Herregud vad länge det känns som att jag har varit på resande fot nu. Jag är i London för tillfället, som också är min sista mellanlandning! Jag är riktigt utmattad just nu och vill inget annat än att sova. Resan hit har varit turbulent, bokstavligen och bildligt.

Under måndag eftermiddag, australiensisk tid, så hade jag och mamma en jättetrevlig middag i loungen i Canberra innan min korta resa till Melbourne. All god mat är verkligen för frestande. Förutom att äta middag där så blev det en mindre middag på flygresan, som endast varade i 50 minuter, och sedan ännu en middag på flyget från Melbourne... usch, alldeles för mycket mat. Då lät jag bli att äta under mellanlandningen i Melbourne också - jag hade ju en större buffé där till och med!

Vid mellanlandningen i Dubai byttes dock personalen men jag behöll samma plats. Denna del av resan gick ut på överlevnad, igen. Mitt knä hade väl tråkigt och ville göra sig uppmärksam. Efter några filmer och lite sömn så kom plötsligt samma gamla smärta som jag fick på flyget ner. Det gjorde otroligt ont. Jag hade också fått feber från temperaturskillnaderna just där jag satt. Det var ett kallt drag där... jag fick dock hjälp lika snabbt av den trevliga personalen, som det tog för smärtan att slå till. De vill ju inte att någon gäst ska må dåligt eller behöva mellanlanda. En gäst, tre rader bakom mig fick faktiskt en stroke. Det var kaos ska jag säga er. Han klarade sig, vad jag vet, och fick akut hjälp av personal och en del resenärer som var sjukvårdskunniga.

Det tomma golvet framför mig blev ett perfekt utrymme att slänga ner kuddar på runt en pall för att kunna hålla benet högt. Jag hade nu tre vanliga täcken och två duntäcken, samt en varmvattenflaska... haha jag är sjuk i stil. Jag kunde inte somna nu, började faktiskt gråta av smärta. Jag har fortfarande ont i knäet. Det började för kanske tio timmar sedan nu. När jag "klev" av planet fick jag än en gång rullstolsassistans. Heathrow är dock det värsta stället att behöva sådan assistans på, av min erfarenhet (är fjärde flygplatsen nu). Först så tog det lång tid att ta sig ner till tullen mellan terminalerna. Sedan skulle jag få en skjuts till nästa terminal, som tar tio minuter att gå, om man kan. Jag satt ute i två timmar med alla mina väskor. Det var iskallt - jag har ju inga vinterkläder med mig - och ingen hjälpte mig. Föreställer mig bara om jag hade varit en äldre, ensam dam. Helt hjälplös. Jag kan dock vara riktigt envis och lyckades rulla in mig, efter två timmar, jag överdriver inte, och var väl för trött för att orka tidigare. Jag rullade direkt till Emirates limousin service och fick där först kaffe och sedan en väldigt lyxig skjuts i en högblank bil. Incheckningen krånglade dock men tillslut, ungefär tre och en halvtimme, och en kilometer bort ifrån där jag landade, så kunde jag ta mig en dusch och äta, för nu är jag hungrig!

Jag är i Lufthansas Business Lounge. Detta är en av huvudloungerna här då alla premium medlemmar inom Star Alliance (flera olika flygbolag, t.ex. Lufthansa eller SAS, som jag är medlem hos) kan komma hit, och det märks att loungen är populär på människorna som kommer och går. Jag är ju här några timmar. Jag har sett kanske 20 personer som jag känner igen. Lena Philipsson sitter i fåtöljen bredvid, den enda jag pratat med av alla dessa i alla fall! En del är modedesigners. Vera Wang och jag nockade i princip varandra. Vi sitter rygg i rygg med varandra, kanske tio centimeter ifrån varandra. Men snart ska jag gå till min gate, slappna av i min sista businessfåtölj. Vad mycket det ordet kommer upp... efter snart 45 timmar på resande fot och fyra flygningar i samma sträcka, så förtjänar man att uppgradera sig, speciellt när man inte ens betalar extra för det! Det gäller att veta vad man kan och får göra när man flyger!

Väl på flyget som skulle ta mig till London visa Dubai så kunde jag njuta av ännu mer god mat (men nu över 24 timmar - tiden jag satt på detta plan) ett duntäcke och massor av utrymme! Jag märkte dock snart av att jag ätit något dåligt i loungen i Canberra och behövde ligga ner helt nånstans. Nu igen, det här med att veta vad man har "rätt" till när man flyger. Jag gillar att prata med folk, alla, inte minst då flygvärd(-arna)innorna som väntar på en under alla dessa timmar. När jag då redan hade pratat med de ett bra tag vid flera tillfällen så hade jag tydligen lagt en bra grund. När jag då mådde dåligt och hade förmedlat detta till dem så kom flera av de snabbt överens om att jag skulle få lägga mig i en av deras personalsängar. Jag blev helt chockad när jag fick höra detta. Jag har ju hört talats om dessa sängar men aldrig fattat vart på A380 som de finns. Nu vet jag och har själv sovit i en egen! A380 som är den största personplanet består ju av två hela våningar, men även en tredje "källare" nere i cargo utrymmet. Det är dock inte kallt där, utan riktigt behagligt. För att komma ner dit måste man ta sig till ett av köksutrymmena på nedre våningen för den allmänna resenären - i ekonomiklassen. Där måste man vara flera för att kunna genomföra denna procedur och ta sig ner till en "osynlig" våning.

Barnet i mig blev till sig. Jag har varit fascinerad av flygplan förr, och är väl ännu det. Att då få stå vid en vägg, en helt vanlig vägg mitt i ekonomiklassen, men upptäcka att det finns ett kodlås på sidan om denna vägg gav en ju lite Narniakänslor. En flygvärdinna tig ned mig till alla dessa sängar, samtidigt som en annan låste efter oss. Därnere fanns troligen ungefär 13 sängar. Det låg lite personal och sov när vi kom ner. Det var dock det enda jag ville med. Jag var därnere i kanske 3 timmar. Sedan mådde jag lite bättre och fick assistans upp. En av flygvärdinnorna blev jag faktiskt ganska bra vän med och vi satt i en del som är avskärmad för de och snackade om allt, inte minst hennes yrke. Det känns som att jag var en praoelev på detta plan... haha


Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Jag kan inte fatta att slutet av min resa har kommit. Ikväll åker jag hem till Sverige, efter tre månader här i Australien, mitt andra hem i princip. Det är mycket som ska till och ordnas innan man korsar jorden sådär, inte minst en packning. Jag hade inte precis lust att packa i söndags, då mamma var ledig och jag egentligen inte hade någon brådska med att packa undan alla mina saker. Istället åkte vi in till stan, fikade och umgicks. Jag har varit otroligt trött under helgen och hoppas att detta hänger i, trots att det kanske indikerar på att jag inte är helt frisk ännu. Jag har bara sådana problem med att somna när jag flyger, om inte jag tar något för det. Saken är ju att jag ska försöka att klämma in två nätters sömn under resan, men jag kanske lyckas sova en halv natts sömn över hela resan. Jag har dock turen att under dessa 45 timmar, från dörr till dörr (se det som en unge med skilda föräldrar. Jag ska bara byta förälder för ett tag nu.), kunna åka Business och vila ut mig ordentligt i lounger under mellanlandningarna. Det är inte riktigt så som jag brukar resa, men resan hem fick bli så efter några spakar dragna. Det uppskattas när jag efter nästan 30 timmar på resande fot kan spendera 7 timmar i en lounge innan mitt sista flyg hem till Stockholm. Det finns så många olika sätt att resa på och ta sig runt på i denna invecklade värld av begränsade färdmedel vill jag säga. Det är inte så att man kan ta flyget hur man vill, det finns ju hinder på vägen, ställen man måste mellanlanda på, med restriktioner och krav - typ att orka.

Idag vaknade jag hursomhelst alldeles för tidigt, men jag sov hela natten. Ofta innan den här långa resan mellan kontinenterna, som jag är van vid, så brukar jag inte kunna sova. Jag insåg dock att jag behövde gå upp när jag nu vaknade, vid klockan 5... Jag har tvättat, packat, vägt, säkrat och däremellan försökt att ta det lite lugnt, hela morgonen. Oscarsgalan är på i bakgrunden och jag har alla apparater som ska med på laddning. Nu är det endast ett par timmar kvar innan mamma kommer hem och vi åker till flygplatsen! Där ska vi äta en sista middag ihop. Mamma får då lov att vara min exklusiva loungegäst. haha Det gäller att utnyttja sina rättigheter när man reser, man har så många fler än vad man tror - utan att gå över gränserna och irritera den duktiga och ihärdiga flygpersonalen dvs.

Var tvungen att sätta mig ner intill bagaget och bara tänka på hur jag ska få hem allt... Allt ingår ju i mina bagagerestriktioner, men ändå. Det ska vara möjligt för mig att kunna ta dit, förflytta och bära alla dessa själv också. Plus att jag kanske borde kunna beskiva vart allt är eller veta själv, om jag behöver något, typ mina pass, som jag för den delen måste skifta väska på. Totalt så har jag klämt in ganska exakt 60 kilo i dessa. Då har jag till och med lämnat en del saker som inte är nödvändiga att släpa med sig över jordklotet och bidra till ännu mer föroreningar, som varenda gram gör. Det är komplicerat allt det här med "rätt" och "fel" när man talar om resande. Jag slänger dock inte mycket av det som jag lämnar bakom mig, hos mamma. Annars hade det varit ännu ett annat sätt att omsluta den onda cirkeln på. Hursomhelst, mitt "resesällskap" som jag satte mig intill får mig bara att tänka på hur det kommer att bli som att jag drar runt på en människa i tyngd, lite mer i massa kanske, men ja. Det går enkelt att kliva in i min golfväska, och där ligga ganska skönt till och med...



Jag ska försöka att lägga ut lite under resans gång. Får se om jag har internet på flygplanet. Annars har jag under mellanlandningarna. Allt beror väl också på om jag har något att berätta om eller inte antar jag med! Vi får se om vi hörs från Dubai kanske, om typ 20 timmar!


Likes

Comments

Det är nu inte lång tid kvar tills jag åker hem. På måndag avgår det första, av fyra plan som ska ta mig hem till Sverige och hem till ytterligare familj och vänner. Min sista tid här, sedan mitt förra inlägg, har jag försökt att spendera hemma. Jag har varit riktigt hängig och febrig i över en vecka, men trots det så har jag haft en del att göra vilket inte har hjälpt mig bli bättre.

Förra helgen var det National Multicultural Festival här i Canberra och folk från världens alla hörn, samlades och tog över innerstan. Jag stötte på den svenska delen och fick tag på flera böcker som på engelska beskriver Sverige och allt som hör till. Ni ska bara veta hur många gånger som jag har försökt att beskriva landet och kulturen. Jag har i princip skaffat mig ett manus som jag automatiskt tvingas rabbla upp bara jag nämner Sverige. Många verkar se upp till Sverige, har jag märkt. Andra blandar ihop oss med Schweiz. I vissa fall är det bara att låtsas hålla med, då jag råkade ut för att en person berättade att han varit i Sverige, men beskrev Schweiz och deras städer... Aja, förutom den lilla svenska delen av festivalsensemblen så blev det både små och stora smakprov av mat och dryck från alla möjliga delar av den vida världen.



Under veckan har jag dock försökt att ta det lugnt, bli bättre, innan min långa resa hemåt. Jag behövde dock klippa mig, det blev nästan två decimeter, men ändå har jag hår som går förbi armbågarna. Mitt hår har växt något otroligt här nere. Jag hade även glömt hur skönt det kan vara att gå till en riktigt duktig frisör och bara låta dem göra jobbet. Jag fick mersmak och besökte en annan salong för att skämma bort mig själv lite extra. Senare var jag dock hur utmattad som helst och ja, det gav mig säkert en och annan extra dag av kurering att försöka klämma in.

När jag varit hemma så har jag även behövt packa och planera min packning. Tidszonerna och breddgraderna som jag kommer att passera resulterar i en och annan förändring i klimat. Jag åker från högsommar till vinter/vår. Det blir en och annan ombyte av både skor och kläder på vägen, och allt detta måste vara med i hanbagaget. Den här gången behöver jag dock inte packa utifall mina incheckade väskor skulle komma bort. Jag åker ju ändå hem och måste då inte köpa nytt av allt i snabbaste hast bara för att klara första dagarna. Detta om väskorna skulle försenas menar jag. Jag gillar verkligen inte att ha mycket med mig upp i kabinen. Det är skönast att bara ha en liten handväska, inte för mycket att hålla koll på. Fast jag har ju en del prylar, som kläder, dator och kameror som måste med, och som tar plats. Vid någon av mellanlandningarna får det bli till att duscha och byta om till vinterkläder, kura ner mig i fåtöljen och bara se fram emot att komma hem! Det blir ett par långa dagar på resande fot hem. Sammanlagt blir det cirka 42 timmar, med alla mellanlandningar och tid på flygplats innan... Jag har en onödigt lång sista mellanlandning i London, 7 timmar.

Förutom att endast egentligen vilja vila upp mig inför resan så har jag också behövt säga hejdå till folk. I några dagar nu så har det fikats, lunchats och ätits middag med släkt och vänner. Den sista inplanerade fikat hade jag precis, med en av familjens äldsta vänner. Jag har nu två heldagar kvar här och känner mig nästan rastlös. Jag har samtidigt så mycket att göra, men jag kan ha en tendens att "förneka" saker som jag verkligen måste göra bara för att jag inte vill inse att saker är påväg att ändras.

Mamma och jag har försökt att spendera mycket tid tillsammans nu. I torsdags blev det en heldag på stan tillsammans, med en japansk middag som jag stod för, på kvällen, med vänner. På fredagen åt jag lunch med mamma på parliamentshuset, som hon visade mig runt i. Riktigt häftig byggnad, och verkligen inspirerande. Jag älskar arkitekturen som gömmer sig under gräset här. Byggnaden är belägen inne i en kulle och är verkligen något utan dess like. På en del av byggnaden som inte slukas av kullen, precis ovanför ingången som ni kan se på bild här nedanför, så hade vi lunch ute på en stor altan med en otrolig utsikt över hela staden och en enorm paradgata som stärkte sig flera kilometer ner ifrån byggnaden, och över dalen. Den här kullen slukar även många andra byggnader, och det är praktiskt taget en liten självständig stadsdel, utan att överdriva. Det finns postkontor, bank, affärer, skolor, jobb och otroliga utomhusytor inne i eller undangömt i öppningar på kullen. Då måste det tilläggas att även alla obligatoriska kontor och salar, för att konstitutionellt kunna driva och styra ett land, finns inbäddade under gräset med. Den här arbetsplatsen (stadsdelen) är verkligen häftig!



Nu blir det ännu mer tid med mamma, vi var nyligen uppe på en utsiktsplats i ett naturreservat här i staden och såg på solnedgången. Jag kommer att sakna detta när jag åker hem. Det är dock inte svårt att ta sig tillbaka hit om jag så önskar. Jag har ju ändå min mamma och familj, vänner, här.



Ledsen för att jag inte haft tillfälle att uppdatera, det var för att jag inte har haft någon ork emellan allt som behövt göras.


Likes

Comments

Det är nästan omöjligt för mig att ens börja berätta om resan som jag just har varit på! Jag var uppe i Whitsundays och seglae runt på ett stort träskepp under några dagar. Jag har inte haft någon vidare bra chans att skriva ett inlägg den här veckan. Jag hoppas att detta inte blir för långt, eller, jag kasnke delar upp det lite. Jag vill inte lämna detaljer ute så det blir säkert en del! Hoppas att ni inspireras och kanske själva skulle kunna tänka er att åka upp någon dag, för det kan jag lätt rekommendera er att göra!

Lördag morgon kom jag först till Proserpine, en stad nära Airlie Beach - där man utgår ifrån om man besöker världsarvet ute till havs här. Klockan var ju knappt sju när jag äntligen kom fram med nattåget. Efter en liten bussresa till Airlie behövde jag någonstans att fördriva tiden på tills jag kunde lämna mina saker i förvar och packa över till båten. Jag satte mig på ett riktigt trevligt café precis vid stranden och med en bok i handen slappde jag där ett par timmar. Tog mig tiden till att försöka hålla mig vaken genom att prova deras kaffesortiment och deras försök på egen gravad lax... Det var supergott och precis vad jag behövde.



Senare hade jag möjlighet att checka in på båten och få mina väskor av företaget som jag skulle behöva packa över mitt i. Vägglöss lägger sina ägg i dragkedjor och därför fick inga väskor med dragkedjor tas med. Istället fick vi tygväskor att packa över till. De vill inte få vägglöss på båten då den är av trä och sådana krabater föredrar den typen att bo i. Jag förvarade då min resväska etc på hotellet som jag efter båtresan ska bo på nån natt. Klockan var inte mer än 11 när jag var klar med allt detta och båten avgick inte förrän vid klockan 19... Det finns en konstgjord lagun i Airlie, en pool med en del områden kring som man kan slappa vid. Där låg jag och försökte vila ett tag. Fick endast knappa två timmars sömn på tåget, och det utspritt över 13 timmar...

Innan bussen som skulle ta oss till båten kom träffade jag några andra som också skulle till den. Alla hade likadana tygväskor så man såg enkelt vilka som skulle med! Nere i hamnen sedan mötte vi den andra halvan av gästerna och vi tog oss ner till båten. Det var idylliskt när vi gick ner över bryggorna. Det var solnedgång och vi möttes av något som liknade ett piratskepp. Båten är byggd 1902, med några år under radarn, så chanserna finns. Den har hursomhelst varit i tyskarnas flotta under andra världskriget... "Solway Lass", som båten går under, är ganska stor och har många vrån och utrymmen att utforska, antingen 30 meter upp i luften eller ett par meter under ytan.



Den är verkligen perfekt för den som vill uppleva otroliga seglingar runt i Whitsundays med alla nödvändigheter som ni kan tänka er och utrymmen utöver behov! Nere i boendeutrymmena var det skönt med luftkonditionering, lite väl kallt på natten faktiskt, men uppe på däck kunde man antingen sitta inne, ute under tak eller ute på tak, i nät över vattnet eller på bänkar runt båten! Masterna var så stora och lockande att klättra i! Första kvällen var alla lite sega dock och satt mest och lärde känna varandra under middagen. Oss gäster bestod av tyskar, engelsmän, kanadensare, kineser, polacker, holländare, spanjorskor och mig, en svensk australiensiska. Jag kom att bonda bra med många på båten, speciellt tiotalet tjejer i min ålder. De äldsta på båten var i sextioårsåldern. Det var ingen partybåt, som andra båtar runt om kunde vara. Detta var mer en båt för upptäckande på en nykter nivå (eller onykter, vi hade en fullproppad bar) och med gott om utrymme för att vara bekväm. Jag träffade några svenska tjejer på en av båtarna som låg i samma bukt som oss (de behövde hjälp med motorn så jag var med och bogserade på en av de mindre motorbåtarna) och de hade en mycket mindre båt med endast ett par kvadratmeter skugga, vilket de inte gillade alls. Det blir ju otroligt varmt i sådana fall. Jag var otroligt glad över att ha valt Solway Lass då.



Första morgonen på båten klev vi upp för att se på soluppgången, som dock var bakom Whitsunday Island, så vi såg inte mycket mer än reflektionerna på öarna kring oss och molnens olika färger. Det var hursomhelst fint och stilla vatten. Det hade just varit fullmåne under natten och tidvattnen var då under hela båtresan väldigt dramatiska och orsakade tyvärr sämre förhållanden ute till havs.. Vi åkte snart ifrån vår ankring och mot Whitehaven Beach, som i princip är ansiktet utåt här i Whitsundays. Vi fick ankra bakom ön och promenera över en kulle, först upp till utsiktsställen och sedan ner till stranden i sig. Det var väldigt vackert och bättre än vad jag hade föreställt mig! Sanden var så vit och svalkande, då solen reflekteras på den och inte värmer upp den, albedo. Vi tog med våra våtdräkter som vi har fått, och måste använda för att inte riskera brännas av olika maneter, massor av vatten och kamerorna såklart! Snart låg vi och exfolierade i vattnet med sanden, som faktiskt är papegojfiskens avföring... Det gjorde hursomhelst sin grej och snacka om att man glänste över hela kroppen efteråt!



Vi jagade citronhajar och rockor runt på stranden medan tidvattnet kom in och tog ifrån oss stranden. Det gav ett riktigt fint lilaviolett ljus när solen sken igenom det grunda vattnet ner till den kritvita sanden. Så efter ett par timmar på stranden så hade jag fått lite solsting. Trots att jag mätt att jag under hela dagen drack 9,5 liter vatten så fick jag gå och lägga mig senare ett tag. Först åt vi hursomhelst lunch på båten, efter stranden och innan vi seglade till nattens ankring. Det blev en grillning. Kontrasterna mellan en grill och det turkosa vattnet är så annorlunda! Det här är verkligen så australiensiskt som det skulle kunna bli!



Vi seglade vidare till en vik där vi snorklade några timmar. Då detta är ekoturism fick vi inte låna eller använda egna fenor vid vattenaktiviteter. Det är lätt hänt att man förstör reven när man sparkar omkring sig. Detta märkte jag senare under resan när jag dök med oerfarna dykare... Vi hade alla varsin vattennudel, cyklop och snorkel, och vissa, kameror. Det var strömt där vi var så vi behövde bara hoppa i vid en ända och flyta avslappnat till andra ändan, och där bli upplockade! Vi kom upp på båten och började då alla svinga i en av lianerna som hänger av masten! Det var riktigt kul, och roligt att försöka göra vålter av repet och olika konsthopp! Vi stötte även på många sköldpaddor som kom upp till ytan för att hämta andan. Om vi inte snorklade och fridök tillsammans med de stod vi uppe på nåt av taken och höll utkik efter dem!



Efter att vi badat, och börjat åka till nattens ankring, så fick vi lite mellanmål, som satt perfekt, om inte för bra. Detta var endast vad jag och några fler satt fick, vilket var tillräckligt. Det fanns fyra sådana här stora fat till runtom på däck! Jag tog även ett fruktfat lite senare, med dricka, och satte mig på taket tillsammans med några andra. När man är såhär tätt inpå folk, främlingar eller ej, så har man knappt något val än att umgås. Jag klagar inte. Att träffa nytt folk är något av det roligaste jag vet!



Senare på kvällen spelades det spel, olika instrument och jagades det bläckfisk med ficklampor runt båten.

Tidigt nästa morgon hade vi ett perfekt tillfälle att avnjuta en ordentlig soluppgång! Det var synd att det var lite molnigt, men färgerna och solen var ändå där! Vid klockan 8 åkte vi som tänkte dyka över till en dykbåt som lagt till vid revet. Vi var nu i Mackerel Bay, ett av de finaste dykställena i den här delen av Barriärrevet. Jag som har erfarenhet och en del kvalifikationer inom dykning fick dyka på egenhand med en till dykare. Sikten sög dock och det hände att vi tappade bort ett annat par som vi dök tillsammans med... vi såg mycket dött. Korallerna är blekta och döda. Detta pågrund av industrier och värdet på vattnet nu. Det är jättetråkigt att se, men inget ovanligt nuförtiden...



Efter dyket ville jag och min partner bara upp, åka tillbaka till vår båt och hämta snorkelutrustning för att åka tillbaka in till revet för att snorkla. Det lyckades vi med och snart fridök vi med tiotalet sköldpaddor! Det var riktigt kul, men utmattande. Varje gång vi såg ryggen på en sköldpadda vid ytan så blev det hastigheten på en OS-guldmedaljör nivå ett lopp över till den och sedan dyk ner cirka fem meter för att följa efter sköldpaddan. Det var, trots all utmaning och utmattning, väldigt kul och mycket bättre än dyket. Man såg så mycket mer och var friare än att följa en guide. Han var inte alls erfarens som guide och bröt mot många regler inom dykning. Jag var bara så tacksam att jag själv är en erfaren dykare och kunde göra rätt själv.



Vi var klara vid klockan 11 och på vägen till båten var vi tvugna att bogsera en båt, som jag nämnde. Därpå träffade jag folk, bland annat svenskar, som jag sista kvällen (på land) bland annat gick ut med i Airlie Beach. Det var kul att träffa folk från lite överallt, och inte endast från sin egna båt!

När vi väl var på vår båt så sattes seglen snart upp, men endast fem av de elva som finns. Vi seglade i fyra timmar mellan öar och sund. Vi seglade igenom Whitehaven, vilket de sällan gör, och jag fick ta i rodret och styra en stund! Jag satt längst fram, även i nätet ibland, och pratade om allt mellan himmel och jord med lite folk under många timmar. Det är verkligen en av de bästa känslorna att bara prata och prata med folk om allt. Lära känna varandra liksom.



När vi slutade segla, främst pågrund av att vi inte längre hade någon vind så ankrade vi inte långt ifrån Hamilton Island, där det finns höghus och flygplats. Det bor 2000 personer där permanent, vilket är ganska otroligt. Det här ligger liksom långt ifrån civilisation såhär på kusten men ändå ute på revet. George Harrison från The Beatles gamla hus, som han och hans fru byggde och bodde i, låg precis på kanten av en klippa och vi såg rätt in i huset när vi passerade ön. Vi passerade även en ö som såg ut som att Homer Simpson låg ner och kollade upp mot himlen. När vi anlade till Turtle Bay, där vi skulle sova, så kom vi fram lagom i tid för att hinna bada innan skymning och hajmatningstid... vi svingade i lianer, snorklade och bara slappade ute på vattnet. En från besättningen svingade i ett rap från 15 meters höjd, vilket jag kan säga dig såg riktigt läskigt, om inte farligt, ut.

Därefter blev det fruktfat och solnedgång, som övergick i en cool månuppgång. Innan månen kom upp så var det dock kolsvart med ett upplyst himlavalv av stjärnor. Jag har aldrig sett så mycket stjärnor på en gång. När jag tog fram kameran för att fota, och fokusera på ljuset från en katamaran ett par hundra meter bort så hade den hunnit släckas ner och jag fick ingen bild... När månen kom så försvann dock stjärnorna men ersattes av ett coolt sken!



Nästa morgon började tidigt, som alla, med en båttur förbi hela Hamilton och även andra resortöar. Vi passerade ett bränsleslukande kryssningsfartyg, som inte alls var kul att se härute i det natursköna. Inte undra på att reven dör ut. Det är korrupt. Vi kom hursomhelst fram till Cid Harbour, parkerade och tog en liten båt in till stranden. Detta var en utflykt som de aldrig brukar göra, då vår båtresa var längre än vanligt. Vi skulle bestiga den högsta punkten bland alla 74 öar här i Whitsundays. På första skylten som vi kom till stod det att det skulle ta en timme. En skylt längre fram sa att det tog fyra timmar upp och ner, vilket det gjorde. Det må ha endast varit 2,5 kilometer långt men det genom regnskog och till en altitud på 450 meter.



Jag har aldrig varit så utmattd. Trodde flera gånger att jag skulle svimma. Vi vandrade bland spindlar, wait-a-whiles (irriterande taggväxter, där av namnet, man behövde vänta ett tag innan man kunde gå vidare dvs.), fjärillar och fåglar. Temperaturen låg över 40°, så det var riktigt kvavt, stigen bestod av jobbiga stentrappor, inte bredare än ens fötter, och det blev en utmaning att få sitt vatten att räcka till nedstigningen. Jag svettades på kroppsdelar som jag inte ens visste att jag hade. Så illa var det. När man nästan tänkte vända och gå tillbaka kunde man alltid se vad som såg ut att vara den högsta punkten för att endast förtsätta vandra i någon timme till... Vi korsade vattenfall och klippor. Väl uppe så fick man förståelse för vad det var som vi hade lyckats med! Höjden var så mycket högre i proportion till vad jag hade föreställt mig. Vi hade en utsikt på 360° och kunde se horisonten vika sig med jordens form. Vi stannade i kanske 8 minuter eller så. Det var för brännande sol däruppe på klippan, och nu ville man ner. Upp hade jag druckit en liter, vilket var sparsamt, och ner försvann ännu en. Det tog 1,5 h att gå ner. Knäna gav med sig lite men de sista hundra meterna kunde ha varit de värsta. Vi började nästan springa för att komma fram till vattnet för att hoppa i, vi hade verkligen tur som inte ramlade och slog oss på några rötter i och med vår slutspurt! Vi hann dock inte långt ut i vattnet. En båt väntade på oss, vi var fem pers, resterande 30 var fortfarande några hundra meter in i skogen, så vi fick skjuts bort till båten, satte oss och åt för att sedan dyka ner i vattnet. Vi simmade igen med sköldpaddor och såg hur stingrockor flög över ytan och jagade. Här var vattnet så ljust och turkost, med orörda, vita, stränder och öar runtomkring. Det kändes som en scen ur Pirates of The Carribien!



Sedan fortsatte resan några timmar till. Vi seglade under flygplan som precis höll på att landa på vattnet. Senare var vi i hamnen igen och resan var över. Det var så synd. Så många nya vänner och så mycket roligt som har hänt! Några timmar efter att vi stigit i land så träffades vi alla på en pub i Airlie och hade en otrolig kväll, följda av klubbesök och jag träffade de svenska tjejerna igen! Det var alla hjärtansdag och temat märktes runt på stan och bland folk. Vi hade alla jättetrevligt! <3



Nästa förmiddag flög jag dock ner till Brisbane för att åka upp till Noosa och hämta min packning, stanna över natten för att åka vidare idag. Just nu sitter jag på flyget ner till Sydney och sedan Canberra. Mina flygmil byggs verkligen upp. Det lönar sig verkligen att vara medlem hos olika flygbolag! Man får så många förmåner, alternativ och service!



När jag väl är i Canberra ska jag senare spendera resten av min tid hos min mamma. Jag åker hem om lite mindre än två veckor nu faktiskt. Känns jättetråkigt, men samtidigt har jag haft det så bra här och jag vet ju att jag kommer att komma tillbaka. Påvägen till Noosa var jag och den tre timmar långa skjutsen upp som jag hade hyrt, med om något hemskt. Det var kanske inte hemskt för oss, men en inpräntande händelse. Vi var ett par bilar bakom en tragisk olycka på en länsväg. En lastbil körde rakt upp och över en mötande personbil. Vi hann reagera men kunde inte göra något. Olycksplatsen och den lilla bilen var sönderkrossad av små metallbilar som resultat. Usch. Vi larmade och kunde endast visa respekt och vända om.

Resan upp till Whitsundays var verkligen otrolig och svår att beskriva. Jag kan inget annat än att rekommendera att åka dit, och åk gärna ut några nätter på en båt, som Solway Lass! Det går även att vara volontär på båten. Det enda man måste göra är att diska efter måltiderna. Hon som var det på denna båt hängde jag mycket med. Hon kunde slappa och ta det lugnt lika mycket som mig. Så om ni inte vill lägga ut någon större summa på detta men ändå vill uppleva en sådan resa så kan ni!

Jag hade gärna uppdaterat bloggen under resans gång. Det var min plan. Min mobil bestämde sig dock för att dyka ner under vatten en timme in i båtresan så jag blev den konstiga tjejen med en skål ris i famnen under de första 72 timmarna. Det visade sig hjälpa efter lustigt nog exakt 72 timmar! 71 timmar efter så var skärmen fortfarande inte sig lik. 72 timmar är ju rekommendation och det funkade! Så nu har jag tillgång till att blogga igen! Jag ska även gå över mina bilder igen och lägga in fler i något kommande inlägg, för jag vet att jag har missat otroligt mycket, speciellt detaljer! Vänta bara!


Likes

Comments

Jag tror att min dygnsrytm är helt upp och ner. Jag har sovit de konstigaste timmarna och för tillfället sitter jag på ett 12 timmar långt nattåg, och klockan är 04.00, vi har passerat den södra vändkretsen, ätit frukost, och tagit en morgondusch i ett av dem fräscha badrummen på tåget, och sovit någon timme... Just nu är jag påväg till Whitsundays för att spendera lite tid på en båt! Det ska bli riktigt kul, med chanser till några dyk och många andra upplevelser som står på schemat! Ni får höra och se mer om båten och resan när jag väl är på den, senare under lördagen!

I torsdags träffade jag min australiensiska svenska, Katie, över en trevlig lunch och en sista farväl för denna gång. Hon drar tillbaka till universitetet och jag ner till Canberra snart. Vi ses dock i Sverige, i sommar! Sedan blev det bara en slapp eftermiddag och kväll i poolen och i köket. Hjälpte till med en kycklingrätt som vi förberedde för mer än en dag sedan. For your information. Det tar lång tid ibland när man förädlar saker. Kycklingen marinerades i nästan två dagar och tillagades ikväll. Usch så gott det blev! Surf n' Turf blev det då vi hade en "soppa" med bläckfisk i... lite märkliga kombinationer ibland. Gott var det hursomhelst!


Igår, fredag, så började jag dagen nere på mitt vanliga fik när jag kör min gudmor till tai chi på stranden vid 6 på morgonen... Kaffe och frukost är alltid som godast vid denna tid. Det blev någon timmes läsning där, vid marinan och sedan hem för att organisera mig inför resan som jag nu är ute på. Det är skönt vill jag säga att bege sig ut på oväntade äventyr och till nya ställen. Jag har aldrig varit såhär långt norrut inom landet förut, tror jag. Vädret kommer bara att bli ännu mer radikal däruppe i tropikerna, om den inte redan var det idag - 45 grader. Skönt att då vara ute på öppet hav och få lite havsbriser och slippa luftfuktigheterna.


Jag har på mig långbyxor, på tåget nu, för första gången på snart tre månader! En märklig sak att erkänna kanske, men det är en så konstig känsla att ha på sig något så åtsittande. Kroppen svullnar upp i värmen här nere och ger inget behag när den sedan är instängd i ett par byxor. Det är dock nödvändigt på ett luftkonditionerat tåg om natten. Det är kallt här! Jag upplever även problem med mitt ena knä igen, som jag hade på flyget ner till Australien. En nerv är i kläm och jag kan inte sova. Har fått ligga eleverat med benet och sett ut som ett fån. Jag är nog inte fånigast på tåget dock. Vid varje station, typ en i halvtimmen så töms halva vagnen, kanske 15 pers, för att gå ut och röka de två minuterna som vi stannar. En del gör det i sömnen och snubblar ut, andra gör det på fyllan eller på någon annan slags berusning... Det är verkligen en nyanserad blandning av folk på det här tåget. Tysta är de inte alla heller, och en man försvann... Personalen, som för den delen agerar som motsvarande till flygvärdar genom att gå fram och tillbaka och assistera, hade panik för ett tag sedan. De råkade förmodligen lämna en man på en perrong när de stannade och han gick ut för att röka. Hans stol är nu tomt.

Tåget vi åker med är faktiskt väldigt skönt. Det är som ett x2000 tåg, men med mer utrymme för varje person och alla har varsitt underhållningssystem, som på de flesta flygplan. Uppskattas ju verkligen när man åker tolv timmar, som jag gör. Hon bredvid mig åker dock 24 h... Om ni någonsin är i landet och inte har något emot att spendera lite tid på resande fot, vilket jag för tillfället kände för (hade kunnat ta ett flyg på två timmar annars), så rekommenderar jag Spirit of Queensland om ni åker inom Queensland. Dock fick jag veta att det endast är just tåget som jag sitter på som är såhär modernt. Man kan få oturen och få ett gammalt diesellok som skramlar och snubblar fram... Det berättade mina gudföräldrars granne, som körde mig till stationen. Herregud, det är en historia i sig. Station ligger 15 minuter ifrån deras hus, men de bor ute på landet, omringade av hundra-vägar breda som trottoarer, så att gå var inget alternativ när taxin som jag hade bokat en dag i förväg inte dök upp. Den var en timme bort när jag ringde för att höra var den var när den redan var sen. Jag hade ju ett tåg som skulle gå snart... Fick lite panik och sprang mellan gårdarna och ringde på och frågade om skjuts! Måste ha sett komiskt ut. Det är så långa avstånd mellan husen i det området och vem springer i 40 graders värme?

Jag hann hursomhelst med ett par minuter till godo innan tåget kom. Nu är det bara ett par timmar kvar och sedan är jag på riktiga äventyr! Jag har precis fått is till mitt ben och måste försöka sova. Vem vet hur jag kommer att sova på skeppet ikväll... det ska i alla fall bli riktigt kul och är väl värt resan upp! Jag flyger dock ner sen igen...!


Likes

Comments

Vädret har äntligen börjat att ställa om sig! Vi har sedan tisdag natt haft några tyngre regnskurar som verkligen är vad som behövs här. Det har varit så torrt och rekordvarmt att det verkligen har varit skrämmande. Med regnet som faller ner nu så håller sig vattnet ovanjord då marken är förr torr och inte kan suga åt sig vatten ens. Det börjar i alla fall ta sig nu. Mellan skurarna som har varit, har solen skinit på som om det inte regnade över hos grannen. Sekunden som solen hinner fram så ser man, man ser riktigt tydligt, hur vattnet förångas och det blir dimma under fötterna på en, innan regnet faller ner igen. Det är märkligt hur vädret är, men det är väl främst nu kan jag ana, då en omställning är på väg och regnperioden kanske äntligen inleds! Folk aktar sig för torra skogs- och gräspartier, som om de är dränkta utav någon flambar vätska. Minsta gnista skulle ju kunna en okontrollerbar brand, trots de eventuella skurarna som for förbi.

Innan regnet började ta sig in över oss, i tisdags, kunde jag vara på stranden och njuta utav det typiska australiensiska. Under min gudmors tai chi åkte jag ner till Sunshine Beach här i Noosa för att promenera lite i vågorna och bara njuta av hur lugnt det är på stranden tidigt på morgonen. När jag sedan skulle ta mig upp för stigen mellan stranden och vägen så var jag med om en hetta som jag aldrig någonsin har känt under fötterna förut. Jag kände hur det blev varmare och varmare ju högre upp på stranden som jag kom. Jag började trippa och springa, men sanden var så porös att detta inte riktigt gick så galant. Utan skor så var det som att stå på en kokplatta. Jag började faktiskt till och med att gråta av den brännande känslan under fötterna. Det var som en konstant elchock som ständigt gav flöde från marken och uppåt, in i ryggmärgen. Har aldrig varit med om något liknande! Att gå på kol är ju enklare då den inte sänker ner än ett par decimeter i varje steg. Hade föredragit detta vid tillfället, absolut.



Onsdagen bestod mest av att jobba på projekt och hjälpa till med maten. Det har regnat och varit skönt att sitta inne, helt fri från skuldkänslor, som jag annars lätt får då det är så fint ute. Ljuden som kommer från regnskogen bakom huset och fåglarna som vi ser är av regnbågens alla färger, då de nu tar sig runt och letar skydd från regnet, och det med en regnbåge över himlen bakom skogen också! Naturen är verkligen som finast när den är rå och i sin orörda miljö. Det som vi ändå får uppleva här är väl inte som det egentligen ska vara. Det är ändå 200 hus runt i den här Country Estate parken som är belägen mitt i en liten del av en regnskog. Det är klart att djur inte vill bo så nära människor och därför drar sig tillbaka, om möjligt. Området är dock väldigt väl omhändertaget av styrelsen här och jag har inte sett ett lika naturnära och -skönt område häromkring. Det här är nog så bra det kan bli. Det skulle kunna jämföras lite med att bo uppe i träden bland fåglar, grodor, pungråttor och koalor. De är alla kring huset och skräms sällan av hundarna som vi har här. Däremot så retar skogskalkonerna hundarna genom att gå fram och tillbaka, på andra sidan ett staket, där de vet att hundarna inte kan nå dem. Så höll de på i tjugo minuter härom kvällen. Kalkoner, riktigt fula fåglar förresten...



Under dagen fick jag smaka på något som är av nyårstradition i Japan, mochi. Nyår i sig är en stor högtid i Japan pågrund av många symboliska saker och ritualer. Mochi är något som man äter under nyårsledigheten, i ungefär tre dagar. Då äter man detta någonstans i varje måltid. Det går att tillaga på många olika sätt, sött eller mer matigt. Mochi är gjort på risstärkelse som stelnat till önskad form och som går att köpa, vanligast i kuber. Det går även att göra eget, vilket Yuka och hennes familj brukar göra. Då kan man färga stärkelserna vilket ger lite mer variation, om man nu äter detta vid varje måltid. Man steker, kokar, friterar, formar om eller alltihop för att nå önskad konsistens och struktur. Konsistensen vill jag säga är väldigt unik och går sällan att ändra på. Man kanske vill ha den lättare eller med mer massa men sällan ändras den. Mochi tar dock liv varje år. Många dör årligen av att sätta det i halsen för att de inte har tuggat tillräckligt bra eller för att man som vana ju ofta inte tuggar tillräckligt länge, det gäller allt egentligen. Det här måste man dock tugga, riktigt länge. Jag blev varnad innan vi blörjade äta, att det gäller att tugga riktigt ordentligt. Så min upplevelse ströps lite av att jag jämt satt och tänkte på det istället för på smaken, som jag vill minnas knappt existerar - det beror på vad man tillsätter helt enkelt! Jag märkte faktiskt snart att jag lätt skulle kunna vara ett av de där offrena. Jag råkade sätta i halsen lite grann, och det är svårt att göra något åt det då, men ja, jag överlevde ju denna gång i alla fall.

Konsistensen vill jag beskriva som att äta ett varmt gummi, eller vax, som inte vill dela på sig. Lite som att äta en varm gräddig ost men som är tjock som stearin eller halvtorrt klister i sin styvhet, men ännu seghet. Upplevelsen för mig, med den första rätten som jag testade att äta, var väl god då den åts tillsammans med nori, soja och smör. Vi stekte mochin vilket gav den en krispig (okej, seg, men såg krispig ut) yta och lindade den i nori för att doppa i smör och soja. Lite senare blev det en söt variant. Jag minns inte namnen på alla dessa olika varianter, då allt har sitt eget namn, men någonting var väl att minnas och det att smaken ädras. Den här gången kokade vi mindre bitar av mochin för att sedan rulla runt i lönnsirap och pulveriserad sojaböna, toppat med japanska sesamfrön. Förutom att jag fann att sojapulvret tillsammans med lönnsirapen skapade en smak av jordnötssmör så var det mest ett sätt att fylla käften på, med segt klister typ. Det är riktigt mättande och ganska tröttsamt. Jag gillar inte upplevelsen kring den, att sitta och försöka att inte kvävas när man avslappnat vill äta mat... Andra alternativ och sätt att äta detta på är i misosoppa, som söta efterrätter, godis eller så som vi först åt det, och många många fler sätt. Dock känner jag mer fruktan inför att eventuellt äta det igen. Jag njöt inte alls, och det smakar inte så mycket. Man blir endast väldigt, väldigt mätt.


Likes

Comments

Efter ett par dagar av intensiv omställning, och mindre aktiviteter, har jag inte känt att jag rättvist hade kunnat uppdatera här. I och med min gudmors skada kan hon inte köra bil, speciellt inte då alla kontroller är på vänster sida om en, samma som hon har opererat på, när man kör då man sitter på höger sida och kör här nere. Då har jag kört runt henne en hel del. För att vara en pensionär (förtid dock), och glänsande ny ifrån operationsbordet, okej, hon opererade endast sin handled, så gör hon väldigt mycket. Det har jag dem senaste dagarna insett och många gånger utmattats av. Jag antar att det beror på vad att hon är van vid saker och inte vill sluta bara för att hon nu har en nedsatt vänster halva.

Förutom att köra bil ett par timmar om dagen, bära på saker, laga mat (hon kan inte greppa saker, för att t.ex. skära, så det blir mycket att göra och mycket förberedelser från mig för att hålla henens standard på matlagning och sätt att gå tillväga på i hennes japanska kök). Hon spenderar även lugnt 8 h där dagligen vilket jag nu också gör! All värme som samlas i ett kök tröttar ut en ganska mycket. Sedan får jag städa upp efter och emellan projekt (måltider främst, för att endast ta fram allt igen), ta hand om tvätt i skållande temperaturer utomhus osv. Jag inser jag att det låter som att jag klagar väldigt mycket. Varför är man så belägen till att klaga av extra bördor? Jag vet ju att hon inte är kapabel. Det jag gör är självklart endast vardagliga saker, som ingår i en symbios inom familjer. Det är även en självklarhet som inte ens ifrågasattes en enda sekund av mig. Hennes tempo är bara så beundransvärd och svår att hinna med eller lista ut hur den håller sig uppe. Man kommer till att uppskatta folk och deras gärningar mer såklart när man inte längre kan förlita sig helt på dem t.ex. på grund av en skada. JAg vet själv att man komemr att uppskatta att man är hel och frisk när en sådan skada äntligen har läkt!

Jag vill inte låta bortskämd när jag "klagar" över allt som jag nu måste göra. Jag hjälper ofta ändå gärna till. Det är väl det att detta endast är vad hon gör om dagarna. Förutom hennes aktiviteter har jag även en del inplanerat som också måste bli av. Dagarna slutar ofta med huvudvärk och noll energi, typ klockan 20... Men jag är tacksam för allt som jag lär mig, speciellt inom det japanska köket, och kommer till att uppskatta föräldrars roller ännu mer. Jag känner mig som en förälder vars barn inte är till åldern nog att helt ta hand om sig själv, eller en förälder med barn som vill så mycket att man själv halkar efter och förlorar lite driv. Det har varit riktigt nyttigt för mig att ta över som "överhuvud" i en familj nu under veckan som har varit. Jag förstår att det går att läsa detta som att jag är helt omedveten eller oerfaren, men en tung polett föll när jag fick sådant ansvar inom en familj, som inte tar pauser trots att saker händer. Det är mycket som ska till i en familj, inte minst i en som håller en hög standard på saker. Så bråttom till något känner jag inte att jag direkt har. Det inser jag mer och mer.

Bland matlagningen som jag på senare tid har donat med har även börjat växa mer på mig. Den japanska frukosten är väldigt annorlunda till vad jag är van vid. Den är god, men jag tror kanske att jag föredrar det vanliga här nere, frukt och mer frukt. Det är dock riktigt kul och spännande att utman smaklökarna tidigt på morgonen. Frukosten pågår också i cirka en timme, så långsamt som man äter av mängden varm och stark mat. Här är två bilder på hur en vanlig frukost kan se ut. En skål med ris serveras alltid till varenda måltid. De flesta japanska familjerna har en riskokare som står på 24/7 med varm ris under hållning. När man blir serverad mat är riset det viktigaste att äta, om jag har förstått det rätt. När man lämnar ris, då även ett enda korn (tänk att det är pinnar man äter med också), så tolkas det som att man inte tyckte om maten. Varenda råvara, och då även riskorn, har folk sådan respekt för. Alla olika sätten att laga på och produkternas livskraft från gröda till bord, den är unik i Japan. Råvaror i allmänhet slösas inte på, och äts upp! Japan som är ett land blandat av två främre religioner, shinto och buddhism, men som har anpassats och ingår i varandra nu, så är det inom främst Shinto väldig viktigt att värdera varenda råvara som kommer ur jorden. Varenda riskorn, droppe och frö som används i matlagning respekteras som något heligt då bonden även den har gjort så. Det är så invecklat allt, men i korta drag så är det bäst att äta upp det som man blir serverad. Det är inte ofta att man tar maten själv. Fokusera också på riset, häll av soppa i risskålen för att bättre nå och få tag på varenda korn. Kom även ihåg att det pågår flera bordsbön innan, under och efter maten. Det här är så långt ifrån en vanlig frukostsittning som jag är van vid... (Jag tillade de färskpressade juicerna vill jag även påpeka. Sånt förekommer vanligtvis inte.)



Det vi åt var båda tillfällena olika miso, inlagda grönsaker, fermenterade chilifrukter och självklart ris. Sedan kommer lunchen... Jag måste säga att jag inte är en frukostperson så att äta detta klockan åtta på morgonen, efter att ha stått och tillagat den också, så är jag nästan för trött för mat.

De minuter som jag under dem senaste dagarna har lyckats samla ihop emellan ärenden och ansvar så har jag mest försökt att ta det lugnt, inte ha för många bollar i luften på en gång. Om solen legat på och värmt upp huset så har jag oftast försökt att vara i poolen, så in och ut under hela dagen. Ibland har jag hunnit läsa lite ur en bok som jag har, och ofta har jag samlat ihop timmar av arbete på ett sidoprojekt, för min del just nu, som jag håller på med tillsammans med min pappa hemma i Sverige. Får se om jag visar er senare när saker är klara!

När Yuka har varit på tai chi eller dylikt så har jag hunnit med att sätta mig nere på marinan, mittemot en mangroveflode, och ätit frukost eller tagit kaffe - som aldrig konsumeras hemma i huset av någon anledning... Det är jättekonstigt då Ollie arbetar för Nestlé hos Nescafé och Nespresso... haha För mycket av det goda antar jag. Dem här tiderna då hon har tai chi vaje morgon har även kommit att bli mina ansvarsfria timmar i veckan. Jag börjar tänka som en förälder med mycket att stå i och knappt någon tid för mig själv, typ. Allt smakar så mycket bättre när det är lugnt och oproblematiskt också! Kom ihåg att jag inte klagar på att behöva stå i saker nu, jag faschineras av hur man kan ta på sig en ansvarsroll bara sådär och verkligen uppleva den och påverkas. Så skumt...



Hemma har hundarna börjat får det svårt med värmen. Tydligen var januari den varmaste månaden på 150 år här och då är det minsann varmt! Ingen svensk sommar som vi talar om här inte. Om januari nu var så varmt så kommer förmodligen februari att bli värre. Februari ska visst vara den varmaste månaden på året... Den svarta hunden, Sora, har hursomhelst ett kontrollbehov av att jämt hålla koll på vattengflödet i trädgårdsslangen. Hon står konstant vid den tills att man sköljer ner henne med den. Ito, boxerhunden, ligger mest utslagen hela dagarna. Hon betyder så mycket för mig, torts att vi inte har någon längre vänskap, hon är endast sju år gammal. Bara det att det alltid har, sedan jag var en bebis, funnits boxerhundar hemma hos mina gudföräldrar. På något sätt så känner jag en koppling till dessa och vill så gärna skaffa mig en egen! Ito och jag umgås som syskon typ, utslagna på stengolven tillsammans. Det har jag dock ingen bild på, men jag har en gammal som jag hittade här i ett album. Min min är den av en ondskefull plansmide, vill jag tro. Ser ut att vara en del planer susandes kring i huvudet på mig. Det där var förmodligen mitt bästa försök till att kidnappa henne...



Framöver nu så blir det några "lugna" dagar till som familjeöverhuvud innan jag senare under veckan drar ut på ett stort äventyr! Mer om det när dagen D kommer!


Likes

Comments

Det kanske låter kallt, men det är skapligt varmt. Att få uppleva en vintrig gata här, mitt under sommarens varmaste månad, det är ju väldigt ovanligt, och vore just nu rena drömmen. Drömmen håller fortfarande i sig. Jag inser att den inte kommer att bli sann. Om jag förväntar mig snö och en oplogad väg så får jag vänta ett tag. Sommaren håller i sig och är starkare än någonsin. En vintergata gick dock att uppleva, alldeles nyss. Vintergatan, usch vad jag skriver detta ord, går att se just nu på stjärnhimlen. Det är jättevackert! Vi satt just ute och åt middag, och såg hur månen var riktigt stor och fin med flera planeter kretsande kring sig. Är man ute tillräckligt länge kan man även se hur stjärnorna blir fler. Ögat vänjer sig ju så småning om. Det som jag med mina ögon kunde se lyckades jag dock inte att fånga på bild något vidare, i jämförelse. Jag fick några "bra" bilder, med stjärnor på, men rättvisa gör de dock inte gentemot himlavalvet som lyses upp ovanför huset just nu. Det är som en stor, vit, dammig rand tvärs över himmelen med många olika färger av stoft. Jag önskar att jag hade en ordentlig och koncentrerad ficklampa så att jag kunde fokusera kameran bättre. Jag hade bara inte tid, myggorna åt nästintill upp mig...



Inte alls bra bilder. Så tragiskt... Men föreställ er att det i verkligheten ser ut precis som på bilder som ni troligen har sett på vår galax, Vintergatan. En stor tjock rand av stjärnor.



När stjärnorna inte lyser lika klara, utan när solen tar över, så spenderades tiden igår nere på stranden i Noosa. Det gäller verkligen att smörja in sig. Cancerrisken här nere är väldigt hög och det tar inte mycket för något sådant att dyka upp på kroppen. Jag har märkt av många pigmentförändringar, och jag skyddar mig extremt bra. Nästan en gång i halvtimmen smörjer jag in mig med SPF 50, om jag är avklädd som man är på en strand. Jag satt igår och läste på stranden i fyra timmar. Det råkade vara timmarna på dagen då solen är som farligast. Inte många befinner sig ute då, men det finns folk till allt.

Jag hade på mig en hatt, men brände ändå hårbotten, vilket måste vara ett av de jobbigare ställena att ha bränt sig på. Speciellt om man har hår ner till rumpan, som jag nu har. Minsta lilla rörelse i håret så gör det otroligt ont. Jag lyckades dock med min taktik att undgå bränna resterande av mig, förutom ett par centimeter på foten, som kommit att svälla upp... Not good. Mamma hade även, nere i Canberra, 45°. Det är inte alls vanligt där nere! Klimaten i det här landet håller på att röra till sig något ordentligt. Vi är mitt i en regnperiod, men saknar regn eller chanserna till det dem kommande veckorna. Inte bra. Det är ganska farligt faktiskt. Träden släpper lemmar (kan lätt döda omedelbart) och har snart inte heller några löv kvar.



Senare på eftermiddagen igår tog jag mig hem och då hade även Yuka kommit tillbaka från sjukhuset! Skönt att ha henne hemma! Nu kan hon dock inte slappa i poolen med mig, hon har ju någon typ av skena och ett operationssår. Får njuta av vattnet på egen hand eller med Ollie framöver. Vi har börjat köra "fridyknig" i poolen. Inte mycket dykande, men vi pressar våra lungor, distanser och tider under ytan. Det tröttar verkligen ut en som inget annat.

Tack vare solen och poolaktiviteterna så sov jag femton timmar inatt. Jag vaknade dock död, men såg på klockan och tvingade mig själv upp. Innan jag ens hann ut för att hämta min bikini, för att hoppa i (vakna till), så blev jag frågad att agera chaufför till Yukas thai chi. Fattade först ingenting. Igår var hon sängliggandes, men idag ska hon upp och träna. Jag hade inte hunnit vakna och då inse vad det var som jag tackade ja till, men det blev en hel dag nere på stan... Det blev väntande på thai chi lektionen, lunch med alla andra thai chi tränande pensionärer (i princip) och bilkörande i två timmar. Vägförhållandena här gör att man måste vara allert verkligen hela tiden. Hastigheterna på vägarna, som inte alls är breda och terrängen som är unik, gör att hjärnan inte kan tänka på annat medan man kör. Jag som trivs bäst när jag är bakom ratten hade svårt att koncentrera mig. Jag tror att jag har solsting. Tidigare har jag inte känt av några koncentrationssvårigheter när jag har kört bil här nere. Visst, man måste hålla koll på vilken sida av vägen man ska köra på - jag tror faktiskt att jag kommer tendera till att köra på vänster sida när jag kommer hem till Sverige igen. Den här dagen var bara för mycket, troligen en fara för alla vägtrafikanter med någon mig, trött, ute på den.

När vi senare kom hem ifrån en dag som jag önskar att jag inte tackade ja till - jag var alldeles för trött - så kunde jag slänga mig i poolen, kyla ner mig och så småning om fortsätta med våra utmaningar. Imorgon ska jag höja målet till 60 meter på ett andetag! Förvåna er inte om jag inte skriver något här igen. Utmaningarna vi sätte upp i poolen tröttar verkligen ut en till gränser man inte visste att man hade, men känns även bra på samma gång, när man inte är halvdöd.


Likes

Comments

Den här helgen har försvunnit fortare än vad jag har hunnit inse. Jag trodde att det var lördag kväll, men klockan är snart midnatt, söndag och snart måndag. Jag vet inte vad som har fått mig att känna såhär. Det är väldigt konstigt. Jag har i princip inte gjort mycket alls, vilket brukar få tiden att stå still. Fredagkvällen for ändå ganska fort. God, japansk, mat till middag ute på uteplatsen, tillsammans med alla myggor dock. Vi tillagade vår egen mat, tempura, vid bordet. Så mest bara färska grönsaker, lite bläckfisk och ostar, men självklart en hel del olika skålar med tillbehör som man knappt vet vad de är, om man ens vill veta, ärligt. Jag testade något som jag förmodligen aldrig kommer att äta igen. Tydligen är det en delikatess, men den fattningen förstod jag inte. Det var fermenterade sojabönor. Sojabönor annars har jag svårt att äta på grund av den basiska smaken. Basisk var inte längre ett ord som tillhörde ens den minsta lilla beskrivningen av vad jag fick serverat framför mig. Det var bruna, snarare än gröna, bönor som var aningen klibbiga. Dessa skulle man blanda runt i den lilla skålen, med sina egna pinnar, i kanske två minuter. Detta skapade något slags "nät" som bara blev större och större. Det såg ut som ett otroligt tjockt spindelväv med enstaka bönor i, som man knappt kunde se längre pågrund av nätet som byggdes upp. Efter att den önskade volymen hade bildats hälldes det på en stark senap och sojasås innan man blandade i ytterligare någon minut. Krampen i armen nu var lika självklar som stanken dessa fermenterade bönor gav ifrån sig.

Efter att min första reaktion fångades på film och jag kom att klara av någon tugga, så insåg jag bara hur mycket annan, god, mat som jag hade framför mig och inte ville förstöra smaken av med något påhitt som jag inte kan se mig själv äta igen. Stanken höll sig kvar vid bordet när vi under de kommande timmarna satt och underhöll oss av matlagningen. Dem här bönorna skulle jag inte rekommendera någon att äta. Att ens se hur en japansk äter de är faktiskt gasnka motbjudande. Det är etikett att slurpa när man äter. Så samtidigt som man slurpar, på ett onaturligt sätt, upp ett stinkande nät (eller fragda) snurrar man detta med överdrivna rörelser så att den ska gå av. Det är bara ren japansk vett och etikett som jag beskriver. Skulle vara en utmaning att standardisera hemma i Sverige, vill jag tro.



Fortfarande mätt från fredagens middag (ja, all mat på bild gick åt, och jag hade egntligen nöjt mig med den lilla skålen med ris som vi var fick, speciellt efter att aptiten försvann i och med den stinkande förrätten) startade jag dagen på bästa sätt - i poolen. Efter ett tag där i hann jag knappt torka innan vi alla tre bestämde oss för att åka upp till en gammal hotspot för att se på utsikten runt området. Det var otroligt hur mycket som man kunde se, så långt. Allt såg så smått, nära och grönt ut. Nere på marken är allt så torrt eller i lågor här och där. På bilden nedanför ser man början på en skogsbrand under det högra, tydliga berget (en av många hotspots). Vi passerade faktiskt tre aktiva bränder, om inte redan nedbrunna eller förkolnade, områden. Det är ganska obehagligt med naturens krafter.



Värmen här är så påtaglig. Det märktes om inte som bäst när vi vandrade upp för berget i 35° hetta. Det var dock värt bestigningen då en bris ifrån havet rullade in uppe på höjden och det i princip kändes som en kall ishavsvind. Det var jätteskönt! Snart drog vi oss dock tillbaka och in till Noosa (som är den närmsta staden man kan se vid havet, på bild) för lite kaffe. Det var, utan att överdriva, det godaste kaffet som jag någonsin har druckit och då långt ifrån uppföljaren! Caféet var helt otroligt och kaffen med. Jag dricker olika sorter och det ofta, men denna var otrolig och jag måste nog tillbaka för att köpa med mig lite! Bilden på vad jag drack sög dock.



Nu, uppumpade av energi och koffein, så blev det väl hemma ännu fler dopp i poolen och en hel del koncentration för min del på ett projekt som jag håller på med. Mitt i det hela kom min gudmor att bryta armen ganska brutalt och flera ben i handen. Så de for till sjukhuset här i närheten. Hon behövde opereras och det snart. Så vidare till nästa sjukhus för natten för att tidigt på söndagen få opereras. Jag var hemma själv då från kl 16 till 23 och i ett stort hus, med tiotalet dörrar runtom och en regnskog på tomten. Jag hörde många olika och mycket märkliga ljud, då från alla håll. Grodor satt på gräset och lyssnade beundrat på sig själva och deras irriterande frekvenser. Fåglar tjöt konstiga melodier. Märkligast var dock lätet som kom från koalorna bak i skogen. De skrek och tjöt på sätt som jag aldrig tidigare har hört. Riktigt underligt och väldigt kusligt. Det lät ibland som att någon blev strupen eller mördad, precis som i en typisk scen ur en film. Det lät hursomhelst väldigt kusligt och gick flera gånger in i märgen. Det var inte längre behagligt att ha ett enormt hus till sig själv. Hundarna som i princip är tränade att döda låg bara och sov, drömde, fes och reagerade inte alls... Väldigt uppmuntrande.

Klockan 7 på morgonen idag åkte vi in till min gudmor, innan hennes operation. Vi var med henne på sjukhuset ett tag innan vi åkte för fika, shopping, lunch och bio. Vi såg Split som var en lite speciell film, men med en riktigt bra skådespelare. Vi hade alltså en hel del tid att fördriva nu idag, medan vi väntade på operationen. När vi dock hade gjort klart det som vi tyckte räckte för dagen hade hon endast precis rullats in i teatern. Vi åkte då hem, vilket tar en timme, badade och sedan stannade jag hemma medan han åkte in till henne och var där resten av natten. Jag lagade mat för första gången på ett tag, vilket känns så konstigt i någon annans kök. Man hittar ingenting. Det mesta som inte är frukt och grönt och som finns i skafferi, kyl och frys står även på kanji (ett av dem japanska "alfabeten"). Efter en lyckad curry och samtal hem så började de där obehagliga ljuden från skogen att eka igenom huset igen. Musik från hussystemet fick dämpa dem... Dagen har varit lång och tröttsam. Jag är ändå fortfarande på lördagen...

Den här helgen härar faktiskt två nära familjemedlemmar på sjukhus. Min morfar är även inlagd i Canberra. Det gör planeringen svår för kommande tiden. Än så länge blir jag förmodligen kvar här uppe minst en till vecka, om inget händer. Imorgon kommer Yuka i alla fall hem!


Likes

Comments

Australia Day och Laneway har kommit och gått. Det är svårt att beskriva gårdagen, jag gör ett försök, men stämningen och upplevelserna måste ju, som med mycket, upplevas i första hand. Det var en riktigt lång men toppen dag! Festivalen och vädret hade inte kunnat matcha in dagarna något bättre än vad de hade gjort. Vi hade strålande sol över en atmosfär som fängslade oss och underhöll oss hela dagen!

Australia Day är då Australiens nationaldag. Det är en väldigt omstridd dag. Urinvånarna, aboriginerna, här ser på den annorlunda till vad många "vita" vill göra. Datumet, 26:e januari, markerar dagen då den första flottan för kolonisering av kontinenten lade i hamn. Detta symboliserar för många dagen då en nation kom att skapas. För andra symboliserar dagen inledninmgen på folkmord och rent helvete, som än idag fortspelar. Mellan musiken på radion hörs ständiga debatter om att ändra datumet på landets nationaldag. Det är väldigt omstritt och missförstått av båda parter. Jag vill inte uttala mig för aboriginerna, vars sida jag vill tro att jag står på. Jag vet inte hur det sant är för dem, därmed har jag ingenting att försöka komma med, tro eller anta om hur de ser på bland annat denna heta debattfråga. Den går hursomhelst inte att undå eller inte beröras av. På festivalen var i alla fall två australiensiska flaggor (den högra är aboriginernas) självklart hissade uppe på ett av tälten.



Musiken som dominerade dagen, både på och utanför Laneway - där vi dominerade dagen, var något som kallas "Triple j's Hottest 100". Det är någon typ av tradition som finns här i Australien där hela befolkningen röstar på de hundra bästa låtarna från året som varit. Gällande demokrati är detta något som lockar fler fram till att rösta än vad själva parlamentsvalet här gör... Förr var det även en tradition som utspelade sig på Nyår, mer logiskt, men som har kommit att placeras på Australia Day. Den här dagen är så omstridd - vem, var, hur och när ska saker firas...? Hottest 100 pågår i många timmar under dagen och större delar av befolkningen följer nedräkningen på radio. Fester brukar kretsa kring detta och det är ämnet på tal under många veckor. Det är synd att tre fester i princip pågår på en och samma dag för oss tre här på Laneway...



Vi befann oss under dagen på festivalen där en sektion av området hade gränsats av och var ägnad åt just Hottest 100. Festivalen arrangerades även av bolaget som arrangerar för topplistan. När australiensiske "Flume" sedan vann, cirka 10 h efter att sändningen på radio hade börjat, jublade folk över hela området spontant, då de hade följt uppdateringarna. Folk blev annars även ledsna och besvikna. I vårt gäng hade vi faktiskt röstat på bland annat just denna låt, så glädjen var stor. Kulturen här börjar fånga in mig!



Tillbaka till Laneway och hur det var! Dagen började tidigt. Klockan 07 var vi uppe och redo att köra ca 2 h ner till Brisbane där vi först checkade in på ett hotell för att sedan, på enklaste sätt, promenera ner till 'Brisbane Showgrounds'. Vi hade på oss glitter och solkräm av tjockaste lager. Vi visste inte hur dagen skulle vara utplacerad. Skulle vi stå ute under solen eller inne under något tak? Vi hade turen då att vid tre av de fyra scenerna stå under tak. Tur var det endast för att slippa solen. Värmen var påtaglig och till en överdrift kunde man tycka. Utan att överdriva så var det som att stå i en bastu tillsammans med 8000 andra. Folk svimmade hit och dit. Vattenslangar stod ständigt på ut över folkmuren längst fram vid scenerna, där vakterna sprutade över eller fyllde på flaskor och muggar. Trots dem minimala kläderna som vi hade på oss, korta toppar och kjolar, så svettades man på platser som man inte ens visste var möjliga. Liksom PÅ låren, bak på vaden och i princip på den intet existerande svansen som evolutionen tagit ifrån oss. Det var inte klokt hur mycket som man svettades, och det från kl 11 till 23 (som festivalen pågick). Av oss tre drabbades dock min kompis andra vän av solsting och reagerade då redan från någon timme efter att vi anlände till att vi särade på oss idag, fredag. Hon hade tur dock och kunde få i sig vatten. Hur länge den hölls nere var kanske ingen tid att tala om. Solsting här kan verkligen hålla i sig runt en vecka och då orsaka kräkningar och otrolig yrsel. Mängden vatten vi drack under dagen, för att försöka att hålla oss på den säkra sidan, var säkert densamma som man annars får i sig på över en vecka. Det var konstant förhandlingar om vem som skulle dra och fylla på våra flaskor. Jag gav dock med mig utan att ifrågasätta. Bara att få komma ut ur tältet var som att födas på nytt! Det fanns frisk luft utanför.



Något som jag snabbt lärde mig när vi kom in på festivalområdet var att poliserna som patrullerade här inte hade några knarkhundar. Det berodde nog på att hundarna skulle hamna i någon slags kalabalik. De skulle inte kunna koncentrera sig. Luften inne i tälten, främst det stora huvudtältet, var tung av sötdoftande rök. Det är tydligen vanligare att röka kannabis än vanliga cigaretter i detta land. Arrangörerna och polisen såg, trots att det än är olagligt, förbi och assisterade hellre vid behov. Mängden höga människor på ett ställe var bara så ofattbart. Hur folk vågade att stå meter ifrån en snut med en joint i handen... Jag förundras.



Dagens höjdpunkter var hursomhelst Glass Animals, Tash Sultana, Whitney, Tourist, D.D Dumbo, Nick Murphy, Aurora och Tame Impala, som avslutade festivalen! Bland annat D.D Dumbo och Tash Sultana hade låtar på Hottest 100. Tash kom trea och D.D Dumbo hade nästan handfullet titlar med på listan. När Glass Animals var på satt vi uppe på en läktare längst bak i huvudtältet men sprang många gånger ner till folkmassan och bara släppte loss! Energin försvann kanske stunden man hann reagera på att man hade ställt sig upp, men ändå höll alla igång och det gjorde verkligen hela dagen så bra! När Tame Impala avslutade dagens uppträdanden hade nästan alla samlats i det stora tältet. Det var trångt och nästan ödestigande att försöka hålla en bra plats nere på golvet inför olika uppträdanden. Om man inte hann svimma så hann man i alla fall tappa andan ett par gånger. Det var dock värt mödan när främst deras sista låt, New Person, Same Old Mistakes, kom på och deras talang verkligen pumpade tältväggarna öppna. Rihanna som i sitt senaste album, "ANTI", gjorde en cover på denna sattes verkligen på plats. De flest känner igen just denna låt från hennes tolkning, Same Ol' Mistakes. Det var bara det perfekta avslutet och tempot för en fortsatt avrundning på dygnet, för efter avslutet väntade långa led ut ur festivalsområdet med resultatet från Hottest 100 fallande på plats, tillsammans med en regnskur som överraskade men uppskattades när vi klev ut ifrån under tältet. Dagen var verkligen helt underbar med ett väder som till och med tänkte på våra behov efter en lång och utmattande sådan!


Likes

Comments