Header
View tracker

Helgen som varit kan knappt beskrivas med ord,
Den har varit helt fantastisk!

Fredagen bestod av badande av häst, smörjande av utrustning och packande av saker och häst innan vi rullade mot Ockelbo.
Tessan skulle göra sin första start på Sonny under lördagen så vi var ute i god tid så dom fick övernatta där.

Klockan fem kickade vi igång lördagen efter ungefär 3 timmars sömn.  Hade det varit en vanlig arbetsdag hade jag nog grinat men tack vare all glädje så orkade man allt och lite till.
En fantastisk tävlingsdag med glädje för hela slanten. Tessan kammade hem välförtjänta rosetter och vi delade hennes glädje!
Stort grattis!
Sen kväll i stallet då vi hade stall tjänst och insläpp så efteråt belönade jag, Jimi och Sanna oss med max mat.
Tänk att skräpmat kan vara så fruktansvärt gott ibland!
Vi stupade sen rätt snyggt i sängen och taggade för söndag morgon då det var utsläpp av hästar,
Dvs klockan ställd på 7.

Söndag förmiddag flög iväg! Hästar åkte ut, boxar blev mockade och trots att vi var trötta flöt allt på.
Jimi fyllde även år igår och stackaren har haft panik i en vecka då han inte haft någon som helst aning vad som skulle ske på hans dag.  Jag hade planerat och fifflat bakom hans rygg men trodde aldrig det skulle bli såhär bra!!
Stackaren trodde för det första att han skulle bli utan tårta,
Det han inte visste var att min fantastiska vän Malin bakat hans favorit maräng tårta.
Vi åkte till stallet vid halv två och därefter började kalaset.
Malin, Robin och Leah var på plats å hade slagit på kaffe och burit in tårtan i stallet så han inte skulle se den. Sen droppade folket in en efter en och man såg på Jimi hur otroligt förvirrad han blev.
Paketen hade gömts under veckan i Emmas skåp så han inte skulle se dom.
Leah ville rida så Sonny fick ställa upp som den gentleman han är.
Det jimi inte visste, å inte jag heller för den delen, var att nissarna i stallet byggt en trailbana och Jimi skulle få tävla på stackbomästaren Jumme mot Leah. 
Även där ändrades allt utan min vetskap.
Sonnys sadel åkte av och jag fick hoppa upp barbacka,
För här skulle det bli tävling,
Jimi mot mig.
Ingen av oss var nå vidare förberedda på att rida då detta var utanför min plan (lägg märke till våra snygga outfits) men SATAN I GATAN vad kul vi hade!
Jag kan inte göra mer än att lyfta hatten till Jimi då han VANN över mig.
Han har alltså ridit två gånger i Ridhuset i några minuter och en uteritt i skritt innan. 
Nu red han en klockren bana i alla gångarter och drog ett ärevarv efter, helt själv, i galopp!
Det finns inga ord som räcker till att tacka Lillan,Tessan å Adde som lånade ut sina hästar till detta och fixade upp en klockren  bana! Finaste Leah var nog nöjd som både fick hälsa på fåren och rida tre olika hästar.
Det kanske kan bli stall tjej av denna tös också 😉.
Jag är så otroligt mallig över Jimi så det finns inte, vilken människa! Att han har snubblat in i mitt brinnande intresse och vill lära sig är ju bara en dröm. Han är dessutom oerhört duktig på det han gör!
Han känner, försöker och går in i det. 
Han har en balans som jag själv velat ha när jag började rida.
Han har det,punkt.

Ett fint avslut i stallet och sen blev det hemfärd innan överraskning nummer två.
Jag hade bokat de skönare sätena på biografen till filmen Alice i spegel landet. 
Där satt vi som två gudar och bara andades medan vi åt massor av onyttigt och gott.
Jag gick nog igenom dagen i huvudet femtioelva gånger under filmen och kunde inte annat än och le,
Fy fan vad bra allt blev tack vare ALLA som varit involverade i detta.

Den finaste belöningen var när vi kom hem, han kramade om mig och sa att detta var den bästa födelsedag han haft.
Det kan jag leva på i resten av mitt liv,
Eller iaf tills nästa år när han fyller år då jag höjt ribban extremt mycket.

Återigen, som jag sagt femtioelva gånger nu,
TACK ALLA , NI ÄR VÄRDA TIOTUSEN RÖDA ROSOR!!!

💖💖💖💖

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag vet ärligt talat inte vars eller när livet vände,
men det hände,
Helt utan förvarning.

Min blogg har varit dyster, mörk och skriven direkt ur mitt liv. 
Motgång efter Motgång,
Dag ut och dag in.

Ögon operationerna visar framsteg och vänster öga har varit på behandling nummer två i veckan. 
Idag fick jag besked om att de även ska sätta igång med höger med start på måndag redan. 
Trots enorm sjukhus fobi så går detta bra.
Även fast de kör in en spruta i ögat på mig så håller jag mig lugn.
Jag vet varför,
Jag vet att det hjälper,
Jag vet att smärtan endast varar i 1.t dygn efter.

Bilar har gjort mig rent ut sagt grå hårig.
Två fina bilar som blev två döda bilar.
Äntligen har vi fått iväg dom och innan veckan är slut har vi nu två bilar!
Efter tänkande, räknande och övervägande beslutade vi oss för en helt ny bil.
Den andra bilen blir en 740 från min älskade bonus familj.
26k mil, fyra ägare och i topp skick .
Kan det bli bättre?
Vi behöver inte krångla,
Inte känna oss låsta,
Inte vara beroende av varann,
Inte låna bilar och leva med panik hur vi löser problem dag efter dag. 
Ren jäkla lättnad!

Semestern är klar för sommaren,
Nio dagar över midsommar tillsammans med Jimi och våra bästa vänner Malin och Robin.
Jag ska få stå där i värmen och se min bonus syster gifta sig.
Jag ska få känna lugnet i lungorna.
Jag ska släppa varenda bekymmer som finns i antagligen regniga Sverige.
Jag ska ta en dag i taget och njuta av livet tillsammas med de människor jag vill dela denna tid med.
Underbart!
Sommaren börjar komma och nu när jag har pump märker jag hur stor skillnad värmen gör på mig.
Jag behöver knappt något insulin,
Halleluja!
Dessutom är den värsta smärtan i kroppen i princip borta.
Istället för sju dagar i veckan har jag kanske ont en,
Det mina vänner är mirakel. 
För att få njuta av denna känsla lite längre så planerar jag och jimi en tripp till Thailand när kylan börjar komma vilket får mig på ännu bättre humör!

Den där saknade pusselbiten är på plats nu,
stall livet.
En fantastisk varmbloding har travat in i hjärtat på mig.
En sån där tjej som speglar så mycket i en själv,
Samma humör,
Samma spegelbild,
Samma glöd att kämpa.
Att hon har världens bästa ägare och står i det bästa stall man kan stå i gör inte saken sämre.
Gemenskap, glädje, kärlek.
Finns det nå bättre å känna?
Min J har blivit väldigt delaktig i denna del av mitt liv och jag ler stort när jag skriver detta.
jag tvingar inte honom till någonting,
Han älskar att se sin smutsiga sambo stå där och må bra medan han själv VILL lära sig.
Så nej, jag tvingar honom inte.
Å nej, inga kommentarer att han är en toffel för skulle han inte vilja så skulle han göra något annat.
Å ärligt talat,
Jag tror inte man kan tvinga upp en människa på ett djur på över 500 kg med egen vilja.
Hatten av till denna människa!
För två veckor sen var han rädd och ville inte gå i närheten av en häst.
Vad har han hunnit med sen dess?
Han leder hästar av olika slag,
Han har ridit,
han står och borstar och vill lära sig hur man gör med utrustningen,
Han står med glädje och mockar å står i i stallet tillsammans med mig.
Han säger inte att detta är en fjoll sport,
Däremot alla brinnande själar som oavsett vad aldrig ger upp medan de ger gränslös kärlek till sina djur.
Tänk om alla kunde vara som Jimi.

Mina fantastiska vänner står där de står vilket är en enorm trygghet. 
Nya människor kommer in i mitt liv och lyser upp livet ännu mer.
Trygghet,
Ren jävla trygghet. 

Pappa flyttar ner till Stockholm i sommar vilket gör avståndet myyyyyckkeeeeet kortare än vad det är nu.
För första gången på över 10 år har jag någon i min familj närmare än 40 mil.
Känns ganska sjukt .

Att få höra nästan varje pass jag jobbar hur härligt det är när jag är på jobbet får mig att vilja flytta in ibland.
Det är högre värde på orden än lönen man får och det är väl därför man står kvar inom vårdbranschen,
Man får så mycket tillbaka,
Bara man ger och ser det man får.

För en gång skull är det ett glädjande inlägg.
Puss och kram  på er 💖

Likes

Comments

View tracker

 sovmorgon, ledig dag, villkorslös, biokväll, tillsammans med Jimi.
När saker förändras pågrund av min kropp vill jag gå sönder,
idag är en sån dag.
En tom blick ut genom fönstret.
Gråten som pendlar mellan att brista eller stanna inombords.
Osäkerheten kring allt, tankarna som rör sig, smärtan som plågar mig.

Tidigt imorse vaknade jag av att min dexcom larmade, 17 i blodsocker å pil uppåt. 
Dosera och försöka somna om.
Ännu en stund gick och jag var så sjuk kissnödig och illamående.
HÖGT stod det på dexcomen medan den tjöt.
Jag hade ju tagit insulin?!

Podden lös, så lös att slangen med min medicin jag är beroende av åkt ut.
Hur fan hände detta? Den satt ju igår?
Svordomarna flöt på vid 6 på morgonen.
Det var den dagen...
Jimi klev upp och laddade en ny podd åt mig och sen var det bara att skjuta fast skiten och dra i sig mer insulin.
Hade jag fått i mig något av det jag tryckte i förr?
Ingen aning... Det märks väl under dagen...
Dags att somna om med en oro och ett mående som påminner lite om magsjuka.
Illamåendet som bara växer i halsen...

Någon timme senare kunde jag inte hålla mig,
Upp och tvinga i sig en kvarg så insulinet kunde börja jobba snabbare då blodsockret var totalt obrydd av doseringen.
Jag hatar frukost direkt när man klivit upp och trots god smak på kvargen så tog det sin tid att tvinga i sig skiten.

NU, efter klockan 17 har det börjar kommit ner igen ...
Jag får sån extrem värk i kroppen av dessa höga värden så det finns inte. Jag har till och från ont, som igår kväll då ryggen behövde ligga i en båge innan det ens var möjligt att räta ut den.
På kuppen sker detta.
Man är som en tickande bomb i huvudet, för hur man än försöker så händer saker jag inte kan styra.
Så är det generellt med livet, det har jag lärt mig under min uppväxt. 
Sen kommer vi till min kära kamrat som sitter kroniskt inom mig.
Fantastiskt.

Man funderar mycket kring livet,
I allafall jag. 
Jag är inte rädd att dö, men rädd att lida tills jag gör det.
Jag är personen som försöker tänka lite mer och lite längre för att undvika gamla situationer och motgångar,
Vilket är bra och mindre bra ibland.
Jag ser lätt mina fel, och har jag inga så kan tankarna få listan att växa ändå. 
När man setts som ett misstag i så många år så blir man lätt det i sin egna spegel. 
Vad gör jag för att ens duga? Varför skulle jag stå i turens vind? Varför varför varför?
Skrivandet är en fantastisk hjälp.
Jag noterar mina tankar för att sedan släppa det lasset. Jag kan se tillbaka och läsa hur allt var.
Jag var inne på min gamla blogg och kände knappt igen skrivsättet. Jag kunde faktiskt klappa mig på axeln över att ha lyckats hoppa över hinder jag knappt vågade se på.
Så är det även idag.

På tisdag är det dags för första behandling av x antal för ögonen.  Jag är så spy nervös och livrädd så jag vet inte vad jag ska göra.
Jag har en stress inom mig över i princip allt som hugger ständigt. 
Jag har mitt vidriga kontrollbehov som piskar mig i ryggen när saker är flytande.
Tänker femton gånger mer,
Fjorton gånger för mycket.
Denna vecka som kommer blir nog en prövning i hantering av mig själv. 
Jag har ingen aning om något.

Söndags myset försvann i tomma intet. 
Bion inställd och pendlande mellan soffa och säng har tagit över.
Jävla kropp, jävla hjärna, jävla bukspottkörtel, jävla dag.
Sömnlös inatt I guess och ber till gudarna att jag inte blir låg.
Jag kan inte framställa livet bättre än vad det är när jag skriver,
Sån är jag.

Likes

Comments

Igår gjordes våra senapsbiffar i gräddsås och potatis. Jag hade såna extrema sallads crawings så experimenterade ihop en enkel steksallad som jag blev grymt nöjd med. Många har faktiskt bett om recept på denna enkla rätt så kastar upp det här ! 😚
Enligt mig så sitter inte smaken i hur krångligt allt ska vara utan hur mycket kärlek å känsla man lägger ner på den, vilket verkar stämma, då det oftast blir hur gott som helst vad vi än lagar ! 😘

Ska även börja bli bättre på att dela med mig av recepten som lagas här i köket. Det finns inga exakta mått eller "måsten" då jag gör allt utan någon som helst hjälp av Google. Det handlar om fantasi och chansningar samt vad som KAN passa ihop med vad 😍👍🏻



Pannbiffar med senapssmak:
Blanda 1msk ströbröd med 2 msk vatten å låt jäsa några minuter .
Blanda i ungefär 500 g köttfärs , en halv finhackad lök, ganska mycket salt och peppar samt senap (har inga exakta mått men skulle tro att det landar på 1/4 dl ) .
Blanda väl och knäck i ett ägg.
Jag brukar därefter lukta på smeten ifall mer senap ska i eller ex lökpulver .
Bryn biffarna och ta ur dem ur pannan(använder traktörpanna).

Häll i 5-7 dl grädde (fet) i pannan , en köttbuljong, ca 5msk soja, peppar, salt efter smak å ungefär 5msk senap. Koka upp och smaka av ifall något mer ska tillsättas efter egen smak.
Lägg sedan i pannbiffarna och låt det små puttra tills resterande mat är klar .

Stekta salladen:
Stek på baconen i en torr panna tills de blivit "mellan stekta" (ej knapriga men fått fin färg).
Lägg i hackad sparris, finhackad vitlök, vanlig lök och ungefär 2 nypor ingefära. Fräs på tills löken fått fin färg och sparrisen börjat bli klar.
Lägg sedan i purjolök, hackad broccoli (körde fryst som var tinad) och svamp.
Stek tills baconen är knapriga.

Man kan droppa i lite chili olja under stekningen för att få hetta.

Vitlökssåsen är väldigt enkel och hade gjorts dagen innan så var bara att värma upp:
200g creme bonjour vitlök
2 dl vitlöks creme fraiche
1 dl grädde (fet)
1/2 köttbuljong
3 pressade vitlöksklyftor
Lite peppar och salt

Blanda allt i en kastrull och låt koka upp. Som vitlöks älskare kan jag ibland överdosera med dubbla
Mängden vitlök, men det är jag ;)

  • 387 readers

Likes

Comments

Idag kom ett brev på posten,
Ögonmottagningen.
Den 5/4 påbörjas behandlingen över mina ögon med både laser och sprutor. De verkar rätt förstående då de erbjuder mig lugnande efter förra besöket då jag förklarade min panik.
Då jag inte fått tag på läkaren idag så hoppas jag att överläkaren ringer imorn eftersom jag vill veta hur allt blir med körkort, sjukskrivning, läkning osv.
Sköterskan jag pratade med i telefonen lät förstående också vilket för mig är rätt förvånande då det är sällan jag pratar med såna.
I ett år har jag krigat om mina hjälpmedel, i början om en libre men sedan om en omnipod pump och en dexcom.
Jag står med både den slanglösa pumpen och sändaren till Cgmen i handen och borde vara överlycklig då FÅ får dessa i Gävleborg.
Jag vann ändå striden.
Nej...
Värden som blivit för bra som gett mina ögon en omgång.
Som sparkat sönder mina ben jag ännu en gång rest mig upp på.
Jag kan faktiskt säga att livet är äckligt orättvist.
Skulle jag ha fortsätt snittat på ett medelvärde på ungefär 19? Hade ögonen hållt längre?
Skulle jag ha skitit i orden min diabetes sköterska sa om att vi gick ner i ett bra tempo?
Skulle jag ha krävt fler besök på sjukhuset än var tredje vecka som jag nu varit där sen i september?
Vad hade jag kunnat gjort bättre?
Hur hade jag kunnat undvikit detta jävla bakslag?

Jag vet många som har svårt att förstå.
"Ryck upp dig" , "det är bara att ta dina sprutor", "sluta ät socker så mår du bra".

Tänk en extra gång... När lade man in ordet BARA när det handlar om sprutor? Hade jag mått bra utan socker, skulle läkarna plåga oss med sjukhusbesök och mediciner i olika former och varianter då? Om man krigar varje dag med något som aldrig kommer försvinna och som många gånger får en att må dåligt utan förklaring, har inte jag rätten att få bara bryta ihop då jag inte ens får de hjälpmedel som kan underlätta utan att kriga?

Varje dag hör eller ser jag något som kan få mig lite irriterad, arg eller ledsen.
Jag valde aldrig detta liv,
Måste jag även gömma hur min verklighet ser ut för att vissa inte "orkar med gnället"?
Jag orkar inte med sjukdomen men tyvärr kan jag inte scrolla förbi den.

Mina apparater på min kropp är en del av mig,
Precis som dina fräknar,
Precis som ditt födelsemärke,
Precis som din personlighet.

Många säger att diabetiker har en större risk till depression.
Jag förstår,
Samtidigt som jag ser OSS som den starkaste folktypen.

Dagligen sitter jag i låsta forum och läser om fantastiska resor en del gör, hur de kämpat från botten till toppen och känner en gemensam glädje.
Sen kommer inläggen om hopplöshet, noll förståelse från människor, kränkningar på jobb och i allmänheten.

Jag har hymlat om min diabetes typ 1 i många år för att "slippa problemen".
Idiotiskt va?
Vilka problem menar jag?
Från ANDRA!
Sprutor va ju PERFEKT för de kunde jag dölja. In på toan och ta lite insulin, om jag ens tog insulin.
"Äsch jag ska ju ändå hem om 4 timmar så jag fixar att vara lite hög i ett tag efter den här brak middagen."

Idag så skyltar jag om mina mojänger på kroppen!
Folk får gärna titta och fråga för då bidrar jag till mer kunskap.
Jag skriver som sagt på alla sociala medier jag har om mitt liv och min vardag för att skapa förståelse och kanske skapa frågeställningar. Oftast blir frågan "hur orkar du?"

Vad är mina alternativ?

En del tycker att jag ska "acceptera sjukdomen".
Vad innebär acceptera?
Att jag ska le igenom alla motgångar och rycka på axlarna och säga "jaja".
Att jag ska se "allt positivt" med sjukdomen när den ibland bara går emot mig och jag vet konsekvenserna?
Att jag ska inbilla mig själv om att jag klarar allt då jag stundvis inte ens tar mig upp i sängen efter en helvetesnatt?
Jag kan göra i princip allt en "vanlig" kan MEN inte jämt.
För mig har ordet acceptera en annan betydelse.

För ett år sen när jag fick käftsmällen om att jag kunde dö om jag fortsatte med mitt destruktiva beteende så tog jag tag i allt.
Jag har gjort allt och lite till.
Jag skäms inte över mina hjälpmedel,
Jag talar öppet om min sjukdom och förklarar för alla vad jag har och vad det innebär.
Jag lär ut vad som ska göras vid låga och höga blodsocker samt skillnaden.
Jag har ett halsband som jag stolt bär på mig med ICE nummer samt att jag har diabetes typ 1.
Jag accepterar att mitt liv kommer spenderas tillsammans med motgångar, frågetecken, dåliga måenden, sjukhusbesök men även en erfarenhet ingen kommer kunna läsa sig till och en större tacksamhet under de dagar jag mår bra.
Jag har accepterat att jag inte kan gömma något som tillhör mig.
Jag har accepterat min sjukdom, inte inbillat mig att jag är odödlig.
För mig är det acceptera.
Nu hoppas jag bara att samhället accepterar mig och alla andra diabetiker och våra liv.
Vi är inte odödliga,
För även Stålmannen har sina svagheter.

❤️

  • 926 readers

Likes

Comments

ÄNTLIGEN börjar kortison skiten försvinna ur kroppen,
Det märks på mina värden.
Sen i tisdags kväll har det svajat oavkortat i skyarna utan någon reaktion av insulinet och trots Pumpbyte har inget fungerat. Nu så, normalt värde, HALLELUJA!

Jag sitter mest på helspänn och inväntar morgondagen, för kanske KANSKE kanske får jag ett besked om kommande framtid då... Läkarna har haft möte idag och jag ber till gudarna att det ser ljust ut.

Livet med diabetes är som en ren jävla bergochdalbana. Det finns fan inget mellanting.
Jag tror inte jag insett allvaret riktigt förrän nu då TROTS att jag krigat igenom dagarna och nätterna med bra värden till skillnad från förr så händer något allvarligt.

Sen går tankarna kring hc besöket...
Hade jag inte tjurat ihop och krävt en remiss till ögon dagen efter hade jag blivit hemskickad med migrän tabletter.
Jag hade satt mig i bilen och pendlat till mina jobb.
Jag hade inte fått den hjälpen som jag redan nu hunnit fått.
Jag hade inte varit sjukskriven.
Jag hade satt både mitt egna och andras liv i fara.
Usch, att man måste va hård som sten och påläst när man söker hjälp... 💩🔫

  • 459 readers

Likes

Comments

Hur fan kommer mina känsliga små armar se ut imorn om jag är blåslagen redan ? Såhär ser jag alltså ut efter EN infart i vardera arm ... Att nålfobin växer av smärtan efter är inte så konstigt...
Som jag brukar säga till min älskade Malin som utbildade sig till Urska,
"Det är en jävla tur att du inte jobbar på sjukhus och möter på såna som mig. Hade jag vart du så hade jag antingen tagit ihjäl dom eller sagt upp mig själv!" 

😂👍🏻

Godnatt ! ❤️

  • 478 readers

Likes

Comments

Uppsvälld av kortison, förstorade pupiller och lite gul nyans på ögonen,
Man är ju bra snygg efter denna dag!

Vad säger man ?
Jag är faktiskt förvånad över allt,
Till och med mig själv.

Fotografering av ögongloberna är ju rena barnleken för mig som plågats med skiten sen barn då det är en rutin för diabetiker. Jag hatar dropparna som brinner i ögonen, jag hatat blixten som bländar mig vid fotograferingen och jag hatar dimsynen som håller i sig i flera timmar efter.
Idag skulle även något nytt provas...
Jag har tydligen vätska bakom ögonen vad jag förstod det så gulfärg skulle som jag skrivit tidigare in i kroppen.
Jag hade hållt mig lugn heeelt morgonen med fem kilo emlingskräm på båda armarna.
Jag skulle vara väl förberedd,
Punkt.
Sköterskorna jag hade var ärligt talat förvånansvärt bra,
Okej jag ska erkänna,
Dom var grymma!
Lugna, noga och glada,
Det fick till och med mig att inte tro att nålen skulle äta upp mig.
Jag har aldrig varit med om någon som tog min nålskräck så seriöst, i tio minuter letade hon fina kärl på båda armarna!
Två val,
Den ena syntes knappt men KÄNDES lite större.
Den andra syntes men SÅG tunnare ut.
Jag förklarade att vänster arm har de lyckats bäst på tidigare om jag inte dragit från sjukhuset.
Jag kände inte nålen,
Jag hamnade i någon galen chock för jag fattade INGENTING.
"Andas andas andas , titta på Jimi" upprepade jag i skallen.
YES NÅLEN PÅ PLATS UTAN PANIK ATTACK!
"Kärlet sprack så vi får prova andra armen..."

WHOAT???!!!

"Okej, självförtroende nu Karlsson, nu har gjort en elit bedövning av dina egna armveck, det kommer inte kännas nu heller. Hinka bara fem glas vatten innan så du inte svimmar. "

Vad gör sköterskan medan jag vridit huvudet 90 grader ifrån na?
Kör in den förbannade jävla nåljäveln där jag inte är bedövad!
Jag behöll både tårar, panik och fula ord för mig själv, jag skulle fan fixa det även fast jag nog skulle dö,
Typ😅

Fotografering nummer två var det värsta mina ögon plågats av.
Då det är tidspress efter de kört in färg i kroppen på mig så fick de hålla upp ögonlocken och peppra på med den starkaste lampa och blixt jag tittat på.
I slutet höll jag fast mig o bordsskivan för att inte nita någon,
Flykt känslan hade kallats.

Beröm fick jag när vi var klar.
Förvirring fick jag på köpet.
Det skulle inte köra in nå sprutor i mig idag.
Min läkare tillsammans med andra skulle rådgöra behandling om det ens gick att behandla.
Laser, sprutor eller nå ingrepp i Uppsala som de inte kunde göra i Gävle,
Wiiie...
Beslutet skulle tas i slutet av nästa vecka och besvikelsen började kräla fram...
"Varför ska allt hända?"
En liten solstråle trängde igenom persiennen och kort därefter insåg sköterskan att de hade läkarmöte imorn så mitt besked skulle komma fortare,
Halleluja !!!
Tro inte att den där ljusglimten var något tecken på positiv skit.
Ser man endast rosa färger av blixten från maskinen och är extremt ljuskänslig så märker man av minsta gnutta överflödig sol,
Tanken var mer "fuck ..."

Då som sagt min tjurighet hållt mig på benen så avslutades dagen rätt bra. Jag fick gå in till joursköterskorna för att ta bort infarten. Resultatet blev att den väldigt trevliga sköterskan frågade om jag jobbade inom vården. När hon vänt sig om och skulle pilla upp tejpen satt jag med infarten i handen efter att ha tagit remove och lossat upp tejpen så infarten var i princip ute. Det enda jag väntade på var hennes bomullstuss så jag slapp bloda ner mig innan jag slet ut den.
Med ett leende kunde jag inte låta bli;
"Nä, men jag har väl rymt från sjukhus förr."
Ett leende möttes jag av tillbaka som svar,
"Haha ja man verka ju lära sig sånt där bra av det iaf!"
Medan hon plåstrade om armen och infarten låg i min andra hand.

Min sjukskrivning kommer vara till nästa tisdag om allt går som det ska,
Jag vill ut på jobb planen NUUU!
Jag vill känna livet!!
Jag vill njuta av att saker och ting fungerar och rullar mot rätt håll!

Tack till alla fina pepp sms, samtal och kommentarer jag fått, de betyder mer än vad jag kan beskriva!

Då min sömn varade i 3 timmar inatt samt gjort det jag gjort idag så har min kropp sagt ifrån under eftermiddagen. Här har sovits sen ungefär 14 till nu.
Så till er som ringt under tiden,
Jag ringer imorn!

Puss och kram en hoppfull Karlsson i dimman ❤️

  • 471 readers

Likes

Comments

Emling påkletat till förbannelse över armarna och sista dosen tabletter tagna. Väskan packad med kvarg och termomuggen överfylld med kaffe.
Här sitter vi i väntrummet och än så länge är jag ovanligt lugn.
Jag vet inte om det beror på att jag somnade vid fyra imorse och inte förstått att jag är vaken,
Är det så så kommer jag köra på detta knep varje gång.
Fast helst hade jag undvikit dessa sjukhusbesök.
Jimi är med och ger en ro i sinnet på mig.
Jag känner mig som ett litet barn om jag ska vara ärlig,
För sköter jag mig så blir det onyttiga frites på Sibylla 😂.

Snart ska ögongloberna förstoras och jag kan dela mina åsikter angående den vidriga vätskan som ska droppas i ögonen med alla diabetiker då detta är en rutin för oss.
Jag vill i princip dö när någon klant måste göra om det typ tre gånger pga misslyckande.
Diabetes har en ny betydelse i mitt liv nu.
I så många år har jag nog Levt med ren jävla tur och NU kommer smällen som man blundat för,
"Det händer ju inte mig".

Uppdatering kommer förhoppningsvis till eftermiddagen.
Jag har inte ens en aning om hur min syn kommer vara efter det andra ingreppet. Jag sitter bara och har panik över att en infart ska in i armen på mig.
All in...
Nu vill jag få tillbaka mitt jävla liv.
Jag har grävt ner mig så fruktansvärt så det kan inte bli värre,
Nu är jag förbannad och känner av en envishet som kryper sakta fram.
Det är bra,
För det är då den finska vargen kommer,
Och den ger fan i mig inte upp!

❤️

  • 486 readers

Likes

Comments

Dags att smälla i sig de sista tabletterna Innan jag får sova... 6.30 kommer jag dränka mina armar med emling å sen smälla i mig sista dosen tabletter innan sjukan.
Kroppen är laddad av ren ångest och tacka gudarna att Jimi är med för annars hade jag inte ens åkt till sjukan imorn.

Idag trimmade vi till jimis hår i nyllet och på skallen med hjälp av älskade Malin.
Kvällens middag resulterade i peppar oxfilé med världens godaste whiskey spetsade pepparsås,
Tog typ lika lång tid att tillaga som en carbonnara men var rena mun orgasmen!

Nu blire natti och gruva mig över vad som komma skall...

Godnatt alla ❤️

  • 474 readers

Likes

Comments