Detta är en text från min biologiska mamma, hon skrev detta till en damtidning för ett antal år sedan. Idag får ni läsa hennes version, sedan kommer ni att få läsa min version.


Elisabet läser ofta om hur barn far illa i fosterfamiljer och därför vill hon berätta om hur mycket hennes stödfamilj betytt för både henne och hennes barn.
- Utan dem hade mitt barn mått uselt. Jag har alltid kunna ge henne kärlek, jag har ÖST kärlek över henne, säger hon och demonstrerar med stora armrörelser hur kärleken vällt över dottern i stora vågor.
- Men trygghet, där har jag brustit. Det har jag inte kunde jag inte ge henne, säger hon lite mer allvarligt, för hon är mycket medveten om att trygghet är en av de saker som föräldrar förväntas ge sina barn.
Samtidigt vill hon poängtera att hon på sitt eget sätt sett till att dottern fått en trygg barndom - genom att inse att hon inte själv kunde förmedla det, tog hon hjälp av de som kunde. Det är också ett sätt att ge trygghet, menar hon.

- Jag var så ung när jag fick barn och det enda jag hade i huvudet var kompisar och festande. Nu, när jag ser tillbaka, inser jag att jag förmodligen var alkoholist redan då.

När Elisabet insåg att hon var gravid - var hon i 30e veckan!
- Ja, att vara gravid nio långa månader, det har jag missat! Min kropp reagerar nästan inte alls på graviditeter, två kilo var allt jag gick upp. Det gick bara några veckor innan kompisarna hörde av sig och undrade om hon inte skulle med ut. Det var ett lockande förslag och hon hängde gärna med. Precis som helgen efter, och helgen därpå…
Vid den tiden festade Elisabet mycket. Det var party varje helg och ibland även någon av veckodagarna.
- Så fort jag fick veta att jag var gravid la jag av med både sprit och cigaretter och det var inga problem. Men när Sara var född, kom all längtan till utelivet tillbaka.

Elisabet insåg att hon var 21 år gammal och mamma - men hon var inte alls redo för familjeliv, det var kompisar och dans som lockade. Och alkohol…
- Jag har aldrig hållit på med narkotika. Det var sprit, öl och vin som gällde - men det har å andra sidan varit ganska mycket av det.
Att sköta arbetet var aldrig några problem, det var värre med barnen. Hur skulle det gå för Sara?
- Så mötte jag Lotta, vi satt och fikade och hon gullade så mycket med Sara att jag slängde ur mig att hon kanske kunde vara stödfamilj åt mig när det gällde Sara.
Frågan var spontan men Lotta tog den på allvar. Kanske kunde Sara bli det sladdbarn Lotta själv aldrig haft tid att skaffa! Hon snackade med sin familj och de tyckte det var en bra idé. Så vi kontaktade socialen, och det var inga problem där. Så hade jag plötsligt en underbar, trygg, stabil familj till mitt barn!

Elisabet kunde ostört fortsätta sin resa ner i alkoholmissbruket. Hon drack aldrig när dottern var hos henne, men å andra sidan var de allt oftare hos sina stödfamiljer.

- Det var lätt att locka med mig på festande, jag bara ringde Lotta och de ställde alltid upp och tog barnen. Perioderna hos stödfamiljen blev längre och längre och till slut bodde Sara så gott som hos dem.
Idag kan Elisabet tänka på för sig själv att socialen kanske alltför lätt gick med på hennes önskemål om stödfamiljer, det innebar ju att hon hade enklare att ta till spriten.
- Eller kanske var det bäst, myndigheterna insåg förmodligen att jag inte var kapabel att ge mitt barn den uppväxt min stödfamilj kunde. Utan Lotta och hennes familj hade förmodligen Sara tagits ifrån mig och placerats i andra fosterhem och DET är en skrämmande tanke, säger hon och ryser.
Även Elisabet själv togs om hand av stödfamiljerna.
- Oh ja, de har verkligen hjälpt mig. Det kunde vara så att Sara sa till sin stödmamma att jag verkade deppig, så ringde hon till den som presenterat oss för varandra och så kom de hit båda två.

Elisabet har också, precis som hennes barn, fått en helt ny familj. Stödfamiljens barn blev hennes barns syskon och stödföräldrarnas syskon och far- och morföräldrar har gett Sara dubbel uppsättning släktingar.
- Det bästa är att de tagit in mig också i sina familjer och vi firar födelsedagar ihop och även julafton firar vi tillsammans.
Även om Elisabet gjort det bästa av situationen har hon många gånger drabbats av ånger, självförakt, depressioner, känsla av misslyckande - och allt som oftast dränkte hon sådana känslor med mer alkohol och fler fester - som gav henne mer dåligt samvete, mer självanklagelser.…

- När det var som svartast bad jag stödfamiljen att adoptera mitt barn - de var mer värdiga föräldrar än jag. Men de vägrade. Jag var Saras mamma och det skulle jag förbli! De fanns där för att hjälpa mig och för att stötta Sara - men hennes mamma, det var jag! Däremot blev de fosterfamilj.
Samtidigt tröstade Elisabet sig med att även om hon led, så hade dottern det bra. Hon hade en lugn hemmiljö, trygghet, kärlek och dessutom en ekonomisk vardag som aldrig Elisabet kunnat ge dem.
- När jag längtade efter att hon skulle bo hos mig så tittade jag mig omkring och tänkte - vad kan jag ge henne här? Så även om min längtan att ta hem henne var stark många gånger, så hejdade jag mig. Jag måste ju tänka på vad som var bäst för Sara.
Var det verkligen Saras bästa att bo hos sin mamma? Även om det var tufft att ta till sig tanken att de hade det bättre någon annanstans, så tvingade hon sig att svälja sin stolthet och skjuta tillbaka sina egna egoistiska önskemål.

- Dessutom har hon haft mig hela tiden, jag har också deltagit i hennes vardag även om hon inte bott hos mig. Men vi bor alla i samma förort, det är enkelt att titta in hos varandra. Och hon har alltid vetat att det är jag som är mamma, även om hon kallar sina fosterföräldrar för mamma och pappa också. Men det bekymrar inte henne att ha två mammor, det är så självklart för Sara!
Hon berättar att hon hörde en kompis fråga Sara varför hon inte bodde hos sin mamma och hur hennes dotter då helt självklart gav förklaringen att eftersom hennes mamma tyckte så mycket om öl och vin när de var små så var det bättre att de bodde någon annanstans.
Omgivningen, däremot, har haft många åsikter. Hon har fått vänja sig vid fnysningar, att människor visat henne fingret och kommentarer om att hon är en dålig mor­.
- Då blir jag riktigt arg, vad har folk för rätt att säga så? Men många tror att socialen tagit dottern, de vet ju inte att jag själv valt att ha det så här för att det är bäst för henne.


Sedan sju år tillbaka ser Elisabets liv helt annorlunda ut.
- Då träffade jag Jhonny och bröt med mina gamla kompisar och mitt partyliv och plötsligt var det hur lätt som helst att avstå alkohol.
Trots Elisabets nykterhet fortsatte Sara att bo hos sina fosterföräldrar.
- Ja, det är ju där hon är uppvuxen, jag skulle aldrig drömma om att slita upp henne ut ur hennes trygghet bara för att det plötsligt passade mig!
Sara är myndig nu och har ett varmt förhållande till sin mamma - och till sina fosterföräldrar. Hon är en trygg och välartad ungdom på väg ut i vuxenvärlden.
Elisabet hyllar stöd- och fosterfamiljer som verkligen ser till barnens bästa.
- Jag är så tacksam för Lottas familj. Tack vare dem har mitt barn haft så fin barndom. Och utan dem - ja, då hade jag inte haft den kontakt med Sara som jag har idag!


Det här är alltså mammas syn på det hela.. känns som en bra start, nu kan jag sen berätta min historia på hur det varit att bli "bortvald" att någon prioriterat alkohol och festande istället för sitt barn.

Likes

Comments