Så var det fredag och ytterligare en vecka har gått. En vecka i förkylningarnas tecken. Men nu äntligen ser jag ljuset i tunneln även på Milio, helgen också o sen är han redo för förskolan på måndag.

Nacken är i uruselt skick nu när jag själv haft nå fökylning i kroppen, men som vanligt så tuffar jag på för barnens skull o halvdör på kvällarna i soffan när de sover. Något jag däremot mer och mer märker är att ju mindre bil jag kör så har jag mer ”normal” ont, dvs bara jäkligt ont istället för överjäkligt. Men det är ju rackarns svårt o låta bli att köra/åka bil när man bor i skogen 2mil utanför Uppsala......får ta o ta sig en ordentlig tankeställare angående framtiden.

Idag slipper jag iaf köra. Magnus är o jobbar, Melvin på skolan - men farmor & farfar ska hämta Melvin idag! O Milio har jag ju här hemma redan =) Han ligger i etta nu o sover o jag har slängt in en plåt med fröknäcke i ugnen.

Ni som varit här hemma vet ju att vårt badrum uppe inte har fått den kärlek de behövt av den rörmockaren som gjorde badrummet då vi byggde huset. Handfatet är inte helt fastsatt där det ska vara, ett läckage från blandaren vid badkaret har jämt funnits och gör att det liksom blivit brunt från blandaren och neråt och det största av allt, han gjorde inte klart inkopplingen av golvvärmen - så badrummet uppe har varit som o gå in i en frys om vintrarna. Varför blev det då inte klart? Jo han gick i konkurs. Så varför har vi då inte fixat detta? Ja, det är ju en rackarns bra fråga och det värsta är att det finns inga bra förklaringar. Delvis har det varit ekonomi - vi har liksom inte vågat ta hit någon rörmockare av rädsla för hur det egentligen ser ut vid alla rör osv av den där clownen som gjort jobbet från början. Rädslan var om vi skulle behöva riva hela badrummet och göra om. Ren o skär lathet har det varit, inte från det att Milio föddes har vi ju egentligen bott däruppe.....Magnus har haft kontor där o annars är det han som badat är o inte mkt mer än så, så då har vi skjutit på det av den anledningen. Men nu har vi ju alla våra sovrum där uppe och vi använder barummet dagligen så i slutet av sommaren kontaktade vi Runes rör (som ligger här ute vid oss). De kom o kikade o beställde hem det som behövdes för att byta blandare och äntligen installera golvvärmen. Sagt o gjort, imorse 8,30 kom Rune himself och hans son som också är rörmockare och fixar o grejar. Ny blandare är på plats, filterna till vattenpumpen rensade och trycket i hydropressen (eller vad det nu heter) är kollat. Nu grejar de med det sista med golvvärmen. Helt fantastiskt att få detta gjort, tänk att vi inte behöver frysa oss blåa i vinter i badrummet uppe!

Längtar efter em/kväll.....då vet jag att det är helg för hela familjen och Magnus har ledig helg! Se vad vi hittar på med....vad Melvin orkar med sin fot.

Ny blandare på plats! Nu rackarns ska badrummet skuras från golv till tak =)

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Familjen, WAD

Ett par dagar har gått och de går i förkylningens tecken. Melvin är kry från sin förkylning, det var han som var först ut i familjen med dessa höstbacilusker. Sen tog Milio & Magnus över och jag sist, men jag har tack o lov klarat mig med lite halsont två dagar och sen en rackarns hosta. Men sån är jag, den där hostan är för jäklig när jag väl får en förkylning. nåväl, det går ju över. Det jobbigaste är väl när jag får nå bacilusk i kroppen så får jag ännu ondare i nacken. På nåt sätt måste det där hänga ihop.....att när imunförvsarets bryts lite så eskalerar smärtan nå enormt =( Inte alls kul men vad ska man göra, det är bara o kämpa på. Lägg till då en tvååring som verkar ha börjat om sin förkylning idag.
O som om det inte räcker med förkylningsbacilusker så har Melvin lyckats att få en Ganglion på sin vänsterfot, som bara växer o växer. Var till läkarn förra veckan och var tillbaka igår igen eftersom en vuxit så himla mkt mer senaste veckan. Efter gårdagen vet vi att han ska få antiinflammatoriskt 3ggr/dag i 2veckor och så ska vi till kirurg för bedömning nästa torsdag. Plus att iom att Ganglionen vuxit så enormt så får Melvin inte på sig skor längre.....foppatofflor är det enda som fungerar. Så vi har fått göra lite speciallösning med skolan att vi lämnar honom när de går in på morgonen o så får vi hämta honom när skoldagen är slut så han inte är kvar för nåt fritids för då är det i stort sett bara utevistelse. Så denna och nästa vecka blir det mycket pusslande. Sen får vi se hur foten mår och vad kirurgen sagt.

O vet ni? Brevet som jag väntat spänt på har äntligen kommit. Jag har fått tid nu för neurografin. Torsdagen den 26/10 kl 9.15 ska jag infinna mig på ackis. Undersökningen beräknas ta 1-2 timmar så jag vet ju vem som båe kommer ha helvetiskt ont och vara helt slsut efter. Men jag hoppas det kan bli svar på en o annan fråga och kanske även någon typ av behandling kan testas/tas fram. Så jag ser väldigt mycket fram emot det.

Men detta blir allt för idag, nu blir et en kopp te och bädda ner mig i soffan med Bone söker fru som sällksap på tvn!

Likes

Comments

Ja, jag skrev ju igår om att jag skulle följa upp med vad mina begränsningar i vardagen är med min trogne vän WAD’en. Jag vet inte riktigt var jag ska börja.....finns ju typ inget som är så som det var innan bilolyckan.

🔹 Tröttare - blir trött av noll o inget.
🔹 Svårt att hålla koncentrationen
🔹 Smärta - såklart
🔹 Åka bil längre än 30-40min orsaker ett sjuhelvetes smärtpåslag.
🔹 Svårt att ta armarna över axelhöjd, men det är nåt man tvingas till x-antal gånger/dag
🔹 Tvätta håret - därför blev jag tvungen att kapa av det
🔹 Städa, haha, jo men visst. Jag gör lite ibland för att Magnus har tillräckligt mkt ändå. Men oj så jag får lida.
🔹 Måste nästan alltid ha stöd för huvudet då nacken är skadad o iom det försvagad så orkar inte hålla upp huvudet.
🔹Extremt ljudkänslig. Jätte jobbigt med höga ljud/hög tv/hög musik osv.
🔹 Minnessvårigheter. Innan olyckan hade jag ett rackarns bra minne, kom även ihåg sånt jag inte behövde. Nu glömmer jag det mesta o måste verkligen skriva upp allt som ska göras eller förmedlas vidare.
🔹 Bära/lyfta/grejja i vardagen. Allt är tusen gånger värre nu.
🔹 Träna- finns inte på världskartan. Efter ca 10min långsam promenad stiger smärtan.

Ja, vet ni vad, denna listan kan göras hur lång som helst tror jag.
Man får liksom tänka hur mkt i vår kropp som ska passera upp till huvudet, o att allt det ska ju nästan passera genom nacken. O när då nacken är skadad så får ju kroppen jobba ännu hårdare. Att varje liten ögonrörelse påverkar nacken, hur många visste det? Jag klarar inte av att läsa speciellt mkt. Det jag läser är det för barnen. Och så kämpar jag mig igenom någon blogg o sådär, men det tar tid.
Har fått lära mig att inte prata med huvudet, dvs som typ alla gör att man nickar o så när man har ett samtal med någon. Det har jag fått träna bort för att det gav mig ännu mer smärta. Ja som ni förstår.....det är ingen dans på rosor och extremt många med denna skada går in i depression pga den stora omställningen och att man klarar så lite mot livet innan. Tack o lov har jag klarat mig från detta......jag ser till att göra saker jag gillar....grejjen är att jag måste välja med omsorg. Är jag ex på en restaurang o äter med vänner en måndagskväll så vet jag att det får jag lida i 3-4 dagar efter så då är det ingen idé att bestämma nåt. Åker jag bil lite för länge, ja lite beroende på hur lång bilresa så är jag extra dålig i x-antal dagar.

Så vad är då extra dålig? Jag är kraftlös i armar & händer, dvs mer än vanligt. Jag kan ofta inte använda min högerarm, ett konstant gnissel i nacken, migrän/smärttoppar, ja vet ni, Ett rent jäkla helvete. O i denna fantastiska resa krigar vi mot försäkringsbolaget som inte tyckte det fanns ett samband mellan bilolyckan o skadan....konstigt när jag tränade 4-5 ggr i veckan och jobbade heltid innan. Detta har vi dock fått rätt i nu o nu är kriget i den del av vilken invaliditetsprocent de sätter på mig. Suck.

Så om detta är ett axplock i hur tuff min vardag är så är jag ju långt ifrån ensam i den......min familj har ju blivit väldigt hårt drabbad. Mina vänner som inte riktigt har samma Sara kvar då skadan begränsar mig - dock har jag några fantastiska guldkorn som står kvar vid min sida trots detta.
Tänker här dela med mig av en länk, en krönika min man skrev på dagen tre år efter bilolyckan. Hans upplevelser och ord som berättar om både olycksdagen och hur det har påverkat oss som familj, ur anhörig synpynkt. Läs den. ⬇️

http://24uppsala.se/2017/08/21/kronika-foraren-fick-boter-min-fru-livstid/

Livet med WAD är rent ut sagt skit. Men jag håller kvar i mina tankar att aldrig ge upp. Jag ska kriga tills läkarna säger att nä du är ett hopplöst fall, o då ska jag kriga lite till. Jag var inte ens fyllda 30 när det hände......inte fan ska väl livet ta slut på roligheter då?

Likes

Comments

WAD

Då tar vi ett sista inlägg om mitt liv med WAD sedan olycksdagen fram tills idag.


Jag har ju sökt ihjäl mig efter info och behandligar för denna skitskada. Tänker liksom att nåt måste det fasiken finnas att göra och som fungerar på just mig. Jag säger så, just för att alla med WAD har extremt olika smärtgrad, olika saker som är olika jobbiga, klarar helt olika saker osv. Efter ca 2år så fann jag en nystartad grupp på facebook för just personer och dess anhöriga med Whiplash. (Denna fanns inte de första två åren av min skada då jag sökte efter det emellanåt.) En fantastisk grupp där man äntligen kunde få gnälla av sig lite om hur sjukt jävla jobbigt vissa saker kan vara på grund av denna skada (detta kommer det ett inlägg om imorn är planen, dvs mina begränsningar), man får extremt mycket stöttning och pepp att fortsätta kämpa och sist men inte minst, alla bor vi i olika delar av landet och även några i andra nordiska länder så vi får ju alla olika erfarenheter inom vården inom just whiplash och denna skadas sätt att bryta ner en.

Det var i maj/juni iår någongång som det var en person i gruppen som skrev om att den hade varit i Danmark på en röntgen i rörelse och fått massvis av svar på hur det verkligen såg ut innanför huden. WOW tänkte jag, detta måste jag kolla upp. Så jag skrev o frågade lite till denna person ang kostnader, vart det låg och sist men inte minst förstod man vad filuren som pyssla med detta sa, han var ju dansk. Fick bara positiva svar och började själv läsa på via internet om denna klinik och just denna typ av röntgen. Sagt och gjort, jag läste på och bollade med Magnus.....enkelt beslut, självklart ska jag dit. Så den kvällen satte jag mig ner och skickade ett mail till kliniken i Stövring, Nordjylland, Danmark. Morgonen efter fick jag ett svar som jag faktiskt förstod trots att det var på danska, ja, jag är sämst på danska. Vi skickade en 2-3 mail fram o tillbaka och innan lunch var det bokat, den 13/7 - 17 klockan 13.00 skulle jag vara på kliniken. =)
Då började projektet att planera hur vi skulle ta oss dit. Grundtanken var att jag & Magnus skulle åka men pga olika saker så blev det jag och min alldeles underbara vän Frida som åkte.
Dagen kom och jag lämnade hemmet 05.10 på morgonen och kom hem 23.05 på kvällen. Resan bestod av; bil - flyg - flyg - buss - buss - buss - buss - flyg - flyg - bil, 🛫🛬🚘🚌hur många mil vi tog oss under dessa 18h vågar jag inte ens tänka på men jag är extremt lycklig över att jag gjorde den här resan tillsammans med just Frida, så mycket skratt vi hade en här dagen men också mkt allvar iom syftet med vår resa, och inte glömma - min smärta som inte var nådig innan jag var hemma igen.

Så besöket på kliniken. Det var en man vid namn Erling som tog emot och frågade lite allmänt sådär som alla läkare gör. Han frågade vilka mediciner jag hade och när jag berättat om dem frågade han om jag var tokig? Nåväl, in till denna röntgenmojäng......DMX Flouroscopy. Det är alltså en röntgenmaskin som röntgar medans man rör sig, så resultatet är små filmer ist för stillbilder. Världens uppfinning för WAD, detta eftersom WAD inte syns på stillbildsröntgen. Så till Danmark kom jag med två olika röntgenunersökningar i bagaget som inte visat ett skit, efter denna DMX-Flouroscopy vet jag att:

- två kotor har vuxit fast i fel läge,
- två kotor är skadade,
- ett gäng ligament som är paj och nerver som är i kläm pga ovanstående.


Så vips med hjälp av en ”liten” nätt resa till Danmark hade jag massor med info ang min nacke som mina läkare här hemma har uppskattat väligt mkt. Min husläkare ringde mig tom för ett tag sedan och frågae igen vad kliniken hette för att han hade en till patient med WAD. Så varför kan då Sverige inte följa denna klinik i Danmark och ta in en sådan här röntgenmojäng? Det lär ju vara mer än vi patienter med WAD som skulle jubla över detta? Så kom igen nu, någon kan väl investera i detta i Sverige och antagligen tjäna ganska bra på det!?!
Det sista som hände i Danmark var att när vi kollat på röntgenfilmerna från nacken så sitter jag på en stol, Frida står bakom mig och Erling visar henne en puckel typ i höjd mellan nacken och skulderbladen men precis intill kotpelaren. Han frågar i nästa mening om jag vill att han fixar den.....o *poff* där tryckte han tillbaka en kota in i kotpelaren. Alltså en kota som högst troligt suttit fel ända sean kollisionsögonblicket i bilolyckan. På några sekunder flyttade han den rätt o fy fan i helvete vad ont det gjorde. Men när det ”sår” som uppstod läkt så har jag inte haft så mkt mindre ont just där!!!!!!! Fantastiskt!!!!!!!


En resa i mitt liv med WAD jag aldrig kommer att ångra.

Tack älskade Frida än en gång för att du åkte med mig den här dagen, Love You ❤️

Likes

Comments

WAD

Så om vi nu hoppar framåt i tiden, sisåär tre år och två månader så landar vi på dagens datum. Tre år med en massa rehab och försök till att få nacken att må bättre....
Hade ju smärta i nacken så fort jag insåg att Melvin hade klarat sig okej i bilolyckan. Därefter var jag hemma de 5 dagar man får vara hemma från jobbet då smärtan inte gav med sig. Så den 6e dagen efter bilolyckan var jag på VC för att träffa läkare igen. Där och då sjukskrevs jag och sjukgymnast sattes in på stört. Under hela hösten var det många besök hos sjukgymnast, testade små små övningar, tejpad med kinesiotejp, akupunktur, nackspecifik träning osv.

Jag tog ett steg i arbetslivet, förskollärare, som innebar att jag slutade på min dåvarande förskola för att byta förskola och jobba på en storbarnsavdelning ist för med bara 1:åringar, detta var för att jag insåg att jobba med bara 1;åringar är för tungt när man har en nackskada. Så i Januari -15 började jag återigen jobba efter bilolyckan, lyckan var total! Lyckan blev dock kortvarig, from april fick jag gå ner i tid, testade jobba 75% men icke. Den 4/5-15 blev jag 100% sjukskriven och har varit det sedan dess.

De försökte allt i sin makt på VC. Hade ett multimodalt team runt mig som bestod av Läkare, 2st sjukgymnaster och kurator. De försökte verkligen ALLT. Men tillslut så tog deras kunskaper om Whiplash slut.....detta då allt vi testade ledde till smärttoppar som var ohanterbara. Nästa steg var nu att få komma till Smärtcentrum vid akademiska sjukhuset.....men det tog ju sin lilla tid, 6månader fick jag vänta innan jag i augusti -16 väl fick träffa en läkare där.
Sen har det rullat på på smärtenheten. Medicinläkare har kämpat för fullt för att försöka hitta en bra combo som gör smärtan mer hanterbar och ett team har utrett hurvida jag ska klara av att gå deras rehabprogram. Detta fick jag svar på för en månad sedan, jag är FÖR DÅLIG för att delta i deras grupp rehabprogram som dom jobbar med. Jaha, så nu då? Ska jag bara acceptera att ha det så här?

Var i samband med ovanstående ´dom´ även till en speciallist på nack-/huvudvärk på neuro här i Uppsala. Han gjorde en super neurologiskundersökning från topp till tå och upptäckte lite av varje som var knas. Så nu väntar jag på att jag ska på något som heter Neurografi....vet tyvärr inte så mkt mer vad det innebär. Men det skulle vara en väntetid på 1-2 månader och 1 månadan har nu gått. Så jag väntar o väntar just nu.......

Nu har ni en sammanfattning av hur vården här i Uppsala har jobbat för att hjälpa mig sedan bilolyckan. Det skulle ju bli en hel bok om jag skulle skriva allt men detta är i stora drag. Jag är så enort tacksam emot Aleris Barncentrum som verkligen gjort allt i sin makt för att hjälpa mig, de är magiska. Även smärtenheten jobbar det fantastiska människor på, men där är så mkt större att man inte får den fantastiska nära känslan som man får på Aleris barncentrum.

Likes

Comments

Familjen, WAD

21/8 - 2014
Väckarklockan ringer. Jag & Melvin stiger upp för att äta frukost och göra oss i ordning för att bege oss iväg till förskola och jobb. Allt flyter på bra på morgonen och Magnus som jobbat natt kommer och säger hejdå till oss innan vi sätter oss i min kära lilla blågråa peugeot 206. Melvin i bakåtvänd bilstol i baksätet och jag såklart bakom ratten! Det var en sån frihet att äntligen ha tagit det där rackarns körkortet, hade ju bara haft det ett par månader.
Vi beger oss iväg.....brumbrum.

Men det var då det otänkbara hände. Vi åkte längs väg 272 in mot Uppsala från vårt hus ca 2 mil utanför stan, vi kommer in i stan.....vi kommer fram till ett övergångsställe där det står fotgängare för att gå över. Kollar speglar o tjosan hejsan och ja det var lugnt att stanna utan att något skulle ske, trodde jag. Jag minns ingenting mer sen från jag vaknar i bilen ca 20-25 meter fram från där jag hade stannat vid övergångsstället. Vi hade blivit påkörda bakifrån.

Det första jag tänker är MELVIN (som skulle fylla 3år 9 dagar senare). Det var knäpptyst i baksätet och spegeln vi brukar ha så vi ser honom i backspegeln var borta så jag såg honom inte. Utan att tänka eller känna efter själv så kastar jag mig ur bilen och runt för att öppna höger bakdörr där Melvin sitter i sin bilstol. Det går inte. Bilen är så tilltryckt att det alltså inte går att öppna dörren till honom. Då kommer paniken.....vet att jag skriker till en man, ”mitt barn är i bilen o jag kan inte öppna dörren”. Ser att han pratar i telefon (antar att det var han som larmade 112) o sen springer jag runt bilen igen, klättrar in i bilen för att på något jäkla vis ta mig bak till Melvin. När jag väl tagit mig bak och inser att han mår bra, han är okej och jag har vågat knäppa loss honom från bilstolen och har honom i min famn så känner jag.....min nacke, den gör så ont. Jag försöker få tag i Magnus men utan resultat....så då ringer jag mitt jobb o säger att jag kommer senare, vi har varit med i en bilolycka. De orden har jag skrattat åt så här i efterhand.

Sen kommer en av våra grannar, som också var på väg till förskolan för att lämna deras barn. Jag håller honom i handen en stund innan vi båda försöker få tag i Magnus. Men inget svar, han låg ju o sov efter nattjobb. Till slut får vi tag i grannens fru som lyckligtvis just denna morgonen inte hade börjat jobba än så hon går till vårt hus o bankar på dörren tills Magnus öppnar. Hon berättar vad som hänt och sen är Magnus på vad jag tror och Magnus berättat kort tid vid olycksplatsen. Han har själv berättat att det inte gick i 90 km/h längs 272an.

På olycksplatsen kommer det både ambulanser, polisbilar och brandkår. Jag har ingen aning om hur många. Jag minns inte heller alls vem som tagit hand om Melvin eller något. Mitt minne är att det kom en ung brandman som frågar om vad barnet heter och om han hade något i bilen han ville ha. Jag svarade ”ett Dusty flygplan”. Efter detta och att de tydligen tagit min handväska så får jag nackkrage & ryggplatta. Jag har ingen aning om hur jag kom ur bilen eller något. Nästa minne är att jag körs in i en ambulans, Magnus kommer fram och då ser jag att han har Melvin i famnen, samt att ytterligare en granne har kommit.

Vidare till Akademiska sjukhuset i Uppsala för röntgen o kontroller.......där o då hittades inget avvikande så efter några timmar fick vi alla åka hem, Jag, Magnus & Melvin.
Jag & Melvin somnade tillsammans när vi väl kom hem. Vi var antagligen i chock båda två. Melvin höll hårt i sin brandmansapa Robin som han sa att den hette.

En stor bukett rosor och kramar till all underbar räddningspersonal som är inblandade den här dagen.


Detta var starten på ett helt annorlunda liv mot vad jag hade och vad jag hade tänkt mig.

Min bil.

Melvin och hans brandmansapa Robin.

Likes

Comments