View tracker

Så, nu är jag alltså på Bali, Indonesien. Det har varit något av en kulturshock. Jag har aldrig varit utanför västvärlden förut. Australien är på många sätt väldigt likt Europa, majoriteten är vita, alla pratar engelska och kulturskillnaderna är minimala. Annat är det att komma till Indonesien. Allting är annorlunda. Man får ständigt pruta ner priserna, i turistorterna kan de försöka få en att betala lika mykcet som man skulle göra hemma, när det lokala priset egentligen bara är en bråkdel. De har specialpriser för turisterna, för turisterna är ofta dumma nog att betala 10 gånger för mycket. Jag betalade till exempel 300 000 (189 SEK) rupiah för taxi från flygålatsen till vandrarhemmet, en färd på 5 minuter. Egentligen kostar det ca 50 000 rupiah (32 SEK). Jag betalade alltså ALLDELES för mycket. Men de försöker ständigt. Jag tänker skylla på att det var mitt i natten, jag var jättetrött, och hade ingen aning om hur mycket 300 000 var. Det är ofta på flygplatsen där de som aldrig varit på Bali förut blir lurade på stora mängder pengar. Man får vara väldigt försiktig, Bali har ryktet om sig att var billigt, men i turistområdena kan det bli väldigt dyrt.

Jag stannade först några dagar i Kuta, Balis mest turistiga och smaklösa stad. Jag träffade härliga människor där men tyckte inte om stället så mycket och drog vidare till Ubud i förrgår, där jag nu befinner mig. Min första dag här gjorde jag inte så mycket, jag pratade och spelade kort tillsammans med ett brittiskt par och en kanadensisk kille jag träffat på vandrarhemmet i Kuta. Vi hade väldigt trevligt ihop och bestämde oss för att alla åka ut på en äventyr tillsammans dagen efter. Och äventyr blev det minst sagt. Det snabbaste, billigaste och nästan enda sättet att transportera sig på på Bali är med en scooter. Scootrar hyres ut överallt och ses sicksacka genom trafiken i mängder. I de större städerna med mycket trafik går det ofta inte att köra fortare än 30 med bil, och några motorvägar finns inte att tala om, så förflyttning på ön tar väldigt lång tid.

Det brittiska paret, Emma och Edward, åkte tillsammans på en scooter, och jag fick åka med Nicolas. Vi åkte på scootrarna i nästan 2 timmar innan vi äntligen kom till Ubuds kända, vackra risfällt.

Sen åkte vi till ett vattenfall i närheten.

Sen skulle vi åka till ytterligare ett vattenfall, längre bort. Det var här saker och ting började gå snett. Vi körde genom bergen och såg himlen bli mörkare och mörkare. Tillslut började det regna. Och det regnade inte lite. Det vräkte ner. Vi blev dyngblöta. Det hade tidigare varit väldigt varmt, nu frös vi istället. Vi såg ett "hus" där några indonesiska killar på scootrar stannat för att ta skydd under taket. Då började det åska och blixtra. Jag brukar inte vara rädd för blixten, men den var obehagligt nära. För er som känner till det här med att räkna sekunderna mellan blixten och åskmullret för att avgöra hur långt bort blixten är, mullret från åskan hördes samtidigt som vi såg blixten :s. Vi började på allvar bli oroliga. Då, när nästa blixt slog ner, kände jag hur jag fick en kraftig stöt i fötterna. Jag hade känt blixten! Vi befann oss högt på uppe på ett berg och hade precis känt blixten genom marken. Inte jättebra. De indonesiska killarna sa att vi inte kunde stanna kvar, det var för farligt. Vi blev tvungna att hoppa på scootrarna igen och köra iväg ner för berget i spöregnet med åskan och blixten i bakgrunden. Efter en stund kunde vi höra att blixten började försvinna bort, och regnet började avta. Vi följde efter de indonesiska killarna till det andra vattenfallet vi skulle till. Det var kämpigt att ta oss fram till vattenfallet, men vi hade redan gått genom så mycket för att komma dit, vi kunde inte ge upp nu. Och det var värt det, för vattenfallet var så himla vackert.

Sen fick vi kämpa oss uppför en jäkla massa trappsteg för att ta oss tillbaka till scootrarna. Halvvägs stannade vi vid ett stånd där en indonesisk man stod och sålde kaffe så där mitt i djungeln. Han sålde Luwak kaffe, som är världens dyraste kaffe. Det görs genom att ett djur, indisk palmmård, äter kaffebönorna (den kan tydligen känna på lukten vilka de bästa bönorna är) sen bajsar den ut bönorna, och de gör man sedan kaffet på. Jag vet, det låter vidrigt och jag kände mig väldigt skeptisk. Men de rengör bönorna och sen skalar de dem så det som är i kaffet är helt rent. Och ja jag drack en kopp. Då Nicolas köpte ett paket (värt tusentals kronor i vissa delar av världen, men betydligt billigare lokalt) blev vi andra bjudna på varsin kopp. Det var första gången på evigheter jag fått dricka gott kaffe.

(De utbajsade kaffebönorna till höger)

Sen tog vi oss tillbaka till scootrarna och skulle åka tillbaka till Ubud. Då, när Emma och Edward redan åkt iväg, talade två lokalbor om för mig och Nicolas att vi hade punka på bakdäcket. Suck och stön. Vad skulle vi göra nu? En liten flicka sprang iväg och hämtade en man som kom med scooter. Jag fick hoppa upp bakom honom medan Nicolas långsamt körde scootern till mannens verkstad. Nicolas misstänkte att det var mannen själv som förstört vårt däck, då han hade sett honom där en kort stund innan, för att vi skulle betala honom för att fixa det. Men jag vet inte. Vi hittade Emma och Edward igen och så gav vi oss av. 3 timmars resa tillbaka till Ubud. Jag tycker det är kul att åka scooter, men det är inte särskilt bekvämt att sitta 3 timmar på en.

Tydligen hade inte tillräckligt gått snett den här dagen, plötsligt, mitt i en kurva kände vi hur bakdäcket sladdade. Vi hade fått punka igen. På samma däck. 30 minuter efter första. Troligvis gav oss mannen som fixade vårt däck, ett gammalt däck. Nicolas tutade om och om igen men Emma och Edward märkte inget och åkte vidare. Vi blev tvungna att stanna. Vi var fast i bergen, gud vet vart, med punka och vår guide hade dragit iväg (det var Emma och Edward som navigerade medan jag och Nicolas bara följde efter). Som tur var var vi i alla fall vid en by. Vi fick gå en liten stund innan vi hittade en verkstad. Den här killen tog ett nytt däck ur en plastförpackning, så det kändes lite mer betryggande. Vi väntade på att Emma och Edward skulle upptäcka att vi inte var bakom dem och vända om, som de gjort de andra gångerna. Men den här gången kom de inte tillbaka. Vi skulle bli tvungna att hitta tillbaka själva. Som tur var hade jag en offline karta på mobilen, ganska dålig och odetaljerad, men det fick duga. Vi satte av igen.

Efter en stund märkte jag hur vi plötsligt körde väldigt långsamt. Jag undrade vad Nicolas höll på med. Men han gjorde inget. Scootern ville inte köra snabbare. Det verkade som om motorn höll på att lägga av. Vid det här laget hade det börjat bli mörkt, vi var hortanför byarna och körde i skogen, och hade en lång väg tillbaka. En stund kunde vi inte köra fortare än 20 km/h. Men som tur var la inte motorn av. Efter en stund kunde vi köra som vanligt igen. Puh!

Det blev mörkt, det blev kallt, vi hade ont, var trött och hungriga. Vi blev tvungna att stanna och vila lite ivd en liten kiosk i en by, och köpa något smått att äta. Vi köpte även ponchos för att hålla oss varma. Det regnade inte längre men ponchosarna gjorde ett förvånansvärt bra jobb att skydda mot vinden och värma oss. Och så satte vi av igen. Det var mörkt vid det här laget. Jag navigerade oss med hjälp av min offline karta, vi frågade också om riktningen till Ubud några gånger för att vara säkra. Vid ett tillfälle fanns det på kartan två vägar att välja mellan. Båda såg lika stora ut på kartan. Men i verkligheten var den ena en skumpig stig, omöjlig att köra på med scooter, och den andra var "motorvägen". Gissa vilken vi valde. Vi blev tvungna att köra tillbaka 20 minuter. Med bortdomnade rumpor, stela ryggar och protesterande magar kom jag och Nicolas äntligen tillbaka till Ubud. Klockan var 21.00. Vi hade lämnat Ubud 10.00 samma morgon.

Vi var lite sura på Emma och Edward som bara dragit iväg, så vi bestämde oss för att åka och äta med en gång istället för att dra till vandrarhemmet först. Bara för att jävlas lite med dem. Hemma brukar jag inte vara jätteförtjust i asiatisk mat. Men jag har verkligen börjat älska i alla fall den indonesiska maten. Fast den asiatiska maten hemma är något helt annat än att äta den lokalt. Efter vi ätit en väldigt god middag väldigt billigt åkte vi tillbaks till vandrarhemmet. Edward och Emma sprang upp från sina stolar när de fick syn på oss. Jag kände mig lite skyldig. De hade tydligen suttit och väntat 1,5 timme och varit jätteoroliga. De var redo att ringa polisen. Och de hade tydligen åkt tillbaka bär de upptäckt att vi inte var bakom dem, men de hade inte hittat oss. De gick och la sig så fort de insåg att vi var helskinnade och inget hemskt hänt oss.

Varken jag eller Nicolas var på dåligt humör. Vi skrattade åt det hela, för egentligen så hade ju inget riktigt dåligt hänt oss. Varje gång något går åt helvete brukar jag bara säga "det blir i alla fall en bra historia". Idag ska vi alla fyra bara ta det lungt. Igår var lite för spännande.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

En av de häftigaste sakerna jag och Angela gjorde på Australiens östkust var att hoppa fallskärm vid Mission Beach. Att hoppa fallskärm är en sån där sak som stått med på min bucketlist, som jag tänkt "åh det vore häftigt att göra", men som jag faktiskt aldrig trodde skulle hända. Jag inser att jag just nu gör allt det där som förut bara var fantasi, men nu har det blivit verklighet.

Att hoppa fallskärm är faktiskt inte så läskigt som man det verkar. Visst om ni kollar på filmklippet nedan så ser jag väl knappast oberörd ut, men jag var inte direkt rädd, mest nervös och exalterad. Jag var den som hoppade ut sist av alla. Jag såg hur hoppare efter hoppare försvann iväg med deras instruktör. Sen var det bara jag kvar. När jag satt vid öppningen till planet, med fötterna dinglande i luften och stirrade ner på havet och stranden, som snart skulle vara det enda som fanns under mig, sa jag om och om igen "Oh my god, oh my god, oh my god!" Sen tog min instruktör ett språng och plötsligt tumlade vi runt i luften. Jag var i chocktillstånd. Jag var överväldigad. Jag var helt mållös. Men jag var inte rädd. Det går inte riktigt att förklara känslan av att hoppa fallskärm för första gången för någon som inte gjort det. Det var helt olikt något annat jag gjort. Det var mäktigt. Eftersom jag inte riktigt kan förklara det så ska jag låta er se det istället.

Rättigheterna till filmen och bilderna under hoppet tillhör Skydive Mission Beach och fotografen.

Ps. Jag vet att jag ser ut som en idiot med munnen öppen hela tiden. Försök du att se snygg ut under fritt fall från 14000 fots höjd!

Likes

Comments

View tracker

Jag är inte längre kvar i Australien. För två dagar sedan flög jag till Bali. Jag har insett att jag inte har tid eller möjlighet att skriva så detaljerat som jag gjort hitills, jag hamnar mer och mer efter. Jag kommer nog bli tvungen att hoppa över vissa grejer, och klumpa ihop andra. Men en sak jag verkligen inte kan hoppa över är Fraser Island, världens största sandö utanför Australiens östkust.

Fraser Island kan man göra antingen genom att hyra en fyrhjulsdriven terrängjeep, eller åka terrängbuss (det finns inga vägar, allt är sand!). Då Angela inte har körkort och jag bara haft mitt körkort några månader och inte kände mig redo för terrängkörning bokade vi med en buss. Det var en 3 dagars tur som var hur rolig som helst!

Första dagen började med en att ta en färja över till ön, för att sedan köra på stranden och sen en mycket skumpig tur på sandvägarna för att komma till vårt första stopp. Lake Mckenzie. En oerhört vacker sjö med vatten lika klart som i en pool. Man kan inte bada i havet vid Fraser pga starka strömmar och stor mängd hajar, men sjöarna är fantastiska.

Detta var på alla hjärtans dag, så jag och Angela blev lite romantiska ;)

(Ja jag vet att alla hjärtans dag var för en månad sen. Jag försöker!)

På kvällen fick vi se en fantastiskt vacker solnedgång.

Andra dagen fortsatte äventyret med en flygtur över ön

Vi landade på stranden för att titta på skeppsvraket

Sen klättrade vi upp på Indian head får att se den vackra utsikten. Under tiden trodde Angela att hon var döende av ett giftigt spindelbett. Det visade sig vara ett myrbett.

Därefter fortsatte vi med bad i The Champagne Pools. Namnet kommer från skummet som bildas när vattnet slår mot klipporna.

Sista stoppet den dagen blev Eli creek, en bäck där vi hade det väldigt avslappnat och skönt, för att inte tala om roligt :).

Fraser Island är bla känt för sin stora population med Dingos, den australiensiska vildhunden (att jämföra med vargar även om de liknar sällskapshundar). Vi fick höra många skräckhistorier om folk som blivit attackerade och tom dödade av Dingos. Men nästan överallt man går och vad man än gör i Australien blir man tillsagd, gör inte si eller så för då kan du dö. Det är ofta väldigt överdrivet men det är för att dumma turister inte ska hitta på dumma saker. Vilket en del gör ändå. Vi hade väldigt tur och fick syn på dingos hela 3 gånger. Alla gångerna medan vi var i säkerhet i bussen.

Gigantiska spindlar fanns det även gott om. Själv tycker jag om spindlar (skulle kanske inte plocka upp en i Australien för den kanske dödar mig) och slapp vid ett tillfälle köa till tjejtoan för alla vägrade använda den där en stor spindel hängde precis ovanför toaletten.

Vid ett tillfälle trampade vi nästan på en orm också. Det var på kvällen, vi var på väg till ett tyskt pars stuga för att dricka lite öl med dem och ett gäng andra tyskar när Angela plötsligt ropar till mig och det tyska paret "Watch out, a snake!". Vi tittade ner och såg en orm slingra sig mellan våra fötter för att sedan försvinna bland buskarna. Den var inte jättestor och jag har ingen aning om ifall den var giftig, men att bli biten av en orm är nog inte så roligt oavsett, och den tyska tjejen var centimeter ifrån att trampa på den :S.

Men nog med skräckhistorier ;). Sista dagen paddlade vi först SUP (stand up paddle).

Sen var det dags för något vi fick veta kallades "The walk of death". En 45 minuter lång promenad till en sjö, på stekhet sand medan solen sken genom trädgrenarna. Efter vad som kändes som en evighet började träden att sina. Jag gick först och när jag kom ut från träden frågade Angela "ser du sjön?". Jag bara gapade. Jag såg ingen sjö. Jag såg sand. Överallt. Vi hade kommit fram till en stor sanddyna. Det kändes som att vi plötsligt kommit till öknen. Som tur var fick vi kort därpå syn på sjön.

Fraser Island var helt fantastiskt! Vi ville inte åka därifrån!

Likes

Comments

Om det är något som jag och Angela var dåliga på så är det att planera och vara ute i god tid. Jag gillar i och för sig att vara flexibel och inte ha hela min resa uppbokad, men att veta vad man ska göra en vecka framåt, eller åtminstone nästa dag, kan vara ganska bra. När vi skulle boka greyhound bussen från Australia Zoo till Noosa var den fullbokad. Vi blev tvungna att åka med vanlig kollektivtrafik istället, vilket var både långsammare och dyrare. Alla vandrarhem i Noosa var också fullbokade, så vi blev tvungna att boka 3 nätter i en semesterlägenhet, vilket var förvånansvärt billigt, men ändå dubbelt så dyrt som vandrarhem. Men men, man får göra det bästa i sådanna situationer. Det var ändå lite spännande att åka med en lokalbuss ute på landsbygden i Australien. Och vår lilla semesterlägenhet kändes som rena lyxen jämfört med att bo på vandrarhem och dela rum med 6 främlingar, så det njöt vi av.

I Noosa paddlade vi kayak, surfade och promenerade i Noosa National Park.

Kayakpaddlingen var minst sagt intressant. Vi paddlade in bland en massa buskar och låg ner i kayaken, skrattandes medan vi försökte undvika att bli spettade av nerhängande grenar xD.

Att surfa igen var tyvärr inte så roligt som jag trodde det skulle vara. Vår surflärare var verkligen jättedålig. Hela lektionen kändes väldigt flummig och oprofessionell och efter halva tiden tog han med sig en bräda ut och började surfa själv!

Vi gick kuststräckan i Noosa National Park, och det var verkligen hur vackert som helst!

Att jag och Angela är dåliga på det här med framförhållning visade sig igen när vi skulle lämna Noosa. Vi hade tänkt ta en lokalbuss till därifrån vår greyhound buss åkte. Men självklart hade vi inte kollat busstiderna, bussen gick bara en gång i timmen och vi hade precis missat den sista bussen som skulle vara framme innan greyhoundbussen avgick. Vi blev således tvungna att gå i 30 minuter med all vår packning som vid det här laget vägde ganska mycket. Vi hade väldigt knappt om tid och självklart började det spöregna. Den sista sträckan blev vi tvungna att springa. Vi kom fram trötta, blöta och griniga, med en minuts marginal. Som tur var var bussen 10 minuter sen och ingen hade gått på än. Vårt dåliga humör blev dock inte bättre av att vi blev bemötta av en väldigt otrevlig busschaufför. Jag var väldigt nära på att fräsa till åt honom, men det var kanske tur att jag inte gjorde det. Det hade varit grädden på moset om han vägrat släppa på oss på bussen xD.

Den 2 timmar långa bussresan i blöta kläder kunde inte varit över snabbt nog. Vi kom fram till Rainbow beach där v hamnade på det särklass äckligaste vandrarhemmet hitills. Köket fick en att känna som om man skulle bli magsjuk bara av att vara där, och det var alldeles för litet. Tur att vi bara stannade där en natt innan vi skulle iväg till Fraser Island, en 3 dagars tur som är bland det bästa man kan göra på Australiens östkust!

Likes

Comments

I Brisbane blev jag uppmött av min kompis Angela. Hon bestämde sig för att ta ut 3 veckors obetald ledighet från jobbet och passa på att åka till Australien medan jag var här. Jag har känt Angela sen jag var 10 år gammal och såg fram emot att få sällskap av henne. Samtidigt var jag lite orolig. Jag var vid det laget van vid att resa själv och göra vad jag ville. Plötsligt behövde jag ta hänsyn till någon annans vilja. Jag har hört talas om vänskaper och förhållanden som krashat när man rest tillsammans under en längre tid. Nu har Angela åkt hem igen. Hur det hela gick att resa tillsammans får ni veta senare ;).

Vi spenderade 2 nätter i Brisbane och en dag på Australia Zoo ca 1 timme utanför Brisbane. Första dagen gjorde vi inte mycket. Jag var fortfarande trött efter Byron Bay och Angela var jetlagad efter 30 timmars flygande. Dessutom hade hon anlänt 6.45 på morgonen i Brisbane. Andra dagen åkte vi med en guidad River ferry (flodfärja). Det finns inte jättemycket att göra i Brisbane (anledningen till varför vi bara stannade 2 nätter) men det är en härlig stad och det var väldigt mysigt att åka med färjan.

Sen tog vi oss till lagoonen som låg inne i stan (en lagoon är som en stor utomhus pool, väldigt vanligt i städerna på norra östkusten där det under sommarhalvåret inte går att bada i havet pga "stingers", dödligama maneter). Det vr skönt att svalka sig lite där. Jag hade haft lite otur med vädret, ganska mycket regn och inte någon jättevärme ("bara" 20-25 grader) tills jag kom till Brisbane. Det var då jag fick känna att jag verkligen var i Australien, med hög fuktighet och minst 30 grader svetts man konstant.

Dagen efter bar det av till Australia Zoo, grundat av Steve Irwin. Jag hade ingen aning om vem det var, men tydligen var han verklighetens Crocodile Dundee och Angela brukade älska hans tv-program om de australiensiska djuren när hon var liten. Han bråttades med krokodiler var och varannan dag, men det var en stingrocka som slutligen tog kål på honom. Angela var överlycklig över att få ta del av hans arv. Själv hängde jag på en aning skeptisk. Jag menar, ett zoo? Men att besöka ett zoo med inhemska australiensiska djur var väldigt häftigt. De hade en afrikansk del också men den hann vi aldrig ens besöka, inte för att det rörde oss. Det var ju krokodilerna och kängururna vi var där för att se.

Den här landsköldpaddan var tydligen "liten".

Kommer inte ihåg vad det här djuret hette. Aldrig hört talas om den, och aldrig sett något liknande förut.

Koalor!

Nej jag tog aldrig någon bild med en koala eftersom jag redan gjort det nere i Victoria. Jag fick dock inte hålla i den, bara stå bredvid, för i Victoria bestämde någon politiker som blivit nerkissad av en grinig koala att koalor är farliga och inte får hållas av civila.

En mycket fin och ovanligt ljus dingo.

Krokodiler fanns det gått om. De hade även shower med olika australiensiska djur där de bla matade/retade krokodiler. Det verkade smått livsfarligt men var rätt häftigt att se

Sen hängde vi med kängurus.

Likes

Comments

Hej 2 inlägg på en dag!

Surfers Paradise har ryktet om sig att vara festernas stad, med ett uteliv i klass för sig. Men det vet jag ingenting om. Jag spenderade 3 nätter i Surfers Paradise. Trots detta kan jag inte säga så mycket om stället, för jag lämnade knappt vandrarhemmet. Kan man bli bakfull utan att ha druckit alkohol? Det var i alla fall så det kändes när jag kom till Surfers från Byron Bay.

Efter att ha spenderat 5 dagar i Byron Bay med alldeles för lite sömn, och alldeles för mycket fysisk ansträngning var jag helt slut. Under den sista surflektionen i Byron klarade jag inte ens av att stå upp på brädan för jag hade så ont i benen att de vägrade bära mig. Efter halva lektionen flög brädan med en väldig kraft mot mig och jag fick en av fenorna rakt in i benet (jag var alldeles för trött för att kunna kontrollera brädan i vattnet). Då gav jag upp och gick upp och satte mig på stranden tillsammans med en annan slutkörd svenska.

När jag kom fram till Surfers Paradise senare den dagen hade jag så ont i benen av överansträngning att jag hade svårt att gå (mina knäveck är fortfarande lite svullna efter 3 veckor) och jag hade ett gigantiskt blåmärke på benet där fenan från surfbrädan träffat mig (detta tog också veckor innan det försvann). Klockan var runt 8 på kvällen när jag stapplade in i mitt rum. Allt jag ville göra var att sova. Den enda lediga sängen var en överbrits. Med möda kämpade jag mig upp i sängen bara för var att påminnas av de ihopvikta lakanen att jag måste bädda själv (ja på en del vandrarhem här får man bädda sin säng, det är inga lyxhotel jag bor på). Långsamt började jag väckla ut lakanen och såg att de var täckta med fläckar. De tvättar förstås lakanen på vandrarhemmen (hoppas jag) men de skiter fullständigt i om det är fläckar som inte går bort och är för snåla för att slänga dem. Jag hade verkligen ingen lust att sova på de här lakanen, men bara tanken på att klättra ner för sängen, ta mig ner en våning till receptionen, be om nya lakan och ta mig upp igen fick mig att vilja gråta. Jag var tvungen att bara sitta några sekunder och samla kraft.

Min lägsta punkt under resan var helt klart när en av mina rumskompisar en stund senare hittade mig gråtandes på golvet. Jag hade pratat med receptionen och satt och väntade på att städerskan skulle komma med nya lakan. Jag hade varit tvungen att sätta mig på golvet för den enda stolen var fullbelamrad och jag ville inte sitta på någon annans säng (jag hade ju överbrits). Det var då jag börjde gråta av ren utmattning. Byron Bay var hur kul som helst, men det tog verkligen på krafterna.

Under resten av min tid i Surfers höll jag mig för mig själv, sov 10-12 timmar, hängde lite på stranden och bara vilade. Så inget festande för min del alltså. Men jag var åtminstone (hyffsat) utvilad när jag kom till Brisbane där jag mötte upp min kompis Angela.

Ni ska få mer en bara en berättelse om min dåliga dag xD, här kommer lite av de få bilder jag tog i Surfers:

Likes

Comments

Okej, jag antar att jag ljög i förra inlägget när jag skrev att jag var tillbaka. En en gång förlåt för att jag inte uppdaterat bloggen. Min ursäkt är att jag haft fullt upp. Jag har den senaste veckan inte sovit mer än 5 timmar per natt, och knappt haft tid att duscha, än mindre skriva på bloggen. Men nu tar jag en välbehövd vilopaus och ska försöka hinna ikapp.

Asså shit, jag har varit i Australien i en och en halv månad nu! Jag kan inte fatta det, tiden har gått så himla fort!

Efter Sydney åkte jag vidare till Byron Bay med en nattbuss (ja det här var flera veckor sedan). Ca 12 timmar tog det. Fick inte direkt mycket sovit, men det var ändå inte så farligt som jag trodde det skulle vara.

Byron Bay, vad finns det att säga om Byron Bay? Tja, väldigt mycket, jag vet inte ens vart jag ska börja. Men jag kan i alla fall säga att mina dagar i Byron Bay var minst sagt en upplevelse. Varning, det här kommer bli ett långt inlägg! ;)

Byron Bay är en liten stad fylld med backpackers, surfare och tja, hippies. Det är en hippiestad, utan tvekan. Alla killarna är blonda och har långt hår och/eller dreads. Jag hade bokat ett 5 dagar/4 nätter surfcamp i Byron Bay, som inkluderade boende, mat och 4 surflektioner. Jag hade bokat ett helt paket och inte kollat så noggrant på boendet som ingick. Jag fick mig en smärre chock när jag kom till vandrarhemmet som hette Arts factory, och låg ca 10 minuters promenad från den lilla stadskärnan.

Gästerna som bodde där var precis som staden i sig, full med hippies, surfare och backpackers. Det gick omkring folk med dreads, hippiekläder och en gitarr som de spelade på. Överallt kröp stora ödlor och det sprang omkring kalkoner. Och jag skulle bo i ett tält!

Sedan så var det ju duscharna. Det kändes som på en camping ungefär och de var inte jättefräscha. Det kröp omkring spindlar, insekter och småödlor i taket och duschdraperierna var mögliga. Tro't eller ej, men på detta stället trivdes jag jättebra och hade "the time of my life"! Om man vill uppleva hippiekulturen och den äkta Byron Bay känslan är The Arts Factory definitivt stället att bo på, om man däremot är ett neat freak och en pedant som hatar camping och inte står ut med lite smuts, då är det här stället värsta skräcken. Det är defintivt inte ett hostel för alla. Jag är förvånad över hur bra jag själv lyckades anpassa mig och strunta i smutsen. Men jag har märkt att så länge köket och sängen är fräsh så bryr jag mig inte så mycket.

Jag tror att det som mest gjorde min upplevelse i Byron Bay var människorna. Jag träffade helt underbara människor i Byron Bay! Majoriteten av dem var svenskar. I Melbourne och Sydney var det inte så mycket svenskar, mest tyskar, men Byron Bay kryllade av svenskar. Mer än hälften av alla människor jag träffade och lärde känna på surfcampet var från Sverige. Men underbara var de i alla fall. Trots att vi bara spenderade några dagar tillsammans så kändes det som om jag känt dem hur länge som helst.  Så här på resande fot, när man träffar nya människor varje dag, så är det väldigt länge att hänga med samma personer i 5 dagar. Vi blev som en liten familj och jag kommer sakna dem alla.

Under mina dagar i Byron Bay var det fullt ös. Jag gick upp 6.30 för att hinna packa, fixa mig i ordning och äta frukost innan jag skulle med 7.30 bussen till surflektionen. Vi kom tillbaka från surfingen ca 11.30, då det blev dags för en dusch och lunch. Sen drog jag iväg på en dagsaktivitet, en dag på en 3 timmar guidad kayaktur bland delfiner, en annan dag på en 2 timmars vandring till en fyr. Sen kom jag tillbaka till vandrarhemmet och snackade lite med människor innan det var dags för middagen 18.00. Vi åt, drack och pratade till ca 20.00 Då var det dags att dra ut till en bar. Först tänkte jag att jag nog borde vila, men jag kunde inte låta bli, alla andra skulle ju ut, så jag hängde på. Jag gick ut, tog några öl och var tillbaka vid midnatt. Jag gick och la mig och gick upp igen 6.30 för att hinna till surflektionen. Och så pågick det under hela min tid i Byron Bay.

Att surfa är jätteroligt, men oerhört svårt och fysiskt krävande. Det är inte en sport för den klene. Man får vågor som sveper över en konstant, man trillar av brädan, man får blåmärken. Jag har definitivt lärt mig att ha respekt för havet. En av delarna med att surfa är att lära sig förstå havet och vågorna. Strömmarna kan vara väldigt starka, och flyttar en hela tiden i sidled. På en av lektionerna hamnade jag, utan att märka det  utanför området vi skulle surfa i. Coacherna sätter upp röda flaggor på stranden som vi ska hålla oss innanför, men de kan vara svåra att se när man är ute i vattnet. Där jag hamnade var vågorna större och strömmarna starkare. Jag och två andra killar hade hamnat utanför. Coacherna började ropa åt oss att ta oss därifrån och upp på stranden, men jag hann inte innan en stor våg sköljde över mig, och strömmen sedan sög in mig i nästa våg. Jag vet inte vart min bräda tog vägen, jag kunde bara känna hur snöret drog i min fot medan mitt huvud än en gång hamnade under vatten och min kropp hjälplöst kastades omkring. Det kändes som att vara i en tvättmaskin. Det hela gick väldigt fort. Jag hann inte ens få panik. Allt jag hann tänka var "ojdå, det här var inte så bra, jag borde försöka ta mig härifrån" innan en av coacherna kom fram till mig med min bräda. Medan jag låg på brädan och höll i för glatta livet, simmade han bredvid, med vågorna sköljandes över oss, och tog oss in till säkert vatten. (Mamma och pappa oroa er inte, det var inte så farligt, jag fick lite vatten över huvudet bara).

Här är jag med Lea, en tysk tjej jag träffade i Sydney, efter vi varit ute på en guidad kajaktur bland delfiner. Min första dag i Byron Bay mötte jag upp Lea (hon skulle vara au pair där) och vi spenderade timmar på stranden med att bara prata. Jag har bara spenderat sammanlagt 4 dagar med henne i Sydney och Byron Bay, men vi klickade så bra att vi kan prata om vad som helst.

Vi såg delfiner!

Nedan följer lite bilder på promenaden till fyren jag gjorde med några andra från surfcampet (alla utom 2 är svenskar).

Haha jag tror inte jag tog några bilder på själva fyren xD. Men jag tog bilder på delfiner vi såg!

Jag saknar Byron Bay, surfingen och alla underbara människor!

Likes

Comments

I'm back!

Så, jag är ett ganska nyblivet fan av Adam Lambert. Vanligtvis lyssnar jag på klassisk eller alternativ rock, men jag tycker att Adam Lamberts röst är typ omänskligt bra, så jag kan inte låta bli att älska honom. Därför var jag tvungen att boka biljetter till hans konsert i Sydney när jag fick höra att han skulle vara där samtidigt som mig. Jag köpte dessutom VIP-biljett, för när man har planerat att sätta sprätt på 100 000 kr på några månader, varför inte lägga ut en extra tusenlapp på en VIP-biljett?

VIP-biljetten innebar att man fick gå in tidigare och att man fick lite prylar och ett signerat foto. Man kunde även betala för att få ta en bild med Adam men det hade kostat ytterligare 2000 kronor för att få träffa honom 2 sekunder. En av sakerna man fick var en vinkylare. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med den. Jag vill förstås behålla den men den är ganska stor, otymplig och onödig att släpa omkring på när man är en backpacker. Kanske att jag får skicka hem den.

Jag måste säga att själva eventet var väldigt dåligt organiserat. I alla fall för oss med VIP-biljetter. Det var väldigt rörigt och förvirrande, vi fick springa fram och tillbaka och ingen visste vad som pågick eller vart vi skulle ta vägen och jag fick gång på gång fråga både personal och andra köandes vart jag skulle och vad jag behövde göra. Det fanns de som hade köat sedan tidig morgon, jag hade bara köat i 2 timmar, men eftersom de bad oss att gå ur kön minst 3 gånger hamnade jag betydligt längre fram i slutändan än vad jag skulle, vilket jag i och för sig inte ska klaga på. Jag hamnade väldigt nära scenen, med bara en rad framför mig. När Adam stod vid scenkanten var jag bara ca 2 meter ifrån honom!

Att det hela var dåligt organiserat glömde man bort så snart Adam kom upp på scenen. Han är verkligen en "performer" och sjunger lika bra live som på albumet, vilket gör hans uppträdanden till en riktig upplevelse. Eftersom jag stod så nära så lyckades jag ta helt okej bilder även om jag bara hade mobilen att fota med. Det var förmodligen bara min fantasi som spelade mig ett spratt, men jag svär att han tittade på mig vid minst ett tillfälle! Det är inte omöjligt, jag stod ju så nära scenen! Gud vad jag hade ont i benen av flera timmars stående efteråt, men det var det värt!

Så här nära scenen stod jag. På bilden längst till vänster bad jag en av säkerhetsvakterna som stod vid scenen att ta en bild på mig.

Här följer ett videoklipp när Adam sjunger Rumors, och sen en massa bilder :)

Likes

Comments

Gud jag har inte uppdaterat bloggen på en vecka! Och det här är inget riktigt inlägg. Jag är verkligen ledsen men jag har varken haft tid eller möjlighet. Jag ligger jättemycket efter med allt jag vill skriva om och jag lovar att uppdatera och komma ikapp så snart jag kan! Tror det dröjer några dagar till innan jag har wifi, detta postar jag på den begränsade mängden data jag har på telefonen. Sorry!

Likes

Comments

När jag kom tillbaka till Sydney efter att ha varit i The Blue Mountains spenderade jag resterande dagar med att hänga på stranden, gå till barer och klubbar med härliga människor och gå på en konsert. Konserten kommer få bli ett eget blogginlägg. Har tyvärr inte jättemycket bilder och det har mest regnat.

Jag lärde känna två jättehärliga tjejer, Rachel och Valarie, från Nya Zeeland respektive Tyskland.

Jag gick ut ett par gånger tillsammans med Rachel och Valarie, tog några öl och hade det jättetrevligt. En av kvällarna träffade vi en kanadensisk kille som visade mig och Valarie till en gigantisk klubb. Jag har aldrig sett någonting liknande. Avi tror jag den hette. X antal våningar och en pool högst upp. Det var upplevelse nog att bara gå omkring och titta.

I Australien (i alla fall där jag varit än så länge) går man ut väldigt tidigt. På vissa klubbar kan man inte ens komma in efter 00-01 tiden, och det kan vara knökfullt redan vid 22. De skannar in legitimationerna när man visar dem för vakterna, men bara killarnas. Vissa ställen serverar inte ens shots för de förespråkar ett ansvarsfullt drickande?? Kan ju låta bra, men en bar är väl ändå en bar?

Jag får känslan av att det finns en massa hårda regler här i Australien (det sitter skyltar till höger och vänster i storstan som informerar om höga böter om man gör dittan eller dattan) men som folk kanske inte bryr sig så mycket om. För tvärt emot vad staten försöker ge ett intryck av, så är australiensarna själva oerhört trevliga, öppna, avslappnade och tillmötesgående. Inte ens inne i Sydney känner man av storstadsstressen. Australiensarna verkar lita på sina medmänniskor, det är nästan att man tycker de är naiva. Kanske det beror på låg kriminalitet (vilket är ironiskt då de härstammar från europeiska förbrytare) eller det faktum att landet ligger så isolerat från allt drama som sker i resten av världen just nu. Jag känner mig säker här. Säkrare än vad jag på sistone känt mig i europa. Australiensarna ger intrycket av att inte ha ett bekymmer i världen.

Fast jag har ju förstås blivit bestulen. På mat. 2 gånger. Först ett paket kakor, sen en limpa bröd. Gud vad jag var arg. Värdesaker låter folk ligga framme, men maten måste man fan gömma.

Jaja, slutschabblat, här följer lite bilder från Bondi beach. Sorry Angela, inga bilder på livvakterna ;)

Likes

Comments