Header

Hej blogg.

Livet rullar på och viktiga beslut ska tas och har tagits.
Jag tror att det är viktigt för alla människor att alltid fråga sig själv för vems skull man gör något. Om man gör saker för att man själv vill det eller om man gör det med målet att göra nån annan nöjd, eller om man gör det för att man vill passa in, eller göra någon annan stolt.
Jag har haft så himla svårt att göra saker för min egen skull. Jag har alltid haft fokuset på att göra min mamma och pappa stolt över mig. Men jag har aldrig känt att jag lyckats med det, och därmed har jag istället gjort en massa saker som inte alls gjort dom stolta. En jättekonstig mix. En balansgång mellan att göra dom stolta och att göra det jag vill göra.
Nu för tiden strävar jag varje dag efter att göra saker som endast är för min skull.
Ett beslut jag har tagit är att jag har hoppat av ekonomprogrammet och sökt in till sjuksköterskeprogrammet till hösten istället. Jag känner mig pirrigt lycklig när jag tänker på att jag ska få plugga nånting jag älskar. Planen är att vidareutbilda mig till Barnmorska. Och för första gången på himla länge kan jag tänka på delar av min framtid och känna lycka istället för ångest.
Jag skulle vilja påstå att mitt liv i flera flera år till 100% varit styrt av min ångest. Så länge att jag inte vet hur det känns att vara utan. När jag hittade poledancen så upplevde jag för första gången hur det var att ta sig utanför hemmets trygga vrå utan att ha minsta ångest över det jag skulle iväg för att göra. Och då insåg jag också hur mycket ångest jag faktiskt egentligen hade varje dag, och hur mycket det styrde mig och mina beslut.
Nu är jag fullt ut medveten. Det är ett första steg.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Hej blogg.

Nu var det ännu en gång ganska längesen jag skrev. Livet kommer emellan.
Livet kommer emellan och är ganska påfrestande. Det är inte skitgött att leva just nu. Men jag håller mig hoppfull inför att framtiden ska bli bättre. Att jag har hamnat på botten har ju samtidigt gett mig en väldigt klar insikt i varför jag har mått dåligt och nu vet jag ju exakt vad jag måste göra åt det. Vem vet hur länge jag hade kunnat fortsätta sådär.

Jag spenderar mina dagar i stallet för det mesta. Helst skulle jag vilja göra absolut ingenting men det går ju inte. Så stallet kör jag på med. Och även poledancen. Jag prioriterar min pole framför allt annat.

Senaste jag skrev nått så var jag bara nån vecka in på min medicinering. Nu har jag haft den här medicinen i typ två månader. Vart ska man ens börja. Det är så SKÖNT att inte ha panikångest varenda timme! Så fruktansvärt skönt att slippa det. Slippa känna klaustrofobi i sin egen kropp, slippa känna ångest över att man överhuvudtaget existerar. Däremot så har ju alla mediciner biverkningar. I mitt fall så blir jag otroligt väck, liksom frånvarande. Känner att verkligheten runt mig är ganska luddig och det känns mer som att allt som händer runt mig är som att titta på en film. Jag tittar bara, jag är inte riktigt med i det som händer. Det är läskigt, men inget farligt. Det gör dock att jag inte är jättepepp på att göra saker. Och ibland blir det riktigt läskigt och jobbigt att känna så. Men då försöker jag bara övertyga mig själv om att det inte är nån fara, det är bara medicinen, det är bara en biverkning.

Jag försöker fortfarande hantera the aftermath från all panikångest jag har haft så länge. Jag har fortfarande inte riktigt fått mitt minne tillbaka, jag är fortfarande extremt stresskänslig, jag kan fortfarande inte riktigt koncentrera mig ordentligt. Jag är väldigt trött jämt och lite deppig över att jag överhuvudtaget mår såhär. Att jag överhuvudtaget har hamnat där jag har hamnat. Vad hände liksom? Jag vill ha tillbaka mitt liv.

Läkaren tycker att jag åtminstone ska börja med att äta den här medicinen i ett år, kanske längre. Så jag försöker att hitta acceptans. Det får vara så här i ett år nu. Det får det. Ett år av mitt liv är inte mycket. Jag får vara en grönsak i ett år. Acceptans.

Det är skönt att det blir ljusare ute och går mot sommar. Jag är även så otroligt tacksam för alla människor runt mig som ger mig den stöttningen och kärleken som jag behöver. Jag fokuserar på det viktigaste som finns just nu, kärleken. Det som håller mig vid liv är dom stunderna jag själv känner mig helt fylld av kärlek, eller när jag själv känner mig älskad och bekräftad.

Fortfarande, hur kan man hamna här?

Acceptans.

Jag har lärt mig mycket av detta. Jag har blivit en mer empatisk människa. Innan har jag varit ganska arrogant måste jag erkänna. Jag hade svårt att förstå hur folk kunde må så dåligt. Jag hade svårt att förstå mig på psykisk ohälsa. Jag var helt övertygad om att man styr sitt eget mående. Att om man mår så dåligt så måste man ha gjort nått riktigt dåligt med sig själv. Men nu vet jag bättre. Nu vet jag att det kan hända vem som helst och att man inte ska ha fördomar för folk som lider av psykisk ohälsa.
Jag har fått förståelse för de som missbrukar. Jag förstår nu att man faktiskt kan må så dåligt att man gör precis vad som helst för att det bara för en liten stund ska försvinna. Jag som innan gick runt och förbannade missbrukare.

Summan av kardemumman, jag vet hur dåligt man kan må! Så dåligt att man inte är sig själv längre. Så dåligt att man inte känner igen sig själv längre. Så dåligt att man blir personlighetsförändrad. Så dåligt att man inte vill leva mer, samtidigt som man har sjuklig dödsångest och inte vill dö. En enda jävla kalops av känslor. Jag trodde aldrig att man kunde ha ångest över de sakerna som jag har haft ångest över.

Nu ska jag äta, se tv och samla kraft för att åka till stallet och släppa in hästar.
På återseende

Likes

Comments

Hej bloggen.

Jag har faktiskt haft ett par bättre dagar den här veckan, och det känns som att medicinen kanske börjar göra sitt. Så himla skönt! Jag har haft lite panikångestkänslor men det tar liksom inte över - så då kan jag ju göra saker.
Jag har till exempel passat på att träna tre gånger den här veckan. Det har gått så himla bra så jag är riktigt pepp på att komma tillbaka på banan! Jag har inte haft ett enda bra träningstillfälle sen typ mitten av December. Av nån anledning känner jag mig starkare än nånsin, och vigare än nånsin! Helt plötsligt så sitter nästan spagaten. Snacka om att ha vilat sig i form. Så himla tacksam för den här ljusglimten i mitt liv som varit!

Likes

Comments

Det här är min häst Jack. Han är en mycket speciell karaktär. Vi fick hem han i slutet av Augusti förra året. Han fick panik i släpet på vägen hem och det blev totalt kaos. När han väl var på plats så fick vi både sy han och han var halt fram. När framhältan väl började läka och vi skulle börja rida så visade sig att han har sadeltvång (får panik när man ska sätta på sadeln) och att han hade problem med att ha bett. Så istället för att träna honom så fick vi börja träna på att ha sadel och träns. När det väl började gå bra så halkade han i hagen och blev halt på bakbenet istället. Så där är vi nu. Vi har helt enkelt fått mysa hittills istället. Han är i alla fall en riktig gosegris. Stor som fan är han också - 180cm i mankhöjd.

Likes

Comments

Hej blogg.

Måndag idag, det betyder dags att börja klara stallet varje dag igen. Under hela förra veckan fick jag hjälp eftersom att medicinen har varit riktigt jobbig mot mig. Jag ser fram emot att få träffa min bebis igen men jag är helt slut. I två nätter har jag sovit skitdåligt. Kommer inte ner i djupsömn och vaknar mitt i natten och kan inte somna om. Jag har aldrig haft problem med sömnen i mitt liv tidigare så jag misstänker att även det beror på medicinen. Så jag hoppas att det kommer försvinna snart när min kropp vant sig vid den.

Såhär ser min vy ut dag ut och dag in.

Likes

Comments

Wow, vad längesen det här var. Vilken konstig känsla. Vilken otroligt konstig känsla att läsa mina senaste inlägg igen. Vad mycket som kan hända. Sju månader sen jag skrev ungefär. Jag kan se redan på mina inlägg för sju månader sen att min krasch redan då var väntad. Att det tog så lång tid som det sen gjorde innan jag blev riktigt sjuk är ju en annan sak.

Jag tänkte att jag skulle försöka börja skriva lite igen, på mina egna premisser, helt för min egen skull. För att jag behöver träna på igen att uttrycka hur jag känner. Jag behöver komma ur mitt eget huvud ibland. Så detta kommer förvandlas till en riktigt ärlig "dagbok" if you will. Jag har lagt locket på så himla länge, och det gjorde att det till slut inte gick längre.

Så en liten update till att börja med.

I Januari fick jag min första panikångestattack. Nu så här i efterhand så förstår jag precis varför det hände. Varför jag har hamnat där jag har hamnat. Det var för mycket med allting och jag bara tryckte ner alla känslor jag hade och fortsatte på som vanligt.
Nog om det hade varit att jag bara fick en panikångestattack. Men dom slutade aldrig. Jag fick typ tre om dagen i två veckors tid. Efter ett par stycken panikångestattacker så börjar kroppen och hjärnan tycka att det är ganska svårt att hantera alla stresshormoner som fortsätter pumpas ut i kroppen och det resulterar i att hjärnan stänger av "onödiga" funktioner för att kunna hantera stressen. Så i större delen av Januari så låg jag hemma på soffan hos min mamma, väntade in nästa attack, och var i ett skick liknande en grönsak. Mitt minne försvann helt, jag blev som en dement tant. Min koncentrationsförmåga försvann HELT. Jag kunde inte koncentrera mig länge nog för att kunna kolla vad klockan var. Osv.
Jag började så smått att hämta mig. Men efter att Januari gått och halva Februari så insåg jag att jag kommer nog inte kunna ta mig ur detta själv. Min hjärna är inte i ett tillräckligt bra skick för att jag skulle kunna ta mig ur detta själv. Så jag gick till läkaren och har nu börjat på antidepressiv medicin som förhoppningsvis ska kunna hjälpa mig ta mig ur det här.

Mystiskt vad hjärnan kan göra med en. Panikångestattacker är typ som en autoimmun reaktion av hjärnan. Kroppen bara attackerar sig själv. Det är ju skrattretande alltså. Det är det värsta jag har varit med om.

Så: det jag gör på dagarna just nu är att ligga i soffan och återhämta mig och väntar på att medicinen ska börja verka/stabilisera sig i min kropp. Jag har kommit ovanför ytan tillräckligt för att kunna börja skriva igen, även om det känns ganska påfrestande för hjärnan än. Men jag tror att det är bra för mig. Att kunna följa mig själv och min utveckling till att bli frisk igen.

Min häst har blivit stående under den här tiden. Jag har inte kunnat poledanca nästan nånting. Har inte kunnat vara instruktör till min grupp. Men jag hoppas att jag kommer vara tillbaka på banan såfort medicinen gjort sitt.

Men här är jag just nu. Vi får se vad det blir av den här bloggen. Men från och med nu kan jag i alla fall lova att jag kommer vara ärlig. Både i mina inlägg och mot mig själv. Ni är så välkomna att hänga med på resan.

Bilden i min header är från en vecka då jag trodde att jag höll på att bli bättre. Jag spenderade typ en hel vecka hemma hos Michelle och och sov på hennes soffa. Panikångest varje dag, varje kväll. Men här hade jag precis blonderat håret och var nöjd, så jag ansträngde mig för att göra en sminkning och ta nån bild. Jag lyckades bra, jag ser ju rätt så glad och pigg ut! Tur man kan fake it til you make it.

Nu ska soffpotatisen här fortsätta slappa satan och pilla på min nya telefon som jag tröstköpte igår. En samsung galaxy S7 Edge. Är så kär.

Likes

Comments

t Hej blogg.

Gått en månad igen va om jag inte minns fel?


Vet faktiskt inte varför jag ens gör ett till inlägg.

Det finns en hel del anledningar till varför det här med bloggande har upphört. Helt enkelt för att mitt liv inte ser ut så som jag vill att det ska se ut just nu.
Dels kom en rejäl käftsmäll när jag för typ ett år sen gjorde slut med min dåvarande pojkvän, och fick lov att säga upp min alldeles för dyra lägenhet. I samband med det så flyttade alla mina kompisar från Falun som jag umgicks aktivt med. Michelle träffade en kille som hon trivs med så vi hänger knappt längre, pratar knappt längre. Jag skyller inte detta på henne, vill att hon är lycklig alltid, men faktum kvarstår. Jag gjorde illa min armbåge och blev borta från min poledance, sen skaffade jag mig ett heltidsjobb över sommaren som har de sämsta jobbtimmarna man någonsin skulle kunna ha. Så jag hinner varken träna eller göra nånting annat förutom att jobba, sen vila upp mig på helger och sen jobba igen.
Mitt liv är i någon sorts konstig dimma och jag kan/hinner inte göra nånting som jag vill göra, och andra omständigheter hindrar mig också från att göra vad jag vill göra.

Jag har kommit fram till att jag är en väldigt ensam människa just nu. Jag hade haft fler personer i mitt liv om jag inte hade haft självbevarelsedrift nog att inse att om man ligger på någons priolista nr 700, så är det inte värt att försöka kämpa för de personerna. Jag väntar nu ivrigt på att träffa nya kompisar som kanske faktiskt är nyfikna på mig som person också. Och inte bara folk som jag endast har en vänskap med för att jag själv kämpar för det. Så att here I am come get me.
Jag har haft en del breakdowns över detta. Hur ensam jag är. Hur ensam jag blev när jag slutade anstränga mig i de relationer där jag kände att det faktiskt bara är jag som anstränger mig. Därav anledningen till att jag gjorde slut för ett år sen. osv osv osv. Nån gång räcker det. 

Så hur kan man sammanfatta. Jag är en bitter, deprimerad, stressad person som blivit ryckt ur en stabil vardag till någonting som är allt annat än stabilt. Jag gör absolut ingenting som jag vill göra i livet så jag kommer ingenvart överhuvudtaget med den personliga utvecklingen.

Men andra ord har jag ingenting att skriva om här på bloggen heller. 

Jag letar fortfarande efter den perfekta hästen. Så det projektet är fortfarande igång. Jag försöker att inte tappa hoppet och försöker att bara vänta ut tiden. Nån gång dyker rätt upp. Då startar i alla fall ett projekt som jag VILL hålla på med.

Annars kan man väl sammanfatta hela min existens på det viset just nu. Jag väntar ut tiden. Jag har blivit så förbittrad att jag knappt känner att ni läsare förtjänar att jag skriver ut en förklaring på varför det är som det är. För så trött är jag på folk som endast är nyfikna på ens liv när det blir drama och det händer nånting. Men när vardagen flyter på så försvinner snabbt dom kontakterna man trodde att man hade. Jag är trött på ursäkter, trött på att ha överseende och trött på att försvara folks beteende åt dom. 

Så att jag ser fram emot att höra från er "vänner" nu som undrar hur jag mår :) not. Hejdå. Hörs när jag har blivit en glad och positiv människa igen som kommit på banan igen. Just nu är det KAOS.

Likes

Comments

 Hej blogg. Lite frånvaro pga tentorna som dödar mitt huvud. Men vafan så får det vara. Nu är två gjorda och det är en kvar. Tror det har gått bra också! :D men det visar sig. Sjukt svårt att veta. Det gäller liksom att ha tolkat informationen rätt. Jaja.

Vet inte om ni missade det men mitt babe Michelle gjorde ett skitfint inlägg med gamla bilder på oss när vi va små och jättefula. Verkligen fula. Finns ingen ursäkt för detta hahaha.
Michelles blogg hittar ni HÄR


Jag tänkte i alla fall att jag skulle göra en Part 2 med dom bilderna som jag har. Så varsågod, två flickebarn som tyckte dom va snygg fast det var dom inte. Vi har vi sett jävligt annorlunda ut genom åren. Att färga håret var liksom standard två gånger i månaden, ögonbrynen har sett ut lite hur som helst och klädmatchningen kanske inte alltid var den bästa. Men fan I love us.
6 år av vänskap.





Likes

Comments

Hej blogg!

Idag var det onsdagspole. Finns inget bättre 😃 kroppen kändes faktiskt ganska seg tyvärr. Men det gick bra ändå! Tränar på en massa svåra kombinationer som inte sitter riktigt än. Men tränade även på att droppa! Alltså, när man kör "fritt fall" högst uppifrån stången och sen fångar upp sig själv längst ner. Video nedan. Det är ganska läskigt att bara släppa greppet helt när man är så högt upp haha. Men man får helt enkelt lita på att man lyckas fånga upp sig! Och det gör man ju 😃 men jag kan tillägga att det bränns som fan också haha. När man kommer med hela sin tyngd i fritt fall och sen ska fånga upp sig med huden mellan låren. Lyssna på ljudet i videon, aouch!

Nu ska jag äta superlyxig middag med beasås och pepparbiffar! Imorgon blir det plugg för hela slanten för på fredag morgon så har jag en tenta. Bläh!


Likes

Comments

Den här poledancern har precis varit ute och sprungit!

Endast en ynka km. Och jättesegt. Om man säger så här så är det ju verkligen dags att ta tag i konditionen. Märks om man säger så. Hade håll hela vägen och det var bedrövligt. Men int fan får man ge upp för det! Nu ska jag stretcha lite ute på gården sen duscha. ❤️


Älskar mina fina lila träningskläder från Adidas. Fick dom i julklapp av pappsen och hans fru! 💜

Likes

Comments