View tracker

Jag vet inte vart jag ska börja. Vet inte hur jag ska säga det här för att låta mindre dramatisk. Någonstans vet jag inte heller om jag ska försöka få det att låta enkelt bara för att jag är den personen som försöker lätta upp mina problem med att skämta om det.

Men det här är inget skämt, det här är allvar. Jag borde antagligen bara säga det rakt ut. Tänker inte förminska det.

För ungefär 3 månader sedan blev jag drogad och våldtagen. Så, nu är det sagt. Jag vill inte ha folks uppmärksamhet, jag vill inte framstå som personen som folk ska tycka synd om. Jag har alltid hoppats att det finns något gott i alla människor. Alltid tänkt att man kan göra misstag. Men våldtäkt är inget misstag. Och dessa män som utsatte mig för detta… Jag kan inte ens med ord beskriva det hat jag känner för dem. Jag kan ibland sitta och tänka, är det verkligen sant? har detta hänt mig? kanske har jag bara blivit sinnessjuk? Men sen inser jag att det finns bevis. Bevis på att detta faktiskt är min verklighet just nu. Polisen i Miami har inte varit till någon större hjälp, inte alls faktiskt. Jag är så arg på dessa kommissarier som ska utreda detta fall men som inte riktigt bryr sig överhuvudtaget. Så arg för den hjälp jag behövde men aldrig fick. Jag tänker inte säga att alla män är as, men jag kan heller inte förstå varför det alltid är män som ska ha dessa fall för utsatta kvinnor. I många fall så låter de ju asen gå fria. Det verkar tyvärr vara så den här gången också. Männen är fortfarande där ute. Och tro mig, jag är mer än redo att åka tillbaka till Miami och kastrera dessa as. Män som dem förtjänar inte att ha en penis. Män som dem förtjänar inget alls.

Poliserna ringde mig för någon vecka sedan och sa att de inte kan ta fast dessa män för våldtäkt om de inte har ett positivt svar från drogtestet. Jag blev förbannad. Jag har aldrig varit så upprörd i hela mitt liv. Hur kan drogtestet ha med detta och göra? Våldtagen kan man bli ändå. Jag har bevis. Men det verkar ta mig fan inte räcka med att jag har blodiga underkläder med sperma, sår i mitt underliv och blåmärken. Victor, en av männen, erkände till och med att han hade sex med mig men att jag självklart varit med på det. Ja men det är klart jag var!!!!! Jag var ju bara helt borta och minns inte ett skit. Det enda jag minns är att någon eller något gjorde djupa sår inuti mig. Jag kan minnas smärtan men jag kunde inte se! Och poliserna släppte honom. Såklart! Hur kommer det sig att det alltid verkar vara idioterna som får mest stöd. Vart finns stödet för de utsatta? Varför vill inte folk lyssna och varför VARFÖR går de fortfarande fria? Jag tänker inte säga att det är fel på män. Men just i detta fall och i många liknande så verkar det som att det oftast är män som tar besluten, män kan göra lite mer än kvinnor och män kommer alltid komma undan lite enklare. I detta fall så verkar jag vara idioten här. Jag, offret som kommer få leva med detta har inte riktigt någon talan. För det är självklart så att i slutändan är det våldtäktsmännen som det är synd om. Och jag blir så trött, så less och så förbannad.

Så till er manliga poliser och kommissarier som har mitt fall i era händer,

Dra åt helvete. Jag är så trött på as som er som inte förstår, som inte vill lyssna. Och som inte kan se eller inse hur mycket smärta jag burit på i månader och som jag kommer bära med mig i resten av mitt liv. Så trött på att alla mina bevis inte räcker till och så trött på at ni släppte asen efter att ni hört deras historia. För det är ju den historien som verkar gå hem. Så tack som fan. Behåll mina blodiga underkläder och korten som kliniken tog på mina sår. Så kanske ni en dag inser vilket jävla misstag ni gjorde och vilka jävla svin som egentligen borde sitta bakom lås och bom.Tack så mycket.Tack för ingenting. Och jag vill också tack sjukhuset som int ville hjälpa mig i början, på grund av detta så kan det vara möjligt att drogerna som jag hade i min kropp redan försvunnit ut ur blodet. Vilket gör att drogtesterna inte kommer se ut som jag vill att dem ska göra. Så tack, tack, tack så jävla mycket för skit och ingenting. Jag kommer minnas er, jag kommer minnas er alla och tro mig jag kommer inte ge upp. Om inte någon tar fast dessa as så lovar jag att komma tillbaka en vacker dag, med lite mer kött på benen och ta tag i detta. För jag vet hur det känns, och ingen, ingen ska någonsin behöva gå igenom något av det här.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag har så mycket i mitt huvud nu och jag vill skriva ner allt men jag känner att det är nog smartare att ta det lite lugnt och skriva ner i små mängder hela tiden. Så jag börjar med något som inte tynger. Något som jag tycker om. Väldigt mycket. Nämligen skräckfilmer, och Nick. Jävligt bra kombo faktiskt.

Sååå har ni hört om Blair Witch? Filmen. Den är iallafall ute på bio nu och jag har precis kommit hem efter att ha sett den (med Nick). Okej haha ska sluta med Nick prat nu.. eller? Han är iallafall bäst. Men iallafall, jag antar att den kommer komma på bio i Sverige lite senare, eller inte alls, jag vet inte. Men den filmen handlar om historien Blair witch (såklart) och den utspelar sig faktiskt här, i Maryland, där jag bor. Fast i Burkittsville i Frederick 40 minuter från mig. Såå coolt! Så dum som jag är så var jag ju tvungen att åka dit, i Söndags.. bara för att jag kan. Och för att jag är så onödigt intresserad av sånt som skrämmer skiten ur mig. Så denna kvinnan Blair Witch har faktiskt en historia i den staden, antagligen inte riktigt lika skrämmande som filmen men den finns där. Så coolt! Så Claudia fick följa med mig dit förra helgen, kan ju inte gå ensam lixxom. Ifall jag skulle dö.

Anyway, filmen va kass, ifall ni ville veta, men jag var ypperligt nöjd ändå för jag fick spendera kvällen med Nick. Allvarligt han kan fan få mig att göra vad som helst. Allt är intressant om han är med. Vi kan åka till en bondgård ovh kolla på kobajs. Det hade varit intressant, för jag är med honom. Okej hahah jävligt dåligt exempel. Men han är lixxom lite för bra, alldeles för bra för mig. Men det skiter jag i, för han gör mig lycklig men samtidigt väldigt ledsen för jag vet att jag aldrig kommer få han. Vi är bara "vänner", aee sug min röv känner jag då. Men jag kan ta den smällen, smällen av krossat hjärta för att jag vill mer. Jag kan bära den smärtan, för stunden, för han är allt jag vill ha, och jag tänker inte ge upp riktigt än. Men jag börjar få ont om tid. Jag har 5 månader kvar och det skrämmer skiten ur mig. Jag vill inte lämna. Skjut mig här och nu för nu kan jag dö, så känner jag när jag tänker på Sverige. Och att lämna Nick. Min Nick, min trasiga, sorgsna mest underbara Nick. Han förstår. Vi två är människor med problem. Problem som jag kommer berätta om så småningom. För jag är redo för det. Redo att visa världen hur orättvit det kan vara. Visa att det händer, även fast man inte tror på det. Det finns där. Hemska människor. Jag har nog dött några gånger. Men det är okej, jag är starkare nu.

Satfläsk jag hade ju bestämt att inte skriva om allt nu, jag återkommer, vissa saker kanske upprepas.

Jag har faktiskt bilder nu, eller två iallafall. Den första är Claudia som inte kunde hålla sig hon satte sig och kissade, på kyrkogården där "Blair Witch" ska finnas. Smart hahaha

Den andra bilden är lite äldre, på Nick och en creepy människa som spelade på konserten vi var på...


Likes

Comments

View tracker

Nu är jag tillbaka, känslomässiga jag. Jag har insett en jävla massa det här halvåret, gråtit väldigt mycket, gått igenom mer än vad jag faktiskt någonsin skulle kunnat ana. Men jag är starkare. Tryggare i mig själv. Men samtidigt mer trasig. Jag har byggt upp min mur och människor fortsätter att riva den. Men muren rivs lite mindre för varje gång. Det gör ont. Livet gör ont. Jävligt ont. Sanningen gör ont. Allt gör ont. Du kan inte gå igenom livet utan smärta, det är inte möjligt. Smärtan är det som gör dig starkare. Många gånger har jag funderat över när det ska ta slut. Varför jag ska behöva fortsätta såhär. Så många gånger jag velat ligga i min säng och bara gråta hela dagen. Inte bry mig om något annat än att tycka synd om mig själv. Men det funkar inte riktigt så. Jag funkar inte så. Det kommer alltid finnas viktigare saker i livet än mig själv. För någon vecka sen så gick jag igenom något som ingen någonsin ska behöva gå igenom. Något som jag själv inte trott skulle hända. Något som jag inte insett än men som kommer ge mig en jävla höger när det väl händer och jag kommer få börja på ruta ett igen med mitt psyke. Som vanligt så sätter jag alla andra framför mig själv. Det som var annorlunda denna gången var att jag var i riktig fara. Jag utsatte mig själv för fara vilket ledde till att jag varken kunde hjälpa min vän eller mig själv. Någonstans gick det bra ändå och jag lever. Någon dag kommer det här ta död på mig. Jag sätter alla andra i första hand och jag är inte ens mitt andrahandsval att skydda. Människor runt omkring mig har frågat om jag behöver komma hem till Sverige för att kunna hantera ett sånt här trauma. Men sanningen är att jag vill inget hellre än att stanna här, trots att Amerika skadat mig mer än någonsin så har jag inget längre i Sverige att hämta. Jag finns inte kvar där. Jag har min familj och alla jag älskar där hemma. Men jag älskade inte mig själv. För en gångs skull så känner jag att jag lever. Jag minns att sen jag var liten så har jag kollat ut mot havet, kollat upp i himlen. Och känt att nån dag ska jag bort här ifrån, jag ska hitta hem. Jag har aldrig känt mig helt hemma i Sverige. Jag känner mig ledsen, för mina nära och kära. Men det här är mitt liv. Det är mitt val. Och mitt val är självklart.

  • 167 readers

Likes

Comments

Ja okej, jag såg att Lollo skrivit ett inlägg efter 14 års time out så jag ansåg att jag också kanske borde göra ett försök.
Men jag vet ju inte vad jag ska säga. Det här är ju lixxom som en del för mig. Här kan jag skriva ut när jag känner för det. Och fine, jag har haft en jävla massa i huvudet det senaste, som jag skulle kunnat skriva ner här, men det har lixxom varit alldeles för privat. Asså jag kan skriva om det mesta, jag kan kväka ur mig både det ena och det andra. Men att sitta här och beskriva mitt sexliv (tillexempel) asså näe där går gränsen. Mår lite illa över att jag ens skrev ordet. Jag kan skriva om sex, så länge det inte är om mig.
Annars gillar jag att skriva om mig. Jag lyssnar alltid på så många andra och får inte riktigt en syl i vädret. Så det här är min plats. Ni får lyssna om ni vill, men jag antar att de flesta av er just nu har försvunnit just för att jag gjort ett sånt uppehåll. Vad kan det vara? Typ 2 månader?? Asså shit ändå.
Aa just nu sitter jag i ett strandhus, i Delaware och stirrar in i en vägg. Vi är på semester här och jag har följt med för att arbeta, för föräldrarna vill inte ens spendera sin tid med sina barn när de har semester. Så där kom jag in i bilden. Asså varför ens skaffa barn då??? Asså det är jävligt fint här och lyxigt. Är inte riktigt van vid det. Och Mugga och Grandad är här och de är så gulliga så jag borde inte klaga heelt och hållet. Men ändå! Det är sån jag är. Jag har jobbat 24/7 hela veckan. Har jobbat de senaste 3 helgerna plus alla veckodagar. Kan inte ens kolla på flickorna längre utan att vilja spy. Allvarligt jag har jobbar så mycket så min motivation som jag inte hade innan haha, den har blivit ännu sämre. Jävla fan va jag är trött. Och de lyssnar inte på mig. De bryr sig inte!! Och idag så bajsade Amelia i poolen, vem fan gör det om man snart är 4??. Kul typ. Snälla gud ge mig semester!!! Så Om två veckor är jag i Florida!!

Okej här är bilder på strandhuset bland annat.. Fancy af.

Likes

Comments

Idag har jag varit ute och käkat med Andrea, en ny aupair här i området. Hon var ypperligt trevligt och min kväll har haft blandade känslor av det positiva såklart. Av någon anledning så kom vi in på Tinder och sådan där skit och hon berättade att hon träffat en otroligt snäll kille/man. Men att hon saknar honom för han är i San Francisco just nu. Och jag berättade att min kille va där också, eller aa han är inte min kille men aa ni fattar. (Nick som jag dejtar/dejtade??) Jag frågade vad killen hette och hoppades innerligt att hon inte skulle säga Nick. det gjorde hon inte, killen heter Justin, and I was like... "wait a minute, is this your guy?? jag visade henne en bild på Nick och hans kompisar och japp, där var han! hahah så Nick och Justin är alltså rumskamrater?? hahah åh herregud va världen är liten känner jag! så vi satt där och hyperventilerade och skrattade och hade allmänt panik. Det var så kul! Hoppas att vi någon gång kommer göra något ihop alla fyra, hade varit så kul! om nu Nick kommer svara mig igen, för det har han inte gjort på tre dagar... men det är en annan historia, den tar jag inte nu.. haha godnatt hörrni! 

och nej, jag har inga bilder till mina inlägg för tillfället. vet inte vad jag ska visa..

Likes

Comments

Jag är tillbaka, tillbaka och ska börja skriva om lättare saker igen, eller problem som jag försöker skriva bort och skämta om det istället. Det är mitt sätt att gå vidare. Att skämta om mig själv gör allt lättare, hela jag är ett skämt ibland. Men det är okej, okej för stunden. Det är också väldigt tragiskt faktiskt, att jag aldrig riktigt vill visa den svarta sidan jag har. Försöker alltid puffa upp den med något annat som inte tynger på samma sätt. Jag vet att någon gång kommer det komma ut, det där mörka. Eller vänta lite, jag tror faktiskt jag får ut lite hela tiden när jag skriver här, i små mängder så att det knappt syns. Och ibland får ni höra lite mer av det mörka än jag faktiskt själv hade tänkt. Men åh vad skönt det är att bara lämna en liten del av det jobbiga här, och fokusera på något annat för en stund. 

Just nu saknar jag sommaren, eller jag saknar nog att vara ung, eller okej vi säger att jag saknar att vara barn. För jag är inte så hemskt gammal än. Jag vill vara 7 år igen, jag vill ha min barndoms midsommar. Då man lärde sig att bita i jordgubben istället för att proppa i sig hela med en gång, för det KAN faktiskt bo en mask därinne. Tiden då man man sprang barfota utan att bry sig om vad man trampade på, för trampade du i skit så va det bara att ropa på mamma. Nu måste man hantera det själv. Tiden då man kunde hoppa som små grodor runt midsommarstången utan att vara nervös över att brösten ska flyga ut. Eller den fnissiga känslan man hade när man  lagt ostbågar bakom däcken på alla bilar, så att det skulle knastra för alla när de åkte hem.  (inte för att jag någonsin hörde något, fan va korkade man var ändå.)

Men fatta grejen, det fanns inga problem, inte problem som nu för tiden iallafall. Hur skönt är inte det. Jag vill va 7 igen, Barnslig och bekymmerslös. 

Likes

Comments

Nej men helt ärligt, är jag ensam om att vara rädd för att peta på naveln? Allvarligt talat så har jag panik över det. Tror knuten ska gå upp om man petar på den. Flickorna här borta frågar om de kan få trycka på min "belly button" öhn nejjj?? Amelia gjorde det idag utan att jag hann reagera! Gissa vem som fick panik?! Haha. Men allvarligt kan den gå upp? Hur hemskt hade inte det varit lixxom?
Jag har även ett stort ärr mellan min tumme och pekfingret och ibland, BARA för att stressa upp mig själv så försöker jag spreta så mycket som möjligt men fingrarna så att ärret möjligtvis kan gå, bara kanske. Inte för att jag vill det, men för att jag måste se ifall det faktiskt kan hända! Haha ärret är dock 14 år gammalt och min navelsknut är 20 år i år! Grattis du fyller jämt min lille navelsknut! Tror navelsknut är ett nytt ord förresten för det blir rött när jag skriver! Haha äh nu känner jag att mitt inlägg blev väldigt märkligt.. Men det är en väldig stress för mig iallafall. Någon som vet när jag kan va helt säker på att min navel kommer klara sig? Hah okej nu slutar jag innan det blir alltför konstigt!

  • 270 readers

Likes

Comments

​Gud det var verkligen 100 år sen jag skrev något, men sanningen är att jag inte haft tid. Eller tiden har jag nog men ändå inte. jag orkar inget, jag är ständigt trött, gråter så ofta jag kan och har ork till. Försöker få bort den där här känslan inuti mig. Jag kan inte sätta ord på det. Ibland får jag svårt att andas, paniken är total. Tror det kallas ångest. Skulle någon gå in i min gärna nu så skulle den vara svart. Jag verkar normal, men innerst inne funkar jag inte alls. Jag har nått botten och vet fan inte hur jag ska ta mig upp. Jag har hittat små ljus här och där och försökt hålla mig fast till det så gott det går. Men någonstans så släpper jag taget. Det är för mycket, för mycket med allt. Jag gick till läkaren för ett tag sen. och mitt blodtryck har höjt sig extremt på några veckor. De kallar det stress. Jag vet inte vad jag skulle kalla det. Ibland snurrar allt, jag kan inte gå rakt och jag mår aningen illa. Jag är ständigt darrig och vet inte vad som är fel. Försöker ta hand om barnen, försöker hjälpa till så mycket som möjligt överallt. Försöker vara närvarande hemma i Sverige men lyckas inte riktigt. Känns som pressen finns överallt och jag har aldrig tid för mig. Jag vet att det är det jag måste göra nu, fokusera på mig, för jag är inte jag. Men hur ska man göra det som aupair? jag kan inte bara sticka iväg. kan inte låsa in mig på mitt rum. vet inte vart jag börjar.

Och mitt i all denna kaos, så har jag gått och blivit kär. inte för att det är en nyhet för att vara mig. Men det är inte ens rimligt att ha dessa känslor för någon som jag träffat en gång. Jag pratar dagligen med honom och har gjort sen en månad tillbaka. Men allvarligt. Nick är det ljus jag har nu, även fast han är förbannat långsam på att svara. Jag kollar min mobil hela tiden om jag fått ett sms och så fort jag fått ett så svarar jag 5 min senare. Ja det kan verka desperat, men seriöst han är den segaste människa ever! tar typ 4 timmar ibland innan han svarar. Han gör mig så lycklig och samtidigt mer ledsen än vad jag någonsin varit. Alltså ibland måste jag påminna mig själv om att andas. Nana från Alabama (flickornas mormor) hon frågade mig idag varför jag flinade så extremt. insåg då att jag faktiskt borde söka hjälp hah. Nej men allvarligt kärlek är ju en sjukdom i sig. Man blir ju så bubblig, ständigt bajsnödig, flinar, gråter, skrattar, svettas. Jag ni hör ju själva! Det är ju rena rama influensan! Dock en influensa som jag skulle kunna ta lite närsomhelst. 

Jag hör av mig snart igen, hoppas jag. 

Likes

Comments

Asså ni vet den där konstiga känslan i magen när man inte vet om man ska skratta eller gråta. Känslan som kan dra sig ända ner i tårna om så är fallet. Den där känslan och nervositeten man har av att träffa någon men helst vill man bara sitta på toa och klämma ut den där konstiga känslan. Den är inte dålig, inte bra. Den är bara allmänt frustrerande. Man har inte koll på sig själv! Och när man ser hens namn. Omg jag flinar som ett as. Inte bra Sara, inte bra. Ta dig samman nu för fan! Du har inte träffat människan förut. Åh gud, jag ska träffa han ikväll. Gissa vem som har en skyhög puls?!?! 💁

Oseriösare än oseriösast

  • 326 readers

Likes

Comments

​Men alltså åh va denna dagen varit märklig. Att något så dåligt kan förändras till något så bra. Morgonen var skit, John kom inte ens ihåg min födelsedag och jag satt inne på golvet i badrummet och grät av ålderskris. Jag känner mig så otroligt dum som har slösat bort 20 år, känns inte som jag åstadkommit ett skit här i livet. 

Jag tycker inte om att bli äldre, det stressar mig varje dag och jag har panik över att inte hinna med allt jag vill göra. Så födelsedagar är inte min roligaste dag på året, men jag älskar fortfarande att bli uppvaktad och få presenter. Att jag för en gångs skull står i rampljuset. Jag brukar så sällan få göra det, just för att jag bryr mig om alla andra hela tiden. Jag lyssnar på alla andra i första hand vilket leder till att det sällan blir jag som får säga något. Trodde att min dag skulle sluta som den alltid gör med att jag somnar så fort jag ser sängen och gråter en skvätt av något som tyngt mig under dagen. 

Jag har frågade alla mina vänner här om vi ska hitta på något men alla var upptagna. Ingenting som var märkvärdigt med det. Så jag var redo för att gå och lägga mig, Forever alone tänkte jag för mig själv hah. Tyckte faktiskt lite synd om mig själv där ett tag när ingen hade tid för mig på min födelsedag. Tills Leslie knackade på min dörr. Och när jag öppnar den så står alla mina vänner nedanför trappan med tårta och ballonger och sjunger för mig. Det har aldrig hänt förut. Med tanke på min brist på självförtroende och självkänsla så har jag svårt att förstå att jag ibland kan betyda något för någon annan. Har ofta svårt att se varför människor skulle göra något för mig. Även om jag innerst inne alltid hoppas på att någon ska göra något för mig precis som jag alltid kommer göra allt jag kan för dem. Så när de stod där och hade fixat allt för mig så kände jag mig speciell, och älskad. Och jag älskar den känslan. Önskar jag kunde få uppleva den känslan oftare och jag behövde den just nu. Så tack så hemskt mycket Malin, Mirja och Johanna för att ni gjorde detta för mig. Kommer leva på min 20 års dag ett bra tag. Jag älskar er. 

Godnatt från en gammal 20 åring med ryggbesvär. 

Likes

Comments