Tydligen årets deppigaste dag idag. Vet inte varför, och antagligen inbillar jag mig, men inte vart världens gladaste själ idag. Har antagligen och göra med flytten. Jäkla flytt. Jag är stressad och orolig, men jag orkar inte göra något. Brukar bli så när min kropp känner av stress och press. Men jag försöker ta en sak i taget och idag har jag fått gjort en del.

Hur mår ni idag? Det är ändå måndag, första dagen av veckan och man har alla möjligheter i världen. Jag har påbörjat vår nya kurs, alltså praktikterminen idag. Men just nu ligger jag och väntar på att Alba och kanske Johanna ska komma hem från Max så vi kan sätta igång nån romantisk komedi. Imorgon är jag ledig så då blir det ännu mer packning och en långpromenad.

Vi hörs snart igen! Ta hand om er.


Likes

Comments

Och så var det söndag igen. Helgen går som vanligt för fort men jag tackar för en extra ledig dag i fredags, vilket gjort helgen längre. I fredags spenderade jag dagen på Väla med Johanna, Alba och Louise. Vi hade sedan taco-kväll hemma hos mig och drack sedan en öl på stan med ett stort gäng människor.
I lördags låg jag mest inne under dagen för att invänta Emma som är på besök. På kvällen var vi på förfest hos en klasskompis och sedan gick vi ut för att dansa till stängning. Det var en bra kväll! Idag vaknade vi alla tre 13.30 och gick ut på promenad och åt lunch. Sedan har vi sett på film. Mysig bakisdag i sitt esse!
Imorgon är det måndag igen och det är bara 4 skoldagar kvar innan flytt och praktik. Känns rätt läskigt men ska nog gå bra! Hoppas ni haft en bra helg, godnatt!!

Likes

Comments

De bilder ni precis sett fotade jag för ett par veckor sedan när jag var i Mölndal. Det var längesen jag fotade, men insåg då hur mycket jag saknat det. Blev riktigt nöjd med bilderna då dom blev så levande. Och hur kan inte bilderna bli fina med dessa två finisar som modeller? Vill ni se fler bilder på denna sötnos så tycker jag ni ska gå in på Izabellas blogg och kika. KLICKA HÄR så kommer ni in där. Ha det så bra, Puss puss så syns vi snart mer med fler bilder

Likes

Comments

Godmorgon! Sovit gott?

Själv har jag sovit cirka 9 timmar så är väldigt utvilad. Gick upp vid nio för att duscha och nu sitter jag här med datorn och en kopp te för att göra det sista innan skolan som börjar klockan 13. Både skönt och jobbigt att börja sent. Insåg nyss att jag bara har två veckor kvar i skolan innan jag ska gå på praktik, TVÅ VECKOR. Herregud vad snabbt det går. Jag har läst 4 terminer på Universitet i detta nu. Känns som jag nyss började och flyttade ner till Helsingborg, men nu ska jag snart flytta hem igen. Det är helt sjukt. Men innan dess så blir det en del plugg, flyttpackning, städa och transportera alla dessa saker.

Hoppas ni får en underbar dag! Ville mest titta in här för att visa att jag fortfarande är seriös med att börja blogga igen, även om det går lite halvtrögt så här i början. Förhoppningsvis kommer det upp ett nytt "Det jag aldrig nämner" ikväll, imorgon eller på fredag. Beror lite på hur allt ligger till i skolan och om Alba (som bor hos mig i två veckor) orkar sysselsätta sig i någon timma. För det tar sin tid.

Vi hörs i alla fall snart igen! Puss

Likes

Comments

Jag vet att fler av er kanske kommer att känna igen sig, ta illa upp, få skuldkänslor etc etc, men få inte det. Jag skriver inte för att skälla, eller för att läxa upp någon. Jag skriver för att jag behöver förklara. Förklara hur jag stundvis känner och mår. Jag behöver förklara de tankar som flyger runt bland mina tankar.

Först och främst, jag har ingen statistik, jag vet inte om alla känner såhär, eller om jag nämner något med rätt titel. Men jag har panikångestattacker. Inte alltid, inte ofta, men ibland. De har kommit och besökt mig sedan mars 2016, alltså inte ens ett år än. De kommer när jag minst anar det, ibland flera stycken på en vecka, men ibland bara varannan månad. Från början tryckte jag bara de ännu längre bort, även om det kändes som att jag skulle dö. Kanske inte efteråt, men när jag var mitt i. Under en period i Maj så kom de så ofta att jag undrade vad det var för fel på mig. Jag hittade ingen förklaring till varför jag kände som jag gjorde, och hur mycket jag analyserade och reflekterade kring mitt liv så fann jag ingen förklaring. Jag gav upp, eller nej, jag ringde min läkare och förklarade, fick komma dit och hon förklarade att det jag upplevt var panikångest. Det kändes så långt bort, för vad hade jag för anledning att må såhär? Jag hade inget att klaga på.

Pga byte av ort under sommaren, semestrar, jobb etc så fick jag inte tag på enda psykolog eller kurator under sommaren. Jag klarade mig med hjälp av tips från läkaren, men enstaka gånger så fick jag gå hem ifrån jobbet. Och vill ni veta vad det värsta var? De första gångerna vågade jag inte berätta den riktiga orsaken. Jag var rädd att få blickar, att personer skulle tro att jag hittade på, att det inte alls var allvarligt. Jag vet inte varför jag inte sa som det var, jag ångrar det idag.

Hösten gick väldigt bra, jag mådde bra, bättre än på väldigt väldigt länge faktiskt. Plugget gick bra, vänskaperna gick bra, inga stora bråk med familjen, allt rullade på. Sen slog det mig. I en helt ny miljö, med en helt ny känsla.

Jag stod 1,5 meter ifrån Håkan Hellström. Jag sjöng, dansade och njöt av att få se Håkan ännu en gång. Jag var med Alexander, en nyfunnen vän som kommit att bli en av mina bästa vänner. Jag hade inget att klaga på? Jag mådde BRA. Men ångesten kom två timmar in på konserten. Jag kunde inte andas. Kunde inte tänka bort det. Benen vek sig. Det kändes som att om jag inte tog mig ut ur folksamlingen så skulle jag dö. Jag vet att det inte är sant, men i den sekund så kändes det som de. Jag kommer inte ihåg hur jag tog mig ur, men jag tog mig ut själv, genom ett fullt publikhav.

Jag kunde inte andas. Benen vek sig. Jag grät hysteriskt och andetagen gick alldeles för snabbt och jag ville bara lägga mig ner. Benen skakade en lång stund efter att jag lugnat ner mig. Och jag kände en besvikelse över mig själv. "Varför?". Jag hade inte innan upplevt något liknande i en folksamling. Innan hade det bara påverkat mig, när jag vart själv.

Det har gått åt mycket tid att fundera varför jag mådde som jag gjorde. Och kanske är det en av anledningarna till varför jag kände en rädsla på nyårsafton. Jag spenderade den på en nattklubb i Stockholm. Till slut upplevde jag en obehagskänsla och ville bara ut. Jag ville inte riskera något och jag ville bara ut. Jag förstår att det känns konstigt, att jag från ingenstans får panik. Eller ångest. Eller panikångest. Eller attack. Eller vad man än vill kalla det. Men jag tänker aldrig dölja det, inte för min familj, mina vänner. Jag måste få vara öppen med detta, att jag inte är perfekt. Att jag inte alltid mår bra. Att jag ibland kommer gå hem från en nattklubb, eller konsert, eller restaurangbesök utan anledning. Även om det egentligen finns en anledning. Jag vill att folk accepterar psykisk ohälsa, eller vad man än vill kalla det, utan fördomar, åsikter eller kommentarer. Acceptera och lyssna.

Men det klart att det inte är lätt, inte för mig eller för dig. Men jag kommer aldrig förvänta mig av någon i min närhet att kunna lösa och lista ur mina problem, för det kan inte ens jag just nu. Så därför är jag bara glad och tacksam över stöd och support.

Likes

Comments

Hej finisar!

Vill inte trötta ut er med en massa text för vid åtta kommer det upp en himla himla lång text jag skrivit. Ett av mina nyårslöften är att vara mer öppen och ärlig mot mig själv. Och eftersom jag alltid gillat att just skriva av mig så tänkte jag vara öppen, här i bloggen. Kommer kännas konstigt men jag tror det är bra. Jag kommer döpa dessa inlägg till "Det jag är aldrig nämner" och så får vi se hur många sådana inlägg det blir.

Annars, mår ni bra? Har ni haft en bra jul och nyår? Det har jag även om det vart väldigt lugnt, förutom några utgångar. Men jag har uppskattat det, och är helt slut nu ändå. Imorgon börjar skolan igen, vilket betyder att jag bara har 2,5 vecka kvar här innan jag tar mitt pick och pack mot Göteborg igen. Praktik alltså. Känns så läskigt, men det ska bli väldigt roligt.

Nä nu ska jag försöka äta något innan jag ska träffa Elvira en sväng. Hoppas ni mår bra! Syns snart igen


Likes

Comments

Ett inlägg uppe. Äntligen. Det tog mig bara 2,5 månad, och vad har inte hänt sen dess? Jag har verkligen ingen aning hur tiden hela tiden kan gå så fort. Jag blickar väl antagligen bara framåt, och tar inte vara på nuet. Men hur lätt är det egentligen när man inte vill befinna sig här och nu, hela tiden?

Det är två och en halv vecka kvar till julafton, vad hände med 2016? Detta år har gått läskigt fort och jag tror nog fortfarande att det är juli i mitt huvud. Men det är bara att fortsätta. Mitt mående går upp och ner, men för det mesta är det bra. Jag är väl allmänt trött mest hela tiden, men vem är inte det när solen går ner vid halv fyra och man knappt hunnit påbörja dagens ärenden. Termin 4 är snart slut på min socionomutbildning och jag vill bara längre och längre bort för varje dag som går. Jag vill ut i världen. Eller nej, jag vill sätta mig på ett plan och åka två timmar bort till Storbritannien. England. London. Varenda dag så letar jag lägenhet och hopp. Funderar på hur jag ska få ihop pengar och om jag vill bo där en liten period eller resten av mitt liv? Jag är så trött på Sverige, och det är konstigt för jag har aldrig innan upplevt denna känsla. Kanske är det för att jag är skoltrött eller så är det bara så att jag fått nog.

Förlåt det är verkligen inte meningen att dela med mig av allt min hjärna bär på en och samma gång, men det är svårt att kontrollera sig själv när man sitter i en mörk lägenhet, med min favoritspellista på, och ett tomt dokument framför sig. Hoppas det går bra ändå, och att ni mår bra. Jag vill verkligen försöka kika in här lite mer ofta, så glöm inte av mig.

Likes

Comments