När du säger nej till mig för att ta hand om dig själv, kommer jag att backa dig i det.
Om jag någon gång gör fel mot dig och du blir arg kommer jag att lyssna på hur du känner och vi kommer att bli vänner igen.
Om du känner att du lever ett liv som inte är bra för dig, då kommer jag inte att döma dig men jag kommer att göra allt för att hjälpa dig ur det.
Jag kommer att vara din obekväma stämning när du inte orkar vara det själv.
Jag kommer att dela med mig av min plats till dig.
Jag kommer att pusha dig när du underskattar din egen förmåga.
Jag kommer att backa dig när du blir arg, när du blir gränslös, när du blir kränkt, när du blir rädd.

Min älskade syster.
Jag har roligt med dig hela tiden - att köa är roligt med dig.
Ingen terapi i världen lindrar min ångest som din närvaro, du får mig att inte ge upp.
När jag har gjort någonting jag är stolt över längtar jag alltid efter att få visa dig. Jag känner mig aldrig klar med någonting för än du har tittat på det.
Min syster, min utmanare, min krigare och mitt hem. Min familj.
Jag kommer alltid att ha din rygg.

Jag är lillasyster till @AnnaMariaJacobsson och jag kunde inte ha önskat min en finare syster. Det finns ingen som tror på mig som hon gör och Anna stöttar mig i allt jag vill göra och när jag går igenom någonting jag tycker är jätte tufft och sitter i hennes soffa med tårarna Rinnande ner för mina kinder så sitter hon där med mig tills det känns bättre. Min syster är en helt fantastisk kvinna!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Hej! Hoppas Ni har en bra fredag med en Massa godis och ledighet. Jag ska tyvärr jobba denna fredag samt imorgon, har dessutom jobbat sedan i måndags. Det känns i kroppen nu att det kanske blivit lite många timmar denna vecka.


Jag jobbar precis som min syster @AnnaMariaJacobsson på Malmö Arena och även på Nilssons hotell. Jag fullkomligt ÄLSKAR mitt jobb men efter en vecka av att ha varit där konstant hade det känts bra att vara hemma en kväll men jag har helt fantastiska kollegor som nog gör att det känns lite bättre när jag kommer dit. Jag har även tagit med godis till allihop, det är trots jobb ju fredag.

På söndag bär det av mot bjärnum för lite handboll med mina pluttisar som för övrigt har träning idag.. utan mig.

Hoppas ni får en mysig fredag!

Likes

Comments

Jag är en av de tjejerna som gärna handlar på ”killavdelningen” då de oftare har kläder som inte är så figursydda alltid och killsidan har betydligt fler alternativ på tjocktröjor.

Junkyard har både kläder och skor som är så kallade ”unisex” vilket gör att plaggen ser likadana ut i tjejmodell och killmodell. En av anledningarna till att det är en av mina favorit sidor att handla kläder på! Om man är precis som jag och gillar när kläder är lite oversized så har jag några tips på kläder, se bilderna nedan!

Hoppas ni har en fin torsdag även om ni är som mig och har en del jobb kvar denna vecka!

Likes

Comments

Efter 5 inlägg är det kanske dags att presentera sig själv. Mitt namn är Sara och jag är 19 år gammal. Jag bor hemma hos min pappa där jag renoverar källaren till en ”lägenhet” men därifrån kommer det inte bilder för än taket inte är grönt längre..

Jag har två äldre syskon som är mina absolut största förebilder och jag vet helt ärligt inte var jag hade varit utan de två. Absolut att vi var som alla andra syskon när vi va yngre och bråkade i princip om allt och ingenting, det var dessutom alltid jag som fick stryk för att jag va yngst.. Men nu när vi är vuxna alla tre så har vi lite vuxit den det där med att skrika på varandra och löser problem ihop istället.

Jag har ett stort intresse för handboll och både spelar samt är tränare för f08. De tjejerna är är småsyskonen jag aldrig fick och de är extremt duktiga på att trycka på rätt knappar för att man ska bli irriterad men jag älskar hela högen.

Ett annat intresse jag lite lagt på hyllan men som min syster gärna utnyttjar är mitt intresse för foto och kameror. Under tidigare tonåren fotograferade jag jätte mycket men när kompisar och andra intressen kom omvägen skjutsades allt som hade med kameror och fotografi åt sidan. I september fick jag dock äran att fotografera min brors och hans nyblivna frus bröllop vilket var världens ära!

Ha en fin tisdag!

Likes

Comments

När jag var 15 år träffade jag mannen som jag senare skulle tro var mitt livskärlek och mannen jag skulle dela resten av mitt liv med 4 år senare men det gick snett någonstans på vägen. När vi träffades första gången var båda tillsammans med någon annan men vi blev snabbt väldigt bra vänner och var det under längre tid men tappade så klart kontakten.

3 år senare.
Vi träffades igen och började umgås väldigt intensivt och passionerat. Två veckor senare var vi tillsammans och jag har aldrig känt en sån längtan efter någon annan och den här mannen gjorde mig knäsvag. Under de två månaderna vi va tillsammans så bråkade inte vi och vi bråkade inte ens när det tog slut. Han gjorde slut med mig och jag trodde att jag skulle gå sönder i tusen bitar, det låter kanske jätte överdrivet men det kändes som att jag skulle dö. Det kändes som att hjärtat slets ur min bröstkorg. Två månader efter att han gjort slut med mig så träffades vi igen och då började vi om igen lika intensivt och passionerat som första gången, efter två månader återigen gjorde han slut med mig. Runt jul samma år hade han fått för sig att jag var den enda han ville vara med då jag alltid funnits där trotts alla de gånger han sårat mig eller krossat mitt hjärta. Jag försökte med allt jag hade att förlåta honom men jag vågade aldrig lita på honom fullt ut och jag var så fruktansvärt rädd för att falla så hårt igen att jag inte vågade släppa in honom och därför avslutade jag det, men jag ångrade mig ju såklart efter några dagar. Jag vet inte om det var för att jag alltid varit så rädd för att vara ensam eller för att jag genuint älskade den här mannen med hela mitt hjärta.

I mars 2017
Nu var vi redo att försöka igen och att de kommande 5 månaderna skulle bli en så krokig väg trodde vi nog aldrig. Vi sa att vi skulle ta det lugnt men inom en månad var vi förlovade och jag hade flyttat in hos honom. Allt kändes helt fantastiskt och det kändes som att det kanske skulle vara rätt nu. Till en början bråkade vi inte och från min sida fanns det ingenting jag irriterade mig på med honom utan han var hela min värld. Jag bröt kontakten med mina vänner mer och mer bara för att få vara med honom. I maj bestämde vi oss alldeles för hastigt att köpa hund tillsammans och vi 3 blev liksom en familj på riktigt. I samma veva började båda irritera varandra och små irritationer slutade till slut i tårar smällande dörrar och skrik. De kommande 3 månaderna bråkade vi från morgon till kväll de flesta dagar och nu i efterhand vet jag egentligen inte vad det var vi bråkade om de flesta gånger. De dagar vi inte bråkade älskade vi varandra så passionerat och vi såg inte någon annan än den andra. Vårt förhållande var en bergochdalbana som tyvärr fick ett slut en sen torsdag när han hade gjort slut och jag åkt hem till "vårt hem" för att hämta alla mina saker" det kan ha varit något av de värsta jag har behövt göra. Det känns som att vi båda har velat att det ska funka så jävla gärna men det har inte gjort det och jag vet inte om det bara var vid fel tillfälle kanske och jag lär nog aldrig få reda på det. Vi har ingen kontakt idag vilket definitivt är till det bättre då vi bara bråkar.

Här är några tips som jag nu i efterhand vet hjälpte mig att komma över vårt förhållande.

1. Underhåll dig med någonting annat - i mitt fall var det min brors bröllop och jobb som hjälpte mig
2. Träffa inte ditt ex - been there done that
3. Försök prata med den andra så lite som möjligt.
4. Låt det ta tid - det kommer att göra ont och det kommer att kännas för jävligt men du kommer att sluta gråta om du bara ger det lite tid.


Likes

Comments

Vad det är bra att jag har dig.
Vad det är bra att jag har dig.
Vad det är bra att vi har oss
och jättebra är det förstås.
att vi får träffas varje dag
och va´ tillsammans, du och jag.
För ingen, nej ingen vill va´ensam.

Min bästa vän heter Ertrina eller ja Tina och jag vet inte vad jag gjort för att förtjäna henne. Hon finns där när jag är glad men än viktigare så finns hon där när jag inte mår så bra. Hon finns där och fångar mig när jag faller och hon finns där när jag panikgråter för att jag inte orkar mer. Alla förtjänar en vän som henne och jag är så otroligt glad att jag fått äran att få vara hennes bästa vän.

Det finns ingen jag har så roligt med som med den här tjejen, min partner in crime. Vi skrattar tills vi har ont i magen över saker vara vi två förstår och vi njuter av varandras sällskap utan att behöva prata med varandra för det är precis så det ska va.

Alla förtjänar att ha och få vara någons bästa vän och jag hoppas innerligt att våra framtida barn har samma koppling som vi har. Nu tror säkert många att jag fått äran att få växa upp med Tina men så är inte fallet. Vi tyckte egentligen inte riktigt om varandra första året på gymnasiet innan vi upptäckte att vi har samma sjuka humor och sarkasm och blev därefter bästa vänner över en natt.

Ha en fin fredag!

Likes

Comments

Idag vaknade jag med inställningen att det skulle bli en bra dag, en dag utan ångest. Jag tog mig till och med till gymmet liksom men verkligheten kom ikapp ganska snabbt. Jag såg en bild på mig själv som är tagen för ca 1 1/2 år sedan där jag säkerligen vägde 30 kg mindre än vad jag gör idag och förstår inte längre hur jag kunde tro att jag var stor där eller att jag va grotesk. men det är lätt att vara efterklok.

Saken är att jag inte mådde bättre där än vad jag gör nu. Som sagt i tidigare inlägg så var jag aldrig nöjd, jag tyckte aldrig att jag var smal nog och när jag var som smalast ville jag iallafall gå ner 20 kg till. Hur sjukt är inte det? I hela mitt liv ar jag trott att jag skulle bli lycklig bara jag gick ner och blev smal. Så var definitivt inte fallet. Jag var så besatt av min egen kropp och min vikt att jag inte kunde fokusera på någonting annat och jag hade inte heller någon som helst verklighetsuppfattning. Jag vägde mig som sagt flera gånger i veckan och hade jag gått upp 0.2 kg så satt jag i badrummet och grät för att jag var så "misslyckad" medan när jag gått ner 0.2kg så var det inte tillräckligt. Jag hade liksom inte koll på att det var samma egentligen.

Det var ju inte vågens låga siffra eller centimeterna runt midjan som skapade min tillfälliga lycka utan bekräftelsen jag fick och jag tror att det är många tjejer som känner precis som jag. Man tror att allting ska lösa sig och vara frid och fröjd för att man är smal men så är det ju inte. På bilderna var jag som smalast och hade ett ganska bra självförtroende men min självkänsla var ju i botten precis som nu. Jag var min absolut största kritiker och är fortfarande så nej smal är inte lika med lycklig. Bra självkänsla är lika med lycklig.

Har ni haft/har samma inställning som jag?

Likes

Comments

Efter all utbildning vi fått i skolan har vi aldrig fått lära oss hur vi ska älska oss själv. Är inte det konstigt? Istället för att nöta in hur många sekunder det är på en timme eller hur stor omkrets ett blåbär har så kanske vi ska lära barnen att man är bra som man är. Hade jag fått det som barn hade jag kanske inte varit där jag är idag.

Just nu är fitness en trend och har varit de senaste åren. Inte bara i Sverige utan i hela världen. Man ska äta massvis med protein och räcker inte det ska man även dricka proteinpulver och tillsätta protein i allt. Man ska äta massvis med havregrynsgröt och helst dricka den grönaste smoothie man hittar, men viktigast av allt är ändå att Instagramma det hela för att visa de på sociala medier hur duktig man är etc etc.

Jag följer ca 200 människor på Instagram, 86 av dem är så kallade ”fitnesskonton” som dagligen lägger ut lättklädda bilder på hur tränade de är eller matbilder på hur bra de äter alltid. Dessa människor har förmodligen som avsikt att inspirera människor till att vilja leva en mer hälsosam vardag och komma i form för hälsans skull. När jag började träna så var dessa konto min största inspirationskälla och min största motivation men jag blev gång på gång besviken för att jag inte uppnådde samma resultat och för att jag inte var tillräckligt bra.

Är man överviktig så ska man inte få vara nöjd med sig själv och man ska göra allt i sin makt för att bli mer hälsosam. Vem säger att man inte kan väga ”för mycket”’och vara hälsosam. Ditt utseende avgör inte din hälsa.

Jag vill kunna känna mig bra nog och jag vill kunna älska mig själv oavsett hur jag ser ut. Det är mitt mål.

Likes

Comments

Jag har nått absolut botten där jag inte längre känner igen kvinnan i spegeln och där jag inte längre känner igen mitt eget sätt att agera och tänka på. Mina hjärnspöken berättar dagligen för mig hur misslyckad jag är och hur ful jag är. Det gör att jag intalar mig själv att alla som ser på mig tycker att jag är motbjudande. Jag vågar inte längre prata med någon som inte känner mig för att jag är rädd för att de inte ska gilla mig.

Jag har egentligen alltid varit den "fula vännen" eller den tjejen i klassen som är "tjock" men det störde mig inte för än jag kom upp på gymnasiet. Jag har absolut alltid tänkt på det och första gången jag kommer ihåg att jag ville täcka min kropp för att jag var tjock var jag 5 år gammal. Under en tid på mellanstadiet ville jag inte duscha efter gymnastiken och försökte alltid byta om på toaletten för att jag inte ville äckla folk med min kropp.

Jag har alltid haft vänner och har liksom aldrig blivit mobbad för mitt utseende men när jag kom upp på gymnasiet fick jag direkt känslan av att jag inte längre passade in om jag inte såg ut på ett visst sätt eller klädde mig på ett visst sätt. Då bestämde jag mig, jag skulle bli smal. Under ungefär ett års tid gick jag ned 40 kg. Till en början var det endast genom hälsosam kost och träning men ju mer siffrorna sjönk desto mer besatt blev jag. Jag började maniskt räkna kalorier i allt jag åt och vägde ALLTID min mat för att veta exakt. Jag vägde mig flera gånger i veckan för att antingen bli överlycklig eller helt förkrossad över resultatet. Under längre tid levde jag på ca 500kcal om dagen för att jag skulle kunna dricka alkohol på fest under helgen eller liknande utan att gå upp i vikt. Jag balanserade länge på en hårfin linje mellan hälsosam livsstil och ett ohälsosamt beteende med manisk träning och kost. Jag hamnade i ett tvång där jag inte orkade mer. Det spelade ingen roll att folk sa att jag var smal eller sa att det räckte, jag var inte nöjd med mig själv. Jag hade sån ångest när jag ätit för mycket då jag under tiden hetsåt ett par gånger i månaden att jag kräktes, absolut inte för att jag ville utan för att jag inte kunde stoppa det. Jag visste att det inte var bra och jag visste att jag inte kunde fortsätta så. Under den sommaren slutade jag att räkna kalorier för att bara försöka fokusera på mig själv och mitt eget mående men jag kom snabbt in i gamla vanor. Jag åt för mycket onyttigt och festade för mycket, jag började snabbt gå upp i vikt igen och idag har jag gått upp nästan allt igen, iallafall i mina egna ögon.

För att avrunda och komma till saken. För ca 2 månader sen lämnade min sambo och fästman mig och vår hund. Jag trodde att jag funnit mitt livskärlek och inte längre behövde vara orolig för att då ensam men allt detta togs ifrån mig på några minuter. Jag tror att det var ungefär då jag också tappade bort mig själv. Jag var så beroende av vem jag var när jag var med honom att jag inte vet vem jag är utan honom. Jag vet inte hur man är ensam. För ca 1 vecka sen behövde jag dessutom ta det tuffa beslutet att sälja min hund till en familj som har mer tid för honom än vad jag har, det är det värsta jag behövt göra i hela mitt liv. Ralf va min absolut bästa vän och det fanns ingen som älskade mig som min hund gjorde.

Nu har jag ingenting kvar av det jag trodde jag var beroende av för att överleva och vem är jag utan dem? Min blogg kommer att handla om min resa tillbaka till mig själv. Min resa ifrån panikattacker och ångest, min resa till ett bra förhållande till mig själv.




Likes

Comments