Header

Jag är lite rädd för att skriva om depression och visa denhär videon, jag visar min största svaghet och vet inte alls vad reaktionen kommer vara. Har tvekat så länge men jag vill verkligen att folk ska se sanningen. Min sanning.

Före jag blev deprimerad så trodde jag att jag visste allt om depression, att man är nedstämd och lessen lite oftare än andra människor och att man kanske inte har motivation till vardagliga saker. Jag tänkte alltid att deprimerad människor bara skulle tänka positivt och att de skulle vara glada för allt de har. Jag hade så fel. Jag hade ingen aning om att depression är en brist på serotonin, noradrenalin och dopamin i hjärnan och att man behöver medicin och terapi för att kunna bota den. Depression kan vara ärftligt, triggad av någon händelse/kris eller bildas vid långvarig stress. Man kan också bli deprimerad utan någon större anledning.

Man har domdär fördomarna att deprimerade människor är dom som är lite galna och går omkring med trasiga kläder och smutsigt hår. Under mina värsta dagar stämmer detta kanske men om jag får mod i mej att lämna min ytterdörr så är utseendet det ända jag känner att jag har kvar när allt annat är trasigt. När jag går ute känns det som att "alla vet" att jag är deprimerad och jag vill sätta på dendär "normala" masken för att inte stå ut, för att ingen ska se.

Jag har varit lindrigt deprimerad nästan hela mitt liv, jag var 11 när jag för första gången funderade på självmord, det var då jag började bli deprimerad. Jag hade en svår barndom där pappa övergav mej, ett långt förhållande där våld var vardag för mej och en hjärtsjukdom som förmodligen aldrig kommer botas. Jag har alltid varit personen som inte öppnar sej och det leder till att jag skjuter upp mina känslor. Jag har i flera år "distraherat" mej med jobb (långa dagar och flera jobb samtidigt), relationer och för några år sedan med att festa flera dagar i veckan Tillslut kom en punkt då det inte fungerade så längre.

Jag blev som värst i oktober, jag hade kontakt med väldigt få vänner och tillslut slutade även den kontakten. Jag fick ångest bara av att se på telefonen eftersom den påminde mej om allt jag inte kan göra och alla vänner jag kommer mista p.g.a mitt mående. Jag hade press på att få mitt slutarbete klart till julen och en hel del jobb som borde göras. Det gav mej ännu mer ångest och jag försökte verkligen ge mitt allt för att klara av det. All stress gjorde allt bara värre. Jag kunde inte längre stiga upp ur sängen, den första månaden sov jag konstant men efter det så låg jag bara vaken, oftast helt i mörkret och ibland kollandes på youtube klipp med andra personer som kände likadant, det var tröstande att veta att man inte var ensam. I oktober försökte jag ta mitt liv, jag hade planerat ut exakt hur det ska gå till och några sekunder från döden så bestämde jag mej för att jag vill ta ett ordentligt farväl av mina närmaste. I flera månader efter det tänkte jag på att dö varje dag, hela tiden, om inte jag hade blivit stoppad av min pojkvän Kevin så skulle jag inte finnas mer idag. Det är svårt att förklara till någon som inte varit med om självmordstankar hur man tänker just då men man har helt enkelt ingen glädje mera i livet och ser det som den ända utvägen. Kevin ringde akuthjälp och jag fick träffa läkare och psykologer genast. Jag ville innerst inne ha hjälp men skulle aldrig själv ha vågat be om det.

Som många andra så var jag väldigt emot att ta mediciner eftersom jag vuxit upp i en familj där mediciner är dåliga. När läkaren sedan övertalade mej om att jag behöver mediciner så valde jag att pröva. Jag fick ett recept på mediciner (cipralex) och läste igenom alla biverkningar, man kunde bli mer självmordsbenägen, gå upp rejält i vikt, bli aggressiv, må illa konstant osv. När jag läste i olika forum var det väldigt mycket negativt, folk gick väldigt mycket upp i vikt och mådde illa. Trots detta valde jag att börja med medicinen eftersom jag verkligen ville få bort depressionen. Första dagarna fick jag väldigt starka panikattacker, var konstant trött och spydde massor. Läkaren hade sagt att jag måste testa en medicin i några veckor för att få veta om den passar mej. Efter några veckor slutade jag. Jag hade gått upp i vikt fast jag knappt åt något och mådde sämre än jag gjort tidigare, jag fick sedan en ny medicin (voxra) som var helt tvärtom, den fick mej att stiga upp väldigt tidigt och mitt humör svängde helt, jag kunde känna små stunder av glädje (som tyvärr inte varade så länge). Det negativa var då iställe att jag led av insomnia, jag kunde sova max 1-2h per natt och i några veckor var jag inte ens trött, jag behövde inte sömn, som jag visste så kunde ju detta inte hålla i sej så länge så efter några månader av sömnlösa nätter började jag bli helt kaos i huvvet, kunde inte tänka, inte läsa och knappt funktionera alls. Nu äter jag ännu samma medicin och kan sova ungefär 5h per natt.

Jag kommer aldrig kunna beskriva hur hemsk denhär perioden i mitt liv har varit, dels för att allt är så suddigt och dels för att det är helt för dystert. Depression är det värsta som hänt mej. Nu låter det som att jag är frisk och det är jag verkligen inte, jag har bara en bättre period och har ingen aning om hur länge det kommer vara. Jag har börja leva lite mera, kan gå själv till butiken, kan skicka till mina närmaste och har fått lite livslust tillbaka. Jag behandlar alla hemska saker som hänt i mitt liv och det hjälper mej att bli bättre.

Det blev verkligen en lång text och ändå känns det som att jag bara skrivit en så liten del av allt. Jag vet inte om det kommit fram i texten men jag skäms verkligen över min depression och det krävs väldigt mycket av mej för att öppna upp mej såhär. Jag vill göra det eftersom personer som öppnade upp sig då jag var som värst var de som hjälpte mej få hopp igen. Jag är så lessen på att depression har en sån negativ klang i samhället och om jag kan så vill jag verkligen kunna hjälpa för att få bort den.

Depression är en väldigt allvarlig sjukdom som måste tas seriöst.

Ta hand om er<3


Bloggaa matkapuhelimesta - Nouwilla on ehkä Ruotsin paras blogi-sovellus - napsauta tästä!

Likes

Comments