Nouw har nu skapat tävlingen #nouw30daychallenge där dem utmanar sina bloggare att skriva ett blogginlägg om dagen i 30 dagar med sin egen nisch.

Detta är verkligen inspirerande och jag ser fram emot att mina följare ska få ta del av min vardag, det kommer vara väldigt lärorikt!

Ni kan läsa mer om tävlingen på nouw.com/nouw30daychallenge

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Väl hemma från sjukhuset började en fruktansvärd tid som skulle innebära mycket tårar och kämpande.

Tänk er själva att ni har varit väldigt aktiva i er vardag till att inte ens kunna resa er från sängen själv. Det var väldigt mentalt jobbigt för man vet ju hur man ska göra men kroppen säger ifrån att det gör ont.
Bara att ta sig till toaletten kunde ta 20min beroende på hur ont jag hade. Vi fixade om den ena toaletten så den var handikappanpassad för jag hoppade ju fram på ett betastöd (en ställning på 4 ben) och väl inne skulle jag snurra runt och sen få hjälp att lägga benet på en pall. Sen samma procedur när jag skulle tillbaka till sängen. Det var en stor omställning för min familj också, det har varit väldigt svårt för dem att se mig så ledsen och uppgiven och med den smärtan jag hade.

En dag skulle pappa hjälpa mig till toaletten men sen gick han in i vardagsrummet och hörde inte när jag skrek efter hjälp för att komma ut och jag hade ju ingen telefon med mig så där satt jag och väntade en stund med foten uppe på en pall och betastödet för långt bort, det är något vi kan skratta åt nu i efterhand. Jag lämnade inte huset på 3 månader förutom sjukhusbesök och små promenader i rullstol, den tiden gick fruktansvärt långsamt. Jag kunde inte göra någonting utan hjälp vilket ledde till att man fick planera mycket.
Jag hade gips från höften till ankeln i två veckor sen fick jag en ortos som först var låst så jag inte kunde böja alls sen låste dem upp den mer och mer med några veckors intervall. Det gjorde så ont...

Jag fick börja gå till en sjukgymnast, efter mycket slit och tårar fick jag lov att börja belasta 50% på benet med kryckor till hjälp. Då kom den stora käftsmällen, jag kunde inte gå, hjärnan visste hur jag skulle göra men kroppen lyssnade inte. Jag kunde inte gå längre så jag fick ägna all min tid till att lära mig gå igen. Det tog ett tag men med mycket träning började allt sakta men säkert falla på plats. Böjningen fungerade inte heller som den skulle så min sjukgymnast fick knäcka loss brosket utan att jag visste, det var riktigt obehagligt och hon förvarnade inte mig just för att jag inte skulle spänna mig, jag skrek rakt ut och grät för det kändes som jag bröt benet igen. Det var där jag insåg att rehabträningen är enormt viktig och det blev motivationen till att fortsätta träna och kämpa. Jag fick då kontakt med min osteopat Niklas och Johanna som är fystränare. Dessa två personerna har stöttat och hjälpt mig till där jag är idag och utan dem, min familj och pojkvän hade det aldrig gått.

För att göra en lång historia kort så var det många bakslag på vägen genom rehabiliteringen men med varje litet framsteg som jag fick blev allting mycket lättare. Efter 8 månader satt jag äntligen upp i sadeln igen, gladare än nånsin även om den biten när jag väl började rida igen har varit väldigt tuff och mentalt jobbig är jag ett steg närmre känslan jag hade innan skadan.

Likes

Comments

Idag är det 2 år sen jag råkade ut för den fruktansvärda olyckan.

För er som inte vet så skulle jag rida ett vanligt pass i ridhuset på en av mina hästar. Jag satt och travade fram när han helt plötsligt blev rädd för något på läktaren och snurrade runt. Han var absolut inte dum utan blev skrämd. Jag flög då av och kände direkt att något var fel i benet. För dem som såg det så såg det inte så farligt ut men jag fastnade i stigbygeln en stund och vred av mitt ben innan jag kom loss.

När pappa kom in i ridhuset och skulle fånga hästen sa jag bara ring en ambulans, inget annat sen låg jag helt tyst och försökte bara andas för det gjorde så fruktansvärt ont.


Väl när ambulansen kom bad dem mig gå till båren på mitt brutna ben för dem trodde ”bara” att det var korsbandet som var av vilket visade sig sen vara mycket värre än just bara korsbandet. På sjukhuset tog det väldigt lång tid tills jag fick morfin och dem tömde mitt knä på vätska för det svullnade så mycket. Olyckligtvis gick brandlarmet på sjukhuset konstant från ca 13:00 till 21:00 så man var ju helt slut i huvudet av det ljudet samtidigt som vi låg i korridorer i sängarna för det var så mycket folk och ingen hade tid att hjälpa en. Det konstaterades genom röntgen att jag hade brutit skenbenet, mitt korsband hade gått av och min knäled hade flyttat sig så jag skulle opereras dagen efter. Jag fick då dela rum med en gammal tant som sjöng konstant hela natten och rabblade tyska alfabetet om och om igen hela natten..... Varken jag eller mamma fick mycket sömn kan jag säga.


Operationen gick bra och jag stannade kvar på sjukhuset i fem dagar vilket var hemskt, maten var äcklig, vissa i personalen hade vaknat på fel sida vissa dagar, min pojkvän fick trycka på den röda alarmknappen efter att vi i 45min hade tryckt på den andra vanliga för jag behövde gå på toa och kunde inte ta mig upp ur sängen själv men då fick dem verkligen fart och kom direkt och vid den tiden var det ju panik till toaletten. Jag kan inte svälja tabletter utan måste få flytande eller krossat i t ex: kräm vilket stod i min journal men en natt när jag hade fruktansvärt ont bad mamma om smärtlindring till mig och in kommer det en ”bitchig” sköterska och ger mig tabletter och går igen, vi ber om att få dem krossade och tillbaka kommer hon med dem i två bitar. Vi ber snällt igen om att få dem krossade och hon kommer igen med dem i tre bitar. Vid detta laget grät jag av smärta. Mamma går då ut och ber om kräm så vi kan göra det själv och där sitter hon och tittar på tv... Det var ingen glad mamma som kom tillbaka och dagen efter fick jag komma hem. Det var såklart också väldigt många trevliga och hjälpsamma sköterskor. Var överlycklig när jag väl fick komma hem men det försvann snabbt med tanke på vilken resa jag hade framför mig med rehab och smärta.


Nästa inlägg kommer imorgon med min rehab och vägen tillbaka till vardagen.


Likes

Comments


Nedan länkar jag mina favoritkuddar för tillfället. Jag och Erik köpte den i mitten i Falsterbo i år och vi älskar den. Kudden passar perfekt i vår soffa men i framtiden hade vi velat komplettera med dem andra två kuddarna också.

1 här / 2 här / 3 här

Likes

Comments

Nu har jag gjort klart min första byrå med hjälp av Erik. Den var trasig och saknade beslag men med en uppfräschning genom målning och nya beslag blev den riktigt läcker.
Vi blev väldigt nöjda och är riktigt taggade på att fräscha upp nya objekt. Det är väldigt roligt och passar mig perfekt för jag gillar att vara kreativ och vill se tydliga resultat.

Nedan är före & efter bilder.

Likes

Comments


Jag visste inte att Chiquelle hade inredning på sin hemsida, men dem hade verkligen så mycket fina saker. Detta är den stilen vi gillar så absolut någonting jag kommer beställa hem till oss i framtiden. Hade jag fått bestämma skulle jag vilja byta ut lite inredning hemma varje månad men då skulle nog Erik bli lite lätt stressad och irriterad på mig. Det är så roligt att kolla runt och få inspiration och idéer om hur man själv kan inreda sitt eget hem.


Länkar mina favoriter nedan.

1 här / 2 här / 3 här

4 här / 5 här / 6 här

Likes

Comments

Det har inte varit en enkel väg att få till rätt färg för att kunna måla möblerna. Det var faktiskt en kund som gav mig idén och även hon som hjälpte mig att måla den första möbeln.

Jag skulle då börja blanda färgen själv som gick rätt åt skogen i början. Jag tyckte jag följde receptet men tydligen inte på rätt sätt. Det började med att jag blandade med för varmt vatten så när jag skakade det i en glasburk sprack hela vilket resulterade att färg fyllde hela köket.... Mamma som är pedanternas pedant var ju inte jätte glad på mig... Då tänkte jag om och testade i en plastburk men då smälte den istället, ett tag kände för att ge upp och komma på något annat att göra.

Efter några försök till så har jag tillsammans med min pojkvän nu lyckats få till en perfekt färg och jag målar ofta nu! Jag höll på att bli riktigt gråhårig där ett tag men det är riktigt roligt nu när man vet hur man ska göra! Jag är otroligt envis i allt både på gott och ont som i detta fall gav resultat!

Nedan ser ni en spegel jag håller på att måla, det är lite finslipning kvar.

Likes

Comments

Jag hade kunnat leva på Pasta Bolognese. Det är min favoriträtt och vet jag inte vad jag vill äta väljer jag alltid denna rätt. Det finns många olika varianter på Bolognese men min favorit är från Markus Aujalay. Vi har hans kokbok och det finns väldigt många goda recept i den.

Här nedan finner ni receptet för 4 (små) portioner.

  • 400 g tagliatelle
  • 300 g nötfärs
  • 4 msk olivolja
  • 2 vitlöksklyftor, finhackade
  • 1 gul lök, finhackad
  • 1 liten bit morot, finhackad
  • 1 liten bit rotselleri, finhackad
  • 2 msk Zeta tomatpuré
  • 1 dl vitt vin
  • 1 burk plommontomter á 400 g
  • 1 köttbuljongtärning
  • 2 st lagerblad
  • 1 tsk torkad timjan
  • 1 tsk torkad oregano
  • salt
  • svartpeppar

Gör så här:

Bryn färsen i olivolja i en gryta på hög värme.

Tillsätt lök, vitlök, morot och selleri och stek i ytterligare någon minut.

Rör i tomatpuré, vin och tomater.

Koka upp, lägg i buljongtärningen och örter och låt sjuda under lock i cirka 45 –60 minuter.

Rör om då och då och späd eventuellt med lite vatten.

Smaksätt med salt och peppar.

Koka pastan enligt förpackningens instruktioner.

Servera den nykokta pastan med såsen och riven parmesan.

Likes

Comments

Det finns inget som gör så ont men samtidigt gör så mycket nytta som att gå till min osteopat Niklas. Han trycker på olika punkter och gör så att min kropp hänger ihop.
Jag har fortfarande väldigt mycket problem med mitt ben sen jag bröt det så jag väntar just nu på vidare undersökning men för att underlätta det behandlar han mig. Han går igenom hela kroppen och rättar till det som behövs och utan honom hade min kropp inte varit så hel och jag hade definitivt inte klarat mig utan behandlingarna.

Det jobbiga är att det gör så fruktansvärt ont när han trycker så man vill helst hoppa ur skinnet, det enda jag försöker göra är att andas och hoppas på att det blir lättare nästa gång. Detta är en otroligt stor hjälp till mig, jag går dit en gång i månaden och det är värt all smärta för efteråt känns det mycket bättre igen. Men just där och då är man inte så kaxig utan vill mest ge upp.
Men vi har en bra plan för hur det ska kunna hjälpa mig på hästryggen och i vardagen.

Likes

Comments

Jag har länge varit intresserad av inredning och följer många inredningskonton på instagram som jag blivit väldigt inspirerad av!

Efter att jag tog studenten har jag jobbat hos mina föräldrar och pluggat en kurs i ekonomi på distans. På senare tid har jag känt att jag vill fortsätta plugga igen och då hittade jag en utbildning om inredning på distans som lät väldigt spännande. För mig har det passat väldigt bra att plugga på distans för då kan jag kombinera studier, jobb och hästarna på ett enkelt sätt.

Problemet är bara att det finns två olika utbildningar och båda verkar lika bra så jag har beslutsångest. Jag har väldigt svårt att ta beslut i vanliga fall så detta är verkligen svårt men jag ska försöka läsa på om de båda en gång till sen bestämma mig. Det är ändå ett stort beslut man tar inför framtiden men jag vet att det är inredning och försäljning som jag vill syssla med då jag jobbar med det nu och trivs väldigt bra. Det nya projektet med möblerna gör mig ännu mer motiverad och inspirerad att fortsätta i dessa banorna och jag ser fram emot vad 2018 har att erbjuda!

Likes

Comments