View tracker

Idag ska vara en utav de bästa dagarna i år! För alla som vet så opereras jag idag och att de skulle vara en utav de bästa dagarna kan låta konstigt för många men för de som verkligen känner mig kan nog förstå! Jag fick denna tanke för första gången igår eftermiddag efter ett sms av min älskade Moa. I smset skrev hon ”efter imorgon kommer du förstå att förra gången bara var en engångs händelse”. Så idag ska jag göra en operation (som jag är livrädd för) för att ta mig igenom det förflutna lite lättare! Jag ska bevisa för mig själv och mina nära att jag är stark nog att trotsa min egen rädsla för att komma vidare i livet, jag ska visa för alla som är rädda för att prata med mig pga det som hände sist att jag är en helt vanlig tjej precis som alla andra!

Klockan 15.00 i eftermiddag ska jag opereras, jag vet att jag har alla mina vänners stöd från hemma, jag har också min pojkvän med mig vid min sida denna gång och precis som förra gången min mamma och pappa också! (Jag kan säga att jag sitter och ler just nu tack vare allt stöd).

Detta inlägg kommer att vara ganska kort eftersom jag snart ska åka iväg mot skolan för att skriva matteprov innan operationen (fighter right?)

Jag vill att alla ni som läser detta ska ta åt er av det som komma skall.
Tack för alla de stöttande ord under de sju månader som jag inte har varit hundra! Tack för att ni har orkat stå ut med mina oväntade aggressioner och tårar! Tack för er i skolan som har orkat stå ut med mina brutala skrattattacker och mina klagomål! För utan alla er som har stått ut samt stöttat mig genom detta, utan er hade jag aldrig kunna säga idag att jag ska göra detta till en av de bästa dagarna i mitt liv!

Det finns en sak till som jag vill tacka och det är AIK-Hockey! Utan den terapin som hockey ger mig och utan den glädje som sprider sig i kroppen när jag ser mitt älskade lag spela, utan AIK hade jag aldrig klarat mig igenom skolan med 67 % frånvaro!
Och när vi är på tal om AIK så vill jag tacka min bror, Joakim. Han tog min operation väldigt hårt men han har fortsatt att kämpa på inom jobbet han älskar! Han har funnits här för mig och det ända han behöver göra är att le och vara lycklig, för som lillasyster så är det bästa jag vet att mina syskon mår bra!
Så Joakim, om du läser detta. Tack för allt du gjort! Tack för att du orkat kämpa på, för utan dig hade inget annat fungerat! Du har en så stor del i mitt liv och jag älskar dig av hela mitt hjärta. Även om det är svårt vissa dagar eftersom du inte bor hemma så vet jag att du fortfarande tänker på oss här hemma! Utan dig hade jag inte varit den person jag är idag, jag hade inte varit lika stark! Världens bästa bror idag ska jag kämpa för att vi båda ska få gå vidare i livet!

Då var det dags att säga hejdå för stunden och åka iväg för att skriva matteprov för att sedan göra en lyckas operation!

Tack för allt stöd nu lovar jag att jag ska göra detta till en lyckad operation och en dag till att visa alla att jag är stark som fan!


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag ska vara stark och jag ska orka kämpa! Jag tog en kamp emot livet, och jag vann!
Bara några veckor efter att jag hamnade i respirator så dök någon upp i mitt liv och gav mig en sista putt för att börja bestiga det första berget mot min traumatiska händelse.

Den där dagen på jobbet då han stod där i dörröppningen ut mot trädgården, bara stod där och så började vi prata mest strunt och jag försökte att inte få det att bli stelt, visste jag att han var speciell. Eller senare samma dag, vid tolvslaget, hade han kunnat ta en annan väg till kassan, men valde att gå förbi mig. ”Jag slutar nu” något i den formen mumlade han medan han gick förbi och log på de där sättet bara han kan. I många av mina sömnlösa nätter har denna dag speglat sig tillbaka i minnet, för det var den dagen som jag insåg att livet kan vända!

Livet gav mig en chans till efter allt som har hänt, livet gav mig honom! En kille som får mig att förstå att livet kan vara dåligt ibland men att han alltid torkar mina tårar på kvällen och han gör mig till världens lyckligaste tjej. Livet gav mig en kille som inte är rädd för att vara sig själv, en kille som inte är rädd för att älska en tjej med många problem eller är rädd för att följa med på AIK evenemang som Modoit. Min pojkvän är den kille jag vill dela mitt liv med, någon jag vill bygga en framtid med och någon som jag aldrig tänker släppa taget om!

Trots att han inte var där den där dagen då allt gick fel har han sagt att han vill förstå, vill veta och vill hjälpa mig. När alla andra har backat har han stått starkare än någonsin och tagit min hand. Han har tittat mig i ögonen när jag sagt att allt är bra och frågat igen "vad är det?". Med honom kan jag riva den där "väggen" som jag bygger upp mot andra, för att inte visa för mycket känslor. För honom behöver jag inte alltid vara stark för att han ska stanna kvar, han står där med hans hand i min, när som helst.

Livet är långt ifrån va det en gång var men det är så mycket bättre nu jag har min pojkvän vid min sida! Jag trodde för sex månader sedan att mitt liv skulle vara över, att orken för att kämpa mig igenom detta skulle ta slut. Allt de där, alla de tankar försvann när livet vände och gav mig honom! För första gången på riktigt länge har jag hittat rätt och är inte vilse längre! Jag vet att många säger att det inte går att hitta rätt kärlek vid en ålder av 17 men jag tror absolut att han är den jag skulle kunna bilda en framtid och ett liv med!

August, jag älskar dig och lite till! Ord kommer aldrig att förmå sig att förklara hur mycket du betyder i mitt liv❤️

Likes

Comments

View tracker

Vad är det för fel på mig? För det är just de det måste vara, fel på mig.

Det är inte direkt så att jag har valt detta liv och att jag har valt att bli annorlunda sedan min tid på sjukhus. Det är inte mitt fel att jag inte är normal, men vägen tillbaka blir inte lättare för att alla backar ifrån mig, det blir inte lättare av att bli lämnad utanför. En enkel fråga och allt, då menar jag verkligen allt, blir bättre. För jag känner mig inte bortglömd eller att jag är annorlunda.

Men nu måste det ju vara fel på mig, för jag blir bortglömd. Ingen bryr sig det minsta om hur jag mår, hur jag tar de eller så. Men vad är då fel? För om jag visste, så skulle jag ändra på mig på en gång! Jag skulle göra allt för att bli normal, för att bli medbjuden.

Jag hatar gymnasiet... Jag rent ut kan säga att jag hatar de... Jag har en äkta vän som alltid står vid min sida, trots att jag inte alltid är normal och kanske inte alltid är lätt att ha och göra med. Men annars, jag passar inte in. Jag gjorde men inte längre. Bara för att något fruktansvärt hände så förändrades allt, mitt liv, mina vänner och min hälsa.

Frågor som dyker upp i huvudet så som "vad har jag gjort fel?" Kommer sakta men säkert dra ner mig till ruta ett igen, hur mycket jag än kommer kämpa.

Jag ser hur dom skrattar och små pratar, dom ingår i en gemenskap och tänker nog inte ens tanken på vilka de lämnar utanför...
Inte ens vänner från barnsben bryr sig längre. Men som sagt så måste det vara mitt fel och jag orkar inte med det längre...

Jag önskar att jag kunde vara normal igen...

Likes

Comments

Att bli diagnostiserad med något som detta är inte det allra roligaste.. Men det är nu jag vet att jag kan få professionell hjälp att komma bort från mina mardrömmar och kanske komma ett steg närmre mitt normala jag! Hjälpen som mina vänner ger mig, det stödet jag får och alla de fina ord som dagligen syns på min skärm kan inte ord förklara hur mycket det betyder!

Visst så är jag rädd, rädd över vad det är som händer i min kropp, hur jag kan se människor från mina drömmar som inte finns. Visst finns det dagar då jag bara bryter ihop, ryter ifrån eller bara är tyst. Alla dom här dagarna är dagar närmre mitt normala liv, nej dagar närmre mitt nya normala liv. Ingenting kommer att bli som det en gång var, jag kommer aldrig att komma ifrån det som har hänt. Jag måste lära mig att leva med att jag har överlevt.

Jag minns hur rädd jag var den där helgen då mitt liv hängde i en skör tråd.... Jag hörde läkarna prata och jag gjorde mig redo för att dö. Även när jag vaknat ur respiratorn så förberedde jag mig för att allting kunde vända tillbaka lika snabbt igen. Jag slutade aldrig vara rädd, än idag är jag rädd, rädd för att träna och leva ett normalt liv för att jag inte vet hur det kommer påverka min kropp.

Mitt liv är en enda balansgång. Stress är ett utav mina fel steg på min balansgång, när jag utsätts för stress och press så vill jag inte mer. Jag vill bara lägga mig och gråta till gråten tar slut. Ligga i ett alldeles för mörkt rum och bara låta allt komma ur mig. Min balansgång är tunnare vissa dagar och tjockare andra. O vad sätt så går jag sakta men säkert framåt, ibland ett steg bak för att finna balansen igen men absolut aldrig så att jag faller.

Mina betyg går också på en balansgång just nu... Eftersom jag inte klarar av stress och inlämningstiderna är pressade till max så är detta ett problem som inte riktigt går att få ihop. Det är som det står i matteboken "finns ej reell lösning" på problemet. Det finns alltså ingen lösning som gör att denna ekvation går ihop. Men däremot kan jag prioritera och ja det är det jag nu ska fokusera på. Vad är viktigast för mig att få klart för att inte få F? Frågan är bara vad som händer med de andra ämnena? Får jag F där istället?

Smärtan i ryggen ökar mer och mer för varje dag. Ingen bra kombination när man vill sluta med att ta värktabletter eftersom jag har haft ont i njurarna osv.. Värken är inte dödlig i sig men den dödar min energi och min styrka att fortsätta kämpa. Smärtan går inte att beskriva, jag vet bara att de gör ont, för jävligt ont. Det gör ont att gråta eftersom jag känner mig svag. Jag känner mig helt slut, utmattad utan att ha gjort någonting. Mitt liv nu och då är som svart och vitt.. Det är inte mycket som är sig likt och det har varit en jobbig omställning.

"The worst day since yesterday" ja, precis så är de ja känner just nu. Jag har tappat de mesta hopp och den mesta styrkan som jag har haft. Men jag vet ändå att den kommer att komma tillbaka, och sedan försvinna igen.

Ja, planen var att min semester skulle få mig att må bättre, bli starkare och få mer hopp om en ljusare framtid. Precis det var min plan. 12/5, i tisdags skar jag upp foten och fick sy sju stygn. Resterande tid på min semester spenderas med, smärta, begränsningar och tabletter. Alltså gick min plan inte direkt som planerat. Jag har gått flera steg bakåt på min balansgång och just nu står allt bara stilla.

"What doesn't kill you makes you stronger" om inte bara smärtan hinner ikapp min styrka..

Likes

Comments

Jag har alltid varit lite mörkrädd under min uppväxt, men mörkret jag är rädd för idag har inget att göra med att det just är mörkt.
Jag ligger vaken om nätterna och tankarna flyger tillbaka till tiden från sjukhuset, bilder spelar sig i huvudet, jag får svårare att andas men värst av allt, jag kan inte röra mig. Det gör ont men jag ligger stilla, helt stilla. Stirrar upp i taket för en bra stund och bara gråter, det gör så ont i själen. Jag är förstörd inifrån och ut. Mörkret kommer inifrån, det tränger sig ut bit för bit och oftast när det är natt.
Pulsen ökar, hjärtat slår och andningen blir snabbare men det finns ingen lösning. Jag ligger rädd, ensam och tom, alldeles tom.

Jag får flashbacks om hur svag jag var på sjukhuset och hur mörkt det var trots de vita ljusa korridorerna. Det mörka inom mig började gro och det bara växer och växer. Jag har en kamp om mitt eget mörker, en kamp om att aldrig ge upp och om att faktiskt inse att det är ljust någonstans.

Ibland brukar jag tända en lampa mitt i natten för att jag ändå känner att jag kan se ljuset men att det ändå är lika mörkt. Jag brukar även fokusera på musiken som alltid spelas i mina öron. En natt utan musik är katastrof, musiken är den som får mig att lyckas somna efter ett tag och som låter mig slappna av för en stund.

Jag har länge försökt tränga ut mörkret inom mig men jag är för rädd för att släppa ut det. Kanske blir allt mer åt det normala eller så blir allting ännu värre och mitt liv faller samman totalt..

Borde jag vara rädd för de som finns inom mig eller borde jag bara låta allt komma ut och bara kunna gå vidare sen? Kommer det ta för lång tid? Kommer jag må bättre efter Barcelona? Finns det en möjlighet att spola tillbaka tiden och börja prata om hur jag mår om detta mycket tidigare?

Frågor är en liten del av allt mörker. Frågorna har oftast inte ett svar, är oftast alldeles för mäktiga för att orka sig på att fundera igenom. Jag kan inte fråga någon i min närhet och få ett svar, tyvärr..

Återigen tänder jag lampan om natten i hopp om att min kropp ska luras av ljuset.. Jag höjer musiken till det högsta och bara gråter ut för en sekund. Allting känns så mycket bättre sen, konstigt nog.

Likes

Comments

Idag är dagen här. Dagen när jag ska röntga lungorna efter sex veckors väntetid. Idag är även dagen där allt ska gå bra! Jag har bara bestämt att detta ska bli en dag där allt ska gå rätt! Ingen motgång kan sänka mig idag! För idag kämpar jag på för två!

Trots att jag idag är starkare än vad jag någonsin varit så måste jag bli hundra procent frisk snart! "If I ever leave this world alive" precis så känner jag just nu! Till skillnad från igår så känner jag idag att jag kan lämna denna "värld" levande! Världen i fråga är det som hänt. Jag känner på mig att det sakta men säkert är påväg att bli bra igen! Men sedan om det är solens energi som styrker mig i vardagen eller om det faktiskt är så att jag snart kan stå på egna ben?

Visst har jag fortfarande smärtan i ryggen kvar. Smärtan om att jag tagit ut mig för mycket. Sure jag var ute och cyklade igår, inte lugnt utan med fart och styrka, för att jag vet att jag ska tillbaka till mitt normala jag igen! Jag är inte svag längre! Jag har egentligen aldrig varit svag men jag har känt mig svag.

Just nu sitter jag på tåget mot ks och lungröntgen. Jag är rädd och orolig men ändå lättad, lättad över att jag äntligen kan få beskedet om att mina lungor ser så pass bra ut att jag kan få börja träna igen! Träningen var en del utav mig som slets ifrån mig när jag blev sjuk. Eller ja, det slets ifrån mig sakta men säkert redan ifrån augusti.

Men stödet jag fått genom denna händelse är helt sjukt! Jag har kommit närmre så många som jag aldrig trodde att jag kunde lära känna på de sättet! Jag har dagligen fått höra "du är så sjukt jävla stark Sara!" Men jag har aldrig sett mig själv som den starka förens nån vecka tillbaka när jag insåg att jag faktiskt kunde vara ute och gå utan att stanna upp och hyperventilera för att få luft.

Jag vet att mitt liv går i en enda bergochdalbana och att jag just nu är påväg mot toppen men att jag lika gärna imorgon kan vara på botten igen.. Jobbigast med det är ju att skolan påverkas rätt mycket av de..

Men jag struntar i plugget för jag måste må bättre! Det är ingen idé att kämpa i skolan om jag ändå inte mår bra psykiskt...

Likes

Comments

​Jag har många gånger under min tid här på joden fått höra att jag har haft lite för mycket fett, vägt lite för mycket eller att min kropp inte är ideal.

Till er människor har jag två ord "Fuck you" vem har givit er rätten att döma min kropp? Vem har givit er rätten att trycka ner mig med era åsikter? Vem är det som har uppfunnit detta ideal? 

Dessa frågor kan jag verkligen inte svara på men jag vet att dagligen blir tjejer och killar mobbade för sin vikt, sin klädsel eller vad som helst. Detta är sorgligt, det är sjukt att ingen sätter stopp för detta! Jag tog åt mig av alla dessa kommentarer för 4 år sedan men idag är jag smart nog att inse att det inte har någon som helst betydelse! Varför skulle jag bry mig om vad andra tycker om att jag kanske har lite för mycket fett på kroppen? Hellre det än att jag ska gå hungrig och göra andra nöjda! Fast de skulle ju aldrig riktigt bli nöjda för efter att jag har gått ner i vikt så är det väl att jag är för smal, eller mina små fötter det är fel på. Det är ju inte direkt konstigt att människor är förvirrade i dagens samhälle! Alla har olika åsikter (vilket är helt okej) men hur ska en person kunna lyssna på alla dessa och ändra sig enligt dom? 

Dagens samhälle är kaos! Vänder du dig till människorna så är det kaos, media är kaos och sammanhållningen är kaos. Jag har länge velat skriva hur fel jag tycker det är med att trycka ner andra så att man får mer självkänsla till sig själv men jag har avstått eftersom jag varit rädd att folk inte ska hålla med mig och återigen börja kommentera vad som är "fel" med mig. Har du inte tillräckligt bra betyg är det "fel", har du inte senaste modet är det "fel" och om du inte har koll på senaste låtarna så är det också "fel" du "blir efter". 

Det är din kropp och det är på dina villkor! Ingen ska kunna tala om för dig vad du behöver ändra på och vad som är "fel" med din kropp! Alla är fina precis som dom är! Jag har en otroligt smart vän som sa detta till mig "Jag tvivlar på att dessa personer varit riktigt friska o huvudet som sagt såna saker" "de som dom säger stämmer inte". Såna ord är det som borde vandra med vindarna runt emellan människor istället för de negativa kommentarerna! Varför inte börja någons dag med att ge en komplimang? Jag lovar dig världen skulle vara en så mycket bättre plats om alla bara var lite extra trevliga då och då! Hur skulle du reagera om någon helt plötsligt skulle komma fram och ge dig en komplimang om din klädsel som ett exempel. Jag tror de flesta skulle bli förvånade men glada! 

Försök att tänka innan du gör, säger eller tycker! Men också, tänk till innan du tar åt dig! Låt inte idioten vinna, ändra inte på dig för att någon säger så! Tvärt om! Stå upp för dig själv och ät det där godiset med stolthet, bär dom kläder du vill med stolthet och le mot att någon vill ändra på dig för att dom ser dig som ett hot! 

Gör som jag, gå med huvudet högt, med säkra steg och le! Ge aldrig någonsin upp, hur tufft livet än är så är det inte värt det! hitta istället människor i ditt liv som du kan fightas tillsammans med, vänner som aldrig viker ifrån din sida. Det finns få människor på denna jord som är så underbara som mina vänner är, som min familj är och som jag inte uppskattar tillräckligt men mina ord räcker inte till. 

Likes

Comments

Natur? Varför valde jag natur? ​hade jag vetat vad som skulle hända med mig under det senaste året hade jag aldrig någonsin valt natur. För att plugga just nu är en ekvation som inte riktigt går ihop med den energin och den motivationen jag har. Många lärare förstår nog inte heller hur jag mår efter detta. Visst är det många som stöttar mig genom detta av lärarna men tyvärr är inte det nog..

Posttraumatisk stress syndrom​, livet efter ett trauma. Det låter kanske konstigt men det är troligtvis detta jag har fått efter att jag varit på central vårdsintensivavdelningen. Alla mardrömmar, alla hallucinationer och all ångest som trycker inom mig. Det är vad som kommer slita mig isär om jag inte blir bättre snart. 

Stress? Ja det är precis vad som händer i min kropp när jag tänker på skolan och alla sömnlösa nätter. När jag är stressad så stänger jag av istället för att försöka bearbeta uppgifterna i skolan som ett exempel. Jag stänger av och låtsas som om allt är bra istället, men detta leder bara till mer stress i framtiden. Om 15 dagar ska jag vara klar med alla uppgifter i skolan, för om 15 dagar sitter jag på ett plan mot paradiset! Många säger att det är dumt eftersom jag har den frånvaron jag har men vad gör det om hundra år om jag inte ens mår tillräckligt psykiskt bra så jag orkar gå i skolan? Spelar verkligen en inlämningsuppgift så stor roll? Är den viktigare än min hälsa? Viktigare än att jag faktiskt orkar gå kvar med de klasskamrater jag har idag och inte går om med 99orna? Nej, jag är trött på att låtsas som om allt är bra, som om jag ligger i fas i skolan! Jag har säkert TIO uppgifter som jag ligger efter i men vad gör det? Seriöst? Jag behöver ett E för att känna att jag faktiskt tog mig igenom natur trots att jag varit hemma, sjukskriven, på sjukhus och varit sjuk 50% av terminen. Jag vill stolt kunna säga "jag tog mig igenom natur" men med tanke på vad som hänt så kommer jag aldrig att orka om inte folk börjar inse vad som är det viktiga just nu. 

För att inte sluta prata om vad som ger en ångest i skolan så titta bara på betygssystemet...  Suck, du kan få A A A A men sedan haft en dålig dag, varit sjukskriven som i mitt fall och få ett F. Alltså A A A A F blir bara E. Det är nu jag är glad över att jag har tagit det lugnt dessa terminer, att jag inte har stressat över att få A i allt! Det hade ändå inte lönat sig eftersom jag nu efter sjukskrivningen inte orkar mer än knappast E. 

Jag har ont i magen när jag går till skolan för allt som väntar, redovisningar, prov och inlämningar. Hade jag inte haft mina vänner i skolan hade jag nog aldrig pallat gå dit, för varför gå till ett ställe som får dig att må sämre än något annat? Varför kämpa sig igenom uppgifter efter uppgifter bara för att få högre än E när det ändå får mig att må dåligt? Svaret vet jag inte och det är just för att jag inte gör uppgifterna, jag kämpar inte utan jag ger upp! Det låter idiotiskt men jag har förstått hur jag fungerar, jag stänger av när det är för mycket, för stressigt eller för jobbigt.

Så igen, varför valde jag natur? Sämsta valet någonsin säger jag bara.. Ända sedan jag började bli sjuk har jag glidit ifrån klassen rätt brutalt mycket. Visst jag har mina närmsta men det är inte alls som det en gång var i vår klass. 

Det kanske var ett dumt val men jag ska för en gångs skull inte ge upp bara för att det är för mycket! jag ska ta mig igenom två år till i denna linje och jag bryr mig ärligt inte om mina betyg, bara jag får E så är det okej!

Ge aldrig upp, låt inte era nära ge upp! fightas tillsammans så lovar jag dig/er att allting blir så mycket lättare!

Likes

Comments

Vi alla har olika saker här i livet som ger oss energi.
För mig är det sommarn, värmen och solen som är den främsta energikällan i mitt liv. Men när vintern närmar sig och det är grått och kallt, ger inte jag upp utan jag hittar stöd i annat som ger mig energi.

Jag är så lycklig över att hockeyn säsong drar sig över de mörka, kalla dagarna! För när jag står på hovet är det som om hela jag fylls av en energi boost! Jag får chansen att skriva av mig allt det negativa som jag oftast bär på, för att få plats med mer energi! AIK-familjen ger en alltid ett leende på läpparna! Man delar glädje och sorg med dessa människor under hela säsongen. Det är det som är så himla bra med att solen kompenserar över hockey uppehållet!

Men när det inte är sol eller ingen match på hovet, ja då går jag ut till mina kaniner för att dom har varit en så stor del i mitt liv! Jag kan gå ut och bara sitta och titta. Dom säger så mycket utan att kunna prata, jag får en varm känsla inom mig.

Att hitta sina största egergikällor är inte svårt, hitta bara något som du brinner för, något som du kanske gillar att göra!

Något jag gillar att göra så är det att stå i köket, laga mat, hitta nya speciella recept! När jag står i köket så lämnar jag alla känslor och utrycker det positiva jag känner i maten!

Energi är en sak vi behöver i livet men det kommer och går. Det är då det är bra att vara två. Att dela energi kan göras på många sätt, delas genom glädje, genom att hjälpa någon eller genom att bara le mot någon!

När min energi är slut så får jag oftast feber, jag börjar gråta eller så går jag och lägger mig! Febern är kroppens sätt att säga att jag borde ta det lugnare. När jag gråter så ser jag det som att det finns energi kvar att resa sig upp igen! Men när jag går och lägger mig så hoppas jag på att jag, precis som vanliga människor, kunna sova för att ladda batterierna. Men jag sover inte på nätterna, jag vaknar flertal gånger. Jag drömmer om döden och det skrämmer mig.

Jag är egentligen inte rädd för döden för som jag ser de så kommer den när jag är redo för det. Jag kanske inte har gjort saker för att förändra jorden under mina år på jorden men jag har hjälpt människor så gott jag kan! Jag har försökt att sträcka ut en hjälpande hand för dom som behöver det. Men tyvärr så räcker jag ibland inte till.. Det jag pratar om kommer jag bara nämna kort för det är för tungt för att skriva om. 2010 20/8 tog en kompis till mig livet av sig via Skype. Jag vägrade att prata om det, för jag skyllde på mig själv för allt detta! Idag lever jag varje dag för att hjälpa människor i tid så att det inte ska gå som det gick för Sofie.

Idag vet jag att det inte var mitt fel, jag hade inte heller kunnat rädda henne för jag visste inte om allting i hennes liv.

I mitt jobb på Ica träffar jag människor som jag pratar med för nån minut men jag tror ingen förstår hur mycket energi jag får av att möta en trevlig kund! När en dag på nio timmar börjar leda mot sitt slut kan jag ärligt säga att den positiva inställningen börjar ta slut den med. Det är då de positiva kunderna kommer och vänder på allt så att man orkar den där sista timmen!

Energi är något som vi alla behöver som sagt! Hjälp andra hitta energin till det där lilla extra!

Likes

Comments

Jag skriver inte alla dessa inlägg om hur fel min operation gick för att skrämma eller oroa andra som kanske i framtiden ska göra samma operation. Utan jag skriver om detta för att meddela att saker som detta kan hända!
Så att man vet hur man ska agera och reagera.
Kom ihåg att chansen på att få en blödning efter operationen är på mindre 5% alltså skulle 3-4 personer få blödning av 100 rent statistiskt.
Men att det sedan ska gå så dåligt (men ändå bra) som det gick för mig ja den procenten kanske är 0.000001.
För det jag har varit med om har ingen läkare som jag pratat om varit med om förut!

Innan jag var på CIVA idag så kände jag ett obehag av att tänka på den perioden i mitt liv.
Det gjorde nästan ont att tänka på det.
Jag vet att jag får en skum känsla i ryggen när jag pratar om sjukhus, betungande saker, precis innan jag blir sjuk men också om jag anstränger mig nu efter operationen.
Men jag ser inte länge detta som något negativt för min känsla i ryggen är mitt varningstecken på att jag gått över gränsen.

Jag minns även hur jag flertal gånger frågade när jag fick åka hem. För det var mitt hem som jag trodde skulle göra mig starkare!

Men nu låg ju jag på sjukhuset i tre dagar efter att jag vaknat från respiratorn. Under dessa tre dagar så läste jag mycket sms och inlägg samt kommentarer på Facebook. Dessa inlägg och kommentarer var riktigt jobbiga att läsa när andra satt i samma rum, för jag ville inte gråta framför min familj eftersom jag trodde att man var svag när man grät. Idag vet jag mycket väl om att jag inte alls är svagare för att jag gråter!

Något som jag också tyckte var riktigt jobbigt det var när vänner sa att dom ville komma in och hälsa på. Jag var liksom inte redo för att vara den här sociala, framåtriktade person som jag vanligtvis är.

Men nu har jag varit på CIVA för andra gången i mitt liv.

Det första jag tänkte på när jag satt och pratade med läkare och sjukgymnast var att det var äntligen någon som kunde sätta ord på mina känslor, det var äntligen någon som förstod vad det var som jag gick igenom. Inte för att dom själva gjort det men för att dom just jobbar med att kunna besvara mina frågor.

Det andra jag tänkte på var att jag var så glad över det stöd jag fick! Både från alla mina syskon, mina föräldrar men också mitt armband som jag alltid bär med mig!! Jag fick stöd från mina läkare, och ja jag gillar att kalla de för mina läkare.

När jag var hos sjukgymnasten så ville hon göra ett gångtest. Jag kände genast en känsla av panik... Tänk om jag inte skulle orka? Tänk om mina värden skulle vara dåliga? Men allting gick så himla bra! Över alla förväntningar som jag någonsin kunde tänka mig!

Saturationsvärdet (kroppens syresättningsvärde) låg på 99% men var även uppe på 100%! Där kom mitt tecken som jag trodde skulle komma nästa vecka genom lungröntgen, mina lungor har återhämtat sig!

Efter gångtestet gjorde jag en andningsövning. Det gav mig verkligen hopp om en ljusare framtid! Äntligen kunde jag klara en övning som krävde att mina lungor ansträngde sig!

Det jobbigaste med denna dag var att jag fick verkligen bita ihop för att inte börja gråta. Det var så jobbigt att höra från läkare om vad som har hänt. Det var jobbigt att inte veta vad jag kände när jag såg vad för maskiner som höll mig vid liv.

Nu vill jag bara kunna sova om nätterna! I hopp om att ett nytt täcke och ny bäddad säng ska kunna ge mig några timmar extra sömn!


Likes

Comments