Header
View tracker

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Hade allt gått som jag hade velat så hade jag haft mitt körkort i handen nu.
Hade allt gått som jag velat hade jag inte behövt oroa mig för att vara ensam nu.
Hade allt gått som jag hade velat hade allt varit perfekt nu och jag hade skuttat runt på rosa moln.

Men det blev inte som jag planerat och det blev inte som jag ville.

Efter diverse krampanfall, läkarbesök, besvikelser, tårar och glömska så är det i princip fastställt att jag har epilepsi. Jag hoppas fortfarande påvar det visar sig vara icke epileptiska anfall som orsakas av ångest, adhd, depression, stress osv. Men jag får väl bita i det syra äpplet och lita på min neurolog.

Jag har testat olika mediciner och den jag har nu tycks funka bra, men att aldrig veta om jag får ett anfall eller inte är en ständig oro. Jag har varit så ledsen dem senaste månaderna och främst den sista då jag visste att snart har jag körkortet i min hand, men nej. Jag måste va anfallsfri i ett år innan jag får börja övningsköra igen, vilket självklart är förståligt men det suger.

Jag inser hur många som verkligen bryr sig om mig sen jag fick det här men att bli behandlad som ett litet barn när man är 18 år gammal är mindre kul. Ovissheten kring epilepsi är så stor att jag nästan blir mörkrädd. Att alla ska spekulera kring anfallen gör mig också i princip galen. Jag har fått höra att jag kan ha allt från någon sjukdom där alla organ bryts ner, till hjärntumör och till att jag hittar på och fakear allt. Det är en ständig kamp det här och vissa dagar vill jag bara lugga i sängen och gråta.

Att ha epilepsi suger rent ut sagt, finns inget bra med det över huvudtaget. Att ha adhd är ju iallafall bra när jag blir medicinerad för det. Men att ha adhd och epilepsi ihop är lite krångligt. Men det värsta är att ha adhd, epilepsi och sen vara en hypokondriker samt dramaqueen. Jag förutspår alltid det värsta och vågar inte göra saker själv. Det är tack vare min kära familj och min pojkvän som jag lär mig att hantera det bättre. Men att inte kunna ha kontroll över sig själv och sin egen kropp är skrämmande. Att alltid behöva förlita sig på sin omgivning är ännu mer skrämmande. Vad händer om jag går på stan helt själv och får ett anfall, någon som vill hjälpa mig sätter en plånbok i min mun för att förhindra att jag biter sönder tungan (man gjorde så förr). Detta kanske resulterar i att hjärnan inte får tillräckligt med syre då man blockerar luftvägarna och på så sätt så blir jag hjärndöd men fan en hel tunga har jag ju!

Jag önskar inte ens min värsta fiende det här, för det är sämst. Jag har fått pausa mitt liv i princip. Men jag vill ändå ge ett stort tack till min kära pojkvän Jesper som hjälpt mig och stöttat mig i det här. Trots att jag fick minnesförlust och inte kände igen honom så var han vid min sida och försökte i några timmar att få tillbaka mitt minne. Jag vill också tacka Jespers mot Jessica för att du kom till sjukhuset en fredag kväll och stöttade både mig och Jesper i detta, du är underbar! Jag vill även säga stort tack till min mor och styvfar för hur ni reagerade vid mitt anfall mitt i natten och allt ni gjort sen dess. Vill också tacka min pappa, styvmamma, mina syskon och övriga släkt och även vänner för era peppande ord och all den styrka och kärlek ni ger mig. Utan er alla hade jag nog inte hanterat detta så bra. Så stort tack till alla ni som hjälpt mig 💜

Likes

Comments

View tracker

(Allt är sarkasm så ta de med en nypa salt, dock stämmer det att jag innerst inne hatar folk som gör så men vissa saker kan man inte rå för ex. Andningen)




• ni som smaskar, liksom lär er bordsskick
• ni som lägger ert tuggade tuggummi på tallriken när ni ska äta, ni är vidriga och förtjänar inte mat
• ni som har på fkn knappljud på mobilen och skriver snabbt som fan så ljudet fuckar ur total (vill döda er innerst inne och lär säkert göra det en vacker dag)
• ni som andas tvär tungt (får panik på er :))) )
• ni som inte kan hålla tider eller skiter i planer totalt i sista minut. Jag hoppas ni inte har vänner era små fuckers



Likes

Comments

Som många vet så är ju jag tillsammans med Jesper och ni som följt min blogg en längre tid vet hur mycket jag älskar att resa. Så igår så fick Jesper en för tidig födelsedags present fångad fyller tjugo år den 17e september.

Den 10e september sitter vi på planet från Landvetter flygplats till Rhodos 😍 vi åker dock hem på hans födelsedag vilket är lite segt men men..
Jag har själv aldrig varit där men både min mor och styvfar har det och dem kommer även vara där när vi kommer ner men dem åker hem den 11e. Så vi får träffa dem lite snabbt på lördagskvällen iallafall!

Likes

Comments

Likes

Comments

Likes

Comments

Jag har tänkt en del på oss, varför vi trots alla hinder vi mött på, alla bråk vi har haft och alla tårar vi fält ändå är tillsammans. Andra skulle kanske säga att vi fördriver tiden med varandra, nöjer oss för vi inte vet bättre eller bara utforskar. Men jag vill tro eller rättare sagt jag vet att det inte alls är så. Vi har funnit varandra på ett helt annat plan. Trots att vi är så olika så förstår vi varandra, det är sällan jag behöver säga hur jag mår för du vet. Du vet innan jag ens vet att jag kommer bryta ihop och på så sätt finns du där och håller ihop mig. När du ser på mig så känns det som du ser allt, mina djupaste hemligheter, mina tankar, mina känslor. Ja helt enkelt allt. Du får mig att ofrivilligt blotta min själ för dig och det har du gjort sen vi först började skriva. Innan vi ens hade setts första gången så hade jag avslöjat ditt skådespeleri och du mitt. Det tog ett tag innan jag vågade släpp in dig helt, vilket inte är så konstigt då jag har den bakgrunden jag har. Men när jag väl gjorde det så kändes allt så bra. Du kan hantera mig i alla situationer. När jag har ångest så är du den enda som får komma nära, varken mamma eller någon annan får det. Men du får för du gör det så bra. Du kramar mig precis så hårt som jag behöver men utan att jag känner mig instängd och trängd. Du säger till mig att andas och låter mig gråta ut. Du är den som vet mest om mig, den jag litar på mest av alla jag känner. Du är den första jag känner mig trygg med. Första dagen jag träffade dig ( den tjugonde februari ) så var jag illa tvungen att vara osminkad och utan löshår och shit då jag hade ögon inflammation och hade lämnat allt smink o löshår i Göteborg. Jag sprutade även grädde på dig liksom, vem gör så? 😂 Men trots det ville du träffa mig igen, och igen och igen. Minns att du skrev nån dag där under den veckan att du saknade mig, trots att du bara träffat mig en gång. Där och då förstod jag mer eller mindre att det skulle bli något mellan oss. Jag låtsades ett tag att jag inte ville ha nått seriöst och att det vi hade inte betydde någonting, men varje kväll när jag skulle sova så låg jag vaken extra länge och smsade med dig. Det bästa på dagen var att skriva med dig.
Jag minns även första gången du skrev till mig att du älskade mig, du skrev Lavio och jag ignorera det sen så skrev du det en till gång så då låtsades som att jag inte fattade och frågade om det var bosniska eller nått och du sa aa, så jag ba "aha vad betyder de då?" Du bara: jag älskar dig. Jag ba aha gör du de? Och så försökte du prata bort de. Så om du minns halsbandet du fick när du tog studenten, det står ju Lavio där. Det är inte bara för att det var lättare så utan för att det är ett fint minne. Alla våra minnen är underbara och jag vet att vi kommer skaffa fler. Vi är inte lika överhuvudtaget, vi är som månen och solen, men vi passar lika bra ihop som grädde och jordgubbar.
Jag skiter i vad andra har att säga om oss för det är dig jag vill vara med. Det är dig jag vill uppleva och spendera mitt liv med. Ingen annan. För ingen annan förstår mig som du, ingen annan ser på mig som du gör, ingen annan tar hand om mig så som du gör, ingen annan är hälften så bra som du är. Min mamma har alltid sagt att jag ska hitta någon som ser mig, hör mig, älskar mig, avgudar mig och låter mig vara mig själv men ändå kan sätta mig på plats. Du kan det.
Du är min bästavän, min trygghet, min klippa och min pojkvän. Och jag älskar dig mer än ord kan beskriva.

Likes

Comments

Well massa saker har hänt sen senast.

Som exempel, jag har jobbat massor på nya jobbet (köket, en restaurang i Vadstena). Trivs jätte bra och har lärt mig massvis, första dagen tog jag till och med emot en beställning utan att skriva ner den (allt gick faktiskt bra). Min engelska lärare, mentor, kurator samt en vän kom förbi på jobbet vilket var as kul!

Hjälpte även till på Målarprinsen Eugen utställningen på slottet som var på fredagen och lördagen, samt på festen i hans hus som var på fredagkvällen. Fick med mig en bok från utställningen med bilder på alla tavlor och blev helt förälskad i en tavla som fanns i hans hem. (Bilder nedanför)

Firade även tre månader med min underbara pojkvän i fredags, känns lite skumt att det redan gått tre månader känns inte som det haha. Fredagen firades iallafall med att vi spela basket, sen gjorde vi middag ihop (lax med pesto och färskpotatis och grekisksallad) jag hade även försökt mig på att göra banankladdkaka som smakade förjävla äckligt, men jesper åt den ändå så som jag sa till han så måste han vara fruktansvärt kär i mig som åt upp den och sa att den var god för den var verkligen vidrig. Har visat sig att det är fel på ugnen gör den gör inte klart det jag bakar/lagar. Gjorde en Dumle kladdkaka idag men den blev för kladdig... Nog om det! Så Anyway så är jag lyckligt lottad som har världens bästa och helt klart världens snyggaste pojkvän.

Idag har jag iallafall samlat vuxen poäng med både bakande, städande osv. Har även börjat packa då jag ska till Göteborg på torsdag för att träffa familjen, hälsa på mormor på sjukhuset, fira midsommar, shoppa osv. Sen åker jag till Norrköping den 29onde för att gå på Bråvalla med kusinen! Längtar som fan för när jag kommer hem igen så är det bara fem dagar kvar tills jag åker till Kreta😍

Likes

Comments