När jag gick i tredje klass mådde jag inte så bra. Jag var inte ett så lätt barn. Faktum är att det främsta jag minns från tredje klass är att jag spenderade den inlåst på en toalett. Vi var två klasser som slogs ihop till en och det tillkom även ytterligare några elever som inte hade gått i någon av klasserna förut. En av dessa retade mig. Varje dag. Jag kunde inte hantera det. Det värsta var dock inte pojken som retade mig. Det värsta var läraren. Vi hade en lärare som valde mig som sin hackkyckling. Som hakade på pojken som mobbade mig. Som sa saker i klassrummet om mig som fick hela klassen att skratta. Jag hade en lärare som mobbade en nioåring.

Vi fick en ny lärare på vårterminen i fyran. En fantastisk, snäll, omtänksam lärare. Pojken slutade också i klassen. Allt blev bra. Läraren som hade mobbat mig började jobba på andra skolor Innan hen flyttade utomlands.

För något år sedan när jag jobbade i växeln så ringde en dag en lärare och behövde lite hjälp. Jag frågade efter personens namn och det var Den läraren. Hen var tillbaka i Sverige. I min stad. I samma sekund som hen sa sitt namn la min kropp av för några sekunder. Alla funktioner stannade. Det blev svart framför ögonen, jag hörde inte längre vad hen sa och jag började skaka. Det hade gått över femton år sedan hen var min lärare men min kropp reagerade med panik.

Därefter har jag vid några enstaka tillfällen sett den här personen ute på stan, staden jag bor i är ändå förhållandevis liten. Varje gång får jag en klump i magen och mitt huvud börjar leta flyktvägar. Senast idag såg jag personen på ICA och jag glömde helt bort vilka varor det var jag skulle handla. Det enda min hjärna ville var att fly.

Det har gått väldigt många år men den här personen, som skulle vara tryggheten i mitt liv när jag var nio år, har ärrat mig.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Är det inte lite intressant detta med fasader. Det där ytliga som vi visar utåt. De härliga bilderna vi lägger ut i våra sociala medier. De klyschiga texterna vi skriver i våra statusuppdateringar om hur lyckliga vi är. Fasaden, som omgivningen sen ser och bildar sig en egen bild på.

Jag har växt upp med de här fasaderna. De vackra bilderna med vänner som skrattar och är glada. Bilder från konserter, resor och ungdomsår. Jag var en del av det.

Är det något jag har lärt mig sedan jag blev sjuk i höstas så är det att bilderna ofta speglar verkligheten. Men bara en sån liten, liten bild av den. Vi kan inte dra förutfattade slutsatser utifrån vad våra vänner lägger ut i sociala medier. Det är då det blir farligt.

I mina sociala flöden svämmar det just nu över av bilder och texter från min Londonresa och främst konserten med Adele. Allt jag har skrivit är sant. Jag har haft det underbart och jag är så stolt över mig själv.

Men ingenstans kan man läsa att jag natten innan vi skulle resa låg i min säng och skakade av nervositet och ångest, att jag under flera timmars tid spydde upp precis allt innehåll som fanns i min mage, att jag ringde 1177 och satt 15 minuter i kö bara för att få höra någon säga att det kommer bli bra, att jag klockan 2 på natten satt ute på min balkong och huttrade för att det var det enda stället jag inte mådde illa på eller att jag när flyget lyfte 06.25 på morgonen inte hade sovit en blund på hela natten och att min mage var helt tom på innehåll.

Ingenstans kan man läsa in det. Men det är också verklighet. Men jag åkte, jag fick så småningom envist i mig lite mat och till slut ordnade det upp sig. Det gör min resa än mer speciell. För jag är så jäkla stark. Det krävs så vansinnigt mycket för att trotsa ångesten men jag lyckades. Jag vill hylla mig själv och alla andra som trotsar ångesten. Som envist ger sig tusan på att det ska gå. Som GÖR fast hela ens person spjärnar emot. Vi ska hyllas. För vi är så vansinnigt starka. Det borde vi ”gilla” Istället för fasaden.

Vi får aldrig glömma att alla har sin skit och att det rymmer sig en hel historia bakom varje fasad.

Likes

Comments

När jag var yngre, fram till ungefär 15 års åldern, spenderade jag midsommar med min pappa. Det var årets höjdpunkt. Vi var alltid ute hos några vänner och vi var ett stort gäng med barn i blandade åldrar. Samma sak samma år, sillunch ute, om det inte regnade såklart, kanske några lekar. När vi var riktigt små var dans runt stången obligatoriskt, den föll så småningom bort. Kanske någon promenad, klappa på hästarna. Annars så åt vi mest och umgicks uppe på loftet till ladan. Det var gemytligt och idylliskt. Detta upphörde tyvärr och efter det så har jag bara firat "ordentlig" midsommar en gång. Förra året minns jag att jag gick en promenad genom samhället där jag är uppväxt och kände lukten av tändvätska ligga som en tät dimma över samhället samtidigt som jag hörde skratten från uteplatserna. Jag har inga vänner som bjuder in mig på saker och det är helt okej, jag säger inget annat. Jag är inte heller typen av människa som bjuder in mig själv, det skulle aldrig falla mig in.

Grejen är ju att jag vet hur midsommar kan vara. Jag vill ha idylliska kvällar med vänner, god mat och skratt. Som när jag var yngre.

Midsommarafton är den dagen på året då jag känner mig som mest ensam och därför tycker jag inte om den.

Likes

Comments

Texter

Den här veckan blev inte alls som jag hade tänkt mig. Jag har mått bra och stabilt ganska länge nu. Ätit regelbundet, känt mig glad, ingen ångest. Det har helt enkelt varit bra. Så hände något i början på den här veckan. Veckan som vi arbetat för egentligen hela läsåret. I måndags kände jag mig lite deppig, men det var inte så farligt. I tisdags hade jag ångest. Sedan eskalerade det bara. Onsdagen klarade jag ganska bra, jag startade lugnt här hemma men när jag väl kom till jobbet så gick det helt okej. Ångesten var fortfarande närvarande men det var inte så farligt. Iallafall inte vad jag minns, dessa dagar är lite av ett töcken faktiskt. Torsdag, tar mig efter mycket om och men till jobbet, känner mig fullkomligt apatisk och kan inte ta mig för någonting. Väl på jobbet bryter jag ihop totalt, vilket säkerligen var välbehövligt, kändes faktiskt något bättre efteråt. Jag har ju så fruktansvärt svårt att visa mig ”svag” för andra. Nu har illamåendet gjort entré också vilket resulterar i att jag inte äter särskilt mycket. Tar mig igenom dagen men minns inte särskilt mycket. Jobbade ganska sent.

Fredag, nu eskalerar illamåendet till faktiska kräkningar. Inte riktigt vad jag ville. Jobbar egentligen ingenting alls på fredagen. Är på samtal på eftermiddagen på företagshälsovården, mycket välbehövligt. Äter sammanlagt tre bananer och två knäckemackor på hela fredagen.

Lördag, dagen jag jobbat så hårt för och som jag så förväntansfullt sett fram emot. Vaknar tidigt, nervös. Lyckas skaka av mig det och känner mig ändå ganska okej. Fram tills jag ska gå upp ur sängen och återigen kräks. Är inte helt nöjd med att det är den vägen min ångest valt att gå. Ska den sätta sig fysiskt så hade den väl kunnat ge mig huvudvärk eller ont i en tå istället för detta illamående. Inser att jag inte kommer kunna jobba idag. Knappt någon mat i kroppen överhuvudtaget och alltså ingen direkt energi. Börjar förbereda mig på att jag kommer få följa ceremonin via webbsändningen.

Lägger mig på soffan. Funderar. Tycker för en kort sekund synd om mig själv. Det var ju inte såhär det skulle bli. Känner skuld gentemot mina fantastiska kollegor som fått jobba extra mycket för att jag inte pallade trycket. Vet att jag inte behöver känna så, de klarar det fint. Kan ändå inte rå för det. Får en släng av fomo (fear of missing out) och i ett tappert och envist försök att rycka upp mig (värsta uttrycket som finns) tar jag mig själv till duschen. Får på mig lite smink och en klänning. Lägger en banan i väskan, dricker lite vatten och åker till skolan. Tänker inte missa ceremonin.

Jag fick jobba lite, lite men det är ju mest för att jag inte kan släppa kontrollen. Mitt fel. Men jag klarade ceremonin. Jag klarade dagen. Inte alls som jag hade tänkt men studenterna, våra huvudpersoner, märkte inte av det vilket faktiskt är det viktigaste. Det blir fler år och fler avslutningar.

Jag inser att vägen till att lära känna kroppens signaler är bra mycket längre än vad jag först trodde. Jag inser att jag inte tagit hand om mig själv, även fast jag trodde annat. Jag inser att detta nu ligger i historien och att det enda som jag kan göra något åt är framtiden.

Det blev inte alls som jag hade tänkt mig, den här veckan, och jag känner mig lite snuvad på konfekten men det blev vad det blev.

Likes

Comments

Valborgsmässoafton. En av de dagar på året jag som mest påminns om hur ensam jag är. Musiken dunkar ifrån grannen. Jag sitter ensam i min säng. Funderar på vad jag ska göra. Bestämmer mig för att gå ut. Ändrar mig. Velar. Till slut är jag ute. Går. Ensam. Tänker att jag lika gärna kan se det som en promenad. Några tonårstjejer skriker åt mig. Otrevliga ord. De skrattar. Kommer fram. Ser den stora folksamlingen. Ställer mig en bit bort. Vill inte träffa någon jag eventuellt skulle känna. De tänder brasan. Det är stämningsfullt. Träffar en kollega. Pratar lite kort. Får panik över att jag är där helt ensam. Att det blir så uppenbart för andra att jag är där själv. Det är en sak att känna sig ensam. En annan när folk ser att man faktiskt är det. Börjar gå hem. Fort. Möter sällskap efter sällskap. Folk har roligt. Umgås. Jag går med raska steg hemåt. Ser den vackra himlen som skiftar i blått och rosa. Snart hemma. Tankarna på högvarv i huvudet. Panik. Känner mig ensammast i hela världen. Gråter.

Jag tycker verkligen inte om valborgsmässoafton.

Likes

Comments

, Texter

Häromdagen skulle jag göra en sak på jobbet som varit återkommande under läsåret men som jag vid de tidigare tillfällena fått, eller nästan fått, en panikattack vid. Faktum är att jag fick en av dessa panikattacker samma vecka som jag insjuknade och sen blev sjukskriven. Därför var jag ganska nervös. Det gick dock över förväntan. Mycket nervositet och oro och en hel del flyktinstinkter men ingen ångest, ingen panik.

Detta är ju jättestort. Jag klarade av något utan att få panikångest som jag inte har klarat tidigare. Jag borde fira och vara så jäkla stolt över mig själv. Att jag, på så kort tid, kommit såhär långt.

Ändå så känner jag mig inte stolt. Det är ingenting i mig som vill fira. Och jag blir så irriterad på mig själv. På min hjärna. Funderar på vad det är som har gjort att jag har så höga krav på mig själv. Varför jag tycker att allt måste vara perfekt och varför jag aldrig kan ge mig själv credd.

Den logiska och bra delen av min hjärna vet att jag kommit långt. Den skriker på mig att jag ska sträcka på mig. Vara stolt över mig själv. Tyvärr blir den överröstad av den andra delen som gång på gång säger att jag inte är tillräckligt bra, att jag kan göra bättre.

Jävla självkänsla, du är så svår att bygga upp.

Likes

Comments

När jag var 10 år gammal var jag helt säker på att jag skulle bli skådespelare när jag blev stor. Det var helt självklart för mig att så var fallet. Så, det var inte jättekonstigt att jag runt den åldern började spela teater. På högstadiet spelade jag visserligen fortfarande teater men mina yrkesmål hade ändrats. Nu skulle jag bli journalist. Jag älskade att skriva och det var ju helt självklart att jag skulle bli journalist. Några år senare hade jag bytt spår igen. Nu ville jag arbeta med radio. Sen ville jag jobba med TV. Sen ville jag jobba med musik. Sen klumpade jag ihop mina drömmar och bestämde mig för att media, det var vad jag skulle syssla med. Det var jag så säker på att jag, när jag gått färdigt gymnasiet, hoppade på en YH-utbildning som hade kunnat tagit mig precis där. En utbildning som gjorde att jag fick jobba på skivbolag, jag fick jobba på tv-produktionsbolag och jag fick vara en del av media-sverige. Men, jag kände mig aldrig riktigt hemma. Det var inte rätt.

Så, något år senare så hamnade jag på en kommunal verksamhet som kommunikatörspraktikant och jag trivdes förvånansvärt bra i den där kommunala verksamheten där man hade förmiddagsfika, lunch, och eftermiddagsfika. En värld som inte existerade där jag kom ifrån. Praktiken tog slut. Jag hamnade på kommunens växel. Märkte att det där med service var min grej, att jag faktiskt var riktigt bra på det och att det också var himla kul att hjälpa folk.

Två år, till och från, blev jag kvar där, och det var okej. Trevliga kollegor, oftast kul arbetsuppgifter men jag kände aldrig att jag utvecklades. Jag hann med några andra småjobb under dessa två år också. Under flera år hade jag sagt att jag helst ville jobba i skolmiljö. Allra helst på min gamla gymnasieskola. Administrativt. Så, när jag inte alls letade utan hade bestämt mig för någonting annat, så dök annonsen upp, på kommunens intranät, och jag tänkte att jag "skulle testa" att söka.

Bara någon vecka senare hade jag ett nytt jobb. Mitt jobb. Ett arbete som berikar mig, som utmanar mig, som låter mig pyssla med sådant som jag tycker är så vansinnigt roligt, som jag med glädje går till varje morgon, som gett mig möjligheten att lära känna fantastiska kollegor. För första gången så känner jag att jag verkligen har hittat hem. Så, det är väl som man brukar säga att det man letar som allra mest efter - det dyker upp när vi slutar leta.

Likes

Comments

Texter

Jag har varit väldigt öppen med min psykiska ohälsa. Helt enkelt för att det ligger ett sånt stigma runt psykiska sjukdomar. Enda sättet att få folk att förstå är att prata om det. Psykisk ohälsa är den uteslutande största anledningen till sjukskrivning bland kvinnor. Ändå så pratar vi inte om det. Att ha ont i ett knä, diabetes eller hjärtproblem kan vi prata om men inte de problem som skapas i vår hjärna.

"Är det inte dags att du ordnar upp ditt liv?" fick jag höra häromdagen. "Ryck upp dig" fick jag höra dagen efter. Det finns inget som är så nedvärderande som att säga till en människa som mår psykiskt dåligt att rycka upp sig. Hade det bara varit att "rycka upp sig" så hade inte psykisk ohälsa varit ett problem. För jag kan tala för alla som lever med ångest, depression, utmattningssyndrom osv att vi vill inte må som vi mår. Vi väljer inte att sitta apatiska i soffan och stirra in i väggen för att ångesten äter upp oss inifrån. Vi väljer inte att ligga i sängen och känna absolut ingenting. Vi väljer inte att sitta på hallgolvet och gråta okontrollerat för att vi känner så mycket att vi inte kan hantera det.

Att säga till någon som lever med psykisk ohälsa att rycka upp sig är inte bara att sparka på någon som redan ligger, det är som att säga till någon som lever med värk att sluta ha ont.

Jag förstår att man bara bil väl. Men säg då istället ”Jag hoppas du mår bättre snart” eller något uppmuntrande i stil med ”Du kommer klara det här!”

Likes

Comments

Ikväll är en sån kväll när det enda jag orkar är att gråta. Jag sitter på hallgolvet och rensar strumporna jag hämtat från tvättstugan samtidigt som tårarna rinner. Jag orkar ingenting annat. Bara gråta. Ikväll känner jag mig liten. Jag känner mig trött. Trött på att känna såhär. Trött på att jag blir trött på mig själv. Rörigt? Ja, det är det för mig också.

Alla dessa känslor som jag varken kan sätta ord på eller hantera. Åh, vad trött jag blir på mig själv.

Likes

Comments

Texter

Påfrestande. Skulle jag sammanfatta 2016 med bara ett ord så skulle det bli just påfrestande. 2016 har varit påfrestande globalt men också för mig personligen. Jag har haft mycket roligt, det har jag verkligen och jag skulle säga att jag säkerligen skrattat mer än på länge men på det stora hela var 2016 påfrestande.

När jag ser tillbaka på det här året så ser jag hur mycket jag utvecklats som person. Jag känner inte igen mig i den jag var för ett år sedan. Ibland saknar jag henne men för det mesta så är jag ganska nöjd med den stigen jag börjat vandra mot ett mer hållbart jag.

Det är så mycket jag är tacksam för. Så mycket bra saker som det här året har gett mig. Mitt jobb främst. Jag har världens bästa jobb. Jag vet att jag säger det om och om igen men det är verkligen så. Jag är så tacksam. Jag är tacksam att ha ett jobb som är mitt. Att inte behöva oroa mig för om jag ska kunna betala räkningarna nästa månad. Att förlita sig på ett tim-vik var påfrestande. Jag älskade att jobba i växeln, våren var väldigt rolig och jag är så tacksam för mina växel-tanter som jag tycker så mycket om. Men växeln hade sönder mig. Jag borde ha insett att något var fel redan när jag var i Köpenhamn på konsert i början på juli med några av mina absoluta favorittjejer och det enda jag ville var att åka hem och ligga i min säng. Men det gjorde jag inte och jag fortsatte i samma spår i över en månad till. Till slut hade jag en trygghet och kroppen kollapsade. Jag är tacksam för det också. För att jag blev tvungen att lyssna på min kropp. För att jag blev tvungen att lära känna mig själv. För att jag blev tvungen att ta hand om mig själv. Jag har lärt mig så mycket och gör fortfarande. Jag är inte tacksam för ångesten för den är bara jobbig men jag tror att jag kan lära mig att leva med den också.

Det hände som sagt mycket kul i år också. Jag fick möjligheten att se Lena, i hennes mest personliga show någonsin, två gånger. Jag såg och blev fullkomligt förälskad i Adele. Jag och Emmy åkte till vår favoritplats på jorden, London, igen och jag fick möjligheten att se och träffa Kate ännu en gång. Är så oerhört tacksam för det. Jag fick såg Rihanna i Köpenhamn, vilket var mycket bättre än förväntat även om jag, som jag nämnde ovan, mest ville hem och sova. Jag såg Beyoncé och det kan ha varit bland det bästa jag sett.

Tyvärr så skuggas detta av den tuffa hösten när jag helt tappade livsgnistan. När kroppen tog slut. När jag blev utmattad av att vandra från sängen till soffan i vardagsrummet. När jag stirrade upp i taket för att ingenting kändes viktigt. När jag grät så jag fick byta örngott på kudden för att jag kände mig som den mest misslyckade människan i världen. När jag trodde att jag aldrig någonsin skulle le igen. När det var så himla mörkt och det kändes som att jag aldrig skulle sluta falla.

Jag tar med mig den känslan in i 2017. Jag vill inte glömma hur jag mådde, för jag vill aldrig någonsin hamna där igen. Jag kämpar dagligen med min självkänsla men jag vill aldrig någonsin igen tvivla på mitt värde.

2016 var ett påfrestande år. 2017, du är så välkommen!

Likes

Comments