Snart är jag där. På lördag går jag in i vecka 30! Tiden rullar iväg, men samtidigt inte.. Det känns att man har varit gravid i en evighet, men ändå att det har gått så fort!

Och nu förstår jag vad folk menar med "till slut kommer du bara gå och längta till förlossningen" .. och ja, jag börjar känna det mer och mer. Kanske inte LÄNGTAR till själva förlossningen, för är så rädd hur ont det ska göra. Men samtidigt så blir min oro och nervositet bara mindre och mindre! Kroppen gör ju sig redo, och jag känner att jag vill få det gjort. Dock är det ju drygt 10 veckor kvar. Och jag hoppas dessa veckor går fort, då det börjar bli extremt tungt och smärtsamt..

Jag längtar tills denna lilla krabat vill komma ut, så vi kan starta ett nytt kapitel. Att jag blev gravid var verkligen ett nytt kapitel i vårat liv. Men nu är det dags att vända blad och starta ett nytt känner jag..!

Kände mig stor redan vid vecka 13 (bilden till vänster) ..
och idag känner jag mig som en köttbulle, med svullna händer, armar och ben.

Likes

Comments

☝️

  • 0 readers

Likes

Comments

Då var barnvagn avklarad nu också!

Man börjar känna sig mer och mer som en liten "mammis" .. Och jag är så himla nöjd med våran vagn! Den är begagnad, och vi fick de för ett väldigt bra pris! väääldigt bra pris..! Nu bara längtar jag till våren, då man kan börja gå hund/barnvagnspromenader! (Nu förstår jag varför man skaffar barn.. för mysiga barnvagnspromenaderna, hihi) .. närå, men nu känns det till och med ÄNNU mer verkligt! Och längtan blir allt mer för varje dag..! snart är hon här <3 Drömde om bebis inatt! Att jag gick runt här i stan med barnvagnen och bebis i vagnen, hehe! =)

Men jag längtar inte bara till bebis.. För gud vad jag längtar efter att kunna vara mer aktiv som förr, långa hundpromenader, joggingturer, TRÄNA! Den längtan är enorm, haha! är så motiverad på träna och dona, vill ba springa till ett gym och kötta lite, men jag vet att min lilla kropp inte klarar det för tillfället. Jag försökte lyfta lite vikter här hemma igår kväll. Stod framför spegeln och gjorde lite knäböjn och tränade armar. Haha, slutade med att jag fick sendrag i ena lårmuskeln! Det är då bedrövligt xD .. Men jag har iaf bestämt mig för att komma ut på en längre promenad med hunden idag. Jag måste göra nånting innan jag blir tokig..! Har man rätt musik i hörlurarna så kan man ba drömma sig bort lite under promenaden! ..

Jag har ju försökt som "mål" eller vad man ska kalla det.. Att jag ska MINST en gång i veckan gå en längre sträcka med hunden, men det har då inte blivit av, det har blivit lite då och då. Men det är ju helt beroende på ens mående också! Är i min sista period nu, och herregud! vissa stunder kan jag känna mig dundersjuk, typ jätteförkyld och febrig, måste lägga mig under värmefilten och ba sova några timmar, sen går det "typ över" .. Sen kan man känna sig pigg i några timmar, och sen kommer tillbaka igen som en käftsmäll..! SÅÅÅÅ DRYGT! (Ja.. jag är i en gnällig period också..) ..

Men vagnen, den är jag supernöjd med! vill ba ha sommar och vår nu <3
(Ursäkta röran.. vi har inte hunnit städa undan julen än..)
Barnvagn: Emmaljunga, citry cross, 2013.

Likes

Comments

Jag känner hur det börjar närma sig allt mer och mer.. jag börjar känner en inre längtan och inse att det börjat bli allt mer en verklighet allt detta!

Under nästan hela graviditeten så har jag inte riktigt insett vad som är på väg att hända, tror jag fortfarande inte inser. Men jag börja känna mig inombords hur jag börja längta mer och mer tills vår lilla krabat ska komma ut och ge oss en helt ny mening med livet och massor med kärlek.

Det är liksom 3 månader kvar, och det känns som det är alldeles runt hörnet nu.. Nu är det faktiskt inte långt kvar, dessa 3 månader kommer ju gå hur fort som helst. Jag tror det kommer kännas konstigt sen och inte ha nånting i magen, man är ju så van nu, med sparkar, rörelserna och alla dessa besvär man måste genomlida (nästäppa, foglossning, ont i alla tarmar när man är ute å går, tryck mot revbenet, m.m.) .. Men samtidigt kommer det bli skönt och få tillbaka sin kropp igen, gud så jag saknar dessa långpromenader med Tila och kunna träna när jag liksom känner för det. Skulle jag ens försöka ut och springa eller träna så skulle jag nog ligga och skrika av smärta därefter med foglossning, så det får räcka med små korta promenader och städ lite då och då.. Och min bästa Max köpte en trådlös dammsugare, som gör att jag kan dammsuga mycket oftare! :D .. Att leva med hund och katt innebär dammsugning väldigt ofta, och nu är hunden i en period då hon släpper mycket hår, så man vill då dammsuga så ofta som möjligt, men en stor klumpig dammsugare man måste släpa sig efter med, och en sladd som aldrig räcker till eller man måste hålla på och flytta runt från kontaktuttag till kontaktuttag som gör att min rygg ba skriker av smärta efteråt och jag gråter och är frustrerad , så fick jag då äntligen en trådlös. Batteriet håller inte sådär jättelänge, men gud så den är guldvärd, dammsuger minst en gång om dagen och går huuuur bra som helst utan att jag bryter ihop.. Jag ser det som en julklapp, vi åkte till elgiganten där på mellandagarna, det var jag som sa att jag ville ha en sån, och Max ba "då åker vi och köper en" .. och jag själv har bestämt att det är en julklapp, haha! Men så lycklig jag är över den, att man kan bli så glad över en dammsugare! xD


Iaf.. 3 månader kvar! och jag har såna blandade känslor inom mig, både bra och dåliga. Längtan efter vår nya familjemedlem ska komma till oss, men också alla dessa tankar, kommer jag klara detta? tänk om det är något fel på henne när jag föder? hur kommer jag egentligen hantera förlossningen? tänk om jag blir en jättedålig mamma? tänk om man får en förlossningsdepression? Det är så mycket som snurrar i huvudet på en.. Men jag tror och hoppas på det bästa, man kan helt enkelt inte göra mer än sitt bästa! Och jag har Max som är den bästa människan i hela världen! <3

Men att liksom, säga högt "jag ska bli en mamma" eller "jag väntar ett barn" .. eller såna saker har liksom inte riktigt funkat för mig förrän nu! jag vet inte riktigt varför heller, det är bara så det har varit. Det har känts konstigt och säga det högt bara, när folk har sagt "Åh, mamma Jenny" så har man bara "Höhö, jadu.." eller något liknande.. Jag har liksom inte riktigt "vaknat till" och fattat nånting förrän nu, även fast jag har under hela graviditeten varit så orolig att nått ska hända lilla krabaten i magen och skulle gå under om jag förlorade henne. Så har jag ändå inte riktigt kunna uttrycka det öppet ändå, och samma med att jag inte är så öppen med min graviditet inom media! Vi har fortfarande inte gått ut med nånting med det på facebook eller insta. Men det har varit lite mer, för folk fick reda på det innan vi fick chans att berätta det, när man trodde man kunde lita på folk så ska det skvallras vidare, då blev jag bara besviken och bestämde mig för att inte gå ut med nånting, det kändes inte lika roligt längre då! då får folk vara nyfikna istället helt enkelt. Det är inte förrän nu på senare dagar jag har bara börjat blogga om det, för vill få ut det på något vis iaf, dock är det knappt någon som läser dessa inlägg, men det gör mig inte. Jag tycker bara om att få skriva av mig lite till och från! Sen har man väl kanske nån enstaka läsare, hehe!

Ja, det här blev ett väldigt flummigt inlägg tycker jag. Men beskriver dock helt mina känslor just nu, som känns så himla flummiga och mycket. Jag vill bara skrika ut mina känslor till världen, men vet inte ens vilka känslor det är jag har. Bara en längtan och att jag mer och mer börjar inse min verklighet! Jag bara längtar tills Max är klar med lillrummet, så vi kan börja ta fram spjälsängen, bygga upp skötbordet och allt vad det är, så vi får lite ordning här hemma! Det är så mycket jag längtar till så jag vet inte vart jag ska ta vägen ibland.. Bara BUBBLAR av känslor inom mig!

Likes

Comments

View tracker

Åh. äntligen så jag är färdig med min kurs, Medicin 1.

Som jag har gråtit och haft ångest under kursens gång. Men nu är vi äntligen här, och jag klarade det! jag blev godkänd, dock nådde jag inte mitt "betygsmål" som jag hade. Men är så glad ändå att jag blev godkänd. För fy vilken tung kurs detta har varit, att man ska läsa och lära sig så mycket på sån kort tid. Och jag känner ändå att jag inte riktigt "hann bli klar" då jag hade velat ha mer tid på mig att öva inför provet, men nu är det som det är och jag är nöjd.. Men muntligt förhör via datorn är riktigt svårt alltså, det är så många frågor och så får man hjärnsläpp hela tiden, som man EGENTLIGEN vet, när läraren sa svaret sen och man själv utbrast "JAAA JUST DE:.. ÅÅHH!!" .. Men läraren var superbra iaf, så jag tänker inte gråma mig att jag inte fick dom betygen jag egentligen hade satsat på..

Men nu är den avklarad iaf, och jag kan äntligen pusta ut lite.. =)

Likes

Comments

Ja, då var det början på ett helt nytt år igen då. Och det är dags att ta tag i nya utmaningar och mål i livet. Jag är dock inte så mycket för "mål i livet".. Kan vara lite mer "kanske ska bli bättre på detta.."

2016 - Ja, hur började det året då..? Jo, jag och Max bodde fortfarande kvar i Österby. Dock bodde Max där på halvtid, då han jobbade uppe i Dalarna så var han knappt hemma nånting, som gjorde att vi sågs väldigt sällan och när vi väl sågs så var det för mesta i en dålig stämning. Vi mådde inte bra helt enkelt, orkeslösa och ofta sjuka. Vi bodde i en lägenhet som det fanns mögel i, hyresvärden påstod att det inte fanns någon mögel när vi påpekade det. Men vi är fullt säkra på att nånting i det där huset gjorde oss sjuka, Max hade ständig huvudvärk och jag kunde bli yrslig vissa dagar och det kunde typ snurra till i huvudet när man gick runt där hemma.. Det var helt enkelt en skitlägenhet, trots att den var fin, så var det inget ställe att bo på helt enkelt, och vi visste inte heller hur mycket det påverkade djuren, det syntes aldrig på dom men ja, vem vet.. Inte okej att utsätta djuren för det iaf!

Året startade då som helt vanligt, Max jobbade borta och jag jobbade fortfarande på SF. Och jag jobbade mycket och var knappt hemma nånting jag heller, var mycket att Tila fick åkas runt till hundvakter eller att mamma kom hem till oss och tog hand om Tila medans jag jobbade. Jag hade knappt något liv när jag jobbade på SF, jag pendlade långt som gjorde att mina arbetsdagar blev längre än vad dom var. Jag hade varken tid eller sen orken när jag väl var ledig att umgås med vänner, jag var konstant stressad, på dåligt humör och mådde nog psykiskt dåligt. Jag blev helt enkelt less på mitt jobb. Älskade kollegorna, men jobbet tog kål på mig. Det var helt enkelt inte lika roligt längre som det var när jag började, det var helt enkelt en pina att ta sig till jobbet varje dag, jag kände ingen glädje med det längre av många olika anledningar. Jag kunde komma hem och gråta efter jobbet eller gråta innan jag skulle åka iväg, jag var så pass sönderstressad och less att jag var bara nere helt enkelt och kände att jag fick ingenting att gå ihop, tiden räckte inte till, till nånting. Knappt att jag hann laga matlådor vissa dagar, mina lediga dagar gick oftast ut på att tvätta, städa, laga mat, ta hand om djuren m.m. Det fanns liksom ingen lugn och ro alls..

Nåväl.. i Februari, så fick Max sin tjänst som arbetsledare på sitt arbete och fastanställd! Och jag hade bestämt mig för att började studera. Tanken i början var att jag skulle börja i Gimo på heltid och eventuellt jobba när jag kunde vid sidan om. Men efter en tid, så kände både jag och Max att ingen av oss ville ens vara kvar i byn där vi bodde, jag ville därifrån något extremt, jag kunde bara vissa gånger säga "snälla.. kan vi inte bara säga upp allt och sticka härifrån?!" .. Men det var inte så enkelt där i början för då var vi först tvungna att hitta nån annanstans att bo.. Och det är ju inte sådär jättelätt att bara hitta en lägenhet sådär rätt upp och ner. Men slutligen hittade Max en lägenhet i Hedemora som vi kunde få hyra i andrahand. Hyran var dock lite hög men Max tyckte det var värt det.

Vi velade lite om vi skulle ha lägenheten eller ej.. Och jag velade också om jag ville flytta med eller inte, jag skulle ju börja plugga? jag hade ju en plan.. så jag fick "idén" att han skulle flytta upp dit medans jag stannar kvar och pluggar, bor i nån liten billig lägenhet själv och plugga klart.. Just DÅ tyckte jag det var jättebra, men tror Max blev lite ledsen för det verkade som att jag inte ville flytta med honom. Och när Max väl hade kollat på den där lägenheten i Hedemora och var fullt redo för att flytta så började jag vela igen, vill jag verkligen stanna kvar?? till slut en dag, jag tror det var efter någon jobbhelg eller nånting, det var NÅNTING som fick igång mig iaf då han kom hem på sin ledigvecka och vi satt i soffan och jag brast ut mig igen om att säga upp lägenheten och flytta härifrån. Max påpekade dock då att jag hade ju sagt att jag ville vara kvar här och plugga, men nej. Jag ville verkligen inte vara kvar i den där byn, jag ville bara bort. Jag var så otroligt less, till slut så sa jag "nu säger vi upp denna lägenhet med detsamma och rör på oss.. för gör vi inte det kommer ingenting att hända" ..

Och mitt i allt detta.. Så ringer svärmor till Max och säger "ta inte lägenheten ni tittat på.. köp min! jag ska flytta till en annan" .. Och pang bom, så hade vi en lägenhet! för den andra var vi inte så jättesugna på EGENTLIGEN för den hade ingen balkong m.m. Och inte så jättekul och hyra i andra hand heller för den delen. Så då ringde jag på direkten och sa upp våran lägenheten, gick till jobbet och sa till chefen att jag ska säga upp mig för vi ska flytta.. Och helt plötsligt var vi på väg mot bättre tider. Jag var dock orolig om jag verkligen skulle trivas där uppe. Jag kommer ju lämna mina vänner nu, jag känner ju ingen där uppe förutom Max familj.. Hur ska detta gå..? men det kändes ändå rätt att packa ihop allting och ta sig därifrån. Jag sökte även till skolan där i Hedemora istället för att få börja studera samma utbildning som jag hade tänkt att gå. Och snipp snapp slut, så var vi i Dalarna till slut.. <3

Och tre månader senare efter jag sa upp lägenheten, så satt vi i vår nya lägenhet i Dalarna med FULL kaos! det började i kaos, då svärmor inte fick flytta in den tid som egentligen var tänkt, då den skulle renoveras m.m. Så vi alla tre bodde i "vår/hennes" lägenhet med våra djur tillsammans, och saker tillsammans i två veckors tid. Men jag kan inte påstå att det var en dålig början, för när jag tänker efter såhär efterhands så är det lite roligt. Jag fick komma svärmor närmare, då vi tidigare inte har umgåtts sådär jättemycket. Så kändes det bra att lära känna henne mer och är så tacksam över att hon finns i våra liv och stöttar oss i allt <3 .. Men det var tufft och bo sådär tillsammans, när vi gick på varandra hela tiden. Men ändå en rolig start på det hela =) .. Till slut fick ju hon också flytta in i sin lägenhet och vi fick komma i ordning i våran.

Jag fick också sommarjobb på direkten nästan, fick jobbet på intervjun som jag var på en vecka innan vi skulle flytta. Och fick börja jobba i slutet på Juni. Så under sommaren hade jag fullt upp med jobbet, så jag inte behövde känna mig allt för ensam och rastlös, som är jag är tacksam för, även om det var tufft i början på ett helt nytt jobb och helt nya saker man skulle lära sig. Men jag börjar trivas där mer och mer faktiskt, i början kände jag "här vill jag aldrig jobba nå mer" .. men efter mitt sommarschema fick jag vara kvar som timvikarie och kommer och jobbar lite då och då, och börjar bli mer bekväm i kläderna =) .. Efter mitt sommarschema fick jag äntligen börja på min utbildning också, som jag har haft fullt upp med hela hösten nu kan man säga och vintern.

Men i det här stora hela då..? känns som att jag skriver allt från grunden nästan xD
men vad händer sen då..? JO! nån gång i Juli, fick vi vår stora och roliga överraskning som vi inte riktigt var beredda på, var när jag upptäckte att min mens var sen. (2 veckor kanske) .. men tyckte ändå att nånting inte stämde. jag har oregelbunden mens, så det kan ju komma när som typ, enligt min kropp.. Men det var nånting som jag kände på mig med min kropp! .. Och när jag inte fått min mens på ett tag, så köper jag alltid ett gravtest för att dubbelkolla, och alla gånger jag gjort det så har det aldrig visat positivt, det har bara varit att min mens kommer lite senare helt enkelt bara..

Så jag och Max satt i bilen och jag ba "nu åker vi till hemköp och köper ett test!" .. jag hade faktiskt testat mig två veckor innan, men visade negativt då, men det var så märkligt då jag kände av att jag skulle ha mens just då och fick såna värkar, men så kom den aldrig, så gjorde jag testat och visade negativt så tänkte jag att jag väntar väl ett tag till då,..

Men då åker vi till hemköp och jag springer in för att köpa ett test.. Och skyndar oss hem,. Jag ville ju kissa på den där stickan med detsamma, Max tänkte nog inte så mycket då. Han ba "ja, säg till när det är klart.." .. och tror vi båda tänkte samma, att det är ingenting, att jag bara inbilla mig i onödan innan mensen som vanligt och det kommer visa negativt.. Men jag kissar på stickan och lägger den på elementet i badrummet och väntar, tvättar mina händer och lägger den sen på byrån i hallen.. Max sitter i vardagsrummet och kollar på tv. (House) .. han var i nån period han skulle gå igenom alla dom säsonger just då.. Men så väntar jag iaf på svaret och smygtittar på stickan hela tiden medans den "laddar" .. var en såndär "vanlig" som bara visar ett plus eller minus.. Digitalt.. tror jag? iaf..

Till slut har det gått så pass lång tid så jag går fram igen försiktigt och smygtittar med ena ögat.. Och det står ( + ) .. jag står kvar ett tag och stirrar på det och vet inte hur jag ska reagera riktigt.. Jag tänker bara "stämmer med..? vadå? jag fattar inte.." .. så jag tar fram bruksanvisningarna igen och går igenom noga om och om igen vad plusset betyder.. Fast det står så tydligt vad det betyder! till slut går jag fram till Max, ger honom stickan och han sitter bara och tittar på det och ser ut som ett frågetecken.. Han fattar inte riktigt vad det betyder, så jag ger honom pappret också så han kan läsa vad det betyder för jag visste inte riktigt vad jag skulle säga.. Till slut säger Max "du är gravid..?" .. och jag typ "ja.. det verkar så.." och Max den sköna bönan tar fram knytnäven och säger grattis.. Ni, vet som typ killar göra, knytnävar mot varandra.. Så jag ba.. öööh, lägger min knytnäve mot honom och fattar ingenting..

Sen kanske Max "börjar vakna till lite.." och säger.. "ehm.. hur gör man nu då..?" och vi båda börjar skratta.. Och sen därefter har det bara gått åt den vägen =)

Och nu så har det gått 6 månader och här sitter jag med en bebis i magen som ska komma om 3 månader.. 3 MÅNADER.. Alltså, vart tog tiden vägen..? kändes som typ förra veckan vi fick reda på det nu när jag sitter och skriver om det. Men tiden går undan, och vi båda är mycket lyckliga och förväntningsfulla! <3 ..

och jag har inte pratat så mycket om min graviditet i media eller så! men insåg nu idag, 2a januari (jobbat hela nyårs helgen så har inte riktigt kunna smälta in nya året förrän nu, hehe) .. Men så insåg jag, 3 månader kvar. Och detta år kommer bli ett sånt fantastiskt år! Jag kommer få heeelt nya utmaningar i mitt liv, men ser så fram emot att få träffa vår lilla pizzabulle som ligger där inne och lever om på nätterna! och förhoppningsvis kommer vi hitta ett hus till i sommar också, för djurens skull med. Men det kommer bli bra oavsett! <3

Jag är så glad att vi flyttade hit, så mycket bra har skett sen vi kom hit. Såklart tråkiga saker också, men i det stora hela! Så känner jag mig som en sån mycket lyckligare människa och kan äntligen släppa allt gammalt gagg och fokusera på mig själv, mitt liv och min familj som jag har här uppe!

Mycket har hänt 2016, men så mycket mer kommer hända 2017! <3

I det stora hela av 2016 bra & dåligt..
- Max fick tjänst som arbetsledare
- Jag sa upp mitt jobb och min lägenhet (som känns lite vuxenpoäng)
- Vår katt Wirre blev påkörd precis nån vecka innan vi skulle flytta, och fick operera bort ena höftkulan, men efter mycket rehab med honom så är han är fullt frisk katt idag <3
- Jag fick sommarjobb inom äldreomsorgen (passar utmärkt för en som ska läsa till undersköterska)
- Jag kom in på min utbildning.
- Jag har satt igång med körkortet (inte klart än dock)
- Vi fick ett + som överraskning.
- Jag har fått en vän här uppe (via en grupp på FB. som också ska ha barn.. nu i Januari)
- Jag har sett Miriam Bryant 2 gånger

Hmm.. ja! mycket mer som jag inte riktigt kan komma på nu!
Men det var ett år som kanske inte började så bra, men fick ett fint avslut <3

Likes

Comments

Så gött när man är klar med uppgifter i tid..! Så nu ikväll kan jag ligga i sängen och kolla på netflix med gott samvete 😁✋

Och så får vi hoppas på att hunden Tila inte orkar vara lika gnällig inatt som förra! 🐶🙄 .. då blir jag och katten inte glad..! 

  • 1 readers

Likes

Comments

Många "gnäller av sig" i facebooks gravidgrupper, och oftast brukar det handla om deras partner, han är si och så.. Men nu måste jag få gnälla av mig, men dock inte om min partner, utan min HUND.. Hon är min bästa vän, bebis och allt det där, inget sånt! men denna period hon är i just nu är helt otroligt..

Det här med att en hund kan bli skendräktig hade jag aldrig hört talas om innan jag blev gravid. Tila är 6 1/2 år nu. Och aldrig varit skendräktig, förutom nu då.. Första gången hon blev skendräktig var i somras, vi upptäckte det på hennes födelsedag, då hon fick en leksaksgris av min svärmor. Och vår första tanke var "jo, tjena. den grisen kommer inte leva länge till" .. hon slaktar alla sina leksaker, ända sen valpsben. Men denna gris var speciell, det märktes direkt. Hon hade grisen i munnen heeela tiden, gick runt och pep och gnällde, skulle ha grisen med sig överallt, la ner den och tvättade den och bäddade ner den och var väldigt mammig. Vi tänkte först ba, "men vad är det med henne??" .. och såklart tyckte vi det var gulligt att hon för en gång skull behöll en leksak utan att slakta den, och fick sån kärlek över den grisen..

En månad senare så gjorde vi ett graviditetstest, och visade positivt. Och efter vi hade fått denna nyhet, så lugnade Tila ner sig. Det var lite som att "idioter!! förstår ni inte vad det är jag försöker säga!!!" .. haha.. Lite kul! Men sen slutade hon iaf vara skendräktig och började löpa.

Nu har det gått kanske 4-5 månader sen Tila löpte då. Och har börjat bli skendräktig igen! Och anledningen till att jag vill "gnälla av mig" är för att hon var verkligen pain in the ass i natt!! jag trodde jag skulle bli galen.. När jag äntligen väl hade somnat, så började hon bädda och gräva I VÅRAN SÄNG.. så jag vaknade till och försökte få henne att lägga sig i sin egen säng istället med henne grisar, som hon har blivit så mammig åt igen. Men det funkade liksom inte, hon har alltid nån gris i munnen, springer fram och tillbaka och gnyr. Jag var precis på väg och somna om igen, men så svårt jag somnade om så satte hon igång, gång på gång.. Till slut tröttnade jag och la undan hennes gris på bokhyllan, som tydligen inte heller var det smartaste jag gjort. Då det funkade ett tag, jag fick henne och lägga sig mellan mig och Max, huvudet mot min mage, då lugnade hon äntligen ner sig. Men jag då? Det slutade ju med att hon låg och snarkade i mitt öra när jag skulle försöka somna om.. Och jag försökte verkligen ba SOMNA SOMNA SOMNA.. Men nej.. Blev ganska förbannad på Max också som också snarkade och pratade i sömnen, nånting han alltid gör, det vet jag ju, men inatt ba NEJ.. Så tog mitt täcke och kudde och la mig på soffan, där låg katten och såg lugn ut.. Och tänkte ba "nu sover vi.." så får hon sova bredvid husse, det brukar funka.

Och när jag väl hade somnat till, så började det med att jag hörde katten börja klösa på klösbrädan. Men lyckades somna till ändå, var inte så farligt. Men när jag väl somnar så börjar de där jävla gnällandet på hunden, alltså.. Man blir tokig, speciellt när man vill sova!! Så då hade hon gått upp och stod vid bokhyllan och kollade på grisarna, och jag ba.. MEEEEEEEEN! så la grisarna i köket, där kommer hon inte in på nätterna, men nej gnällde ändå. GNÄLL GNÄLL GNÄLL! vad ska man göra? låter jag henne ha en gris gnäller hon, tar jag undan grisarna så gnäller hon..! Och jag har aldrig varit med om något så psykiskt påfrestande just nu. Låg och grät på soffan i morse när Max skulle åka iväg och jobba och jag hade knappt sovit en blund. Har läst om sambandet med ägare och hund när en blir gravid exempel, att det påverkar hunden också, och visst det är jättegulligt. Men jag orkar inte hur hon är, jag är så frustrerad att jag ba "det är JAG som är gravid..!!!" .. Alltså, jag blir typ irriterad på henne för hur hon håller på. För hon ger sig inte, det håller på dygnet runt.. Jag allvarligt talat var på väg att gå ut ur lägenheten, inte för jag vet var jag skulle ta vägen, men ville ba ut.

Och jag förstår inte varför hon har blivit såhär igen värre än nånsin, mitt i graviditeten. Kan man bli det till och från eller? Jag googlar runt, men får inga vettiga svar, bara om att hundar blir skendräktiga EFTER löpet.. men hon har inte löpt på flera månader, så jag fattar verkligen inte!

Jag älskar Tila, det är inte så. Men läste att detta kan påverkar ägaren psykiskt, och det gör det verkligen nu, och mina gravidhormoner är ingen bra kombo med detta..!

Likes

Comments

Jag har aldrig riktigt varit en sån person som gillat julen särskilt mycket, inte på dom senare år iaf. När jag var mindre så gillade jag det, speciellt julaftonsmorgonen, det var det bästa med hela julafton, och självklart att få träffa sin familj och äta den goda maten. Men sen till kvällen var det aldrig någon höjdare om man säger så, då spritflaskan kom fram när alla hade gått hem. Jag känner dock att jag har förträngt dom där kvällarna ganska mycket. Jag vet vad jag har varit med om, men inget jag varken vill tänka eller prata om riktigt. Men jag får alltid en sån klump i magen när jag ser dessa julreklamsfilmer, om barn som får vara med om våld i hemmet m.m. Och när hon ligger i sitt mörka rum och hör hur hennes föräldrar skriker utanför henne dörr, så känns det som att det är jag som ligger där, jag vet precis hur det där barnet känner sig.

Men i år, bor jag inte ens kvar i den byn där jag firat alla mina år, alla julaftonsdagar. Så känner jag att jag vill starta om. För jag vill inte att julen ska vara något negativt, jag vill att det ska vara samma känsla som jag alltid hade på julaftonsmorgnarna, för jag tror år efter år så hoppades jag innerst inne att det skulle bli en bra kväll också, som det dock sällan blev. Men bara för det jag har varit med om tidigare, så vill inte jag att det ska påverka min framtid. Tyvärr så har den då gjort den senaste åren nu när jag blivit äldre, jag har bara känt julen som en pina, har hellre velat åka iväg eller bara få slippa julen helt. Förra året valde jag att jobba hela julen för att få slippa fira den. Men jag vill inte vara sån längre, speciellt inte nu när vi väntar ett barn. Jag vill att vårt barn ska få uppleva dom där mysiga julaftonsmorgnarna som jag fick göra, men också att kvällarna också blir bra.. Så jag tänker istället för att göra raka motsaten och bli negativ, som jag vet många är runt julen, det är mycket alkohol då, det är mycket negativt, speciellt med dom som HAR varit med om jobbiga saker, i sin uppväxt m.m. Men jag vill inte att mitt barn ska bli påverkad av det jag har varit med om, mitt barn ska inte behöva må dåligt och se sin mamma vara bitter och negativ på julen, bara för hon hade en kassa julaftonskvällar när hon var liten.

Jag satt verkligen och tänkte på det här igår vid frukosten. Hur jag vill att vi som familj ska vara med varandra, ingen stress, det ska bara vara mysigt och harmoniskt. Jag har en bild i huvudet att vårt barn har blivit några år så hon är medveten om vad julen är, och att vi då bor i ett hus, och där ska det såklart finnas en bastu. Så på julaftonsmorgonen, kollar vi på julkalender tillsammans, äter frukost och barnet får en liten julklapp på morgonen, typ de hon ska få ha på sig på kvällen sen. Sen går man och bastar, och ingen stress alls, när man är klara så ska hon få göra sig ordning med sina nya saker/kläder hon fick på morgonen. Sen kanske vi hjälps åt med maten om inte barnet vill själv leka då. Det ska helt enkelt bara vara enkelt, ingen stress och bara mys. Det behöver inte vara perfekt heller, för den biten är det en sån hets på kring jul, allt ska vara så PERFEKT.. ingenting ÄR perfekt! vakna upp och inse det.. Nej, men jag har en bild hur det kommer se ut, och hur jag kommer vilja få barnet se julen som något positivt, och att hon ska kunna gå och lägga sig sen där på julaftonskvällen med ett leende på läpparna och drömma gott!

Och framförallt, vit jul. Jag tycker det är en sån himla bra grej som har startas, att man kan sponsra pengar och själv ha en vit jul för att hjälpa alla barn som får stå ut med familjer som dricker speciellt kring julen. Jag själv förstår inte vitsen med att det ska drickas så mycket alkohol kring jul. FINE, ett glas till maten, eller om pappa vill ta nån öl. Men gör det med måtta då! Och klarar man inte av det, då kan man lika gärna ge fan i det helt.. Jag har liksom sett dom som klarar av att dricka med måtta, fine good for you! Men sen har jag också sett dom som dricker och INTE klarar av det, och barnen blir så påverkade av det, både små barn och äldre barn. Och det är inte rättvist!

Jag själv är uppvuxen med alkoholister deluxe, från alla möjliga håll. Och jag vet också att dom som är alkoholister har en mörk bakgrund, de kan helt enkelt inte släppa sitt förflutna och gräver ner sig i alkoholen. Och egentligen så klandrar jag inte dom, alla hanterar sin sorg och situationer på olika vis. Men jag själv känner att jag kommer göra raka motsatsen, jag vill inte att mitt barn ska få uppleva nånting av det jag har fått göra. Jag har mått dåligt på grund av allt skit jag varit med om, men samtidigt har det gjort mig så stark och fått mig att inse att jag vill inte bli som dem, aldrig i livet. Jag tänker inte utsätta mina barn för det!

MEN.. man kan aldrig säga aldrig heller! jag klandrar inte mormor och morfar idag för dom drack så mycket som dom gjorde när jag var liten (bodde hos dom när jag var barn) .. Visst, dom var jävligt korkade som drack så mycket som dom gjorde, bråkade och slogs när de var fullt medvetna om att de fanns ett barn i huset också. Självklart, den biten kommer jag nog aldrig riktigt förlåta. Men å andra sidan så vet jag om att dom led, mormor led som mest. Hon hade en sån djup sorg som inte ens går att beskriva, hon förlorade sin son som dog i 20-årsåldern. Hur hanterar man en sån situation liksom? Hon led i flera år, och jag var så arg på henne, för jag själv var ju bara ett barn och fattade inte varför hon alltid skulle bli så jävla full och bli elak, gråta, bråka och slåss. Hon hade så mycket ilska inom sig, så hon nog inte visste vart hon skulle ta vägen. Och den biten klandrar jag inte henne för!

Så man kan aldrig säga aldrig! saker och ting kan hända som kan få en att vända om. Men jag ska göra allt med min makt, styrka och vilja att kämpa för vår familj oavsett vad som! <3

Likes

Comments