View tracker

Som sagt, jag flyttade upp till Daniel ungefär 4 månader efter att han frågat. Att hans alkoholkonsumtion var mer än vad jag personligen tyckte var normalt hade jag redan fastställt för mig själv. Jag ansåg tyst för mig själv att det bästa hade nog varit om han hållit sig borta från alkohol helt och hållet.

Även fast jag reagerade helgen vi flyttade upp mina saker över att han drack i mesta laget så skulle det ta mig en betydligt längre stund att inse att hans drickande inte längre var något han själv kunde kontrollera.

Jag minns fragment av den helgen jag, Daniel och hans bror flyttade upp mina grejer mycket tydligt. Visst kändes det lite sorgligt att lämna staden jag bott i nästan tio år, men man var ändå fylld av en stor förväntan. Att bära in mina saker i Daniels hus för att göra det till vårt var en väldigt ovan känsla för mig. Jag längtade att få veta hur det skulle kännas att dela min tillvaro med någon annan än min kärnfamilj om man kan säga det så. Vi skrattade, skojade och hade en allmänt trevlig dag där vi sprang om vart annat, skyndade oss för att inte kyla ut hela huset då det var minusgrader och den första snön hade börjat lägga sig.

Det första som jag kommer att tänka på var doften av ved och en brinnande brasa när jag steg över tröskeln och den välkomnande värmen som elden började sprida. Jag vet inte varför det minnet fastnat, jag fick bara en hemtrevlig känsla i magen när den lukten slog emot mig, blandat med doften av snö och kyla som följde med mig in. Så långt var allt bra, ända tills Daniel började knäppa den första ölen.

Jag har inga riktigt tydliga minnen av den kvällen så, mer minnet av olustkänslan som smög över mig. Daniel hade slocknat på sängen, jag och hans bror satt vid bordet och åt middag. Jag minns att Mattias tittade till honom och att vi båda av lukten att döma insåg att han var rätt onykter. Det var inte mer med det, vi åt, satt och pratade. Utan förvarning stormade Daniel upp, märkbart på dåligt humör och lite ostadig gång. Jag vet inte riktigt vad det var som utlöste det, men Daniel hamnade i ett storgräl med sin bror. Jag tror aldrig jag sett någon så förbannad tidigare, jag trodde ärligt att hans skulle ge sin bror ett knytnävsslag, så hotfull såg han ut när han gick mot honom med höjd näve och väldigt upprörd röst. Just i det ögonblick blev jag faktiskt rädd, inte för att han skulle göra mig illa utan för hur jag skulle hantera den hotfulla situationen som uppstått.

Jag försökte säga nått, men några ilskna ord från Daniel gjorde att jag förblev tyst där jag stod mellan toalettdörren och sovrumsdörren. Någon sekund senare hade Mattias tagit sin väska och stormat ut ur huset, han tänkte inte vara kvar en sekund till. Daniel stod kvar några minuter innan han sprang efter och kvar stod jag i en ekande tystnad kändes det som. Jag stod stilla där några minuter till mina ben rörde sig nästan av sig själv och jag var utanför ytterdörren. Jag visste inte var jag skulle, bara att jag inte kunde stå kvar i huset, men var skulle jag ta vägen? det var här jag nu bodde.  Jag kände mig orolig, förvirrad och lite rädd skulle jag tro. Jag kommer bara i håg den där hårda knuten i magen som inte ville försvinna.

efter det är det ganska så disigt, Daniel lyckades få tillbaka sin bror, bad om ursäkt och bad även mig väldigt ångerfullt om ursäkt, det skulle aldrig hända i gen. För att jag älskar honom så förlät jag honom och trodde på hans ord när han sa att det var enda gången det skulle hända.

Kort och gott kan man säga att min flytt blev väldigt turbulent med många blandade känslor..... En känsla jag också minns var naturligtvis också förhoppningen att detta aldrig skulle ske i gen.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

När jag och min sambo möttes så sa det bara klick. Allt mellan oss kändes så lätt, naturligt och rätt, precis som jag känt honom hela mitt liv, det som var nytt och spännande var den nyförälskade lågan. Det kändes aldrig krystat och okonstlat, utan jag kunde vara precis mig själv och jag kände mig så vacker som han ofta sa att jag var.

Jag visste inte då att vi just börjat en tre års lång resa som skulle kräva all min styrka, tålamod och den kärlek jag kände för att vi skulle lyckas ta oss i genom helskinnade på andra sidan.

Vi bodde i två olika städer med 30 mils avstånd så början på vårat förhållande var mycket pendlande emellan, mestadels helger var när vi kunde träffas. Det var i mitten på maj, sommaren började göra sin framfart och livet kändes bara så där helt underbart som det bara kan göra när man är förälskad och känslorna är besvarade. Visst kunde det hända i bland att en oro gnagde inom mig att det skulle sluta som alla mina romanser gjort, korta och intensiva, men ju längre tiden gick, ju mer vågade jag börja tro att det nog verkligen var äkta.

Daniel är en fruktansvärt snäll, omtänksam, lättsam och underbar människa som är väldigt lätt att tycka om, ända tills alkohol kom in i bilden. Då var det som att byta ut en person mot en annan. Han blev väldigt mörk, dyster och hade otroligt lätt för att tappa humöret. Man tänkte inte på det så mycket till en början, absolut reagerade jag första gången han tappade humöret, men en tanke som snuddade mig i början var att detta är nog också en lite skadad person och man ser lite tiden ann.

Det är lätt att komma med ursäkter till sig själv när en gnagande oro dyker upp och man är borta från varann fem dagar i veckan, det är helg, sommaren börjar komma, när man har semester dricker många ganska så mycket. Jag slog bort tankarna ur mitt huvud som överdrivet, skyllde på att jag var lite överkänslig eftersom jag har tre farbröder som har ganska så grava alkoholproblem, (två är inte i livet i dag).

Jag kan säga att ända sedan barnsben så var min största skräck att hamna i en situation som jag sett mina farbröder leva i, det är ett liv jag inte skulle önska på någon och det var just lite av en sådan situation jag snubblade in i.

Som sagt man slår bort tankarna som löjliga och när kärleken gror sig starkare inom en är det desto lättare at "se mellan fingrarna" eller hur man ska uttrycka det. En av de saker som gör Daniel så annorlunda för mig är att ingen annan har någonsin fått mig att känna mig så älskad och värdefull som han får mig att känna när han är Daniel (sig själv) När man känner så starkt för någon så blir ju dock baksidan av det hela ett så mycket hårdare slag. För när han varit "den andra" som jag kallat det så har jag å andra sidan aldrig känt mig så ensam, ledsen och utsatt som han fått mig att känna.

Många tycker nog att jag är konstig som fortsätter en sådan relation eller stannar kvar när det uppdagas, men det är så lätt att säga och en helt annan sak att utföra när det gäller en person man älskar.

Som sagt så var den första tiden till största del svävande på moln, vi talade i telefon i stort sett varje kväll vi var i från varandra och jag kommer i håg att jag brukade tänka när vi hade haft ett av våra vanliga två timmars samtal att hur kan två människor ha så mycket att säga varann? borde inte samtalsämnena ta slut?? men det gjorde dem aldrig konstigt nog. Många i vår närhet tyckte med all säkerhet att vi hade väldigt bråttom att flytta i hop, men av någon anledning så kände jag det aldrig så, när Daniel frågade om jag ville flytta upp till honom så var mitt svar lika naturligt som det är att andas " Ja absolut vill jag det" Det kändes nytt, spännande, rätt och verkligen början på en ny del i mitt liv. Ett liv som jag skulle dela med mannen i mitt liv.

Likes

Comments

View tracker

Dröjt ett tag sen jag skrev, men haft fullt upp med min författarkurs, brödbak och en sjuk liten son, då finns ej tid till så mycket annat :)

Som sagt var så har det sorgligt nog inte blivit någon veterinär av mig eller hästuppfödare/toppryttare, Fast det betyder inte att jag levt! Mitt hästintresse har jag kvar så var bland annat medryttare på en arab, jag läste till undersköterska bara för att få ännu en utbildning haha nä då, för att jag tycker om att jobba med människor, det är helande på något vis att veta att man gör nytta för sjuka och äldre.

Mina dalar hade jag fortfarande och har ännu, men det som var så underbart var att topparna i livet blev fler och oftare. Jag och mina systrar gjorde bland annat en amatörskiva till våra föräldrar i julklapp ett år och när vi skulle ta foto för skivomslaget ville vi göra det lite oseriöst och glatt, vi fick oss alla ett gott skratt kan jag säga.

Jag har rest, inte till alla platser jag skulle velat, men gott nog och jag har gjort de flesta resor med mina systrar och nära vänner. Man har fått underbara minnen för livet.

Det absolut roligaste och mest utmanande jag gjort var att åka med min lillasyster till Spanien för att gå en reseledarutbildning. Inte nog med att jag fick lära mig att jobba som reseledare, jag fick lära mig så mycket om mig själv. Utmana mig själv på de områden som alltid varit tuffa för mig att genomföra. Det var stärkande att upptäcka att man klarade det och dessutom gjorde det mycket bra. Förutom att lära oss jobbet fick vi även utmana oss själva med att gå på glödande kol, gå en höghöjdsbana, fem meter upp i träden. Vi besökte även Barcelona och Camp Nou, det var en upplevelse. Vi gjorde betydligt mycket mer, men det skulle ta så lång tid att räkna upp allt, men jag kan kort och gott säga att det var en fantastisk upplevelse som stärkte mig som människa på mer en ett sätt.

Så även om jag har betydligt fler saker jag skulle vilja göra innan jag blir gammal och grå så kände jag på den tiden att jag verkligen levde och gjorde vad jag hade lust med. Så när jag träffade min nuvarande sambo så var jag mer än redo för nästa avsnitt i livet.

Likes

Comments

Detta var jag före och efter min magoperation. Jag förlorade kring 55 kilo. Nu säger jag inte att det är en lösning på alla ens problem, men det underlättade mycket i mitt liv måste jag säga. Visst är det super när man lyckas gå ner alla sina överskottskilon på egen hand, all heder till de som lyckas, men jag är ärlig och säger att hade det inte varit för operationen så skulle jag nog vägt lika mycket, om inte mer i dag. Många, däribland jag har inte den karaktär eller styrka som finns att klara det på egen hand och jag hade definitivt inte den psykiska styrkan att lösa mitt viktproblem på egen hand. Därför tycker jag personligen att det är endast är positivt att det finns hjälp till såna som jag, för den skull ska inte operationer missbrukas, men det är en bra hjälp på vägen. Så var det i alla fall för mig. 

Likes

Comments

När jag var någontans i tjugoårs ålder så började min mor och även jag själv oroa sig för min hälsa, jag var då som rundast, vägde 115,6 kg. Hon tvingade i väg mig till en läkare för en remiss om eventuell magoperation eftersom jag hade abnormt högt blodtryck och låg och svajade på gränsen att råka ut för diabetes. Jag hade försökt med hjälp av min kurator och med hjälp av dietist att gå ner i vikt, vi skrev bland annat matdagbok och ja allt som dom flesta redan vet, hur och vad man ska äta. Det var lättare sagt än gjort, jag skäms inte för att säga att jag aldrig haft någon karaktär när det gäller mat och träning. Än mindre på den tiden också, när jag använde mat som en sorts tröst för mina depressioner och ja jag vet, många tycker nog att det inte är någon ursäkt till varför man blir fet, visst så är det och det är inget jag försöker hitta ursäkter för eller bortförklara, , det är bara den enkla sanningen, så var det för mig. Sen vad man tycker om det, ja det får stå för den personen.

I alla fall så tog det ungefär två år innan jag fick en tid till att göra en gastric banding, man knyter av magsäcken (enklare förklaring) och jag kan väl säga att det första året rasade jag i vikt, jo absolut, det var nog en enklare väg, men jag som upplevt det kan säga att det vara allt annat än enkelt. MEN det är ändå en av de bästa saker som hänt mig. Det var ingen Quickfix på något vis, håravfall, utslag på grund av näringsbrist, lösskinn m.m men när man kom ut på andra sidan var det som jag blivit någon annan. Jag hade fortfarande mina djupa dalar och har det ännu i dag, men jag började för första gången i mitt liv tycka om det som mötte mig i spegeln, det må låta ytligt, men det struntar jag faktiskt i, för att ha levt i tjugo år, avskytt den man varit och hur man sett ut gör att jag inte har några som helst problem att säga det med stolthet. Jag älskade det mesta av mig själv, större delen av tiden. Många gånger tänkte jag för mig själv att "Fan Sara, det var verkligen på tiden att du började tycka om dig själv"

Likes

Comments

Mina år hos BUP gjorde som sagt en stor skillnad på hur jag hanterade mina djupa svackor och självmords tankar, jag fick även en uppgift därifrån att skriva ner en beskrivning om vem Sara var. Jag fick inte skriva om något negativt utan bara sådant som jag gjorde bra.

Det var en riktig utmaning vill jag lova, bara skriva bra saker! men jag såg ju inget bra med mig själv, hur skulle jag lyckas med det??? jag inte mer än lyckades, jag fick i hop en ordentlig rad om vem jag är. Det var läkande på många sätt, att försöka se det positiva i stället för det negativa, vilket jag tror var hela grejen med övningen, det är i alla fall så jag väljer att se det.

Så här löd det:

Vem är Sara?

Vem jag är? det har jag nog aldrig riktigt tänkt på, förutom det negativa, som tex hur tjock jag är, oduglig i allt, hur mycket jag misslyckas osv. Men man kan nog säga att jag är en dagdrömmare som gärna sjunker in i fantasins värld , lite nu och då.

Jag älskar att skriva, får jag en ide tar jag bara ett papper och börjar skriva. Det är som att glida in i någon annans liv, bort från verkligheten, till ett ställe där allt kan hända.

Jag är en galen hästälskare, som drömmer om att bli en stor ryttare en dag, eller uppfödare, vem vet? Att drömma om andra länder, åka och upptäcka världen, få erfarenhet och skapa sig ett liv.

Jag är en person som älskar att måla, allt som jag tycker om, att få skapa något på ett papper som för en stund sen var alldeles tomt. Jag är någon som älskar att sjunga, att få känna hur man har en hel publik helt förtrollad om det så bara handlar om några minuter.

Jag är en glad och rolig person som får andra människor att skratta, jag är omtyckt, bra och kämpar för sånt som jag brinner för.

Jag är en person som just börjat acceptera sina dåliga sidor lika mycket som sina bra. För jag tror att det även är dem som gör mig till den jag är, Sara, stark och i bland stolt över den jag är, den jag blivit, att våga ta chanser och att göra det jag känner och det jag vill.


Även fast det är drygt femton år sedan jag skrev ner detta så har jag sparat det, jag brukar emellanåt ta fram det och skumma i genom det. Bara för att påminna mig själv om vem Sara egentligen är och vad jag kan vara stolt över

Detta är en droppe av alla mina målningar, en olja jag gav mina svärföräldrar i julklapp ( som jag blev mycket stolt över ) och den andra en tavla till hyllning till min sons födelse ( det är mina och hans händer jag målat)

Likes

Comments

Jag kan inte riktigt minnas när jag började skära mig, det var mer ett rop på hjälp än något annat.
Det kanske låter konstigt när jag säger det så här, men det var ett sätt för att få utlopp för smärtan inom mig. När jag skar mig så förflyttades den smärta till armen, det blev en stunds frid om man kan säga det så.

Tillslut blev det mitt sätt att hantera jobbiga känslor eller jobbiga situationer.
En sådan situation var när jag började träffa en kille som blev förälskad i min yngre syster. Jag flydde från de känslorna, som jag just då inte kunde hantera genom att skära stora jack i min arm. Ja det låter totalt stört, jag vet, men jag fick en liten förvriden tro om att det lindrade min sorg just i det ögonblicket. Man kan säga att det var att fly undan problemet, för så var det. I stället för att ta itu med depressionen så flydde jag in i mig själv, lurade mig själv att tro att ett rakblad skulle göra situationen bättre, men så var ju verkligen inte fallet.

Min räddning blev min mamma, jag ser henne än i dag som min skyddande ängel för det finns inget hon inte skulle göra för mig eller mina systrar. Jag minns det inte själv, men min mamma har berättat att jag kommit till henne en kväll och helt sonika hasplat ur mig att jag inte ville leva längre. Jag kommer nog aldrig att få veta hur mycket smärta de orden orsakade henne, när man är deprimerad som jag var blir man väldigt egoistisk, jag blev det i alla fall. Man tänker bara på sin egen smärta och glömmer lätt bort vad man utsätter de runt omkring en för.
Min mamma ringde mig dagen efter det och sa att "vi ska på BUP i dag, du har fått en tid" för de som inte vet vad det är så är BUP förkortning på barn och ungdomspsykiatri.
Jag vet inte om det bara är jag, men när man hör ordet psykiatri så tänker man personer i vita labbrockar som drogar ner en och sätter på en tvångströja. Det var i alla fall mina tankar om psykiatrin när jag var yngre och inte visste bättre. Naturligtvis fungerade det inte så, men jag var fruktansvärt nervös och minns fortfarande hur tunga och långsamma mina steg var när vi gick innanför den dörren. När lukten av sjukhus slog emot mig och det enda som låg framför mig var kala, långa korridorer. Just i det ögonblicket ville jag bara vända om och springa fort därifrån.
Det gjorde jag inte och tur var väl det för där i dom lokalerna fick jag och mina föräldrar nämligen möta en kurator som jag i framtiden fick ett oerhört starkt förtroende till och som på många sätt hjälpte mig genom den mörkaste perioden i mitt liv, visst jag var fortfarande en väldigt skadad person även efter att jag gått på BUP i tre år, men jag lärde mig att hantera smärtan och bemöta den i stället för att fly undan.

Jag skulle vilja avsluta detta inlägg med att tacka mina föräldrar och mina systrar, jag skulle inte vara den person jag är i dag utan er ❤️

Likes

Comments

Så här i efterhand så kan jag känna att relationer kanske inte var det bästa att inleda när jag mådde som jag gjorde, men så såg man inte på det då.

Jag har två väldigt starka minnen från den tiden, händelser som säkert skulle gjort de flesta ledsna, men som i mitt fall blev väldigt ENORMA kort och gott. Jag blev uppmärksammad av en kille, jag vet inte exakt vilken ålder jag var, men kring 19-20 och hade väl aldrig riktigt varit involverad med en kille på allvar. Att han visade mig intresse var för mig en gåta från början, jag hade som sagt inte en bra bild om mig själv och att jag sedan vägde över 100 kg gjorde att jag blev än mer förvånad, men fruktansvärt smickrad. Även fast jag var så pass gammal så var det som sagt den första riktiga gången jag var kär och det var en väldig explosion av alla olika känslor, ovana men även bekanta sådana. Nu när man ser tillbaka skulle jag tro att min syn på vår relation var betydligt allvarligare från min sida än hans, som många av oss i den åldern så sökte han väl mest bara efter en sak. Men är man som jag var då väldigt oerfaren så kan man lätt bli rätt så naiv och blåögd. Det blev ett nog inte så ovanligt avslut när hans intresse för en person som stod mig väldigt nära blev större än hans intresse för mig, visst det händer många. Dom flesta har nog varit med om det, även det faktum att de började träffas och slutligen blev tillsammans bakom min rygg innan jag och han var ett avslutat kapitel. Hade jag mått som vem som helst så visst hade jag sörjt både förlusten av min första förälskelse och även förlusten av relationen jag och min släkting hade, men sedan gått vidare. Men när man är deprimerad och har suicidtankar så kan hjärnan lura en på många sätt och man bygger upp lite av ett mantra i sitt huvud som är totalt osant, men som tillslut blir en sanning. En sådan här händelse som jag var med om blir så mycket, mycket större än vad den kanske egentligen skulle ha varit, man intalar sig själv att man inte är värd bättre och att det nog skulle vara en bättre värld om man inte fanns. Precis sådana tankar hade jag och utan att jag var riktigt medveten om vad jag egentligen höll på med så satt jag helt plötsligt mitt på en trafikerad väg, utan en tanke på att "Hallå stig upp och gå därifrån! det här är inte normalt!" nej, jag satt kvar, helt paralyserad och jag vet inte hur jag ska förklara förutom långt, långt borta i tankarna. Kroppen och huvudet hörde som inte riktigt längre samman. Det slutade med att min kusin och syster fick dra mig därifrån innan, tack och lov något oåterkalleligt hade hänt. Att tänka tillbaka på sådana händelser får mig att rysa av tanken på vad som egentligen hade kunnat hända och hur man kunde tro att ens liv var så väldigt lite värt.

Det är en faslig skam man känner inför en själv när man tänker tillbaka på det som varit och den skam och skuld jag känner för vad jag utsatte mig själv och andra i min närhet för är något som jag försöker bearbeta och komma mig förbi varenda dag. Det positiva i allt är att jag kan känna en sån styrka och glädje när jag ser hur jag var och hur långt jag kommit med mig själv i dag.

To be continued....

Likes

Comments

Att lämna högstadiet bakom mig var inget som gjorde mig något överhuvudtaget. För nu väntade gymnasiet och nya möjligheter. Att välja en inriktning var inte alls svårt då jag drömt om att bli veterinär sen jag var liten och alltid haft en svag sida för djur, så djurvård var ett mycket naturligt val för mig. Jag skulle inte gjort nått annat val i dag för jag älskade verkligen utbildningen jag valde och vännerna jag fick i min klass var de underbaraste man kan tänka. Tyvärr hade min på många vis roliga tid under gymnasiet en mycket mörk sida också.

Som jag skrivit tidigare så fick jag många depressioner under högstadiet och när jag började vara mot 16-17 år hade mina depressioner eskalerat till frekventa tankar om att jag inte längre ville leva, det var (om än det låter konstigt) lite trösterika tankar på den tiden när alla känslor blev för övermäktiga att jag faktiskt kunde ta den utvägen om jag inte orkade mer. Det var tankar som kunde dyka upp när som helst, i princip bara när jag korsade en väg kunde tanken dyka upp att om jag står stilla här kanske en bil kommer och gör slut på pinan. Det är fega tankar och en feg utväg ja, men tanken kändes just då som en värmande kram. Nu i dag vet jag bättre och jag kan nog tyvärr aldrig radera den smärta och oro jag orsakade min familj under den tiden, framförallt min lillasyster och det är något jag får lov att acceptera och leva med.

Det var nog ingen i min närhet som visste exakt hur pass dåligt jag mådde under denna period, inte ens de som stod mig närmast. Mina systrar och föräldrar tyckte nog oftast jag var lättretlig och på dåligt humör, men det var för att jag inte visade dem något annat. Jag skämdes över mina tankar och jag visste inte hur jag skulle sätta ord på det som gjorde så ont inom mig. Jag vet än i dag inte riktigt vad som utlöste mina depressioner, kanske kommer jag aldrig att kunna lista ut det....

Jag hade också på den tiden gått från att vara knubbig till att bli rent ut sagt fet, på något konstigt vis börjar man söka tröst var man än kan finna den och tror i sin enfald att mat ska få en att må bättre, men det är ju snarare tvärtom. Det blev en ond cirkel som inte ville sakta ner, ju mer man åt ju mer började man avsky sig själv och det man såg i spegeln, man byggde på ryggsäcken av tunga stenar ytterligare och insåg inte riktigt vad man utsatte sig själv för. Man ville bara fly, fly undan sig själv och alla tankar som gnagde innanför skallbenet, vissa dagar var det en outhärdligt gnagande smärtan, man önskade i bland att man kunde ta sin egen hand till hjälp för att gröpa ut sitt eget hjärta, kanske skulle det sluta då?

Likes

Comments

Dom som varit en sån lite udda person kan nog relatera till hur hemskt högstadiet var. Jag måste erkänna att min högstadietid inte var den allra bästa. Glasögon, tandställning och eftersom jag inte längre simmade började jag bli lite av en småknubbis, det är väl som upplagt för att bli måltavla för mobbning eller? Jag tycker att ingen människa förtjänar att bli retad, mobbad för yttre skavanker eller udda personlighetsdrag. Alla människor är olika och det är inget fel med det. Tyvärr så var jag en sån person som blev lite av en måltavla, visst jag fick vara med i det roliga innegänget, men till ett pris enligt mig själv. De flesta i min närhet tyckte nog att det bara var harmlösa skämt och kanske innerst inne inte menade något illa med det, men för mig var det allt annat än harmlöst. Min känsla av att vara lite olycklig började att gå i en spiral ner mot depressioner under min tonårstid. Allt man önskade som tonåring var väl att bli accepterad, omtyckt och kanske få prova på den där första spirande tonårs förälskelsen, det var allt jag önskade i alla fall. Fast det blir inte alltid som man önskar.

Ett minne som etsat sig fast var när jag fyllde år, vi gick i sjunde klass och min bästa vän gjorde en rolig sak, hon hittade en bild från när vi gick sexan och lät en vän rita upp en rolig teckning. Mer för att hon tyckte att det var en söt bild och vi fick oss båda ett gott skratt eftersom jag på bilden hade extremt fula, runda glasögon och såg så där allmänt töntig ut. Jag tyckte det var en rolig present, ända tills en kille i vår parallellklass fick tag i den mindre smickrande bilden, kopierade upp kopior och hängde upp dom över hela skolan till allas beskådan. Mina klasskompisar fick sig ett gott skratt, men jag ville bara försvinna långt därifrån. Som bara en tonåring kan känna blev jag förkrossad, men visade det med ilska, vilket naturligtvis var den reaktion han önskat. När man ser tillbaka på det nu i dag så kanske det inte är en så stor grej, men lägger man i hop tre år av såna "spratt" så blir det inte längre harmlöst eller komiskt, mest bara jobbiga minnen.

När jag började sjunka ner i min depression så började jag tillslut tro att jag nog inte förtjänade att bli förälskad i, jag var inte nog vacker, smart eller populär som de andra flickorna i min ålder var. Tragiska tankar, ja, men ack så verkliga för mig just då. Min fristad på den tiden blev upptäckten att jag inte var alltför pjåkig på att skriva historier. Vi fick en uppgift av vår lärare i svenska att skriva början på en historia och när jag började skriva upptäckte jag att, ja detta var både lätt och roligt. När sen min lärare berömde mig för en utmärkt början så fortsatte jag på min berättelse. Det slutade med att jag skrev i princip varje kväll, instängd på mitt rum. Inne i min bubbla behövde jag inte tänka på problemen jag hade i mitt verkliga liv, smärtan inuti mig var inte lika påtaglig för i min berättelse hade jag all kontroll. Jag fick ta alla beslut, hur personerna såg ut, betedde sig och vad som skulle ske. En kontroll som jag inte hade i mitt eget liv, därför blev skrivandet min tillflyktsort. Det är det än i dag och berättelsen jag började med i åttonde klass skriver jag fortfarande på tillsammans med ytterligare projekt som växt fram genom åren.

Nej, nu säger jag god natt

Likes

Comments