Header

Hej bloggen.

Senaste veckan, eller två veckorna har bjudit på många bra saker. Det har gått jättebra på alla poledanceträningar. Har tränat för Ibrahim, min favvotränare, och känner mig inspirerad. Det var nyttigt!
Har haft jättefina stunder med min häst. Han har gått så himla fint när jag tömkört han så jag kan knappt tro det.

Så har den bjudit på en massa dåliga saker också. En massa oro. Den främsta oron just nu är över skolstarten. Jag är så orolig att inte klara skolan. Att det ska vara för mycket med att kunna sitta på föreläsningar med en hel stor klass. Att det ska vara mer plugg än vad jag pallar. Dessutom så är mitt minne fortfarande riktigt dåligt, så hur ska jag minnas det jag läser? Mycket oro.
Nils sa en nyttig sak idag. Jag berättade att jag var rädd för att jag skulle misslyckas med plugget. Han sa vad spelar det för roll? Misslyckas du så gör du om det tills du lyckas. Han är klok min fina vän.

Men jag tar mig igenom dagarna på helt acceptabelt vis. Jag sköter jobbet klockrent, jag tar hand om min häst och jag försöker i bästa möjliga mån ta hand om mig själv och tillåta mig själv att vila. Det är det svåraste. Det är stressande att ge sig själv tid att vila.

Jag har mest ångest på kvällarna. Då är det svårt att stå ut. Då är det riktigt svårt att hålla pulsen nere. Att försöka att inte tänka katastroftankar, att jag antagligen kommer må dåligt förevigt. Min hjärna vill så gärna lösa allt på en gång. Och när jag inte hittar nån lösning som funkar direkt så tänker min hjärna att det inte går och inte är nån ide. Så när jag inte lyckas få bort min starka ångest så tror min hjärna helt enkelt att det kommer vara såhär föralltid. Och då blir jag sen jätte ledsen och nedbruten för att jag inte känner att jag orkar ha det så här nå mer, och garanterat inte resten av livet.

Jag måste komma ihåg att det blir bättre. Jag blir sakta men säkert bättre. Tiden måste få gå. Hur fan har man tålamod till det? Det känns som att sitta och hålla andan och vänta på att få andas igen.

Jag har fortfarande inte lyckats ta bort alls vänner på facebook som har nån anknytning till mitt svin till ex, så ibland kommer det upp bilder på han och hans nya tjej i flödet. Det gör ont att se. Inte för att jag nånsin skulle vilja ha det svinet igen, men för att jag undrar vad som är så mycket bättre med henne än mig? Varför duger hon men inte jag? Varför dög inte jag? Värdelös. Sen kommer andra tankar. Är han snäll mot henne? Är han lika stort svin mot henne som mot mig? Hoppas han inte bryter ner ännu en tjej. Det är för synd. Han är inte värd det. Psykisk tortyr tills man hamnar där jag är nu. Undrar om hon vet att han bara har henne tills han har hittat nån som verkar bättre för stunden? Undrar om hon vet om att hon alltid måste vara glad och aldrig visa sig svag? för då lämnar han en snabbt och hittar nån annan som verkar gladare. Många tankar.

Många tankar om allt. Precis allt. Jag vill ha en paus från mitt huvud.

Tålamod är ordet. Tålamod och acceptans.

Jag har träffat min älskade psykolog två gånger här på kort tid. Fått rensa huvudet, fått hjälp med mitt huvud. Fått guld tips och känner mig lite pånyttfödd efter det. Jag är hoppfull när jag pratat med henne. Om du läser det här, du är den finaste människan på denna jord!


Nu ska jag komma ner i varv, försöka sova och sluta tänka så mycket.

Godnatt bloggen.

:

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Jag har haft lite av en dipp i måendet här i ca en vecka.

Så fruktansvärt mycket ångest och stora tankar i huvudet om framtiden. Väldigt mycket oro. Jag blir sjuk av min oro. Ingen panikångest som tur är, tacka fan för Sertralin. Jag tänkte berätta mina jobbigast och mest tänkta tankar i min oro:

-Kommer jag nånsin bli frisk? Varför blir jag inte frisk?
-Vad kommer hända om jag aldrig blir frisk? Ska jag ta Sertralin förevigt?
-Kommer jag nånsin kunna klara ett jobb när jag mår såhär?
-Kommer nån kille nånsin stå ut med mig och kommer jag nånsin kunna få några barn?

Framförallt, kommer denna ångest nånsin sluta eller kommer jag ha en klump i magen hela mitt liv?

Vad gör man när man inte orkar leva, men inte vill dö?

Jag vill bara bli frisk. Jag vill bara få må bra igen.

Det är såna där typiska tankar som inte leder nånstans. Såna tankar som man inte ska tänka. Det är ett typiskt kontrollbehovsdrag som jag har, att jag ska försöka gardera mig för framtiden och tänka ut alla tänkbara katastrofer som kan ske och försöka hitta lösningar på det i förväg.

Men för mig är det också lite av ett friskhetstecken att mitt mående kan dippa. För anledningen till min panikångest var ju mycket för att jag gick och dolde mina känslor så länge. Tills dom till slut exploderade. Jag tryckte ner mitt mående djupt inne i mig själv och la locket på. Alldeles för länge.
Så jag jobbar ändå hårt på att låta känslorna komma fram och att inte bli rädd för dom. Jag mår piss, och det är helt okej. Jag får må dåligt. Det är jättejobbigt, men jag får känna saker.



Likes

Comments

Hej blogg.

Det här med psykisk ohälsa är så himla krångligt. Det är krångligt att stå emot samhällets krav. Att försöka läka. Och att samtidigt rättfärdiga att man behöver tid att läka. Att försöka att inte gå under helt under läketiden eftersom att folk som inte är psykiskt sjuka tror att psykisk ohälsa känns ungefär som när de själva en dag är ledsna eller stressade.
Många vet inte eller vill inte förstå att det är en jäkla skillnad på en frisk människa som har en riktigt dålig dag - och att faktiskt vara riktigt sjuk och må dåligt varenda dag trots att man tar medicin. Det säger sig självt tycker jag, men samtidigt så har jag själv varit en av dom personerna som inte har så mycket sympati för de som är psykiskt sjuka. Det går inte att förstå om man inte har varit där själv. Så är det bara. Försök förklara en förkylning för någon som aldrig har haft det. Du kan förklara alla dina symptom - att du har en rinnig täppt näsa och ont i huvudet. Men det är helt omöjligt att förklara precis hur det känns. Precis samma sak med psykisk ohälsa.

En sak som är så himla tabu, men som är en sak som har följt mig precis hela livet, är att jag måste sova så otroligt mycket och kan inte komma upp ur sängen på morgonen. Kan inte. Jag säger det igen: KAN inte.
En frisk människa tänker direkt såhär: "ja men alla tycker det är jobbigt att gå upp ur sängen på morgonen men det är bara något man måste göra ändå". Och det är bra om du tänker så. Det betyder att du är frisk. Att du fortfarande KAN göra saker även fast de är jobbiga.
Just det här med att gå upp ur sängen är så tabu just för att det är en sån sak som är jobbigt för alla. Så då tror man inte att den som är psykiskt sjuk inte har det så mycket jobbigare än en själv på morgonen.

Och det är så fel, så fel. Så så så himla fel.

Jag kan utan att överdriva säga att om jag skulle få lov att välja mellan att gå upp på morgonen eller skjuta mig i huvudet så skulle jag välja att skjuta mig i huvudet.

För ni förstår, att många gånger så vill jag faktiskt göra det ändå, även fast jag gör något jag tycker om. Även fast jag får ligga kvar i sängen. Även fast jag tar medicinen.

Det är sån stor skillnad. Sån otroligt stor skillnad på att vara frisk och att vara psykiskt sjuk.

"Vad skönt för dig då att få ligga kvar och sova i sängen, skulle väl jag också vilja göra men så funkar det inte"

Stort NEJ. Det är inte skönt. Det är inte skönt att inte känna att man klarar att komma upp ur sängen. Man är fast där. Det är inte skönt att sova bort HALVA dygnet. Det är inte skönt att lägga sig tidigt på kvällen och ändå inte kunna komma upp efter 12 timmar sömn. Att gå runt resten av de 12 timmarna som en zombie och fortfarande vara skittrött.

Saker som däremot är skönt: kunna komma upp ur sängen när man vaknar, och vara pigg efter 8 timmar sömn. Det är min målbild och min dröm. Att kunna klara ett jobb så att man kan få tjäna lite pengar som man sen kanske kan använda till något kul. Att kunna umgås med kompisar i grupp utan att få panikångest.
Att få sakna sin säng för att man är en funktionell människa som, lite motvilligt, går iväg till sitt jobb på morgonen. Utan panikångest eller kronisk trötthet. Det är en DRÖM - att komma dit. Att vara så frisk.

Detta inlägg är framprovocerat då en kompis till mig som behövde hjälp gav mig kommentaren "det är liksom inte så samhället funkar" när jag förklarade för henne varför jag inte kunde leva upp till hennes förväntningar på mig.

En sån kommentar tar mig tillbaka tre steg i min läkning.
Sluta vara ignorant. Eller förresten - se det som ett friskhetstecken. Om du fortfarande inte förstår oss som har det så här, var då glad och nöjd. Du mår helt okej bra.

Likes

Comments

God kväll.

Jag ska snart lägga mig. Men så fick jag feeling och här är jag.

Jag tänkte börja skriva om lite symptom på panikångest. När jag själv började få det så hade jag ingen som helst aning om de olika sätten man kan bli drabbad på. Man visste the basics: mycket ångest, en känsla av att tappa kontrollen, hjärtklappning, svettningar, domningar och pirr i musklerna framförallt i händer och fötter.
Men alltså, det är typ bara att skrapa på ytan. Hjärnan kan verkligen göra ALLT sååå himla konstigt för en. Och hade jag vetat lite mer om det så kanske jag inte hade blivit lika rädd.

Så detta är ett symptom jag har upplevt:

När jag rörde mig själv på vilken kroppsdel som helst med handen så kändes det inte som att det var jag själv som rörde mig.
Som att nån annan plötsligt lägger handen på en och man liksom hoppar till.
Det hände hela tiden. Jag kunde klia mig själv på armen och sen automatiskt trigga fight or flight reaktionen bara för att min hjärna inte registrerade att det är jag själv som gör det. Och där va en panikattack igång.

Det är ett symptom som fortfarande händer ibland till och från. Men nu försöker jag att inte bli rädd, och istället röra mig själv ÄNNU mer på det stället. Enda tills hjärnan hänger med i att det är jag själv som gör det och att det inte är nått att bli rädd för.

Ja ni, tänk vad hjärnan kan spela en för spratt.

Ett annat symptom är att det känns som att man plötsligt vaknar upp i verkligheten och inte har nån som helst aning om vad som händer. Man blir bara tagen på sängen med att existera, ungefär. Och man känner sig förvirrad och rädd. Det kunde hända när som helst förut. När jag bara satt hemma lugnt, men även när jag var ute.

Det är liksom en himla skillnad på att få en panikattack nån gång - nånting som händer de flesta nån gång i sitt liv - och att ha panikångestsyndrom. En jäkla skillnad.

Likes

Comments

Men halloj bloggen.

Det var längesen.

Jag ligger i vilorummet på jobbet och skriver. Jag fick jobb där nångång på vägen. När jag hoppade av ekonomprogrammet så fick jag ju avbryta mitt studielån så plötsligt blev jag helt pank. Nu jobbar jag på Dala Omsorg. Privat hemtjänstföretag. Jag trivs enormt. Att få hjälpa andra är verkligen läkande. Och gamla människor har verkligen en massa att lära en. Jag beundrar dom också. För att dom kan vara så nära döden och ändå vara så okej med det. En målbild för en sån som lever med ångestproblematik.

Men annars då?
Jag blir bättre och bättre för varje månad som går. Det är babysteg framåt men det går i alla fall framåt. Det har varit jättemycket jag har fått lov att ta tag i. Och när jag tittar tillbaka på hur jag skötte mitt liv så blir jag lite matt minst sagt.

Nu har jag egen lägenhet, jobb och fokuserar på saker som gör mig lycklig. Lägger ner kraft på sånt som känns läkande.

Jag har ingen panikångest. Jag kan få väldigt mycket ångest stundvis. Men det har jag nog haft hela livet. Men all skräck är borta. Skräck är ett klockrent ont. Ren skräck är hur panikångest känns. För man är inte beredd. Och man förstår inte vad det är som händer. Det är bara nånting som är så himla fel.
Jag har fortfarande svårt att prata om min panikångest. Jag får en klump i halsen. Jag vill aldrig mer uppleva det. Och jag kan bara försöka ta hand om mig själv och hoppas på att jag sen slipper det.

Jag tar min medicin flitigt. Jag ligger på samma dos. Dessutom har jag blivit så van vid att vara helt väck att jag endast stundvis fortfarande tänker på att jag är det. Hela världen är i något sorts filter. Men det där filtret har också hjälpt mig. Att våga mer framförallt. Eftersom att allt jag gör inte längre ger mig skuldkänslor mot någon och ångest.

Jag har fått snäppet bättre minne. Hjärnan återhämtar sig.

När det går framåt så måste man komma ihåg att tillåta sig att vara glad över det. Att ha ångestsyndrom gör att man gärna hellre vill tänka "det går för bra nu, det kommer vända snart" än att vara glad. Jag får ofta skräcktankar. "Tänk om det blir sådär illa igen? Tänk om panikångesten kommer tillbaka? Tänk om jag aldrig kan sluta med medicinen? Tänk om jag aldrig kommer klara av en vardag?"
Man ska aldrig säga aldrig. Det kan hända. Men det kan också hända att jag blir helt frisk. Och att jag visst kommer klara vardagen. Oavsett så är det onödigt att tänka på det.

En dag i taget. Och acceptans.

En grej jag ska ta tag i är att börja gå i terapi. För just nu försöker jag göra det här på egen hand. Det är onödigt och ett för stort lass att bära. En trasig hjärna kan inte läka sig själv - den vet inte hur man gör.

Men jag är glad att det går framåt. Det är jag verkligen. Trots alla skräcktankar så är jag glad. Just precis nu så klarar jag livet.

Likes

Comments

Hej blogg.

Livet rullar på och viktiga beslut ska tas och har tagits.
Jag tror att det är viktigt för alla människor att alltid fråga sig själv för vems skull man gör något. Om man gör saker för att man själv vill det eller om man gör det med målet att göra nån annan nöjd, eller om man gör det för att man vill passa in, eller göra någon annan stolt.
Jag har haft så himla svårt att göra saker för min egen skull. Jag har alltid haft fokuset på att göra min mamma och pappa stolt över mig. Men jag har aldrig känt att jag lyckats med det, och därmed har jag istället gjort en massa saker som inte alls gjort dom stolta. En jättekonstig mix. En balansgång mellan att göra dom stolta och att göra det jag vill göra.
Nu för tiden strävar jag varje dag efter att göra saker som endast är för min skull.
Ett beslut jag har tagit är att jag har hoppat av ekonomprogrammet och sökt in till sjuksköterskeprogrammet till hösten istället. Jag känner mig pirrigt lycklig när jag tänker på att jag ska få plugga nånting jag älskar. Planen är att vidareutbilda mig till Barnmorska. Och för första gången på himla länge kan jag tänka på delar av min framtid och känna lycka istället för ångest.
Jag skulle vilja påstå att mitt liv i flera flera år till 100% varit styrt av min ångest. Så länge att jag inte vet hur det känns att vara utan. När jag hittade poledancen så upplevde jag för första gången hur det var att ta sig utanför hemmets trygga vrå utan att ha minsta ångest över det jag skulle iväg för att göra. Och då insåg jag också hur mycket ångest jag faktiskt egentligen hade varje dag, och hur mycket det styrde mig och mina beslut.
Nu är jag fullt ut medveten. Det är ett första steg.

Likes

Comments

Hej blogg.

Nu var det ännu en gång ganska längesen jag skrev. Livet kommer emellan.
Livet kommer emellan och är ganska påfrestande. Det är inte skitgött att leva just nu. Men jag håller mig hoppfull inför att framtiden ska bli bättre. Att jag har hamnat på botten har ju samtidigt gett mig en väldigt klar insikt i varför jag har mått dåligt och nu vet jag ju exakt vad jag måste göra åt det. Vem vet hur länge jag hade kunnat fortsätta sådär.

Jag spenderar mina dagar i stallet för det mesta. Helst skulle jag vilja göra absolut ingenting men det går ju inte. Så stallet kör jag på med. Och även poledancen. Jag prioriterar min pole framför allt annat.

Senaste jag skrev nått så var jag bara nån vecka in på min medicinering. Nu har jag haft den här medicinen i typ två månader. Vart ska man ens börja. Det är så SKÖNT att inte ha panikångest varenda timme! Så fruktansvärt skönt att slippa det. Slippa känna klaustrofobi i sin egen kropp, slippa känna ångest över att man överhuvudtaget existerar. Däremot så har ju alla mediciner biverkningar. I mitt fall så blir jag otroligt väck, liksom frånvarande. Känner att verkligheten runt mig är ganska luddig och det känns mer som att allt som händer runt mig är som att titta på en film. Jag tittar bara, jag är inte riktigt med i det som händer. Det är läskigt, men inget farligt. Det gör dock att jag inte är jättepepp på att göra saker. Och ibland blir det riktigt läskigt och jobbigt att känna så. Men då försöker jag bara övertyga mig själv om att det inte är nån fara, det är bara medicinen, det är bara en biverkning.

Jag försöker fortfarande hantera the aftermath från all panikångest jag har haft så länge. Jag har fortfarande inte riktigt fått mitt minne tillbaka, jag är fortfarande extremt stresskänslig, jag kan fortfarande inte riktigt koncentrera mig ordentligt. Jag är väldigt trött jämt och lite deppig över att jag överhuvudtaget mår såhär. Att jag överhuvudtaget har hamnat där jag har hamnat. Vad hände liksom? Jag vill ha tillbaka mitt liv.

Läkaren tycker att jag åtminstone ska börja med att äta den här medicinen i ett år, kanske längre. Så jag försöker att hitta acceptans. Det får vara så här i ett år nu. Det får det. Ett år av mitt liv är inte mycket. Jag får vara en grönsak i ett år. Acceptans.

Det är skönt att det blir ljusare ute och går mot sommar. Jag är även så otroligt tacksam för alla människor runt mig som ger mig den stöttningen och kärleken som jag behöver. Jag fokuserar på det viktigaste som finns just nu, kärleken. Det som håller mig vid liv är dom stunderna jag själv känner mig helt fylld av kärlek, eller när jag själv känner mig älskad och bekräftad.

Fortfarande, hur kan man hamna här?

Acceptans.

Jag har lärt mig mycket av detta. Jag har blivit en mer empatisk människa. Innan har jag varit ganska arrogant måste jag erkänna. Jag hade svårt att förstå hur folk kunde må så dåligt. Jag hade svårt att förstå mig på psykisk ohälsa. Jag var helt övertygad om att man styr sitt eget mående. Att om man mår så dåligt så måste man ha gjort nått riktigt dåligt med sig själv. Men nu vet jag bättre. Nu vet jag att det kan hända vem som helst och att man inte ska ha fördomar för folk som lider av psykisk ohälsa.
Jag har fått förståelse för de som missbrukar. Jag förstår nu att man faktiskt kan må så dåligt att man gör precis vad som helst för att det bara för en liten stund ska försvinna. Jag som innan gick runt och förbannade missbrukare.

Summan av kardemumman, jag vet hur dåligt man kan må! Så dåligt att man inte är sig själv längre. Så dåligt att man inte känner igen sig själv längre. Så dåligt att man blir personlighetsförändrad. Så dåligt att man inte vill leva mer, samtidigt som man har sjuklig dödsångest och inte vill dö. En enda jävla kalops av känslor. Jag trodde aldrig att man kunde ha ångest över de sakerna som jag har haft ångest över.

Nu ska jag äta, se tv och samla kraft för att åka till stallet och släppa in hästar.
På återseende

Likes

Comments

Hej bloggen.

Jag har faktiskt haft ett par bättre dagar den här veckan, och det känns som att medicinen kanske börjar göra sitt. Så himla skönt! Jag har haft lite panikångestkänslor men det tar liksom inte över - så då kan jag ju göra saker.
Jag har till exempel passat på att träna tre gånger den här veckan. Det har gått så himla bra så jag är riktigt pepp på att komma tillbaka på banan! Jag har inte haft ett enda bra träningstillfälle sen typ mitten av December. Av nån anledning känner jag mig starkare än nånsin, och vigare än nånsin! Helt plötsligt så sitter nästan spagaten. Snacka om att ha vilat sig i form. Så himla tacksam för den här ljusglimten i mitt liv som varit!

Likes

Comments

Det här är min häst Jack. Han är en mycket speciell karaktär. Vi fick hem han i slutet av Augusti förra året. Han fick panik i släpet på vägen hem och det blev totalt kaos. När han väl var på plats så fick vi både sy han och han var halt fram. När framhältan väl började läka och vi skulle börja rida så visade sig att han har sadeltvång (får panik när man ska sätta på sadeln) och att han hade problem med att ha bett. Så istället för att träna honom så fick vi börja träna på att ha sadel och träns. När det väl började gå bra så halkade han i hagen och blev halt på bakbenet istället. Så där är vi nu. Vi har helt enkelt fått mysa hittills istället. Han är i alla fall en riktig gosegris. Stor som fan är han också - 180cm i mankhöjd.

Likes

Comments

Hej blogg.

Måndag idag, det betyder dags att börja klara stallet varje dag igen. Under hela förra veckan fick jag hjälp eftersom att medicinen har varit riktigt jobbig mot mig. Jag ser fram emot att få träffa min bebis igen men jag är helt slut. I två nätter har jag sovit skitdåligt. Kommer inte ner i djupsömn och vaknar mitt i natten och kan inte somna om. Jag har aldrig haft problem med sömnen i mitt liv tidigare så jag misstänker att även det beror på medicinen. Så jag hoppas att det kommer försvinna snart när min kropp vant sig vid den.

Såhär ser min vy ut dag ut och dag in.

Likes

Comments