View tracker

​Om 20 minuters ås har jag möte. Möte med läkaren, Cicci ochyou know who else.

Just nu är jag ambivalent, mår piss verkligen piss. Jag villskarva upp hela min mage och dra ut alla organ för att känna den behagligakänslan av smärta. Den smärta som lindrar allt och beskriver så väl vad jagkänner. Jag vill inte ha min kropp. Jag vill inte ha den här känslan i minkropp. Valde ost i stället för skinka idag. Mos istället för banan. Ja allt somegentligen inte räknas som något jag egentligen tycker är sådär heja heja bra.Jag är utmattad utav att känna såhär. Utmattad och rädd för mina egnahandlingar. Varför reagerar ingen, varför rycker de i princip på axlarna och väntarpå att jag ska gå därifrån. Vill de att jag ska visa vad jag gör med min magedagligen? Nästan frekvent? Vill de bara blunda för sanningen. Sanningen om hurmycket jag hatar min kropp och utseende.

Ännu så har jag inte fått något som skulle göra att jag mårbättre med mig själv. Absolut ingenting och det gör allt det här så o värt. Menjag har inget annat att tillägga. Jag ska väl gå in där och se på när deklottrar i sina böcker och väntar jag de 20 minuterna ska bara gå så jag kan gådärifrån med ännu tommare bagage än tidigare.

Skits samma samma euforiska känsla får jag utav att lyssna på musik. Den förstår mig och den ger mig tillbaka. Fast jag slår på den såslår den inte tillbaka. Blir stressad och ångestfylld utav tanken att behöva knata ut nu när jag egentligen inte känner alls för det. Åh aggression,rastlöshet i hela ben, hela mig. Jag vill inte ha det så här.

Paniken. Den känslorna av att bli ifråntagen sin egen andning. Det är inte att leka med. Jag vill klösa ur min mage, riva den i småsmå bitar. Jag vill sätta mig själv på plats och inte veta av den . Det är ingen som vill lyssna på det sättet som jag vill att de ska. Jag blir lyssnad på men det är en helt annan sak än att bli på fördjupet förstår hur djävla jobbigt det är. Jag tror inte på distraktion. Det tar inte problemet urvärlden. Det bara flyttar på den så att den kommer tillbaka ännu starkare. Att cope:a med ett problem på det sättet inte rensar, det bara bygger på.

Det är samma funktion som med ett plåster, den som du sätterpå att låta blödningen sluta. Visst, det är funktionellt och såret kanske läkermen tar du av den så finns ärret kvar. Jag måste få ut det, kanalisera och ståut. För en blödning (om blödarsjuka ej aktuellt) slutar när det slutar.

Folk som jag tycker om, har jag riktigt förutfattade meningar om. Jag tror nämligen inte att de bryr sig egentligen. Jag är livrädd för varje steg eller misstag åt den riktning som bekräftar mitt misslyckande. Jag önskar jag kunde vara så bra som möjligt i dessa människor ögon. Målar upp,eventuellt överdriver och spelar teater.

För vad är det som är så fel med att bli omtyckt? Det är det enda jag någonsin önskat. Att bli älskad, bekräftad. Ingenting mer begärt.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

​Allt jag gjorde. Det var för dig.

 

 

Jag var på en intervju idag. En intervju som kändes som enöppning eller glipa ut ur denna misär. Kom in med ett leeden på läpparna ochkände igen de röda jackorna som personalen hade på sig på förskolan Pysslingen.

Väl inne hade jag ett jätte spännande och samtidigt väldigtgivande och lärorik intervju med förskolechefen som i princip direkt välkomnademig med i teamet. När det dock kom på tal om arbetets omfattning blev jag litefundersam. Det kom tankar om tiden då jag desperat sökt efter jobb pga denekonomin som så många gånger legat som ett stort sten av ansvar på mina axlar.Det som jag burit på som en djävla hösäck och sett som min plikt att sköta närbörsen som i stort sett är gemensam hos familjen Koskinen, ekar: ”Hej, kom ochfyll på här nu”

Det kom över mig som vind i en kall, ruggig och orangerostigoktobervind och blev där direkt nästan lite nedstämd och ifrågasättande. Förvem gör jag det här? Brinner mitt hjärta för detta? För nu är det jubehandlingen på Capio jag går på. Har i stort sett inte mer än 10 veckor kvarvilket i sig kan låta som väldigt mycket men pratar vi om en så psykisk sjukdomsom en ätstörning så är det endast en bråkdel egentligen som den tiden är.. Harprecis kommit och börjat på att acceptera kroppen och dess förändring (om ensdet) och insett hur lång, lång tid jag kommer bli tvungen att dras med både tåraroch ångest. Att börja jobba hade jag inte sett läkande i den synpunkt mer änatt det skulle ha lättat på oron över hur vi klarar oss hemma.

Jag satte igång min tankespriral och försökte tänka långt änlängre. Är det ens relevant att kunna klara sig på en timanställning VID BEHOV?Ja, kanske om jag fortsätter med samma destruktiva mönster som enbart ser utsom självskada och för tidig utbrändhet i stressen om att få fart på hjulet.Det är behandlingen allra, allra viktigaste och svåraste del nu som man skajobba kring och det SKA fanimej inte vara party. Jag har som vuxen person somprio ett, att faktiskt ta mitt ansvar över mitt liv. Och i den rangordning såstår hälsan allra, allra högst. För finns den inte, så kan jag inte göra ettskit. Inte heltids, deltids eller timisjobb. Dessutom så gillar jag inte tankenpå att sysselsätta mig med något jag inte alls tycker om eller som jag inte kangöra med hela hjärtat. Eller på bekostnad av just det, min hälsa. För fake:akan jag. Jag är expert på det. Teater kallas det, skådespeleri. Förtjänar ju enoscar för det från Akademien. Genom åren av svält, tvång och självskada så ärdet inte alls krävande eller svårt för mig att börja det här igen ochåsidosätta mig själv för att ”jag måste” Det är en barnlek.

Så vad vill jag egentligen förmedla och få ur mig med dethär inlägget? Att jag måste få läka, jag måste göra det som är VIKTigt. Och detvet jag vad som är. Jag måste bli obekväm för att ta död på sjukdomen. För detär den som ska bli bostadslös, inte jag. Jag ska inte behöva stressa för det. För,”what goes around, comes around”.. om inte nu så kommer ett jobb som denna intebära mig allt för länge, utan brista och i värsta fall, dra mig tillbaka tillmörkret. Och det vill jag inte, för allt i världen.

Likes

Comments

View tracker

Förstå någon gång (snälla.)

Varför kära, kära Satu? Varför kan du inte bara förstå?Varför med fet stil, kursiverat och så mycket extra betonat.

Jag trodde aldrig att jag skulle infinna mig själv i dethär. Men här sitter jag, det kliar i mina fingrar och jag känner hur de villklamra sig fast i alla delarna av kroppen för att straffa. För att känna infettet för att inte kunna känna det. Samtidigt vet jag att det inte det jagsöker efter. Jag vill känna, för att jag inte vill känna. Jag vill lida för attkunna känna mig levande. Jag är tom tom, tom, tom.

Det kliar i fingrarna och jag gör allt för att inte låta deglida ned för låren, midjan, armarna… Vaderna och insida lår. Jag nyper, nyperså det gör ont så det svider. Likt tusen nålar som man kunde bli retad med somliten. Det är ett fruktansvärt beroende, ett medel för att på ett kunna andas lugntoch känna ett obehag som kan hanteras mycket mer än det som känns i uppe iskallen.

Just nu. Nu sitter jag och skriver för att inte låta miggöra det. Varför, men varför är det så frestande? Vad får jag utav det? Jag förstårinte på mig själv. Har alltid tänkt att jag var den som inte skulle falla fördetta. Men märkte hur skönt smärtan lindrar något annat jag inte kan ta på..

Sitter och granskar klockan på datorn. 10:58. Ångest, svårtatt andas, panik. Vill ut och gå. Gå så att jag slipper allt detta. Sitta häroch vänta på måltiden. Andningen hittar sig inte fram genom luftvägarnaordentligt och jag känner anspänning i axlar, bröst och ögonlocken är tunga.Tittar ut. Vill springa, springa, springa, springa till världens ände. Distraheramig, se bilder, riva sönder, rasera, förstöra, slå någon så de blöder ochskriker och med tårar inmalt ber; ”Snälla, sluta. Gör mig inte illa, jag villinte dö”

Inombords skriker jag, vrålar av ilska. Det gör ont. Det görså ont. Jag vill ur det här. Det är som att vara på droger men att inte hatillgången till dem. En avvänjning utan dess like. Fy satan, Gud ta mighärifrån. Ta mig ur min kropp för alltid. Jag vill inte ha den. Jag vill intekännas vid den. Den är inte min. Jag hatar dig. Fan, vad jag hatar dig.

Hur ska jag göra det? Att kunna värdera mig utifrån någothelt annat. Såhär är det nämligen: Skola – Finns inte, kommer inte finnasförrän. Tja, ett tag framåt. Efter årsskiftet. Men då kommer det andra problemet.Ekonomin. Att studera till undersköterska eller liknande går inte medaktivitetsersättning. Jag skulle inte överleva. Eller skulle jag? Nej, för detär 4 terminer vilket betyder 1 års studier med 0 ekonomi. Nej, det är inget livjag vill leva! Jag vill jobba, möta människor, vara aktiv, behövd och hörd! Jagvill inte spendera dagarna på en ÄS-klinik och inte göra ett enda skit för minframtid. För det som verkligen värderas är att jag ska kunna vara ifrån enekonomisk oro som maler hela dagarna. Jag ber till Guden, Fadern och Hanslevande son Jesus Kristus (om Du ännu är beredd att fortfarande lyssna på mig)att jag ska få någon slags respons på mitt brev till förskoleläraren.

Kände mig skamsen när jag tog bullen men jag kan faktisktinte tänka på andra nu detta läge. Precis som Ida sa. Det här är MIN resa, MINbehandling och just nu vet jag att bullen inte är det som hjälper mig vidare imitt tillfrisknande. Det är faktiskt det som är problemet. Inte kalorierna isig. Utan också att hitta tillbaka till normalt ätande. Normalisera det som för mig faktiskt kan vara jobbigare än enkanelbulle. Jag får vara egoistisk, för här finns det inga människor jagönskar mig att omge mig med i framtiden. Visst finns det fina individer,människor som har ett precis lika bultande hjärta, fullt av liv och pulserandeådror samt kapacitet till allt annat än detta.

Men under dessa omständigheter så lönar det sig inte attvara andra till lags, vilket jag hade varit om jag hade ätit bullen idag. Dethade bara varit en prestationsuttalande. Inte för mig utan personerna jag villfå bekräftelse för.

Snart skall jag bege mot MoS där jag ska på Hot VinyasaYoga. Är ganska trött dock och känner att jag skulle behöva sova lite. Men men,det får vara så. Kommer nog känna mig bättre efter en dusch och lite bastu pådet. Sen hem och äta. Gjorde ordning kyckling i grädde/kvarg sås som jag fann igårefter jag hade tränat med Karin. Tänkte först ångra mig men annars ger jag medsjukdomen. Så kyckling blir det ikväll, vare sig DU vill det eller inte. Jvla hor-sjukdom.

Förlåt pappa, förlåt att jag slösat bort så mycket av livetpå att försöka se perfekt ut för att må bra. Vi kunde ha gjort så mycket annat.Vi kunde ha rest, vart på stugan, badat,spelat in låtar på studion där dujobbade. Vad har jag gjort, lagt ned pengar på proteinpulver, PT-timmar, legatpå sjukhus flera gånger om. Hur ska jag ta mig ur det här :’( Jag har lärt migleva så här och det verkar som att absolut ingen förstår hur jävla svårt detatt bryta ett beteende som inte ens är ett beteende. Det är 6 sinne, fan. Detär ett extra organ som jag inte vet hur jag ska leva utan. Allt i mitt liv jagminns är bara hur många timmar jag ägnat åt att räkna kalorier, att träna, attpromenera. Mitt liv har fullständigt stannat upp och vart på en evigpaus-knapp.

Tack fina H. Behövde prata av.

Likes

Comments

​ 

Varför kära, kära Satu? Varför kan du inte bara förstå?Varför med fet stil, kursiverat och så mycket extra betonat.

Jag trodde aldrig att jag skulle infinna mig själv i dethär. Men här sitter jag, det kliar i mina fingrar och jag känner hur de villklamra sig fast i alla delarna av kroppen för att straffa. För att känna infettet för att inte kunna känna det. Samtidigt vet jag att det inte det jagsöker efter. Jag vill känna, för att jag inte vill känna. Jag vill lida för attkunna känna mig levande. Jag är tom tom, tom, tom.

 

Det kliar i fingrarna och jag gör allt för att inte låta deglida ned för låren, midjan, armarna… Vaderna och insida lår. Jag nyper, nyperså det gör ont så det svider. Likt tusen nålar som man kunde bli retad med somliten. Det är ett fruktansvärt beroende, ett medel för att på ett kunna andas lugntoch känna ett obehag som kan hanteras mycket mer än det som känns i uppe iskallen.

 

Just nu. Nu sitter jag och skriver för att inte låta miggöra det. Varför, men varför är det så frestande? Vad får jag utav det? Jag förstårinte på mig själv. Har alltid tänkt att jag var den som inte skulle falla fördetta. Men märkte hur skönt smärtan lindrar något annat jag inte kan ta på..

Sitter och granskar klockan på datorn. 10:58. Ångest, svårtatt andas, panik. Vill ut och gå. Gå så att jag slipper allt detta. Sitta häroch vänta på måltiden. Andningen hittar sig inte fram genom luftvägarnaordentligt och jag känner anspänning i axlar, bröst och ögonlocken är tunga.Tittar ut. Vill springa, springa, springa, springa till världens ände. Distraheramig, se bilder, riva sönder, rasera, förstöra, slå någon så de blöder ochskriker och med tårar inmalt ber; ”Snälla, sluta. Gör mig inte illa, jag villinte dö”

Inombords skriker jag, vrålar av ilska. Det gör ont. Det görså ont. Jag vill ur det här. Det är som att vara på droger men att inte hatillgången till dem. En avvänjning utan dess like. Fy satan, Gud ta mighärifrån. Ta mig ur min kropp för alltid. Jag vill inte ha den. Jag vill intekännas vid den. Den är inte min. Jag hatar dig. Fan, vad jag hatar dig.

 

Hur ska jag göra det? Att kunna värdera mig utifrån någothelt annat. Såhär är det nämligen: Skola – Finns inte, kommer inte finnasförrän. Tja, ett tag framåt. Efter årsskiftet. Men då kommer det andra problemet.Ekonomin. Att studera till undersköterska eller liknande går inte medaktivitetsersättning. Jag skulle inte överleva. Eller skulle jag? Nej, för detär 4 terminer vilket betyder 1 års studier med 0 ekonomi. Nej, det är inget livjag vill leva! Jag vill jobba, möta människor, vara aktiv, behövd och hörd! Jagvill inte spendera dagarna på en ÄS-klinik och inte göra ett enda skit för minframtid. För det som verkligen värderas är att jag ska kunna vara ifrån enekonomisk oro som maler hela dagarna. Jag ber till Guden, Fadern och Hanslevande son Jesus Kristus (om Du ännu är beredd att fortfarande lyssna på mig)att jag ska få någon slags respons på mitt brev till förskoleläraren.

Kände mig skamsen när jag tog bullen men jag kan faktisktinte tänka på andra nu detta läge. Precis som Ida sa. Det här är MIN resa, MINbehandling och just nu vet jag att bullen inte är det som hjälper mig vidare imitt tillfrisknande. Det är faktiskt det som är problemet. Inte kalorierna isig. Utan också att hitta tillbaka till normalt ätande. Normalisera det som för mig faktiskt kan vara jobbigare än enkanelbulle. Jag får vara egoistisk, för här finns det inga människor jagönskar mig att omge mig med i framtiden. Visst finns det fina individer,människor som har ett precis lika bultande hjärta, fullt av liv och pulserandeådror samt kapacitet till allt annat än detta.

Men under dessa omständigheter så lönar det sig inte attvara andra till lags, vilket jag hade varit om jag hade ätit bullen idag. Dethade bara varit en prestationsuttalande. Inte för mig utan personerna jag villfå bekräftelse för.

Snart skall jag bege mot MoS där jag ska på Hot VinyasaYoga. Är ganska trött dock och känner att jag skulle behöva sova lite. Men men,det får vara så. Kommer nog känna mig bättre efter en dusch och lite bastu pådet. Sen hem och äta. Gjorde ordning kyckling i grädde/kvarg sås som jag fann igårefter jag hade tränat med Karin. Tänkte först ångra mig men annars ger jag medsjukdomen. Så kyckling blir det ikväll, vare sig DU vill det eller inte.Jvla  hor-sjukdom.

Likes

Comments

Det är inte meningen att någon annan egentligen (i alla fall just nu) ska ha någon vidare glädje, underhållning utav detta inlägg. Det är inget comeback eller något. Jag känner bara att jag måste får skriva av mig mitt i allt detta. Det är min terapi även om jag inte kan klä min blogg snyggt, ta fina fotografier eller ens skriva med ord som känns väldigt intelligenta/introverta/exeptionella (ja, där tappade jag det igen iom jag att försökte så hårt att hitta något smart att skriva här för att verka såå klyftig.. Ja, precis hela meningen är bevis på det. Aja.) ps. nu kom jag på det med hjälp av google *emojin med beende  händer*

Frågan är; Vad fan ska jag göra? Vad fan vill jag? Får jag ut något av att faktiskt gå här? Har jag ens en riktning eller motivation. Känner så lämnad till ödet, ett vägskäl där jag verkligen bara står och stirrar och vågar inte gå fram, backa eller överhuvudtaget ens röra på mig.

Dagarna på avdelning är så sega och jag har så mycket mer ångest här än hemma. Får inget uträttat, vad ska jag göra, hur ska jag tänka? Vad vill jag? Vill jag till friskhet, frihet? vad innebär det? Är det bara en låtsasvärld där jag frf står ensam kvar, ledsen, rädd. Lämnad med alla mordiska, hattankar. Där jag inte kan se mig själv i spegeln, använda jeans, vara rädd för att växa ur min strl som inte ens är mitt pga undervikt (ELR?!)

Vem har svaret, veeeem? Jag saknar allt det där. Min syster, jag, Satu <33

Likes

Comments

Idag bestämde jag mig. Igen. Varför ska jag sitta och tycka synd om mig själv och tänka "Nej, jag kan inte" Klart jag kan. Jag vet ju vad jag har för krav och hinder. Och de är egentligen inga. Så. Vad gjorde jag ? Jo, jag bokade mitt pass på Gritten som är idag om cirkus en timma. Älskar Les Mills Grit-serien. Det är deras HIIT-serie på hög nivå. Älskar't!

Så istället för att sitta hemma, svälta som jag skulle säkert göra annars, så äter jag min bönpasta, kyckligfärs med sallad och massa olivolja, fyller min shaker med Kampanj! Lean Protein, 900 g, Blueberry-Raspberry Icecream och drar precis som jag bestämt mig. Nuförtiden så lever jag enbart på orden "Do more of what makes you happy" So träning it is. Ska även försöka mig på ​Linns utmaning med 100 squats innan onsdag 😊


Likes

Comments

Konstant alltid. 24/7. Jag får höra det dag ut och in. Vissa dagar är set bättre. Andra är ett helvete. Som idag. Varför ska vi älskar att träna få så jävla mycket skit för det? Varför ska jag behöva försvara mig varenda gång jag tränar, lagar maten jag tycker om? Jag vet det är för min bakgrund. För min ätstörning. Den jävla haggan som satt ett evigt stämpel på mig som säger "Jag är sjuk, alltså ska jag inte få varken äta mycketnyttig mat, träna på mig alls något som kunde klassas överdrivet för det finns ju inget som är normalt med att träna 5ggr in veckan"


Fast jo. Det gör det! För mig gör det. Jag lever och andas träning, hälsa och välmående. Allt med anorexin är passé. Så ini helskotta passé. Det var mitt liv. Men inte längre. Fan heller att jag vill tillbaka dit. Träningen ger mig självförtroende, styrka, fristad, hjälp för att få utlopp på alla aggressioner så att jag inte ska behöva slå sönder dörrar. Träningen gör mi stark och motiverar mig att fortsätta leva och ta hand om mig och bygga upp kroppen som jag såmycket har slagit på. Jag svälter inte. Ska inte sticka under stol med att jag har tankar och rädslor kvar. För absolut, det finns. Men träningen är trösten och tryggheten och bensinen. Ja tillsammans med all fantastiskt god mat. Och MYCKET med BRA mat. 


jag uppdaterar litegranna härifrån. Inlägget ovan egentligen bara för att lufta lite. Sannngen är dock att jag behöver träningen i den sits jag är. Den ger mig styrka, mod och kraft. Det enda jag behöver anstränga mig för att att käka maten. För annars försvinner även träningen. FOlk förstår inte vilken kölla av kraft och glädje det är för mig i min sits. Då jag sitter hemma, ingen utbildning, ensam och ledsen med en nedbryten mamma som är totalt självmordsbenägen i princip. Säger dem mig att jag ska sitta och "hitta mig själv" Va fan, livet är här och nu. Vet att jag inte får gå ned.. Och jag VILL INTE gå ned. Nej, det är anorexin. Inte jag. Inte Satu. Jag kommer ge igen. I slutet av augusti ska de alla få se. Det är inte nedbrytning, Det är uppbyggning. Jag slänger vågen, Skrattar åt siffrorna och äter. Äter och tränar. 5 dagar i veckan. Punkt. Har du något att säga till om. Säg det. Det är ALLTID 1-0 TILL SATU. Snarare 1000.

MIna pengar och mina val. Jag behöver inga fancy kläder. Har ingenstans att använda den anyways. Bara på gymmet. OCh OM jag skulle så kör jag alltid basic. Jeans, linne/top/t-shirt. Jag är snyggast på gymmet, Svettig och trött. Jag väljer mina tillfällen och väljer dem noga. Snygga outfits och massa smink gör mig inte lycklig. Ska kasta allt som betydde något innan. Och sluta låtsas. Jag behöver dem inte. Jag behöver må bra. YOLO. Carpe diem. Så äre detrå.

Efter lunchen ska jag dra och köra GRit Cardio. Och 100 viktade squats. Ja, pyttsan vad roligt jag ska ha.​

Likes

Comments

Detta lär väl bli det absolut första och sista gången jag ger mig på en blogg. Men whatever. Det gör jag nu för mig. Skriver av mig det jag behöver och känner. Du läser om du vill ​(läs: du måste)

Jag kommer inte göra världens MVG-uppsats, eller aa det är ju inte ens ett betyg som längre existerar. Så en första därå. Nej men helt of topic där som vanligt. Som sagt ingen livshistoria från år 0 då jag föddes till idag med alla smaskiga "Hänt extra" - detaljer utan det ni undrar får ni fråga.

Skriver av mig och dokumenterar min vardag där det kommer att vara mycket träning, mat i form Paleokost (med massa fusk så klart, man är ju inte perfekt) journalistikstudier och för många träningsplagg.

Som en katt med 9 liv. Varje gång någon eller något försöker bryta ned mig, reser jag mig upp. Med en 1/2 ben om det är så. Jag kommer efter med köttyxa och blåslampa som den mest ilskna Lilla My du skådat. Jag lever för innerbörden av jäklaranamma. Sagt det en gång och förevigt inbränt på mitt bröst. NOTHING can break me again.

Likes

Comments