara. Leva livet exakt som jag alltid har velat ha det, varmt klimat, sol, stad+strand. Varför skulle jag någonsin välja att åka tillbaka till ett regnigt och kallt Umeå där det inte finns någonting av det livet jag nu vet existerar?

För ett tag sedan fick jag ett mejl från mitt flygbolag som jag hade bokat min flygbiljett hem med att resan blivit inställd. Jag tror det var meant to be. Det fick mig att inse att jag inte alls ska åka hem i Mars. Mitt visum håller till sista Juni varför inte utnyttja det när jag väl är här?!!! Jag vill ju stanna för evigt. 

​Samt hur skulle jag någonsin kunna lämna min älskade Mimmi redan i Mars? Nej usch, klarar inte av att en tänka tanken att vara utan henne.

Likes

Comments

Det var en måndag förmiddag, Mimmi och jag var på Bondi beach och pratade om tatueringar. Jag har sedan jag kom hit funderat på att tatuera mig, har bara inte vetat vad eller vart. Cirka en vecka innan kom vi på iden att Mimmi skulle rita den åt mig så hon skissade upp några björklöv med en bläckpenna på min arm och jag sa direkt "det här ska jag ha". När det är dags för oss att gå till bussen för att åka hem från Bondi föreslår Mimmi att vi borde gå in på Bondi Ink och se hur lång väntetid de har. Sagt och gjort gick vi in och förväntade oss ett svar på flera månader då studion är väldskänd. Men receptionisten svarade "Vill du göra den imorgon?" Jag kollade på Mimmi som var tvungen att gå hem och skissa något hon bara gjort på frihand på min arm en vecka innan. Men hon gjorde det och även om det var otroligt spontant så är jag svinnöjd även några månader senare.

Likes

Comments

Nu är det mycket i mitt huvud som jag vill lyckas skriva ner. Det har hänt så mycket att jag nog måste skriva flera inlägg men har haft en känslosam kväll så tänkte att jag börjar skriva om det som är färskt i hjärta och huvud just nu.

Har precis gått upp på mitt rum efter över en timmes lång pratstund med mina fantastiska värdföräldrar. Jag är så himla glad för dessa två barn att de kommer växa upp men två otroliga föräldrar samt fantastiska mor och farföräldrar. Varje tisdag kommer farmor och farfar över och lagar middag till oss och sen sitter vi och pratar. Jag har fått en otroligt bra kontakt med de då de ofta tar hand om barnen och jag spenderat mycket tid tillsammans med dem. Jag har till exempel följt med de på olika marknader osv. Det mesta beror på att de är så varma och trevliga samt bjuder med mig på olika saker. Jag har även en väldigt nära relation med barnens mormor. Första gången vi träffades satt vi bara och skrattade hela dagen. Har nämnt 100 gånger tidigare hur nära jag är med Edwina min värdmamma och ingen skulle någonsin kunna missta mormorn för någon annan är Edwinas mamma. De är lika varma, härliga och lättsamma båda två.

Men nu till min över en timmes långa pratstund med Edwina och Ben. Jag vet inte hur vi kom in på ämnet men vi diskuterade sexuella trakasserier, övergrepp osv. Vi pratade om i vilken ålder det är bra att börja prata med sina barn om detta och samtalet övergick till att vi satt och berättade egna historier och vi nästan grät och kramade varandra. Det måste vara så svårt att vara förälder i ett samhälle där var tredje tjej blir utsatt för sexuella trakasserier och var femte kille. Att veta den faktan och att ens eget barn mest troligt någon gång i livet kommer vara med om något liknande. Hur ska man prata med sina barn och vad finns det ens att göra? Första gången något hände mig som påverkade mig psykiskt var jag 18, jag berättade inte ens för mina föräldrar. De vet om det nu men fick reda på det långt i efterhand. Min tanke var att de går bättre ovetandes då de var utomlands när det hände men som förälder vill man veta men det måste vara så svårt när det inte finns någonting att göra för att skydda sitt barn.

Nu är jag alldeles känslosam för allting har kommit upp till ytan men är så glad att jag har dessa två så nära och att jag verkligen kan prata med de om allt och de är så förstående.

Likes

Comments

Att jobba som aupair innebär att man bor hos en familj och tar hand om deras barn på dagarna. Allt annat är individuellt och upp till familjen själv att bestämma så som regler, schema, mat, pengar osv. Min familj är helt underbar vilket jag inte hade en aning om innan jag kom hit. Jag valde min familj lite på grund av att jag ville åka till Sydney, men jag måste erkänna att jag blev nervös när jag fick kontraktet med schema mejlat till mig där alla mina uppgifter stod. "Bathing, dressing, feeding, nappy changing, food shopping twice a week, washing up, tidy kids rooms and living room, packing and unpacking dishwasher, washing and folding clothes, change and wash the kids towels, bed sheets etc once a week, preparing and cooking meals, ensure all food in the fridge is eatable(through out any old food), empty garbage bins every day" Jag fick lite lätt panik att jag inte skulle kunna göra allt detta men oj vad fel jag hade. Allt sker i en rutin, egentligen gör man allt redan utan att tänka på det. Är tvättkorgen full ja då stoppar man den i tvättmaskinen. Så funkar det med det mesta. Min familj är hyfsat ordningsam så det är ganska enkelt att plocka upp efter barnen och sen är det bara att stoppa ALLT i diskmaskinen och sätta igång den i slutet av dan och plocka ur den det första man gör när man vaknar och barnen kollar TV eller äter frukost.

Mina arbetsuppgifter gäller alltså bara mig, andra aupairer måste till exempel laga middag till hela familjen, min familj uppskattar såklart när jag lagar middag men det är inget krav utan de lagar middag till mig.

Så till mina arbetstider som jag vet många inte alls förstår. När jag skrev på kontraktet var mitt schema att ta hand om Fraser tisdag, torsdag och fredag. På onsdagar var både han och Harriet på daycare. Men nu går Fraser på daycare även på Fredagar samt att deras farmor och farfar gärna vill att båda barnen ska vara hos de på tisdagar. Så mitt slutgiltiga schema blev såhär:

Måndag: Ledig pga familjen har en annan nanny.
Tisdag: Farmor och farfar och hämtar upp de på morgonen och vid 15 hämtar jag hem Fraser så tar bara hand om honom sista timmarna innan pappan kommer hem.
Onsdag: Båda barnen är på daycare så har i stort sätt hela dagen fri. Vilket brukar ägnas åt hushållsarbete eller tjejlunch.
Torsdag: Harriet är på daycare och jag och Fraser har hela dagen tillsammans.
Fredag: Båda barnen är på daycare så jag gör lite vad jag vill.

Så ja jag har gott om tid till att göra allt på min to do list men det mesta behöver jag inte ens lägga energi på för det görs av rutin. Jag jobbar varje dag, skjutsar och hämtar från daycare, gör de i ordning på morgonen, matar och badar på kvällen men har väldigt mycket fritid. Här är då fördelen att jag hade ett kontrakt innan jag åkte ner. Så oavsett om schemat har ändrats sen jag kom hit så hade vi ett kontrakt sedan tidigare och de kan inte ge mig några uppgifter utanför kontraktet eller så. MEN nästa vecka har jag gått med på en schemaändring.

Vi bor i stan vilket betyder ingen bakgård, inga grönytor, massa trafik osv. Så min familj vill flytta ut på landet och har därför bestämt att hyra ett hus 2h utanför Sydney med tåg i två veckor för att se om det går att flytta så långt utanför stan men ändå ha kvar sina jobb i stan. Det hela hängde på mig för de kunde inte tvinga mig att flytta ut på landet då det inte stod med i vårt kontrakt men jag tyckte att det kunde bli roligt att flytta på sig och komma ur storstan så jag sa självklart ja. Detta betyder att jag kommer ta hand om båda barnen i två veckor vilket kommer bli tufft men med tanke på att jag inte gör så mycket annars så tror jag att jag kan stå ut.

Likes

Comments

Anledningen till varför det går flera veckor mellan inläggen är för jag har bestämt att jag bara vill skriva om de lite större äventyren jag upplever här nere. Självklart upplever jag nya och spännande saker varje dag men det mesta skriver jag inte alls om. Så jag tänkte ägna ett inlägg och ge er lite information på vad ni har missat.

Jag tror inte ni har missat att jag bor hos Australiens finaste värdfamilj. Mitt schema har förändrats ganska mycket sen bestämde mig för att välja den här familjen och jag ska skriva ett till inlägg om det senare för det är många som frågat hur det kan komma sig. Jag jobbar för tillfället totalt1,5 arbetsdagar på hela veckan vilket inte alls var planen när jag flyttade hit men jag klagar såklart inte. Så vad gör jag resten av tiden?

På måndagar har jag och Mimmi börjat med en tradition att vi alltid ses och solar (vid bra väder) annars träffas vi och tränar eller något annat. Övrig tid på veckodagarna brukar jag mest sitta hemma eller lägga mig i park, gå på en promenad osv. Vid vissa tillfällen är det fler utav tjejerna som är ledig samtidigt och då brukar vi åka någonstans och äta lunch eller ha picknick osv. På helgerna träffar jag ALLTID Mimmi. Vi brukar sova hos varandra, sitta och snacka eller ibland är vi med de andra tjejerna, äter middag eller går ut på pubar osv. Vi har nog alla kommit fram till att klubba inte är kul här. Dagtid blir det mer och mer strandhäng desto bättre vädret blir. Så det jag gör som jag inte skriver om är mest att fortsätta upptäcka den fantastiska staden jag bor i. Alla stränder och alla parker, all shopping och alla restauranger. (Mina pengar läggs mest på mat, vi äter ute minst en gång i veckan och priserna är som i Sverige om inte dyrare.)

Jag vill hela tiden se nya saker uppleva nya ställen så jag längtar verkligen verkligen efter varje dag som jag inte jobbar på. Men eftersom att jag faktiskt bor här nere så uppskattar jag också helger hemma framför en serie också precis som livet i Sverige. 

Likes

Comments

Den 24 augusti, åtta dagar innan den stora dagen kom Mimmi och jag på den geniala idén att vi bokar ett fallskärmshopp. Sagt och gjort så bestämde vi att den 1 september skulle bli dagen vi med egen vilja skulle hoppa ut från ett flygplan och falla frittfall utan en åkattraktion på Liseberg. 

På fredagsmorgonen vaknade jag med pirr i magen, jag kunde inte fokusera på någonting. Det enda som snurrade i min hjärna var vad som skulle ske under dagen. Efter en rejäl frukost möttes Mimmi och jag på central station där en buss skulle ta oss och massa andra till Wollongong som ligger ca 1,5h söder om Sydney. Väl på bussen fick vi skriva på ett papper som i stort sätt beskrev att vi är medvetna om att vi inte har någon försäkring om vi blir skadade eller dör. Det kändes lite märkligt men vi var ju faktiskt medvetna om riskerna när vi bokade. Vi var minst sagt peppade och kunde knappt sitta still men så fort vi klev av bussen var det som att all nervositet och rädsla hade blåst ur oss. Vi var självklart taggade men den sprattelenergin vi hade innan lugnade ner sig och vi kände oss mot förmodan väldigt coola och lugna trots vad som väntade. 

Mimmi och jag hamnade i sista hoppgruppen vilket betydde att vi var tvungna att vänta hela dan på våran tur. Det var också lite skönt för då hann vi se alla andras landningar och hann analysera över hur lugnt och harmoniskt det faktiskt såg ut vilket också lättade nervositeten. När det var vår tur fick vi sätta på oss varma kläder, träffade våra instruktörer och sedan tog en buss oss till Wollongongs flygplats där ett plan stod redo för oss. Instruktörerna frågade oss gång på gång om vi var nervösa men vi var verkligen inte det vilket känns overkligt för vi skulle ju hoppa ur ett flygplan. Vi var de två sista som hoppade ur flygplanet så vi såg hur de andra ploppade ur planet och bara försvann. 4,3km upp i luften var det dags. Jag "hoppade" före Mimmi, man sitter på kanten av planet och trillar ut kan man mer säga. Sedan är det frittfall i ca 1 min innan fallskärmen vecklas ut. Frittfallet var det mest befriande jag varit med om. Det känns inte som att man faller utan mer som att surfa på vinden, tänk hur en fågel kan sväva på vinden, exakt så kändes det. Jag hade helt glömt bort fallskärmen så blev nästan rädd när vi helt plötsligt flög uppåt och allt bara stannade. Sedan gled man harmoniskt runt kusten och såg hur de små små husen och bilarna sakta blev större.

När jag landade hann jag precis få av mig utrustningen när Mimmi landar bredvid mig och jag springer mot henne och vi ger varandra väldens lyckokram. Egentligen går det inte att beskriva känslan av att hoppa fallskärm utan det är bara någonting alla måste testa på. Det tillfället jag var som räddast var när jag klickade på betala knappen en vecka innan. Väl på plats fanns det ingenting att vara rädd eller orolig för.

Likes

Comments

Jag var 12 år gammal när jag bestämde mig för att jag vill flytta till Australien. Jag visste inte speciellt mycket om landet, ingenting för att vara exakt. Jag hade bara fått den tanken att det är till just Australien jag ska till. Åren gick och när jag gick i 9an skrev jag en memoar om mitt liv från 50-åriga mig som perspektiv. Där skrev jag att jag flyttade till Australien direkt efter studenten. Nu sitter jag här två månader efter studenten, i Australien och snart har min 7e vecka passerat. Jag har en fråga till mig själv, hur kunde 12 åriga jag veta att jag skulle trivas så bra i Australien? Hur kunde 12 åriga jag veta att det skulle vara det här stället jag nu kallar andra hem? Det låter larvigt men jag tror verkligen detta var meant to be. Sydney är min stad, jag var bara född i fel land.

Att jag skulle trivas så bra, det trodde jag aldrig. Jag är så glad för min egen skull att jag har hittat den här platsen. Att jag bor med väldens finaste familj. Att jag funnit otroligt härliga vänner. Jag har fått min nya start och skulle inte sätta mig på ett plan hem om någon så betalade. Det var som att flygresan hit gav mig ett lyckopiller som aldrig går ur kroppen. Jag vill bara att alla ska veta att jag mår så löjligt bra.

Jag har alltid haft turen att må psykiskt bra men gymnasieperioden tärde på mitt mående och att nu konstant gå på någon endorfinkick kunde inte kännas mer lägligt.

Likes

Comments

Instagram@saveman_

Instagram
Blogkeen
Nouw