Header

Dikter

"Jag älskar dig" pryder dina läppar,

jag ser dina ögon,

och jag tror dig.

Euforisk och hänförd av din charm,

låter jag dig krossa min barm.

I små steg du tar,

inträder du min gömda portal.

Nu, nu när du vet vem jag är,

tvivla aldrig.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Texter


I natt drömde jag om second hand. Jag drömde att jag var på Myrorna i Umeå där jag vid ett tidigare besök sett ett par skor jag väldigt gärna ville ha. I drömmen tänkte jag inte min nuvarande tanke om att inte alls konsumera kläder. Det kan tänkas att drömmen speglar mina tankar rörande detta med konsumtion av kläder, men det som var intressant i drömmen var att jag faktiskt köpte föremålen jag ville ha.

Länge har jag ställt mig skeptisk mot den groteska konsumtionen av kläder och sedan lång tid tillbaka har jag avstått helt från att handla nyproduktion. Däremot är jag en sucker för second hand och jag älskar att en kan skapa en sådan egen och personlig stil genom att handla second hand (inte för att tala om alla de andra fantastiska fördelar det även ger). Men på senare tid har jag ställt mig kritisk mot allt som har med kläder att göra. Egentligen allt som fokuserar på att värdera ens yttre.


Jag har gjort väldiga rensningar i min garderoben och skänkt bort det i ett försök att sluta vara brydd och fokuserad på mitt yttre, men även för att jag inte har ett behov utav en garderob fylld med kläder jag aldrig använder. Många av dessa tankar bottnar i att jag inte vill värderas på grund utav mitt utseende från människor i min omgivning, fast samtidigt kan jag inte blunda för det faktum att min stil inte längre känns som jag när jag gör på det här sättet. I mån för att jag ska känna mig fylld av detta, måste jag inrikta mina tankar på det väsentliga. När jag funderar på detta i kontrast till min dröm möts jag av många frågor. Drivs vi av att alltid vilja behaga andra? Om inte, vad är vår riktiga drivkraft?


Min personliga tanke om detta är att vi ständigt vill ha nytt, bättre, snyggare - för att vi ska få bekräftelse genom att vi får uppmärksamhet från vår omgivning. Precis detta, är anledningen till varför jag valt att sluta konsumera kläder. Jag vill inte skapa ett ohälsosamt förhållande till mig själv och en tanke som redan för mig är väldigt närvarande, nämligen tanken om att bli bekräftad från omgivningen, är något jag redan kämpar med dagligen. Det är viktigt för mig att allt jag gör kommer utifrån egna och personliga behov. Men jag inte ska ljuga, jag är lika påverkad av kapitalismen och patriarkatet som alla andra, men en skillnad kanske är att jag är medveten om det och aktivt jobbar mot det.


Däremot, ligger det en sanning i att ens personliga stil är viktig för en. Det känner jag ju även själv. Det jag menar med att vi ständig strävar efter att behaga inte utgående från oss själva utan det handlar om att vi från början lär oss att värdera våra utseenden på ett osunt sätt. Jag vill lära mig att agera utifrån mig själv, för mig själv. Balansen som känns långt borta just nu, vill jag en dag ha som min vardag. Dagligen kämpar jag med tankar om hur jag vill vara kontra med hur jag bör vara, och det är här frågan om kläder blir så närvarande. Jag önskar att klä mig som jag känner mig inombords, och inte utifrån hur samhället förväntar sig att jag ska klä mig.

Likes

Comments

Texter


“Äntligen ett steg i rätt riktning!” tänkte jag måndagen den 27:e november då regeringen presenterade ett nytt förslag rörande de ensamkommande flyktingbarnens nya rätt till uppehållstillstånd i Sverige. Reaktionerna på detta blev från fler håll bra, även från mig som länge ställt mig skeptisk till de nuvarande hanterandet av människor som söker asyl, främst de som är i min ålder och yngre. Glädje över att regeringen äntligen börjar ta ansvar för detta gjorde många lättade. Men ju fler vi är som analyserar och ifrågasätter detta, destor tydligt framträder problematiken och ovissheten.

Att ensamkommande flyktingbarn drabbas av ångest, sömnproblem, oro, självmordstankar, diskriminering och utanförskap är inget nytt för någon av oss. Vi vet att detta händer, och vi blir överallt i landet vittnen till det som var dag pågår.

Den nya lagen väntas träda i kraft sommaren 2018, men utvisningarna ska ändå inte stoppas till dess. Med detta, säger regeringen emot sig själva. Det är inte rimligt att vi diskuterar en förändring i de ensamkommandes situation, om utvisningarna ändå ska fortsätta. Hoppet som för en sekund tänds, slocknar återigen och ångesten biter sig fast.

I och med att utvisningarna inte hindras kommer flera ungdomar som fått avslag på sin asylansökan, och de ungdomar som fortfarande väntar på besked, med panik få uthärda ännu fler smärtfyllda dagar och nätter och i värsta fall tvingas gömma sig i landet i väntan på den nya lagstiftningen. Det pratas ständigt om problematiken i att människor går under jorden och varje dag hör jag den ena diskriminerande värderingen efter den andra, och samtidigt fortsätter utvisningarna att ske av de ungdomar som varit här under sådan lång tid och som hunnit påbörja sina gymnasiestudier.

Moratorium är det enda självklara - det vill säga, att utvisningarna stoppas tills dess att lagen börjat gälla. Gör vi inte detta, utan låter ungdomarna fortsätta att leva med psykisk ohälsa och rädsla för att tvingas lämna landet, resulterar det i att vi bryter ännu mer mot de mänskliga rättigheterna och att osäkerheten ökar radikalt. Solidaritet, medmänsklighet och kärlek - varför speglas inte dessa i de besluttagandes agerande?

Det finns bara en lösning för att detta ska betyda riktig förändring för de utsatta. Jag kräver det, människor i min omgivning kräver det och framförallt de ungdomar som blir drabbade av detta, kräver det.


Det finns ingen tid för väntan, barn väljer att avsluta sina liv. Moratorium krävs NU.


Likes

Comments