Header

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Likes

Comments

Jag tröttnade på min mörka utväxt och valde idag att färga håret mörkt ask brunt då min utväxt var i den färgen. Så förhoppningsvis behöver jag inte färga håret nått mer härdan efter och kan ha mitt hår i dess naturliga färg. Före och efter bild ser ni här:

Likes

Comments

Jag har inte fingrar till att räkna hur många gånger jag fått höra att jag är duktig, ambitiös, kommer komma långt i livet osv listan är lång på alla fina saker jag fått höra om mig och mitt presterande. Dra tillbaka tiden några år så kan du inte tro att den Sara jag var då är samma Sara jag är idag. Förr gjorde jag inte ett skit, jag städade inte ens mitt rum utan levde hellre i ett vimmel av kläder, smink och annan skit. Jag hade gått hela grundskolan utan att direkt pluggat till ett prov eller gjort en läxa. Jag hade flyt med motgång kan man säga. Sen fick jag min diagnos fastställd, adhd. Jaha tänkte jag, då var man ett sånt adhd barn, en sån störig människa som inte kommer att komma någonstans i livet. De 15-åriga jag som tänkte så får en riktigt käftsmäll av den person jag är idag. Sista året på gymnasiet är snart avklarat, jag har ett killer cv för min ålder och grymma referenser. Jag driver UF företag där jag ska hålla i en modevisning helt själv, jag bollar allt det där med jobb, skola, praktik, livet som sambo och livet som 18 åring. Jag har fortfarande inte vart ute på krogen och då har jag ändå vart 18 i snart 8 månader. Jag har fått höra så sjukt många gånger att mitt liv är perfekt osv. Och visst det är så jag gestaltar det på sociala medier! Men verkligheten är mindre perfekt. Trust me jag älskar mitt liv! Jag har det oerhört bra men vissa saker med det hade jag exempelvis inte ens önskat min värsta fiende.

Emellan jobb, praktik, UF företag, skola, sambolivet och mitt perfekta liv på sociala medier, så är jag på sjukhus, ligger medvetslös i sängen och skakar som om jag har värsta epilepsianfallet med en hjälplös pojkvän bredvid mig. När det är som värst tappar jag minnet, flertalet gånger har jag vaknat upp till ett för mig helt främmande ansikte, en helt främmande plats osv. Jag är oerhört tacksam för alla som stått vid min sida i det här, ni är guld värda!
Imorgon får jag förhoppningsvis reda på vad det här är för något, men vad jag tror så är det icke epileptiska anfall som triggas av ångest, stress, oro osv.
Vilket suger, främst för mig som är så drivande i det jag gör & som tar på mig allt för mycket.

Så baksidan av den fantastiska fasad jag gärna sätter upp är inte så vacker. Att ligga på sjukhuset, långt från familjen och tryggheten, helt livrädd och ensam med slangar över hela kroppen är ett minne som för alltid kommer att jaga mig. Att tappa kontrollen över min egna kropp och mitt eget sinne är för mig mer obehagligt än att hitta en stor spindel i badrummet eller gå själv i tvättstugan på kvällen. Att vakna upp på en plats som vanligtvis är ett trygg och bekant ställe, utan att ha en som helst aning om vart fan jag är, är lika skräckinjagande som att kolla på SAW när man är 7 år gammal på ett par gamla sletna madrasser hemma hos sina kusiner i Norrköping. Att inte känna igen personen som jag älskar mer än nått annat och delar livet med, och se i den personens ögon hur ont det gör i den att du inte minns den är heartbreaking.
Att tappa kontrollen helt, är för mig som har ett kontrollbehov, min värsta mardröm.

Jag kommer aldrig kunna sätta mig in hur det är att vara anhörig till mig i en sån situation, det måste vara för jävligt. Jag vet bara hur det känns för mig och hur förjävligt det känns att få ett nytt anfall när man gått några veckor utan. Kanske blir jag lika besviken på mig själv som en före detta missbrukare blir när den tar ett återfall, kanske inte. Vad vet jag egentligen?

Jag vet att allt jag någonsin drömt om, det jag kämpat för så länge, kan försvinna snabbare än vinden. Kanske kommer den dagen då min älskade pojkvän inte orkar mer. Eller den dagen då jag inte ens minns min egen mor längre. Jag vet inte. Jag vet verkligen inte.

Min ovetskap gör mig mer nyfiken på livet, det gör mig mer stressad och det gör mig exalterad. Jag tror jag har tjatat på min stackars sambo konstant i några månader nu om att jag vill åka till Ikea och kolla på en ny soffa, och att jag vill flytta, att jag vill måla om, att jag vill ut och resa osv. Jag vill göra allt! För jag vet inte vad jag kommer att glömma och vad jag kommer att komma ihåg. Jag vet inte ens vad jag gör om ett år. Jag vet inte om jag kommer att minnas min bal, student osv. Jag vet inte om jag kommer bli för stressad när jag kommer ut i arbetslivet att jag får anfall varje kväll. Jag vet inte ett skit helt ärligt. Det kan lika gärna bli hur bra som helst!
För som sagt, vad vet jag?

Likes

Comments

Likes

Comments

Hade allt gått som jag hade velat så hade jag haft mitt körkort i handen nu.
Hade allt gått som jag velat hade jag inte behövt oroa mig för att vara ensam nu.
Hade allt gått som jag hade velat hade allt varit perfekt nu och jag hade skuttat runt på rosa moln.

Men det blev inte som jag planerat och det blev inte som jag ville.

Efter diverse krampanfall, läkarbesök, besvikelser, tårar och glömska så är det i princip fastställt att jag har epilepsi. Jag hoppas fortfarande påvar det visar sig vara icke epileptiska anfall som orsakas av ångest, adhd, depression, stress osv. Men jag får väl bita i det syra äpplet och lita på min neurolog.

Jag har testat olika mediciner och den jag har nu tycks funka bra, men att aldrig veta om jag får ett anfall eller inte är en ständig oro. Jag har varit så ledsen dem senaste månaderna och främst den sista då jag visste att snart har jag körkortet i min hand, men nej. Jag måste va anfallsfri i ett år innan jag får börja övningsköra igen, vilket självklart är förståligt men det suger.

Jag inser hur många som verkligen bryr sig om mig sen jag fick det här men att bli behandlad som ett litet barn när man är 18 år gammal är mindre kul. Ovissheten kring epilepsi är så stor att jag nästan blir mörkrädd. Att alla ska spekulera kring anfallen gör mig också i princip galen. Jag har fått höra att jag kan ha allt från någon sjukdom där alla organ bryts ner, till hjärntumör och till att jag hittar på och fakear allt. Det är en ständig kamp det här och vissa dagar vill jag bara lugga i sängen och gråta.

Att ha epilepsi suger rent ut sagt, finns inget bra med det över huvudtaget. Att ha adhd är ju iallafall bra när jag blir medicinerad för det. Men att ha adhd och epilepsi ihop är lite krångligt. Men det värsta är att ha adhd, epilepsi och sen vara en hypokondriker samt dramaqueen. Jag förutspår alltid det värsta och vågar inte göra saker själv. Det är tack vare min kära familj och min pojkvän som jag lär mig att hantera det bättre. Men att inte kunna ha kontroll över sig själv och sin egen kropp är skrämmande. Att alltid behöva förlita sig på sin omgivning är ännu mer skrämmande. Vad händer om jag går på stan helt själv och får ett anfall, någon som vill hjälpa mig sätter en plånbok i min mun för att förhindra att jag biter sönder tungan (man gjorde så förr). Detta kanske resulterar i att hjärnan inte får tillräckligt med syre då man blockerar luftvägarna och på så sätt så blir jag hjärndöd men fan en hel tunga har jag ju!

Jag önskar inte ens min värsta fiende det här, för det är sämst. Jag har fått pausa mitt liv i princip. Men jag vill ändå ge ett stort tack till min kära pojkvän Jesper som hjälpt mig och stöttat mig i det här. Trots att jag fick minnesförlust och inte kände igen honom så var han vid min sida och försökte i några timmar att få tillbaka mitt minne. Jag vill också tacka Jespers mot Jessica för att du kom till sjukhuset en fredag kväll och stöttade både mig och Jesper i detta, du är underbar! Jag vill även säga stort tack till min mor och styvfar för hur ni reagerade vid mitt anfall mitt i natten och allt ni gjort sen dess. Vill också tacka min pappa, styvmamma, mina syskon och övriga släkt och även vänner för era peppande ord och all den styrka och kärlek ni ger mig. Utan er alla hade jag nog inte hanterat detta så bra. Så stort tack till alla ni som hjälpt mig 💜

Likes

Comments

(Allt är sarkasm så ta de med en nypa salt, dock stämmer det att jag innerst inne hatar folk som gör så men vissa saker kan man inte rå för ex. Andningen)




• ni som smaskar, liksom lär er bordsskick
• ni som lägger ert tuggade tuggummi på tallriken när ni ska äta, ni är vidriga och förtjänar inte mat
• ni som har på fkn knappljud på mobilen och skriver snabbt som fan så ljudet fuckar ur total (vill döda er innerst inne och lär säkert göra det en vacker dag)
• ni som andas tvär tungt (får panik på er :))) )
• ni som inte kan hålla tider eller skiter i planer totalt i sista minut. Jag hoppas ni inte har vänner era små fuckers



Likes

Comments

Som många vet så är ju jag tillsammans med Jesper och ni som följt min blogg en längre tid vet hur mycket jag älskar att resa. Så igår så fick Jesper en för tidig födelsedags present fångad fyller tjugo år den 17e september.

Den 10e september sitter vi på planet från Landvetter flygplats till Rhodos 😍 vi åker dock hem på hans födelsedag vilket är lite segt men men..
Jag har själv aldrig varit där men både min mor och styvfar har det och dem kommer även vara där när vi kommer ner men dem åker hem den 11e. Så vi får träffa dem lite snabbt på lördagskvällen iallafall!

Likes

Comments

Likes

Comments