Camilla fixar lösningen då man inte har en micro i sin studentlya. På andra bilden ser ni anteckningar från då jag planerar resa till New Zeeland i april.

Ibland hittar jag bra citat, och ibland får jag dricka Jäger för att inte svullna igen på dansgolvet. Obs! Klagar inte.

I helgen var det en marknad mitt i Canberra med alla möjliga olika nationaliteter. Alltså, det fanns massor med tält som sålde sin typ av mat osv.

Under tiden som jag och Nana inväntade Linnéa för en middag, så drack vi en frozen margarita mitt i folkfesten.  Förresten! Vi hade precis sett Fifty Shades Darker innan bilden på margaritan togs.

På bilden ovan ser ni vad jag tycker är en defination av organiserat kaos.
Jaja. Snippsnappsnut, nu var dessa dagar slut.

Likes

Comments

Jag skriker inombords. Jag försöker att andas men det är svårt eftersom att i lungorna finns en hög av tjära som ska få mig att bli tung nog att stanna för evigt då jag når botten. Jag har ont i magen eftersom det ligger knivar där, knivar som ska skära sönder mig inifrån så ingen ska hinna se hur ont det gör förrän det är försent.
Utöver det har jag ont i bröstet. Det är som att någon trycker med en knytnäve med knogjärn där. Hårdare och hårdare. Detta för att kunna nå mitt hjärta som försöker pumpa runt blodet i kroppen.
Men snart lyckas näven hålla så hårt emot. Så hårt att jag stannar.
Typ, ungefär så känns det när jag har ångest.

Men är det någonting jag vet om ångest så är det att den går över. Snart eller senare. Jag måste fortsätta att acceptera att vissa dagar måste jag överleva, detta för att kunna leva alla andra dagar.

Jag försöker andas in all den luft jag hittar i min bubbla jag för närvarande är inlåst i. Jag försöker ta hjälp och kraft av denna lilla mängden luft som finns där för att spruta ut den gamla luften i förhoppning om att få med all den tjära som drar ned mig mot botten.

Jag försöker sedan lägga en hand på min mage för att vända bort knivarnas egg så att jag inte ska skäras sönder. Men det här är svårare att hantera. Jag får ångest av rädslan att känna på min mage. Jag är rädd för att den ska vara för stor, eller kanske mjuk, eller kanske äcklig. Valet jag gör är att koncentrera mig på andningen ett tag till, så jag får blöda där inne tills att jag kan tänka klart. Tills att jag förstår att jag inte behöver vara rädd för en mjuk mage längre. Jag ska ju aldrig behöva rädd för min egna, fina, stora, mjuka mage.

Det är dock en ytterligare sak kvar att hantera. Knogjärnet. Jag tänker. Jag andas. Sen försöker jag tänka en gång till. Eftersom att mitt hjärta fortfarande slår, så pumpar mitt blod inuti min kropp. Jag förstår att jag aldrig stannade. Det där knogjärnet jag kände var psykiskt. En psykisk känsla som framkom av min ångest, som i sin tur framkom av känslorna rädsla och skam. Rädsla för att inte passa in. Skam över vem jag är.

Ibland vill jag säga förlåt för att jag beter mig som en person i trotsåldern. En person som inte vet ut eller in. Jag vill be om ursäkt för att jag gråter och för att någon måste kämpa med mig. Jag tycker om dem som orkar kämpa med mig. Och jag försökte att tycka om mig själv igår också men det var alldeles tufft. Ibland vet jag inte hur jag ska tacka dem som får mig att vilja tycka om mig själv iallafall. För den här viljan, den betyder allt för mig.

Likes

Comments

I lördags tog jag och kanske 40 till från skolan bussen tre och en halv timma till Blue mountins som ligger väster om Sydney. Vi skulle gått på hike idag men det var för varmt för det. Alltså för varmt. Så vi stannade i denna sjö i två timmar istället.

Som mest var det faktiskt till och med 45 grader i skuggan. Det luktade bastu utomhus och när det blåste sved det på kroppen. Obeskrivligt egentligen.

En tjej visade sen att hennes mobilskal smält under dagen. Ser ni?

Utmattade och hungriga väntade vi på hamburgare.

Nana och Matilda hade leende på läpparna.

Tillslut fick vi en stor fet halloumiburgare! Mums!

Efter det så fick vi en hög med pommes också.

Sen hade jag ångest resten av kvällen. Det är så ibland hörni. Jag pratade med Markus och med Tobias i timmar. Även fast de aldrig kommer förstå hur jag känner, så accepterar dem mig för det jag känner och det är så jävla viktigt för mig. Jag pratade även med Rebecca, hon sa bland annat såhär: Gråt och känn så mycket du vill men max en timma per dag. Resten ska du ha kul! Ja, för att ha kul är också så jävla viktigt. Glöm inte det.

Dagen efter mådde jag bättre och var redo för en hike vid Blue mountains! Innan det så gick jag på toa, och om man har svårt att veta hus man använder sig av en toalett så ser ni en beskrivning på hur man gör i bilden ovan.

Kolla så jävla vacker vår värld kan vara.

Som tidigare sagt så är vissa bilder helt enkelt finare i gråskala.

Här promenerar vi ned längs berget.

Ibland såg man utsikten bakom träden.

Bilderna visar inte ens hur fint det var egentligen.

Här finns det massor av fina fåglar för er som tycker om sånt.

Vattenfall. Ett litet iallafall.

Sen när vi nått botten skulle vi åka railway upp igen. På hemsidan står det såhär: Discover the thrill of a 52 degree incline riding the steepest passenger railway in the world... and adjusting their seated position up to 20 degrees more!"
Nej sa jag och gick hela vägen upp för berget igen.

Här är en av alllllllaaaa trappor påvägen ned.

Om trapporna var branta? Ja.
Om jag har ont i rumpan idag? Ja.

Jag ansåg inte att en railway lockade mitt intresse,  och därmed ansåg jag heller inte att den rädslan jag hade för att åka den behövde övervinnas heller. Idag är jag glad att jag lyssnade på mig själv och sa nej. Jag gick upp för berget och är stolt över att jag orkade det, tänk vad min kropp orkar saker! Hade jag dock velat åka den för intresset skull och samtidigt haft en rädsla som försökt stoppa mig, så hade jag nockat den rädslan och åkt ändå. Jag vill aldrig att mina rädslor ska stoppa mig ifrån att gör det jag vill

Three sisters.

Hela gänget av exchange students.

Efter lunch satt vi vid en sjö i väntan på att få åka tillbaka till Canberra igen.

Vid tretiden ungefär så sa vi hejdå till vårt nyutfoeskade område och satte oss på bussen.

Bussens AC slutade fungera de första två timmarna. Nämnde jag att de var 35 grader varmt? Jag undrar hur bussens säten luktar efter vårt svettbad under de timmarna.

När vi var tillbaka "hemma" igen såg vi två kängurusar som bråkade. Det här är vår vardag nu.
Tack för att du ville läsa om min helg vid Blue mountains.

Eftersom det är alla hjärtans dag vill jag passa på att återigen säga att jag är kär i mitt hjärta. Min Markus som alltid gör mig så glad, som alltid säger hur snäll, fin och bra jag är. Han ser det snälla, fina och braiga i mig liksom. Och det säger ju ganska mycket om honom också, eller hur? Tack för att du vill vara med mig fast jag alltid tar täcket av dig när vi sover bredvid varandra. Mitt bajsbarn xP hehe. Aja, ha en fin alla hjärtans dag allihopa!

Likes

Comments

Igår var det togaparty här i Canberra. Tyvärr så var det förfesten (iofs som alltid) som blev det roliga. Vi köade i en och en halv timma till klubben där togapartyt höll hus, sen gav vi upp. På bilden ser ni iallafall fina Nana som smakar på min ingefärsöl i köket där vi bor.

Alison och Brooklyn tittade också förbi i min och Linnéas lägenhet. En tjej vid namn Matilda kom lite senare också.

Här är jag som posar med ölen som om jag aldrig druckit en öl förut, och är stolt över att jag ska dricka den. Hejhopp från en stolt öltjej.

Åh, vad min kropp var i obalans igår. Jag ville vara hemma i ett låst mörkt rum. Men jag gav fan inte upp alltså, jag följde med ut och försökte ändå. Och nu har jag nya vänner på Facebook. Och snapchat såklart.

Idag bjöd Canberra på islatte, munkar och 35+. Gott,gott och najs.

Likes

Comments

Allt är inte alltid så jävla bra som det ser ut. Jag låser toadörren fort och tar av mina bruna glasögon. Jag sätter mig ned på toaletten och gråter. Jag gråter eftersom jag inte har en aning om vad jag borde göra. Jag är som fastklämd och jag ser fan inte vägen därifrån. Vanligtvis brukar en hjälpande hand sträcka sig in och få ut mig från platsen jag är fastklämd på. Men idag har jag inte någon hjälpande hand. Allt jag har är mig själv.

När jag sitter på toaletten och gråter känner jag mig arg. Jag är arg på samhället som får mig att känna som jag gör. Det jag känner är prestationsångest över mat, träning och betyg. Jag vill slå samhällets hjärna så hårt att den fattar hur ont det gör varje dag jag säger ja till att äta frukost, varje gång jag säger nej till att kompensera över middagen, varje gång jag står emot att köpa ett gymkort eftersom jag inte känner mig redo inför en sån plats än. Jag vill slå samhällets hjärna så hårt att den fattar hur ont det gör att vara jag ibland, så att samhällets prestationskrav och ideal förändras.

Men så plötsligt slår jag mig själv i tanken istället. Jag är ju en del av samhället. Om samhället ska förändras så måste ju jag förändras. Det är alltså jag som bestämmer på vilket sätt jag ska tänka, vara och agera. Om jag är en del av samhället och jag vill att samhället ska anse att jag ska fortsätta äta min frukost, fortsätta att lägga mig i soffan efter middagen och fortsätta med att gå promenader i lugn och ro istället för att köpa ett gymkort, så måste ju jag fortsätta agera efter att det är okej också!

Det är aldrig någonsin någon som sagt till mig att det inte är okej att äta frukost och det är aldrig någon som sagt att jag måste träna heller. Däremot har jag trott att det är samhället som bestämt att man skall vara "si och så". Fastän jag hela tiden haft makten över hur jag tolkar samhällets krav och ideal. Jag vet, jag påverkas självklart över vad alla fitnesstidningar säger men jag kan ju faktiskt välja att inte köpa dem. Jag vet ju innerst inne att allt de skriver inte handlar om hälsa, utan det handlar om pengar, trender och tja... dumheter också.

Så efter att jag gråtit klart på toaletten går jag tillbaka till mina kompisar. En stund därefter går de och köper varsitt gymkort, medan jag går och köper bärs och en påse chips till kvällens festligheter. Jag tänker aldrig beskylla mig själv igen över att jag blev med psykisk ohälsa. Du som också lider av psykisk ohälsa får heller aldrig beskylla dig själv, eftersom det är aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig är ditt eget fel. Däremot, så kan jag nu använda de verktyg jag fått av min psykolog, familj, vänner och pojkvän och bygga mitt egna samhälle där jag ställer mina egna rimliga krav, skapar mitt egna ideal och kokar ihop min egna, goda middag!

Allt är inte alltid så jävla bra som det ser ut. Men allt behöver inte vara så jävla illa heller om en finner tron i att ta den makten en har över sina egna tankar. Tack och hej.

Likes

Comments

I måndags gick vi tre till skolan för första gången här i Canberra. Denna veckan är det "orientation week". Detta innebär lite av en kickoff och en våg av information. Idag var det quiz och bärs som stod på schemat (utöver alla informationstimmar). Imorgon är det en marknad på campus och på kvällen vankas det togaparty, haha.

Annars då? Jo, vi såg kanske 15 kängurus påväg till skolan idag. Det är palemr på campus. Det är 20+. Det luktar solkräm om alla kläder. Det tvättas kläder för 3 dollar. Det är annorlunda men så jäkla spännande.

Likes

Comments

I fredags tog jag och Linnéa våra ryggsäckar och gick till Coogee beach. Vi började vår sex kilometer långa promenad från Bondi beach och cirka två timmar senare kom vi fram, trötta hungriga och nöjda!

Kolla, vad coola stenar vi gick förbi på vägen.

Linnéa provsatt en av dem :))

Här kunde man tydligen fiska också.

Efter någon kilometer, kanske tre eller så, så gick vi förbi en gigantiskt stor kyrkogård. Helt sjukt stor. Jag tror du måste stå där jag står när jag tar detta kort för att förstå mig.

Här kan man utöva sin yoga. Det gjorde dock inte jag. Jag ville ju bara ha en frän bild.

När jag tar detta kort så anar vi att vi nått Cogee beach. Vi hör fåglar runt omkring oss som låter som katter. Det luktar varmt och gräsmatta. Solen är bakom moln men värmen gör våra kroppar svettiga iallafall. Vi har nu tagit oss ända hit, det var bra jobbat.

Smörjde in mina sönderbrända ben innan jag senare tog ett dopp i de meterhöga vågorna. Fina ben jag har va? Skyndar mig dock att säga att mina ben ser kryare ut idag.

Senare under kvällen gick jag och Linnéa på shoppingcentret Westfield. Jag köpte två bikinis som jag slarvigt slängt upp på sängen som ni ser.

I lördags satte vi oss på bussen till Canberra. Fyra timmar senare var vi framme och ytterligare några timmar senare hade vi fått nycklarna till våra rum.

När vi mött upp vår vän Nana som också pluggar i Jönköping, så gick vi och handlade artiklar till badrum, mat och så vidare. Middagen åt vi dock på restaurang och mexikanskt fick det bli!

Efter att ha sovit min första ensamma natt sen i Sverige så gjorde jag i ordning frukost. Tänk att vi är på plats i Canberra nu! Det är här vi ska bo till maj och det är första dagen i skolan imorgon (!!). Herre vad nervös jag är.

Igår var mina ångestmoln extra många. Kanske var det för insikten i att vi nu är här. Eller så var det nervositet över skolan. Eller så var det mat. Eller så var det hemlängtan. Jag tror det var lite av allting faktiskt. Men när jag då får en snap som denna ovan, då blir jag glad.

Och snaps likt dessa gör mina ögon fyllda med tårar. Jag saknar dig också Vera. Och Emma.  Och mamma. Och pappa. Och... a, ni fattar.

Likes

Comments

Jag och Linnéa tog färjan över till Manly beach. Då fick vi än en gång se Opera house.

Egentligen är det ju bara en byggnad diskuterade vi. Men coolt ändå.

Fint att se staden från vattnet.

Här åker vi båt.

Sen kom vi fram till Manly beach, efter cirka 40 minuter på vattnet.

Vi sa att det inte tycktes finnas måsar här i Australien. Men här va dem alla.

Så såg den stranden ut. En typical strand helt enkelt. Fast lite extra najs i detta land såklart.

När hungern smög på så hade vi fått tips om en svensk restaurang vid namn "Fika". Vid det här laget hade Mikaela och Jonas kommit till stranden också så vi käkade lunch här alla fyra.

Där till vänster står Jonas, Mikaela och Linnéa.

Amen för potatis. Inte ätit det sen ... sist?

Trivdes.

Kladdkaka... och gissa vad jag fick dricka till det?! KAFFE. SVART, SVENSKT, GEVALIA. Jag vill poängtera att jag i Sverige vanligtvis drick minst tre koppar kaffe om dagen. Jag har inte druckit en enda svart kopp kaffe sen den 16e januari vid 07:00tiden. MEN NUSÅ!

Kollakollakolla!

Rekommenderar alla som ska till Sydney att ta båten över till Manly beach för att käka på denna restaurang.
Nu: god natt för mig (00:23), ha en fin dag för er (14:24).

Likes

Comments

Idag tog jag och Linnéa på oss våra bekväma skor och lämnade flipflopsen på rummet. Kanske 40 minuter senare hade vi anlänt till en av världens mest kända byggnader, Sydney Opera house. Vill ni se hur det ser ut?

Dåligt väder, men det gör väl inte denna byggnad mindre najs för det.

Enligt Wikipedia har den 1 056 000 stycken vita klinkerplattor som utgör väggarna.
Och ja, det är Harbour Bridge ni ser i bakgrunden.

Det var fint att stå på byggnaden också. Eller, entrén utanför den rättare sagt. Dock så kunde jag inte låta bli att lägga en hand på byggnaden, starstruck känsla typ.

Linnéa tog en härlig bild med hennes GoPro. :)

Vet inte vad jag ska skriva under varje bild längre mer än typ "fint, vackert, coolt" ..and so on. Ni ser väl varför?
Nedan följer iallafall två ytterligare bilder på Harbour Bridge.

Nu ligger vi i våra sängar och gör absolut, ingenting. Vad ska vi utforska ikväll? Jag vet inte. Det återstår att se.

Likes

Comments

Igårkväll åt vi gratis pizza och till det åt drack jag en öl för 5 dollar.

Idag begav vi oss 30 minuter bort med stadsbussen från Sydney centrum till Bondi beach!

Aldrig sett så osäker ut på ett kort någonsin tror jag? Inte ens på skolfotot i 9an.

Här satt jag i sanden och åt en dubbelmacka, drack light Cola och läste en bok.

När det blev sandstorm på stranden drog vi till poolhuset bredvid.

Det var najs.

Vid fyratiden tog vi bussen hem igen och lagade middag.

Likes

Comments