View tracker

Det har gått tre dagar sedan jag fyllde år. Det känns inte så speciellt faktiskt. Det känns som vanligt. Men att säga att jag är fjorton år gammal känns mycket äldre än att säga att jag är tretton år gammal. Som om småbarn är tretton år, och äldre är minst fjorton år gamla. Konstigt, men det är så det känns för mig.

Det känns som om jag är mer mognare än förut. Det känns som om man aldrig kan kalla mig för omogen längre, bara för att jag är fjorton år. Mitt tjat om att vara fjorton år var bara när jag var åtta år. Nu när jag är fjorton år vill jag vara yngre, men ändå inte. Svårt att förklara, men jag är fjorton år nu och ska njuta av mitt liv samt klura ut vad meningen med livet är.

Jag fick massor med fantastiska presenter som jag är otroligt tacksam över. Tyvärr så har jag bara en stökig bild på de, och jag vill inte att min blogg ska vara stökig (såklart).

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag har längtat i sex månader efter att äntligen få byta rum! Tanken av att ha ett eget rum för sig själv i lungn och ro utan att höra störiga ljud utanför rummet. Tanken av att få dekorera rummet hur jag än vill. Mina egna dekorationer. Det enda problemet är att rummet är lite för liten och trång. Jag får inte plats med en garderob som jag har drömt om att få ha rätt länge nu. Jag har tittat på denna bilden i nio dagar i rad, men nu har jag insett att mitt nya rum aldrig kommer att se ut så där. Den är tyvärr för liten..

Likes

Comments

View tracker

Jag föddes år 2001 här i Sverige, men sedan dess så har jag levt olyckligt samt tvingat mig själv till att må bättre. Fakea, var det jag höll på med. Jag insåg att jag bara gjorde det värre för mig själv. Att låta andra skada mig. Så jag ringde till bris och berättade det negativa delen av mitt liv som jag minns med den bästa kuratorn jag någonsin vet om existerar här på jorden. Att prata ut med henne kändes som om mina problem löstes i framtiden. Sedan dess så har jag utvecklats mer och mer i skolan. Mina betyg blev bättre och bättre än min stora systers betyg, vilket vi alla trodde var omöjligt. Men jag, jag bara kämpade på och var helt enkelt jag. Fortfarande hör jag andra säga "men var dig själv för Guds skull, det är det bästa", men vem är jag egentligen? Ask.fm hade hjälpt mig lite grann, men jag fick hat. Hat som oroade mig för något jag inte har kommit fram till ännu. Och fortfarande hör jag andra säga "jag vet att du inte visar ditt själva jag, men hemma, abow", men hur kan de veta det? Hur kan de veta typ allt om en genom att bara titta på en? Sånt avskyr jag. Jag har sett att de flesta vietnameser här i Sverige blir kallade "kineser" när de inte ens kommer från Kina, utan från Vietnam. Men vissa vietnameser accepterar inte det eftersom de också tycker illa om kineser. Men vad är det för fel med kineser egentligen? Deras söta speciella ögon, deras speciella språk, bokstäver eller vad? Vad är det som är så roligt och så retsamt med kineser och Kina? Det är tyvärr inte det enda jag vill ändra på. Jag är också en feminist men det betyder inte att jag är farlig mot er killar och män. Jag vill bara ha rättvisa, frihet m.m.


Både där hemma och i skolan mådde jag väldig dåligt. Det var inte mens-verk, utan det var hur alla behandlade mig. Jag menar inte att jag ska behandlas perfekt som den enda prinsessan i hela universum, utan rättvist. "Alla" i skolan var bara ute efter utseende och popularitet. Hemma så var det samma sak, då med orättvisa. Dessutom hände det några olagliga saker där hemma som skedde dagligen. Det var fruktansvärt. Men i tretton hela betydelsefulla år hade jag upplevt det där. 


Det lilla jag har beskrivit till er är så klart inte allt. Inte ens en fjärde del av mina känslor och mina minnen jag vill glömma bort. Jag vill beskriva mer men jag känner att det är för privat. "Annars så kan ni bara fråga min rasistiska skolkurator" säger min vän som bor över 10 mil bort från mig. Hon har faktiskt rätt. Innan jag berättade till henne visste hon redan om hela historian. Kuratorer har tystnadsplikt och det följde inte min skolkurator. Jag har ingen chans att göra så att min skolkurator får sparken. "Jag är för liten". 


Jag saknar skolan, men jag är rädd att elever och lärare kommer ställa en massa jobbiga frågor till mig. Att socialen har tagit mig och mina syskon till ett jourhem samt försöker att hjälpa mina föräldrars svåra problem. Jag känner mig en massa skuld. Mina syskon ville ju inte det här. De ville inte bo någon annanstans flera mil bort från det förflutna. De ville bo hos mina skilda föräldrar samtidigt, som förr. Mina småsyskon förstår inget av det här, men min femtonåriga storasyster flyttar hem igen till mina föräldrar på tisdag. "Det ska bli roligt!" säger hon, men man vet ju aldrig. Kanske blir det dramatik mer än bara "roligt"?


Jag tyckte det var coolt att gå på polisförhör. Men det var rätt tråkigt och rätt känsligt. Inspelad blev jag också, medans poliser, personer från socialen och min advokat tittade på mig och en polis (som förhörde mig i enrum)  genom två styckna stora svarta tv.


Men nu är det slut med flera polisförhör och nu kan jag börja starta om ett nytt liv, kan man säga. Jag mår faktiskt bättre än okej. Har träffat lite nya vänner och börjar i en helt ny skola, som jag kommer att ta fram mig dit genom en skolbuss.


Jag är typ överallt i Skåne! Från Harlösa till Malmö, Lund, Eslöv o.s.v. Imorgon ska jag till tjejmässan i Landskrona med min bästis. Det ska bli så roligt! Dagen när jag äntligen ska noppa mina ögonbryn för det första gången! Efter tjejmässan så ska jag spendera all min tid med min bästis som jag aldrig kommer att sluta älska!


När jag kommer hem så ska klockan vara max 21:00 då en ny film finns på tv. Robyn Rihanna Fenty är med i filmen! Jag kommer att skriva i ett annat inlägg här i min blogg om hur jag tyckte om filmen, min åsikt o.s.v.


Men tack för att ni slösade några sekunder eller minuter på att läsa detta inlägget! Jag hoppas ni följer mig redan nu! Ha ett trevligt påsklov!

Likes

Comments