Texter

Jag har haft några omtumlande dagar. Det händer saker runt omkring mig som får mina tankar att åka upp och ner värre än den värsta berg och dalbanan. Jag kan inte hjälpa det. Jag blir ombedd att inte tänka på ”det”. Det som gör mig orolig. Som får hjärnan att vändas ut och in och vridas ur som en blöt trasa. Jag vet inte hur man inte tänker. Hur man inte känner. Jag vet inte heller hur man kontrollerar alla de olika känslorna när de dundrar mot en, alla på en gång.

Jag skriver. Mycket. Överallt. Men det räcker inte. Egentligen behöver jag nog gråta, bli av med tyngden. Men det är också lättare sagt än gjort. 

Jag sover dåligt. Mycket dåligt. Bara någon enstaka timme per natt. Funderar på att bryta den orörda förpackningen med lugnande som jag har. Har läst att de ska göra en trött.

Jag slås också av hur jag tenderar att sluta äta när det blir för mycket runt omkring. Det ör precis som att när jag inte kan kontrollera mina känslor eller det som händer runt omkring så kan jag iallafall kontrollera mitt matintag. Detta går fort och utan att jag riktigt tänker på det. Har jag utvecklat en ätstörning?

Allt som allt är det rörigt och mycket oro just nu och allt jag vill är att få lite stabilitet.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

På denna dagen för ett år sedan skickade jag ett mail tidigt på morgonen till mina kollegor. Jag trodde att jag var magsjuk och sjukanmälde mig. Vad jag inte visste då var att den sjukanmälan skulle bli lång. Riktigt lång. Jag visste inte då att jag skulle gå tillbaka och börja arbeta på fulltid först i mars. Jag visste inte då att jag någon vecka senare skulle stappla in på akuten för att jag inte hade ätit på flera dagar och var i akut behov av näring. Jag visste inte då att jag skulle behöva nästan ett år av regelbundna samtal på företagshälsovården. Jag visste inte då att ångesten skulle ta över mitt liv. Jag visste inte då hur sjuk jag var och hur illa det skulle bli. Jag förstod inte då att min kropp hade kollapsat. Sagt morsning och goodbye.

Det här har varit ett viktigt år. Jag har lärt mig mycket. Om mig själv och hur min kropp fungerar. Vad jag måste göra för att fungera. Jag håller fortfarande på och läker. Det kommer ta lång tid. Jag har accepterat att jag nog aldrig kommer bli fullt återställd. Att minnet har tagit sig en törn. Att jag inte är lika stresstålig som jag har varit. Att jag lättare blir trött. Att jag behöver direkt återhämtning när jag gjort något lite extra. 

Det finns dock så mycket att vara tacksam över. Jag är tacksam över att jag haft förstående kollegor. Jag är tacksam att jag bor i ett land där man får vara sjuk och ändå kan betala hyran. Jag är tacksam över att min familj funnits för mig. Jag är tacksam över att min mamma ringde mig flera gånger om dagen för att kolla så jag hade ätit. Jag är tacksam över att jag haft en chef som tagit det på allvar. Som har spenderat åtskilliga timmar med att lyssna. Finnas där. Som skickade mig till företagshälsovården fast jag egentligen inte ville. Som tog till drastiska åtgärder för att jag skulle släppa jobbet och vila. Som är världens bästa. 

Men mest är jag stolt. Stolt över mig själv. Stolt över att jag tog mig igenom det. Stolt över att jag allra oftast är en glad, sprallig och positiv tjej. Glad att jag inte låtit ångesten ta (över) mitt liv. Stolt över att jag klarar av att äta. Stolt över att jag trotsar mina rädslor. Stolt över att jag, till slut, tog mig själv på allvar. Stolt över att jag klarat av hindren. För ett år sedan skrev jag i min dagbok att jag hade ångest. Att det var en dålig kväll.

Ikväll har jag inte ångest. Ikväll är en bra kväll. 

Likes

Comments

Pics, Upplevelser

En söndag i början på september när regnet smattrar mot fönsterrutorna känns som en perfekt tidpunkt att ta en tur bakåt i tiden. Jag letade nämligen efter en specifik bild på en av mina externa hårddiskar och kom då över i princip hela min tonårstid. Det är väldigt mycket Alcazar, väldigt mycket med min dåvarande partner i crime B och väldigt mycket sommar. Så, låt oss ta oss en tur och se vad vi kan hitta. 

Till vänster: Jag, Bonne och Lina. Det var sommaren 2009 (tror jag!) och galapremiär på en film i Stockholm. Vi var där och hade turen att träffa på 100% alcazarer vilket räckte för att vi skulle vara lyriska resten av dagen. Detta är en av mina absoluta favoritbilder på oss. Jag & B är så himla små (17!) och så lyckliga.

Till höger: Jag kommer ihåg att detta var i December, men jag minns inte år. Skulle tro 2010 med tanke på B's frisyr och mina glasögon. Alcazarerna uppträdde med någon gospelkör i Stockholm och vi var där. Kommer ihåg ytterst lite från denna dagen men bilden är ju fin!

Till vänster: B's 18 årsdag. Detta var en så himla fin dag. Det var varmt, vi var glada, det var Pride-vecka (eller skulle snart bli!), nästan hela vårt gäng var i Stockholm och B fyllde 18 år. Vi firade det på "vår" udde ute på Djurgården, där vi spenderade åtskilliga sommardagar. B fick biljetter att se Lady Gaga i Malmö med mig den födelsedagen. Tänk om jag visste då att jag sju år senare skulle se henne för sjunde, åttonde, nionde och tionde gången.


Till höger: Den här bilden är också tagen vid udden. Vi tog så himla mycket fina motsolsbilder där ute. Vet inte vid vilket tillfälle just denna är tagen, kan till och med vara samma kväll som B fyllde år. Minns inte.

Till vänster: Det är jag. På en väldigt liten suddig bild. Den är tagen utanför Globen i oktober 2009. Vi köade för biljetter till melodifestivalen och det var minst sagt ett äventyr. Vi sov i skift, jag sov där en natt, några av mina vänner sov två nätter. Det var kallt men också väldigt roligt. Bilden är en referens till Lena Philipsson.

Till höger: Från Lena + Orup. Är fortfarande omåttligt nöjd med den här bilden med tanke på att den är tagen med en sketen digitalkamera typ 2007.

TIll vänster: Jag & B. Det är från Pride 2009, samma kväll som schlagerkvällen var. Så himla små.


TIll höger: Detta är jag ganska säker är från Bingolotto. Ja, vi åkte och gick på bingolotto för att se dem. Vi var verkligen överallt. Men jag är så himla glad för våra alca-years för de var så vansinnigt roliga. Året? Hmm.. 2010 skulle jag tro.

Båda bilderna är på mig, J och A. Den högra är från Matfestivalen i Skövde 2010, Alcazar uppträdde. Den högra är från Lotta på Liseberg, jag tror att detta är samma sommar som de "la av". 2011. Himla fina bilder!

Båda bilderna är från samma dag som den högra ovanför. Lotta på liseberg, sommaren 2011. Vi är 19 år här. Det var en fantastisk sommar på så många vis. Också vår "sista" sommar. Alcazar hade gått ut med att de skulle ta en paus, detta var första gången vi skulle se dem efter att det hade kommit ut. Därav skylten. Den högra bilden stämmer ganska bra överens med våra personligheter på den tiden.

Även detta är från den kvällen, och av alla gruppbilderna som vi fem tog genom åren så är detta min favorit. Jag tycker den här bilden är så fin på så många sätt. Åh, vad vi tyckte om varandra!

Till vänster: Lotta på Liseberg, 2010.
Till höger: Jag, på centralstationen i Stockholm. Melodifestivalen 2011. Jag borde antagligen ha varit i skolan men fy tusan vilken rolig melloturné vi gjorde 2011.

Bild till vänster: Den här bilden är 10 år gammal. Den är tagen i september 2007, det var nypremiär på Lena+Orup och vi var såklart där. Thilda, B och jag. Jag och B är 15 år gamla här. 15!

Bild till höger: I några år drev jag och vännerna på bilden en blogg om melodifestivalen. Schlagerzoot kallades vi, vi var jäkligt duktiga och det gick bra. Detta är en fantastisk bild på oss som fångat våra personligheter bra. Tagen under melodifestivalen i Linköping 2011.

TIll vänster: Oj, oj, oj. Detta är en story i sig. Den är tagen sommaren 2008 tror jag. Tror att det var mellan nian och gymnasiet. Kan eventuellt varit sommaren 2007. Är faktiskt inte helt säker. Vi hade iallafall en liten meet-up, ett gäng Lena Philipsson fans och umgicks. Efter några timmar var vi ett litet tappert gäng kvar. Då kommer en båt och kör in på bryggan vi sitter på och frågar om vi ville åka med. Vad gör vi då? Jo, vi tackar ja. Galningar som vi var. Visade sig att ingen av gubbarna på båten fick köra den egentligen. Men det var ett äventyr. Ganska säker på att jag är 16 år bilden och att La Linda har redigerat den.

Till höger: Linda, jag och Thilda på Rondo i Göteborg, januari 2008. Ännu en nypremiär på Lena+Orup, denna gång på Rondo i Göteborg. Jag är så liten här men bilden är verkligen härlig. Det var en så rolig helg i Göteborg som vi skrattade åt låååångt senare.

Till vänster: Melodifestivalens efterfest efter finalen i Globen 2011. En galet rolig fest.

Till höger: Jag och J i Grebbestad. En av de finaste dagarna. Någonsin faktiskt.

Till vänster: Det är få bilder jag kommer ihåg att de har tagits så tydligt som denna. Den är tagen 7 februari 2009, det var min 17'e födelsedag och första deltävlingen i melodifestivalen det året. Alcazar tävlade med Stay the night och gick direkt till final. Jag minns det så väl för vi var så vansinnigt lyckliga. Bilden är tagen utanför artisthotellet före eller efter att vi har gruppkramats.

Till höger: Hur härlig är inte denna bilden? Notera att jag och B har färgmatchat våra outfits. Vi är 17 år gamla, det är pride och vi är på mälarpaviljongen i Stockholm för att se Alcazar köra unplugged för andra året i rad. Vi fick vara kvar på nåder om vi lovade att gå så fort det var slut.

Till vänster: Melodifestivalen i Linköping 2011. Det finns så mycket historier kring den helgen. Det var så vansinnigt kallt, varenda en av oss blev sjuka efteråt men vi hade så himla roligt. Detta är taget strax efter att vi ankommit till Linköping. Vi blev intervjuade av Corren nästan direkt. VI hade en tendens att synas och höras.

Till höger: Detta är nog från nypremiären från Rondo 2008. Joråsatte. Vad säger man?

Avslutar med en bild på det gäng jag umgicks med. Ett gäng som innehåller så fina människor och som jag haft så fantastiskt roligt med. Bilden är från Pride 2010 eller 2011, osäker på året.


Så, detta är bara ett axplock av alla bilder. Tycker det är roligt att titta tillbaka ibland. Jag är väldigt stolt över dessa år och alla upptåg vi gjorde. Man kan dock konstatera tre saker.

1. Det är väldigt länge sedan och ett helt annat liv. Jag är väldigt glad för dessa år, som sagt, men hade svårt att fullt identifiera mig med personen på bilderna.

2. Jag har gjort extremt mycket saker.

3. Jag borde överväga att färga mitt hår rött igen.

Likes

Comments

När jag gick i tredje klass mådde jag inte så bra. Jag var inte ett så lätt barn. Faktum är att det främsta jag minns från tredje klass är att jag spenderade den inlåst på en toalett. Vi var två klasser som slogs ihop till en och det tillkom även ytterligare några elever som inte hade gått i någon av klasserna förut. En av dessa retade mig. Varje dag. Jag kunde inte hantera det. Det värsta var dock inte pojken som retade mig. Det värsta var läraren. Vi hade en lärare som valde mig som sin hackkyckling. Som hakade på pojken som mobbade mig. Som sa saker i klassrummet om mig som fick hela klassen att skratta. Jag hade en lärare som mobbade en nioåring.

Vi fick en ny lärare på vårterminen i fyran. En fantastisk, snäll, omtänksam lärare. Pojken slutade också i klassen. Allt blev bra. Läraren som hade mobbat mig började jobba på andra skolor Innan hen flyttade utomlands.

För något år sedan när jag jobbade i växeln så ringde en dag en lärare och behövde lite hjälp. Jag frågade efter personens namn och det var Den läraren. Hen var tillbaka i Sverige. I min stad. I samma sekund som hen sa sitt namn la min kropp av för några sekunder. Alla funktioner stannade. Det blev svart framför ögonen, jag hörde inte längre vad hen sa och jag började skaka. Det hade gått över femton år sedan hen var min lärare men min kropp reagerade med panik.

Därefter har jag vid några enstaka tillfällen sett den här personen ute på stan, staden jag bor i är ändå förhållandevis liten. Varje gång får jag en klump i magen och mitt huvud börjar leta flyktvägar. Senast idag såg jag personen på ICA och jag glömde helt bort vilka varor det var jag skulle handla. Det enda min hjärna ville var att fly.

Det har gått väldigt många år men den här personen, som skulle vara tryggheten i mitt liv när jag var nio år, har ärrat mig.

Likes

Comments

Är det inte lite intressant detta med fasader. Det där ytliga som vi visar utåt. De härliga bilderna vi lägger ut i våra sociala medier. De klyschiga texterna vi skriver i våra statusuppdateringar om hur lyckliga vi är. Fasaden, som omgivningen sen ser och bildar sig en egen bild på.

Jag har växt upp med de här fasaderna. De vackra bilderna med vänner som skrattar och är glada. Bilder från konserter, resor och ungdomsår. Jag var en del av det.

Är det något jag har lärt mig sedan jag blev sjuk i höstas så är det att bilderna ofta speglar verkligheten. Men bara en sån liten, liten bild av den. Vi kan inte dra förutfattade slutsatser utifrån vad våra vänner lägger ut i sociala medier. Det är då det blir farligt.

I mina sociala flöden svämmar det just nu över av bilder och texter från min Londonresa och främst konserten med Adele. Allt jag har skrivit är sant. Jag har haft det underbart och jag är så stolt över mig själv.

Men ingenstans kan man läsa att jag natten innan vi skulle resa låg i min säng och skakade av nervositet och ångest, att jag under flera timmars tid spydde upp precis allt innehåll som fanns i min mage, att jag ringde 1177 och satt 15 minuter i kö bara för att få höra någon säga att det kommer bli bra, att jag klockan 2 på natten satt ute på min balkong och huttrade för att det var det enda stället jag inte mådde illa på eller att jag när flyget lyfte 06.25 på morgonen inte hade sovit en blund på hela natten och att min mage var helt tom på innehåll.

Ingenstans kan man läsa in det. Men det är också verklighet. Men jag åkte, jag fick så småningom envist i mig lite mat och till slut ordnade det upp sig. Det gör min resa än mer speciell. För jag är så jäkla stark. Det krävs så vansinnigt mycket för att trotsa ångesten men jag lyckades. Jag vill hylla mig själv och alla andra som trotsar ångesten. Som envist ger sig tusan på att det ska gå. Som GÖR fast hela ens person spjärnar emot. Vi ska hyllas. För vi är så vansinnigt starka. Det borde vi ”gilla” Istället för fasaden.

Vi får aldrig glömma att alla har sin skit och att det rymmer sig en hel historia bakom varje fasad.

Likes

Comments

När jag var yngre, fram till ungefär 15 års åldern, spenderade jag midsommar med min pappa. Det var årets höjdpunkt. Vi var alltid ute hos några vänner och vi var ett stort gäng med barn i blandade åldrar. Samma sak samma år, sillunch ute, om det inte regnade såklart, kanske några lekar. När vi var riktigt små var dans runt stången obligatoriskt, den föll så småningom bort. Kanske någon promenad, klappa på hästarna. Annars så åt vi mest och umgicks uppe på loftet till ladan. Det var gemytligt och idylliskt. Detta upphörde tyvärr och efter det så har jag bara firat "ordentlig" midsommar en gång. Förra året minns jag att jag gick en promenad genom samhället där jag är uppväxt och kände lukten av tändvätska ligga som en tät dimma över samhället samtidigt som jag hörde skratten från uteplatserna. Jag har inga vänner som bjuder in mig på saker och det är helt okej, jag säger inget annat. Jag är inte heller typen av människa som bjuder in mig själv, det skulle aldrig falla mig in.

Grejen är ju att jag vet hur midsommar kan vara. Jag vill ha idylliska kvällar med vänner, god mat och skratt. Som när jag var yngre.

Midsommarafton är den dagen på året då jag känner mig som mest ensam och därför tycker jag inte om den.

Likes

Comments

Texter

Den här veckan blev inte alls som jag hade tänkt mig. Jag har mått bra och stabilt ganska länge nu. Ätit regelbundet, känt mig glad, ingen ångest. Det har helt enkelt varit bra. Så hände något i början på den här veckan. Veckan som vi arbetat för egentligen hela läsåret. I måndags kände jag mig lite deppig, men det var inte så farligt. I tisdags hade jag ångest. Sedan eskalerade det bara. Onsdagen klarade jag ganska bra, jag startade lugnt här hemma men när jag väl kom till jobbet så gick det helt okej. Ångesten var fortfarande närvarande men det var inte så farligt. Iallafall inte vad jag minns, dessa dagar är lite av ett töcken faktiskt. Torsdag, tar mig efter mycket om och men till jobbet, känner mig fullkomligt apatisk och kan inte ta mig för någonting. Väl på jobbet bryter jag ihop totalt, vilket säkerligen var välbehövligt, kändes faktiskt något bättre efteråt. Jag har ju så fruktansvärt svårt att visa mig ”svag” för andra. Nu har illamåendet gjort entré också vilket resulterar i att jag inte äter särskilt mycket. Tar mig igenom dagen men minns inte särskilt mycket. Jobbade ganska sent.

Fredag, nu eskalerar illamåendet till faktiska kräkningar. Inte riktigt vad jag ville. Jobbar egentligen ingenting alls på fredagen. Är på samtal på eftermiddagen på företagshälsovården, mycket välbehövligt. Äter sammanlagt tre bananer och två knäckemackor på hela fredagen.

Lördag, dagen jag jobbat så hårt för och som jag så förväntansfullt sett fram emot. Vaknar tidigt, nervös. Lyckas skaka av mig det och känner mig ändå ganska okej. Fram tills jag ska gå upp ur sängen och återigen kräks. Är inte helt nöjd med att det är den vägen min ångest valt att gå. Ska den sätta sig fysiskt så hade den väl kunnat ge mig huvudvärk eller ont i en tå istället för detta illamående. Inser att jag inte kommer kunna jobba idag. Knappt någon mat i kroppen överhuvudtaget och alltså ingen direkt energi. Börjar förbereda mig på att jag kommer få följa ceremonin via webbsändningen.

Lägger mig på soffan. Funderar. Tycker för en kort sekund synd om mig själv. Det var ju inte såhär det skulle bli. Känner skuld gentemot mina fantastiska kollegor som fått jobba extra mycket för att jag inte pallade trycket. Vet att jag inte behöver känna så, de klarar det fint. Kan ändå inte rå för det. Får en släng av fomo (fear of missing out) och i ett tappert och envist försök att rycka upp mig (värsta uttrycket som finns) tar jag mig själv till duschen. Får på mig lite smink och en klänning. Lägger en banan i väskan, dricker lite vatten och åker till skolan. Tänker inte missa ceremonin.

Jag fick jobba lite, lite men det är ju mest för att jag inte kan släppa kontrollen. Mitt fel. Men jag klarade ceremonin. Jag klarade dagen. Inte alls som jag hade tänkt men studenterna, våra huvudpersoner, märkte inte av det vilket faktiskt är det viktigaste. Det blir fler år och fler avslutningar.

Jag inser att vägen till att lära känna kroppens signaler är bra mycket längre än vad jag först trodde. Jag inser att jag inte tagit hand om mig själv, även fast jag trodde annat. Jag inser att detta nu ligger i historien och att det enda som jag kan göra något åt är framtiden.

Det blev inte alls som jag hade tänkt mig, den här veckan, och jag känner mig lite snuvad på konfekten men det blev vad det blev.

Likes

Comments

Valborgsmässoafton. En av de dagar på året jag som mest påminns om hur ensam jag är. Musiken dunkar ifrån grannen. Jag sitter ensam i min säng. Funderar på vad jag ska göra. Bestämmer mig för att gå ut. Ändrar mig. Velar. Till slut är jag ute. Går. Ensam. Tänker att jag lika gärna kan se det som en promenad. Några tonårstjejer skriker åt mig. Otrevliga ord. De skrattar. Kommer fram. Ser den stora folksamlingen. Ställer mig en bit bort. Vill inte träffa någon jag eventuellt skulle känna. De tänder brasan. Det är stämningsfullt. Träffar en kollega. Pratar lite kort. Får panik över att jag är där helt ensam. Att det blir så uppenbart för andra att jag är där själv. Det är en sak att känna sig ensam. En annan när folk ser att man faktiskt är det. Börjar gå hem. Fort. Möter sällskap efter sällskap. Folk har roligt. Umgås. Jag går med raska steg hemåt. Ser den vackra himlen som skiftar i blått och rosa. Snart hemma. Tankarna på högvarv i huvudet. Panik. Känner mig ensammast i hela världen. Gråter.

Jag tycker verkligen inte om valborgsmässoafton.

Likes

Comments

, Texter

Häromdagen skulle jag göra en sak på jobbet som varit återkommande under läsåret men som jag vid de tidigare tillfällena fått, eller nästan fått, en panikattack vid. Faktum är att jag fick en av dessa panikattacker samma vecka som jag insjuknade och sen blev sjukskriven. Därför var jag ganska nervös. Det gick dock över förväntan. Mycket nervositet och oro och en hel del flyktinstinkter men ingen ångest, ingen panik.

Detta är ju jättestort. Jag klarade av något utan att få panikångest som jag inte har klarat tidigare. Jag borde fira och vara så jäkla stolt över mig själv. Att jag, på så kort tid, kommit såhär långt.

Ändå så känner jag mig inte stolt. Det är ingenting i mig som vill fira. Och jag blir så irriterad på mig själv. På min hjärna. Funderar på vad det är som har gjort att jag har så höga krav på mig själv. Varför jag tycker att allt måste vara perfekt och varför jag aldrig kan ge mig själv credd.

Den logiska och bra delen av min hjärna vet att jag kommit långt. Den skriker på mig att jag ska sträcka på mig. Vara stolt över mig själv. Tyvärr blir den överröstad av den andra delen som gång på gång säger att jag inte är tillräckligt bra, att jag kan göra bättre.

Jävla självkänsla, du är så svår att bygga upp.

Likes

Comments

När jag var 10 år gammal var jag helt säker på att jag skulle bli skådespelare när jag blev stor. Det var helt självklart för mig att så var fallet. Så, det var inte jättekonstigt att jag runt den åldern började spela teater. På högstadiet spelade jag visserligen fortfarande teater men mina yrkesmål hade ändrats. Nu skulle jag bli journalist. Jag älskade att skriva och det var ju helt självklart att jag skulle bli journalist. Några år senare hade jag bytt spår igen. Nu ville jag arbeta med radio. Sen ville jag jobba med TV. Sen ville jag jobba med musik. Sen klumpade jag ihop mina drömmar och bestämde mig för att media, det var vad jag skulle syssla med. Det var jag så säker på att jag, när jag gått färdigt gymnasiet, hoppade på en YH-utbildning som hade kunnat tagit mig precis där. En utbildning som gjorde att jag fick jobba på skivbolag, jag fick jobba på tv-produktionsbolag och jag fick vara en del av media-sverige. Men, jag kände mig aldrig riktigt hemma. Det var inte rätt.

Så, något år senare så hamnade jag på en kommunal verksamhet som kommunikatörspraktikant och jag trivdes förvånansvärt bra i den där kommunala verksamheten där man hade förmiddagsfika, lunch, och eftermiddagsfika. En värld som inte existerade där jag kom ifrån. Praktiken tog slut. Jag hamnade på kommunens växel. Märkte att det där med service var min grej, att jag faktiskt var riktigt bra på det och att det också var himla kul att hjälpa folk.

Två år, till och från, blev jag kvar där, och det var okej. Trevliga kollegor, oftast kul arbetsuppgifter men jag kände aldrig att jag utvecklades. Jag hann med några andra småjobb under dessa två år också. Under flera år hade jag sagt att jag helst ville jobba i skolmiljö. Allra helst på min gamla gymnasieskola. Administrativt. Så, när jag inte alls letade utan hade bestämt mig för någonting annat, så dök annonsen upp, på kommunens intranät, och jag tänkte att jag "skulle testa" att söka.

Bara någon vecka senare hade jag ett nytt jobb. Mitt jobb. Ett arbete som berikar mig, som utmanar mig, som låter mig pyssla med sådant som jag tycker är så vansinnigt roligt, som jag med glädje går till varje morgon, som gett mig möjligheten att lära känna fantastiska kollegor. För första gången så känner jag att jag verkligen har hittat hem. Så, det är väl som man brukar säga att det man letar som allra mest efter - det dyker upp när vi slutar leta.

Likes

Comments