Header

Familjen Hallgren bar sig av till Avesta/Krylbo för att hälsa på morfar och säga grattis till mamma på födelsedagen.

Vi fikade, drack te och skrattade åt mammas presenter.

Dagen därpå var det frukosttajm.

Jag tog två portioner till för den som undrar.

Jag träffade på Markus och Fredrik också.

Efter frukosten knäppte vi ett nytt familjefoto. Eller julfoto som det lär bli.

Pappa träffade kommunalrådet.

Sen tog jag en prommenad till tågstationen.

Innan tåget hem till Södertälje gick så besökte vi "56ans café".

De hade ett par bilar att kolla på.

Och för övrig annan mysig inredning. Jag älskar massa färg, form och intryck i inredningssammanhang. 

Snygging.
Aja, nu är jag på tåget hem iallafall. Jag har en enorm ångestladdad tyngd för bröstet. Men jag har kickat den i röven för att kunna köpa 1a adventsmiddag till ikväll, så ja får leva med den ångesten ett tag nu. Det blir nog okej.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Efter att jag spenderat två dagar i Vemdalen satte jag mig på en buss mot Stockholm central.

Efter att ha sett två kändisar (en var ICA Stig!!) i Stockholm så satte jag mig på ett tåg mot Malmö C med Antonia och Markus.

Fem timmar senare var vi framme hos Tobias där Camilla redan gjort färdigt guacamolen till tacosen.

Eftersom att Tobias hade fyllt år tog vi med oss lite presenter och passade på att ta en gruppbild också.

Fredagkvällen avslutades sex på lördagsmorgonen med fyllekäk från Max och svettiga dansfötter från partynatten. Senare på lördagen när vi sovit ett par timmar så orkade vi ta tåget till Köpenhamn.

Här fanns det bussar som gav känslan av typ London eller något.

Jag stannade en person på gatan för att jag ville ha en till gruppbild, vi var ju trots allt turister. Camilla gav mig en utskällning (obs överdrift) för att hon tyckte att det var pinsamt att göra dessa bilder.
Men det var allt värt det.

Köpenhamn gav oss julfeeling.

Största julkalendern jag någonsin sett.

Vi stannade på en lunchhak vid namn Nyhavns færgekro. Det blev vår second breakfast klockan fyra. Alla åt sill/lax/danskaköttbulle-mackor. Jag åt en svingod äggsallad.

SEN GICK VI PÅ JULMARKNAD!

Det luktade glögg och brända mandlar. Jag köpte fudge och Antonia köpte vantar. Allt var fröjd.

Nu är vi alla trötta och påväg hem till sitt.

Likes

Comments

Hej farfar.
Minns du den sommaren då vi satt ute på din altan under taket och du grillade stolt i din nya gasolgrill? Hela familjen var på plats och jag sa att jag måste gå på toa för att göra mer plats i magen för att du lagade så god mat. Jag kunde skämta om sådant med dig.

Minns du alla de gånger jag ringde till dig och nästan påminde dig om att hela familjen skulle komma och hälsa på snart? Och du skulle förbereda ditt vita våffeljärn som är bättre än alla våffeljärn i hela världen. Inte för att det var teknisk bäst, utan för att det var du som gjorde våfflorna. Med grädde och alla möjliga syltar. Och perfekt till maten kommer Per och sätter sig längst ut på middagsbordet så att han får utsikt över alla. Han dricker mjölk. Och sen älskar vi honom lite extra då han köpt godis till oss som ligger högst uppe i ett av skåpen inne i matsalsrummet.

Minns du när vi satt i ditt röda kök med alldeles för låg diskbänk för din långa längd? Minns du när låten "det börjar verka kärlek banne mig" började spelas på radion? Du sjöng med och skrev något på mellodikrysset samtidigt. Det var bara en av alla de lördagar vi satt i ditt kök och lyssnade på melodirysset. Du var så bra på det, medan jag mest satt där brevid för att jag ville vara med dig.

Jag minns även alla julklappar och födelsedagspresenter som var från dig. De va lite extra spännande att öppna för det var något pyssligt i dem. Och handstilen var utstickande, jag kunde se på en gång att paketet var från dig. Förutom den gången då du inte hade skrivit något på presenten, för då hade du den på släpvagnen, det var en hel lekstuga. Ja herregud farfar, oförutsägbar, rolig och kreativ. Och så himla full av energi.

Med din humor som att vi inte får låna toaletten om vi inte lämnar tillbaka den, din hjälpsamhet exempelvis med mina matteläxor, dina goda middagar, och din värme som känns flera mil innan vi når fram till din närvaro, så kommer jag leva extra lyckligt. Jag lovade dig att kämpa genom livet, för att du gjorde det. Och jag ska verkligen försöka att göra det.

Tack för att du varit med att ge mig allt som jag har. Tack för att du gav mig världens bästa pappa. Du kommer för evigt vara en del av mig och jag kommer alltid att älska dig, varje dag, hela tiden.

Likes

Comments

Ibland hatar jag mig själv för mycket för att kunna älska Markus. Han vet om det, och de dagarna kan jag inte säga att jag älskar honom. För ur min mun kommer luft färgat med självhat och jag vill inte blåsa det på honom.
Jag vill kunna säga att jag älskar honom oändligt mycket när solen strålar i mig och allt är okej. Okej.

Jag är så trött på att mina ögon är torra och jag är så trött på mina röda ögonlock. Jag är så trött på gråten tillsammans med de salta tårarna som alltid letar sig in i min mun. Jag är så trött på att vara ledsen, må dåligt och höra mitt hjärta slå så jävla hårt. Jag är så utmattad av allt och orkar så mycket mindre av vad jag vill orka.

Jag vet inte när eller om jag ska våga bo ihop med honom (eller någon alls). Jag tänker att jag kommer smitta personen med mitt självhat, kanske smittar mina tårar också. Jag vet heller inte när jag ska våga att inte ta den där X långa promenaden för att jag och min kompis åt en kvällsmacka trots att jag inte var hungrig.

Fan. Jag vet ju ingenting och det gör mig så jävla irriterad. Jag vet inte vad jag kommer orka imorgon, eller hur många mardrömmar jag kommer få överleva inatt. Men jag vet att jag är trött nu så ska försöka sova.
Eller så är jag bara utmattad av allt elände. Ett elände som är "ingenting" för vissa eftersom de har det mycket svårare än jag. Vem är jag som tror att jag har problem egentligen?
Fan nu snurrar jag in mig i ännu mer.
Godnatt.

Likes

Comments

Isabella Löwengrip skrev i torsdags fem små råd vilka jag tyckte var värda att uppmärksamma och sprida vidare. Jag tar med ett här och sen kan ni väl klicka här om ni blir nyfikna på fler.

"Du är aldrig för mycket. Förminska dig aldrig. Dämpa inte ner dig för andras skull. Världen rymmer dig, jag lovar. Men om din omgivning inte låter dig blomma är det dom som behöver bytas ut hur hårt det än låter. Människor som vill dig väl genuint vill lyfta dig och njuter av att se dig växa."

Alexandra Nilsson skriver så här bra i hennes blogg :
"Kvinnors kroppar ska hyllas och respekteras, inte jämföras och kritiseras. Oavsett om man passar in i “mallen” eller ej. Förebilder kommer i alla olika former och storlekar. Till och med kvinnor som jag, är förebilder trots en mindre storlek på baddräkten. För storleken ska inte betyda något."

#metoo. Behöver jag säga mer? Fan vad fantastiska ni är som vågar prata om vad ni har varit med om. Ni är så jävla starka och tillsammans blir vi ännu starkare. Må detta vara så länge det behövs, tills det inte finns någon som utsätts för övergrepp längre. Om du vill hjälpa/eller ha någon att prata med så kan du förslagsvis vända dig till din lokala tjejjour, jag var med i en innan jag flyttade (inte kommit riktigt dit än här) och det är så mycket girl power där!

Här kan du läsa några tips för att varva ned, gå in i dig själv, släpp prestationsångesten och lita på dig själv.

"Lär dig lyssna till, och lita på, din magkänsla och intuition. Ta för vana att lyssna inåt, vad vill du, vad är bra för just dig? Och hylla ensamheten, våga vila i själva närvaron i ditt eget sköna sällskap!"

Likes

Comments

Fin morgon på väg till jobbet.

Fint att få skratta ibland.

Fint att ha bokat resa till Jönköping.

Och det var fint att käka middag på Vapiano igår med Moa och Antonia.

Likes

Comments

Igår satt jag på Espressohouse och gjorde mitt bästa för att fokusera på exjobbet.

En dag när jag gick till jobbet var det fullmåne.

En annan dag var jag och Markus på Zara, där Markus provade kläder och jag tittade på.

Förra helgen hjälpte vi Antonia att flytta till en lägenhet där hissen fastnade och när vi väl brutit upp den firade vi det med pizza och vin.

Dagen efter vaknade jag och Markus i Kista med en pangfrukost.

För två helger sen fyllde min lillasyster 18 år. Vi överraskade henne med en fest och massa kompisar.

SnyggVera.

Massvis med 99:or. Och sen vi då.

Som på collage. Röda muggar.

Jag älskar dig så förbannat mycket.

Likes

Comments

Ångest alltså.
Jag känner mig så brutalt fångad i min egen kropp. Jag vill så gärna ut från mig själv och ta en paus från mina egna tankar. Stressexemen tar över min sysselsättning i form av ett enormt kliande. Vem är jag? Behöver jag vara någon? Hur är jag någon?

Jag känner mig ständigt som ett problem och den känslan speglar jag mig med varje gång jag ser mig i spegeln helt enkelt. "Hur kunde jag ens vara glad då jag var glad senast?" undrar jag ganska ofta. Usch. Usch, vad ont det gör.

Jag har kommit på att detta inte kommer ta slut. Jag kommer få lära mig leva med den här jävla ångesten. Men jag vill inte såra mina vänner med den. Jag vill inte göra min familj oroliga och ledsna med den. Vad i helvete gör jag åt det?

Mitt hjärta slår hårt och jag ser ned i golvet där jag sitter. Och min mage kurrar av hunger men jag förtjänar inget, inte ikväll. Jag är inte bra nog. Det är vad mina tankar säger.

I slutändan handlar det dock om jag väljer att lyssna på mina tankar eller ej.
Varför måste jag alltid välja att kämpa? Det är så jobbigt, ibland känns det som att det är lättare att bara lyssna. Men jag måste ju välja att inte lyssna, för alla andras skull.

Du? Kämpa på! Imorgon, eller någon annan dag, då kommer allt kännas bra en stund igen, och då är mödan värd.

Likes

Comments

Jag känner mig så svullen och ful. Äcklig och ful. Stora armar, äcklig och fet mage. Och ful. Ful ful ful ful ful. Så fort jag kom innanför dörren satte jag mig ned och grät på grund av att jag är så ful. "Hur kan jag vara så ful?" Tänkte jag när jag ställde mig framför spegeln.

Ingen vet. Ingen ser. Ingen känner det jag känner. Tur det kan jag tycka, men ändå - ingen förstår. Jag orkar inte  lyssna på ätstörningen som säger att jag måste se ut på ett visst vis. Men jag orkar heller inte vara ledsen och hata mig själv. Jag orkar inte göra ont. Ont ont ont. Ful ful ful.

Så jävla ful.
Nu är jag hungrig. Och det är därför jag skriver det här, så du kan säga att du älskar mig ändå - fastän jag har otränad mage, lår som går ihop, en storlek större än Small i kläder och inte lika snygg som alla andra är.

Jag är hungrig iallafall.
Och ful. Så jävla ful.
Förlåt. Nu blev jag ju ledsen igen, fast på ett skönare sätt än förut.

Likes

Comments

Jag blir så fruktansvärt förbannad.
Hela förra helgen stannade jag hemma om kvällarna för att jag var för rädd för att gå hem ensam från tunnelbanan. Nu kanske du tycker att min rädsla är extrem men det förändrar inte att det sker våldtäkter i vår värld. Det förändrar heller inte att jag stannar hemma, likt fängslad i lägenheten, istället för att vara ute med mina vänner. Det förändrar heller inte (!) att rädslan finns med mig varje gång då jag vill ta en kvällspromenad eller att jag tvekar på att ens vilja bringa fler barn till vår värld i framtiden.

Jag vet att det finns förödelse som är värre i världen och det gör mig bara ännu mer arg och ledsen. Kan vi sluta döda, vålta och sluta vara rent jävla allmänt dumma mot varandra? Jag menar, förutom död och våldtäkt så sker psykologisk förödelse i vår mediavärld där min kropp helt plötsligt ser otillräcklig ut i min egen spegel. Och slutligen, ta inte bilen till jobbet eftersom det kan påskynda den globala uppvärmningen och därmed naturkatastroferna ännu mer.

En kan moraliskt ifrågasätta mig vad jag borde ha gjort istället för att skriva detta arga inlägg, men jag skrev det av ren frustration oavsett om en tycker det var onödigt eller ej. Det kanske får någon att tänka till under en lördagskväll, tar bilen till jobbet eller när brevet om att skänka pengar till Unicef (och andra organisationer) trillar ned i inkorgen. Eller så kanske det bara får någon att börja slänga aluminium i rätt sopnedkast just ikväll, men då har inlägget gjort någon än ingen inverkan alls iallafall.

Likes

Comments