Det är nästan omöjligt för mig att ens börja berätta om resan som jag just har varit på! Jag var uppe i Whitsundays och seglae runt på ett stort träskepp under några dagar. Jag har inte haft någon vidare bra chans att skriva ett inlägg den här veckan. Jag hoppas att detta inte blir för långt, eller, jag kasnke delar upp det lite. Jag vill inte lämna detaljer ute så det blir säkert en del! Hoppas att ni inspireras och kanske själva skulle kunna tänka er att åka upp någon dag, för det kan jag lätt rekommendera er att göra!

Lördag morgon kom jag först till Proserpine, en stad nära Airlie Beach - där man utgår ifrån om man besöker världsarvet ute till havs här. Klockan var ju knappt sju när jag äntligen kom fram med nattåget. Efter en liten bussresa till Airlie behövde jag någonstans att fördriva tiden på tills jag kunde lämna mina saker i förvar och packa över till båten. Jag satte mig på ett riktigt trevligt café precis vid stranden och med en bok i handen slappde jag där ett par timmar. Tog mig tiden till att försöka hålla mig vaken genom att prova deras kaffesortiment och deras försök på egen gravad lax... Det var supergott och precis vad jag behövde.



Senare hade jag möjlighet att checka in på båten och få mina väskor av företaget som jag skulle behöva packa över mitt i. Vägglöss lägger sina ägg i dragkedjor och därför fick inga väskor med dragkedjor tas med. Istället fick vi tygväskor att packa över till. De vill inte få vägglöss på båten då den är av trä och sådana krabater föredrar den typen att bo i. Jag förvarade då min resväska etc på hotellet som jag efter båtresan ska bo på nån natt. Klockan var inte mer än 11 när jag var klar med allt detta och båten avgick inte förrän vid klockan 19... Det finns en konstgjord lagun i Airlie, en pool med en del områden kring som man kan slappa vid. Där låg jag och försökte vila ett tag. Fick endast knappa två timmars sömn på tåget, och det utspritt över 13 timmar...

Innan bussen som skulle ta oss till båten kom träffade jag några andra som också skulle till den. Alla hade likadana tygväskor så man såg enkelt vilka som skulle med! Nere i hamnen sedan mötte vi den andra halvan av gästerna och vi tog oss ner till båten. Det var idylliskt när vi gick ner över bryggorna. Det var solnedgång och vi möttes av något som liknade ett piratskepp. Båten är byggd 1902, med några år under radarn, så chanserna finns. Den har hursomhelst varit i tyskarnas flotta under andra världskriget... "Solway Lass", som båten går under, är ganska stor och har många vrån och utrymmen att utforska, antingen 30 meter upp i luften eller ett par meter under ytan.



Den är verkligen perfekt för den som vill uppleva otroliga seglingar runt i Whitsundays med alla nödvändigheter som ni kan tänka er och utrymmen utöver behov! Nere i boendeutrymmena var det skönt med luftkonditionering, lite väl kallt på natten faktiskt, men uppe på däck kunde man antingen sitta inne, ute under tak eller ute på tak, i nät över vattnet eller på bänkar runt båten! Masterna var så stora och lockande att klättra i! Första kvällen var alla lite sega dock och satt mest och lärde känna varandra under middagen. Oss gäster bestod av tyskar, engelsmän, kanadensare, kineser, polacker, holländare, spanjorskor och mig, en svensk australiensiska. Jag kom att bonda bra med många på båten, speciellt tiotalet tjejer i min ålder. De äldsta på båten var i sextioårsåldern. Det var ingen partybåt, som andra båtar runt om kunde vara. Detta var mer en båt för upptäckande på en nykter nivå (eller onykter, vi hade en fullproppad bar) och med gott om utrymme för att vara bekväm. Jag träffade några svenska tjejer på en av båtarna som låg i samma bukt som oss (de behövde hjälp med motorn så jag var med och bogserade på en av de mindre motorbåtarna) och de hade en mycket mindre båt med endast ett par kvadratmeter skugga, vilket de inte gillade alls. Det blir ju otroligt varmt i sådana fall. Jag var otroligt glad över att ha valt Solway Lass då.



Första morgonen på båten klev vi upp för att se på soluppgången, som dock var bakom Whitsunday Island, så vi såg inte mycket mer än reflektionerna på öarna kring oss och molnens olika färger. Det var hursomhelst fint och stilla vatten. Det hade just varit fullmåne under natten och tidvattnen var då under hela båtresan väldigt dramatiska och orsakade tyvärr sämre förhållanden ute till havs.. Vi åkte snart ifrån vår ankring och mot Whitehaven Beach, som i princip är ansiktet utåt här i Whitsundays. Vi fick ankra bakom ön och promenera över en kulle, först upp till utsiktsställen och sedan ner till stranden i sig. Det var väldigt vackert och bättre än vad jag hade föreställt mig! Sanden var så vit och svalkande, då solen reflekteras på den och inte värmer upp den, albedo. Vi tog med våra våtdräkter som vi har fått, och måste använda för att inte riskera brännas av olika maneter, massor av vatten och kamerorna såklart! Snart låg vi och exfolierade i vattnet med sanden, som faktiskt är papegojfiskens avföring... Det gjorde hursomhelst sin grej och snacka om att man glänste över hela kroppen efteråt!



Vi jagade citronhajar och rockor runt på stranden medan tidvattnet kom in och tog ifrån oss stranden. Det gav ett riktigt fint lilaviolett ljus när solen sken igenom det grunda vattnet ner till den kritvita sanden. Så efter ett par timmar på stranden så hade jag fått lite solsting. Trots att jag mätt att jag under hela dagen drack 9,5 liter vatten så fick jag gå och lägga mig senare ett tag. Först åt vi hursomhelst lunch på båten, efter stranden och innan vi seglade till nattens ankring. Det blev en grillning. Kontrasterna mellan en grill och det turkosa vattnet är så annorlunda! Det här är verkligen så australiensiskt som det skulle kunna bli!



Vi seglade vidare till en vik där vi snorklade några timmar. Då detta är ekoturism fick vi inte låna eller använda egna fenor vid vattenaktiviteter. Det är lätt hänt att man förstör reven när man sparkar omkring sig. Detta märkte jag senare under resan när jag dök med oerfarna dykare... Vi hade alla varsin vattennudel, cyklop och snorkel, och vissa, kameror. Det var strömt där vi var så vi behövde bara hoppa i vid en ända och flyta avslappnat till andra ändan, och där bli upplockade! Vi kom upp på båten och började då alla svinga i en av lianerna som hänger av masten! Det var riktigt kul, och roligt att försöka göra vålter av repet och olika konsthopp! Vi stötte även på många sköldpaddor som kom upp till ytan för att hämta andan. Om vi inte snorklade och fridök tillsammans med de stod vi uppe på nåt av taken och höll utkik efter dem!



Efter att vi badat, och börjat åka till nattens ankring, så fick vi lite mellanmål, som satt perfekt, om inte för bra. Detta var endast vad jag och några fler satt fick, vilket var tillräckligt. Det fanns fyra sådana här stora fat till runtom på däck! Jag tog även ett fruktfat lite senare, med dricka, och satte mig på taket tillsammans med några andra. När man är såhär tätt inpå folk, främlingar eller ej, så har man knappt något val än att umgås. Jag klagar inte. Att träffa nytt folk är något av det roligaste jag vet!



Senare på kvällen spelades det spel, olika instrument och jagades det bläckfisk med ficklampor runt båten.

Tidigt nästa morgon hade vi ett perfekt tillfälle att avnjuta en ordentlig soluppgång! Det var synd att det var lite molnigt, men färgerna och solen var ändå där! Vid klockan 8 åkte vi som tänkte dyka över till en dykbåt som lagt till vid revet. Vi var nu i Mackerel Bay, ett av de finaste dykställena i den här delen av Barriärrevet. Jag som har erfarenhet och en del kvalifikationer inom dykning fick dyka på egenhand med en till dykare. Sikten sög dock och det hände att vi tappade bort ett annat par som vi dök tillsammans med... vi såg mycket dött. Korallerna är blekta och döda. Detta pågrund av industrier och värdet på vattnet nu. Det är jättetråkigt att se, men inget ovanligt nuförtiden...



Efter dyket ville jag och min partner bara upp, åka tillbaka till vår båt och hämta snorkelutrustning för att åka tillbaka in till revet för att snorkla. Det lyckades vi med och snart fridök vi med tiotalet sköldpaddor! Det var riktigt kul, men utmattande. Varje gång vi såg ryggen på en sköldpadda vid ytan så blev det hastigheten på en OS-guldmedaljör nivå ett lopp över till den och sedan dyk ner cirka fem meter för att följa efter sköldpaddan. Det var, trots all utmaning och utmattning, väldigt kul och mycket bättre än dyket. Man såg så mycket mer och var friare än att följa en guide. Han var inte alls erfarens som guide och bröt mot många regler inom dykning. Jag var bara så tacksam att jag själv är en erfaren dykare och kunde göra rätt själv.



Vi var klara vid klockan 11 och på vägen till båten var vi tvugna att bogsera en båt, som jag nämnde. Därpå träffade jag folk, bland annat svenskar, som jag sista kvällen (på land) bland annat gick ut med i Airlie Beach. Det var kul att träffa folk från lite överallt, och inte endast från sin egna båt!

När vi väl var på vår båt så sattes seglen snart upp, men endast fem av de elva som finns. Vi seglade i fyra timmar mellan öar och sund. Vi seglade igenom Whitehaven, vilket de sällan gör, och jag fick ta i rodret och styra en stund! Jag satt längst fram, även i nätet ibland, och pratade om allt mellan himmel och jord med lite folk under många timmar. Det är verkligen en av de bästa känslorna att bara prata och prata med folk om allt. Lära känna varandra liksom.



När vi slutade segla, främst pågrund av att vi inte längre hade någon vind så ankrade vi inte långt ifrån Hamilton Island, där det finns höghus och flygplats. Det bor 2000 personer där permanent, vilket är ganska otroligt. Det här ligger liksom långt ifrån civilisation såhär på kusten men ändå ute på revet. George Harrison från The Beatles gamla hus, som han och hans fru byggde och bodde i, låg precis på kanten av en klippa och vi såg rätt in i huset när vi passerade ön. Vi passerade även en ö som såg ut som att Homer Simpson låg ner och kollade upp mot himlen. När vi anlade till Turtle Bay, där vi skulle sova, så kom vi fram lagom i tid för att hinna bada innan skymning och hajmatningstid... vi svingade i lianer, snorklade och bara slappade ute på vattnet. En från besättningen svingade i ett rap från 15 meters höjd, vilket jag kan säga dig såg riktigt läskigt, om inte farligt, ut.

Därefter blev det fruktfat och solnedgång, som övergick i en cool månuppgång. Innan månen kom upp så var det dock kolsvart med ett upplyst himlavalv av stjärnor. Jag har aldrig sett så mycket stjärnor på en gång. När jag tog fram kameran för att fota, och fokusera på ljuset från en katamaran ett par hundra meter bort så hade den hunnit släckas ner och jag fick ingen bild... När månen kom så försvann dock stjärnorna men ersattes av ett coolt sken!



Nästa morgon började tidigt, som alla, med en båttur förbi hela Hamilton och även andra resortöar. Vi passerade ett bränsleslukande kryssningsfartyg, som inte alls var kul att se härute i det natursköna. Inte undra på att reven dör ut. Det är korrupt. Vi kom hursomhelst fram till Cid Harbour, parkerade och tog en liten båt in till stranden. Detta var en utflykt som de aldrig brukar göra, då vår båtresa var längre än vanligt. Vi skulle bestiga den högsta punkten bland alla 74 öar här i Whitsundays. På första skylten som vi kom till stod det att det skulle ta en timme. En skylt längre fram sa att det tog fyra timmar upp och ner, vilket det gjorde. Det må ha endast varit 2,5 kilometer långt men det genom regnskog och till en altitud på 450 meter.



Jag har aldrig varit så utmattd. Trodde flera gånger att jag skulle svimma. Vi vandrade bland spindlar, wait-a-whiles (irriterande taggväxter, där av namnet, man behövde vänta ett tag innan man kunde gå vidare dvs.), fjärillar och fåglar. Temperaturen låg över 40°, så det var riktigt kvavt, stigen bestod av jobbiga stentrappor, inte bredare än ens fötter, och det blev en utmaning att få sitt vatten att räcka till nedstigningen. Jag svettades på kroppsdelar som jag inte ens visste att jag hade. Så illa var det. När man nästan tänkte vända och gå tillbaka kunde man alltid se vad som såg ut att vara den högsta punkten för att endast förtsätta vandra i någon timme till... Vi korsade vattenfall och klippor. Väl uppe så fick man förståelse för vad det var som vi hade lyckats med! Höjden var så mycket högre i proportion till vad jag hade föreställt mig. Vi hade en utsikt på 360° och kunde se horisonten vika sig med jordens form. Vi stannade i kanske 8 minuter eller så. Det var för brännande sol däruppe på klippan, och nu ville man ner. Upp hade jag druckit en liter, vilket var sparsamt, och ner försvann ännu en. Det tog 1,5 h att gå ner. Knäna gav med sig lite men de sista hundra meterna kunde ha varit de värsta. Vi började nästan springa för att komma fram till vattnet för att hoppa i, vi hade verkligen tur som inte ramlade och slog oss på några rötter i och med vår slutspurt! Vi hann dock inte långt ut i vattnet. En båt väntade på oss, vi var fem pers, resterande 30 var fortfarande några hundra meter in i skogen, så vi fick skjuts bort till båten, satte oss och åt för att sedan dyka ner i vattnet. Vi simmade igen med sköldpaddor och såg hur stingrockor flög över ytan och jagade. Här var vattnet så ljust och turkost, med orörda, vita, stränder och öar runtomkring. Det kändes som en scen ur Pirates of The Carribien!



Sedan fortsatte resan några timmar till. Vi seglade under flygplan som precis höll på att landa på vattnet. Senare var vi i hamnen igen och resan var över. Det var så synd. Så många nya vänner och så mycket roligt som har hänt! Några timmar efter att vi stigit i land så träffades vi alla på en pub i Airlie och hade en otrolig kväll, följda av klubbesök och jag träffade de svenska tjejerna igen! Det var alla hjärtansdag och temat märktes runt på stan och bland folk. Vi hade alla jättetrevligt! <3



Nästa förmiddag flög jag dock ner till Brisbane för att åka upp till Noosa och hämta min packning, stanna över natten för att åka vidare idag. Just nu sitter jag på flyget ner till Sydney och sedan Canberra. Mina flygmil byggs verkligen upp. Det lönar sig verkligen att vara medlem hos olika flygbolag! Man får så många förmåner, alternativ och service!



När jag väl är i Canberra ska jag senare spendera resten av min tid hos min mamma. Jag åker hem om lite mindre än två veckor nu faktiskt. Känns jättetråkigt, men samtidigt har jag haft det så bra här och jag vet ju att jag kommer att komma tillbaka. Påvägen till Noosa var jag och den tre timmar långa skjutsen upp som jag hade hyrt, med om något hemskt. Det var kanske inte hemskt för oss, men en inpräntande händelse. Vi var ett par bilar bakom en tragisk olycka på en länsväg. En lastbil körde rakt upp och över en mötande personbil. Vi hann reagera men kunde inte göra något. Olycksplatsen och den lilla bilen var sönderkrossad av små metallbilar som resultat. Usch. Vi larmade och kunde endast visa respekt och vända om.

Resan upp till Whitsundays var verkligen otrolig och svår att beskriva. Jag kan inget annat än att rekommendera att åka dit, och åk gärna ut några nätter på en båt, som Solway Lass! Det går även att vara volontär på båten. Det enda man måste göra är att diska efter måltiderna. Hon som var det på denna båt hängde jag mycket med. Hon kunde slappa och ta det lugnt lika mycket som mig. Så om ni inte vill lägga ut någon större summa på detta men ändå vill uppleva en sådan resa så kan ni!

Jag hade gärna uppdaterat bloggen under resans gång. Det var min plan. Min mobil bestämde sig dock för att dyka ner under vatten en timme in i båtresan så jag blev den konstiga tjejen med en skål ris i famnen under de första 72 timmarna. Det visade sig hjälpa efter lustigt nog exakt 72 timmar! 71 timmar efter så var skärmen fortfarande inte sig lik. 72 timmar är ju rekommendation och det funkade! Så nu har jag tillgång till att blogga igen! Jag ska även gå över mina bilder igen och lägga in fler i något kommande inlägg, för jag vet att jag har missat otroligt mycket, speciellt detaljer! Vänta bara!


Likes

Comments

Jag tror att min dygnsrytm är helt upp och ner. Jag har sovit de konstigaste timmarna och för tillfället sitter jag på ett 12 timmar långt nattåg, och klockan är 04.00, vi har passerat den södra vändkretsen, ätit frukost, och tagit en morgondusch i ett av dem fräscha badrummen på tåget, och sovit någon timme... Just nu är jag påväg till Whitsundays för att spendera lite tid på en båt! Det ska bli riktigt kul, med chanser till några dyk och många andra upplevelser som står på schemat! Ni får höra och se mer om båten och resan när jag väl är på den, senare under lördagen!

I torsdags träffade jag min australiensiska svenska, Katie, över en trevlig lunch och en sista farväl för denna gång. Hon drar tillbaka till universitetet och jag ner till Canberra snart. Vi ses dock i Sverige, i sommar! Sedan blev det bara en slapp eftermiddag och kväll i poolen och i köket. Hjälpte till med en kycklingrätt som vi förberedde för mer än en dag sedan. For your information. Det tar lång tid ibland när man förädlar saker. Kycklingen marinerades i nästan två dagar och tillagades ikväll. Usch så gott det blev! Surf n' Turf blev det då vi hade en "soppa" med bläckfisk i... lite märkliga kombinationer ibland. Gott var det hursomhelst!


Igår, fredag, så började jag dagen nere på mitt vanliga fik när jag kör min gudmor till tai chi på stranden vid 6 på morgonen... Kaffe och frukost är alltid som godast vid denna tid. Det blev någon timmes läsning där, vid marinan och sedan hem för att organisera mig inför resan som jag nu är ute på. Det är skönt vill jag säga att bege sig ut på oväntade äventyr och till nya ställen. Jag har aldrig varit såhär långt norrut inom landet förut, tror jag. Vädret kommer bara att bli ännu mer radikal däruppe i tropikerna, om den inte redan var det idag - 45 grader. Skönt att då vara ute på öppet hav och få lite havsbriser och slippa luftfuktigheterna.


Jag har på mig långbyxor, på tåget nu, för första gången på snart tre månader! En märklig sak att erkänna kanske, men det är en så konstig känsla att ha på sig något så åtsittande. Kroppen svullnar upp i värmen här nere och ger inget behag när den sedan är instängd i ett par byxor. Det är dock nödvändigt på ett luftkonditionerat tåg om natten. Det är kallt här! Jag upplever även problem med mitt ena knä igen, som jag hade på flyget ner till Australien. En nerv är i kläm och jag kan inte sova. Har fått ligga eleverat med benet och sett ut som ett fån. Jag är nog inte fånigast på tåget dock. Vid varje station, typ en i halvtimmen så töms halva vagnen, kanske 15 pers, för att gå ut och röka de två minuterna som vi stannar. En del gör det i sömnen och snubblar ut, andra gör det på fyllan eller på någon annan slags berusning... Det är verkligen en nyanserad blandning av folk på det här tåget. Tysta är de inte alla heller, och en man försvann... Personalen, som för den delen agerar som motsvarande till flygvärdar genom att gå fram och tillbaka och assistera, hade panik för ett tag sedan. De råkade förmodligen lämna en man på en perrong när de stannade och han gick ut för att röka. Hans stol är nu tomt.

Tåget vi åker med är faktiskt väldigt skönt. Det är som ett x2000 tåg, men med mer utrymme för varje person och alla har varsitt underhållningssystem, som på de flesta flygplan. Uppskattas ju verkligen när man åker tolv timmar, som jag gör. Hon bredvid mig åker dock 24 h... Om ni någonsin är i landet och inte har något emot att spendera lite tid på resande fot, vilket jag för tillfället kände för (hade kunnat ta ett flyg på två timmar annars), så rekommenderar jag Spirit of Queensland om ni åker inom Queensland. Dock fick jag veta att det endast är just tåget som jag sitter på som är såhär modernt. Man kan få oturen och få ett gammalt diesellok som skramlar och snubblar fram... Det berättade mina gudföräldrars granne, som körde mig till stationen. Herregud, det är en historia i sig. Station ligger 15 minuter ifrån deras hus, men de bor ute på landet, omringade av hundra-vägar breda som trottoarer, så att gå var inget alternativ när taxin som jag hade bokat en dag i förväg inte dök upp. Den var en timme bort när jag ringde för att höra var den var när den redan var sen. Jag hade ju ett tåg som skulle gå snart... Fick lite panik och sprang mellan gårdarna och ringde på och frågade om skjuts! Måste ha sett komiskt ut. Det är så långa avstånd mellan husen i det området och vem springer i 40 graders värme?

Jag hann hursomhelst med ett par minuter till godo innan tåget kom. Nu är det bara ett par timmar kvar och sedan är jag på riktiga äventyr! Jag har precis fått is till mitt ben och måste försöka sova. Vem vet hur jag kommer att sova på skeppet ikväll... det ska i alla fall bli riktigt kul och är väl värt resan upp! Jag flyger dock ner sen igen...!


Likes

Comments

Vädret har äntligen börjat att ställa om sig! Vi har sedan tisdag natt haft några tyngre regnskurar som verkligen är vad som behövs här. Det har varit så torrt och rekordvarmt att det verkligen har varit skrämmande. Med regnet som faller ner nu så håller sig vattnet ovanjord då marken är förr torr och inte kan suga åt sig vatten ens. Det börjar i alla fall ta sig nu. Mellan skurarna som har varit, har solen skinit på som om det inte regnade över hos grannen. Sekunden som solen hinner fram så ser man, man ser riktigt tydligt, hur vattnet förångas och det blir dimma under fötterna på en, innan regnet faller ner igen. Det är märkligt hur vädret är, men det är väl främst nu kan jag ana, då en omställning är på väg och regnperioden kanske äntligen inleds! Folk aktar sig för torra skogs- och gräspartier, som om de är dränkta utav någon flambar vätska. Minsta gnista skulle ju kunna en okontrollerbar brand, trots de eventuella skurarna som for förbi.

Innan regnet började ta sig in över oss, i tisdags, kunde jag vara på stranden och njuta utav det typiska australiensiska. Under min gudmors tai chi åkte jag ner till Sunshine Beach här i Noosa för att promenera lite i vågorna och bara njuta av hur lugnt det är på stranden tidigt på morgonen. När jag sedan skulle ta mig upp för stigen mellan stranden och vägen så var jag med om en hetta som jag aldrig någonsin har känt under fötterna förut. Jag kände hur det blev varmare och varmare ju högre upp på stranden som jag kom. Jag började trippa och springa, men sanden var så porös att detta inte riktigt gick så galant. Utan skor så var det som att stå på en kokplatta. Jag började faktiskt till och med att gråta av den brännande känslan under fötterna. Det var som en konstant elchock som ständigt gav flöde från marken och uppåt, in i ryggmärgen. Har aldrig varit med om något liknande! Att gå på kol är ju enklare då den inte sänker ner än ett par decimeter i varje steg. Hade föredragit detta vid tillfället, absolut.



Onsdagen bestod mest av att jobba på projekt och hjälpa till med maten. Det har regnat och varit skönt att sitta inne, helt fri från skuldkänslor, som jag annars lätt får då det är så fint ute. Ljuden som kommer från regnskogen bakom huset och fåglarna som vi ser är av regnbågens alla färger, då de nu tar sig runt och letar skydd från regnet, och det med en regnbåge över himlen bakom skogen också! Naturen är verkligen som finast när den är rå och i sin orörda miljö. Det som vi ändå får uppleva här är väl inte som det egentligen ska vara. Det är ändå 200 hus runt i den här Country Estate parken som är belägen mitt i en liten del av en regnskog. Det är klart att djur inte vill bo så nära människor och därför drar sig tillbaka, om möjligt. Området är dock väldigt väl omhändertaget av styrelsen här och jag har inte sett ett lika naturnära och -skönt område häromkring. Det här är nog så bra det kan bli. Det skulle kunna jämföras lite med att bo uppe i träden bland fåglar, grodor, pungråttor och koalor. De är alla kring huset och skräms sällan av hundarna som vi har här. Däremot så retar skogskalkonerna hundarna genom att gå fram och tillbaka, på andra sidan ett staket, där de vet att hundarna inte kan nå dem. Så höll de på i tjugo minuter härom kvällen. Kalkoner, riktigt fula fåglar förresten...



Under dagen fick jag smaka på något som är av nyårstradition i Japan, mochi. Nyår i sig är en stor högtid i Japan pågrund av många symboliska saker och ritualer. Mochi är något som man äter under nyårsledigheten, i ungefär tre dagar. Då äter man detta någonstans i varje måltid. Det går att tillaga på många olika sätt, sött eller mer matigt. Mochi är gjort på risstärkelse som stelnat till önskad form och som går att köpa, vanligast i kuber. Det går även att göra eget, vilket Yuka och hennes familj brukar göra. Då kan man färga stärkelserna vilket ger lite mer variation, om man nu äter detta vid varje måltid. Man steker, kokar, friterar, formar om eller alltihop för att nå önskad konsistens och struktur. Konsistensen vill jag säga är väldigt unik och går sällan att ändra på. Man kanske vill ha den lättare eller med mer massa men sällan ändras den. Mochi tar dock liv varje år. Många dör årligen av att sätta det i halsen för att de inte har tuggat tillräckligt bra eller för att man som vana ju ofta inte tuggar tillräckligt länge, det gäller allt egentligen. Det här måste man dock tugga, riktigt länge. Jag blev varnad innan vi blörjade äta, att det gäller att tugga riktigt ordentligt. Så min upplevelse ströps lite av att jag jämt satt och tänkte på det istället för på smaken, som jag vill minnas knappt existerar - det beror på vad man tillsätter helt enkelt! Jag märkte faktiskt snart att jag lätt skulle kunna vara ett av de där offrena. Jag råkade sätta i halsen lite grann, och det är svårt att göra något åt det då, men ja, jag överlevde ju denna gång i alla fall.

Konsistensen vill jag beskriva som att äta ett varmt gummi, eller vax, som inte vill dela på sig. Lite som att äta en varm gräddig ost men som är tjock som stearin eller halvtorrt klister i sin styvhet, men ännu seghet. Upplevelsen för mig, med den första rätten som jag testade att äta, var väl god då den åts tillsammans med nori, soja och smör. Vi stekte mochin vilket gav den en krispig (okej, seg, men såg krispig ut) yta och lindade den i nori för att doppa i smör och soja. Lite senare blev det en söt variant. Jag minns inte namnen på alla dessa olika varianter, då allt har sitt eget namn, men någonting var väl att minnas och det att smaken ädras. Den här gången kokade vi mindre bitar av mochin för att sedan rulla runt i lönnsirap och pulveriserad sojaböna, toppat med japanska sesamfrön. Förutom att jag fann att sojapulvret tillsammans med lönnsirapen skapade en smak av jordnötssmör så var det mest ett sätt att fylla käften på, med segt klister typ. Det är riktigt mättande och ganska tröttsamt. Jag gillar inte upplevelsen kring den, att sitta och försöka att inte kvävas när man avslappnat vill äta mat... Andra alternativ och sätt att äta detta på är i misosoppa, som söta efterrätter, godis eller så som vi först åt det, och många många fler sätt. Dock känner jag mer fruktan inför att eventuellt äta det igen. Jag njöt inte alls, och det smakar inte så mycket. Man blir endast väldigt, väldigt mätt.


Likes

Comments

Efter ett par dagar av intensiv omställning, och mindre aktiviteter, har jag inte känt att jag rättvist hade kunnat uppdatera här. I och med min gudmors skada kan hon inte köra bil, speciellt inte då alla kontroller är på vänster sida om en, samma som hon har opererat på, när man kör då man sitter på höger sida och kör här nere. Då har jag kört runt henne en hel del. För att vara en pensionär (förtid dock), och glänsande ny ifrån operationsbordet, okej, hon opererade endast sin handled, så gör hon väldigt mycket. Det har jag dem senaste dagarna insett och många gånger utmattats av. Jag antar att det beror på vad att hon är van vid saker och inte vill sluta bara för att hon nu har en nedsatt vänster halva.

Förutom att köra bil ett par timmar om dagen, bära på saker, laga mat (hon kan inte greppa saker, för att t.ex. skära, så det blir mycket att göra och mycket förberedelser från mig för att hålla henens standard på matlagning och sätt att gå tillväga på i hennes japanska kök). Hon spenderar även lugnt 8 h där dagligen vilket jag nu också gör! All värme som samlas i ett kök tröttar ut en ganska mycket. Sedan får jag städa upp efter och emellan projekt (måltider främst, för att endast ta fram allt igen), ta hand om tvätt i skållande temperaturer utomhus osv. Jag inser jag att det låter som att jag klagar väldigt mycket. Varför är man så belägen till att klaga av extra bördor? Jag vet ju att hon inte är kapabel. Det jag gör är självklart endast vardagliga saker, som ingår i en symbios inom familjer. Det är även en självklarhet som inte ens ifrågasattes en enda sekund av mig. Hennes tempo är bara så beundransvärd och svår att hinna med eller lista ut hur den håller sig uppe. Man kommer till att uppskatta folk och deras gärningar mer såklart när man inte längre kan förlita sig helt på dem t.ex. på grund av en skada. JAg vet själv att man komemr att uppskatta att man är hel och frisk när en sådan skada äntligen har läkt!

Jag vill inte låta bortskämd när jag "klagar" över allt som jag nu måste göra. Jag hjälper ofta ändå gärna till. Det är väl det att detta endast är vad hon gör om dagarna. Förutom hennes aktiviteter har jag även en del inplanerat som också måste bli av. Dagarna slutar ofta med huvudvärk och noll energi, typ klockan 20... Men jag är tacksam för allt som jag lär mig, speciellt inom det japanska köket, och kommer till att uppskatta föräldrars roller ännu mer. Jag känner mig som en förälder vars barn inte är till åldern nog att helt ta hand om sig själv, eller en förälder med barn som vill så mycket att man själv halkar efter och förlorar lite driv. Det har varit riktigt nyttigt för mig att ta över som "överhuvud" i en familj nu under veckan som har varit. Jag förstår att det går att läsa detta som att jag är helt omedveten eller oerfaren, men en tung polett föll när jag fick sådant ansvar inom en familj, som inte tar pauser trots att saker händer. Det är mycket som ska till i en familj, inte minst i en som håller en hög standard på saker. Så bråttom till något känner jag inte att jag direkt har. Det inser jag mer och mer.

Bland matlagningen som jag på senare tid har donat med har även börjat växa mer på mig. Den japanska frukosten är väldigt annorlunda till vad jag är van vid. Den är god, men jag tror kanske att jag föredrar det vanliga här nere, frukt och mer frukt. Det är dock riktigt kul och spännande att utman smaklökarna tidigt på morgonen. Frukosten pågår också i cirka en timme, så långsamt som man äter av mängden varm och stark mat. Här är två bilder på hur en vanlig frukost kan se ut. En skål med ris serveras alltid till varenda måltid. De flesta japanska familjerna har en riskokare som står på 24/7 med varm ris under hållning. När man blir serverad mat är riset det viktigaste att äta, om jag har förstått det rätt. När man lämnar ris, då även ett enda korn (tänk att det är pinnar man äter med också), så tolkas det som att man inte tyckte om maten. Varenda råvara, och då även riskorn, har folk sådan respekt för. Alla olika sätten att laga på och produkternas livskraft från gröda till bord, den är unik i Japan. Råvaror i allmänhet slösas inte på, och äts upp! Japan som är ett land blandat av två främre religioner, shinto och buddhism, men som har anpassats och ingår i varandra nu, så är det inom främst Shinto väldig viktigt att värdera varenda råvara som kommer ur jorden. Varenda riskorn, droppe och frö som används i matlagning respekteras som något heligt då bonden även den har gjort så. Det är så invecklat allt, men i korta drag så är det bäst att äta upp det som man blir serverad. Det är inte ofta att man tar maten själv. Fokusera också på riset, häll av soppa i risskålen för att bättre nå och få tag på varenda korn. Kom även ihåg att det pågår flera bordsbön innan, under och efter maten. Det här är så långt ifrån en vanlig frukostsittning som jag är van vid... (Jag tillade de färskpressade juicerna vill jag även påpeka. Sånt förekommer vanligtvis inte.)



Det vi åt var båda tillfällena olika miso, inlagda grönsaker, fermenterade chilifrukter och självklart ris. Sedan kommer lunchen... Jag måste säga att jag inte är en frukostperson så att äta detta klockan åtta på morgonen, efter att ha stått och tillagat den också, så är jag nästan för trött för mat.

De minuter som jag under dem senaste dagarna har lyckats samla ihop emellan ärenden och ansvar så har jag mest försökt att ta det lugnt, inte ha för många bollar i luften på en gång. Om solen legat på och värmt upp huset så har jag oftast försökt att vara i poolen, så in och ut under hela dagen. Ibland har jag hunnit läsa lite ur en bok som jag har, och ofta har jag samlat ihop timmar av arbete på ett sidoprojekt, för min del just nu, som jag håller på med tillsammans med min pappa hemma i Sverige. Får se om jag visar er senare när saker är klara!

När Yuka har varit på tai chi eller dylikt så har jag hunnit med att sätta mig nere på marinan, mittemot en mangroveflode, och ätit frukost eller tagit kaffe - som aldrig konsumeras hemma i huset av någon anledning... Det är jättekonstigt då Ollie arbetar för Nestlé hos Nescafé och Nespresso... haha För mycket av det goda antar jag. Dem här tiderna då hon har tai chi vaje morgon har även kommit att bli mina ansvarsfria timmar i veckan. Jag börjar tänka som en förälder med mycket att stå i och knappt någon tid för mig själv, typ. Allt smakar så mycket bättre när det är lugnt och oproblematiskt också! Kom ihåg att jag inte klagar på att behöva stå i saker nu, jag faschineras av hur man kan ta på sig en ansvarsroll bara sådär och verkligen uppleva den och påverkas. Så skumt...



Hemma har hundarna börjat får det svårt med värmen. Tydligen var januari den varmaste månaden på 150 år här och då är det minsann varmt! Ingen svensk sommar som vi talar om här inte. Om januari nu var så varmt så kommer förmodligen februari att bli värre. Februari ska visst vara den varmaste månaden på året... Den svarta hunden, Sora, har hursomhelst ett kontrollbehov av att jämt hålla koll på vattengflödet i trädgårdsslangen. Hon står konstant vid den tills att man sköljer ner henne med den. Ito, boxerhunden, ligger mest utslagen hela dagarna. Hon betyder så mycket för mig, torts att vi inte har någon längre vänskap, hon är endast sju år gammal. Bara det att det alltid har, sedan jag var en bebis, funnits boxerhundar hemma hos mina gudföräldrar. På något sätt så känner jag en koppling till dessa och vill så gärna skaffa mig en egen! Ito och jag umgås som syskon typ, utslagna på stengolven tillsammans. Det har jag dock ingen bild på, men jag har en gammal som jag hittade här i ett album. Min min är den av en ondskefull plansmide, vill jag tro. Ser ut att vara en del planer susandes kring i huvudet på mig. Det där var förmodligen mitt bästa försök till att kidnappa henne...



Framöver nu så blir det några "lugna" dagar till som familjeöverhuvud innan jag senare under veckan drar ut på ett stort äventyr! Mer om det när dagen D kommer!


Likes

Comments

Det kanske låter kallt, men det är skapligt varmt. Att få uppleva en vintrig gata här, mitt under sommarens varmaste månad, det är ju väldigt ovanligt, och vore just nu rena drömmen. Drömmen håller fortfarande i sig. Jag inser att den inte kommer att bli sann. Om jag förväntar mig snö och en oplogad väg så får jag vänta ett tag. Sommaren håller i sig och är starkare än någonsin. En vintergata gick dock att uppleva, alldeles nyss. Vintergatan, usch vad jag skriver detta ord, går att se just nu på stjärnhimlen. Det är jättevackert! Vi satt just ute och åt middag, och såg hur månen var riktigt stor och fin med flera planeter kretsande kring sig. Är man ute tillräckligt länge kan man även se hur stjärnorna blir fler. Ögat vänjer sig ju så småning om. Det som jag med mina ögon kunde se lyckades jag dock inte att fånga på bild något vidare, i jämförelse. Jag fick några "bra" bilder, med stjärnor på, men rättvisa gör de dock inte gentemot himlavalvet som lyses upp ovanför huset just nu. Det är som en stor, vit, dammig rand tvärs över himmelen med många olika färger av stoft. Jag önskar att jag hade en ordentlig och koncentrerad ficklampa så att jag kunde fokusera kameran bättre. Jag hade bara inte tid, myggorna åt nästintill upp mig...



Inte alls bra bilder. Så tragiskt... Men föreställ er att det i verkligheten ser ut precis som på bilder som ni troligen har sett på vår galax, Vintergatan. En stor tjock rand av stjärnor.



När stjärnorna inte lyser lika klara, utan när solen tar över, så spenderades tiden igår nere på stranden i Noosa. Det gäller verkligen att smörja in sig. Cancerrisken här nere är väldigt hög och det tar inte mycket för något sådant att dyka upp på kroppen. Jag har märkt av många pigmentförändringar, och jag skyddar mig extremt bra. Nästan en gång i halvtimmen smörjer jag in mig med SPF 50, om jag är avklädd som man är på en strand. Jag satt igår och läste på stranden i fyra timmar. Det råkade vara timmarna på dagen då solen är som farligast. Inte många befinner sig ute då, men det finns folk till allt.

Jag hade på mig en hatt, men brände ändå hårbotten, vilket måste vara ett av de jobbigare ställena att ha bränt sig på. Speciellt om man har hår ner till rumpan, som jag nu har. Minsta lilla rörelse i håret så gör det otroligt ont. Jag lyckades dock med min taktik att undgå bränna resterande av mig, förutom ett par centimeter på foten, som kommit att svälla upp... Not good. Mamma hade även, nere i Canberra, 45°. Det är inte alls vanligt där nere! Klimaten i det här landet håller på att röra till sig något ordentligt. Vi är mitt i en regnperiod, men saknar regn eller chanserna till det dem kommande veckorna. Inte bra. Det är ganska farligt faktiskt. Träden släpper lemmar (kan lätt döda omedelbart) och har snart inte heller några löv kvar.



Senare på eftermiddagen igår tog jag mig hem och då hade även Yuka kommit tillbaka från sjukhuset! Skönt att ha henne hemma! Nu kan hon dock inte slappa i poolen med mig, hon har ju någon typ av skena och ett operationssår. Får njuta av vattnet på egen hand eller med Ollie framöver. Vi har börjat köra "fridyknig" i poolen. Inte mycket dykande, men vi pressar våra lungor, distanser och tider under ytan. Det tröttar verkligen ut en som inget annat.

Tack vare solen och poolaktiviteterna så sov jag femton timmar inatt. Jag vaknade dock död, men såg på klockan och tvingade mig själv upp. Innan jag ens hann ut för att hämta min bikini, för att hoppa i (vakna till), så blev jag frågad att agera chaufför till Yukas thai chi. Fattade först ingenting. Igår var hon sängliggandes, men idag ska hon upp och träna. Jag hade inte hunnit vakna och då inse vad det var som jag tackade ja till, men det blev en hel dag nere på stan... Det blev väntande på thai chi lektionen, lunch med alla andra thai chi tränande pensionärer (i princip) och bilkörande i två timmar. Vägförhållandena här gör att man måste vara allert verkligen hela tiden. Hastigheterna på vägarna, som inte alls är breda och terrängen som är unik, gör att hjärnan inte kan tänka på annat medan man kör. Jag som trivs bäst när jag är bakom ratten hade svårt att koncentrera mig. Jag tror att jag har solsting. Tidigare har jag inte känt av några koncentrationssvårigheter när jag har kört bil här nere. Visst, man måste hålla koll på vilken sida av vägen man ska köra på - jag tror faktiskt att jag kommer tendera till att köra på vänster sida när jag kommer hem till Sverige igen. Den här dagen var bara för mycket, troligen en fara för alla vägtrafikanter med någon mig, trött, ute på den.

När vi senare kom hem ifrån en dag som jag önskar att jag inte tackade ja till - jag var alldeles för trött - så kunde jag slänga mig i poolen, kyla ner mig och så småning om fortsätta med våra utmaningar. Imorgon ska jag höja målet till 60 meter på ett andetag! Förvåna er inte om jag inte skriver något här igen. Utmaningarna vi sätte upp i poolen tröttar verkligen ut en till gränser man inte visste att man hade, men känns även bra på samma gång, när man inte är halvdöd.


Likes

Comments

Den här helgen har försvunnit fortare än vad jag har hunnit inse. Jag trodde att det var lördag kväll, men klockan är snart midnatt, söndag och snart måndag. Jag vet inte vad som har fått mig att känna såhär. Det är väldigt konstigt. Jag har i princip inte gjort mycket alls, vilket brukar få tiden att stå still. Fredagkvällen for ändå ganska fort. God, japansk, mat till middag ute på uteplatsen, tillsammans med alla myggor dock. Vi tillagade vår egen mat, tempura, vid bordet. Så mest bara färska grönsaker, lite bläckfisk och ostar, men självklart en hel del olika skålar med tillbehör som man knappt vet vad de är, om man ens vill veta, ärligt. Jag testade något som jag förmodligen aldrig kommer att äta igen. Tydligen är det en delikatess, men den fattningen förstod jag inte. Det var fermenterade sojabönor. Sojabönor annars har jag svårt att äta på grund av den basiska smaken. Basisk var inte längre ett ord som tillhörde ens den minsta lilla beskrivningen av vad jag fick serverat framför mig. Det var bruna, snarare än gröna, bönor som var aningen klibbiga. Dessa skulle man blanda runt i den lilla skålen, med sina egna pinnar, i kanske två minuter. Detta skapade något slags "nät" som bara blev större och större. Det såg ut som ett otroligt tjockt spindelväv med enstaka bönor i, som man knappt kunde se längre pågrund av nätet som byggdes upp. Efter att den önskade volymen hade bildats hälldes det på en stark senap och sojasås innan man blandade i ytterligare någon minut. Krampen i armen nu var lika självklar som stanken dessa fermenterade bönor gav ifrån sig.

Efter att min första reaktion fångades på film och jag kom att klara av någon tugga, så insåg jag bara hur mycket annan, god, mat som jag hade framför mig och inte ville förstöra smaken av med något påhitt som jag inte kan se mig själv äta igen. Stanken höll sig kvar vid bordet när vi under de kommande timmarna satt och underhöll oss av matlagningen. Dem här bönorna skulle jag inte rekommendera någon att äta. Att ens se hur en japansk äter de är faktiskt gasnka motbjudande. Det är etikett att slurpa när man äter. Så samtidigt som man slurpar, på ett onaturligt sätt, upp ett stinkande nät (eller fragda) snurrar man detta med överdrivna rörelser så att den ska gå av. Det är bara ren japansk vett och etikett som jag beskriver. Skulle vara en utmaning att standardisera hemma i Sverige, vill jag tro.



Fortfarande mätt från fredagens middag (ja, all mat på bild gick åt, och jag hade egntligen nöjt mig med den lilla skålen med ris som vi var fick, speciellt efter att aptiten försvann i och med den stinkande förrätten) startade jag dagen på bästa sätt - i poolen. Efter ett tag där i hann jag knappt torka innan vi alla tre bestämde oss för att åka upp till en gammal hotspot för att se på utsikten runt området. Det var otroligt hur mycket som man kunde se, så långt. Allt såg så smått, nära och grönt ut. Nere på marken är allt så torrt eller i lågor här och där. På bilden nedanför ser man början på en skogsbrand under det högra, tydliga berget (en av många hotspots). Vi passerade faktiskt tre aktiva bränder, om inte redan nedbrunna eller förkolnade, områden. Det är ganska obehagligt med naturens krafter.



Värmen här är så påtaglig. Det märktes om inte som bäst när vi vandrade upp för berget i 35° hetta. Det var dock värt bestigningen då en bris ifrån havet rullade in uppe på höjden och det i princip kändes som en kall ishavsvind. Det var jätteskönt! Snart drog vi oss dock tillbaka och in till Noosa (som är den närmsta staden man kan se vid havet, på bild) för lite kaffe. Det var, utan att överdriva, det godaste kaffet som jag någonsin har druckit och då långt ifrån uppföljaren! Caféet var helt otroligt och kaffen med. Jag dricker olika sorter och det ofta, men denna var otrolig och jag måste nog tillbaka för att köpa med mig lite! Bilden på vad jag drack sög dock.



Nu, uppumpade av energi och koffein, så blev det väl hemma ännu fler dopp i poolen och en hel del koncentration för min del på ett projekt som jag håller på med. Mitt i det hela kom min gudmor att bryta armen ganska brutalt och flera ben i handen. Så de for till sjukhuset här i närheten. Hon behövde opereras och det snart. Så vidare till nästa sjukhus för natten för att tidigt på söndagen få opereras. Jag var hemma själv då från kl 16 till 23 och i ett stort hus, med tiotalet dörrar runtom och en regnskog på tomten. Jag hörde många olika och mycket märkliga ljud, då från alla håll. Grodor satt på gräset och lyssnade beundrat på sig själva och deras irriterande frekvenser. Fåglar tjöt konstiga melodier. Märkligast var dock lätet som kom från koalorna bak i skogen. De skrek och tjöt på sätt som jag aldrig tidigare har hört. Riktigt underligt och väldigt kusligt. Det lät ibland som att någon blev strupen eller mördad, precis som i en typisk scen ur en film. Det lät hursomhelst väldigt kusligt och gick flera gånger in i märgen. Det var inte längre behagligt att ha ett enormt hus till sig själv. Hundarna som i princip är tränade att döda låg bara och sov, drömde, fes och reagerade inte alls... Väldigt uppmuntrande.

Klockan 7 på morgonen idag åkte vi in till min gudmor, innan hennes operation. Vi var med henne på sjukhuset ett tag innan vi åkte för fika, shopping, lunch och bio. Vi såg Split som var en lite speciell film, men med en riktigt bra skådespelare. Vi hade alltså en hel del tid att fördriva nu idag, medan vi väntade på operationen. När vi dock hade gjort klart det som vi tyckte räckte för dagen hade hon endast precis rullats in i teatern. Vi åkte då hem, vilket tar en timme, badade och sedan stannade jag hemma medan han åkte in till henne och var där resten av natten. Jag lagade mat för första gången på ett tag, vilket känns så konstigt i någon annans kök. Man hittar ingenting. Det mesta som inte är frukt och grönt och som finns i skafferi, kyl och frys står även på kanji (ett av dem japanska "alfabeten"). Efter en lyckad curry och samtal hem så började de där obehagliga ljuden från skogen att eka igenom huset igen. Musik från hussystemet fick dämpa dem... Dagen har varit lång och tröttsam. Jag är ändå fortfarande på lördagen...

Den här helgen härar faktiskt två nära familjemedlemmar på sjukhus. Min morfar är även inlagd i Canberra. Det gör planeringen svår för kommande tiden. Än så länge blir jag förmodligen kvar här uppe minst en till vecka, om inget händer. Imorgon kommer Yuka i alla fall hem!


Likes

Comments

Australia Day och Laneway har kommit och gått. Det är svårt att beskriva gårdagen, jag gör ett försök, men stämningen och upplevelserna måste ju, som med mycket, upplevas i första hand. Det var en riktigt lång men toppen dag! Festivalen och vädret hade inte kunnat matcha in dagarna något bättre än vad de hade gjort. Vi hade strålande sol över en atmosfär som fängslade oss och underhöll oss hela dagen!

Australia Day är då Australiens nationaldag. Det är en väldigt omstridd dag. Urinvånarna, aboriginerna, här ser på den annorlunda till vad många "vita" vill göra. Datumet, 26:e januari, markerar dagen då den första flottan för kolonisering av kontinenten lade i hamn. Detta symboliserar för många dagen då en nation kom att skapas. För andra symboliserar dagen inledninmgen på folkmord och rent helvete, som än idag fortspelar. Mellan musiken på radion hörs ständiga debatter om att ändra datumet på landets nationaldag. Det är väldigt omstritt och missförstått av båda parter. Jag vill inte uttala mig för aboriginerna, vars sida jag vill tro att jag står på. Jag vet inte hur det sant är för dem, därmed har jag ingenting att försöka komma med, tro eller anta om hur de ser på bland annat denna heta debattfråga. Den går hursomhelst inte att undå eller inte beröras av. På festivalen var i alla fall två australiensiska flaggor (den högra är aboriginernas) självklart hissade uppe på ett av tälten.



Musiken som dominerade dagen, både på och utanför Laneway - där vi dominerade dagen, var något som kallas "Triple j's Hottest 100". Det är någon typ av tradition som finns här i Australien där hela befolkningen röstar på de hundra bästa låtarna från året som varit. Gällande demokrati är detta något som lockar fler fram till att rösta än vad själva parlamentsvalet här gör... Förr var det även en tradition som utspelade sig på Nyår, mer logiskt, men som har kommit att placeras på Australia Day. Den här dagen är så omstridd - vem, var, hur och när ska saker firas...? Hottest 100 pågår i många timmar under dagen och större delar av befolkningen följer nedräkningen på radio. Fester brukar kretsa kring detta och det är ämnet på tal under många veckor. Det är synd att tre fester i princip pågår på en och samma dag för oss tre här på Laneway...



Vi befann oss under dagen på festivalen där en sektion av området hade gränsats av och var ägnad åt just Hottest 100. Festivalen arrangerades även av bolaget som arrangerar för topplistan. När australiensiske "Flume" sedan vann, cirka 10 h efter att sändningen på radio hade börjat, jublade folk över hela området spontant, då de hade följt uppdateringarna. Folk blev annars även ledsna och besvikna. I vårt gäng hade vi faktiskt röstat på bland annat just denna låt, så glädjen var stor. Kulturen här börjar fånga in mig!



Tillbaka till Laneway och hur det var! Dagen började tidigt. Klockan 07 var vi uppe och redo att köra ca 2 h ner till Brisbane där vi först checkade in på ett hotell för att sedan, på enklaste sätt, promenera ner till 'Brisbane Showgrounds'. Vi hade på oss glitter och solkräm av tjockaste lager. Vi visste inte hur dagen skulle vara utplacerad. Skulle vi stå ute under solen eller inne under något tak? Vi hade turen då att vid tre av de fyra scenerna stå under tak. Tur var det endast för att slippa solen. Värmen var påtaglig och till en överdrift kunde man tycka. Utan att överdriva så var det som att stå i en bastu tillsammans med 8000 andra. Folk svimmade hit och dit. Vattenslangar stod ständigt på ut över folkmuren längst fram vid scenerna, där vakterna sprutade över eller fyllde på flaskor och muggar. Trots dem minimala kläderna som vi hade på oss, korta toppar och kjolar, så svettades man på platser som man inte ens visste var möjliga. Liksom PÅ låren, bak på vaden och i princip på den intet existerande svansen som evolutionen tagit ifrån oss. Det var inte klokt hur mycket som man svettades, och det från kl 11 till 23 (som festivalen pågick). Av oss tre drabbades dock min kompis andra vän av solsting och reagerade då redan från någon timme efter att vi anlände till att vi särade på oss idag, fredag. Hon hade tur dock och kunde få i sig vatten. Hur länge den hölls nere var kanske ingen tid att tala om. Solsting här kan verkligen hålla i sig runt en vecka och då orsaka kräkningar och otrolig yrsel. Mängden vatten vi drack under dagen, för att försöka att hålla oss på den säkra sidan, var säkert densamma som man annars får i sig på över en vecka. Det var konstant förhandlingar om vem som skulle dra och fylla på våra flaskor. Jag gav dock med mig utan att ifrågasätta. Bara att få komma ut ur tältet var som att födas på nytt! Det fanns frisk luft utanför.



Något som jag snabbt lärde mig när vi kom in på festivalområdet var att poliserna som patrullerade här inte hade några knarkhundar. Det berodde nog på att hundarna skulle hamna i någon slags kalabalik. De skulle inte kunna koncentrera sig. Luften inne i tälten, främst det stora huvudtältet, var tung av sötdoftande rök. Det är tydligen vanligare att röka kannabis än vanliga cigaretter i detta land. Arrangörerna och polisen såg, trots att det än är olagligt, förbi och assisterade hellre vid behov. Mängden höga människor på ett ställe var bara så ofattbart. Hur folk vågade att stå meter ifrån en snut med en joint i handen... Jag förundras.



Dagens höjdpunkter var hursomhelst Glass Animals, Tash Sultana, Whitney, Tourist, D.D Dumbo, Nick Murphy, Aurora och Tame Impala, som avslutade festivalen! Bland annat D.D Dumbo och Tash Sultana hade låtar på Hottest 100. Tash kom trea och D.D Dumbo hade nästan handfullet titlar med på listan. När Glass Animals var på satt vi uppe på en läktare längst bak i huvudtältet men sprang många gånger ner till folkmassan och bara släppte loss! Energin försvann kanske stunden man hann reagera på att man hade ställt sig upp, men ändå höll alla igång och det gjorde verkligen hela dagen så bra! När Tame Impala avslutade dagens uppträdanden hade nästan alla samlats i det stora tältet. Det var trångt och nästan ödestigande att försöka hålla en bra plats nere på golvet inför olika uppträdanden. Om man inte hann svimma så hann man i alla fall tappa andan ett par gånger. Det var dock värt mödan när främst deras sista låt, New Person, Same Old Mistakes, kom på och deras talang verkligen pumpade tältväggarna öppna. Rihanna som i sitt senaste album, "ANTI", gjorde en cover på denna sattes verkligen på plats. De flest känner igen just denna låt från hennes tolkning, Same Ol' Mistakes. Det var bara det perfekta avslutet och tempot för en fortsatt avrundning på dygnet, för efter avslutet väntade långa led ut ur festivalsområdet med resultatet från Hottest 100 fallande på plats, tillsammans med en regnskur som överraskade men uppskattades när vi klev ut ifrån under tältet. Dagen var verkligen helt underbar med ett väder som till och med tänkte på våra behov efter en lång och utmattande sådan!


Likes

Comments

Det är så otroligt skönt att vara här uppe på The Sunshine Coast! Vädret här är den som många förknippar med Australien. Det är verkligen tropiskt och otroligt varmt. Solen är även riktigt farlig. Det tar bara någon minut innan en blir röd och det börjar göra ont. Det har jag insett den jobbiga vägen.

Min tisdag bestod av ett litet äventyr. Vid lunchtid åkte jag ner till Twin Waters som är en liten kuststad här på Solkusten. Jag mötte upp med en av mina föräldrars gamla vänner och snart var vi på stranden. Vi promenerade halvt i vattnet i nästan en timme och pratade ikapp alla dessa år och om saker som komma skall! Det var riktigt trevligt trots att jag inte har mycket minne av att träffa henne förut. Hon var hursomhelst en god vän till mina föräldrar och då en god vän till mig!



Jag visste bara att vi skulle ut på lunch så jag var inte förberedd på att promenera ute i solen under dagens starkaste timmar när det gäller styrka på UV. Jag hade alltså inte smörjt på någon solkräm. Något som jag kanske kommer att få ångra senare. Mina armar är av samma färg som den australiensiska jorden här är. Väldigt röda. Jag var hursomhelst förberedd på att bada. Konstigt att jag inte hade solkräm bara. Vi bytte om och sprang snart ut i vattnet där vi låg och red på vågorna ett bra tag! Havet här är riktigt varmt. Det är på gränsen till att inte ens vara svalkande. Om jag skulle jämföra vattnet här med den som jag under resan har badat mest i, alltså Sydney's, så är det som att bada isvak nere i söder jämfört med här uppe i norr. Det var riktigt svårt att kliva i under de tidigare veckornas resor till kusten, men här skulle jag lätt kunna växa fjäll.



Efter att vi åt en trevlig lunch vid en restaurang på stranden åkte jag vidare till vännen som jag har känt längst. Hon bor, när hon inte pluggar, i Buderim som är min gamla hemstad. Det var märkligt då när jag mötte upp henne hos frisören mittemot en gammal park som jag minns så väl. Där började jag sikta mot stjärnorna när jag konstant kröp dit, med mina föräldrar gåendes bakom, för att gunga - så högt jag bara kunde! Jag kunde inte ens gå men ändå visste jag vart jag skulle. Att se den här parken var rörande. Likaså att se Katie! Sist vi sågs var för sex år sedan. Mycket hinner hända på sex år vill jag säga och då även nästan alla åren i tonåren! Idag råkade det även vara Katies födelsedag! Snart när vi kom tillbaka hem så började gäster att anlända! Jag var inte den enda konstigt placerade personen, tur det. Det kom personer ur olika faser av hennes liv. Äldre vänner, gymnasievänner och universitetsvänner. Många som inte kände varandra sedan innan, vilket fick mig att inte sticka ut mer än de andra! Det är ju något som man kanske tänker på när man plötsligt ska gå ut och fira en gammal vän som man inte har sett på länge, på andra sidan jorden. Vi var hursomhelst femton pers som alla snart ägde stranden och barerna i Mooloolaba, sådär en tisdagskväll! Träffade flera som jag lätt kommer att se igen!



Nästa morgon blev en slapp en. Vi åkte innan lunch ut till Mooloolaba, som är det närmsta strandområdet här. Det är riktigt fint och var inte för mycket folk där idag! Vi trampade vatten och bodysurfade i flera timmar medan vi pratade om allt vi nu behövde prata om. Det blir dock jobbigt med för mycket av det goda, för mycket sol och hav. En snabb lunch längst med esplanaden och tillbaka hem för att fortsätta dagen i poolen!



Katie är också halvsvensk och kommer upp om några månader till oss! Så ikväll blir det att planera resan och gå på bio med middag, kanske något klubbesök, men vi måste upp tidigt imorgon för vi ska på festival (St. Jerome's Laneway Festival)! Imorgon är det Australia Day (Australiens nationaldag) och vi, plus en till tjej, åker ner till Brisbane för att spendera dagen med artister från hela världen och en del andra människor! Kan knappt bärga mig så mycket jag ser framemot det!


Likes

Comments

Ja, du läste rätt. Världens giftigaste orm på foten. Dramatiskt som det låter så, jo, det var det faktiskt... Dagen började dock med en härlig och välbehövd sovmorgon, dopp i poolen och en hel del frukt. Sedan åkte jag och min gudfar, Ollie, till Kondalilla. Vi tänkte dra ut, innan många andra hunnit tänka samma tanke, och omge oss av regnskog och vattenfall.



Efter nästan en timmes bilåkande, bland berg och vyer som få, var vi äntligen framme! Någon kilometers promenad, ner för slingriga stigar runt i bergen, låg ett vattenhål. Där forsade ett vattenfall ner och igenom. Ingen vet hur djupt vattnet sträcker sig, men djupt är det och ganska oklart om vad som finns där nere med. Promenaden ner må ha gjort en sugen på att hoppa i, men nej. Vi tänkte gå en vandringsled runt bergen innan vi hoppade i. Sju kilometer senare är vi tillbaka, svettiga och redo, redo för att dyka i.

.


Vattnet var riktigt skönt! Som att bada i en mysig liten sjö med ett ständigt utbyte av vatten som höll den klar och fin! Det fanns en del grottor som man hade kunnat simma in i och utforskat, men så kul skulle vi inte ha. Jag fann det ganska obehagligt att simma i något som det inte finns mycket vetande kring. Vattnet var mörkt och vi utmanade varandra att dyka ner och leta efter botten. Nope. Inget resultat. Det sägs vara något närmare hundra meter djupt. Temperaturen skiljde sig inte ens från ytan till två tre meter ner... Skumt.

Jag simmade in under det kalla vattnet som kom ner för klippan. Brain freeze var ju bara en av jobbigheterna med att vara där. Det var halt på stenarna och om man ville ta sig upp ur vattenhålet fick man kämpa. Det var inte som att det gick från någon grundare avsats och ut i det djupa, utan det var vertikala stup rakt ner under ytan. Så att ta sig upp var en läskig utmaning som jag flera gånger trodde skulle sluta med någon typ av blödning runt på huvudet eller knä. Om man väl kom upp kunde man ju dyka ner igen, och igen. Annars kunde man sätta sig och äta, vilket vi snart gjorde efter vår kämpiga vandring i hettan. Om jag hade ett vattenhål som denna hemma i Sverige, då nära till där jag bor, hade jag lugnt tagit med mig mat och spendera dagar där och slappat i vattnet - en fördel vore det om det var ett eget litet smultronställe!



Om vi nu istället går tillbaka till snacket om världens giftigaste orm. Händelsen kring denna började inte långt ifrån där vandringsleden på vår jobbiga och varma vandring genom skogen slutade. Vi hade korsat flera berg, skiftat altitud flera hundra meter, både upp och ner och klättrat på stenbumlingar, som för tillfället låg torra och inte dränkta i den annars forsande strömmen som dominerade dalen.

Vi satt ett tag och bara kollade runt på naturen mitt i spåret där vatten under och efter regnperioderna här hade befunnit sig meter över oss. Nedanför avsatsen som vattnet annars faller eller forsar ner för flera hundra meter upp, kände vi oss riktgt små. Växterna kring oss ser ut som något hämtat med en tidsmaskin från dinosauriernas tid. Det gav en sådan konstig känsla. Träden liksom bråkade och tävlade om att nå upp till solen mellan bergen och vattenfallen. De dödade varanda på kuppen och spred sig med rötter tiotals meter upp. Det går inte ens att fånga på bild vilka avstånd det var ner till dem djupaste delarna, eller skalorna på träden. Jag har nog aldrig känt sådan mycket respekt för naturen tidigare. Det är klart att man även måste ha i hänsyn att det bor djur här. Vi förföljdes av alla möjliga fåglar och insekter som sjöng och tjöt melodier och som snart tog ens tankar och känslor till en annan värld. Jag måste även säga att en bastant och distinkt doft sträckte sig över området. Den gick inte att undgå. Jag har varit i Amsterdam. Det luktade därifrån något bekant. Detta berodde visst på någon blomma som blommade. Bara så märkligt att nästan tycka att man jämt ligger några meter bakom någon stenad vandrare längre fram... hmm...



Mina tankar hamnade någon gång på den att det måste finnas giftiga djur här. Det är ju ändå en regnskog och årstiden som vi nu befinner oss i bär med sig goda möjligheter att stöta på sådant. När jag nästan var som tröttast och vandrande på en genväg som vi hade hittat, då för att komma snabbare till vattenhålet och äntligen få bada, så var jag tvungen att gå bakom Ollie. Stigen var så trång och väldigt brant på sidorna, utan räcken eller stöd.

Under hela promenaden gick vi automatiskt med ögonen på backen. Rotsystemen här är väldigt avancerade, fast lätta att snubbla på. Med kanske 400 meter kvar, men hundra trappor, drog mina öron snabbt mina ögon upp på kanten av stigen. Först kunde jag höra ett prassel, mellan ljudet av flippfloppens takter. Sedan såg jag snabbt, då menar jag snabbare än vad jag någonsin har hunnit reagera, något som ganska långsamt kom fram precis bakom Ollie's steg. Jag förlorade fokus i min syn. Något märkligt ljud kom snabbt fram ur mig, och jag höll på att falla, ner framåt, med ansiktet först. Jag hade ingen kontroll över mina fötter. Någon instinkt kickade in snabbare än jag någonsin upplevt och fullt fokus låg nu på att stanna upp. Färgerna såg jag klara. Storleken var tydlig. Känseln var självklar. När jag dock lyckades fånga mig själv i ett fall så fortsatte jag ungefär tre meter innan jag sa att en orm slingrade sig över mina fötter och att jag höll på att trampa på den. Där i några lillisekunder arbetade snart gravitationen emot mig och gjorde det omöjligt att frysa mitt i ett fall, och jag var tvungen att skutta till för att inte trampa på ormen. Kontakt hade vi dock redan fått och ormen var lika medveten om människan den hade under sig som jag var ormen jag hade på foten. Jag var i sådan chock att jag inte egentlgen visste vad jag skulle göra. Jag hade ingen aning om vad det var för orm. Men en sak är klar. Den var inte färgglad, och med dem kännetcken som har präntats fast på mina hornhinnor kunde vi ta reda på vad det var för rackare som tog fram dessa häftiga reaktioner ur mig!

En orm som inte är färgglad, eller alltså en orm som är väl kamouflerad i en skog, är den farligaste av ormar. Cirka en meter stor och känd som en taipan var sorten som jag hektat mötte. Inlandstaipanen som finns inåt i landet här är världens absolut giftigaste orm. Den är ljusår ifrån alla andra ormar när det kommer till den lilla aspekten gällande gift. Ormen som jag stötte på var tillräckligt stor för att enkelt kunna bita hål någonstans runt mina fötter. De mindre ormarna tenderar till att inte kunna få grepp snabbt nog för att göra skada och injicera sitt gift. Detta var hursomhelst en "coastal taipan". Inte lika farlig, bara den tredje giftigaste i världen eller något. Om jag inte fick en spruta med motgift på direkten så hade jag varit död inom 30 minuter.



Efter badet i hålet strax därpå händelsen så åkte vi hem. Man hann lätt bli varm igen och jag passade på att varva ner i poolen. Sedan åt vi en typisk japansk middag och satt bland annat och diskuterade hur vi hade hanterat situationen om den bestämt sig för att gå till attack. Den är av typen som hellre flyr än attackerar, detta för att själva inte må dåliga över att behöva agera så starkt. Vi hade hursomhelst snabbt hällt på det lilla vattnet vi hade kvar. Lindat in hela det berörda benet (då den förmodligen bitit tag på benet eller foten) med strimlor av någons tröja. Sedan hade Ollie fått lyfta mig till skugga, lämnat mig och sprungit upp för ett berg några kilometer innan han kunde kontakta "park rangers" och få de att köra ner till mig (om möjligt) och assistera tills att sjukvården kom. Om de hunnit med allt detta inom någon minut, i den perfekta världen, skulle jag ha en liten chans. Jag skulle dock hinna bli så berörd av giftet - trots at jag inte rört på mig något, vilket är klokt för att inte få det cirkulerande i blodomloppet lika enkelt - mina organ skulle hinna ta skada, om inte svikta. Om jag mirakulöst hade hunnit få hjälp hade jag hursomhelst förmodligen haft allvarliga problem med vitala organ för resten av livet.

Så skönt att inget av detta slog mig medan vi var uppe i bergen. Jag var nog i sådan chock att jag bara vandrade på och ville bada. Dagen hade dock kunnat se annorlunda ut. Jag vet bara inte om detta ändrar något. Jag är ändå inte rädd för att vandra ut utanför huset här och in i regnskogen som börjar redan halvvägs upp på tomten. Ormen jag stötte på ville bort lika mycket som jag. Om du inte stör dem, stör de förhoppningsvis inte dig.

Vad skönt det är att leva, och endast ha ont från matkoma och inte andra inre problem. Mina fingrar krampar dock från försöken att plocka upp omöjliga objekt med pinnar. Eftersom att min gudmor är japanska är detta de enda besticken som används i hushållet. Tillsammans med annat bordsskick, språk och etikett så har jag lärt mig en hel del och till och med fått ett eget par, sprillans, originella från Japan. Skulle nog kunna byta ut kniv och gaffel mot dessa faktiskt! Dock åt jag inte med de utan fick de efter maten, inför alla utmaningar som vi gjorde. Alla har personliga pinnar och de är verkligen en stor del av matkulturen. Imorgon får det bli att äta frukost med dem, antar jag...


Likes

Comments

Med en regnskog gränsande till tomten gick jag och Ollie ut och gick med hundarna redan vid klockan 5 imorse. Jag har ingen jet lag, som faktiskt är möjligt att få när man reser inrikes här nere. Konstigt nog var jag redan vaken innan vi hade bestämt att vi skulle gå upp. För att få en behaglig promenad krävs det att man går ut innan solen har gått upp. Under den två timmar långa promenaden imorse så syntes dock aldrig någon sol. Det var mulet och grått. Temperaturen låg ändå på 28°. Såhär var hela vår dag.

Vi gick längs med stigar, under träd som spred ut sig på de märkligaste, slingrigaste, sätten som man kan tänka sig. Vi såg en del djurliv och hörde en del riktigt märkliga fågelläten, som man inte kan höra någon annanstans! Vi stötte inte på någon orm eller spindel, tur det, men vi fastnade i växter som tydligen har som taktik att haka sig fast (bokstavligen) i förbipasserade och ja, det gör ont och är inte lätt att komma ur. Det skapade en intressant, men uppiggande, morgon!



Vid lunch åkte vi till ett område som jag är alldeles för bekant vid, Maroochydore, som är i närheten till där jag bodde som liten. Där åt vi en trevlig lunch innan vi gick på bio - dagens mål. När det är så varmt och man inte kan göra annat än att sitta inne eller bada, då kommer biograferna väl till nytta.

I en fullsatt salong, den största på kusten, såg vi på en ganska ny, australiensisk film - Lion. Inblandade i den var bland annat Nichole Kidman och Rooney Mara. Ett par minuter in i filmen märkte jag hur stämningen i salongen drastiskt ändrades. Vi satt näst längst bak. Känslan i rummet gick snabbt ifrån glatt till besatt. Filmen växte på en och alla slukades snart av dem dramatiska händelserna som följde. Vid ett tillfälle, kanske halvvägs in i filmen, kunde jag inte längre räkna hur många som satt och snöt sig eller frågade varandra om näsdukar. De biffigaste av män, samt de fåtalet barn som såg på filmen, satt till och med och grät. Jag har aldrig varit med om något liknande på bio. Det var som ett kollektivt mass-sörjande, men även tillfällen fyllda av extas. Ibland höll jag nästan på att jag ge ifrån mig tjut, men försökte att inte gråta och då fylla ögonen med tårar som bara gör att jag inte längre skulle kunna se filmen. Jag tror inte att någon kan se på denna utan att bli berörd på något sätt och sedan varandra iväg utan att känna sig annorlunda ifrån när man först vandrade in.

Av de flera hundra i publiken, som jag vid tillfällen kunde se då ljuset från duken lös upp deras huvuden, såg jag hur majoriteten satt och torkade tårar eller snöt sig var och varannan scen. Jag som inte ens visste vad filmen handlade om, och då klev in där utan förväntningar, hade ändå aldrig kunnat förväntat mig en upplevelse som denna. Det påverkade verkligen en att se hur alla dessa människor satt och grät, för att sedan vandra ut, tysta som i den sorgligaste processionen, men till musik av den gladare sorten. Det fanns en märkbar känsla av chock i rummet. Folk kunde inte säga något. Vi tre sa inget till varandra förrän fem minuter efter att vi kommit ut ur salongen. Det var något otroligt att både se och känna. Jag är trots allt inte någon person som ofta berörs av filmer eller sådant. Denna har dock ändrat min syn på att främst gå på bio. Ett sådant här besök kan alla behöva uppleva! Trots att den var sorglig, och lycklig, så kunde jag knappt låta bli att börja gapskratta åt den komiska situationen som infann sig i salongen när något hemskt hände på duken. Snyftandet och fukten från tårarna som spred sig i rummet höll mig inte långt ifrån skratt. Situationen var så konstig och omvälvande. Intryckt bland folk på olika rader, som alla sitter och gråter efter att för inte så länge sedan suttit pratglada och spända på vad som komma skall. Jag skulle kunna gå och se denna film igen bara för att observera människornas ändringar i beteende.

Jag må inte ta upp något om själva filmen. Gå och se den, om ni inte redan har. Jag är ingen recensent, men den är värd att se, och baserad på en sann historia som är mycket aktuell. En riktigt skicklig film som helt klart lämnar besätter en med en prägel!



Bilderna är inte av bästa kvalitet idag... Ingen bättre kamera följde med mig.


Likes

Comments