Header

Jag känner mig så svullen och ful. Äcklig och ful. Stora armar, äcklig och fet mage. Och ful. Ful ful ful ful ful. Så fort jag kom innanför dörren satte jag mig ned och grät på grund av att jag är så ful. "Hur kan jag vara så ful?" Tänkte jag när jag ställde mig framför spegeln.

Ingen vet. Ingen ser. Ingen känner det jag känner. Tur det kan jag tycka, men ändå - ingen förstår. Jag orkar inte  lyssna på ätstörningen som säger att jag måste se ut på ett visst vis. Men jag orkar heller inte vara ledsen och hata mig själv. Jag orkar inte göra ont. Ont ont ont. Ful ful ful.

Så jävla ful.
Nu är jag hungrig. Och det är därför jag skriver det här, så du kan säga att du älskar mig ändå - fastän jag har otränad mage, lår som går ihop, en storlek större än Small i kläder och inte lika snygg som alla andra är.

Jag är hungrig iallafall.
Och ful. Så jävla ful.
Förlåt. Nu blev jag ju ledsen igen, fast på ett skönare sätt än förut.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Jag blir så fruktansvärt förbannad.
Hela förra helgen stannade jag hemma om kvällarna för att jag var för rädd för att gå hem ensam från tunnelbanan. Nu kanske du tycker att min rädsla är extrem men det förändrar inte att det sker våldtäkter i vår värld. Det förändrar heller inte att jag stannar hemma, likt fängslad i lägenheten, istället för att vara ute med mina vänner. Det förändrar heller inte (!) att rädslan finns med mig varje gång då jag vill ta en kvällspromenad eller att jag tvekar på att ens vilja bringa fler barn till vår värld i framtiden.

Jag vet att det finns förödelse som är värre i världen och det gör mig bara ännu mer arg och ledsen. Kan vi sluta döda, vålta och sluta vara rent jävla allmänt dumma mot varandra? Jag menar, förutom död och våldtäkt så sker psykologisk förödelse i vår mediavärld där min kropp helt plötsligt ser otillräcklig ut i min egen spegel. Och slutligen, ta inte bilen till jobbet eftersom det kan påskynda den globala uppvärmningen och därmed naturkatastroferna ännu mer.

En kan moraliskt ifrågasätta mig vad jag borde ha gjort istället för att skriva detta arga inlägg, men jag skrev det av ren frustration oavsett om en tycker det var onödigt eller ej. Det kanske får någon att tänka till under en lördagskväll, tar bilen till jobbet eller när brevet om att skänka pengar till Unicef (och andra organisationer) trillar ned i inkorgen. Eller så kanske det bara får någon att börja slänga aluminium i rätt sopnedkast just ikväll, men då har inlägget gjort någon än ingen inverkan alls iallafall.

Likes

Comments

Oj, vad Bimcamilla på Instagram definierade hela mig.

Likes

Comments

Jag fäster håret i en hög hästsvans, samtidigt som jag försöker hålla balansen där jag står på tå framför badrumsspegeln. Spegeln i badrummet sitter inte för högt upp, det är bara det att jag redan hunnit sätta på mig mina sneakers, vilka skulle smutsa ned badrumsmattan allt för mycket om hälen fick hjälpa till med balansen. När jag fått upp det blonda håret i tofsen rufsar jag till den strama frisyren lite, så den ser sådär härligt oplanerat uppsatt ut. Jag tycker om att ha frisyren på det viset, för då kan jag ge intrycket till folk runt om mig att allt inte är så jävla perfekt.

Ut i den friska septemberaftonen springer jag till tunnelbanan i min nya ljusrosa klänning. Färgen på klänningen matchar till mina ljusrosa läppar, eller ja, nästan iallafall - ingenting är ju perfekt som sagt. Över klänningen har jag en vit stor stickad långärmad tröja som ska värma mig när jag kommer hem sent ikväll. Över axeln har jag min bruna handväska som kryddar min vintagestil lite extra. Jag trotsar allt som har med hösten att göra och lämnar strumpbyxorna hemma, kanske är det för att min outfit ser bäst ut barbent, eller så är det för om, om han tar på mina ben ikväll under middagen, så vill jag känna det så mycket som möjligt.

"Nästa Skanstull". Nu vet jag att han är nära. Fjärilarna flyger sådär äckligt klyschigt omkring i min hungriga mage och det känns som om det är första gången vi träffas någonsin, fastän vi har träffats varandra i över ett år nu. Vi är ju för fan tillsammans med varandra. Jag kliver av tunnelbanan och går ut mot Ringvägen, vi ska mötas där och gå tillsammans hand i hand till restaurangen vi har bokat bord på. Jag längtar efter att få hålla hans hand igen, eller nej, jag längtar efter att han ska hålla min hand igen. Eller sanningen är nog den att jag längtar till båda scenariona. Nåja.

När jag står i korsningen mellan Götgatan och Ringvägen tar jag fram mobilen och är beredd att ringa honom, jag orkar inte leta mig fram på gatorna mellan alla människor, jag måste få träffa honom nu. Nu.
Tre veckor är alldeles för lång tid.

"Sara?" Jag vänder mig om och tittar på honom. Är det han? Jag stirrar in i hans ögon. "Hej" säger han med ett sånt där långt e, "he-e-ej". Ja, det är han. Jag kramar honom och håller kvar länge nog för att han ska fråga om det är dags att börja gå till restaurangen. Jag släpper motvilligt och vi börjar tillsammans gå hand i hand längs gatan. Den folktunga Ringvägen är numera folktom i mina ögon, det är bara han och jag i hela världen och han är hela min värld. Fan, vad jag älskar honom, hinner jag tänka ungefär en miljon gånger innan vi kommit fram till restaurangen, beställt in två stora vegetariska pastarätter med en karaff rött, rött vin. Vi äter sakta för emellan tuggorna pratar vi om oss och håller varandra sådär töntigt i händerna och pussar varandra över de levande ljusen som står på den vita bordsduken. Underbara, underbara kärleken.

När vi betalt notan efter att ha delat på en glass till efterrätt går vi ut i septemberaftonen igen. Hand i hand, hela tiden. Jag kramar om hela hans arm för att jag ska vara säker på att han inte ska försvinna ifrån mig. Fan, vad jag älskar honom, hinner jag tänka ungefär en miljon gånger till innan vi kommit hem och lagt oss bredvid varandra.

Likes

Comments

Jag är ledsen fortfarande. Typ tom. Som om jag inte bry mig, samtidigt som att jag bryr mig tillräckligt mycket för att bli rädd när jag  trodde någon skulle spränga tunnelbanan nyss och ville hoppa av. Jag kände hur kinderna blossade och hjärtat slog hårt. Hårt. Därefter började jag må illa och bestämde mig för att hoppa av nästa hållplats.
Men av någon anledning satt jag kvar. "Min rädsla är på riktigt men inte för något som får vara på riktigt", bestämde jag mig för.

Jag har playat en av P1:s sommarpratare. Jag lyssnar dock inte för mina tankar är alldeles för högljudda. Jag är som intstängd i mig själv och bryr mig inte om vad hon, Malin Cederbladh, säger. Tunnelbanans robot avbryter dock mina högljudda tankar med att säga "T-centralen...".
Jag kliver av.
Jag går åt fel håll. "Fan, det är fjärde dagen jag åker exakt den här vägen den här veckan, varför går jag åt fel håll just idag?" Jag började hata mig själv för min handling. "Varför gör jag aldrig rätt?"

När jag väl sittet på tunnelbanan mot Hagsätra som ska ta mig mot Slussen så pratar fortfarande den där Malin i mina öron. Jag lyssnar fortfarande inte.

"Slussen". Mina tankar avbröts igen av tunnelbanans robot. Jag kliver av och går åt rätt håll denna gång iallafall. Jag går förbi Slussens 7eleven där det luktar kanelbullar så att det sprider sig över hela Slussens tunnelbanestation. Jag vet att alla som befinner sig här som har ett luktsinne känner samma lukt som jag just nu. Och hade du, Markus, varit här så hade du kännt samma doft, men kanske sagt att det luktade rödbetor eller något. Det brukar vara ungefär så när det gäller smaker och lukter. Jag mår dock fortfarande illa och blir varken sugen på rödbetor eller kanelbullar.

Jag börjar gå längs vattnet mot Henriksdal. Djurgården gör sig fin mot morgonljuset som faller över den. "Vad är klockan? Blir jag sen?" Tänker jag. Även fast jag inte har några arbetstider. Jag får ju komma och gå när jag vill eftersom jag bara gör ett examensarbete.
"Gå rakt, var kan jag hålla tag om jag ramlar?" Tänker jag sen. Jag är yr. Yr av mina tankar. Men än en gång är det något som avbryter mina tankar. En tjej cyklar förbi mig i hög fart och ut från hennes korg faller hennes solglasögon när hon passerar en grop i asfalten. Jag springer ut i gatan och plockar upp dem samtidigt som jag gör mig säker på att hon bromsar för att vända tillbaka. Jag går mot henne och hon cyklar mot mig. "Tack så mycket!"
"Tack själv." Säger jag och vänder mig sedan för att gå åt rätt håll igen.
Jag går åt rätt håll nu. Ett mer vaket håll. Ett bättre håll. "Det blir bättre" försöker jag tänka, som du sa igår att jag skulle göra.
Oavsett om det funkar eller inte så överlevde jag kvällen igår, och då var allt mycket värre än vad det är idag.

Likes

Comments

För ungefär 1.5 månad sedan åkte jag till Sundsvall. Inte bara för att äta pizza, men det också såklart.

När jag varit där en vecka tog jag med mig Vera ned till Stockholm och där träffade jag Markus.

Vi åt soppa till lunch på lunchhaket "Under kastanjen". Rekomenderar.

För en 10a extra så får du pannkakor också.

När fredagen varför och lördagen var i nuet så åkte jag, Markus, Sandra och Oscar på kryssning till Åland.

På den åt jag en god tortellini till middag, med permesansås.

Det blev lite fel ordning nu men den här coola bilden tog vi precis innan båten gick (xD)

Vänner, alkohol och dans blev en lyckad kväll tillsammans.

Efter Stockholm var det av till Jönköping igen för att hänga med min bästa vän.

Lite senare under Augusti hängde vi några fler än så.

Men mest hängde vi nog bara vi tre. Då jag inte jobbade såklart.

<3

Nu har jag tackat COOP för nästan tre fina år... sorgligt men ja, en ny era i livet är på G. Jag sa hej till Stockholm i tisdags där jag kommer skriva mitt examensarbete de kommande 4 veckorna.

Hej på dig vackra Stockholm.

Nu saknar jag dock att skåda en fin solnedgång...

...tillsammans med min bästa kompis... (Vad gör du (eller jag) så långt borta?!)

Likes

Comments

Jag orkar inte undra mer över livet. Jag orkar inte undra varje dag hur jag gör för att överleva och leva. Hur fan ska jag göra? När har jag lärt mig hur jag ska göra? När har jag lärt mig tillräckligt om livet för att kunna sprida det vidare?
Jag vill inte dö, men jag vet inte hur en lever. Jag undrar så.

Snälla, sluta göra ont. Jag ser hur världen rasar samman brevid mig och jag ser hur jag inte finner några handtag som är starka nog att hålla mig kvar om marken faller under mig.

Låt det göra ont om du visar mig hur jag ska döva den smärtan. Annars, snälla sluta göra ont.
Jag vill inte dö, iallafall.

Likes

Comments

Bilden som fick min pappa att kalla mig fotonörd.

Bilden som fick mig att le lite extra mycket.

Bilden som gav mig lugn i själen.

Bilden som har med mest kärlek.

Bilden som visar var vi åt frukost, lunch och middag allra mest.

En av alla tusenmiljoner bilder som visar hurdan vacker Vera är.

Bilden som visar den vackra naturen.

Bilden som visar....ja, haha, vad visar den?

Bilden som visar området vid Malmbäcken.

Bilden som visar majoriteten av min familj.

Bilden som visar vad pappa, Emma, Vera och Leif åt.

Bilden som visar hur lycklig jag är över att Emma också åkte upp till Vemdalen i fredags.

Likes

Comments

Hur det är med mig?
Ärligt, det är bra nog! Alltså. Jag har svinmycket ångest över vad jag äter, för jag vet att det kommer bli mycket gott i helgen, kryssningen och Stockholm osv. Jag tänker hela tiden på kompensation och att äta så lite som möjligt. Jag är glad att min bikini är hos Markus så att jag ska ha en anledning till att inte behöva bada på lördagsfesten i Sundsvall.

Men vet du vad?
Det är bra nog som sagt. Det är bra nog för att jag ska äta mig mätt ändå, dessutom äter jag det jag vill ha och inte vad "de dumma tankarna" säger att jag bör äta. Bikiniproblemet är enkelt löst med att jag får låna en annan och ingen kompensation har hittills gjorts. Mina promenader är endast för mitt egna välmående och mitt psyke är starkt nog för att bara gå och inte springa. Mitt psyke må vara svagt nog för att inte kunna ha träningskläder på mig eftersom jag hade sprungit ändå isåfall, men starkt nog för att välja vardagskläder när jag väl ger mig ut för en promenad så att jag faktiskt håller mig till promenadtempot.

Det är alltså bra nog för att jag ska kunna må bra i min lilla värld. Självklart är det mycket som snurrar i mitt huvud, men jag kunde nog inte bry mig mindre än nu. Jag lyssnar på mig själv, och det känns skönt. Det var ett tag sen jag hörde mig själv nu. Jag hör mig själv säga att dessa veckor jag har framför mig får vara värt allt jag kommer att äta och dricka. Det kunde ju inte vara mera "spelar ingen roll" på det liksom.

Nu har jag gått till tåget om ska ta mig från vackra Jönköping upp till nostalgin i Sundsvall. Jag svettas pågrund av det fina vädret och tänker "ÄR LIVET SÅHÄR? Kan det ens vara likt detta?"

Jag hoppas du kan känna lite av vad jag känner i nuet - för jag känner hopp! Hopp om att dagar är fina nog för att göra de dåliga dagarna värda att ta sig igenom. Jag älskar mig själv idag. Jag känner power! Inte bara girlpower, utan Sarapower!
Idag kan jag söka jobb som president.

Likes

Comments

Jag blev uppvaktad med frukost på sängen av Tobias och Markus föräldrar. Därefter fick jag öppna paket och ja, jag är så himla tacksam. Så himla fint av alla.

Kvällen dansades förbi inne i Halmstad med Markus brorsa och hans dam, samt Tobias såklart. På middagen strax därinnan innan var Markus andra brorsa och dam med också.

Dagen efter hängde vi med hunden i skogen och åt smälta chokladkakor i solen.

Sen satt vi i gräset i flera timmar och läste "67 sätt att bota söndagsångesten", så nu vet vi vad vi kan göra på söndagar i över ett år framöver.

Likes

Comments