Header

Ibland hatar jag mig själv för mycket för att kunna älska Markus. Han vet om det, och de dagarna kan jag inte säga att jag älskar honom. För ur min mun kommer luft färgat med självhat och jag vill inte blåsa det på honom.
Jag vill kunna säga att jag älskar honom oändligt mycket när solen strålar i mig och allt är okej. Okej.

Jag är så trött på att mina ögon är torra och jag är så trött på mina röda ögonlock. Jag är så trött på gråten tillsammans med de salta tårarna som alltid letar sig in i min mun. Jag är så trött på att vara ledsen, må dåligt och höra mitt hjärta slå så jävla hårt. Jag är så utmattad av allt och orkar så mycket mindre av vad jag vill orka.

Jag vet inte när eller om jag ska våga bo ihop med honom (eller någon alls). Jag tänker att jag kommer smitta personen med mitt självhat, kanske smittar mina tårar också. Jag vet heller inte när jag ska våga att inte ta den där X långa promenaden för att jag och min kompis åt en kvällsmacka trots att jag inte var hungrig.

Fan. Jag vet ju ingenting och det gör mig så jävla irriterad. Jag vet inte vad jag kommer orka imorgon, eller hur många mardrömmar jag kommer få överleva inatt. Men jag vet att jag är trött nu så ska försöka sova.
Eller så är jag bara utmattad av allt elände. Ett elände som är "ingenting" för vissa eftersom de har det mycket svårare än jag. Vem är jag som tror att jag har problem egentligen?
Fan nu snurrar jag in mig i ännu mer.
Godnatt.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Isabella Löwengrip skrev i torsdags fem små råd vilka jag tyckte var värda att uppmärksamma och sprida vidare. Jag tar med ett här och sen kan ni väl klicka här om ni blir nyfikna på fler.

"Du är aldrig för mycket. Förminska dig aldrig. Dämpa inte ner dig för andras skull. Världen rymmer dig, jag lovar. Men om din omgivning inte låter dig blomma är det dom som behöver bytas ut hur hårt det än låter. Människor som vill dig väl genuint vill lyfta dig och njuter av att se dig växa."

Alexandra Nilsson skriver så här bra i hennes blogg :
"Kvinnors kroppar ska hyllas och respekteras, inte jämföras och kritiseras. Oavsett om man passar in i “mallen” eller ej. Förebilder kommer i alla olika former och storlekar. Till och med kvinnor som jag, är förebilder trots en mindre storlek på baddräkten. För storleken ska inte betyda något."

#metoo. Behöver jag säga mer? Fan vad fantastiska ni är som vågar prata om vad ni har varit med om. Ni är så jävla starka och tillsammans blir vi ännu starkare. Må detta vara så länge det behövs, tills det inte finns någon som utsätts för övergrepp längre. Om du vill hjälpa/eller ha någon att prata med så kan du förslagsvis vända dig till din lokala tjejjour, jag var med i en innan jag flyttade (inte kommit riktigt dit än här) och det är så mycket girl power där!

Här kan du läsa några tips för att varva ned, gå in i dig själv, släpp prestationsångesten och lita på dig själv.

"Lär dig lyssna till, och lita på, din magkänsla och intuition. Ta för vana att lyssna inåt, vad vill du, vad är bra för just dig? Och hylla ensamheten, våga vila i själva närvaron i ditt eget sköna sällskap!"

Likes

Comments

Fin morgon på väg till jobbet.

Fint att få skratta ibland.

Fint att ha bokat resa till Jönköping.

Och det var fint att käka middag på Vapiano igår med Moa och Antonia.

Likes

Comments

Igår satt jag på Espressohouse och gjorde mitt bästa för att fokusera på exjobbet.

En dag när jag gick till jobbet var det fullmåne.

En annan dag var jag och Markus på Zara, där Markus provade kläder och jag tittade på.

Förra helgen hjälpte vi Antonia att flytta till en lägenhet där hissen fastnade och när vi väl brutit upp den firade vi det med pizza och vin.

Dagen efter vaknade jag och Markus i Kista med en pangfrukost.

För två helger sen fyllde min lillasyster 18 år. Vi överraskade henne med en fest och massa kompisar.

SnyggVera.

Massvis med 99:or. Och sen vi då.

Som på collage. Röda muggar.

Jag älskar dig så förbannat mycket.

Likes

Comments

Ångest alltså.
Jag känner mig så brutalt fångad i min egen kropp. Jag vill så gärna ut från mig själv och ta en paus från mina egna tankar. Stressexemen tar över min sysselsättning i form av ett enormt kliande. Vem är jag? Behöver jag vara någon? Hur är jag någon?

Jag känner mig ständigt som ett problem och den känslan speglar jag mig med varje gång jag ser mig i spegeln helt enkelt. "Hur kunde jag ens vara glad då jag var glad senast?" undrar jag ganska ofta. Usch. Usch, vad ont det gör.

Jag har kommit på att detta inte kommer ta slut. Jag kommer få lära mig leva med den här jävla ångesten. Men jag vill inte såra mina vänner med den. Jag vill inte göra min familj oroliga och ledsna med den. Vad i helvete gör jag åt det?

Mitt hjärta slår hårt och jag ser ned i golvet där jag sitter. Och min mage kurrar av hunger men jag förtjänar inget, inte ikväll. Jag är inte bra nog. Det är vad mina tankar säger.

I slutändan handlar det dock om jag väljer att lyssna på mina tankar eller ej.
Varför måste jag alltid välja att kämpa? Det är så jobbigt, ibland känns det som att det är lättare att bara lyssna. Men jag måste ju välja att inte lyssna, för alla andras skull.

Du? Kämpa på! Imorgon, eller någon annan dag, då kommer allt kännas bra en stund igen, och då är mödan värd.

Likes

Comments

Jag känner mig så svullen och ful. Äcklig och ful. Stora armar, äcklig och fet mage. Och ful. Ful ful ful ful ful. Så fort jag kom innanför dörren satte jag mig ned och grät på grund av att jag är så ful. "Hur kan jag vara så ful?" Tänkte jag när jag ställde mig framför spegeln.

Ingen vet. Ingen ser. Ingen känner det jag känner. Tur det kan jag tycka, men ändå - ingen förstår. Jag orkar inte  lyssna på ätstörningen som säger att jag måste se ut på ett visst vis. Men jag orkar heller inte vara ledsen och hata mig själv. Jag orkar inte göra ont. Ont ont ont. Ful ful ful.

Så jävla ful.
Nu är jag hungrig. Och det är därför jag skriver det här, så du kan säga att du älskar mig ändå - fastän jag har otränad mage, lår som går ihop, en storlek större än Small i kläder och inte lika snygg som alla andra är.

Jag är hungrig iallafall.
Och ful. Så jävla ful.
Förlåt. Nu blev jag ju ledsen igen, fast på ett skönare sätt än förut.

Likes

Comments

Jag blir så fruktansvärt förbannad.
Hela förra helgen stannade jag hemma om kvällarna för att jag var för rädd för att gå hem ensam från tunnelbanan. Nu kanske du tycker att min rädsla är extrem men det förändrar inte att det sker våldtäkter i vår värld. Det förändrar heller inte att jag stannar hemma, likt fängslad i lägenheten, istället för att vara ute med mina vänner. Det förändrar heller inte (!) att rädslan finns med mig varje gång då jag vill ta en kvällspromenad eller att jag tvekar på att ens vilja bringa fler barn till vår värld i framtiden.

Jag vet att det finns förödelse som är värre i världen och det gör mig bara ännu mer arg och ledsen. Kan vi sluta döda, vålta och sluta vara rent jävla allmänt dumma mot varandra? Jag menar, förutom död och våldtäkt så sker psykologisk förödelse i vår mediavärld där min kropp helt plötsligt ser otillräcklig ut i min egen spegel. Och slutligen, ta inte bilen till jobbet eftersom det kan påskynda den globala uppvärmningen och därmed naturkatastroferna ännu mer.

En kan moraliskt ifrågasätta mig vad jag borde ha gjort istället för att skriva detta arga inlägg, men jag skrev det av ren frustration oavsett om en tycker det var onödigt eller ej. Det kanske får någon att tänka till under en lördagskväll, tar bilen till jobbet eller när brevet om att skänka pengar till Unicef (och andra organisationer) trillar ned i inkorgen. Eller så kanske det bara får någon att börja slänga aluminium i rätt sopnedkast just ikväll, men då har inlägget gjort någon än ingen inverkan alls iallafall.

Likes

Comments

Oj, vad Bimcamilla på Instagram definierade hela mig.

Likes

Comments

Jag fäster håret i en hög hästsvans, samtidigt som jag försöker hålla balansen där jag står på tå framför badrumsspegeln. Spegeln i badrummet sitter inte för högt upp, det är bara det att jag redan hunnit sätta på mig mina sneakers, vilka skulle smutsa ned badrumsmattan allt för mycket om hälen fick hjälpa till med balansen. När jag fått upp det blonda håret i tofsen rufsar jag till den strama frisyren lite, så den ser sådär härligt oplanerat uppsatt ut. Jag tycker om att ha frisyren på det viset, för då kan jag ge intrycket till folk runt om mig att allt inte är så jävla perfekt.

Ut i den friska septemberaftonen springer jag till tunnelbanan i min nya ljusrosa klänning. Färgen på klänningen matchar till mina ljusrosa läppar, eller ja, nästan iallafall - ingenting är ju perfekt som sagt. Över klänningen har jag en vit stor stickad långärmad tröja som ska värma mig när jag kommer hem sent ikväll. Över axeln har jag min bruna handväska som kryddar min vintagestil lite extra. Jag trotsar allt som har med hösten att göra och lämnar strumpbyxorna hemma, kanske är det för att min outfit ser bäst ut barbent, eller så är det för om, om han tar på mina ben ikväll under middagen, så vill jag känna det så mycket som möjligt.

"Nästa Skanstull". Nu vet jag att han är nära. Fjärilarna flyger sådär äckligt klyschigt omkring i min hungriga mage och det känns som om det är första gången vi träffas någonsin, fastän vi har träffats varandra i över ett år nu. Vi är ju för fan tillsammans med varandra. Jag kliver av tunnelbanan och går ut mot Ringvägen, vi ska mötas där och gå tillsammans hand i hand till restaurangen vi har bokat bord på. Jag längtar efter att få hålla hans hand igen, eller nej, jag längtar efter att han ska hålla min hand igen. Eller sanningen är nog den att jag längtar till båda scenariona. Nåja.

När jag står i korsningen mellan Götgatan och Ringvägen tar jag fram mobilen och är beredd att ringa honom, jag orkar inte leta mig fram på gatorna mellan alla människor, jag måste få träffa honom nu. Nu.
Tre veckor är alldeles för lång tid.

"Sara?" Jag vänder mig om och tittar på honom. Är det han? Jag stirrar in i hans ögon. "Hej" säger han med ett sånt där långt e, "he-e-ej". Ja, det är han. Jag kramar honom och håller kvar länge nog för att han ska fråga om det är dags att börja gå till restaurangen. Jag släpper motvilligt och vi börjar tillsammans gå hand i hand längs gatan. Den folktunga Ringvägen är numera folktom i mina ögon, det är bara han och jag i hela världen och han är hela min värld. Fan, vad jag älskar honom, hinner jag tänka ungefär en miljon gånger innan vi kommit fram till restaurangen, beställt in två stora vegetariska pastarätter med en karaff rött, rött vin. Vi äter sakta för emellan tuggorna pratar vi om oss och håller varandra sådär töntigt i händerna och pussar varandra över de levande ljusen som står på den vita bordsduken. Underbara, underbara kärleken.

När vi betalt notan efter att ha delat på en glass till efterrätt går vi ut i septemberaftonen igen. Hand i hand, hela tiden. Jag kramar om hela hans arm för att jag ska vara säker på att han inte ska försvinna ifrån mig. Fan, vad jag älskar honom, hinner jag tänka ungefär en miljon gånger till innan vi kommit hem och lagt oss bredvid varandra.

Likes

Comments

Jag är ledsen fortfarande. Typ tom. Som om jag inte bry mig, samtidigt som att jag bryr mig tillräckligt mycket för att bli rädd när jag  trodde någon skulle spränga tunnelbanan nyss och ville hoppa av. Jag kände hur kinderna blossade och hjärtat slog hårt. Hårt. Därefter började jag må illa och bestämde mig för att hoppa av nästa hållplats.
Men av någon anledning satt jag kvar. "Min rädsla är på riktigt men inte för något som får vara på riktigt", bestämde jag mig för.

Jag har playat en av P1:s sommarpratare. Jag lyssnar dock inte för mina tankar är alldeles för högljudda. Jag är som intstängd i mig själv och bryr mig inte om vad hon, Malin Cederbladh, säger. Tunnelbanans robot avbryter dock mina högljudda tankar med att säga "T-centralen...".
Jag kliver av.
Jag går åt fel håll. "Fan, det är fjärde dagen jag åker exakt den här vägen den här veckan, varför går jag åt fel håll just idag?" Jag började hata mig själv för min handling. "Varför gör jag aldrig rätt?"

När jag väl sittet på tunnelbanan mot Hagsätra som ska ta mig mot Slussen så pratar fortfarande den där Malin i mina öron. Jag lyssnar fortfarande inte.

"Slussen". Mina tankar avbröts igen av tunnelbanans robot. Jag kliver av och går åt rätt håll denna gång iallafall. Jag går förbi Slussens 7eleven där det luktar kanelbullar så att det sprider sig över hela Slussens tunnelbanestation. Jag vet att alla som befinner sig här som har ett luktsinne känner samma lukt som jag just nu. Och hade du, Markus, varit här så hade du kännt samma doft, men kanske sagt att det luktade rödbetor eller något. Det brukar vara ungefär så när det gäller smaker och lukter. Jag mår dock fortfarande illa och blir varken sugen på rödbetor eller kanelbullar.

Jag börjar gå längs vattnet mot Henriksdal. Djurgården gör sig fin mot morgonljuset som faller över den. "Vad är klockan? Blir jag sen?" Tänker jag. Även fast jag inte har några arbetstider. Jag får ju komma och gå när jag vill eftersom jag bara gör ett examensarbete.
"Gå rakt, var kan jag hålla tag om jag ramlar?" Tänker jag sen. Jag är yr. Yr av mina tankar. Men än en gång är det något som avbryter mina tankar. En tjej cyklar förbi mig i hög fart och ut från hennes korg faller hennes solglasögon när hon passerar en grop i asfalten. Jag springer ut i gatan och plockar upp dem samtidigt som jag gör mig säker på att hon bromsar för att vända tillbaka. Jag går mot henne och hon cyklar mot mig. "Tack så mycket!"
"Tack själv." Säger jag och vänder mig sedan för att gå åt rätt håll igen.
Jag går åt rätt håll nu. Ett mer vaket håll. Ett bättre håll. "Det blir bättre" försöker jag tänka, som du sa igår att jag skulle göra.
Oavsett om det funkar eller inte så överlevde jag kvällen igår, och då var allt mycket värre än vad det är idag.

Likes

Comments