En helt vanlig kväll hemma hos familjen arnell/ekegren: stora dottern får för sig att engelskaboken är en teaterföreställning hon ska träna in. Högt och med väldig inlevelse börjar hon öva i soffan. Samtidigt översätter pappan allt på obegripligt teckenspråk. Efter en stund kommer den andra dottern in med ett legotorn hon byggt och utbrister strålande: titta! Titta! Det här tornet når enda upp till min snippa! En helt vanlig kväll....

Jag var helt enkelt tvungen att kopiera och lägga upp den i bloggen! Ett av alla minnen från helknäppa kvällar hos oss 😊 vi må vara separerade men det beror definitivt inte på barnen 😂

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Jag har ångest. Sista tiden har jag läst så många artiklar om personer som dött när de fått ett epilepsianfall. Jag har aldrig tänkt på det så förut.
Visst, jag är sjuk men det är ju inte så att jag ska dö! Men jag kan ju faktiskt göra det om jag har otur. Jag är inte sambo längre utan ensamstående. Och varannan vecka helt ensam. Det ligger ingen bredvid mig i sängen på natten som kan ge mig medicin om det skulle behövas.

Häromdagen gick jag igenom med min femåring vad han skulle göra om mamma blev sjuk. Ring 112, berätta vad han heter och vad som hänt och vart vi bor. Jag kände mig hemsk.

Bilden jag lagt ut är från i somras när jag för första gången fick komma till mormors by i Polen. Den byn där hon och hennes syskon växte upp tills dom blev hämtade av nassar och förda till koncentrationslägret. Arbete ger frihet, stod det på grindarna... mormor var ung, vacker och den enda i familjen som överlevde.
Bilden är från tomten där hennes hus låg. De bombade givetvis sönder det jävla judehuset. Jag tände ett ljus för henne och hennes familj, och alla de miljoner offer i lägren.
En påminnelse att livet är skört och inte alltid blir som man tror.
Jag tänker ju att jag kommer bli gammal. Jag kommer få barnbarn och bli mormor och farmor och jag kommer kanske hitta en ny kärlek. Men framför allt kommer jag få följa mina ungars liv till dom själva har vuxna barn!
Eller så får jag ett anfall i natt och vaknar inte igen. Mina barn förlorar sin mamma, och mina föräldrar, som såklart ska leva för alltid, förlorar en dotter.
Och jag får inte åka till min nyfunna kärlek Sara imorgon som är planerat.

Var kom den ångesten ifrån! Och varför ha ångest över något som jag ändå inte kan påverka. Jag har min sjukdom det är fakta, men jag tänker leva! Fram till dagen jag dör ska jag leva fullt ut! För mina satungar och för mig själv! Jag är en bra morsa även om jag inte är helt hundra pigg alltid, men jag gör mitt bästa för att ge kärlek. Och imorgon tänker jag fan åka och mysa med min brud! För det är jag också värd och jag kanske lever till jag blir 100, eller dör på tisdag. Men den här dödsångesten ska inte få ta över mig för nu ska jag leva.

Likes

Comments

Sista månaderna har väl inte varit de bästa i mitt liv. Många epilepsianfall, sjukskrivning, blandade känslor vad gäller jobb och pengar osv. Men den största delen har ändå handlat om vänner. Vilka är mina vänner egentligen?
Det finns vissa personer som jag kommit väldigt nära men helt plötsligt hade dom liksom fått det dom velat av mig. Och där stod jag kvar, som en idiot utan att fatta någonting. Är det inte konstigt hur blåögd man kan vara? Hur kunde jag missa det liksom? Men jag trodde ju vi var vänner på riktigt, inte såna där fjortiskompisar som utnyttjar varandra.

Först var jag ledsen, sen blev jag riktigt deprimerad. Sen blev jag bara förbannad. Nu har det gått ett tag och jag har insett att det faktiskt inte spelar någon roll! Jag går ju inte miste om något. Jag vill ju ha äkta vänner i mitt liv och det var inte hon. Så vad kan jag då göra åt det? Ingenting. Släpp och gå vidare. Kvar finns mina andra vänner som inte utnyttjar eller tar energi från mig.
Så, så här i efterhand är jag bara tacksam. Hon lärde mig att ta vara på dom jag har, och vi hade mycket kul tillsammans också!

Livet är märkligt och ibland går det fort i svängarna. Men efter alla år är jag ändå så tacksam över de jag har i mitt liv. Dom som finns där som en grund och alltid ställer upp! Det är inte alla som är så lyckligt lottade. Och en sak till har jag lärt mig, jag är värd det! För jag är fantastisk och ingen jävel ska trampa på mig eller lyckas trycka ner mig längre.

Likes

Comments

Igår kväll när jag åkte pendeln hem hände något jag aldrig kommer glömma. Vi körde på en människa. Jag kommer aldrig glömma ljudet och tågets tutande. Jag kommer aldrig glömma hur lång tid den där inbromsningen tog och hur många gånger jag tänkte att det nog var något annat.
Jag kommer aldrig glömma hur tyst det blev och hur alla tittade på varandra. Jag kommer aldrig glömma de rödsprängda ögonen på tågvärden.

Jag kommer aldrig glömma det gamla paret som satt bakom mig och gnällde över hur lång tid det tog för räddningstjänsten att göra sitt jobb, och att jag ville be dom dra åt helvete! Att jag skulle vilja skrika åt dom att den här personen antagligen har anhöriga som precis mist någon kär person, och att en lokförare precis varit med om det värsta hen antagligen har varit med om i sitt yrkesliv! Jag ville skrika åt dom att dom är egoistiska svin utan empati!

Men jag kommer heller aldrig glömma den unga tjejen som kom och satte sig hos mig när jag grät.

Jag kommer aldrig glömma Emmi.

Och jag kommer fan aldrig gnälla över att få sitta tryggt inne i ett tåg i 2,5 timme för att komma hem till ett varmt hem.

Likes

Comments

Jag tänker såhär. 2017 var väl året då nästan allt som kan hända mig och familjen hände.

Jag flyttade och känslorna var överallt och ingenstans. Från att barnen varit där varje dag hade jag dom nu varannan vecka. Ett helt nytt liv att anpassa sig till. Jag hade nu ett ex, inte en sambo. Ibland gick det bra och ibland mindre bra.

Såhär ett år senare är jag ändå så tacksam! Saker löser sig alltid på ett eller annat vis och i dom svåraste situationerna finns han ändå där och bryr sig. Det är ju trots allt han som känner mig allra bäst. Det är en skön känsla. Jag känner mig trygg i att han kan hitta en annan för jag vet att barnen ändå alltid kommer först.

Jag har extremt mycket som jag faktiskt är tacksam över. Mina ungar. Dom är jävliga ibland, ganska ofta. Men helt fantastiska! Jag skulle inte kunna leva en dag utan dom! Fortsättning följer för nu måste jag sova. Imorgon är det jobb. Ännu en sak att vara tacksam över. Satmorsan har ett jobb ;)

Likes

Comments