Header

Nu har jag gått och funderat så himla länge på detta. Nu måste jag skriva av mig.

Det handlar om min träning så om du är sån som instantly blir provocerad av att det finns folk som gillar att träna föreslår jag att du kryssar sidan nu och går och skäms nånstans.

I ca tre år har jag hållit på med min poledance nu. I början bara en gång i veckan. Men sen trappades det upp. Höll på flera gången i veckan ett tag. Jag är instruktör och har mina elever en gång i veckan också.
Förutom det så har jag min häst som jag tränar så i o med det så får jag ännu mer träning.
Ovanpå det så tränar jag taekwondo 2-3 dagar i veckan. Supermycket träning helt enkelt.

Anledningen till att jag började med taekwondo var faktiskt mycket för att - hör och häpna - poledance har slutat vara roligt! Just nu! Just nu i livet är det bara en börda. Nånting jag aldrig trodde att jag skulle säga. Men anledningen till det är helt enkelt att min kropp har tagit så otroligt mycket stryk under dessa tre år. Kanske inte första året, men senaste två åren har jag varit skadad så sjukt många gånger. Ibland på återkommande platser. Min högeraxel är ett ständigt återkommande bekymmer. Mina handleder blir överansträngda. Mitt högerknä spökar ibland och min vänsterhöft har gjort ont mer eller mindre hela tiden i ett och ett halvt års tid.
Alla skador har fått mig att hoppa över tävlingar jag vill genomföra och det har hållit mig tillbaka då jag inte har kunnat träna eller stretcha ordentligt. Så det kanske inte är så svårt att tänka sig att motivationen försvinner...
Och det är så jävla trist. Jag vill ju hålla på med poledance. Trots min dipp i denna sport just nu och trots att jag bara blir skadad så vill jag fortsätta.
Men jag har insett att om jag ska kunna fortsätta så måste jag stärka min kropp. Jag kan inte bara gå på poledancepassen och slita på kroppen. Jag måste gymma. Måste stärka mig. Så att kroppen klarar av påfrestningen som poledance ju är.

Så jag är helt enkelt kluven. Så som det ser ut nu med skola, jobb, häst, poledance och taekwondo så finns det absolut 0 tid till att försöka klämma in gym också. Jag har fullt ståhej med att försöka klämma in en och en annan kompis då och då.

Så summan av kardemumman är, jag MÅSTE börja gymma, men då måste jag bojkotta nånting. Och som det ser ut nu så är det då poledancen jag måste bojkotta ett tag framöver. För det är det som jag skadar mig av. Så att jag kan fortsätta sen när jag stärkt mig nog.

Men jag vet inte alls. Jag är jättekluven och vill inte ens behöva sitta och fundera på det här. Jag vill bara att mina kropp ska fungera så bra som den gjorde första året jag höll på. Men så som det är nu så försvinner motivationen sakta men säkert av alla skador och att jag liksom inte utvecklas nånting i min träning pga det.

Nån som har nå tips och råd kanske?



Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Hej blogg.

vet ni vad jag håller på med? Jag trappar ner lite till på min medicin. Jag har som högst legat på 50 mg. Sen trappade jag ner till typ 37.5 mg. Nu ska jag ner till tyyyp... vad blir det ens? 30 mg typ. Sen ska jag ner till 25mg och stanna där. Det är spännande. Än så länge har det gått bra.

Senaste två veckorna har jag mått bra. Livet har känts helt okej. Jag dippar såklart ibland men annars så. Mycket för att jag har vant mig vid hur livet är nu. Hittat nån sorts acceptans. Typ okej då, jag kanske aldrig mer får känna mig närvarande i verkligheten. Men whatever, jag kan göra det jag gör ändå. Så länge jag känner acceptans största delen av tiden så är det ju bra.

Och sen måste man väl acceptera att det går upp och ner. Det kommer komma dippar igen. Jag måste komma ihåg att det går över. Senast igårkväll hade jag en förjävlig dipp. Men idag är det borta.

Jag har i övrigt väldigt kul i livet tycker jag. Jag har min poledance, min häst, min taekwondo, min skola och mitt jobb. Det känns ganska lagom. Ibland blir det för mycket men för det mesta känns det bra. Vi har börjat med en ny rolig kurs i skolan. Anatomi. Såå pepp.

hoppas detta håller i sig. Snälla snälla livet låt det hålla i sig.

I lördags var jag ute på krogen på halloweenpartaj. Och det var så stört kul. Jag trodde inte man kunde ha kul på krogen längre men det kan man verkligen. Jag var helt i chock när jag gick hem. Fick tre nya kompisar att adda på facebook haha. Hur ofta händer ens det längre?

ååh snälla låt detta flow hålla i sig.

Likes

Comments

Hej blogg. 


Som kontrast till förra inlägget: Idag mår jag ganska bra!

Jag har lite stresspåslag i kroppen. Mina ben pirrar och det är lite tungt att andas ibland. Men för övrigt så mår jag bra! Min kropp är stressad, men jag är inte stressad. Det är en stor skillnad. Fysiska förändringar och symptom har jag lärt mig att leva med. Så länge allt känns bra i mitt huvud så är jag nöjd, just nu.

Jag ska äta lite nu och sen ska jag ut till hästen och rida lite och fixa lite. Jag är så fruktansvärt tacksam för min häst. Han får mig att överleva. Och han håller min plånbok tom haha.

Senare ska jag på taekwondo och efter det lite poledance. Jag har varit borta från träningen nästan hela förra veckan för min kropp har inte alls känts bra. Har känt mig svag och orkeslös. Så idag får vi hoppas på att lite vila kan ha gett nånting. Gillar inte när min kropp säger ifrån när det gäller träning. Träning är nyttigt, fatta det kroppen. 

Första kursen på Sjuksköterskeutbildningen är nästan klar. Jag är så taggad på denna utbildning. Det har gått så himla bra på den här kursen. Jag har tagit nästan maxpoäng på allt jag har gjort. Det är fruktansvärt kul. Och en bra kontrast till hur orolig jag var innan utbildningen började att jag skulle klara det. Nästa kurs börjar nästa vecka. Anatomi. Kommer bli tufft, men säkerligen roligt. Och jag är inte orolig alls faktiskt. Lite nervös, men inte orolig. 

Ingen panikångest på hela förra veckan. Score!

Likes

Comments

Jag ville ge er en inblick på hur det kan bli. När livet kommer över en och man inte riktigt har psyke nog att palla det. Livet med panikångestsyndrom och en väldigt stressad kropp.

Det börjar redan natten till måndag med att jag har svårt att sova. Jag vaknar och har massa stresshormoner som bara pumpar på i min kropp. Jag upplever att jag har svårt att andas, jag har ångest och jag är stressad över allt i mitt liv. Varför mår jag så dåligt? Varför har jag så mycket ångest? Jag vill inte ta medicin, men jag måste ta medicin, men jag är så fruktansvärt avtrubbad, jag vill vara närvarande igen i verkligheten! Men det går inte.
Men jag somnar om. När klockan ringer vid 08 så kan jag absolut inte ta mig upp. Det går inte. Om jag försöker genomföra en dag på så lite sömn så förvärrar jag bara allt. Fortfarande stressad.
Jag skickar sms och avbokar det jag skulle göra på morgonen.
Vaknar sen av nästa alarm klockan 09.30. Kan fortfarande inte ta mig upp. Jag är fruktansvärt trött och har äntligen lyckats lugna min kropp nog för att njuta av sömnen. Så aldrig i livet att jag går upp nu. Jag somnar igen och vaknar av nästa alarm 10.30. Okej då, nu kan jag gå upp. Jag är trött. Men om jag inte går upp nu och sover förbi lunch så kommer stressen inom mig bli ännu värre.

Jag mår rätt så bra. Jag mår okej. Jag ser fram emot träningen. Jag tänker igenom vad jag ska göra idag. Först ska jag till stallet och fixa i ca en timme. Sen ska jag åka hem och byta om och sen åka och plugga i stan med en klasskompis. Sen vid 16.20 ska jag börja röra mig mot Borlänge för Taekwondo träning till 18.30. Efter det ska jag åka hem och duscha och bara varva ner och ta det lugnt.

Jag packar allt jag kan tänkas behöva ha med mig. Jag packar för nödsituationer. Att om tiden sviker mig så har jag redan träningskläder och sånt med mig. Försöker vara redo. Packar alla skolsaker så att det är klart. Packar ner datorn.

Jag åker till stallet. Alltid lika mysigt. Det är väldigt lugnande att vara där. Det är avstressande. När jag är klar där så sätter jag mig i bilen. Jag har ca 30 min på mig att åka hem, byta om för att sen hinna till biblioteket i stan till den tiden vi har sagt. Det är ingen stress. Jag hinner i god tid.

Men så händer det. Jag kan inte åka iväg. Jag har ju ingen bensin. Jag har bensinstopp.
Fan! Självklart får jag bensinstopp. Jag har glömt att hålla koll på mätaren. Jag har lyckats förbise att bensinlampan har lyst gud vet hur länge. Så jag står där.

Panik.

Jag ringer typ 6 olika familjemedlemmar och kompisar och försöker få hjälp. Alla är på jobbet. Men jag lyckas till slut få tag på en vän som kan komma till min undsättning. 5L i en dunk kom han med. Bra, då tar jag mig till en mack för att kunna tanka mer. Så att jag kan åka till skolan och sen på träning.

Jag inser då att visst ja, banken har ju fuckat upp så jag har inget kort. Jag har inget kontantkort att betala med. Jag kan inte åka och tanka. Hur ska jag nu göra? Hur ska jag komma till skolan? Hur ska jag komma till träningen? Jag vill inte chansa och få bensinstopp mitt i vägen nånstans. Ångest.

Jag åker hem. Skickar ett sms till min klasskompis att jag fått bensinstopp och inte kan komma. Då kommer stressen över att inlämningsuppgiften jag tänkte göra med han idag ska vara inne senast klockan 08.00 på onsdag. Helvete, när fan ska jag hinna göra klart den nu då? Jag är så otroligt dålig på att plugga när jag är ensam. Det går 100x gånger bättre när jag gör det tillsammans med någon. Nu måste jag lägga ner dubbelt så mycket tid.

Jag kommer hem. Tar av mig alla hästkläder och sätter på mig pyjamas. Äter lite. Känner hur jag är helt slut efter det där äventyret. Inte för att det var någon big deal säkert. Men allt stresshormon som bara pumpar på i mig för minsta lilla gör mig helt slut på en gång. Stressen över allt. Över inlämningsuppgiften. Över att jag inte har något kort.

Jag insåg att jag får lov att skita i att åka till biblioteket och plugga. Jag är för trött. Jag kan knappt ha ögonen öppna. Jag har nu bäddat ner mig och ska försöka göra klart den här hemma från sängen. Känner sån ångest och press.

Fick tag i min moster som kunde låna ut sitt kort till mig, så nu kan jag tanka innan jag åker på träningen i alla fall.

Allt är löst. Allt är löst men min kropp är så uppe i varv att hela dagen är förstörd och jag har sån ångest att jag känner mig förlamad. Jag vill bara lägga mig och sova. Jag är så trött. Jag orkar inte. Men jag har inte tid att vila. Jag måste göra inlämningsuppgiften.

Här måste jag börja kompensera för att orka. Måste lägga in sovpauser. Åtminstone vilopauser. Måste försöka att ta en sak i taget. En uppgift i taget. Ett ord i taget. En timme i taget. Inte tänka på imorgon. Inte tänka på resten av veckan.

Jag sitter redan nu och har ångest över att jag har en hel dag inbokad på onsdag. Jag vet inte hur jag ska klara det. Först har jag seminarium och sen ska jag jobba på kvällen. En heldag. 09-22 kommer jag göra saker nonstop. Jag orkar egentligen inte. Men vad ska jag skippa? Vad ska jag försöka plocka bort? Skolan? Nej det kan jag inte. Skolan är det viktigaste. Prio ett. Jobbet? Jag kan inte bara plocka bort jobbet. Det går inte. Sjukanmäla mig? Sjukanmäla sig för stress? Så funkar det inte. Stress är ingenting man bara kan sjukanmäla sig en dag för. 

En ond spiral i huvudet som aldrig tar slut. En stress som alltid gör sig påmind. En insikt som är så svårt att ta till sig. Att jag egentligen inte orkar hålla uppe mitt liv. Jag orkar inte jobba. Jag orkar inte gå i skolan. Jag är dysfunktionell. Jag har gått in i väggen.

Det finns ingen förståelse där ute i världen för någon i min ålder som redan är bränd. Man kan inte vara det i min ålder säger dom. Läkarna. Alla. Man kan inte ha gått in i väggen om man knappt ens börjat jobba än. Jag vet inte och dom vet inte vilket fack man ska sätta mig i. En nedbruten sönderstressad människa som inte klarar av sin vardag. Vad gör man av mig? 

Så här ser det ut. Så här kommer det att vara. Acceptans. Jag kämpar på. Och jag fortsätter avboka saker när jag behöver sova. Jag fortsätter ta min medicin. Jag fortsätter att träna eftersom att det är det bästa man kan göra vid psykisk ohälsa. Jag fortsätter kämpa. 

Likes

Comments

Hej blogg. Det var en månad sen.

Mina dagar och veckor går väldigt fort eftersom att jag inte minns någonting. Det är jobbigt att inte minnas nånting. Men jag börjar vänja mig vid det. En vacker dag kommer kanske minnet tillbaka. Chansen finns ju, och det är det lilla hoppet jag lever på.

Men annars då?

Mycket känslor. Min oro är under kontroll. Mitt mående går fortfarande framåt. Tänk ändå hur lång vägen är. Det går sakta sakta framåt. När oron hamnar under kontroll och min ångest är under kontroll så börjar det komma fram en massa saker som jag inte har bearbetat ordentligt. Så senaste veckorna har jag varit väldigt ledsen. Jag har sörjt mitt ex. Eftersom att jag var övertygad om att han var mitt livs kärlek.

Jag känner mig ensam och besegrad av livet.

Skolan går bra. Det är superspännande. Det känns fortfarande helt rätt. Jag är fortfarande helt amazed över hur pass rätt det känns. Verkligen att det är mitt kall.

Jag vill må bra igen. En dag ska jag må bra igen. Men inte just nu. Nu ska jag bearbeta allt.

Jag har börjat träna Taekwondo. Jag gick en dag ute i mörkret på kvällen och kände mig ju obviously inte trygg. Och kände att jag var ganska trött på att inte känna mig trygg när jag är själv. Trött på att vara hjälplös. En femåring skulle kunna golva mig liksom.
Såå nu tränar jag taekwondo. Det är stört kul.

Trauman kan förändra hela ens person. Jag tänker tillbaka på personen jag var innan all skit hände. Och det är inte jag längre. Det positiva med det är att jag nu för tiden känner att jag har fått upp ägonen för saker jag aldrig hade fått upp ögonen för annars. Jag har blivit ödmjuk inför livet. Men fyfan vad mycket det är att bearbeta.

Men vad har man för val liksom? Man lever. Livet är fantastiskt, jag bara önskar att jag också kunde känna det.


Likes

Comments

Hej bloggen.

Nu är det september. 14 September till och med.
Jag mår helt okej den här veckan! Jag mår okej mer och mer.
Sist jag skrev var jag himla deppig. Och det är inte likt mig. Jag är en ångestfylld människa men jag har aldrig varit en depressiv människa. Så mindes jag någonstans i huvudet att jag mot hösten brukar bli deppig om jag inte börjar ta D-vitamin. Så jag tog D-vitamin ett par dagar och sen vips så försvann deppigheten. Tack och bock för det :)

Skolan har börjat och det har hittills gått superbra. Tänk vad orolig jag var i onödan, som vanligt. Men jag förstår den oron jag haft. Ekonomprogrammet var en riktig flopp på precis ALLA vis. Ingenting som det här. Sjuksköterskeprogrammet är det bästa jag gjort hittills. Jag är så fruktansvärt pepp på precis allt vi läser. Det är en härlig känsla. Och det är väldigt skönt att ha fått in lite rutiner. Dom i klassen som jag hittills har pratat med verkar vara helt fantastiska.

Summan av kardemumman är att jag mår lite bättre nu. Och en otippad anledning till det är faktiskt att jag har sänkt medicinen ytte pyttelite. Eftersom att medicinen jämnar ut mitt mående så tog den liksom bort min glädje också. Och jag märkte det. Saker var inte kul längre. Alls.
Så jag sänkte, och jag mådde piss i två veckor, men nu mår jag bättre. Jag har varit lite övermedicinerad. Det var nödvändigt i början för att hindra min panikångest men det var dags att sänka lite nu. Jag är glad att jag vågade. Nu känner jag mer glädje.

Min ångest är fortfarande helt förlamande när den kommer. Det går lite i perioder. Men jag försöker att hantera den genom att inte ge den något utrymme. Jag uppmärksammar att "nu har jag ångest" och sen så fokuserar jag bara på det jag gör. Pluggar, dansar, jobbar eller vad det nu är. Förr så har jag varit så fokuserad på vad det är som gett mig ångest. Jag har tänkt att det haft något att göra med det jag gör. Mitt liv. Nu har jag insett att min ångest inte överhuvudtaget har att göra med att jag gör något fel, jag tänker fel.

jaja, krångligt. Vi kan väl höras lite oftare i alla fall? Nu ska jag iväg till psykologen. My favourite place.

Likes

Comments

Hej bloggen.

Senaste veckan, eller två veckorna har bjudit på många bra saker. Det har gått jättebra på alla poledanceträningar. Har tränat för Ibrahim, min favvotränare, och känner mig inspirerad. Det var nyttigt!
Har haft jättefina stunder med min häst. Han har gått så himla fint när jag tömkört han så jag kan knappt tro det.

Så har den bjudit på en massa dåliga saker också. En massa oro. Den främsta oron just nu är över skolstarten. Jag är så orolig att inte klara skolan. Att det ska vara för mycket med att kunna sitta på föreläsningar med en hel stor klass. Att det ska vara mer plugg än vad jag pallar. Dessutom så är mitt minne fortfarande riktigt dåligt, så hur ska jag minnas det jag läser? Mycket oro.
Nils sa en nyttig sak idag. Jag berättade att jag var rädd för att jag skulle misslyckas med plugget. Han sa vad spelar det för roll? Misslyckas du så gör du om det tills du lyckas. Han är klok min fina vän.

Men jag tar mig igenom dagarna på helt acceptabelt vis. Jag sköter jobbet klockrent, jag tar hand om min häst och jag försöker i bästa möjliga mån ta hand om mig själv och tillåta mig själv att vila. Det är det svåraste. Det är stressande att ge sig själv tid att vila.

Jag har mest ångest på kvällarna. Då är det svårt att stå ut. Då är det riktigt svårt att hålla pulsen nere. Att försöka att inte tänka katastroftankar, att jag antagligen kommer må dåligt förevigt. Min hjärna vill så gärna lösa allt på en gång. Och när jag inte hittar nån lösning som funkar direkt så tänker min hjärna att det inte går och inte är nån ide. Så när jag inte lyckas få bort min starka ångest så tror min hjärna helt enkelt att det kommer vara såhär föralltid. Och då blir jag sen jätte ledsen och nedbruten för att jag inte känner att jag orkar ha det så här nå mer, och garanterat inte resten av livet.

Jag måste komma ihåg att det blir bättre. Jag blir sakta men säkert bättre. Tiden måste få gå. Hur fan har man tålamod till det? Det känns som att sitta och hålla andan och vänta på att få andas igen.

Jag har fortfarande inte lyckats ta bort alls vänner på facebook som har nån anknytning till mitt svin till ex, så ibland kommer det upp bilder på han och hans nya tjej i flödet. Det gör ont att se. Inte för att jag nånsin skulle vilja ha det svinet igen, men för att jag undrar vad som är så mycket bättre med henne än mig? Varför duger hon men inte jag? Varför dög inte jag? Värdelös. Sen kommer andra tankar. Är han snäll mot henne? Är han lika stort svin mot henne som mot mig? Hoppas han inte bryter ner ännu en tjej. Det är för synd. Han är inte värd det. Psykisk tortyr tills man hamnar där jag är nu. Undrar om hon vet att han bara har henne tills han har hittat nån som verkar bättre för stunden? Undrar om hon vet om att hon alltid måste vara glad och aldrig visa sig svag? för då lämnar han en snabbt och hittar nån annan som verkar gladare. Många tankar.

Många tankar om allt. Precis allt. Jag vill ha en paus från mitt huvud.

Tålamod är ordet. Tålamod och acceptans.

Jag har träffat min älskade psykolog två gånger här på kort tid. Fått rensa huvudet, fått hjälp med mitt huvud. Fått guld tips och känner mig lite pånyttfödd efter det. Jag är hoppfull när jag pratat med henne. Om du läser det här, du är den finaste människan på denna jord!


Nu ska jag komma ner i varv, försöka sova och sluta tänka så mycket.

Godnatt bloggen.

:

Likes

Comments

Jag har haft lite av en dipp i måendet här i ca en vecka.

Så fruktansvärt mycket ångest och stora tankar i huvudet om framtiden. Väldigt mycket oro. Jag blir sjuk av min oro. Ingen panikångest som tur är, tacka fan för Sertralin. Jag tänkte berätta mina jobbigast och mest tänkta tankar i min oro:

-Kommer jag nånsin bli frisk? Varför blir jag inte frisk?
-Vad kommer hända om jag aldrig blir frisk? Ska jag ta Sertralin förevigt?
-Kommer jag nånsin kunna klara ett jobb när jag mår såhär?
-Kommer nån kille nånsin stå ut med mig och kommer jag nånsin kunna få några barn?

Framförallt, kommer denna ångest nånsin sluta eller kommer jag ha en klump i magen hela mitt liv?

Vad gör man när man inte orkar leva, men inte vill dö?

Jag vill bara bli frisk. Jag vill bara få må bra igen.

Det är såna där typiska tankar som inte leder nånstans. Såna tankar som man inte ska tänka. Det är ett typiskt kontrollbehovsdrag som jag har, att jag ska försöka gardera mig för framtiden och tänka ut alla tänkbara katastrofer som kan ske och försöka hitta lösningar på det i förväg.

Men för mig är det också lite av ett friskhetstecken att mitt mående kan dippa. För anledningen till min panikångest var ju mycket för att jag gick och dolde mina känslor så länge. Tills dom till slut exploderade. Jag tryckte ner mitt mående djupt inne i mig själv och la locket på. Alldeles för länge.
Så jag jobbar ändå hårt på att låta känslorna komma fram och att inte bli rädd för dom. Jag mår piss, och det är helt okej. Jag får må dåligt. Det är jättejobbigt, men jag får känna saker.



Likes

Comments

Hej blogg.

Det här med psykisk ohälsa är så himla krångligt. Det är krångligt att stå emot samhällets krav. Att försöka läka. Och att samtidigt rättfärdiga att man behöver tid att läka. Att försöka att inte gå under helt under läketiden eftersom att folk som inte är psykiskt sjuka tror att psykisk ohälsa känns ungefär som när de själva en dag är ledsna eller stressade.
Många vet inte eller vill inte förstå att det är en jäkla skillnad på en frisk människa som har en riktigt dålig dag - och att faktiskt vara riktigt sjuk och må dåligt varenda dag trots att man tar medicin. Det säger sig självt tycker jag, men samtidigt så har jag själv varit en av dom personerna som inte har så mycket sympati för de som är psykiskt sjuka. Det går inte att förstå om man inte har varit där själv. Så är det bara. Försök förklara en förkylning för någon som aldrig har haft det. Du kan förklara alla dina symptom - att du har en rinnig täppt näsa och ont i huvudet. Men det är helt omöjligt att förklara precis hur det känns. Precis samma sak med psykisk ohälsa.

En sak som är så himla tabu, men som är en sak som har följt mig precis hela livet, är att jag måste sova så otroligt mycket och kan inte komma upp ur sängen på morgonen. Kan inte. Jag säger det igen: KAN inte.
En frisk människa tänker direkt såhär: "ja men alla tycker det är jobbigt att gå upp ur sängen på morgonen men det är bara något man måste göra ändå". Och det är bra om du tänker så. Det betyder att du är frisk. Att du fortfarande KAN göra saker även fast de är jobbiga.
Just det här med att gå upp ur sängen är så tabu just för att det är en sån sak som är jobbigt för alla. Så då tror man inte att den som är psykiskt sjuk inte har det så mycket jobbigare än en själv på morgonen.

Och det är så fel, så fel. Så så så himla fel.

Jag kan utan att överdriva säga att om jag skulle få lov att välja mellan att gå upp på morgonen eller skjuta mig i huvudet så skulle jag välja att skjuta mig i huvudet.

För ni förstår, att många gånger så vill jag faktiskt göra det ändå, även fast jag gör något jag tycker om. Även fast jag får ligga kvar i sängen. Även fast jag tar medicinen.

Det är sån stor skillnad. Sån otroligt stor skillnad på att vara frisk och att vara psykiskt sjuk.

"Vad skönt för dig då att få ligga kvar och sova i sängen, skulle väl jag också vilja göra men så funkar det inte"

Stort NEJ. Det är inte skönt. Det är inte skönt att inte känna att man klarar att komma upp ur sängen. Man är fast där. Det är inte skönt att sova bort HALVA dygnet. Det är inte skönt att lägga sig tidigt på kvällen och ändå inte kunna komma upp efter 12 timmar sömn. Att gå runt resten av de 12 timmarna som en zombie och fortfarande vara skittrött.

Saker som däremot är skönt: kunna komma upp ur sängen när man vaknar, och vara pigg efter 8 timmar sömn. Det är min målbild och min dröm. Att kunna klara ett jobb så att man kan få tjäna lite pengar som man sen kanske kan använda till något kul. Att kunna umgås med kompisar i grupp utan att få panikångest.
Att få sakna sin säng för att man är en funktionell människa som, lite motvilligt, går iväg till sitt jobb på morgonen. Utan panikångest eller kronisk trötthet. Det är en DRÖM - att komma dit. Att vara så frisk.

Detta inlägg är framprovocerat då en kompis till mig som behövde hjälp gav mig kommentaren "det är liksom inte så samhället funkar" när jag förklarade för henne varför jag inte kunde leva upp till hennes förväntningar på mig.

En sån kommentar tar mig tillbaka tre steg i min läkning.
Sluta vara ignorant. Eller förresten - se det som ett friskhetstecken. Om du fortfarande inte förstår oss som har det så här, var då glad och nöjd. Du mår helt okej bra.

Likes

Comments

God kväll.

Jag ska snart lägga mig. Men så fick jag feeling och här är jag.

Jag tänkte börja skriva om lite symptom på panikångest. När jag själv började få det så hade jag ingen som helst aning om de olika sätten man kan bli drabbad på. Man visste the basics: mycket ångest, en känsla av att tappa kontrollen, hjärtklappning, svettningar, domningar och pirr i musklerna framförallt i händer och fötter.
Men alltså, det är typ bara att skrapa på ytan. Hjärnan kan verkligen göra ALLT sååå himla konstigt för en. Och hade jag vetat lite mer om det så kanske jag inte hade blivit lika rädd.

Så detta är ett symptom jag har upplevt:

När jag rörde mig själv på vilken kroppsdel som helst med handen så kändes det inte som att det var jag själv som rörde mig.
Som att nån annan plötsligt lägger handen på en och man liksom hoppar till.
Det hände hela tiden. Jag kunde klia mig själv på armen och sen automatiskt trigga fight or flight reaktionen bara för att min hjärna inte registrerade att det är jag själv som gör det. Och där va en panikattack igång.

Det är ett symptom som fortfarande händer ibland till och från. Men nu försöker jag att inte bli rädd, och istället röra mig själv ÄNNU mer på det stället. Enda tills hjärnan hänger med i att det är jag själv som gör det och att det inte är nått att bli rädd för.

Ja ni, tänk vad hjärnan kan spela en för spratt.

Ett annat symptom är att det känns som att man plötsligt vaknar upp i verkligheten och inte har nån som helst aning om vad som händer. Man blir bara tagen på sängen med att existera, ungefär. Och man känner sig förvirrad och rädd. Det kunde hända när som helst förut. När jag bara satt hemma lugnt, men även när jag var ute.

Det är liksom en himla skillnad på att få en panikattack nån gång - nånting som händer de flesta nån gång i sitt liv - och att ha panikångestsyndrom. En jäkla skillnad.

Likes

Comments